Vi lärare uträttar stordåd på det där sjunkande skolskeppet – kan vi prata om det en stund?

Jag stod vid Stadshuset i Stockholm i ett hav av människor som demonstrerade för svensk skolas skull och allt jag kände var uppgivenhet. Det talades om indragna resurser och om pedagoger som går på knäna och om trasiga barn som inte får någon hjälp och om en svensk skola i kris.

Givetvis. För det var ju det hela demonstrationen handlade om: Krisen i skolan och nedskärningarna som stundar.

Men mitt i allt blev jag ändå så vansinnigt uppgiven och inte det minsta stärkt, för hallå! Allt bra som vi i skolan gör då? Allt fantastiskt som just NU händer runt om i varje skola, varje dag – kan vi inte ägna det någon ynka minut bara? Allt som till och med har förbättrats sedan 90-talet, för visst är det trots allt massor som har förbättrats?

Jag tänker exempelvis på ungar med ADHD eller autism, inlärningssvårigheter av olika slag, sjaviga hemförhållanden eller psykisk ohälsa som dagligen RÄDDAS av det vi gör i skolan, för att vi idag ser läraruppdraget som något mer än ”bara” undervisning, för att vi numera pratar om att individer är olika utan att för den skull räkna ut vissa som odugliga, för att arbetet kring trygghet, värdegrund och likabehandling har utvecklats, för att vi idag gör allt som står i vår makt för att få med oss varenda unge på tåget.

När ska vi prata om det?

När ska vi prata om hur jävla GRYMMA vi lärare är och om de stordåd som vi lyckas uträtta med tillsammans med barnen och ungdomarna? Och detta TROTS sviktande resurser!

Jag kommer hem varje eftermiddag och orkar inte lyssna på mina egna barns röster för jag har lyssnat på 130 andra barnröster hela dagen. Jag har hjälpt, stöttat, avstyrt bråk, muntrat upp, påmint, förklarat, upprepat, tröstat, synliggjort, tjatat, peppat och lyssnat, lyssnat, lyssnat med ett sånt jädra tålamod hela dagen. Mina barn får inte en bråkdel av det tålamodet. Inte heller får de del av min empati, min lyhördhet eller mitt pedagogiska lugn – för jag har tömt vartenda konto under arbetsdagen.

Nej, jag är inte på topp jämt som lärare heller. Jag råkar yttra något plumpt, jag säger ifrån med hårdare ord än jag tänkt, jag suckar när någon för tredje gången frågar ”vad skulle vi göra nu?”, jag hinner inte ge alla 31 i klassrummet lika många minuter av min uppmärksamhet och jag missar definitivt ett och annat som jag borde ha sett, hört, uppmärksammat.

Men jag GÖR. Jag lär ut. Jag får ungar som trodde att de inte kunde, att kunna. Jag får ungar som aldrig har läst, att läsa. Jag får dem att skriva mer än de gjort förut, jag får dem att skratta när vi pratar om tyska verb, jag får dem att våga räcka upp handen och yttra en åsikt för första gången i livet. Och jag berättar för dem att det är helt okej att vara precis sådär som de är. Ibland bråkar vi, oftast är vi sams. Vissa knyter jag närmare band till, andra figurerar mer i periferin men nog tusan grunnar jag alldeles oavsett på hur jag ska få den att våga ta för sig mer, hur den ska börja lita på att den kan och hur sjutton den ska lyckas komma ikapp med allt den missade när den var sjuk. Jag anpassar, utmanar, skalar ner, lägger till och drar bort. Inget sker på slentrian, jag utvärderar och omprövar.

Allt detta gör jag, och det gör den absoluta majoriteten av mina kollegor också, både på min nuvarande arbetsplats och på min förra. Jag har alltid haft fantastiska, kompetenta kollegor, som brunnit för såväl sina ämnen som för eleverna. Många gör dubbelt eller trippelt så mycket som jag. Så ja, det pågår så förbannat mycket GOTT i skolan. Men det glömmer vi helt bort att lyfta fram i debatten.

Det pratas om det sjunkande skeppet svensk skola – som om vi redan låg på botten och kippade efter luft, som om det just nu, varje dag råder totalt kaos i klassrum och korridorer, som om det överallt springer runt en massa vilsna, förtvivlade, förlorade barn utan att lära sig ett skvatt.

Jag skulle vilja att vi uppmärksammar hur lyxigt och ombonat vi ändå har det på det där sjunkande fartyget, tack vare alla kämpande lärare och andra som jobbar i skolan. De allra flesta elever, exempelvis på min högstadieskola, märker faktiskt inte ens att vi tar in vatten, för deras skolvardag flyter på rätt bra. Givetvis klagar de en del på att maten är äcklig, rasterna för korta, glosorna sjukt onödiga och åååh varför får 7C inställd idrott och inte vi?? men det är ju lite så det ska vara när man hyser några hundra tonåringar under ett och samma tak.

Men flyter, det gör vi. På väldigt många sätt. Det flyter även för många, många elever med särskilda behov.

Därmed inte sagt att det ser ut likadant på alla skolor ELLER att vi kommer hålla i evighet om det fortsätter såhär, för som redan sagts: När jag och mina kollegor kommer hem efter varje avslutad arbetsdag är vi urlakade. Jag funderar ofta på hur länge till jag ska palla.

Men vet ni? Vi blir inte direkt piggare av att inte höra någonting annat än att svensk skola – vår arbetsplats – är skit. Att VI är skit. För vi är allt annat än skit. Inte heller är barnen och ungdomarna en förlorad generation, för de lär sig och utvecklas hur mycket som helst. Och jag tror att även de behöver få höra något annat än att de hade oturen att tillbringa sin skolgång på, tja, Titanic.

Så, låt oss gasta oss hesa efter resurser och låt oss kritisera marknadsskolan och idiotiska politiska beslut – men lyft samtidigt fram allt det goda som fortfarande finns, och som kommer att fortsätta finnas bara vi får vad som krävs för att orka vara kvar.

Ps. Och så läs mitt förra inlägg nu, om du inte har gjort det. För oavsett mängden resurser, så vill jag INTE ha en skola eller ett samhälle där alla förväntas klara allt.

En skola för alla betyder inte att ALLA måste klara ALLT, eller: Vad ska vi med alla akademiker till?

Vet ni vad jag önskar att man fick säga högt? Vad jag faktiskt får lust att VRÅLA ganska ofta – kanske än mer nu i nedskärningarnas tid – men så håller jag mig eftersom det känns typ förbjudet? Jo:

⁃ Alla barn som har det så kallat SVÅRT (i betydelsen ”klarar inte allt” eller ”måste kämpa hårt”) i skolan har inte en diagnos.

⁃ Att få en diagnos – för ja, vissa har en diagnos, kanske även jag – betyder inte att personen plötsligt bör klara eller ens förväntas klara allt. Inte ens med stöd. För: Att erkännas och bemötas som den människa man är, är INTE samma sak som att nå lika ”långt” (vad nu ”långt” betyder … ) eller exempelvis få samma betyg som någon annan. Och vet ni? Det är okej. Åtminstone borde det vara det.

⁃ Att inte alla barn klarar alla ämnen till perfektion är inte per automatik skolans eller lärarnas fel, men inte heller barnens eller föräldrarnas fel. Vet ni? Det kanske inte ens är politikernas fel. Svindlande tanke.

⁃ Vi ställer generellt för höga krav på våra barn och på oss själva (i en högst märklig kombination med att ingenting får vara det minsta jobbigt, men det är en annan diskussion).

⁃ Det är rimligt att inte alla klarar allt (vem klarar ens ALLT? Gör du? Nä, just det), att inte alla har tio-femton kompisar i skolan, att inte alla kan multiplikationstabellen, slukar en massa böcker, kan allt om rymden, religionerna, atomer, mossa.

⁃ Jag vill rentav säga: Alla BÖR INTE kunna allt om exakt allt eller ens VILJA kunna allt om allt.

⁃ Avskaffa betyget F omgående och låt alla som har försökt i alla fall få ett E. Då kan vi tagga ner en smula, bums.

⁃ Sluta värdera vissa sorters kunskaper, förmågor och personlighetsdrag högre än andra, samt:

⁃ Snälla, minns att olika slags människor behövs i ett samhälle, och om en person inte kan föra välutvecklade resonemang om litteratur eller jämföra världsreligioner på ett fördjupat sätt så kanske den är en jäkel på att ta hand om småbarn, sortera post, baka svingott bröd, köra lastbil jättelångt, meka med cyklar, måla hus och faktiskt även driva en egen firma så småningom, för när den är 25 eller 30 eller 35 så kanske den plötsligt är mottaglig att lära sig typ ekonomi, bokföring, vill plöja böcker om företagande eller något helt annat som den inte kunde/ville/klarade lära sig i skolan pga. mognad, intresse, lust, motivation, mående, trivsel, annat.

⁃ Chilla för fan, alla!

⁃ Igen: Sluta klaga så hårt på skolan och ställ inte så jävla höga krav på barnen, i synnerhet inte på de som redan kämpar sitt hårdaste med att bara vara och klara det mest grundläggande. Ja, jag säger det även till mig själv, i egenskap av MAMMA, SKOLA, MÄNNISKA.

Fan vad jag önskar att man fick säga så. Och agera utifrån det.

Vet ni varför?

Jo, för då kunde vi, däribland jag själv, sluta vända ut och in på oss själva fullständigt för att våra elever (och våra egna barn) skulle klara ALLT i skolan och istället kunde vi fokusera på det viktigaste för att de ska kunna bli hyfsat fungerande och välmående samhällsmedborgare och medmänniskor. I skolan skulle vi självklart fortsätta undervisa, ja. Om allt, ja. Visa goda exempel, ge tydliga instruktioner, väcka entusiasm i alla ämnen, i massor av olika ämnesområden så mycket vi bara kan, ja.

Men! Om ett litet gäng ungar i en klass får F (eller E – det i framtiden lägsta betygssteget) på engelskprovet/på laborationsrapporten/i idrottsbetyg – tja, då blev det så. Vi sätter inte in en massa åtgärder, gör inte upp tusen planer, stångar oss inte blodiga. Det är som det är. Det blev som det blev. Det är okej. Och den ungen är säkert grym på att rita eller baka eller bygga eller på kartgeografi eller på koreansk historia eller på något annat som den kan ha nytta av, glädjas åt och få en hejdundrandes massa cred för istället.

Men så får man väl inte säga i det här jävla landet.

Eller?

Tillägg, i egenskap av den sönderstressade lärare jag är, en av alla lärare som framöver förmodligen kommer att behöva leva upp till de orimligt höga kraven med än färre resurser, än fler elever och än fler lektioner varje vecka:

När jag ger mina elever en uppgift i svenska är jag redan på förhand gravt stressad över hur jag ska hinna med att ge alla som inte klarar den/inte hinner klart/har jättesvårt en andra och en tredje och en fjärde chans, samtidigt som jag ska bedöma de färdiga uppgifterna och låta undervisningen fortskrida till nästa arbetsområde. Att grundligt planera och engagerat undervisa sju klasser, dvs. 160 elever, i två teoretiska ämnen är liksom inte nog; jag förväntas personligen se till att var och en av dem klarar ALLT och når LÅNGT. Hela tiden. Varje dag. Även de som, trots att förmåga faktiskt finns, aktivt väljer att inte öppna boken eller lyfta pennan. Ansvaret är alltid mitt, och ingen får ”misslyckas”. Inte ens pyttelite. Någonsin. Inte ens den som har dokumenterade svårigheter och som redan mår skit på grund av det.

”Hur ska jag/mitt barn göra för att höja betyget?” är en stående fråga. ”Vad exakt gör skolan för att x ska motiveras mer, vilja mer, förstå mer, läsa mer, skriva mer, räkna mer, göra mer, klara mer? Och vad kan skolan och ni lärare göra MER?”

Tänk om ungarna kunde få göra den jävla uppgiften bara. Om de kunde få lyssna, lära, försöka, pröva, hjälpas åt, ha lite roligt på vägen, göra sitt bästa eller vad de i stunden orkar/vill/klarar. De flesta skulle mest jobba på egen hand, vissa skulle få mer stöd och hjälp. Och sen: Klart. Slut. Fertig.

Jag skulle givetvis undervisa med samma kvalitet som alltid, jag skulle ge dem alla förutsättningar jag kan i mina instruktioner och i förarbetet – men sen får de göra uppgiften efter bästa förmåga och that’s it. Vi släpper och går vidare.

Vissa kommer att få A i betyg – några för att de kämpar skiten ur sig, andra för att det visst råkade vara deras typ av ämne eller uppgift. Vissa kommer få C, som de kanske oftast brukar få när de lägger manken till. Några kommer, efter minimal eller stenhård insats (för ja, livet är så kallat orättvist), med näppe greja ett godkänt betyg och ett par stycken kommer inte att bli klara eller rentav inte orka just då/strunta i att försöka/skriva lite och sedan sudda.

Låt det vara så då.

Arbetsinsatsen och prestationen säger ju något om den personen, i den stunden, i det ämnet eller kanske alltid. Och det måste inte vara något negativt. Det bara ÄR så. Vi är olika.

Och kanske kan den som till sist knåpade ihop ett par rader och kände sig nöjd, må rätt bra av att få ett lägstabetyg för ”god insats” och sen få fokusera på den där låten som ska skrivas i musiken, få fortsätta rabbla decimaler på Pi som den just snöat in på eller ha energi kvar till träningen inför helgens fotbollsmatch. Istället för att läraren ska försöka tvinga den att utveckla och göra ännu lite till, kontakta föräldrarna/få mejl från föräldrarna, lyfta elevens svårigheter till EHT och så ska vi slita vårt hår över hur sjutton vi ska få Y att nå lika ”långt” och vilja, kunna, klara lika mycket som Z.

Betänk: Det förhållningssättet – att ibland låta vara – kanske FRÄMJAR både god psykisk hälsa OCH en god inlärning. På sikt. Man behöver inte känna sig dålig. Man måste inte vara på topp i allt, jämt. Och föräldrarna behöver inte stressa ihjäl sig heller, för det kommer gå att komma in på gymnasiet ändå. Kanske kan man – i vårt förbättrade, mindre stressiga, framtida samhälle – få ha ”F”/E i exempelvis svenska och ändå komma in på hotell och restaurang, fordon, frisör, djurskötare, omvårdnad, bild och form, idrottsgymnasium eller något annat som man är riktigt grym på eller älskar.

Ps. Hur skulle vårt samhälle ens gå runt om alla – vissa mer utbrända än andra – gick ut skolan med högsta betyg i allt och därefter bestämde sig för att plugga fem år på universitet? Handen på hjärtat: Vad ska folk med alla dessa svinhöga betyg i alla dessa teoretiska ämnen till – om de inte planerar att bli typ hjärnkirurger, åklagare eller doktorer inom avancerad vetenskap of some kind? För inte ska vi väl ALLA bli högt uppsatta akademiker som sitter och ruttnar på något kontor någonstans? Vad ska vi ens med alla akademiker till? Då kommer vi för övrigt inte ens ha några kontor, för ingen kommer att bygga dem. Möjligen att det finns arkitekter som designar superflashiga kontor, men ingen som snickrar, svetsar, murar, gjuter, lägger rör, drar el, målar väggar – eller vackra tavlor att hänga på väggarna. Värt?

Ps2. Vansinniga nedskärningar rimmar fruktansvärt illa med den hysteriska prestations- och betygshetsen som råder i vår skola och i vårt samhälle. Snacka om att försöka tvinga oss att svulla i oss en redan uppäten kaka. Dessutom i vild panik. Med stil och elegans. Och på kortast möjliga tid. Typ. Dvs: Omöjligt.

Ps3. Nu ska jag knipa käft.

Alla har en identitet – även den som följer normen

Självklart behöver vi i skolan belysa diskriminering, hat och hot mot hbtq-personer, personer med rötter i andra länder, funktionsvarierade och andra som bryter mot normen. Och självklart ska vi aldrig (aldrig!!) låta kränkande uttryck passera obemärkt, och inte heller blunda för det faktum att exempelvis unga hbtq-personer generellt mår sämre än heterosexuella cisungdomar. Vi måste prata om det. (Det är så självklart att jag inte borde behöva säga det – men tyvärr är det inte så självklart för alla.) Och ibland finns förstås även fog för att prata om respekt, acceptans – till och med tolerans (bara vi ifrågasätter maktaspekten i begreppet och diskuterar vem det egentligen är som ”kan” tolerera vem).

Men. Jag tror, att om vi vill nå en förändring i grunden och på sikt få bort maktobalans och hierarkier människor emellan, så är det absolut nödvändigt att samtidigt utveckla vårt främjande arbete. Det arbete där fokus inte ligger på att enbart belysa allt som är fel, orättvist, ojämlikt, skadligt utan där vi istället avdramatiserar och inkluderar olika perspektiv, identiteter, personer och grupper utan att gör någon grej av det. Eller, om vi ska göra ”en grej”, att vi lyfter fram positiva, stärkande saker.

Just nu håller mina åttor på att skriva resonerande texter om identitet, sexualitet och relationer. De har arbetat med dessa teman ur en mängd olika perspektiv både i SO:n och i svenskan. I svenskan har vi läst noveller och romanutdrag som belyser kärlek mellan personer med olika religion, kärlek mellan gamla människor, att bli förälskad i en bästa kompis och att leva som homosexuell medan det fortfarande var olagligt. Vi har även läst och diskuterat en novell om ett sexuellt övergrepp.

Igår diskuterade vi hur en identitet skapas, utvecklas och förändras – utifrån olika aspekter (eftersom den slutliga skrivuppgiften handlar om just detta). Hur påverkas och definieras vår identitet av varifrån vi kommer? Av vår tro? Av familjens värderingar? Av samhället och tiden vi lever i? Förväntningar, normer, lagar? Sociala medier? Vår könsidentitet och vår sexualitet?

Det är oerhört lätt att i sådana samtal fastna i det som skaver, bryter ner och förstör. Att det liksom är ”avvikelserna”, de negativa erfarenheterna och begränsningar från familj, religion, normer, taskiga vänner som formar oss och i grunden utgör det som blir vår identitet. Och såklart, vi påverkas ju massor av det som är tungt och svårt! (Påminner om vad jag skrev inledningsvis!)
Men vad är det som stärker oss då? Hur kan till exempel en stark gudstro göra en trygg och fri? Hur kan en normbrytande könsidentitet göra oss starka? Hur kan en turbulent barndom, en utmanande funktionsvariation eller erfarenheten av en svår sjukdom få oss att växa?
Detta är också intressant att prata om. Och viktigt, tror jag.

För att inte tala om hur vi påverkas av att vara bara helt… vanliga (om nu någon är det)? Att vara vit, född i Sverige och boende här. Ha sammanboende föräldrar som är schyssta mot varandra och sina barn. Att vara cisperson och hetero, ha bra vänner, en skolgång utan större hinder… Är dessa personer opåverkade? Har de ingen identitet? Jo, såklart. För vi alla formas ju av något – oavsett om vi följer eller bryter normen, oavsett om vi glider hyfsat lätt genom livet eller om vi stöter på hinder.

Här har vi ett ypperligt tillfälle att vrida och vända på olika aspekter av livet utan att utmåla det ena eller det andra som bättre eller sämre, svårare eller lättare. Att dels belysa hur normen påverkar alla, inklusive den som följer normen. Och dels att avdramatisera det som så himla ofta enbart lyfts fram som försvårande, annorlunda och jobbigt.

Igår var det för övrigt IDAHOT, internationella dagen mot hbtq-fobi. För ja, som redan sagts, det ÄR ett stort problem att så många hbtq-personer fortfarande förföljs och hotas till livet på många håll runt om i världen. Och att unga hbtq-personer här i Sverige mår sämre än heterosexuella cisungdomar, och att många under flera år, kanske hela livet, håller tyst om vem de är kära i eller vilka de egentligen är. Självklart.

Jag tror dock att vi ibland måste angripa frågan och problemen som finns från ett annat håll genom att, tja, inte bara prata om att det är problematiskt (utan att för den skull landa i att ”kön spelar ingen roll” eller ”det är oviktigt vilken hudfärg vi har” för sorry, så ser det ju inte ut… än).
Men till syvende och sist är vi alla liksom bara människor. Jag, till exempel, är homosexuell (tja, så skulle väl andra definiera mig i alla fall, eftersom jag bara har haft relationer med kvinnor) och mitt liv är till största delen rätt alldagligt. Självklart beror det på att jag exempelvis bor här i Sverige, att jag är vit, sekulariserad kristen, har ett jobb med hyfsad lön osv osv osv. Men ändå. Även om jag har tampats mot folks fördomar, mot kränkningar och rädslor för kränkningar, mot min egen psykiska ohälsa så finns det så mycket annat som definierar mig MER än just det faktum att jag råkar ligga med kvinnor. Samt också, vilka fördelar och positiva saker min sexuella läggning (gud vad jag avskyr det ordet – men det tar vi en annan gång) har fört med sig och därmed format mig på ett stärkande sätt.

Det är inte fel att se saken från det hållet ibland också. Att dels benämna det normbrytande som en av många bitar av en identitet, att dels lyfta även det positiva samt – förstås – att påminna sig om att den som i många avseenden följer normen också är påverkad och formad. För om vi inte belyser det, så fortsätter ju normen stå där högst uppe på toppen, orörd, onåbar, som ett slags eftersträvansvärt ideal.

Eller?

Synliggör normen – inkludera det normbrytande

När jämlikhet diskuteras och eftersträvas så tenderar vi ofta – nästan alltid, skulle jag påstå – att fokusera på personen eller gruppen som avviker från normen och/eller som är utsatt/riskerar att utsättas. Detta gäller i samhället generellt, och därmed också i skolan. Ett exempel kan vara att vi pratar hur man kan veta/komma på att man är homosexuell eller trans, istället för att prata om hur man egentligen kan veta att man är heterosexuell eller cis. Ett annat exempel kan vara att man pratar om personer som utsatts för sexuella övergrepp, istället för att prata om förövaren som utförde övergreppet.

Detta, menar jag, är problematiskt på flera sätt, även om syftet från pedagogens sida är gott.

Varför?
Utsatthet, kränkningar, sexuella trakasserier, diskriminering och våld grundar sig i en maktobalans mellan individer och grupper. Om vi gång på gång enbart ställer frågor som pekar ut den redan utsatta, så befäster vi och reproducerar den här maktobalansen – även om diskussionen landar i att ”jo, det är klart att den här gruppen människor måste accepteras och behandlas väl” eller ”ja, den här utsatta gruppen behöver verkligen få mer stöd”.

För vem är det som besitter makten att acceptera och tolerera? Jo, det är personen som följer normen. Och det är ju denna maktobalans vi måste få bukt med – för att på sikt nå ett jämlikt samhälle fritt från kränkningar och diskriminering.

När jag föreläser om normkritik, och när jag själv undervisar, så utgår jag ifrån devisen: Synliggör normen, inkludera det normbrytande. Med detta menar jag att om och när värdegrundfrågor ska diskuteras, debatteras, lyftas till ytan så är det NORMEN vi bör fokusera på. Vi är så otroligt ovana vid att prata om den som utgör/följer normen, den står liksom alltid orörd, bara ”är”. Just därför är det den vi ska prata om! Och när vi tar upp normbrytande identiteter och grupper, så bör vi istället inkludera dessa utan att göra dem till ett tema att diskutera. Det är så vi till sist bryter maktobalansen i grunden.

I morse läste jag ett inlägg på instagram, där @herrfroken (som gör ett fantastiskt bra jobb med att öka jämlikhet i skolan, det vill jag verkligen säga!) tog upp två exempel på diskussionsfrågor som jag reagerade på. Syftet var gott, förstås, men jag ska förklara lite närmare varför jag reagerade som jag gjorde:
”Din kompis har två pappor och blir ibland retad för det. Vad kan du göra?”
”Din kompis känner sig varken som kille eller tjej, och i er skola finns könsuppdelade omklädningsrum. Hur känner och tänker du kring det?”
(Obs, jag har kortat ner frågorna.)

Det jag menar är problematiskt med dessa frågor är INTE ämnena i sig – det är skitbra att de tas upp och de behöver lyftas fram – utan det är formuleringarna och fokuset som jag anser vara problematiska. Varför?
1. Frågorna fokuserar på den normbrytande personens utsatthet, samt befäster tydligt att det ÄR avvikande att ha två pappor eller att vara icke-binär. (Detta vet vi liksom redan, vi behöver inte påpeka det återigen.)
2. Frågorna utgår ifrån att den normbrytande är ”någon annan”, dvs. inte den som läser eller diskuterar frågan. Detta skapar ett vi och ett dom, där ”dom” alltid är någon annanstans, inte här. (Även om pedagogen i tanken vet att dessa personer kanske sitter i klassrummet och läsa just den här frågan.)
3. Frågorna syftar till att vi (som alltså antas vara norm) ska acceptera och tolerera den avvikande (medan normen inte är något att acceptera eller tolerera – den bara är, alldeles självklar och neutral).

Vi diskuterade dessa frågeställningar i kommentarsfältet ett tag, och det jag fick som motargument var bland annat att vi inte bör lägga några åsikter i elevernas munnar, att de själva måste få komma fram till vad de tycker. Jag är med på att vi inte ska tvinga barn att tycka något, men om vi nu vill bryta maktobalansen och förändra normen anser jag att det är bättre att ställa frågorna på andra sätt. Kanske såhär:
”Din kompis uttrycker sig kränkande mot barn som har två pappor eller två mammor. Vad kan du göra?”
”På din skola finns det könsuppdelade omklädningsrum, vilket leder till att vissa inte känner sig trygga att byta om. Vad kan du göra?”

Det som händer i dessa omformulerade frågeexempel är att jag som lärare istället flyttar fokus till det riktiga problemet, bort från den normbrytande individen, plus att jag inte förutsätter att den som läser frågan tillhör normen.
Diskussionen kan på många sätt bli densamma – absolut! – men vi börjar i en annan ände och från mitt håll, som pedagog, gör jag en tydlig markering om vad som är problemet: Någon kränker någon annan. Skolans omklädningsrum exkluderar elever. 
Att detta är fel är ju liksom ingen åsiktsfråga, det är fakta. Däremot kan man ha olika tankar och åsikter om hur det ska lösas.
Dessutom hamnar fokus i frågorna (och förhoppningsvis i samtalen) på den som kränker/utsätter (och som kanske också är normen) och på den som exkluderar, istället för den redan utsatta och exkluderade.

Så. Vi har ett likabehandlingsuppdrag att fullfölja, och detta kan vi arbeta med på oändligt många sätt. Ett sätt är genom värderingsövningar och diskussioner (men det är inte det viktigaste, skulle jag säga). Men låt oss då diskutera det som alltför sällan eller aldrig diskuteras: Normen. Förövaren. De exkluderande reglerna/lokalerna/lektionsuppläggen. 
Låt för en gångs skull avvikaren, offret, den exkluderade lämnas ifred och bara få vara neutral och självklar.
De/vi har diskuterats och debatterats tillräckligt, de/vi vill inte bli ”tolererade” eller ”accepterade” i första hand – vi vill bara få respekteras, vara och leva, utan att gång på gång pekas ut, tyckas synd om eller ses som något problem.

I kommande inlägg ger jag exempel på hur vi kan arbeta främjande i den helt vanliga undervisningen. Där anser jag nämligen att vi kan göra störst skillnad.

Att skriva är som att springa – och nu går det undan

Igår hade jag mitt livs första biblioteksevent, och det var helt otroligt roligt. Än roligare förstås att ”premiären” för denna typ av evenemang ägde rum just i Lindsdal utanför Kalmar, där jag växte upp och gick i grundskolan. Jag hade förväntat mig att främst familjen skulle vara där, men tji fick jag, för lokalen blev alldeles fullsatt och de som lyssnade var både personer jag har koppling till (mina gamla låg- och mellanstadielärare, till exempel) och en drös människor som jag aldrig hade träffat.

Det är en jäkla ynnest att få prata om något man brinner för, så mycket kan jag säga. Både själva pratandet och mottagandet, men också att få fundera över vad som egentligen har lett fram till att det blev en roman till slut. Och anledningen till att jag skriver över huvud taget, och hur det kommer sig att jag alltid har skrivit.

Att det blev en roman precis just nu, det var ju faktiskt inte alls meningen. Eller, bättre uttryckt: Inte planerat. Men det var som om en propp började lossa i takt med att ”Om allt vore annorlunda” växte fram, och när den väl skulle bli utgiven lossnade den totalt. Ut flödade plötsligt orden, berättelserna, idéerna. Skrivlängtan fanns ju där inne hela tiden – på samma sätt som jag/man ibland kan ha en längtan efter att springa eller göra något annat som trots att det är härligt känns som en bergsbestigning precis i början. Men när man väl börjar klättra, börjar röra benen – eller för den delen fingrarna över tangentbordet – så bara kommer det. Längtan får blomma ut, och väldigt snart belönas man med den där härliga känslan över att ja, just det, det är ju såhär det ska vara!

Det här pratade jag en del om igår på Lindsdalsbiblioteket. Men också om hur idén till just den här romanen föddes och utvecklades, och om handlingen förstås. Kopplingen till den verkliga historien, till 30-talet då homosexualitet fortfarande var kriminellt och då barnhemsbarn bestraffades för minsta lilla förseelse. Och kopplingen mellan historien och idag, lagar som har förändrats och ersatts av normer, förväntningar och fördomar.

Och på samma sätt som skrivandet har lossnat för mig (även om jag den senaste tiden har lidit en hel del av skrivkramp…) så har även idéerna om föreläsningar, skrivkurser, bokcirkelevenemang börjat flöda. Så mycket går att göra, och får hjärnan bestämma så skulle alltihop hända här och nu. Men så enkelt är det förstås inte, för jag har ett heltidsjobb att sköta, två barn som kräver sitt och en kropp som faktiskt måste få vila ibland.

Tids nog, eller successivt, hoppas jag dock få ägna mig mer åt detta. Åt skrivandet. Åt att få prata om skrivande och inspirera andra. Åt att föreläsa om normer, normkritik och litteraturens möjligheter att förändra uppfattningar och skadliga samhällsstrukturer.

Med det sagt: Bjud hemskt gärna in mig! Till ditt lokala bibliotek. Till bokhandeln närmast dig. Till din bokcirkel. Eller, förstås, till skolor. ”Om allt vore annorlunda” lämpar sig inte jättebra för högstadiet, men jag tror definitivt att gymnasieelever skulle kunna läsa och uppskatta den.

Min existens är inte politik

Det närmar sig val och de senaste dagarna vittnar människor i sociala medier om att Sverigedemokraterna kräver att regnbågsflaggor och särskilda hbtq-bokbord städas undan på de bibliotek där man kan förtidsrösta. Senast alldeles nyss läste jag om biblioteket i Mölnlycke, där prideflaggorna plockats ner då SD anser att dessa utgör ett politiskt ställningstagande.

Jag blir ärligt talat livrädd. Upprörd, frustrerad och arg, men framför allt livrädd. Själv känner jag tyvärr ganska många människor, också i min absoluta närhet, som kommer att lägga sin röst på SD den 9 september, trots att de (vad jag vet) inte har någonting emot mig eller min familj. Det gör mig givetvis ledsen, på ett rent personligt plan, men när hbtq-personers existens också i det större sammanhanget ses som en politisk valfråga – som politisk propaganda! – då skräms jag.

Vad kommer egentligen att hända i vårt land efter den 9 september? Vad kommer att hända med mig, med mina barn, med alla de ungdomar jag möter om dagarna, som alltfler vågar vara öppna med sin normbrytande köns- och/eller sexuella identitet i skolan och inför övriga omvärlden? Ska de/vi tvingas backa alla de steg som vi de senaste åren har lyckats ta oss framåt? Jag går faktiskt inte med på det.

I lärargrupper på facebook diskuteras i många trådar huruvida vi lärare ska ställa oss neutrala inför Sverigedemokraterna eller inte, då många skolor givetvis arbetar med valet just nu. Vissa uttrycker en aktiv vilja att vara neutrala, då detta är vårt jobb. Men – är det möjligt att som personal i svensk skola, med den läroplan vi har och den diskrimineringslag som vi lyder under, ställa oss helt neutrala inför SD? Är det ens korrekt? Jag tycker inte det. Självklart ska vi vara professionella och vi ska definitivt inte vara dömande eller dumförklara den som överväger att lägga sin röst på SD, men vi måste – måste! – lära eleverna att vara kritiska och vi måste ge dem verktyg att inhämta kunskap och fakta. Om samtliga politiska partier!

I mina klasser arbetar vi med retorik, eftersom jag är svensklärare och det är ett ypperligt tillfälle att i valtider fokusera på hur politiker för fram sina åsikter, förslag och argument. Senast igår tittade vi på hur politiker kan använda siffror och statistik som ett sätt att övertyga väljare, och jag tog bland annat det uppmärksammade avsnittet av Uppdrag granskning om våldtäktsdomar och invandrare som exempel. Ingen av eleverna kände till att endast 1,5% av alla våldtäktsmän blir dömda, och att det är denna pyttelilla procentsats som främst diskuterades i det tv-sända programmet. Är detta att vinkla min undervisning? Att ställa mig partisk i politiska frågor? Nej, det är det inte. Jag ger eleverna verktyg för att själva kunna undersöka och vara kritiska till hur fakta framställs. Givetvis kan man därefter fortsätta diskutera vad samhället ska göra åt det faktum att hälften av (de dömda) våldtäktsmännen är utlandsfödda – men också vad vi gör med den andra hälften, som är födda i Sverige. På samma gång ges möjligheten att diskutera en rad andra frågor: Varför väljer ett inflytelserikt tv-program den här vinkeln? Varför leder så få våldtäkter till fällande dom? Vilka våldtäkter anmäls, vilka gör det inte och hur kommer detta sig? Samt förstås: Vad ska vi göra åt detta?

Först när vi har hela bilden så kan vi föra en vettig diskussion, som inte bara fokuserar på ett av flera problem.

Det är fakta att Sverigedemokraterna vill inskränka aborträtten för kvinnor, att de vill utvisa invandrade våldtäktsmän (inte svenska!) och att de vill förbjuda samkönade par att skaffa barn och ingå äktenskap. Dessa ståndpunkter är oförenliga med läroplanens värdegrund, och går rakt emot diskrimineringslagstiftningen. I skolan ska vi, vi måste!, främja och förebygga diskriminering grundad i bl.a. sexuell läggning, kön, könsidentitet och könsuttryck, religion och etnisk tillhörighet. Ingen elev ska känna sig otrygg eller utpekad på grund av att hen har rötter i ett annat land eller är hbtq-person. Därmed kan inte jag som lärare stå och säga att Sverigedemokraterna är ett parti som alla andra.

Min och andra hbtq-personers existens är inte politik. Eller rättare sagt: Den bör inte vara politik. Lika lite som heterosexualitet eller vithet är eller bör vara politik. Människors existens och värde ska i ett fungerande, jämlikt, välkomnande samhälle inte över huvud taget debatteras eller ifrågasättas.

Det handlar fanimej om grundläggande mänskliga rättigheter – för alla.

Så, nästa gång under de kommande veckorna då en vallokal uppmanas plocka ner prideflaggor eller annat som uttrycker människors lika värde, då hoppas jag innerligt att den som kräver detta får mothugg, tvingas stå tillbaka och krypa in under den sten där hen hör hemma.

 

Det går framåt – men vi får inte stanna upp

Vad har vänskaps- och kärleksrelationer gemensamt?
Finns det några åldersgränser när det gäller kärlek?
Vad behöver göras för att alla ska kunna vara öppna med vem de är kära i?
Är det möjligt att gå emot sin familjs religion och värderingar för att vara med den man är kär i?
Hur motverkar vi förekomsten av sexuella övergrepp?

Alla dessa frågor har mina åttor diskuterat i veckan. Jag har suttit vid sidan av och bedömt deras insatser – men framför allt bara lyssnat, njutit och då och då varit tvungen att anteckna i marginalen av matrisen, inte för bedömningens skull utan för att de sagt något så himla klokt.

I flera grupper återkom åsikten att vi måste sluta nöja oss med att ”acceptera” olika sexuella läggningar; vi måste normalisera att vissa blir kära i samma kön och att vissa blir kära i ett annat. Varför förutsätter vuxna att vi är heterosexuella? sa flera stycken. Varför frågar de om jag har en pojkvän, när jag lika gärna kan ha en flickvän? Och varför måste en homo- eller bisexuell person komma ut när inte en heterosexuell person måste det? Många ifrågasatte även varför man pratar om t.ex. bögar som ”så himla roliga” – det är ju lika utpekande det och förutsätter att bögar ”är” på ett visst sätt, som om ”bög” vore ett personlighetsdrag.

Diskussionerna om religion och kärlek var klurigare, men ändå lika fint respektfulla och öppna. Vissa menade att familjen och dess värderingar alltid går först, medan andra höll fast vid att familjen borde respektera en oavsett vem man väljer att leva med – eller att man bör bryta med familjen om de inte respekterar en. Och just ”respekt” var ett ord som återkom i alla grupper. Man ska visa respekt, mot alla, och är det något man själv är ovan vid eller tycker känns ”otäckt” – oavsett om det gäller trosuppfattning, ålder eller sexuell läggning – så får man hålla inne med eventuella fördomar.

Framtiden känns onekligen ljus när man lyssnar på de här ungdomarna. De är kloka, de är kritiska till förtryckande normer, de ser alla människors lika värde som något självklart eftersträvansvärt.

Men. På samma gång är det fortfarande få ungdomar som faktiskt vågar vara öppna, framför allt när det gäller att bryta mot normer rörande kön och sexualitet. Att dessa diskussioner alls förekom i ett klassrum, ja, det är ju min förtjänst. Åsikterna och tankarna finns där, men de måste få utrymme, så att de får ett faktiskt värde, så att ungdomarna får dela med sig, lyssna och lära av varandra. Kanske leder det till att någon slipper den där klumpen i magen, och kanske blir någon stärkt att ”komma ut” med något som den egentligen inte borde behöva komma ut med.

Tidigare i veckan släpptes en undersökning i Kronobergs län, där det visar sig att ungdomar som inte känner sig hemma i kategorierna ”tjej” eller ”kille” generellt sett mår sämre än andra ungdomar. Och det är ännu ett bevis på att vi inte är ”där” än. Vi tror gärna att vi är så öppna och härliga här i Sverige, att alla kan vara precis den de är. Men – tänker vi ett varv till så bör vi inse att så inte riktigt är fallet. Än. Jag kommenterar den här undersökningen ca 19 minuter in i det här radioprogrammet i P4, och ger även lite tips på hur man i skolan kan arbeta för att alla ska må bra och känna sig inkluderade.

Ps. I nästa inlägg ska jag berätta vad som togs upp gällande frågan om sexuella övergrepp. Det var också otroligt bra!

Mina modiga elever ger hopp om framtiden – välj inte hatet idag!

Jag befann mig långt ifrån händelsernas centrum igår eftermiddag. Hemma och i säkerhet, med mobilljudet avstängt efter intensiv arbetsvecka. Mina barn på förskolan, deras andra mamma på jobbet, mitt inne i city. Min barnfria helg skulle just börja. När jag fick för mig att titta på mobilen hade hon ringt två gånger, och min mamma i Kalmar två gånger. ”Ring mig!!” läste jag i sms. Jag förstod att något hade hänt.

Planerna för fredagskvällen ändrades drastiskt. I city råddes alla att hålla sig inne, så jag hämtade mina ungar, köpte pizza och godis, tillbringade kvällen i soffan. En tomhet i bröstet, men många tankar i huvudet. Det som framför allt har snurrat nu på morgonen är dock inte tankar av sorten ”ska vi våga röra oss på gatorna nu?” utan oro för något helt annat.

Jag tänker på mina elever, som under hela veckan redovisat sina egenskrivna tal i vårt projekt #talasomking. I onsdags hade vi talarkväll på skolan, dit föräldrar, andra lärare och elever kom för att lyssna på de 28 åttondeklassare som utmanade sig själva lite extra. De stod där, ensamma bakom talarstolen i strålkastarljuset, och talade med inlevelse och mod om något som just de brinner för – och jag tror att vi alla som lyssnade kände hopp om framtiden. Med dessa unga vid rodret kommer vi sannerligen lyckas styra världen åt rätt håll! En nyanländ kille höll, helt utan manus, ett fantastiskt inspirerande tal om sitt största intresse, basket, och om vikten av utbildning. Ett antal elever pratade om sexism, homo- och transfobi och inte minst om rasism.

Jag tänker framför allt på tre tjejer, alla tre bär slöja, och två av dem talade om hur detta faktum väcker förutfattade meningar hos människor. Hur deras existens misstänkliggörs. Och om hur vi alla måste respektera varandra och stå upp för allas lika värde. Den tredje pratade om hur det är att leva i krig. Ett otroligt starkt tal innehållande fragmentariska berättelser om en pappa som gräver upp sin son under sönderbombade väggar, om ett barn som förlorat sin far och sin bror, om föräldrar som kämpar varje dag och hoppas på en ljusning, om ett land som när man blundar är det vackraste av platser – men när man öppnar ögonen, så är allt borta. Hon grät när hon talade, och jag gråter nu. För jag tänker på dem, på så många av mina elever, som vet att deras utseende, deras tro, deras sätt att prata väcker misstankar och till och med hat. Och jag tänker på alla andra – så oändligt många!! – oskyldiga människor här i Sverige, som nyss lyckats ta sig hit från krigsdrabbade länder, eller som bott här i kanske hela sitt liv och som nu, än mer, kommer att anses som en fara, ett hot. Bara för att EN galen människa, som kanske råkar vara född utanför Sverige, har gjort något oförsvarligt och vidrigt. Vad har han med alla dessa oskyldiga, helt vanliga människor att göra? Vad? INGENTING.

Och ändå läser jag på Facebook och twitter SD-anhängares uppmaningar om att vi ska öppna ögonen och se vad som pågår, att vi ska tänka till inför nästa val. Ja, ni behöver vakna och tänka till.

Vi står alla maktlösa när något sånt här händer. Men varför i hela världen skulle någonting bli bättre av att intensifiera hatet mot flyktingar, invandrare och rasifierade?
Det vi behöver är en jäkla massa kärlek. Ta hand om varandra. Stå upp för varandra. Det låter klyschigt så in i helvete – men det är ju sant.

Jag citerar Elaine Eksvärd: ”Välj inte hatet idag. Koncentrera det mot en person – terroristen. Och om det är ett folkslag du ska hata så låt det inte vara en slöja, hudfärg eller icke-ariska personer. Låt det vara en grupp som du koncentrerar ditt hat till – terroristerna.”

”Vad har ditt sexliv med undervisningen att göra??!?” (Jag orkar snart inte svara pedagogiskt längre…)

Jag blir så urbota frustrerad. Så arg, så trött och så ledsen. Gång på gång skriver jag och utbildar även på andra sätt om heteronormen, om cisnormen och om hbtq-fobi. Jag påtalar faktiska problem som finns i vårt samhälle just precis nu. Jag delar med mig av egna erfarenheter, jag delar med mig av andras erfarenheter – men det är maktstrukturerna, de samhälleliga normerna som jag fokuserar på. Normer som skapar hierarkier och maktobalans mellan människor. Normer som gör vissa individer och grupper till avvikare medan andra anses ”normala” (fast de egentligen kanske bara är mer vanligt förekommande). Extremt pedagogisk är jag, jag är konkret och framför underbyggda, rimliga argument.

Och ändå kommer de: Alla invändningar. Ifrågasättanden. Förminskanden. Rent ut sagt dumma frågor och påståenden. I samtliga fall så är det heterosexuella cispersoner som gör dessa uttalanden, det vågar jag hävda med åtminstone 99% säkerhet. Det vill säga personer som själva inte drabbas av cisheteronormen, som aldrig utsätts för hbtq-fobi och därmed absolut inte har en jävla aning (och som uppenbarligen heller inte vill förstå).

Ibland sker det i form av ett oskyldigt ”jag bryr mig väl inte om vem du blir kär i!”, inte sällan i form av frågan ”ditt sexliv har väl inget med undervisningen att göra!”, ”varför är ni så sexfixerade ni homosexuella?” eller ”jag pratar aldrig om min heterosexualitet bland elever eller kollegor!” Och dessa människor menar givetvis också att jag, och andra hbtq-personer som påtalar förtryck, kränkande behandling och diskriminering, är lättkränkta, odemokratiska, att vi kommer med pekpinnar istället för att förespråka ”högt i tak” och att vi fan inte bör tala om för dem vad de ska tycka, tänka eller uttrycka.

Jag vet snart inte vad jag ska svara längre. Jag orkar inte vara pedagogisk och tydlig när det bara fortsätter och fortsätter.

Vad gäller bloggen ”Det öppna klassrummet”, där jag bloggar sedan i december, kan jag bli särskilt ledsen och upprörd – för den bloggen vänder sig faktiskt till lärare och andra som arbetar inom skolan. Visst, det skrivs en del positiva och uppmuntrande kommentarer både i kommentarsfältet och på LR:s facebooksida. Men alldeles för ofta kommer invändningarna. Folk som uttrycker att hbtq-frågor inte platsar i skolan, att det är icke-frågor, löjliga frågor. Folk som tycker att vi ska ”tillåta alla åsikter”.

Usch.

Jag skulle vilja be er om en sak. Läs ”Det öppna klassrummet” då och då (jag bloggar där ungefär en gång i veckan och delar inläggen via min facebooksida samt via twitter), och snälla: Kommentera! Ni måste givetvis inte hålla med mig i detalj och får gärna komma med konstruktiva frågor och invändningar, men alla ni som faktiskt inser att cisheteronormen och hbtq-fobi är ett problem och att värdegrundsfrågor överlag behöver få mer utrymme i skolan – skriv det i kommentarsfältet! Och dela hemskt gärna med er av de inlägg ni gillar till andra lärare, till elever och studenter.

Är ni på förklarar- och/eller diskussionshumör kan ni börja med att kommentera och besvara befintliga kommentarer här.Jag orkar inte.

Läs gärna också:
Likabehandlingsarbete kan inte göras i det tysta
Skärpning! Värdegrunden går inte att välja bort!

Att komma ut för femhundrasjuttiotredje gången

Att leva i en icke-heterosexuell relation innebär att tvingas komma ut åtminstone en gång i veckan. Ibland ännu oftare. Ni vet, rätta folk som frågar om Adrians pappa, ”maken där hemma” eller vad ”min pojkvän” heter. Det handlar väldigt sällan om att se någon djupt i ögonen och med allvarlig min meddela att ”jag är lesbisk!” (vilket man lätt kan få för sig när man tittar på medioker/dålig flatfilm), utan det rör sig snarare om att gång på gång bemöta heteronormativa uttalanden och förväntningar, helt enkelt.

Och ofta går det ju, om man inte känner sig sugen på att outa sig och orsaka värsta balunsen/bli utstirrad/bemötas av ett ”vaaaaaa???”, att undvika de där svaren som känns så oerhört personliga fast det egentligen handlar om världens mest vanliga grej (inte för inte som jag kallar mig ”svenssonmamma”…). Inte ljuga direkt, utan helt enkelt bara undvika sanningen. Som i skolan, bland frågvisa elever:
”Är du gift?” ”Ja.”
”Har du en man?” ”Nej.”
”Har du barn?” ”Ja.”
Och så vidare. Kortfattade svar brukar sällan generera följdfrågor, har jag märkt.

Det fungerar även utmärkt att säga ”den andra föräldern” om Adrians andra mamma eller när det passar referera till ”familjen” eller ”de där hemma”. Folk utgår ifrån att det rör sig om man och barn (utöver det faktum att eleverna just verkar ha väldigt svårt att greppa att jag faktiskt har barn).

Att komma ut på jobbet, för eleverna just, tycker jag är rätt jobbigt. Jag har tidigare bloggat om det bland annat här och här.

…men så plötsligt händer det, ofta i en rätt otippad situation faktiskt – och så även idag:

Eftermiddagslektion. Eleverna skrev en utvärdering, och någon frågar plötsligt:
”Sanna, har du haft sex?”
Kort paus, jag hinner knappt reagera och sen kommer hen på:
”Just det, du har ju barn! Eller har du det?”
…och då kändes det som att det liksom var dags. Nej, inte att prata om vem jag helst ligger med (vilket cisheterosar verkar tro att vi homo- och bisexuella väldigt gärna pratar om?!) utan att prata om att barn inte alltid blir till genom sex. Fast riktigt så uttryckte jag mig inte heller, utan jag sa helt enkelt att ja, jag har ett barn, snart två (alltså ni anar inte hur viktigt det känns att få säga det), varpå jag fick frågan om jag är gravid och, ja, och så vidare.

Skönt. Då var det avklarat. Tefatsstora ögon på vissa, någon mumlade ”she’s a lezzbian” och ytterligare någon reflekterade säkert över alla de gånger jag bett dem sluta använda bög och gay som skällsord!! och insåg anledningen till att jag är så snabb på att ta den diskussionen. Alltså, alla lärare borde förstås vara lika angelägna om det, men det vet jag ju att de inte är.

När kom ni ut sist?