Jag har inte haft tur, det hade bara kunnat vara så mycket värre – tankar efter ”No more fucks to give”

Ibland tänker jag att det är en jävla tur att jag är lesbisk. Att jag aldrig har haft några kärleksrelationer med män. Därigenom har jag förskonats från en hel del skit, skulle man kunna säga.

Jo, jag blev visserligen utsatt för sexuella övergrepp som barn och jo, jag har utsatts för sexuella trakasserier av män – både på arbetsplatsen och på tunnelbanan. Män som viskar att de vill vara med när jag och min flickvän har sex. Män som drar fram kuken och runkar mitt framför ögonen på mig i tunnelbanesätet mittemot. För att inte tala om män som lämnar hotfulla, kränkande, nedvärderande kommentarer i mitt kommentarsfält.

Men vänta här nu…

Sa jag att jag har haft tur? Förminskade jag just mina erfarenheter?

Ja, delvis gjorde jag faktiskt det. På samma gång som jag skrev utifrån en vetskap om att det hade kunnat vara så mycket värre och att jag därför – trots allt – har haft tur. Utifrån de givna förutsättningarna. Utifrån hur det har varit och är för så många andra.

Igår såg jag Mia Skäringer och hennes med rätta hyllade show “No more fucks to give”. För det första vill jag bara uppmana alla er som ännu inte har sett den att omgående köpa biljett. Ta med er alla ni känner, och framför allt alla män ni känner. Mia Skäringer är fullkomligt jävla briljant, alltid!, och den här föreställningen någonting alldeles alldeles extra. Hon balanserar mellan humor och dödligt allvar, hon befinner sig på gränsen mellan det lustiga, svinroliga, skrattretande och det fruktansvärt obehagliga och vidriga, det där som landar djupt in i en och vrider om.

Fy fan.
Vad är det för jävla värld vi lever i? tänker man.
Vad är det många män sysslar med? Och tillåts syssla med?
Varför låter vi det fortgå? Varför säger inte ännu fler stopp och belägg, nu får det fan vara nog?

Nyss nåddes jag av nyheten att en kvinna blev slagen av en man mitt under gårdagens föreställning. Läs den meningen igen, tack, för den är helt och hållet sann. Detta fick jag nys om via Mia Skäringers instagramsida, där en kvinna beskriver vad som hände henne och hennes mamma. En man hade suttit och stört. Kommenterat och raljerat över showens innehåll och över kvällens huvudperson. Kvinnorna sa ifrån, varpå den ena blev slagen i ansiktet.

Detta är på riktigt, hörni. Det hände.

Liksom att det dagligen händer att kvinnor blir våldtagna, slagna, hotade av män. Hela tiden. Och ja, män utsätts förstås också. Inte sällan av andra män.

Faktum är att det sker så ofta och är så jäkla mycket vardag att vi ofta bara rycker på axlarna. Förminskar våra upplevelser. “Det var väl inte så farligt ändå.” “Det var så länge sedan, det är historia nu.” “Det hade kunnat vara så mycket värre.”

Precis som jag gjorde i inledningen.

Men det är inte bara förminskning och normalisering det handlar om.
Det handlar även om, eller bottnar i, en himmelens massa rädslor.
Rädslor för förövaren, givetvis. Eller för förövarens vänner, familj, alla som kan komma att döma oss, hota oss, stänga ute oss – istället för att döma förövaren.
Rädslor för att bli ifrågasatta. För att öppna upp vårt innersta, och riskera att någon annan ska förminska vår upplevelse just när vi sitter där och är som mest sårbara.
Och förstås rädslan för att ses som… offer. Som svaga. Misslyckade. Nedtrampade.
För väldigt ofta likställs dessa bitar. Den som är ett offer måste vara svag. Och att vara svag är något dåligt, och någonting man kan välja att inte vara.
Medan förövare bara är något man… blir? Något som inte går att rå för? Och nåde den som hänger ut en förövare som förövare! Då har man ju på studs förstört förövarens liv!

Det är så mycket som inte går ihop. Som bara är så sjukt att det går runt i mitt huvud.

Misshandeln under gårdagens show säger väldigt mycket, och får en del av mig att bara vilja ge upp. Nähä, inte ens där, under en föreställning som handlar om att få upp folks ögon om vad det är som pågår, kunde denna man skärpa till sig.

Men, samtidigt ska inte denna förövare få ta allt fokus från föreställningen och dess budskap. “No more fucks to give” väcker ilska och frustration, men inger även hopp. Det är ytterligare en faktor som gör Mia Skäringer så briljant. Hon skämtar och hon trycker till. Hon lättar upp stämningen och tar oss sedan tillbaka in i allvaret, ner i skiten. Hon uppmanar till förändring och visar att det är möjligt. Och, bara det faktum att arena efter arena fylls av folk – de flesta rimliga människor som har vett att lyssna, tänka, ta in och förhoppningsvis agera – är väl grund nog, att liksom tro på att det går.

Kanske bör jag avslutningsvis revidera min inledande utsaga en smula.

Jo, jag är himla glad att jag är lesbisk – även om det också finns kvinnor som i relationer misshandlar, manipulerar, hotar och förstör.
Men tur har jag inte haft, det var faktiskt en ren och skär lögn.
Och även om jag nu hade haft tur – i bemärkelsen att ha förskonats ifrån övergrepp och trakasserier – så vore det ju helt galet att kalla det “tur”. Det borde vara ett normaltillstånd.

Förhoppningsvis så kommer det bli det, när mina barn växer upp.
Jag ska åtminstone försöka fortsätta tro det, och göra det bästa jag kan för att bidra.

Orange is the new black, ”upplevelsen” av (o)jämställdhet och lite annat

Idag har säsong två av fantastiska serien Orange is the new black släppts på Netflix. Jag minns i augusti, när vi precis hade plöjt hela första säsongen, hur olidligt det kändes att behöva vänta ända till sommaren 2014 – men tänk va, nu är vi här! Ikväll, då jäklar ska det tittas! (Först ska jag bara genomlida hela den här dagen med överpigg/övertrött/övertrotsig unge… mysigt och ”mysigt”.)

I förrgår pryddes Metros förstasida av denna rubrik: ”Kvinnorna tar för sig”, jojo. Och så under det en rad om Filips och Fredriks framgångar… talande. För nej, det är ju (tyvärr) inte så att bara för att ”kvinnorna tar för sig” i den omåttligt populära serien ”Orange is the new black” så är tv- och filmvärlden jämställd. Inte ens i närheten. Själva artikeln i tidningen handlar sedan om just detta, att andelen kvinnliga huvudroller i biofilmer är skrämmande låg (15% 2013) och att till och med andelen kvinnor med repliker är så pass låg som 30%.

Det är givetvis därför som Metro alls väljer en sådan rubrik som ovan, för att det fortfarande är något sensationellt att kvinnor på tv och film anses så pass intressanta att tittarsiffrorna skjuter i höjden.

Tröttsamt.

…och tröttsamt var också vår statsministers uttalande om jämställdhet och feminism i Agenda häromkvällen:(Bild lånad av ksomivem)

Kvinnor ”upplever” (och som vi alla vet bör kvinnors ”upplevelser” inte tas på riktigt samma allvar som en mans dito). Att en politiker med mångårig erfarenhet av riksdags- och regeringsarbete inte har koll på att jämställdhet inte handlar om ”upplevelser” eller ”åsikter” utan om kunskap och fakta är faktiskt riktigt skrämmande. Dock föga förvånande.

Såhär såg det förresten ut på partiledardebatten tidigare i vår:(Bild lånad av Konventionen)

…och såhär när Europeiska rådet samlar alla EU-länders statsministrar och regeringschefer: Hmmm, bara jag som ”upplever” att Europa till väldigt liten del styrs av kvinnor? Rasifierade? Ja, det är bara jag, va?

Håhåjaja. En lång jävla bit har vi kvar till det där jämställda och jämlika samhället – som ju faktiskt även Reinfeldt och hans gäng, skämtpartiet Maskulint initiativ (som tyvärr inte är ett skämt, bara nästan, eh väldigt nära på) samt många andra icke-feminister säger sig eftersträva. Problemet är bara att vi aldrig kommer uppnå jämlikhet och jämställdhet på samhällets alla nivåer om inte alla erkänner att det idag finns en mansnorm, en vithetsnorm, en cisheteronorm, en funktionalitetsnorm som inte bara talar om för oss hur vi ska vara och bete oss utan som aktivt gynnar och tillåts gynna män, vita, cisheteros och personer utan funktionsnedsättning och lika aktivt missgynnar/bestraffar och tillåts missgynna/bestraffa alla andra. Dessa normer och samhällsövergripande strukturer är liksom inga ”upplevelser” som vi som kallar oss feminister råkar ha, utan det rör sig – som sagt – om kunskap. Fakta. Att förminska ”upplevelsen”, neka fakta och istället krampaktigt hålla om och tillbedja den privilegierade, förtryckande gruppen leder ingen vart (även om vissa, verkar tycka det.)

Tänkte bara påminna om detta såhär mellan hamburgerätning på Burger King, ponnyridningskö (dock vågade barnet inte sätta sig på hästen efter 40 minuters väntan) och upptäcktsfärd/insektsjakt bland stock och sten. Fasen vad mycket pms-godis jag ska äta ikväll. Och jäklar vad många OITNB-avsnitt jag ska kolla. Because I’m so worth it.

Jag vill inte vara en ”stark” kvinna, jag vill vara en kvinna – eller ännu hellre: En människa

Idag är det Internationella Kvinnodagen. Ni vet, den där dagen då ni absolut inte ska gratulera kvinnor ni möter, utan istället uppmärksamma kampen för kvinnors ökade rättigheter och möjligheter i samhället. Och jag påminner er: Det handlar om alla kvinnor, oavsett ålder, hudfärg, ursprung, funktionalitet, sexualitet, cis eller trans, personlighet… jag tror ni kommer fatta vad jag menar när ni har läst klart, om  inte annat.

Jag vill så gärna skriva något en dag som denna, och när jag scrollar bland mina halvfärdiga bloggutkast kommer jag att tänka på förra torsdagen, när jag hade en hel dag och kväll i Berlin att på egen hand fördriva innan flyget skulle gå kl. 21.25. Jag bestämde mig för att gå på bio, och allra helst en tysk film nu när jag ändå var i Tyskland. Just när jag kom på idén befann jag mig på Potzdamer Platz och jag hade läst om att moderna jättebiografen IMAX var värd ett besök, så jag slank in för att spana in utbudet – och möttes av följande:
Män. Män, män, män. Och här och var en eller rentav två kvinnor. Kvinnan eller kvinnorna i berättelsen, ni vet de där som blivit castade främst för att de är kvinnor och för att de ska spela kvinnor: Modern, systern, horan, den utsatta kvinnan, den starka kvinnan. Medan de tio, tolv eller tjugo männen med talroller castats av andra skäl. För att de är män, givetvis, men inte för att spela män, utan för att spela en roll: Officeren, soldaten, familjens överhuvud, slaven, kompisen, grannen, playern, statschefen, nyhetsankaret… ni vet, en massa olika roller, som bara ”råkar” vara män.

Jag hade verkligen inte lust att se någon av dessa filmer. Ingen lust alls. Senare har jag förstått att vissa av dem absolut är sevärda, exempelvis ”12 years as a slave”, men just det där mansuppbådet är jag så fruktansvärt trött på. Och det spelar ingen roll att det finns en betydande kvinnoroll i filmen och att det (dessutom!) är en stark kvinna – för jag vill inte se mansfilmer med enstaka (starka) kvinnor i: Jag vill se filmer där kvinnor är människor, där de spelar betydelsefulla roller, inte kvinnor. Förstår ni? Det är dock inte särskilt vanligt, om vi inte söker oss till genrer som klassas som ”kvinnofilmer”, ”tjejfilmer”, ni vet sådana som handlar om kärlek och romantik och som ändå alltid kretsar kring att den kvinnliga huvudrollen ska hitta sin drömsnubbe.

Okej, just den här jag har inte sett. Men fördomarna väcks på studs.

Filmer som ”råkar” bestå av övervägande kvinnoroller och där män spelar en relativt liten (mans)roll finns knappt, eller: De syns sällan i de största biosalongerna och de vinner extremt sällan en Oscar för bästa film. Se exempelvis detta inlägg av Joakim Jakobsson // Genustestet som behandlar just Oscarsgalan och representationen av män och kvinnor.

Samma mönster återkommer dessutom i barnfilmer och i barnlitteratur. Vi har här hemma ramlat över flertalet barnböcker där merparten av karaktärerna ”av en slump” omnämns som ”han” eller tilldelas ett mansnamn, medan det finns en figur som kallas ”hon”, och oftast är det mamman, mormodern, dockan eller kanske kon, om historien handlar om djur. I senaste Bamsefilmen får vi möta otaliga manliga namngivna karaktärer, medan den i stort sett enda betydelsefulla kvinnorollen är Nalle-Majas. Och visst, hon har stor betydelse i berättelsen – men det är just det: Hon spelar den starka tjejen, och dessutom ”dottern”, vilket inte är en slump.

Den här bilden möts man för övrigt av när man läser en av de mer nytryckta Bamseböckerna:
23 manliga karaktärer (det är pappor, kusiner, skurkar, snällisar, kompisar, fegisar, kloka och modiga), 6 kvinnliga (varav tre stycken är mammor och två är döttrar). En slump? Nej, absolut inte. Det är så det fungerar: Det finns olika figurer/karaktärer/roller och så finns det kvinnliga figurer/karaktärer/roller, och de sistnämnda är dessutom ofta (om vi tar exempel som Bilar, Roboten Rob, Byggare Bob…) röd- eller rosafärgade och inte sällan hyfsat framträdande. Det ska synas att det rör sig om en kvinnlig karaktär, helt enkelt, trots att eller just för att de är i minoritet.

Hoho, var är alla kvinnliga figurer?

Som sagt, det är Internationella Kvinnodagen idag och den är inte till för att gratulera eller ”uppmuntra” våra kvinnliga vänner, våra mammor, systrar eller mormödrar – den är till för att fortsätta kampen för att kvinnor ska ses som människor i det här samhället, för att vi ska få och kunna delta på samma villkor som män, för att vi inte ska behöva vara ”en stark kvinna” för att få vara med: Vi (kvinnor m.fl.) ska bara få vara på lika villkor som alla andra (män). Vissa tycks tro att vi redan är där och vissa tycker att det är löjligt att påpeka representation på det sätt som jag just har gjort (vadå, det finns ju tjejer med? Vadå, om filmer om/av kvinnor inte vinner en Oscar är det väl för att de är sämre? Vadå, kvinnor är faktiskt oftare de som bestämmer i hemmen! osv. osv. i all oändlighet…).

…men vet ni, det är inte löjligt. Självklart påverkar det våra barn att hela tiden mötas av ”han”, mansnamn och manliga ansikten när de ser på tv, läser böcker eller passerar filmaffischer: Pojkar får för sig att de är majoritet, att de är något viktigare och missar möjligheten att lära sig identifiera sig med kvinnliga karaktärer och bilder som inte föreställer män,. Flickor får för sig att de är minoritet, att filmer och böcker om dem endast är till för dem och lär sig att identifiera sig med och intressera sig för karaktärer av annat kön än de själva. Alla får lära sig att ”han” är ett mer ”neutralt” pronomen än ”hon” och att de manliga attributen och intressena är mer tillgängliga för alla än de kvinnliga. Personer mellan eller bortom de juridiskt tillgängliga könskategorierna osynliggörs helt.
Det är liksom så de skapas och återskapas: könsdikotomin, maktobalansen, ojämställdheten. Bland annat på detta sätt.

(Och för den som undrar gick jag på bio till slut i alla fall. Det blev en tysk film om manlig vänskap, med budskapet att alla män innerst inne vill leva farligt (bl.a. testa droger och att råna en bank) och att alla kvinnor innerst inne älskar hårda män som bryter mot lagen. De kvinnliga karaktärerna bestod av frun/mamman och horan/flickvännen. De var alla cis, vita, heterosexuella och saknade synliga funktionsnedsättningar. Förstås.)

(Tips: Efter att eller samtidigt som ni till leda räknar och analyserar kvinnliga och manliga karaktärer i filmer och böcker kan ni göra detsamma fast utifrån hudfärg, funktionalitet, sexualitet m.m. Intressant eller bara deprimerande – avgör själva.)

Tur att det finns så himla många andra smarta kvinnor i den här världen

Nu undrar ni vart sjutton jag har tagit vägen igen. Eller så undrar ni inte alls, för ni kanske har blivit vana? Sanningen är att jobbet äter upp mig. Jobbet i kombination med det som jag alltmer börjar tro är PMDD, något som jag blivit uppmärksammad på genom jättebra Bella // Blogghen och facebookgruppen ”Post preggo-kropp och knopp”. Men det är inte alls detta jag kommer skriva om nu, på väg genom regn och mörker till ännu en dag på jobbet där vi sliter som djur (ett uttjatat uttryck, men i det här fallet stämmer det på pricken) för att alla elever ska gå ut nian med betyg nog att ta sig vidare till gymnasiet.

Istället tänkte jag ge er några lästips såhär i väntan på att jag åter slår till med mina smarta lösningar på världsproblemen:

Lisa // Mondokanel har skrivit om en riktig skitkrönika som uppmärksammats på typ alla bloggar jag läser de senaste dygnen. Jag har själv inte orkat läsa den där krönikan, men Lisa skriver (som vanligt) så otroligt bra och träffande om hur samhället visst aldrig kan sluta götta sig i kvinnokroppen och utseendehetsen som främst drabbar kvinnor. I den icke-nämnda men ändå nämnda krönikan slår den manlige krönikören fast att kvinnors utseendefixering är (tadaa!) kvinnors fel. Tänk om alla kunde bli mer som män va? Så härlig världen vore då!

Calle // Calleism talar om varför hon är så arg och jag kan inte bli annat än arg när jag läser hennes inlägg. Risk här för att diverse människor tycker det är försmädligt med generaliseringarna hon gör – men vet ni? Det skiter jag i, för hon har väldigt många poänger. Och att så många människor inte kan se det… det gör mig uppgiven. I synnerhet såhär i regniga, jobbstressiga pms-tider.

Hanna Gustafsson // Genusfolket skriver om våldtäktmän, uppfattningen om att våldtäkter är kvinnors fel och – alltså, dra mig baklänges – idioters vissa människors åsikt att vi måste våga prata om hur kvinnor kan undvika våldtäkt!!! samt deras ”rädsla” för att våldtäkterna aldrig kommer minska om vi inte vågar prata om detta jätteviktiga och, haha, ”kontroversiella” ämne.

Judith Kiros // Genusfolket skrev i samband med Halloween (jag vet, aningen sent nu – men detta tål att tänkas på året om) om varför man inte ska förvandlas till rasist när det vankas maskerad, vilket ju faktiskt händer när man som vit/ljushyad person ”klär ut sig” till svart/mörkhyad person. ”My culture is not a costume” lyder sista meningen i texten och ja, jag kan bara hålla med. Vi vita har heller inte riktigt tolkningsföreträde här, på samma sätt som heteros inte besitter tolkningsföreträde när vi diskuterar homofobiskt språkbruk.

Hanapee (slutligen, för nu orkar ni inte fler länkar va?) skriver också om rasism och funderar på ett sätt som jag också brukar göra kring hur det kommer sig att olika människor kan utveckla så otroligt olika syn på samhället och mänskligheten, och hur det kommer sig att vissa liksom inte alls förstår eller vill/kan ta in hur ojämlikhet, rasism, homofobi, sexism drabbar vårt samhälle och den enskilda individen. Vad beror detta på och kommer vi någonsin kunna nå en jämlik värld när dessa synsätt och världsbilder hela tiden existerar parallellt?

…och hörni, bara en sista länk, vilken säkert har dykt upp i era facebookflöden det senaste dygnet: Klippet där Jimmie Åkesson blir grillad av BBC. Puh, skämmigt. (Men ändock: Folk röstar på denne man!!!)

Ha en trevlig tisdag!

Feminism på lika villkor? Spretiga reflektioner med ett uns av bitterhet.

I fredags bubblade frustration inom mig igen. Frustration över att inte ens vi som på ett eller annat vis tänker, gör och engagerar oss feministiskt låter alla delta på lika villkor i den feministiska kampen (eller i det feministiska arbetet, om man så vill). Även inom den så otroligt breda feministiska rörelsen så består normerna och maktstrukturerna liksom, och för mig är det rätt ofattbart. Själv har jag egentligen aldrig engagerat mig uttalat feministiskt; däremot har jag suttit som ledamot, ordförande och vice ordförande i olika hbtq-organisationer, jag har haft queerteorin som utgångspunkt när jag skrivit uppsatser och jag har läst om och använt mig en hel del av normkritiska tankegångar både i mitt föreningsengagemang och i mitt yrke som lärare. För mig är det feminism, tror jag. Det handlar inte bara om män och kvinnor och absolut inte enbart om heterosexuella cis-män och -kvinnor, utan om alla. Jag säger inte att jag är någon övermänniska som hela tiden i alla lägen lyckas få in alla perspektiv, verkligen inte – men jag försöker inkludera mer än bara ett perspektiv när jag kan.

Kön och sexualitet engagerar mig mest, och då belyser jag som bekant ofta cisnormen och heteronormen, men jag vill och försöker verkligen tänka även på normer kring hudfärg, etnicitet och funktionsförmåga. Och alla behöver förstås inte vara experter på allt – men då gäller att de andra perspektiven också får synas i det offentliga, att någon annan får belysa dem. Någonstans där landade min ”huvudpoäng” som jag publicerade i fredags – huvudpoängen till ett inlägg som jag sedan aldrig postade.

Det jag tänkte skriva om i fredags och faktiskt författade ett inlägg om, men som jag inte riktigt blev nöjd med och därför inte lät er ta del av, tog sin utgångspunkt i att Stökboet, som verkligen är en av mina favoritbloggar, skrev ett jättebra inlägg om pappornas ansvar för hus, hem, barn och föräldraledighet i torsdags – och det var ett lite roligt sammanträffande att jag också skrev om detta, utan att ha sett deras inlägg. Skillnaden var att mitt inlägg lästes av kanske 300 pers, medan Stökboets delades av hur många som helst och dessutom länkades till av Bloggkommentatorerna. Varför tar du upp detta, du bittra kvinna? tänker någon, men nej, jag är absolut inte bitter – för jag tycker mycket om deras välskrivna inlägg och delade det både på twitter och facebook. Det fascinerande i sammanhanget är att Stökboets inlägg författades av Johan, pappan i familjen, medan mitt inlägg förstås skrevs av mig, en mamma.

Utifrån det tänkte jag sedan skriva om hur detta lilla exempel visar hur mycket det törstas efter och verkligen behövs manliga röster i den feministiska kampen. Frågan om delad föräldraledighet är ingen mamma- eller kvinnofråga, det är en föräldraskapsfråga och pappor i en heterorelation måste ta sitt ansvar och se till att det blir så (tillsammans med sin partner, of course).

…men, jag tänkte även belysa hur detta visar att frågan tas på större allvar och blir mer hyllad när det är en man som tar upp den. Och med de orden tänkte jag sedan lämna exemplet Stökboet, för det fick liksom bara bli mitt avstamp och egentligen handlade mina tankegångar naturligtvis inte om att de fick fler delningar än jag.

Jag funderade vidare på själva fenomenet hur mäns ord allt som oftast tas på större allvar än kvinnors, och hur deras ord och handlingar liksom får extra tyngd och betyder extra mycket när det rör sig om ”mjukare frågor”. När en man tar ansvar för hus och hem, för barnen och engagerar sig för jämställdhet – då är han en Bra Man™. Tänk den kvinna som fick leva med honom va! Eller om vi förflyttar oss till skolans värld, eller till vilken könsblandad eller kvinnodominerad arbetsplats som helst: Han som värnar också om de mjukare frågorna, som tycker det är viktigt med goda relationer och värdegrundsfrågor, han är så härlig att jobba med, och det är fint att han också höjer rösten ibland! Han står upp för oss kvinnor och för utsatta grupper! Även männen lyssnar på honom, han är ju en av dem och är han lärare uppskattas han mycket både av killar och tjejer – han är liksom mjuk och hård på samma gång.

När kvinnor kräver jämställdhet blir de som regel inte hyllade i första hand. Kvinnliga feminister får utstå en jävla massa skit dagligen och jag fick kommentaren på mitt inlägg om föräldraledighet att jag ska skita i hur folk lever sina liv. Kvinnor som sätter ner foten på arbetsplatsen, som höjer rösten angående de mjukare frågorna kommer hyllas av vissa, framför allt av kvinnor – men hon kommer få MAX tjugo minuter på personalkonferensen att prata om likabehandling och sedan får de manliga idrottslärarna resterande fyrtio minuter att prata om sina bedömningsmatriser (ja, jag talar av egen erfarenhet, och ja, i det här fallet blir jag faktiskt aningen bitter – även om jag också är medveten om och tar till mig alla positiva kommentarer jag får).

Och här någonstans började jag känna att jag inte fullt ut visste hur jag skulle ta resonemanget vidare, för det kändes ändå – fast jag inte ville – som om jag skrev utifrån en bitter kvinnas perspektiv. Och jag vill inte vara den där bittra kvinnan, särskilt som jag på många andra sätt är rätt privilegierad: Jag har 5,5 års universitetsstudier bakom mig, jag har lätt för att uttrycka mig i tal och skrift, jag vågar uttrycka mina tankar och åsikter och tar rätt mycket plats i diskussioner exempelvis på jobbet. Men samtidigt handlar inte allt om mig, förstås. Det handlar om hela samhällets generella syn på att män har tolkningsföreträde, och inte vilka män som helst – utan de vita, heterosexuella medelklassmännen. Och vi kvinnor som lyckas armbåga oss fram och får ta del av det där tolkningsföreträdet då och då, vi är oftast också vita och medelklass – och framför allt krävs att vi har ett gott självförtroende och en hyfsad självkänsla (alternativt att vi är duktiga på att låtsas att vi har god självkänsla), för vi kommer få höra en hel del skit och vi kommer inte få lika mycket cred i slutändan som männen får. Sorry, men så är det.

Både samhället och även feminismen tenderar helt enkelt att hylla män och bestraffa kvinnor, vilket Sandra på Stökboet skrev lite om i det här inlägget, som är en reflektion på Johans inlägg, och det inlägg hos Lady Dahmer som fick mig att skriva om föräldraledigheten från första början handlade precis om detta. Och då ställde jag mig nästa fråga: Ska de där förbannade könsrollerna och maktstrukturerna komma och förpesta feminismen nu också!?

Att fler män i den feministiska kampen behövs har konstaterats, men innebär det att det till slut blir män som företräder hela rörelsen? Manliga, vita, heterosexuella medelklassfemininster som tar över efter kvinnliga ditos? Nej, så kan det förstås inte bli, men utan ett medvetet normkritiskt tänkande hos alla oss som på ett eller annat sätt engagerar oss feministiskt finns faktiskt risken att det barkar åt det hållet (ja, nu målar jag fan på väggen här). Vi måste hela tiden vara på vår vakt så att vi inte reproducerar just de könsroller och maktstrukturer som vi vill bekämpa. Om killar får lära sig att stå upp för tjejer (och applåderas för det) medan tjejer får lära sig att stå upp för sig själva, vad har vi förändrat då?

(Jag kan även dra en parallell till hbtq-aktivismen, där Nour El-Refai under Luleå Pride i helgen ställde frågan varför hon som cisperson skulle tala för transpersoners rättigheter – bör de inte få göra det själva? Ja, precis – det är ju en del av samma resonemang som mitt eget ovan.)

Män och kvinnor (och alla andra) måste hjälpas åt i det feministiska arbetet – men vi måste göra det på lika villkor, och med det menar jag att vi måste lyssna på varandra, lyfta varandra – och förstås även diskutera, problematisera, ifrågasätta varandras tankar, för vi behöver inte alltid tänka lika. Men! Det får inte bli så att vi kvinnor bara nickar och jublar åt allt bra som männen gör, och det får inte heller bli så att vi (både män och kvinnor) inte lyssnar lika uppmärksamt eller intresserat på kvinnor som vi gör på män. Vi måste lyfta viktiga åsikter, viktiga perspektiv, intressanta tankegångar oavsett vilket könsorgan (eller sexuell läggning, hudfärg, funktionsförmåga, namn, brytning/dialekt) personen som yttrar sig har. Exakt hur svårt kan det vara?

…som sagt, det var ungefär detta jag tänkte publicera i fredags, men jag gjorde det aldrig – för jag kände att det blev för spretigt och för snävt på samma gång, och så den där lilla touchen av bitter (lesbisk) kvinna som liksom slingrade sig som en röd tråd genom alltihop. Samtidigt tänker jag att jag väl borde ha rätten att vara både spretig, snäv och lite bitter i min egen blogg?

Alla män är starkare än alla kvinnor – eller hur var det nu?

Alla män har potential att bli starkare än alla kvinnor. Eller näe, inte ens så behöver det nödvändigtvis vara. Men vi har alla lärt oss att tro det, och jag vet själv väldigt få som skulle motsäga just den normen – även jag känner spontant och utan reflektion att jo, självklart är män fysiskt starkare än kvinnor.

En liten anekdot på detta eminenta tema: Jag har precis varit och tränat. Egentligen varken orkade eller hann jag träna idag; jag skulle bara till Friskis för att bränna mitt spinningpass inför Spin of Hope nästa vecka, ett stort spinningevent till förmån för Barncancerfonden. Så insåg jag att jag hinner ju!! och som den fruktansvärt veliga människa jag är var jag tvungen att ringa min fru innan jag verkligen bestämde mig för att köra veckans enda träningspass.
”Helst vill jag att du kommer hem men… Nä, du blir så jobbig om du inte tränar, håller bara på och ångrar dig – så kör nu!”
Min fru känner mig så väl…

Sagt och gjort. Jag brände färdigt passet, bytte om, upp i salen, valde cykel och jäklar vilket hårt åtskruvat sadelvred, kunde inte röra det en tum. Först tänkte jag skita i det, men det är ett otyg att sitta på felinställd cykel en hel timme, så jag insåg att jag måste fråga någon. Spontant? Kraftig man 50+ precis till vänster om mig. Naturligtvis. ”Män är starkare…” och hela den grejen. Men var befann jag mig? På ett gym! Om det någonstans befinner sig starka kvinnor så är det väl där. Tog alltså mitt förnuft till fånga och frågade kvinnan till höger om mig istället – och tänka sig: Hon lyckades!

Ett banalt exempel, javisst, men hela strukturen är så otroligt tydlig och ständigt återkommande. Jag minns när jag var och hälsade på min lillebror i skolan när han gick i andra klass, det var musiklektion och det behövdes utrymme på golvet:
”Hörni starka killar längst bak, flyttar ni undan de där två borden?”
Föga förvånande såg jag flera flickor där inne som var både längre och kraftigare än dessa tre små åttaåriga pojkar. Kan ju även tillägga att när det sedan var dags för stämsång, så fick pojkarna sjunga den riktigt mörka stämman – ni vet, åttaåriga pojkar har så mörka röster.

Någon känner säkert för att bryta in och påpeka nu att det väldigt ofta i historien har visat sig att män är starkare än kvinnor, att män springer fortare än kvinnor, att män lyfter tyngre än kvinnor (och att män har mörkare röster än kvinnor). Men, då påpekar jag tillbaka att det precis som med så mycket annat handlar om ett fysiskt övertag på generell nivå, inte på individnivå. Och som artikeln jag länkade till igår kunde påvisa så lyfter exempelvis kvinnliga tyngdlyftare ute i världen tyngre än våra manliga mästare. Teknik och en otrolig massa träning kan med andra ord göra stor skillnad. Samt förstås tron på att det är möjligt och resurser för att det ska lyckas. Vi alla vet att det runt om i världen överlag satsas mindre tid och resurser på kvinnor som idrottar än för män.

Jag kan även avsluta med att säga att det är helt okej för mig att de flesta män är starkare än jag, ifall någon tror något annorlunda. Men som med det mesta som rör kön och genus, så färgar generella ”fakta” av sig på individnivå och det som vi tänker handlar om en sak – i det här fallet fysisk styrka – handlar om så mycket mer. Fysisk styrka blir psykisk styrka; män gråter inte, män har inget behov av bästisar, män kan inte prata känslor, män är bättre chefer för de kan styra och tar inte åt sig personligt… Ni vet, massa dumheter som placerar människor i fack, som sätter press på många, som gör vissa till avvikare och som vi konstruerar och reproducerar gång på gång på gång – och det börjar redan när vi säger ”upp och hoppa!” till en liten gråtande pojke som ramlat omkull, när vi kallar åttaåringarna för ”starka killar” och när vi stenhårt pushar vår son att bli bäst på hockey.

Allt hör ihop, vet ni. Och viktigast av allt: det ena behöver inte utesluta inte det andra.

Ett barn som även gillar bilar, sin boll, att dansa, Pippi Långstrump, leka med plastdjuren, kramas och läsa böcker.

Tänk om ingen vill vara man till slut?

Anders Westgårdh på Aftonbladet har tappat lusten att vara man. Jag får lite blandade känslor inför det. Å ena sidan, och utifrån perspektivet jag skrev i lördags, tänker jag: Ja, vad bra! En man som har insett att förändring inte kan ske om inte alla är med på tåget. En man som är som de flesta andra män (och människor) – fredlig och vettig – och som vill sprida en sådan bild istället för att ta åt sig av några ”anklagelser” eller slå bakut.

…men å andra sidan får jag en liten klump i magen. Det är den där tvåkönsnormsklumpen som skaver. Att vi ska hålla på och köna hela jävla tiden. Är jag helt ute och cyklar som hänger upp mig på det?

För nu tänker jag som lärare och som förälder igen. Och jag har ju ett barn med snopp, som omtalas med pronomenet ”han” och i vars pass det kommer stå ”man” när han växer upp. Jag möter även en massa pojkar, unga killar i min lärarroll varje dag och flera av dem har för länge sen lärt sig hur en pojke ska bete sig och utövar detta beteende för fullt hela dagarna, både i klassrummet och ute i korridoren. De tar plats, överröstar de andra, många struntar i eller tar lätt på skoluppgifter. Många, inte alla.

Jag vill inte att de identifierar sig med någon av de två bilder av mannen som Westgårdh tar upp. Absolut inte med förövaren, men inte heller med mannen som inte vill vara man, på grund av att det finns sviniga män där ute som förstör för alla andra män. Ska mina elever och, framför allt, min son behöva se någon av dessa mansroller som alternativ? Nej, såklart, det tycker väl ingen. Men hur undviker vi det då? Barnen är väl inte dumma i huvudet, de hör och ser precis vad som pågår runt omkring dem hela dagarna.

Jag ser vilka elever som överlag tar störst plats i mitt klassrum och vilka som glömmer eller struntar i att lämna in läxan. Jag ser det, men jag väljer att inte lägga någon vikt vid könet, för jag vill inte befästa – jag vill förändra. Och ju oftare något uttalas, desto mer en sanning blir det – även om vi lägger till ett ”…men inte alla pojkar!” på slutet. För när det nu bevisligen inte gäller alla pojkar – varför ska vi då hålla på och köna beteendet? Det där går verkligen runt i min skalle.

Statistiken.
Verkligheten.
Debatten.
Förändringen?

Ibland tänker jag att det är jag som krånglar till alltihop, att jag ska sluta bry mig så mycket, att jag ska klä min son i blått, köpa honom en verktygslåda till tvåårsdagen och ”låta honom vara pojke”, för att sedan debattera jämställdhet utifrån ett normativt tvåkönsperspektiv. Men så hör jag ju i huvudet hur jävla knäppt det låter. För vem är jag att komma och säga nu vem han är?

Förstå mig rätt här: Jag förnekar inte det faktum att de finns kvinnor och män, att de flesta människor identifierar sig med någon av dessa två kategorier eller att det behövs spermier och ägg för att det ska bli barn. Men jag motsätter mig att dessa två kön socialt fylls med en massa innehåll som inte alla kan eller vill eller ska behöva leva upp till, och att det skapas hierarkier och motsättningar mellan dessa två kategorier hela tiden. Det är så vansinnigt frustrerande.

Som jag skrev i helgen: Jag vet att vi måste belysa de tydliga strukturer som finns. Människor (och då ofta män) som utövar våld ska inte komma undan med det. Men jag önskar också att vi, särskilt i det främjande arbetet med barn och ungdomar, undviker att köna beteenden, och istället satsar på att fostra vettiga individer.

Detta är ett kraftfullt och viktigt uttalande av Westgårdh. Men också något som jag hoppas – inom kort – inte ska behöva sägas.
För det är så självklart att hat är fel, och att hat i grunden inte är könat.