Tag Archives: utseende

Lösenordsskyddad: Vem kommer vårt barn bli?

24 Maj

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Bikinikropp – min innersta önskan?

16 Maj

Facebook är så himla duktiga på att läsa av mig och vet tydligen exakt vad jag önskar mig och hur jag vill se ut – vilken tur jag har! Precis som Schmenus har jag nämligen ett par gånger fått följande sida föreslagen för mig:

image

image
Men alltså, jag vill inte skriva ”ja, tack” i deras kommentarsfält – det är för sjutton förnedrande! Min fru brukar suckande fråga mig när vi ska gå ur facebook egentligen, och vid sådana här tillfällen håller jag med henne. Synd att skiten är så himla bra på andra sätt!

Det som jag framför allt funderar på är dock: Hur många av de unga tjejer som jag möter varje dag får upp sidförslag som dessa på sina facebooksidor? Får min 15-åriga lillasyster upp sånt här? Väldigt många skriver ju in att de är födda tidigare än de faktiskt är när de registrerar sig, så om facebook har någon form av moral (tveksamt) i form av åldersgränser spelar det liksom ingen roll: Dessa unga tonårstjejer är enligt sina profiler betydligt äldre.

I diskussionen om jämställdhet, hur det är att vara man respektive kvinna som jag hade med mina elever idag på morgonen (mer om det när jag hinner) kom just tjejers press på sig att vara vackra, smala och snygga upp. Och hur sjutton ska vi kunna få dem att förändra den bilden när de matas med de sjuka idealen precis överallt, hela tiden – till och med i sina egna, privata facebookprofiler.

Anmäl skiten – det är det enda vi kan göra.

…och så har han beige hud, eller: barn är mer normkritiska än vuxna

16 Apr

Mina elever gör muntliga presentationer av personer som står dem nära. En elev berättade om sin allra bästa kompis, hur kompisen är som person, vad de brukar göra tillsammans, hur kompisen ser ut:

”Han är lång och ganska smal. Och så har han beige hud. Ja, alltså, inte brun hud, liksom.”

Heja! Hur ofta hör man något sådant? Hur ofta benämns normen på det sättet, som ett attribut viktigt att nämna? Mer och mer läggs ”manlig” eller ”herr-” till när det talas om just manliga yrkesutövare eller herridrott, men det är inte ofta någon aktivt benämns som vit, svensk, köttätare, sekulariserad kristen, heterosexuell eller – extremt sällsynt – cisperson.

Egentligen är det väl inte heller något att eftersträva, att vi håller på och kategoriserar folk utifrån utseende, ursprung, kön, trosuppfattning eller sexualitet – men att min elev valde att faktiskt nämna att kompisen har beige hud visar ett normkritiskt tänkande, tycker jag; åhöraren ska liksom inte räkna med att personen som beskrivs är ljushyad bara för att den går i en svensk skola och har ett rätt typiskt svenskt namn.

Sådana stunder gör mig rätt tillfreds.

Prinsessdrömmar är inget du föds med

31 Mar

Det här tycker jag är rejält obehagligt:

image

Ja, alltså, Svensk Damtidning. Finns väl inte så mycket att förvånas över egentligen – att konservera stereotyper är väl deras jobb? Men vad skulle genusmotståndaren säga? Kanske såhär:

”Är detta verkligen något att ens lägga energi på? Hur orkar ni? Låt flickor vara flickor för tusan! Låt dem vara prinsessor – alla flickor vill vara prinsessor, för flickor är söta och vad är det för fel med det? Det är för tusan något att vara glad för.”
Och så vidare.

Men jo, jag tänker fortsätta lägga energi på det här och motsätta mig att flickor ska vara söta för att ses som riktiga flickor, eller för att räknas som flickor över huvud taget. ”Söt”, vad är det egentligen? Vem bestämmer vad ”söt” innebär? Och varför skulle den där sötheten och prinsessdrömmarna förresten behöva vara förbehållet enbart flickor?

Min mamma gjorde en övning med sina lågstadieelever för ett tag sedan där de fick skriva vilket kön de skulle vilja ha om de fick bestämma helt själva, och så fick de motivera varför. De allra flesta (men inte alla!) ville behålla sitt eget kön och många flickor motiverade sitt val med att ”som flicka får man göra sig fin och sminka sig och ha fina smycken.” På fullaste allvar. De går i lågstadiet och de vet liksom redan – hur kan någon tycka att det inte är sorgligt? Att åtta-nioåriga flickor redan har reducerat sig själva till i första hand söta!

Jag tänker även på de kommentarer mina inlägg om att vara fin har fått de senaste dagarna, i synnerhet från de genusmedvetna föräldrarna med döttrar som vittnar om hur deras flickor ständigt tas för pojkar. Och inte för att de kläs stereotypt pojkigt, utan för att de inte kläs typiskt flickigt. Som presens uttrycker det:

imageBilden ovan av ”de söta sessorna” kan tyckas vara hur harmlös och söt som helst, men den inrymmer så vansinnigt mycket – både att flickor (prinsessor!) ska vara söta och dessutom att de ska jämföras och bedömas. Och därför blir jag också så sur och ledsen när en så inflytelserik person som Blondinbella bemöter kritiken mot hennes ”hen-motstånd” dels genom att reducera debatten till att enbart handla om färg och dels genom att använda det mest urvattnade, naiva och korkade (ursäkta) argumentet att ”män och kvinnor är olika”. Suck.

image

image

…och värst av allt: flera hundra människor gillar hennes inlägg på facebook.

Såhär kommenterade jag hennes senaste inlägg (lika bra att citera mig själv här, eftersom hon förmodligen inte kommer läsa):

image

Jag hade naturligtvis kunnat lägga till något mer om cispersoner, transpersoner, privilegier, normer och strukturer som skapar avvikare, men… det struntade jag i. För som sagt, hon kommer förmodligen inte ens läsa min kommentar – och både hon och hennes trogna fans har redan bestämt sig för att de vet hur allt ligger till, och då är det egentligen strunt samma. Tyvärr.

Lösenordsskyddad: Men han ÄR ju fin! (det hundrade blogginlägget)

25 Mar

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

”Sanna, du har inget smink – du ser konstig ut!”

21 Mar

Vid tre tillfällen den senaste veckan har jag inte hunnit sminka mig på morgonen. Jag är ingen storsminkare i vanliga fall heller, men mascara och ett litet streck eyeliner brukar jag kosta på mig innan jag drar till jobbet. Den senaste veckan har jag helt enkelt inte hunnit, och det är fascinerande att det varje dag har blivit en liten grej av detta brott mot vanligheterna.

Dag 1 dröjde det ända tills pendeltåget på väg hem, då min kollega tittade lite fundersamt på mig och konstaterade:
”Du ser annorlunda ut idag.”
”Jag hann inte sminka mig.”
”Ah, förlåt.”
Förlåt?

Dag 2 hände det under sista lektionen. En elev stirrade på mig när jag kom in i klassrummet och utbrast bestört:
”Sanna! Du ser annorlunda ut idag!”
”Ja, jag hann inte sminka mig i morse”, svarade jag.
Genast började de andra eleverna mumla om hur pinsam den här eleven var, och vad taskig han var som påpekade detta.
Varför var det taskigt?

Dag 3, vilket var idag, hände det också under sista lektionen. En elev utropade högt och tydligt:
”Sanna! Du har inget smink! Du ser KONSTIG ut!!!”

Det var helt klart den bästa reaktionen. När jag ser ut helt som mig själv – då ser jag alltså konstig ut. Tänk vad lite mascara och två eyelinerstreck kan göra skillnad.

Naturligtvis konverserade vi en liten stund om elevens lilla utspel, och kunde då konstatera att ingen av eleverna vid det bordet hade smink. Men hur kom det sig då att bara jag såg konstig ut? Ja, vana förmodligen. Och även jag själv måste erkänna att jag känner mig lite sjavig när jag går osminkad någonstans, trots att jag är nyduschad, har rena kläder och borstade tänder. När man sminkar sig blir man ju fin, vilket man följaktligen inte är annars…? Det är intressant också i vilken ålder man – eller ja, flickor – plötsligt behöver smink för att vara fina. De elever jag pratade med idag går i sexan och där har de flesta ännu inte börjat sminka sig. Det är väl först i sjuan-åttan som flickor måste börja dölja begynnande rynkor och påsar under ögonen – eller?!

Jag tycker att det är helt okej och till och med roligt att sminka och fixa och klä upp mig till tänderna ibland – men det här med att just smink förknippas med ”att göra sig fin”, det är väldigt synd. Jag tycker man ska kunna känna sig fin bara som man är också – rakt upp och ner, utan smink.
Även om man ser lite konstig ut.

image

Jättekonstig!

Och jag undrar förresten vad nästa steg i min ”jag hann inte sminka mig”-historia blir. Att chefen kallar in mig för att prata om att jag ser så konstigt… trött ut nu för tiden?

Visst vill jag se bra ut – tyvärr

22 Feb

Det är så irriterande med utseendefixering och rådande kroppsideal – för strunt samma hur medveten jag är och hur jäkla mot alla osunda ideal jag vill vara, nog tusan sitter de där i bakhuvudet.

Skulle bara ta en liten bild av mig själv igår för att illustrera hur glad jag blev av att Skolvärlden publicerade mitt debattinlägg. En liten skojig bild att lägga upp på min blogg, som läses av 100-200 pers per dag, för att göra inlägget mer personligt. Men fasen alltså, jag tog minst femtio bilder som jag kastade bort innan jag bara men Sanna nu får du GE dig!!! och så lät jag min fru ta en käck bild av mig som jag till sist vågade lägga upp.

Och vad blev det?
En bild där man verkligen ser att jag gör mig till (så att ingen ska tro att JAG tror att jag är snygg), en bild där min näsa inte fick störst fokus, där jag inte såg rödmosig eller för trött ut och där mitt hår, sin hundlika längd till trots, såg hyfsat okej ut.

Såklart. För även om jag gör mig lustig vill jag ju inte visa upp mitt mest anskrämliga efter jobbet-jag (= så som jag faktiskt ser ut just då.) Det vore ju… Skämmigt?

När jag gick i högstadiet hade jag en period då jag aktivt motsatte mig rådande skönhetsideal. Jag klädde mig i mammas avlagda stickade tröjor, sminkade mig inte, fixade inte håret. Men såklart, jag tvättade mig, duschade, bytte kläder och luktade aldrig illa. Ändå var det nog rätt många som tyckte jag var lite sorglig och att jag inte brydde mig, liksom. Fast det var ju precis det jag gjorde.

Det är jäkligt svårt att veta, nu som vuxen, exakt vad som är ens egen stil, ens självvalda nivå av att göra sig fin och känna sig bekväm – och vad som är yttre påverkan. Vi vuxna tror väl gärna att vi bestämmer allt själva, att våra åsikter och favoritkläder är något som vi helt på egen hand valt ut.

Så är det förstås inte.

Jag handlar alltid kläder på den så kallade damavdelningen. Jag sminkar mig alltid innan jag går till jobbet, ytterst lite, men jag gör det. Jag blir också väldigt glad av komplimanger om mitt yttre, det blir jag faktiskt. Dessutom är jag livrädd för att bli tjock (nej, inte av hälsoskäl), och är varje dag så himla tacksam över att jag är pinnsmal trots att jag äter vad, när och hur mycket jag vill.
Och ingen av de där valen och tankarna är väl för tusan något jag hittat på helt själv? Vissa mer begränsade än andra förstås.

Ikväll ska jag och min fru, för första gången på länge länge, gå ut och äta tillsammans. Jag vet att hon tycker jag är fin jämt, oavsett. Det är rätt skönt. För ikväll få hon gå ut med följande hopplöst utarbetade kvinna med hundfrisyr, bortskavd mascara och stort sportlovsbehov:

image

Happy Friday!