Arkiv | livet RSS feed for this section

Gå och rösta! Det är en order!

6 Sep

Nej, jag har inte röstat än. Det går liksom emot hela min natur (eh, vad det nu innebär) att rösta före självaste valdagen. I år infaller den på mitt barns födelsedag, så kanske borde jag få det gjort i förtid, men nej, det kommer nog ändå få vänta till på söndag.

Att rösta när man har möjlighet är en sådan jäkla självklarhet för mig, ungefär lika självklart som att borsta tänderna före läggdags i brist på bättre jämförelser. Men så slog det mig precis att just det, det finns ju mängder av människor (kanske DU?) som väljer att avstå. Som rycker på axlarna och tänker äh, det rör inte mig. Eller, vad jobbigt, hålla på och välja och behöva ta sig till en vallokal, och klistra igen en massa kuvert. Eller, jag kan ändå inte påverka nånting i slutändan, jag har inte makten i mina händer.

Till DIG vill jag då bara säga en sak: Skärpning! Gå och rösta! Din röst räknas, precis som alla andras. Och vad skulle hända om alla gjorde som du? Då faller ju hela vitsen med en demokrati. Och jag tror att du liksom jag är rätt glad över att leva just i en demokrati. Så – iväg och rösta med dig.

Nästa sak då, som jag vet är ett hinder för många: Vad sjutton ska man rösta på? Större fråga, svårare fråga, men för dig som eventuellt inte har någon direkt koll på partierna och inte heller orkar läsa på – tja, rösta blankt då? Nej, jag tycker inte att det är det bästa alternativet, och så jobbigt är det inte att sätta sig in i de större frågorna. Men hellre en blankröst än ingen röst, alla gånger.

Ännu en grej: Behöver man hålla med det parti man röstar på i exakt alla avseenden? Nej, det behöver man verkligen inte. Och ”orkar” du inte läsa in dig ordentligt, så gå på dina grundläggande värderingar och din magkänsla. Vilket slags samhälle vill du leva i? Kan du svara på den frågan, så kan du också välja parti, det är jag övertygad om.

Men. Apropå att ”gå på magkänsla” och rösta sådär utan att ha riktig koll, så måste jag få prata en stund om Sverigedemokraterna. Här gör jag nämligen ett undantag. Nej, jag tänker inte skriva att alla som röstar på SD är idioter eller att jag med omedelbar verkan kommer plocka bort SD-väljare från min fb-lista eller någonting annat. Men jag skulle vilja att ni som redan har lagt, eller som kommer att lägga, er röst på SD kommer ihåg några viktiga saker:

För det första, att en röst på SD på riktigt är en röst emot mig och andra hbtq-personer. I och med att du stoppar deras valsedel i ditt kuvert så skriver du också under på att sådana som jag inte bör få bilda familj och skaffa barn. Tänk på det. Det är inte bara något de säger, utan det är något de aktivt tar ställning emot och de kommer – om de får mer inflytande – att arbeta för att inskränka mina och andra hbtq-personers tämligen nyvunna rättigheter. Så, var medveten om att du röstar emot mig och du röstar emot mina barns existens. Är du de facto emot min och mina barns existens, okej, det kan jag inte förändra på en kvart. Men blunda inte för vad de står för.

För det andra, kom ihåg att det inte är ”invandrarna” som vill inskränka aborträtten eller för den delen är orsaken till att det fortfarande finns en utbredd hbtq-fobi i samhället. Det är Sverigedemokraterna, dvs. svenska riksdagspolitiker som har dessa uppfattningar. Därmed kommer inte minskad invandring eller ökade utvisningar leda till att vi får behålla aborträtten som den ser ut eller förbättra samhällets syn på hbtq-personer – snarare tvärtom. För de svenska SD-politikerna kommer inte utvisa sig själva. Kanske tycker du att vi ska inskränka kvinnors aborträtt, trots vetskapen om att det leder till ökad psykisk ohälsa och fler osäkra aborter med risk för dödlig utgång, och kanske är du själv emot hbtq-personer. Okej, då är kanske SD rätt för dig. Men, sopa inte dessa saker under mattan eller tänk att de är obetydliga när du lägger din röst.

För det tredje, det är inte – och det är fakta – ”invandrarna” som är orsak till att kvinnor blir våldtagna i Sverige, eller för den delen orsak till att kvinnor tjänar mindre i lön än män i Sverige eller att kvinnor gör det mesta av det obetalda arbetet i hemmet. Kvinnor har blivit våldtagna, både i Sverige och i hela världen, i alla tider. Många våldtäktsmän har sina rötter i Sverige, många har sina rötter i andra länder. Ja, det finns (alltför) många invandrade män som våldtar (liksom det finns alltför många svenskfödda män som våldtar), men det är rent hittepå att våldtäkter skulle upphöra här om vi slutade ta emot flyktingar. Och det vet ni också. Det är inte heller så att vi plötsligt skulle få mer jämställda inkomster om vi stoppade invandringen eller att män skulle börja ta ett större ansvar för hus och hem, i synnerhet inte om SD får genomföra sina förslag. Men, som tidigare – om du anser att kvinnor ska tjäna mindre än män, att kvinnors plats är vid spisen och att det är vidrigare med utländska våldtäktsmän än med svenska, då kan jag förstås inte övertyga dig. Låt däremot bli att låtsas att problem med ojämställdhet och våld mot kvinnor har uppstått med invandringen, för det är helt enkelt inte sant.

Som sagt: Gå och rösta. Rösta på vad sjutton du vill, eller blankt. Men väljer du SD – minns vad det är du röstar på och stå för det. Kom inte och säg att du inte ”visste” eller att du ”trodde” något annat, för det behövs inte mycket efterforskning för att få hyfsad koll på just SD:s politik.

Själv är jag livrädd när jag tänker på valet och dess utfall. På riktigt livrädd. Jag är rädd för hur det blir för mig, för mina egna barn och för alla mina ungar i skolan – bland annat. Och ja, om du på allvar står bakom hela SD:s partiprogram – då är jag en smula rädd även för dig.

(Jag skrev denna text på förekommen anledning. Jag hoppas och vill av hela mitt hjärta tro att de allra flesta av er som läser röstar för ett öppet och jämlikt samhälle, där vi alla får ha en plats oavsett etnisk tillhörighet, könsidentitet, könsuttryck och sexuell läggning osv. Men tyvärr vet jag att det inte är så. Därför är detta, delvis, en uppmaning. Och en förhoppning om att någon tänker ett varv till.)

Annonser

”Barn kan bli förvirrade!” – ja, av ganska mycket…

26 Aug

Frågan om huruvida samkönade par och hbtq-personer bör få skaffa barn eller inte borde inte ens diskuteras längre, eftersom det sedan många år är fullt lagligt att oavsett familjekonstellation eller sexuell läggning/könsidentitet adoptera och inseminera. Och inga alarmerande rapporter angående ohälsa och otrygghet hos barn till hbtq-identifierade föräldrar har publicerats – snarare har man konstaterat att barn till hbtq-personer i vissa avseenden mår och presterar bättre än barn till heterosexuella cispersoner.

Men. Hur tröttsamt det än må vara så fortsätter folk i vissa läger att ifrågasätta hbtq-personers rätt att (försöka) skaffa barn, och bl.a. de växande Sverigedemokraterna vill gå bakåt i utvecklingen genom att inskränka dessa rättigheter. Argumentet är ofta att barn till samkönade föräldrar kan ”bli förvirrade” och ”må dåligt”. Utöver att det är ”naturligt” att ha både en mamma och en pappa (vilket överlag är ett himla dåligt argument – vad betyder ens ”naturligt” och varför är det automatiskt något eftersträvansvärt? Är det alltid det?).

Så, jag tänkte lista några saker som barn kan bli förvirrade av:

  • Barn kan bli förvirrade av att leva med föräldrar som bråkar hela tiden.
  • De kan bli förvirrade av att deras föräldrar lever ihop, trots att de helt uppenbart inte älskar eller ens tycker om varandra.
  • De kan bli förvirrade av att föräldrarna lever isär, fast de är sams.
  • De kan bli förvirrade av att klasskompisens familj reser utomlands två gånger per år medan de själva inte ens får gå på Gröna Lund för att det är för dyrt.
  • De kan bli förvirrade av att grannbarnet får vara ute sent varje kväll, medan de själva måste komma in så fort det blir mörkt.
  • De kan bli förvirrade av att ryckas ifrån sina föräldrar och tvingas bo någon annanstans, utan att riktigt förstå varför.
  • De kan bli förvirrade av att föräldern plötsligt beter sig annorlunda efter att ha druckit några (eller många) glas under julmiddagen.
  • De kan bli förvirrade av att helt plötsligt tvingas flytta ifrån alla sina kompisar för att en förälder har fått ett nytt jobb i en annan stad.
  • De kan bli förvirrade av att deras familj inte firar en högtid som flera andra verkar fira.
  • De kan bli förvirrade av att kompisens förälder alltid ringer och frågar var kompisen är, medan den egna föräldern aldrig hör av sig.
  • Barn kan bli förvirrade av vuxna som anser att det är ett problem att ha två mammor/två pappor/två pappor och två mammor/endast en förälder – kanske särskilt de barn som själva lever i en sådan familj och aldrig har tyckt att det är något konstigt.
  • Och de kan bli jäkligt förvirrade av vuxna som till och med uttrycker sig nedsättande och hatiskt om vissa familjer utifrån vilka som ingår i dem, eller utifrån deras hudfärg eller ursprung.

Kort sagt: Barn kan bli förvirrade av mycket. En del saker är fullt rimliga att förvirras eller rentav må dåligt över – jag tror inte att jag behöver markera vilka av ovan nämnda exempel (vilka för övrigt i skrivande stund dök upp i mitt huvud, klart det finns många fler). Andra saker är helt sonika en del av livet: Ibland förstår vi inte allting, för hur jag är och lever kommer alltid i något avseende skilja sig ifrån hur andra är och lever. Med tiden lär vi oss det. Kanske blir vi avundsjuka på andra, kanske tänker vi att vi själva har det bättre. Men, det är en del av livet.

Vad som däremot inte borde vara en del av livet är vuxna människor som gastar ut att det är synd om barn som lever exempelvis med två mammor, vilka dessutom förmodligen har kämpat i många år för att äntligen få ha dessa barn i sitt liv. På vilket sätt hjälper dessa uttalanden och åsikter barnen i deras fortsatta liv? Och – än viktigare – på vilka sätt, utöver eventuell ”förvirring” över att vara den enda på förskolan med två mammor, är det skadligt att leva med två föräldrar som älskar en, tar hand om en och ser till att man har mat på bordet varje dag? Inte alls, faktiskt.

Lägg ner och fokusera på bättre saker. Exempelvis våld i hemmet, alkoholmissbrukande vuxna eller socialt och/eller ekonomiskt utanförskap.

Mina modiga elever ger hopp om framtiden – välj inte hatet idag!

8 Apr

Jag befann mig långt ifrån händelsernas centrum igår eftermiddag. Hemma och i säkerhet, med mobilljudet avstängt efter intensiv arbetsvecka. Mina barn på förskolan, deras andra mamma på jobbet, mitt inne i city. Min barnfria helg skulle just börja. När jag fick för mig att titta på mobilen hade hon ringt två gånger, och min mamma i Kalmar två gånger. ”Ring mig!!” läste jag i sms. Jag förstod att något hade hänt.

Planerna för fredagskvällen ändrades drastiskt. I city råddes alla att hålla sig inne, så jag hämtade mina ungar, köpte pizza och godis, tillbringade kvällen i soffan. En tomhet i bröstet, men många tankar i huvudet. Det som framför allt har snurrat nu på morgonen är dock inte tankar av sorten ”ska vi våga röra oss på gatorna nu?” utan oro för något helt annat.

Jag tänker på mina elever, som under hela veckan redovisat sina egenskrivna tal i vårt projekt #talasomking. I onsdags hade vi talarkväll på skolan, dit föräldrar, andra lärare och elever kom för att lyssna på de 28 åttondeklassare som utmanade sig själva lite extra. De stod där, ensamma bakom talarstolen i strålkastarljuset, och talade med inlevelse och mod om något som just de brinner för – och jag tror att vi alla som lyssnade kände hopp om framtiden. Med dessa unga vid rodret kommer vi sannerligen lyckas styra världen åt rätt håll! En nyanländ kille höll, helt utan manus, ett fantastiskt inspirerande tal om sitt största intresse, basket, och om vikten av utbildning. Ett antal elever pratade om sexism, homo- och transfobi och inte minst om rasism.

Jag tänker framför allt på tre tjejer, alla tre bär slöja, och två av dem talade om hur detta faktum väcker förutfattade meningar hos människor. Hur deras existens misstänkliggörs. Och om hur vi alla måste respektera varandra och stå upp för allas lika värde. Den tredje pratade om hur det är att leva i krig. Ett otroligt starkt tal innehållande fragmentariska berättelser om en pappa som gräver upp sin son under sönderbombade väggar, om ett barn som förlorat sin far och sin bror, om föräldrar som kämpar varje dag och hoppas på en ljusning, om ett land som när man blundar är det vackraste av platser – men när man öppnar ögonen, så är allt borta. Hon grät när hon talade, och jag gråter nu. För jag tänker på dem, på så många av mina elever, som vet att deras utseende, deras tro, deras sätt att prata väcker misstankar och till och med hat. Och jag tänker på alla andra – så oändligt många!! – oskyldiga människor här i Sverige, som nyss lyckats ta sig hit från krigsdrabbade länder, eller som bott här i kanske hela sitt liv och som nu, än mer, kommer att anses som en fara, ett hot. Bara för att EN galen människa, som kanske råkar vara född utanför Sverige, har gjort något oförsvarligt och vidrigt. Vad har han med alla dessa oskyldiga, helt vanliga människor att göra? Vad? INGENTING.

Och ändå läser jag på Facebook och twitter SD-anhängares uppmaningar om att vi ska öppna ögonen och se vad som pågår, att vi ska tänka till inför nästa val. Ja, ni behöver vakna och tänka till.

Vi står alla maktlösa när något sånt här händer. Men varför i hela världen skulle någonting bli bättre av att intensifiera hatet mot flyktingar, invandrare och rasifierade?
Det vi behöver är en jäkla massa kärlek. Ta hand om varandra. Stå upp för varandra. Det låter klyschigt så in i helvete – men det är ju sant.

Jag citerar Elaine Eksvärd: ”Välj inte hatet idag. Koncentrera det mot en person – terroristen. Och om det är ett folkslag du ska hata så låt det inte vara en slöja, hudfärg eller icke-ariska personer. Låt det vara en grupp som du koncentrerar ditt hat till – terroristerna.

Var är jag? Vad gör jag?

22 Nov

Den senaste veckan har det plingat och pingats från flertalet olika personer i diverse sociala medier: Var är du? Har du lagt ner bloggen? Väldigt fint att få sådana mail och kommentarer, såklart. Att få veta att ni är flera som saknar min blogg. Det värmer, ska jag tala om.

Och jo, jag saknar också bloggen. Jag satt och scrollade runt själv häromdagen i jakt på ett gammalt lektionsupplägg som jag bloggade om förra våren, och då blev jag sådär ”men va? Skrev jag såna här braiga grejer förut? Och så mycket sen!? Hur gick det till??” (Självgodheten består, som ni märker.) Tänkte då, liksom ett par gånger tidigare under hösten, att nu kanske jag ska plita ner ett par rader.

Men det har inte hunnits med riktigt.

Den här hösten har gått otroligt fort. Fortare än någon höst tidigare, tror jag. Helg, måndag, helg igen, måndag igen osv osv i ett märkligt hastigt tempo. Och jo, de där veckorna har givetvis fyllts med en hel del. Massor, faktiskt.

Jobbet – heltid, med tidiga morgnar och rätt sena eftermiddagar.
Barnen – som bekant två, sedan drygt fyra månader tillbaka (och för att besvara en fråga ur det jättefina läsarmail som kom igår: Den lilla rödhåriga mår fint!)
Andra uppdrag – i form av panelsamtal, en och annan föreläsning, deltagande i referensgrupp och kommunens likabehandlingsnätverk.
Bloggen… eh, nja. Fyllt schema, fylld hjärna. Det allra mesta positivt, för det funkar bra på jobbet och det funkar bra med barnen – ingen tvåbarnschock eller större svartsjuka från treåringens sida. Jag känner mig litegrann som den stereotypa farsan emellanåt, ni vet, heltidsjobb och sen gästspela käckt på kvällar och helger. Men å andra sidan, så är det ju i de flesta familjer; en jobbar, en är hemma.

Men jag har nog inte gett upp bloggen för gott. Vägrar säga att det är så.

Om jag nu skulle få energi och lite bloggmässig jäklar anamma de närmaste veckorna, vad skulle ni helst vilja läsa om? Kom hemskt gärna med frågor eller ämnen som ni tycker borde få ta plats här på bloggen framöver! Då kanske jag tänder till igen!
image image image

Stockholm Pride och lite annat

28 Jul

Hur har ni det i hettan? Överlever ni? Här rör sig kroppen och hjärncellerna långsamt och dagarna består av… överlevnad, just. Eller nä, det där lät väl deppigt. Humöret far ner i botten titt som tätt, det hymlar jag inte med, men visst lyckas jag njuta av barnen och de fina sommarstunderna också. Som i morse, då jag sprang en runda – bästa löptiden på länge – före klockan åtta och mötte upp familjen och en annan barnfamilj nere vid stranden för frukost och ett morgondopp. Det hela föregicks av viss tandagnisslan här hemma innan vi tog oss iväg, men värt det var det! Kvällarna är för den delen inte heller så pjåkiga, lagom varma och fina och igår kväll lyckades vi bjuda hem nyss nämnda familj på värsta grillbalunsen. Bara en sån sak!

…och idag drog Stockholm Pride igång. Jag har inte märkt av det alls eftersom jag haft fullt upp hela dagen, men i morgon blir det åka av: Ett panelsamtal med Stockholm stads skolborgarråd, Lotta Edholm. På onsdag är det sedan dags för ett annat panelsamtal, arrangerat av Lärarnas Riksförbund, tillsammans med bl.a. Skolverkets generaldirektör Anna Ekström och på fredag deltar jag i ytterligare ett samtal arrangerat av Rfsl Ungdom. Alltsammans har jag bloggat om här. Ja, för som ni märker blir det inte mycket skrivet för tillfället, men på Det öppna klassrummet har jag hunnit med att posta hela tre texter de senaste veckorna, så marsch pannkaka in där och läs om ni missat!

Morgondagen ser jag fram emot som bara den, både panelsamtalet (vilket även gör mig rätt nervös) och några trevliga sociala sammankomster som väntar i samband med det. Jag behöver verkligen få träffa folk och använda hela hjärnan – ofta! – annars blir jag knäpp. Och lite åt det knäppa hållet har jag minsann dragit den här sommaren… inte undra på kanske.

Träffar jag någon av er under Stockholm Pride?
imageEn av de bättre stunderna.

Så vad gör jag?

2 Jul

Jag försöker jobba upp konditionen och löpartekniken igen, efter flera års uppehåll på den fronten. Joggar och springer hyfsat lagom mycket, för att rensa huvudet, för att bli starkare – utan att överdriva eller slita ut mig.
Jag läser böcker, och är just nu inne på den femte romanen sedan semestern började: ”Låt vargarna komma” av Carol Rifka Brunt (rekommenderas varmt!). Det hjälper hjärnan koppla om och koppla av, och så blir det lite till en sport också: Hur många böcker hinner jag läsa innan bebisen kommer?
Jag hittar på aktiviteter med Adrian, promenerar till parklekar och utomhusteater, träffar vänner med barn, leker, tittar på ”Dora utforskaren” och ”långa pinsessan”.
Jag promenerar, långt!, med vänner och ensam. Upptäcker nya kvarter i närområdet.
Jag tänker – och försöker att inte tänka för mycket.
Jag skriver, eller försöker åtminstone skriva, nya texter till ”Det öppna klassrummet”, trots att huvudet inte riktigt fungerar.
Jag njuter så mycket jag bara kan av tystnaden när Adrian somnat eller när han och min fru är ute och hittar på något.
Jag hisnar ibland vid tanken på förlossningen och på framtiden; jag blir livrädd, får ångest, vill gråta och tror att allt kommer gå åt helvete.
Jag undrar vad som ska hända med mig och med oss när bebisen väl har kommit.
Jag undrar hur allt kommer bli. Livet.

Idag är det dagen efter beräknat förlossningsdatum. Min pms är ett extremt påtagligt faktum och de närmsta par veckorna enormt ovissa. Det enda som går att göra är att… leva i det. Och lita på att allt går bra.

I slutändan brukar det ju göra det för de flesta.

Ändrade planer i sista stund

30 Jun

Jag har sedan första början haft väldigt svårt att begripa att det alls ska anlända ytterligare en bebis till det här hushållet, och varje gång jag halvt insett att så trots allt är fallet har jag gripits av panik. Dock hade jag verkligen ställt in mig på att på tisdag, den 1 juli, DÅ händer det – vare sig jag är redo eller inte. Bebisen har suttit i säte i min frus mage sedan vecka 31-32 någonting, hon har lyssnat på bebisens hjärtljud med stetoskop här hemma om kvällarna och vi båda har iakttagit det där guppande huvudet uppe under brösten. Ingen tvekan om saken, och vändningsförsöken i vecka 37 ledde ju ingenstans alls. Bebisen hade bestämt sig, helt enkelt.

I torsdags var det som bekant inskrivning inför det planerade kejsarsnittet, som bokats in aningen senare än brukligt (på beräknat förlossningsdatum) eftersom det är sommar och tiderna knappare. Som förstföderska med normal graviditet hamnar man längst ner på prioriteringslistan. Barnmorskan lyssnade på hjärtljuden även då, kände huvudet och i min hjärna blev den stundande ankomsten aningen verkligare. En liten aning.

Men. Så hände det plötsligt, natten mellan fredag och lördag: Ungrackaren vände sig i magen, och lördagen ägnade hen sedan åt att borra ner det där lilla huvudet i mitt frus bäcken.

Min fru mådde konstigt hela dagen, tyckte att magen hade ändrat form (det tyckte jag också) och i bäckenet ilade och högg det som sjutton. Jag tvingade henne att ringa förlossningen, där en dryg barnmorska försäkrade henne om att allt var lugnt (jag avskyr att de så sällan litar på förstföderskor…) – men när hon sedan ringde igen igår morse och tydligt förklarade att hon misstänkte att bebisen vänt sig fick hon komma in direkt.

CTG-kurva, ultraljud… och mycket riktigt: Bebisen ligger ”som den ska”. I vecka 39+3 vände den sig alltså om, bara sådär, helt otippat. Och hade det inte varit sommar nu så hade vi förmodligen redan fått den utplockad innan detta alls hann hända. På gott och ont?

Känslorna just nu? Blandade. Den första reaktionen hos oss båda var illamående och en näst intill förlamande oro. Urladdning, liksom. Särskilt för henne. För såhär är det: Hon ville helst föda vaginalt. Vi laddade upp med ”En unge i minuten” för några veckor sedan, pratade smärtlindring och funderade på om vi skulle gå om den dyra profylaxkursen. När snittet blev ett faktum släppte vi allt det där, och nu var vi båda inställda på att vaginal förlossning inte skulle bli något alternativ. Fram tills igår förmiddag alltså, då snittet ställdes in. Det är onödigt med en magoperation när det inte behövs och när den gravida egentligen inte är förlossningsrädd.

För min del har illamåendet lagt sig nu. Jag tänker att det kommer bli skitbra med vaginal förlossning. Min fru har en barnafödarkropp, vilket jag verkligen inte har (ändå gick min förlossning väldigt fort) och i hennes familj har kvinnorna fött barn utan problem alls. Jag är övertygad om att ungen lätt kommer tränga ner genom hennes bäcken och att hon med sin grundstyrka kommer klämma ut den minst lika ”lätt” som jag gjorde. Hon är dock väldigt orolig. Omtumlad. Efter att just ha insett allt vad det innebär att snittas och förberett sig för det måste hon nu blixtsnabbt ställa om skallen  – och dessutom räkna med att gå över tiden åtminstone några dagar.

Sammandragningarna har varit täta och regelbundna i flera veckor, men man vet ju inte. Det kan dröja.

Så, där är vi nu. Livet är bra omtumlande, och ”värre” ska det väl bli inom en relativt snar framtid. Jag passar på att fylla tiden med lagom uttröttande aktiviteter – socialt umgänge, löpning, promenader – och min fru försöker vila och ladda om.

Idag är det för övrigt vår bröllopsdag. Häpp.

Ett rätt okej liv, helt plötsligt

18 Jun

Om knappt två veckor ska vår bebis plockas ut, om hen inte vill ut tidigare. Där råder minst sagt blandade känslor, både hos mig och den gravida. Hon är tung och trött och rastlös, vi båda längtar efter ungen samtidigt som jag känner att det vore rätt skönt att sluta jobba först (sista arbetsdagen idag), hinna storstäda här hemma en sista gång före förlossningen och spendera egen tid med blivande storebror. Samt även: Hinna andas.

Men sånt går ju inte riktigt att bestämma. Ungen vill ut när ungen vill ut.

Det har varit hektiska dagar och veckor, mycket jobb och liv i ett enda virrvarr och på samma gång som det gör mig trött så känns det ganska bra. Som jag sa till min psykolog sist jag var där, då vi mest satt i varsin fåtölj och småpratade: Jag hinner ju inte ens ha ångest!!

Bra det i och för sig. Hoppas bara inte – breviditeten till trots – att jag drabbas av förlossningsdepression plötsligt, det skulle ju vara extremt typiskt mig. Dessutom känns det som att vi haft väl mycket flyt den senaste tiden, eller? Vågskålen…

Jobbet, ja, det trivs jag verkligen med. Så pass bra att jag egentligen utan att blinka (nästan) skulle kunna tänka mig att jobba fyra veckor till. Fattar ni? En vinter fylld av utmattning och depression, en omvälvande och rejält energikrävande början på nytt jobb, först halvtid och därefter heltid – och nu känner jag igen mig själv igen. Härliga elever, skitbra kollegor, stabil och lyhörd ledning. Jag ser redan fram emot augusti.

…men i augusti kommer allt vara nytt och helt annorlunda. Ju närmre det kommer, desto mer overkligt känns det – konstigt nog. En bebis. Ett litet liv. En gigantisk drös sömnlösa nätter och en aldrig sinande molande oro för allt som skulle kunna hända…

Kanske är det bäst att bara ta allt som det kommer. Klyschigt, men vettigt. Bebisen ska ut, storebror ska vänja sig, såret på min frus mage ska läka. Jag tänker mig en sommar fylld av småutflykter här i närheten, promenader och parkhäng. Och så Stockholm Pride, där jag ska medverka i tre programpunkter. Förhoppningsvis en tripp söderut precis innan det är dags att börja jobba igen.

Ack, ovissheten…

Vad ska ni göra i sommar?imageAdrian i Malmö förra sommaren. imageSnigelspaning i Kalmar.imageUpptäcktsfärd i närområdet, även detta förra sommaren.image…och så jag.

Skolavslutning, bloggtorka och obesvarade kommentarer

11 Jun

Ibland bara försvinner den, blogglusten. Eller snarare platsen för bloggande, inne i huvudet. Den krymper liksom ihop i takt med att allt annat – livet – breder ut sig.

Idag har det varit skolavslutning. Märkligt på något vis, för mig som ju inte har jobbat just där särskilt länge. Jag kunde inte låta bli att tänka på förra årets sorgliga farväl, och blir nästan tårögd bara jag skriver om det nu. Fan, jag saknar fortfarande den skola, de elever och de kollegor jag lämnade för ett år sedan. Hur tänkte jag egentligen? Men samtidigt trivs jag ju på det nya jobbet, det gör jag. Och de åttor jag gråtande lämnade förra sommaren gick ut nian nu, så dem är det givetvis lönlöst att sakna.

Det är ett speciellt arbete, att vara lärare. Att knyta an till så många olika individer, släppa in dem i sitt liv och få en sådan stor inblick i deras – och sedan sprids de för vinden för att genast bytas ut mot nya.

Att inte ha nior i år var rätt skönt måste jag säga. Slippa tårarna. Dessutom är det första gången någonsin i min fyraåriga lärarkarriär som jag nu sa hejdå till elever jag sedan träffar igen i höst – inget byte av jobb, inga större schemaförändringar. Skönt!

I övrigt så har vi idag fått vår kallelse till inskrivningen inför kejsarsnittet, Adrian tycks helt magiskt ha blivit blöjfri dagtid (kanske skriver mer om det någon gång?) och till helgen kommer mina två småsystrar på besök. Det känns überlyxigt att vi tre, 28, 23 och 16 bast, ska hänga i ett par dagar. När hände det senast? När vi var små, tror jag…

…och till sist vill jag även säga hur dåligt samvete jag har som inte svarar på alla era kommentarer! Jag läser allihop och är otroligt glad över att ha så många kloka, uppmuntrande läsare som delar med sig av tankar och upplevelser. Ni anar inte! Dock tar det en jäkla tid att svara på alla och med min ständiga tidspress måste jag ofta välja mellan att skriva det där inlägget eller att svara på kommentarer och då blir det liksom det förstnämnda. Men fortsätt kommentera! Jag svarar så ofta och så mycket jag hinner!
image

Lösenordsskyddad: En tillbakablick och läget just nu (samt en liten påminnelse)

24 Maj

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll: