Tag Archives: utseende

Vem kommer vårt barn bli?

24 Maj

Det är svårt att föreställa sig hur andra föräldrar kan ha helt andra uppfattningar än en själv om vad som är att ”lyckas” med sin barnuppfostran, tycker jag, om vad det innebär att deras barn blir ”lyckad” (i brist på bättre ord, men jag hoppas att ni förstår vad jag menar). Alla som är någorlunda engagerade i sina barn borde väl i alla fall ha funderat på det, hur de vill att deras barn – nu och som vuxen – ska vara mot andra människor, hur hen ska må, hur hen ska förhålla sig till världen. Eller?

Adrian är så himla liten än och vi kan omöjligt veta vad han kommer att tycka om att göra, vilka svårigheter han kommer tampas med i skolan och vad han kommer ha lätt för i livet. Oftast är jag bara här och nu, tampas med att få honom att borsta tänderna, att han inte ska hälla ut maten på bordet jämt och ständigt, att han ska sova åtminstone till klockan fem – och förstås: jag förundras över alla nya saker han lär sig, är stolt över att det fungerar så väl för honom på förskolan, att han trivs och att han verkar vara snäll mot sina kompisar. Men så ibland kommer det över mig att han blir äldre hela tiden. Att han kommer bli ett skolbarn, en tonåring, en vuxen människa. Och då hisnar jag lite vid bara tanken på allt som kommer kunna hända.

Ibland när jag sitter på tunnelbanan och det stormar in ett gäng med mellanstadiebarn kan jag inte låta bli att iaktta dem, lyssna på vad de säger och hur de pratar med varandra. Vissa gånger går det inte direkt att undgå eftersom de är så förbannat högljudda, och det kan gälla både killgäng, tjejgäng och blandade gäng. Men generella skillnader finns förstås, och det är bara rena killgäng som jag har sett leva rövare utan dess like. De skriker, brölar, hetsar varandra att våga springa ut och in genom stängande dörrpar, att när tåget börjat rulla springa längs med tåget och banka på rutorna från utsidan.

Då kommer jag att tänka på att vi har en son och blir ganska rädd. Det är min största skräck att han ska bli den killen; killen som hetsar någon annan eller som hetsas till att göra extremt dumma saker – för det är inte modigt, som någon i min klass uttryckte det i vår jämställdhetsdiskussion häromdagen, det är bara dumdristigt och farligt. Och nej, det handlar inte om ”pojkstreck” eller att ”boys will be boys” (nu blir jag så arg så pulsen stiger en aning bara av att skriva om det). Det är helt enkelt bara ett dåligt beteende som ingen borde syssla med.

Så har vi då de rena tjejgängen. Flickor i 11-12-årsåldern som kommer instormandes i vagnen, fnittret, de långa håren, de korta shortsen, linnena, vissa av dem med sminkade ansikten trots att de inte ens har fått bröst. De kan också vara rätt högljudda, både deras skratt och deras prat, när de snackar skit om vad någon gjort eller hur någon ser ut, skvallrar om någon kändis, jämför med varandra vad de hade på proven, fotar sig själva och varandra med mobilkameran.

Jag är medveten om att dessa två bilder är extremt klyschiga, men tro mig, jag har sett det.

Är det ena beteendet så mycket bättre än det andra? Nej, det är det inte. Varken det stereotypa killbeteendet eller det stereotypa tjejbeteendet är något som jag vill att vårt barn ska anamma. Och behöver han det? Är det antingen/eller – i praktiken, i verkligheten? Nej, så klart det inte är. Det är intressant dock i många diskussioner där folk är genusskeptiska, för dessa människor är verkligen så extremt fast i att det bara går att vara på det ena eller det andra sättet. Jag kan inte låta bli att dra slutsatsen att dessa genusskeptiker måste ha tillhört en av de stereotypa grupperna (för annars borde de väl kunna se att det finns alternativ) och att de därför ser detta som den enda vägen att ta sig igenom ungdomen – åtminstone utan att bli ett mobboffer, och det vill ju ingen att deras barn ska bli.

Genusmedvetet föräldraskap handlar om så mycket mer än genus och kön, tänker jag. Eller, framför allt handlar det om att tänka bortom kön. Det går naturligtvis inte att inte förhålla sig till könsnormerna, för de genomsyrar ju hela vårt samhälle, men i grund och botten är det strunt samma vilken sorts kille eller man vårt barn blir, målet är att han ska bli en trygg individ med god självkänsla, som inte är beroende av andra människors gillande hela tiden – men som för den skull inte skiter i vad andra människor tycker och tänker, förstås. Att han ska ta ansvar för sig själv och sin omvärld, att han ska känna empati för andra, stå upp för den han är och för dem han bryr sig om. Att han ska vara försiktig och ta hand om sig själv, att han ska må bra helt enkelt.

Och där återkommer jag till bilderna av ungdomarna på tunnelbanan, bilderna av killarna som muckar gräl med varandra i skolan och till och med hamnar i slagsmål, tonårstjejerna i minishorts mitt i vintern och linnen som visar hela bh:n. Och för att inte tala om det som pågår i Husby just nu, även om steget känns rätt långt dit för just vårt barn. Vad tänker föräldrarna till dessa barn och ungdomar? Delar de en helt annan världsuppfattning, där det anses naturligt att skrika och slåss om du är kille, att vara en slav under rådande utseendeideal om du är tjej? Eller tänker och agerar några av dem precis som vi, men förgäves – för samhällsnormer och grupptryck är för starka och kommer forma vårt barn ändå?

Oavsett vad så känns det rätt otäckt, för jäklar vilken utmaning vi står inför. Men samtidigt… Det går inte att göra mer än det man tror på, så jag fortsätter med det helt enkelt. Och håller tummarna för att allt blir bättre.

image
image

image

image

Fast ibland kan jag inte låta bli att önska att han alltid får vara liten…

Bikinikropp – min innersta önskan?

16 Maj

Facebook är så himla duktiga på att läsa av mig och vet tydligen exakt vad jag önskar mig och hur jag vill se ut – vilken tur jag har! Precis som Schmenus har jag nämligen ett par gånger fått följande sida föreslagen för mig:

image

image
Men alltså, jag vill inte skriva ”ja, tack” i deras kommentarsfält – det är för sjutton förnedrande! Min fru brukar suckande fråga mig när vi ska gå ur facebook egentligen, och vid sådana här tillfällen håller jag med henne. Synd att skiten är så himla bra på andra sätt!

Det som jag framför allt funderar på är dock: Hur många av de unga tjejer som jag möter varje dag får upp sidförslag som dessa på sina facebooksidor? Får min 15-åriga lillasyster upp sånt här? Väldigt många skriver ju in att de är födda tidigare än de faktiskt är när de registrerar sig, så om facebook har någon form av moral (tveksamt) i form av åldersgränser spelar det liksom ingen roll: Dessa unga tonårstjejer är enligt sina profiler betydligt äldre.

I diskussionen om jämställdhet, hur det är att vara man respektive kvinna som jag hade med mina elever idag på morgonen (mer om det när jag hinner) kom just tjejers press på sig att vara vackra, smala och snygga upp. Och hur sjutton ska vi kunna få dem att förändra den bilden när de matas med de sjuka idealen precis överallt, hela tiden – till och med i sina egna, privata facebookprofiler.

Anmäl skiten – det är det enda vi kan göra.

…och så har han beige hud, eller: barn är mer normkritiska än vuxna

16 Apr

Mina elever gör muntliga presentationer av personer som står dem nära. En elev berättade om sin allra bästa kompis, hur kompisen är som person, vad de brukar göra tillsammans, hur kompisen ser ut:

”Han är lång och ganska smal. Och så har han beige hud. Ja, alltså, inte brun hud, liksom.”

Heja! Hur ofta hör man något sådant? Hur ofta benämns normen på det sättet, som ett attribut viktigt att nämna? Mer och mer läggs ”manlig” eller ”herr-” till när det talas om just manliga yrkesutövare eller herridrott, men det är inte ofta någon aktivt benämns som vit, svensk, köttätare, sekulariserad kristen, heterosexuell eller – extremt sällsynt – cisperson.

Egentligen är det väl inte heller något att eftersträva, att vi håller på och kategoriserar folk utifrån utseende, ursprung, kön, trosuppfattning eller sexualitet – men att min elev valde att faktiskt nämna att kompisen har beige hud visar ett normkritiskt tänkande, tycker jag; åhöraren ska liksom inte räkna med att personen som beskrivs är ljushyad bara för att den går i en svensk skola och har ett rätt typiskt svenskt namn.

Sådana stunder gör mig rätt tillfreds.

Prinsessdrömmar är inget du föds med

31 Mar

Det här tycker jag är rejält obehagligt:

image

Ja, alltså, Svensk Damtidning. Finns väl inte så mycket att förvånas över egentligen – att konservera stereotyper är väl deras jobb? Men vad skulle genusmotståndaren säga? Kanske såhär:

”Är detta verkligen något att ens lägga energi på? Hur orkar ni? Låt flickor vara flickor för tusan! Låt dem vara prinsessor – alla flickor vill vara prinsessor, för flickor är söta och vad är det för fel med det? Det är för tusan något att vara glad för.”
Och så vidare.

Men jo, jag tänker fortsätta lägga energi på det här och motsätta mig att flickor ska vara söta för att ses som riktiga flickor, eller för att räknas som flickor över huvud taget. ”Söt”, vad är det egentligen? Vem bestämmer vad ”söt” innebär? Och varför skulle den där sötheten och prinsessdrömmarna förresten behöva vara förbehållet enbart flickor?

Min mamma gjorde en övning med sina lågstadieelever för ett tag sedan där de fick skriva vilket kön de skulle vilja ha om de fick bestämma helt själva, och så fick de motivera varför. De allra flesta (men inte alla!) ville behålla sitt eget kön och många flickor motiverade sitt val med att ”som flicka får man göra sig fin och sminka sig och ha fina smycken.” På fullaste allvar. De går i lågstadiet och de vet liksom redan – hur kan någon tycka att det inte är sorgligt? Att åtta-nioåriga flickor redan har reducerat sig själva till i första hand söta!

Jag tänker även på de kommentarer mina inlägg om att vara fin har fått de senaste dagarna, i synnerhet från de genusmedvetna föräldrarna med döttrar som vittnar om hur deras flickor ständigt tas för pojkar. Och inte för att de kläs stereotypt pojkigt, utan för att de inte kläs typiskt flickigt. Som presens uttrycker det:

imageBilden ovan av ”de söta sessorna” kan tyckas vara hur harmlös och söt som helst, men den inrymmer så vansinnigt mycket – både att flickor (prinsessor!) ska vara söta och dessutom att de ska jämföras och bedömas. Och därför blir jag också så sur och ledsen när en så inflytelserik person som Blondinbella bemöter kritiken mot hennes ”hen-motstånd” dels genom att reducera debatten till att enbart handla om färg och dels genom att använda det mest urvattnade, naiva och korkade (ursäkta) argumentet att ”män och kvinnor är olika”. Suck.

image

image

…och värst av allt: flera hundra människor gillar hennes inlägg på facebook.

Såhär kommenterade jag hennes senaste inlägg (lika bra att citera mig själv här, eftersom hon förmodligen inte kommer läsa):

image

Jag hade naturligtvis kunnat lägga till något mer om cispersoner, transpersoner, privilegier, normer och strukturer som skapar avvikare, men… det struntade jag i. För som sagt, hon kommer förmodligen inte ens läsa min kommentar – och både hon och hennes trogna fans har redan bestämt sig för att de vet hur allt ligger till, och då är det egentligen strunt samma. Tyvärr.

Men han ÄR ju fin! (det hundrade blogginlägget)

25 Mar

Inlägg nummer 100. Tänk va, snart två månaders bloggande och detta är min hundrade text. Jag har funderat på vad tusan jag ska fylla det här inlägget med för klokt, om jag borde skriva om något jag blir förbannad på (idiotiska kommentarer på bra debattinlägg i Aftonbladet, om synen på våldtäkt), något jag känner i stunden (trötthet…), något jag har lovat att skriva om (fortsättning på min ”jämställdhetsanalys”) eller bara något som plötsligt dimper ner i skallen. Och det blir faktiskt det sistnämnda.

Jag har känt att jag är lite ”sent ute” med att skriva om detta, för de stora och coola bloggarna har redan avhandlat frågan om huruvida det är okej att säga till sitt barn att hen är ”fin” (eller för den delen till sina vänner). Men samtidigt, frågan om skönhets- och kroppsideal blir väl aldrig för gammal, och idag läste jag passande nog ett bra inlägg hos Ett tigerliv på detta tema: Hur man undviker att ens barn påverkas av vårt utseendefixerade samhälle och istället lär barnet att hen duger precis som hen är – ”fin” eller inte.

Och jag funderar också på om detta är något som föräldrar till flickor tampas med extra mycket? Eller egentligen är det väl ingenting jag behöver fundera så mycket över, för så är det ju. Att vara fin och söt och gullig är främst förbehållet flickor, och föräldrar till flickor får förmodligen höra mycket oftare än vi att deras barn är så bedårande gulligt!!

Jag håller förstås med om att det viktigaste i livet absolut inte är att vara fin och söt och gullig – men jag är fullständigt urkass på att inte tala om för mitt barn hur fin han är. I runda slängar får Adrian höra att han är fiiiin cirka hundra gånger om dagen. Säkerligen. När han vaknar på morgonen och ålar sig ur sängen med morgonrufsigt hår är han fin, när han lägger huvudet mot ens axel och myser en stund är han fin, när han har kaviar runt hela munnen och i håret är han fin, när han provar mormors rosa kofta som når ända ner till golvet är han fin, när han spritt språngande naken springer runt och vägrar klä på sig är han fin, när han till sist får på sig sina nya tights och den randiga tröjan är han fin och när han så duktigt hjälper till att stänga ytterdörren är han fin.
Och så vidare.

”Fin” används i vårt hem med andra ord både när vi kommenterar Adrians utseende och när han har gjort något bra, en fin handling. Och man får gärna tycka att vi har ett förbaskat onyanserat språk och sannerligen borde veta bättre än att tuta i honom att det viktigaste av allt är att se bra ut och behaga andra, men vi kan bara inte hjälpa det. Vår unge är ju så otroligt fin.

Än så länge är han så pass liten att han inte riktigt förstår, men kanske får vi träna på att uttrycka oss på nya sätt när han blir större – om inte annat för att han inte ska bli en uppblåst snobb som inför alla sina kompisar skryter om hur perfekt han är, inklusive alla hans kroppsdelar som var och en har fått sin beskärda del av berömmet.

Men vad tycker ni – är det fullständigt tabu att säga till sitt barn att hen är fin? Kan man säga det ibland och samtidigt lära barnet att det viktigaste av allt i slutändan inte är utseendet? Och vilken roll spelar barnets kön i detta – kan det vara så att vi som har en pojke gärna öser på lite extra om hur fin han är, men kanske skulle tänka annorlunda om vi fick en flicka nästa gång? Och kan det i så fall på något vis ses som ett sunt sätt att tänka, eller är det bara konstigt? På tal om det jag skrev tidigare idag, om hur oviktigt mitt barns kön är… Just detta ämne är ett sådant där de nuvarande könsnormerna blir så tydliga – och ”att vara fin” innebär enligt samhällsnormen inte samma sak för en flicka som det gör för en pojke. Om vi rör om lite i den grytan genom att Adrian minsann får vara fin på olika sätt – då kanske det blir åtminstone lite ”rätt” ändå?

wpid-IMG_1401.jpeg

För han är ju så fin.

”Sanna, du har inget smink – du ser konstig ut!”

21 Mar

Vid tre tillfällen den senaste veckan har jag inte hunnit sminka mig på morgonen. Jag är ingen storsminkare i vanliga fall heller, men mascara och ett litet streck eyeliner brukar jag kosta på mig innan jag drar till jobbet. Den senaste veckan har jag helt enkelt inte hunnit, och det är fascinerande att det varje dag har blivit en liten grej av detta brott mot vanligheterna.

Dag 1 dröjde det ända tills pendeltåget på väg hem, då min kollega tittade lite fundersamt på mig och konstaterade:
”Du ser annorlunda ut idag.”
”Jag hann inte sminka mig.”
”Ah, förlåt.”
Förlåt?

Dag 2 hände det under sista lektionen. En elev stirrade på mig när jag kom in i klassrummet och utbrast bestört:
”Sanna! Du ser annorlunda ut idag!”
”Ja, jag hann inte sminka mig i morse”, svarade jag.
Genast började de andra eleverna mumla om hur pinsam den här eleven var, och vad taskig han var som påpekade detta.
Varför var det taskigt?

Dag 3, vilket var idag, hände det också under sista lektionen. En elev utropade högt och tydligt:
”Sanna! Du har inget smink! Du ser KONSTIG ut!!!”

Det var helt klart den bästa reaktionen. När jag ser ut helt som mig själv – då ser jag alltså konstig ut. Tänk vad lite mascara och två eyelinerstreck kan göra skillnad.

Naturligtvis konverserade vi en liten stund om elevens lilla utspel, och kunde då konstatera att ingen av eleverna vid det bordet hade smink. Men hur kom det sig då att bara jag såg konstig ut? Ja, vana förmodligen. Och även jag själv måste erkänna att jag känner mig lite sjavig när jag går osminkad någonstans, trots att jag är nyduschad, har rena kläder och borstade tänder. När man sminkar sig blir man ju fin, vilket man följaktligen inte är annars…? Det är intressant också i vilken ålder man – eller ja, flickor – plötsligt behöver smink för att vara fina. De elever jag pratade med idag går i sexan och där har de flesta ännu inte börjat sminka sig. Det är väl först i sjuan-åttan som flickor måste börja dölja begynnande rynkor och påsar under ögonen – eller?!

Jag tycker att det är helt okej och till och med roligt att sminka och fixa och klä upp mig till tänderna ibland – men det här med att just smink förknippas med ”att göra sig fin”, det är väldigt synd. Jag tycker man ska kunna känna sig fin bara som man är också – rakt upp och ner, utan smink.
Även om man ser lite konstig ut.

image

Jättekonstig!

Och jag undrar förresten vad nästa steg i min ”jag hann inte sminka mig”-historia blir. Att chefen kallar in mig för att prata om att jag ser så konstigt… trött ut nu för tiden?

Visst vill jag se bra ut – tyvärr

22 Feb

Det är så irriterande med utseendefixering och rådande kroppsideal – för strunt samma hur medveten jag är och hur jäkla mot alla osunda ideal jag vill vara, nog tusan sitter de där i bakhuvudet.

Skulle bara ta en liten bild av mig själv igår för att illustrera hur glad jag blev av att Skolvärlden publicerade mitt debattinlägg. En liten skojig bild att lägga upp på min blogg, som läses av 100-200 pers per dag, för att göra inlägget mer personligt. Men fasen alltså, jag tog minst femtio bilder som jag kastade bort innan jag bara men Sanna nu får du GE dig!!! och så lät jag min fru ta en käck bild av mig som jag till sist vågade lägga upp.

Och vad blev det?
En bild där man verkligen ser att jag gör mig till (så att ingen ska tro att JAG tror att jag är snygg), en bild där min näsa inte fick störst fokus, där jag inte såg rödmosig eller för trött ut och där mitt hår, sin hundlika längd till trots, såg hyfsat okej ut.

Såklart. För även om jag gör mig lustig vill jag ju inte visa upp mitt mest anskrämliga efter jobbet-jag (= så som jag faktiskt ser ut just då.) Det vore ju… Skämmigt?

När jag gick i högstadiet hade jag en period då jag aktivt motsatte mig rådande skönhetsideal. Jag klädde mig i mammas avlagda stickade tröjor, sminkade mig inte, fixade inte håret. Men såklart, jag tvättade mig, duschade, bytte kläder och luktade aldrig illa. Ändå var det nog rätt många som tyckte jag var lite sorglig och att jag inte brydde mig, liksom. Fast det var ju precis det jag gjorde.

Det är jäkligt svårt att veta, nu som vuxen, exakt vad som är ens egen stil, ens självvalda nivå av att göra sig fin och känna sig bekväm – och vad som är yttre påverkan. Vi vuxna tror väl gärna att vi bestämmer allt själva, att våra åsikter och favoritkläder är något som vi helt på egen hand valt ut.

Så är det förstås inte.

Jag handlar alltid kläder på den så kallade damavdelningen. Jag sminkar mig alltid innan jag går till jobbet, ytterst lite, men jag gör det. Jag blir också väldigt glad av komplimanger om mitt yttre, det blir jag faktiskt. Dessutom är jag livrädd för att bli tjock (nej, inte av hälsoskäl), och är varje dag så himla tacksam över att jag är pinnsmal trots att jag äter vad, när och hur mycket jag vill.
Och ingen av de där valen och tankarna är väl för tusan något jag hittat på helt själv? Vissa mer begränsade än andra förstås.

Ikväll ska jag och min fru, för första gången på länge länge, gå ut och äta tillsammans. Jag vet att hon tycker jag är fin jämt, oavsett. Det är rätt skönt. För ikväll få hon gå ut med följande hopplöst utarbetade kvinna med hundfrisyr, bortskavd mascara och stort sportlovsbehov:

image

Happy Friday!