Archive | januari, 2014

Flator på bästa sändningstid och gammal kärlek som väcks till liv

31 Jan

Såg ni Jills veranda i onsdags? Kakan Hermansson var på besök i Nashville och programmet var precis så bra som man kunde önska: Jill, som jag var fruktansvärt förälskad i som tonåring, och Kakan, som på allra bästa sätt bemötte den kristna högerns homofobi och synen på homosexualitet som något valbart (och möjligt att bota, förstås). Bara det faktum att två kvinnor, inklusive en awesome flata, på bästa sändningstid pratar om livet, musik, homorättigheter, politik, rasism, feminism (istället för typ män/mode/vikt/städning) är så vansinnigt befriande och – tyvärr – alltför ovanligt.
image Det var inte bara Kakan som växte ännu mer i mina ögon efter detta fabulösa avsnitt i programserien; min kärlek för Jill pånyttföddes en aning och dessutom bjöds tittarna på ett smakprov ur Dixie Chicks’ låtskatt och deras skandalomsusade uttalande om president Bush.

Låt mig erkänna (eller slå fast) detta: Jag älskar Dixie Chicks, och jag har älskat dem sedan 2001 då jag tillbringade en hel sommar i Canada och barnen jag passade satt runt frukostbordet och tjoade med i ”‘Cause Earl had to die, nananananaaa, goodbye Eaaaarl!” Här hemma var det ingen som kände till Dixie Chicks då, och när jag såg dem live 2003 (i samma veva som deras minst sagt uppmärksammade statement angående irakkonflikten) spelade de i Globens annex, dit framför allt inbitna countryfans hade letat sig (inklusive Jill Johnson – oj, som jag har stalkat henne i mina dagar…).

När Dixie Chicks sedan helt plötsligt slog igenom som fasen här i Sverige också, efter Bush-”skandalen” och i samband med den välspelade hiten ”Not ready to make nice”, blev jag nästan lite sur. Plötsligt tyckte alla om Dixie Chicks och talade om dem som ”nya stjärnor på musikhimlen”. Ja, jag är lite löjlig på det sättet; jag vill behålla mina idoler för mig själv (kanske just därför som jag i barndomen först var kär i Tina Leijonberg, sedan i Jill Johnson och diverse random utvalda såpa”stjärnor”…).

Hur som helst. I mars är det dags för Dixie Chicks att spela i Stockholm igen – och självklart ska jag dit. Jag blev så överlycklig när jag såg att de skulle komma, och det skyhöga biljettpriset fick jag liksom blunda för: Jag måste dit. Nedräkningen har börjat.

…och idag är det fredag (det som i den här bloggens historia ju tidigare kallats flatfilmsfredag) och er som eventuellt aldrig har hört Dixie Chicks eller som bara känner till deras ovan nämnda monsterhit tänkte jag därmed bjussa på en annan finfin sång, ”Goodbye Earl”. Det var faktiskt första gången som jag såg videon nu och jag måste säga att jag rynkade en aning på näsan, då den känns så extremt lättsinnig och faktiskt rätt löjlig… Men strunt samma. Ni får titta och döma själva. Låten handlar hur som helst om en kvinna som blir misshandlad av sin man och då bestämmer sig för att tillsammans med sin bästa vän döda mannen, så är detta tema på minsta sätt för nära tillhands för dig som läser – don’t look: 

Hur den normativa synen på föräldraskap drabbar oss alla – mer eller mindre

29 Jan

När jag var gravid med Adrian fullkomligt slukade jag all gravidlektyr som jag kom över. Gravidhandböcker, diverse gravidsajter på nätet, gravidtrådar på Familjeliv – allt. Redan då blev det väldigt tydligt att de där böckerna, texterna och diskussionerna inte riktigt vände sig till mig. Eller jo, till viss del förstås: De var alltid skrivna till ett ”du”, till ett ”du som är gravid” – och gravid var jag ju. Oftast förväntades den där ”du som är gravid” ha en man vid sin sida, en ”blivande pappa” och på vissa sajter var de till och med så generösa att den där ”blivande pappan” alternerades med ord som ”partner”eller ”medförälder”.

Min fru läste sällan de där böckerna och hon hängde inte runt på Familjeliv (även om hon givetvis också var väldigt delaktig i hur jag kände och mådde, gärna tog reda på vad som hände inne i min mage samt att vi alltid gick tillsammans till mödravårdcentralen – alltid, utan undantag). Och nu förstår jag henne mer än någonsin; för nu är det min tur att vara den där ”partnern”, ”medföräldern” – ”den andra mamman”, som aldrig aldrig någonsin benämns just som ”mamma” (inte ens hos familjerätten, faktiskt).

I början av min frus graviditet gick jag med i ett par gravidtrådar på Familjeliv, för att jag gillar sociala medier och för att jag under graviditeten med Adrian lärde känna andra blivande föräldrar (nåja, mammor) som jag har kontakt med än idag. Men den här gången är det definitivt annorlunda, för jag är inte gravid. Och det märktes så otroligt tydligt i de där gravidtrådarna att jag inte alls är välkommen av precis den anledningen.

Inte för att det är en stor förlust att inte släppas in i diskussioner på Familjeliv (där tonen lätt kan bli rätt… uppskruvad på vissa håll), men det ringar ändå in det faktum att det – utifrån samhällsnormen sett – är något helt annat att vara en blivande mamma utan att ha det kommande barnet i sin mage, mot att vara en gravid blivande mamma eller en (icke-gravid) blivande pappa. Själv tycker jag förstås också att det är annorlunda att inte känna sparkarna på insidan, att inte lida av halsbränna, att slippa den täppta näsan – men utöver det så är det liksom ingen skillnad. Vi ska ha barn, ju.

På barnavårdcentralen anordnar de efter barnets födelse föräldragrupper (som det formellt kallas) eller mammagrupper (vilket det i praktiken oftast är) och där blir det ännu tydligare att den person som inte har fött barnet, eller den person som inte är mamma inte riktigt har en plats i dessa grupper. När jag som nybliven, nyförlöst förälder pratade med andra nyförlösta kvinnor om detta var det någon som skrattande berättade om en man som deltagit i hennes mammagrupp en gång, men sedan hade han aldrig kommit tillbaka. ”Inte så konstigt”, menade hon, ”han ville väl inte lyssna på när vi pratade om såriga bröstvårtor och trasiga underliv”.

Men jag kan inte låta bli att tänka: ”Varför inte då?” Och varför skulle det finnas en motsättning i att under en föräldragruppsträff prata om såriga underliv/ärrade magar och den psykiska påfrestning som det innebär att bli förälder? Oron man känner inför att något ska hända ens lilla bebis, vanmakten när bebisen skriker halva natten, sömnbristen, förlossningsupplevelsen, första mötet med barnet..? Varför skulle det vara unikt för den person som har fött barnet att vilja – och känna behov av – att prata om dessa saker? Trasigt underliv eller inte, såriga bröstvårtor eller ej – vi är alla nyblivna föräldrar, med allt vad det innebär.

På vårt BVC hade någon tagit det fantastiska initiativet att starta en pappagrupp! Okej, jag ska inte förakta detta initiativ, det är förstås jättefint att pappor ska ses och prata om att vara just pappor. Det som störde mig var dels att dessa ”pappagrupper” ägde rum kvällstid (alla pappor jobbar, som ni vet), det förväntades inte att bebisen skulle vara med (det var säkert okej om bebisen följde med, men vem kunde förvänta sig att mamman – för det är klart det finns en mamma – kunde lämna ifrån sig bebisen på kvällstid?) och naturligtvis var detta ingen grupp som min fru var välkommen att delta i. Eller, det var hon kanske, men eftersom den marknadsfördes som ”pappagrupp” kändes det inte direkt… bekvämt.

Summa summarum: Min fru kunde inte följa med på mammagruppen (a.k.a. föräldragruppen) eftersom den alltid låg på förmiddagstid och hon kände sig inte välkommen i pappagruppen. Dock gick vi tillsammans på en massagekurs på fredagar, då vi båda var föräldralediga. Vi var de enda som deltog två föräldrar, och när kursen var slut fick vi ett vackert diplom att ta hem med en dikt som handlade om mammans och pappans roll i barnets liv. Tack, BVC!

Någon undrar säkert nu vad jag vill komma fram till med det här inlägget, och jag håller med om att det spretar lite… men det jag tänker är att hela diskussionen om och tanken på föräldraskap och jämställt föräldraskap måste utvidgas. Vad innebär det att bli och att vara förälder? Är det verkligen samma för alla som har fått/fött sitt barn på liknande sätt? Har alla som fött ett barn automatiskt någonting gemensamt? (Jag tänker exempelvis på kvinnan i min föräldragrupp som tydligt led av någon form av depression, bland annat relaterad till att hon inte kunde amma – snacka om att hon mådde dåligt av att vi andra satt där med brösten i vädret.)  Har alla som inte fött ett barn automatiskt någonting gemensamt? Nej, naturligtvis inte.

Genom alla dessa grupper och sammanslutningar – som ofta serveras oss utan andra alternativ – får vi dock lära oss att mammor behöver prata om underliv, bröst, matintroduktion och sömn, och pappor behöver prata om… något annat. Och alla mammor som inte har fött barn, de pappor som har fött barn, alla som har adopterat, alla som är förälder nummer tre eller fyra… de hamnar någon annanstans, antas ha andra behov. Eller så glöms de helt enkelt bort.

Jag har flera idéer på nya sätt att tänka och göra, men dessa kanske jag ska presentera i ett annat inlägg? Ni får gärna fundera i kommentarsfältet så länge!

Vill du lära dig mer om normkritik?

23 Jan

Vet ni vad? Nu finns hela min följetong om normkritik att läsa i bloggen ”Det öppna klassrummet”! Jag tänkte medan jag klurade på alla inlägg i julas att mina ord kanske är överflödiga, att det för tusan redan finns spaltmeter att läsa om normkritik om folk bara letar och att det kändes pinsamt att upprepa dessa. Men så frågade jag runt på twitter och bland bekanta och, jo, behovet av att läsa och lära sig mer om normkritik var skrikande stort. Lärare som ännu inte har fattat eller som tror sig fatta, och som dessutom redan har fullt upp med tusen andra arbetsuppgifter, letar inte aktivt upp informationen – den behöver serveras framför näsan på en. Därför gjorde jag det ändå: Skrev en följetong om normkritik. Själv kände jag mig rätt nöjd faktiskt när jag korrekturläste och postade det fjärde och sista inlägget.

…och jag hoppas förstås att alla NI läser min följetong och hjälper mig att sprida texterna till alla som behöver. Strunt samma om de är medlemmar i Lärarnas Riksförbund eller ej, sprid ändå för sjutton! Här hittar ni länkar till och sammanfattningar av alla inlägg:

Normen i fokus, del 1: Vad är och gör en norm?
Här reder jag ut begreppet ”(social) norm”, ringar in vilka normer som normkritiken syftar till att synliggöra och problematisera och slår därmed fast att det förstås rör sig om ”normer som faktiskt är mer eller mindre avgörande för enskilda individers liv – för vårt mående, våra möjligheter och rättigheter i samhället: Normer som hänger ihop med makt och inflytande, orättvisor och förtryck i och med att de delar in människor i olika fack där vissa liksom hamnar över andra i makthierarkin, där vissa av majoriteten anses ”normala”, ”neutrala”, ”mest önskvärda”, medan andra blir till ”onormala”, ”utstickande”, ”icke önskvärda”. Detta är normer som också begränsar människor och skapar stress och lidande, just eftersom de är så eftersträvansvärda men inte alltid möjliga att uppnå.”

Normen i fokus, del 2: Vad normkritik är och inte är
Här inleder jag med att (försöka) ta död på några myter om normkritik och förklarar sedan grundligt att normkritikens mål är att ”få syn på normer som delar in människor i ”normala” och ”onormala”, ”förväntade” och ”oväntade”, ”önskvärda” och ”icke önskvärda”. Det handlar om att synliggöra och problematisera strukturer som ger vissa människor och grupper privilegier, medan andra missgynnas. Det handlar även om att få syn på våra egna privilegier samt på vilka sätt vi alla tillsammans – hur öppna och accepterande vi än må vara – gång på gång reproducerar föreställningen om att vissa könsuttryck, vissa sexualiteter, vissa relationer liksom utgör det ”rätta” sättet att leva och uttrycka sig på.

Normen i fokus, del 3: Problemet med tolerans
I detta inlägg hävdar jag bestämt att normkritisk pedagogik är way better än toleranspedagogik, eftersom ”hela begreppet och fenomenet ”tolerans” går ut på att det finns en maktobalans och att det är personen med makt som kan tolerera (eller välja att inte tolerera) den med mindre makt” och därmed finns en risk ”att maktförhållandet kvarstår och att man upprätthåller just de normer som skapar avvikare, istället för att vidga och förändra desamma. Man bidrar till en ond cirkel, helt enkelt – och det är väl onödigt?

Normen i fokus, del 4: Normkritiken i praktiken
Här vankas praktiska tips och tricks för alla som inte orkar tänka själva eller som tycker att normkritik verkar toppen men liksom inte riktigt förstår hur man gör??? Själv är jag, jo, grymt nöjd med de tips jag skrapade ihop, men väl medveten om att jag inte täcker allt. Jag föreslår helt enkelt att DU klickar dig vidare dit, läser hela rasket och sedan bidrar med dina tankar och åsikter i kommentarsfältet. Jag VET att jag har smarta läsare, så det så!

Istället för att föra kampen framåt tvingas vi gång på gång försvara dess legitimitet

19 Jan

”Jämställdhet är ingen åsiktsfråga, det handlar om fakta!” sa Gudrun Schyman bland annat när jag var och lyssnade på henne för någon vecka sedan, och just detta citat var jag bara tvungen att bära med mig – av den enkla anledningen att hon har så jävla rätt. Dock tvingas som bekant diskussioner kring jämställdhet och jämlikhet alltid backa några steg, stanna upp och försvara sitt syfte på grund av att någon viftar bort frågan som oviktig, någon som ”tycker” att vi redan är jämställda/att jämställdheten rentav  har gått för långt (?)/att hbtq-personer faktiskt är accepterade nu/att allt ”faktiskt inte handlar om kön och sexualitet”/att den ena frågan är viktigare än den andra och så vidare.

…och med dessa inledande ord hoppar jag nu sent omsider på Lisa Zetterströms bloggutmaning ”en feministisk agenda, vilken den här veckan handlar om att ringa in hur den feministiska debatten ser ut idag, vilka frågor som lyfts och vem det egentligen är som sätter tonen och agendan för hur debatten ska föras och förs. Mycket klokt har redan skrivits, så min text blir väl egentligen bara att plocka några russin ur den livsnödvändiga feministkakan.

I ett äldre inlägg om normer och privilegier inom den feministiska rörelsen skrev jag såhär:

”Själv har jag egentligen aldrig engagerat mig uttalat feministiskt; däremot har jag suttit som ledamot, ordförande och vice ordförande i olika hbtq-organisationer, jag har haft queerteorin som utgångspunkt när jag skrivit uppsatser och jag har läst om och använt mig en hel del av normkritiska tankegångar både i mitt föreningsengagemang och i mitt yrke som lärare. För mig är det feminism, tror jag. Det handlar inte bara om män och kvinnor och absolut inte enbart om heterosexuella cis-män och -kvinnor, utan om alla.”

Och det är här någonstans jag befinner mig. Jag är en av dem som enligt den bakåtsträvande Ebba Witt-Brattström splittrar feminismen (men som enligt Inti Chavez Perez ger den välbehövlig bredd!): Jag är en av dem som helst fokuserar specifikt på hbtq-personers rättigheter och möjligheter i vårt samhälle, och i första rummet queera personer, trans*personer samt homo- och bisexuella personer som identifierar sig som kvinnor. Där brinner jag som allra starkast, där kan jag tillföra och påverka mest och samtidigt känna att det är min kamp. Lika lön för lika arbete, delad föräldraförsäkring och andra frågor med syfte att nå jämställdhet i heterosexuella (barn)familjer samt för att ge kvinnor ekonomisk autonomi – självklart är detta grymt viktiga feministiska frågor, men jag litar på att det finns andra som än tydligare driver just detta (exempelvis i det parti där jag är medlem).

Så, jämställdhet mellan könen är givetvis så jävla grundläggande och urviktigt – men jag vill tala om jämlikhet, om alla människors lika värde och i denna diskussion och detta arbete alltid tillämpa ett normkritiskt perspektiv och en intersektionell analys. Allt för att inte glömma bort någon som annars alltid glöms bort. (Nej, jag påstår inte att jag själv alltid i alla sammanhang lyckas med detta…)

För att då återgå till dagens frågeställning och knyta an till Gudruns ord i inledningen: Jag skulle vilja hävda att all (offentlig) debatt kring jämställdhet och jämlikhet tenderar föras likadant och brottas med samma problem. De redan privilegierade sätter tonen, ställer frågorna och vill inte se sina egna privilegier utan hävdar istället att vi har kommit så långt nu och att enskilda individer måste ta sitt eget ansvar istället för att se sig som offer. De privilegierade stämplar de mindre privilegierade som gnälliga och sig själva som starka, samt tycker att de är duktiga som ”ser bortom förtryck”, såsom ”kön spelar ingen roll för mig!” eller ”vem bryr sig om vem du ligger med?” Samtidigt blir det gång på gång väldigt tydligt att dessa människor inte alls ser strukturerna, att de tror att det handlar om tyckande, om ett intresse, om att ha en åsikt. Detta måste vi komma bort ifrån, för diskussionen om och kampen för det jämlika samhället grundar sig inte i tyckande – det handlar om att vi i nuläget inte har ett jämlikt samhälle.

(Dock inser jag ju att en del i själva kampen är just att få folk att inse att samhället inte är jämlikt, att kvinnor och män inte har samma rättigheter, att hbtq-personer inte har det lika förspänt som heterosexuella cispersoner, att rasifierade inte har det lika bra som vita osv. För bara genom att vi får ännu en person att se problemen så har vi ju kommit ytterligare en liiiten bit på väg. Det är bara så sjukt frustrerande att det ska ta evigheter för folk att se sina egna privilegier, sin egen del i den ständigt pågående normreproduktionen som skapar avvikare samt få dem att aktivt vilja förändra något.)

När den utsattas känslor och upplevelser värderas lägre än förövarens uppsåt – vart fan är vi då på väg?

14 Jan

Ingen kan det väl ha undgått att en man återigen har friats efter att ha våldtagit en kvinna? Den här gången fanns inga tvivel om att kvinnan inte ville, eftersom hon gång på gång skrek, kved och till slut uppgivet och med sprucken röst viskade ”nej” – men inte ens detta hjälpte henne att få upprättelse i rätten. Mannen gick fri eftersom hans uppsåt aldrig var att våldta. Läs detta igen och begrunda: Hans uppsåt var inte att våldta. Och mannens uppsåt togs på större allvar, värderades högre, ansågs viktigare än själva handlingen och kvinnans utsatthet.

Till att börja med är detta så vansinnigt att jag bara vill kasta datorn i väggen, skrika, hålla för öronen, blunda och sedan öppna ögonen igen för att vakna upp i en ny värld där utsatta kvinnors kroppar räknas, där våra känslor och upplevelser tas på allvar.

…men eftersom något dylikt inte lär hända i det närmaste inser jag att jag måste göra något helt annat. Jag behöver ta ett djupt andetag, tänka efter, jag behöver hämta ny kraft och jag behöver agera för att detta ska förändras. Vi kan liksom inte ha det såhär, i Sverige år 2014, nästan hundra år efter att kvinnor fick rösträtt.

I kommentarsfältet hos Amat Levin // Nöjesguiden uttrycker sig en härlig kille vid namn ”Ralle” såhär: Skärmavbild 2014-01-14 kl. 11.22.01Förutom att den här kommentaren ger en ytterligare huvudvärk, så säger den så vansinnigt mycket. Den ringar faktiskt in åtminstone flera delar av den, vad ska jag säga, samhällsproblematik som skapar situationer som dessa; där en man för det första tolkar en kvinnas tydliga ”nej” som ett ”ja”, där han för det andra fortsätter ta sig friheter utan att inhämta samtycke och där han för det tredje, med motiveringen ”hans uppsåt var inte att våldta”, inte ens blir dömd för sin handling. Och ja, där såväl hans handling som domen – för det fjärde – anses befogade (för nej, jag tror inte att Ralle och den aktuella domaren är ensamma om att tolka situationen såhär).

För vad handlar detta om (utöver det faktum att mannens ord tas på större allvar än kvinnans upplevelser)? Vi har normen att män och kvinnor är två väsensskilda arter, oförmögna att förstå varandra – och att kvinnan givetvis är svårare att förstå sig på än mannen… Vi har normen att män ska ta initiativet, ska vara de drivande när det kommer till sex och att det är helt normalt att kvinnor velar litegrann. Vi har naturligtvis också normen att män ”inte kan hejda sig”, att de är så jävla kåta att de bara inte kan sluta när de väl har börjat. Och så har vi även en norm – i mycket skapad av media och alla amerikanska romantiska komedier… – som lär oss att verbal kommunikation (utöver typ stön och stånk) inte har i sexakten att göra; att den rentav dödar attraktionen och passionen i och med att den förstör det fantastiska filmiska flowet.

Och precis just där måste vi lägga lite krut, tror jag. Naturligtvis behöver vi kämpa för en tydligare lagstiftning, naturligtvis ska förövare dömas för sina brott – men vi måste också agera för att antalet våldtäkter ska minska och att synen på sex ska förändras. Osökt tänker jag, som jag brukar, utifrån ett lärarperspektiv igen, försöker se min och mina kollegors roll i detta. Häromdagen diskuterade jag och Morrica ämnet på twitter, och efter det författade Morrica detta inlägg om sexualundervisning som jag tycker ni alla ska läsa. Självklart behöver vi lärare (alla vuxna!) sträva efter att i positiv riktning påverka ungdomars inställning till sex, till relationer, till kön, genus och jämställdhet – ungdomarna utgör trots allt vår framtid och det är hos dem den största förändringen måste ske.

Före jul precis lät jag och min SO-kollega eleverna läsa och skriftligt reflektera kring en DN-artikel om att ungdomars attityd till sexbrott blir allt råare och det sista vi gjorde före jullovet var att se filmen ”Hip hip hora”(som ju belyser många starka samhällsnormer kring bland annat kön och sexualitet, men samtidigt också riskerar befästa desamma om filmen inte diskuteras och bearbetas ordentligt). Någon uppföljning har sedan inte gjorts och jag tänker så det knakar på hur jag kan väva in mer av dessa frågeställningar i vårens undervisning kring språket, kring makt, kring kommunikation.En sak är säker och det är att arbetet inte kan göras på egen hand.

Hur tänker ni andra lärare, förskollärare, elever och studenter som läser min blogg? Hur arbetas det kring sexualitet, relationer, integritet, kommunikation, samtycke osv. i era skolor och vad ger det för resultat? Hur skulle ni vilja arbeta? Fundera, diskutera och tipsa varandra i kommentarsfältet! I mitt huvud går det bara runt runt runt…

…och behöver ni mer inspiration (eller frustration?) kan ni läsa vidare här:
Soraya Hashim – Uppsåt my ass (om den nämnda våldtäktsdomen)
Vem våldtar en jämlike? (mitt eget inlägg om hur våldtäkt och jämlikhet hör ihop)
Lady Dahmer – De flesta som anklagas för våldtäkt är skyldiga
Torrun Carrfors – Jag måste be er systrar: Undvik män

Under ytan bubblar det…

12 Jan

Ja, hörni. Det var definitivt ett tag sedan nu. Räknar jag bort mitt senaste inlägg om flatbesvikelsen Fröken Frimans Krig (TACK för alla fina kommentarer till det inlägget, jag har dock inte hunnit besvara dem…) så är det över en månad sedan jag bestämde mig för att pausa bloggen. Jag behövde andrum, jag behövde fokusera på annat och bloggen blev liksom snarare ett måste än en energikälla. Framför allt var det som bekant så himla frustrerande att vilja skriva så mycket men inte hinna. Och så är det väl egentligen fortfarande; tiden räcker inte till. Jag har för tusan världens mest ansträngande yrke som dagligen ger mig enorma utmaningar att ro iland. (Ja, vårterminen drog igång med besked – jag har knappast återhämtat mig ännu.)

Men jag tror ändå att jag så smått börjar ta mig tillbaka, till bloggen alltså.

Nu är det 2014. Det är valår, det är året då vår familj ska gå från att vara tre till att bli fyra (!!) och jag har nyårslovat mig själv att våga satsa mer på något av det jag brinner för mest av allt (normkritiken, skrivandet, feminismen, föreläsningarna…?). Självklart måste jag åtminstone försöka använda bloggen som en viktig kanal, dels till att få ur mig alla bubblande tankar och dels för att kanske komma någon vart här i livet. Vem vet vad det blir i slutändan?

De kommande veckorna väntar bloggutmaningar från Lisa Meg // Fulskratt som utmanar feministiska bloggare att formulera den feministiska agendan såhär i valtider, och jag ska försöka delta åtminstone någon eller ett par gånger. Dessutom ska jag delta i Feministiskt Initiativs valkonferens i februari (storhetsvansinnet, ni vet – jag kan inte hålla mig borta ifrån där det händer) och naturligtvis fortsätter jag åtminstone i några veckor att till blogga för Lärarnas Riksförbund på ”Det öppna klassrummet”. Just nu kör jag en liten men naggande god följetong om normkritik för lärare och jag mer eller mindre tvingar er att läsa, gilla och DELA alla mina inlägg i lämpliga kanaler. Okej? Fler lärare, skolledare, förskolepersonal måste bli bättre på likabehandling och på normkritik. Det första inlägget i följetongen förklarar på ett tydligt sätt vilka normer normkritiken fokuserar på och i mitt andra inlägg tar jag död på några myter om normkritik samt förklarar vad ett normkritiskt arbetssätt och tänkande går ut på.

Så. Nu ska jag gå och väcka ungen som redan har fått sova alldeles för länge.

Fröken Frimans Krig, eller: Den stora flatbesvikelsen

2 Jan

Nu blir ni bra förvånade va? Och lyckliga? Hon är tillbaka! Hurra! Fanfarer och konfetti! Och så vidare. Fast jag är inte riktigt tillbaka redan, åtminstone inte på heltid (snart är dessutom julledigheten och därmed den skarpa hjärnans tid över). Sorry.

Dock har jag de senaste dagarna känt en enorm frustration bubbla inom mig och så många tankar måste liksom bara ut. Anledningen heter ”Fröken Frimans Krig” och är, som många av er säkert vet, en miniserie som visades i SVT nu under jul- och nyårshelgerna. Sissela Kyle, Maria Kulle, Frida Hallgren… Kvinnliga rösträttskämpar under tidigt 1900-tal, eller vad det främst handlade om: Kvinnor som startade en egen specerihandlarförening vid den här tiden i ett försök att konkurrera med männen. Jag var enormt peppad på den här serien, dels på grund av temat förstås och dels på grund av den starka kvinnliga skådespelartruppen.ffk_992(Bildkälla)

(Varning för spoilers nedan, sluta läs om du vill se serien med öppet sinne – även om jag förstås redan har spoilat det sk. viktigaste i rubriken…)

Vad som dessutom peppade mig var förstås de starka flatförhoppningar som väcktes redan tidigt under första avsnittet, då Sofia Ledarps karaktär Kinna och Sissela Kyles Dagmar inleder sin vänskap; två starka, ensamstående kvinnor utan behov av eller längtan efter någon man. Vid ett tillfälle strök Kinna minsann mycket hastigt en hårlock från Dagmars ansikte! (händer upp ni flator och andra som noterade detta!) Än tydligare blev de lesbiska vibbarna i början av det andra avsnittet, då Kinnas blickar mot Dagmar fullkomligen glödde av trånande hetta och nej, jag sticker inte under stol med att det pirrade av förväntan i hela mig. Yes, flator på bästa sändningstid – äntligen!

…men så hände det: Rolf Lassgård entrade scenen och plötsligt förändrades allt. Dagmars (så naturligt kvinnliga) längtan efter ett barn växte sig allt starkare och hennes ungdoms trängtan efter just Roffes karaktär väcktes till liv. Vad i helvete? Och just Rolf Lassgård?? I samma veva flirtade en annan av kvinnorna för fullt med kvinnoföreningens dräng och de där flatförhoppningarna suddades sakta men säkert ut.

Och flatan då? Hon blev naturligtvis sur, tvär, svår att arbeta med. Bitter, så klart, och den där trånande blicken som fick något mörkt, uppgivet och frustrerat över sig. Så typiskt lesbiska kvinnor va? Bittra, ensamma, misslyckade.

Nåväl, tack och lov dog Rolf Lassgårds karaktär rätt kvickt (förlåt mig) och till viss del återuppstod inom mig hoppet om en liten ynklig lesbisk affär i sista avsnittet… men icke. Det var och förblev fullständigt lönlöst. Däremot bjöds vi alla på den rörande återföreningen mellan Frida Hallgrens Lottie och hennes mesigt snälle make, otippat nog spelad av Gustaf Hammarsten, samt fick även beskåda den spirande heterosexuella kärleken mellan drängen och den ovan nämnda unga kvinnan (sorry, glömt hennes namn). Så. Himla. Typiskt. Vackert. Typiskt.

Nu är det säkert någon som undrar över min smärre ”besatthet” av det förlorade flathånglet i den här serien: Det handlade ju om kvinnans frigörelse och inte om kääärleeek! Så sant, så sant. Men hur kommer det sig då att den där heterosexuella kärleken ändå måste bakas in som extra krydda, grädde på moset och liksom ett gulligt och samtidigt jävligt neutralt inslag? En serie, som inte alls handlar om kärlek, avslutas lik förbannat med bilden av inte mindre än TVÅ lyckliga heterosexuella kärleksrelationer? Har vi sett det förr? Eh jo, ungefär hela tiden, överallt. Jag har tidigare tipsat om den så kallade flatfilmen ”Grey matters” som konstigt nog innehåller heterosex men inget flatsex, samma sak i den extremt hyllade ”The kids are alright” som bjuder på en enorm mängd heterosex och – just det – inget flatsex, tidigare i höstas skrev jag om den totala frånvaron av samkönade par i barnfilmer och ja, även i våra läromedel i skolan dyker den där ”neutrala” heterosexualiteten upp som gumman i lådan när man minst anar det medan andra sexualiteter lyser med sin frånvaro. För att nämna ett fåtal exempel.

Och vet ni? Heterosexuella cispersoner märker det inte ens. De märker inte att heterosexualiteten är så ständigt närvarande och de märker definitivt inte att andra sexualiteter ständigt marginaliseras, totalt osynliggörs. Många heterosexuella noterade inte ens de vansinnigt tydliga lesbiska vibbarna i ”Fröken Frimans Krig”– för vaddå? Serien handlade ju inte om att vara lesbisk?! Men hörni, den handlade inte om att vara hetero heller.

”Heterosexualitet är inte normalt, det är bara vanligt” löd vår slogan inom de forna lärargaystudenterna och jag skulle aldrig någonsin förneka att det är just vansinnigt vanligt att vara och leva som öppet heterosexuell (och cis). De flesta människor gör ju det, och det är också därför som de av exakt alla anses normala. Det är också därför som det skulle betyda så oerhört mycket om vi – som inte är lika vanliga, som av många anses onormala, som har fått kämpa och fortfarande kämpar för att få samma rättigheter som cis-heterosexuella – bara någon endaste gång kunde få finnas till på bästa sändningstid, utan att för den skull pekas ut som ovanliga, spännande, exotiska, mystiska, konstiga, bittert aggressiva…

Det hade helt enkelt varit så fantastiskt jäkla awesome om flatan Kinna hade fått en – bara EN – kyss (på kinden?) av en annan kvinna. Om hon bara hade erkänts, fått finnas till – på samma sätt som heterokvinnorna.

Håller ni med?

(Apropå att få finnas till skrev jag just om detta i mitt första inlägg på ”Det öppna klassrummet”)