Bemöt människor som människor, bara – det är faktiskt inte så himla svårt

Ibland får jag frågan hur det var att växa upp som storasyster till en bror med en grav utvecklingsstörning. Hur det påverkade min uppväxt och hur vardagen såg ut. Om jag fick stå åt sidan mycket. Det är såklart svårt att veta exakt, för jag känner inte till något annat. För det mesta tänker jag nog bara att jag hade en ganska vanlig uppväxt, med en bror som jag kunde leka med, ta hand om, få att skratta, lära saker – men som inte var sådär skitjobbig som småsyskon i allmänhet kan vara.* Han jävlades ju aldrig med mig, till exempel… Att han lät och pratade på sitt alldeles eget, unika sätt, att han behövde hjälp med påklädning, matning och toalettbesök, att han ogärna mötte blick, åt lingonsylt till ALLT och dagligen ägnade timmar åt att leka framför en rinnande vattenkran var liksom inget konstigt för mig. Alla tunga lyft och alla vakna nätter, år ut och år in, var det ju mamma som fick ta. Och hennes konstanta sömnbrist märktes sällan av, trots att hon även arbetade näst intill heltid som lärare (först i vuxen ålder fattar man vilka superhjälteskills hon besatt).

Men en sak som jag verkligen har fått med mig, tack vare min lillebror och tack vare hur vår mamma har handskats med hans behov, är att en funktionsnedsättning inte betyder att hela ens inställning till livet måste anpassas eller begränsas. Inte ens när diagnosen är så omfattande som den min bror har.

Att något är svårt, betyder inte att det måste undvikas.

Att något kostar energi, innebär inte att det är farligt eller ohälsosamt.

Att något blir krångligt eller det väntade resultatet inbegriper en potentiell risk för kaos, är inte en indikation på att man bör skita i att ens försöka.

För vinsterna med att göra grejer, med att leva så mycket vi kan i vårt enda liv – de är i slutändan större.

Frågorna för vår familj var alltid: Vad vill vi göra? Hur gör vi det på bästa sätt? Aldrig: Vad kan vi inte göra? Vad bör eller måste vi undvika? Inte ens: Vad kan vi göra istället för det här?

Nej, för oss var ingenting omöjligt. Och det var aldrig synd om oss, i alla fall var det inte det som mamma signalerade till mig. Min mamma ville att vi skulle vara en familj snarare än en ”Angelman-familj” – och absolut inte för att dölja, förneka eller för att det skulle vara fel att ha ett barn med Angelmans syndrom, utan för att hon ville att vi skulle ha ett så rikt liv som möjligt. Både hon själv, jag och Emil. Omvärlden fick vänja sig och tja, ofta anpassa sina ovana sinnen.

Omvärlden, ja. Den har försökt begränsa både min bror och oss. Det finns nämligen många som tror sig veta exakt vad barn, ungdomar och vuxna med diverse diagnoser behöver. Som om det fanns en generell manual eller checklista. Vissa tycks tro att sådana som Emil, och folk med andra diagnoser, är gjorda av glas. Att de är ömtåliga på något sätt. Eller så vill de kanske bara bli kvitt dem. Slippa anstränga sig, kanske. Mamma fick i alla fall slå sig blodig för att Emil skulle få gå på fritids med ”vanliga” barn, för att han skulle få ha sin lunchtid mitt under matsalens prime time i skolan och hon måste fortfarande bråka konstant för att han ska få ett aktivt, socialt, meningsfullt liv på och utanför sitt LSS-boende.

För ännu en sak som jag har fått med mig är att det finns oändligt många sätt att vara människa på, men att vi alla – våra olikheter till trots – har det mest grundläggande gemensamt: Vi behöver få vara en del av ett sammanhang för att må bra. Det är bara det att vissa behöver få öva lite extra på det, eller få delta på sitt sätt och på sina villkor, ibland med oss (hyfsat) normalstörda som stöd. Jag kan för det mesta avslappnat och tryggt bemöta människor som bryter mot funktionsnormer och jag dömer sällan ut den med en viss diagnos (utredd eller misstänkt) på förhand. Det, tror jag, är en fördel både som medmänniska och i mitt yrke som lärare – och det är också något som jag har lärt mig, tack vare min lillebror.

Tyvärr är det dock inte såhär som samhället i stort förhåller sig till människor, till liv och inte heller till diagnoser, funktionsvariationer, utvecklingsstörningar (kalla det vad ni vill). Det frustrerar mig något oerhört, för det gör att min brors liv inte ser ut som det borde och han är långt ifrån ensam om att ha det piss helt i onödan.

Och vet ni vad jag tror? Jag tror att grundproblemen rör just det som jag redan har pratat om:

Vi som bygger och utgör det här samhället tenderar att i alldeles för stor utsträckning utgå ifrån hinder snarare än möjligheter. Både individens hinder och de hinder som vi upplever att omgivningen utgör.

Och vi, eller i alla fall alldeles för många, fastnar i att sätta de där statiska etiketterna på människor. Vi delar upp individer i kategorier med färdiga typ… bruksanvisningar och bestämmer på förhand vad den och den och den ska klara eller inte klara. Vi teoretiserar kring människors behov istället för att bara möta dem där de är där och då. Vi är ängsliga inför att göra enstaka misstag och vi är SJUKT rädda för olikheter.

Inte minst: Vi värderar tamejfan människoliv olika. (Ni skulle knappt tro mig om jag berättar vilka uttalanden som gjorts och vilka beslut som fattats inom vården rörande Emil. Samt: Jag vet att mycket även handlar om pengar. Vilket är än sjukare.)

Men vet ni? Att vara lyhörd, att respektera och se varje individs svårigheter, rädslor och utmaningar betyder inte att alla handlingar och beslut alltid bör utgå ifrån vad som är just svårt, otäckt eller utmanande. Nej, ofta – tycker jag, utifrån mina ganska gedigna erfarenheter – borde vi börja i den helt motsatta änden. Vad vill vi? Vart ska vi? Därefter kommer funderingarna på hur vi tar oss dit. Ibland behöver man faktiskt inte ens fundera så himla mycket – förutom på rent praktiska grejer, såsom ”finns det hiss?”, i min brors fall – utan det är fan bara att köra. Var lyhörd, var respektfull, se, tyck om och tro på den enskilda individen, bygg på relationen, visa att du är trygg. Resten löser sig. Man måste våga lita på det. Och skiter det sig den ena gången, ja, då är det inte hela världen och definitivt inte ett facit på hur det alltid kommer att bli eller alltid kommer att vara. Att vara människa ÄR att behöva lappa och laga, bryta ihop och komma igen, våndas, oroa sig, genomlida sådant som man helst skulle slippa, skratta (förhoppningsvis!) åt en himla massa elände och så plötsligt, titt som tätt, kommer framstegen, utvecklingen och de där ljusglimtarna som gör livet värt att leva.

Min brors liv har begränsats mer och mer de senaste åren. ”Tänk om han kommer skrika sådär högt? Tänk om han kommer bli frustrerad och upprörd? Tänk om han kommer kräkas en massa? Så blev det ju förra gången!” Och så har man inte låtit honom följa med till bowlinghallen, man har tagit urtrista promenader i helt folktomma parker istället för att besöka ett bullrigt café, man låser fast honom i rullstolen istället för att låta honom krypa fritt på golvet. Hans liv krymper. Hans dåliga mående förvärras. ”Han är ju så trött, han vill bara sova”, händer det att någon säger. Eller ”han skriker och blir så uppstressad när vi tar ut honom, det är bättre att han får lugn och ro!” Men så visar det sig att det som botar hans trötthet och som får en glimrande gnista att tändas i hans ögon är ett besök på Ikeas restaurang, en lönelördag klockan 12. För gissa vad? Att begränsa, skala ner, stänga av en människas olika sfärer och minimera yttre intryck kan faktiskt göra en både trött, djupt deprimerad och fysiskt sjuk. Min lillebror Emil är ett levande exempel på det. För även den som fungerar annorlunda än majoriteten av oss och som gärna försvinner in i sin egen värld då och då eller reagerar kraftigt på yttre stimuli, har liksom rätt att få leva, upptäcka, förnimma, höra, se, uppleva och dela erfarenheter tillsammans med andra.

Möt medmänniskor som människor, bara. Det är inte så förbannat svårt egentligen.

Då kunde min lillebror få leva det fullgoda, värdiga liv som han sannerligen förtjänar. Och kanske skulle han faktiskt inte vara så pass sjuk – dödssjuk – som han är just precis nu.

Ps. Det finns förstås fantastiska människor som arbetar och har arbetat med Emil genom åren. Också! Sådana som ser, som vill, som gör, som bryr sig, som anstränger sig för att förstå och lära sig. Men denna text handlar inte om dem.

*Jag har tre syskon till, men hos min pappa. De är inte syskon till Emil. Hos min mamma, där jag bodde större delen av tiden, var det bara Emil och jag. Och det har nog påverkat mig mer rent… psykologiskt, att vara det där ensamma särkullbarnet och den ganska mycket äldre storasystern som kommer ”på besök” i pappafamiljen varannan helg. Men det är en helt annan historia.

The hate u give little infants fucks everybody – så är det.

Har alla människor på jorden samma förutsättningar?

Har alla i det här klassrummet samma förutsättningar?

Har alla möjlighet att leva det liv de önskar och nå dit de vill?

Vilka faktorer påverkar oss som individer, vilka förutsättningar vi får och hur våra liv blir?

Detta diskuterade jag med mina nior under det gångna läsåret, i samband med att vi läste Angie Thomas roman The hate u give.

Och svaren på frågorna ovan? På de första var alla rätt eniga: Nej, alla ges inte samma förutsättningar – inte i världen, inte ens i vårt gemensamma klassrum. Om alla har möjlighet att ändå utvecklas och leva som de önskar? Jo, kanske. Fast vägarna kommer se olika ut. Vissa får det mesta serverat från början och kommer inte möta motstånd. De har pengar på sparkontot när de flyttar hemifrån, de har föräldrar som kunnat stötta dem genom hela skolgången, de bor i ett område som anses ”fint”, de har rätt kontakter utan att behöva söka efter dem, de kommer aldrig mötas av fördomar på grund av sina namn, sin hudfärg eller sin sexuella läggning och kanske har de inte heller behövt stångas mot läs- och skrivsvårigheter och hela skolsystemet är anpassat efter hur de bäst lär sig.

Och för andra är det precis tvärtom. I några eller flera avseenden.

Jo, visst går det att på egen hand överbrygga några av hindren om man är riktigt jäkla beslutsam och kämpar hårt – men inte alla, och hur mycket man än sliter, så kommer den som redan från början har allt även ha ett försprång.

Och en än viktigare fråga: Vems är ansvaret? Är det den enskilda individens ansvar att navigera, parera och överbrygga alla hinder? Att själv hitta strategier för att klara skolan? Att lära sig stå upp mot rasism och homofobi? Bli mer ”hårdhudad” kanske? Men räcker det ens, om man inte ens får komma på den där anställningsintervjun, för att någon annan redan fått gå före eller för att man genast sorterades bort på grund av sitt namn?

Nej, det kan aldrig aldrig vara den enskildes ansvar. Inte när det kommer till maktstrukturer och samhällssystem som den enskilde – i synnerhet den som står utanför, som diskrimineras, som ges lägre eller ingen status – inte kan förändra eller påverka.

Vi alla måste hjälpas åt. Och den som fått en massa gratis – som egentligen inte uträttat något annat än att födas på ”rätt” plats, i ”rätt” familj, med ”rätt” hudfärg – måste inse sina privilegier, dela med sig av sitt utrymme, ge plats åt andra röster, ibland ta ett steg tillbaka, inhämta kunskap och våga (och vilja!) säga ifrån när någon annan behandlas illa, diskrimineras, kränks, glöms bort, åsidosätts och hamnar utanför.

För hjälps vi inte åt så kommer vi ingenstans. The hate you give little infants fucks everybody. Så är det.

Och vad gör jag själv? För lite, tänker jag ofta. Men jag hoppas att den litteratur jag skriver och den jag väljer för mina elever, de frågor jag ställer och de diskussioner jag öppnar upp för bidrar till någonting, på något sätt. Fundera på vad DU kan göra. Och om din spontana tanke när du läser nyheterna eller möter ett inlägg om t.ex. Black lives matter i sociala medier är ”gud vad de överdriver” eller ”det där är ju inget problem, jag har då aldrig sett någon rasism”: Lyft blicken. Inse att allt inte handlar om dig. Eller, inse att ”allt” faktiskt har handlat om dig fruktansvärt länge nu – och nu är det dags att det börjar handla om någon annan.

Dåtidens lagar blir nutidens normer, eller: Ingenting försvinner, allt finns kvar

Jag tvingade mina barn att lyssna på den gamla kassetten till sommarlovsprogrammet ”Tippen” häromkvällen, strax efter att de nästan hade kommit till ro och skulle somna. Istället låg vi i sängen och sjöng och dansade, och jag undrade för ett ögonblick vad fan jag sysslade med. Jag älskade ”Tippen” när det gick på tv, och spexade ofta till deras finallåt på roliga timmen i skolan. Teater var min ena stora passion då, att skriva var den andra.

”Ingenting försvinner, allt finns kvar.”

Ja, så är det ju. På många sätt. Av godo och av ondo.

Varje gång det slår mig – och ja, det slår mig minst två-tre gånger om dagen – att just jäklar, jag har gett ut en bok, då pirrar det till i magtrakten. Herregud, jag är författare! Och en del av pirret handlar om den där sju, åtta, nioåriga Sanna som drömde om att bli just författare. Och så den tolv, tretton och fjortonåriga Sanna, som faktiskt var en riktig stjärna på att skriva. (Inklusive en sjukt störig elev, som utöver att hon/jag lämnade in skrivuppgifter på löpande band ca en månad före deadline och därmed satte lärarna i extra arbete, också var dödligt och ytterst explicit förälskad i svenskläraren…)

Nu är hon författare, den där ungen. Den där svårmodiga, efterhängsna, ständigt skrivande tonåringen.

Och på tal om förälskelse, då. Jag var så fruktansvärt kär i min svensklärare. Det var kittlande, spännande och alldeles vansinnigt skitjobbigt. 1. Hon var min lärare. 2. Hon var tjej. Långt ifrån okej. På 90-talet i Kalmar fanns inga homosexuella, det var ju bara jag. Och ändå var det 90-tal, inte 70-, 50- eller för den delen 30-tal.

I min roman ”Om allt vore annorlunda” förälskar sig två femtonåriga barnhemspojkar i varandra. Utan att avslöja för mycket så kan jag säga att deras kärlekshistoria är väldigt fin. Hoppfull och härlig – men med ett ständigt överhängande hot. För fram till 1944 var homosexualitet kriminellt i Sverige, och mycket bättre blev det sannerligen inte efter 1944 då man istället klassades som sjuk. Psykiskt sjuk.

Om något är sjukt, så är det den: Sjukdomsstämpeln på de finaste känslor en människa kan ha, uttrycka och uppleva.

Många tror och tycker att allt är så mycket bättre idag. Eller: Att det rentav är bra. Att det till och med har gått för långt? Giftermål och barnskaffande och Pridefestivaler i varenda liten håla runt om i landet – hallå, ska dom komma här och ta över eller?!?!? Eller ”favoriten” bland kommentarer som jag ibland möter när jag föreläser om normkritik: ”Är det inte på väg att bildas en ny norm nu, där det är homosexualiteten som blir det normala?”

Oh well. Förhoppningsvis är de som tänker så trots allt rätt få.

Men vad jag skulle komma till: Romanens andra huvudkaraktär är en fyrtioårig kvinna som lever idag, på 2000-talet. Hon är gift med en man och har två barn, villa och ett inrutat men välfungerande liv. Sommarsemestrar, rullande helgplaner, städade middagar med vänner som lever liknande liv. Den hon älskar är dock inte sin man, utan en tretton år yngre kvinna.

När jag skrev min roman funderade jag mycket över vilken orsak som skulle finnas till varför kvinnan – Anna, heter hon för övrigt – väljer att stanna med sin man. Om hon älskar Tove, varför i hela friden väljer hon att leva kvar med Mattias? Det är 2019 (tja, 2017 i romanen), vi lever i ett fritt land, hon är vit och medelklass och vad fasiken har hon att ens fundera över?

Tänkte jag. Tills jag slutade tänka så mycket, för egentligen hade jag ju svaret. Eller, svaren. För de är ganska många.

Nej, jag ska inte avslöja för mycket om bokens handling för jag vill faktiskt att ni läser den själva. Men en viktig grej som jag vill säga är att vi faktiskt inte är ”där” än. Lagarna för vem man tillåts vara, älska och skaffa barn med må ha ändrats, men normerna hänger kvar. Och med dem rädslorna. Omgivningens förväntningar, reaktioner, frågor, misstro, ogenerade nyfikenhet… ja, en massa saker.

Min bok handlar dock egentligen inte om ”homosexualitet” som tema. Absolut inte, skulle jag säga. Den handlar om kärlek och relationer. Om lögner och svek. Om mod. Rädslor. Att stå upp eller att backa. Annas största rädsla handlar förmodligen inte ens om att ”komma ut”, utan om en massa andra saker.

Men, min förhoppning är ändå – eller på grund av ovanstående – bidrar till en fortsatt framåtrörelse i folks medvetanden. Om inte annat för att vem som helst kan beröras, röras och kanske känna igen sig. En del lärdomar och insikter kommer på köpet, tror och hoppas jag, men framför allt vill jag nog få visa och gestalta att något som under så lång tid ansågs otuktigt, fult, perverst och sjukt faktiskt bara handlar om… känslor. Och någonstans där tror jag att förändringens kraft och möjligheten till samhällsutveckling är som störst: När det som anses, eller har ansetts, avvikande bara får vara, och får vara en del av något större (och något betydligt viktigare och mer intressant än ett kön?!).

Ingenting försvinner, och givetvis är det bra att minnas och påminnas om skit som har funnits och fått pågå – i våra egna liv och i samhället – för det är ofta skiten vi lär oss något av och som, för att använda en sliten klyscha, gör oss starkare. Men det får bannemej stanna vid det, vid lärdomarna och kunskapen om.

Ikväll spelar jag för övrigt inte några gamla barndomsdängor i sängen, och min son har dessutom redan somnat här intill. Istället tänker jag ligga här och försöka ta in det magiska i att ha skrivit en bok som andra läser. Länge trodde jag att min förmåga att skriva berättelser hade gått upp i rök och försvunnit, men tänk, den fanns faktiskt kvar. Den finns.

Gå och rösta! Det är en order!

Nej, jag har inte röstat än. Det går liksom emot hela min natur (eh, vad det nu innebär) att rösta före självaste valdagen. I år infaller den på mitt barns födelsedag, så kanske borde jag få det gjort i förtid, men nej, det kommer nog ändå få vänta till på söndag.

Att rösta när man har möjlighet är en sådan jäkla självklarhet för mig, ungefär lika självklart som att borsta tänderna före läggdags i brist på bättre jämförelser. Men så slog det mig precis att just det, det finns ju mängder av människor (kanske DU?) som väljer att avstå. Som rycker på axlarna och tänker äh, det rör inte mig. Eller, vad jobbigt, hålla på och välja och behöva ta sig till en vallokal, och klistra igen en massa kuvert. Eller, jag kan ändå inte påverka nånting i slutändan, jag har inte makten i mina händer.

Till DIG vill jag då bara säga en sak: Skärpning! Gå och rösta! Din röst räknas, precis som alla andras. Och vad skulle hända om alla gjorde som du? Då faller ju hela vitsen med en demokrati. Och jag tror att du liksom jag är rätt glad över att leva just i en demokrati. Så – iväg och rösta med dig.

Nästa sak då, som jag vet är ett hinder för många: Vad sjutton ska man rösta på? Större fråga, svårare fråga, men för dig som eventuellt inte har någon direkt koll på partierna och inte heller orkar läsa på – tja, rösta blankt då? Nej, jag tycker inte att det är det bästa alternativet, och så jobbigt är det inte att sätta sig in i de större frågorna. Men hellre en blankröst än ingen röst, alla gånger.

Ännu en grej: Behöver man hålla med det parti man röstar på i exakt alla avseenden? Nej, det behöver man verkligen inte. Och ”orkar” du inte läsa in dig ordentligt, så gå på dina grundläggande värderingar och din magkänsla. Vilket slags samhälle vill du leva i? Kan du svara på den frågan, så kan du också välja parti, det är jag övertygad om.

Men. Apropå att ”gå på magkänsla” och rösta sådär utan att ha riktig koll, så måste jag få prata en stund om Sverigedemokraterna. Här gör jag nämligen ett undantag. Nej, jag tänker inte skriva att alla som röstar på SD är idioter eller att jag med omedelbar verkan kommer plocka bort SD-väljare från min fb-lista eller någonting annat. Men jag skulle vilja att ni som redan har lagt, eller som kommer att lägga, er röst på SD kommer ihåg några viktiga saker:

För det första, att en röst på SD på riktigt är en röst emot mig och andra hbtq-personer. I och med att du stoppar deras valsedel i ditt kuvert så skriver du också under på att sådana som jag inte bör få bilda familj och skaffa barn. Tänk på det. Det är inte bara något de säger, utan det är något de aktivt tar ställning emot och de kommer – om de får mer inflytande – att arbeta för att inskränka mina och andra hbtq-personers tämligen nyvunna rättigheter. Så, var medveten om att du röstar emot mig och du röstar emot mina barns existens. Är du de facto emot min och mina barns existens, okej, det kan jag inte förändra på en kvart. Men blunda inte för vad de står för.

För det andra, kom ihåg att det inte är ”invandrarna” som vill inskränka aborträtten eller för den delen är orsaken till att det fortfarande finns en utbredd hbtq-fobi i samhället. Det är Sverigedemokraterna, dvs. svenska riksdagspolitiker som har dessa uppfattningar. Därmed kommer inte minskad invandring eller ökade utvisningar leda till att vi får behålla aborträtten som den ser ut eller förbättra samhällets syn på hbtq-personer – snarare tvärtom. För de svenska SD-politikerna kommer inte utvisa sig själva. Kanske tycker du att vi ska inskränka kvinnors aborträtt, trots vetskapen om att det leder till ökad psykisk ohälsa och fler osäkra aborter med risk för dödlig utgång, och kanske är du själv emot hbtq-personer. Okej, då är kanske SD rätt för dig. Men, sopa inte dessa saker under mattan eller tänk att de är obetydliga när du lägger din röst.

För det tredje, det är inte – och det är fakta – ”invandrarna” som är orsak till att kvinnor blir våldtagna i Sverige, eller för den delen orsak till att kvinnor tjänar mindre i lön än män i Sverige eller att kvinnor gör det mesta av det obetalda arbetet i hemmet. Kvinnor har blivit våldtagna, både i Sverige och i hela världen, i alla tider. Många våldtäktsmän har sina rötter i Sverige, många har sina rötter i andra länder. Ja, det finns (alltför) många invandrade män som våldtar (liksom det finns alltför många svenskfödda män som våldtar), men det är rent hittepå att våldtäkter skulle upphöra här om vi slutade ta emot flyktingar. Och det vet ni också. Det är inte heller så att vi plötsligt skulle få mer jämställda inkomster om vi stoppade invandringen eller att män skulle börja ta ett större ansvar för hus och hem, i synnerhet inte om SD får genomföra sina förslag. Men, som tidigare – om du anser att kvinnor ska tjäna mindre än män, att kvinnors plats är vid spisen och att det är vidrigare med utländska våldtäktsmän än med svenska, då kan jag förstås inte övertyga dig. Låt däremot bli att låtsas att problem med ojämställdhet och våld mot kvinnor har uppstått med invandringen, för det är helt enkelt inte sant.

Som sagt: Gå och rösta. Rösta på vad sjutton du vill, eller blankt. Men väljer du SD – minns vad det är du röstar på och stå för det. Kom inte och säg att du inte ”visste” eller att du ”trodde” något annat, för det behövs inte mycket efterforskning för att få hyfsad koll på just SD:s politik.

Själv är jag livrädd när jag tänker på valet och dess utfall. På riktigt livrädd. Jag är rädd för hur det blir för mig, för mina egna barn och för alla mina ungar i skolan – bland annat. Och ja, om du på allvar står bakom hela SD:s partiprogram – då är jag en smula rädd även för dig.

(Jag skrev denna text på förekommen anledning. Jag hoppas och vill av hela mitt hjärta tro att de allra flesta av er som läser röstar för ett öppet och jämlikt samhälle, där vi alla får ha en plats oavsett etnisk tillhörighet, könsidentitet, könsuttryck och sexuell läggning osv. Men tyvärr vet jag att det inte är så. Därför är detta, delvis, en uppmaning. Och en förhoppning om att någon tänker ett varv till.)

”Barn kan bli förvirrade!” – ja, av ganska mycket…

Frågan om huruvida samkönade par och hbtq-personer bör få skaffa barn eller inte borde inte ens diskuteras längre, eftersom det sedan många år är fullt lagligt att oavsett familjekonstellation eller sexuell läggning/könsidentitet adoptera och inseminera. Och inga alarmerande rapporter angående ohälsa och otrygghet hos barn till hbtq-identifierade föräldrar har publicerats – snarare har man konstaterat att barn till hbtq-personer i vissa avseenden mår och presterar bättre än barn till heterosexuella cispersoner.

Men. Hur tröttsamt det än må vara så fortsätter folk i vissa läger att ifrågasätta hbtq-personers rätt att (försöka) skaffa barn, och bl.a. de växande Sverigedemokraterna vill gå bakåt i utvecklingen genom att inskränka dessa rättigheter. Argumentet är ofta att barn till samkönade föräldrar kan ”bli förvirrade” och ”må dåligt”. Utöver att det är ”naturligt” att ha både en mamma och en pappa (vilket överlag är ett himla dåligt argument – vad betyder ens ”naturligt” och varför är det automatiskt något eftersträvansvärt? Är det alltid det?).

Så, jag tänkte lista några saker som barn kan bli förvirrade av:

• Barn kan bli förvirrade av att leva med föräldrar som bråkar hela tiden.
• De kan bli förvirrade av att deras föräldrar lever ihop, trots att de helt uppenbart inte älskar eller ens tycker om varandra.
• De kan bli förvirrade av att föräldrarna lever isär, fast de är sams.
• De kan bli förvirrade av att klasskompisens familj reser utomlands två gånger per år medan de själva inte ens får gå på Gröna Lund för att det är för dyrt.
• De kan bli förvirrade av att grannbarnet får vara ute sent varje kväll, medan de själva måste komma in så fort det blir mörkt.
• De kan bli förvirrade av att ryckas ifrån sina föräldrar och tvingas bo någon annanstans, utan att riktigt förstå varför.
• De kan bli förvirrade av att föräldern plötsligt beter sig annorlunda efter att ha druckit några (eller många) glas under julmiddagen.
• De kan bli förvirrade av att helt plötsligt tvingas flytta ifrån alla sina kompisar för att en förälder har fått ett nytt jobb i en annan stad.
• De kan bli förvirrade av att deras familj inte firar en högtid som flera andra verkar fira.
• De kan bli förvirrade av att kompisens förälder alltid ringer och frågar var kompisen är, medan den egna föräldern aldrig hör av sig.
• Barn kan bli förvirrade av vuxna som anser att det är ett problem att ha två mammor/två pappor/två pappor och två mammor/endast en förälder – kanske särskilt de barn som själva lever i en sådan familj och aldrig har tyckt att det är något konstigt.
• Och de kan bli jäkligt förvirrade av vuxna som till och med uttrycker sig nedsättande och hatiskt om vissa familjer utifrån vilka som ingår i dem, eller utifrån deras hudfärg eller ursprung.

Kort sagt: Barn kan bli förvirrade av mycket. En del saker är fullt rimliga att förvirras eller rentav må dåligt över – jag tror inte att jag behöver markera vilka av ovan nämnda exempel (vilka för övrigt i skrivande stund dök upp i mitt huvud, klart det finns många fler). Andra saker är helt sonika en del av livet: Ibland förstår vi inte allting, för hur jag är och lever kommer alltid i något avseende skilja sig ifrån hur andra är och lever. Med tiden lär vi oss det. Kanske blir vi avundsjuka på andra, kanske tänker vi att vi själva har det bättre. Men, det är en del av livet.

Vad som däremot inte borde vara en del av livet är vuxna människor som gastar ut att det är synd om barn som lever exempelvis med två mammor, vilka dessutom förmodligen har kämpat i många år för att äntligen få ha dessa barn i sitt liv. På vilket sätt hjälper dessa uttalanden och åsikter barnen i deras fortsatta liv? Och – än viktigare – på vilka sätt, utöver eventuell ”förvirring” över att vara den enda på förskolan med två mammor, är det skadligt att leva med två föräldrar som älskar en, tar hand om en och ser till att man har mat på bordet varje dag? Inte alls, faktiskt.

Lägg ner och fokusera på bättre saker. Exempelvis våld i hemmet, alkoholmissbrukande vuxna eller socialt och/eller ekonomiskt utanförskap.

Mina modiga elever ger hopp om framtiden – välj inte hatet idag!

Jag befann mig långt ifrån händelsernas centrum igår eftermiddag. Hemma och i säkerhet, med mobilljudet avstängt efter intensiv arbetsvecka. Mina barn på förskolan, deras andra mamma på jobbet, mitt inne i city. Min barnfria helg skulle just börja. När jag fick för mig att titta på mobilen hade hon ringt två gånger, och min mamma i Kalmar två gånger. ”Ring mig!!” läste jag i sms. Jag förstod att något hade hänt.

Planerna för fredagskvällen ändrades drastiskt. I city råddes alla att hålla sig inne, så jag hämtade mina ungar, köpte pizza och godis, tillbringade kvällen i soffan. En tomhet i bröstet, men många tankar i huvudet. Det som framför allt har snurrat nu på morgonen är dock inte tankar av sorten ”ska vi våga röra oss på gatorna nu?” utan oro för något helt annat.

Jag tänker på mina elever, som under hela veckan redovisat sina egenskrivna tal i vårt projekt #talasomking. I onsdags hade vi talarkväll på skolan, dit föräldrar, andra lärare och elever kom för att lyssna på de 28 åttondeklassare som utmanade sig själva lite extra. De stod där, ensamma bakom talarstolen i strålkastarljuset, och talade med inlevelse och mod om något som just de brinner för – och jag tror att vi alla som lyssnade kände hopp om framtiden. Med dessa unga vid rodret kommer vi sannerligen lyckas styra världen åt rätt håll! En nyanländ kille höll, helt utan manus, ett fantastiskt inspirerande tal om sitt största intresse, basket, och om vikten av utbildning. Ett antal elever pratade om sexism, homo- och transfobi och inte minst om rasism.

Jag tänker framför allt på tre tjejer, alla tre bär slöja, och två av dem talade om hur detta faktum väcker förutfattade meningar hos människor. Hur deras existens misstänkliggörs. Och om hur vi alla måste respektera varandra och stå upp för allas lika värde. Den tredje pratade om hur det är att leva i krig. Ett otroligt starkt tal innehållande fragmentariska berättelser om en pappa som gräver upp sin son under sönderbombade väggar, om ett barn som förlorat sin far och sin bror, om föräldrar som kämpar varje dag och hoppas på en ljusning, om ett land som när man blundar är det vackraste av platser – men när man öppnar ögonen, så är allt borta. Hon grät när hon talade, och jag gråter nu. För jag tänker på dem, på så många av mina elever, som vet att deras utseende, deras tro, deras sätt att prata väcker misstankar och till och med hat. Och jag tänker på alla andra – så oändligt många!! – oskyldiga människor här i Sverige, som nyss lyckats ta sig hit från krigsdrabbade länder, eller som bott här i kanske hela sitt liv och som nu, än mer, kommer att anses som en fara, ett hot. Bara för att EN galen människa, som kanske råkar vara född utanför Sverige, har gjort något oförsvarligt och vidrigt. Vad har han med alla dessa oskyldiga, helt vanliga människor att göra? Vad? INGENTING.

Och ändå läser jag på Facebook och twitter SD-anhängares uppmaningar om att vi ska öppna ögonen och se vad som pågår, att vi ska tänka till inför nästa val. Ja, ni behöver vakna och tänka till.

Vi står alla maktlösa när något sånt här händer. Men varför i hela världen skulle någonting bli bättre av att intensifiera hatet mot flyktingar, invandrare och rasifierade?
Det vi behöver är en jäkla massa kärlek. Ta hand om varandra. Stå upp för varandra. Det låter klyschigt så in i helvete – men det är ju sant.

Jag citerar Elaine Eksvärd: ”Välj inte hatet idag. Koncentrera det mot en person – terroristen. Och om det är ett folkslag du ska hata så låt det inte vara en slöja, hudfärg eller icke-ariska personer. Låt det vara en grupp som du koncentrerar ditt hat till – terroristerna.”

Var är jag? Vad gör jag?

Den senaste veckan har det plingat och pingats från flertalet olika personer i diverse sociala medier: Var är du? Har du lagt ner bloggen? Väldigt fint att få sådana mail och kommentarer, såklart. Att få veta att ni är flera som saknar min blogg. Det värmer, ska jag tala om.

Och jo, jag saknar också bloggen. Jag satt och scrollade runt själv häromdagen i jakt på ett gammalt lektionsupplägg som jag bloggade om förra våren, och då blev jag sådär ”men va? Skrev jag såna här braiga grejer förut? Och så mycket sen!? Hur gick det till??” (Självgodheten består, som ni märker.) Tänkte då, liksom ett par gånger tidigare under hösten, att nu kanske jag ska plita ner ett par rader.

Men det har inte hunnits med riktigt.

Den här hösten har gått otroligt fort. Fortare än någon höst tidigare, tror jag. Helg, måndag, helg igen, måndag igen osv osv i ett märkligt hastigt tempo. Och jo, de där veckorna har givetvis fyllts med en hel del. Massor, faktiskt.

Jobbet – heltid, med tidiga morgnar och rätt sena eftermiddagar.
Barnen – som bekant två, sedan drygt fyra månader tillbaka (och för att besvara en fråga ur det jättefina läsarmail som kom igår: Den lilla rödhåriga mår fint!)
Andra uppdrag – i form av panelsamtal, en och annan föreläsning, deltagande i referensgrupp och kommunens likabehandlingsnätverk.
Bloggen… eh, nja. Fyllt schema, fylld hjärna. Det allra mesta positivt, för det funkar bra på jobbet och det funkar bra med barnen – ingen tvåbarnschock eller större svartsjuka från treåringens sida. Jag känner mig litegrann som den stereotypa farsan emellanåt, ni vet, heltidsjobb och sen gästspela käckt på kvällar och helger. Men å andra sidan, så är det ju i de flesta familjer; en jobbar, en är hemma.

Men jag har nog inte gett upp bloggen för gott. Vägrar säga att det är så.

Om jag nu skulle få energi och lite bloggmässig jäklar anamma de närmaste veckorna, vad skulle ni helst vilja läsa om? Kom hemskt gärna med frågor eller ämnen som ni tycker borde få ta plats här på bloggen framöver! Då kanske jag tänder till igen!

Stockholm Pride och lite annat

Hur har ni det i hettan? Överlever ni? Här rör sig kroppen och hjärncellerna långsamt och dagarna består av… överlevnad, just. Eller nä, det där lät väl deppigt. Humöret far ner i botten titt som tätt, det hymlar jag inte med, men visst lyckas jag njuta av barnen och de fina sommarstunderna också. Som i morse, då jag sprang en runda – bästa löptiden på länge – före klockan åtta och mötte upp familjen och en annan barnfamilj nere vid stranden för frukost och ett morgondopp. Det hela föregicks av viss tandagnisslan här hemma innan vi tog oss iväg, men värt det var det! Kvällarna är för den delen inte heller så pjåkiga, lagom varma och fina och igår kväll lyckades vi bjuda hem nyss nämnda familj på värsta grillbalunsen. Bara en sån sak!

…och idag drog Stockholm Pride igång. Jag har inte märkt av det alls eftersom jag haft fullt upp hela dagen, men i morgon blir det åka av: Ett panelsamtal med Stockholm stads skolborgarråd, Lotta Edholm. På onsdag är det sedan dags för ett annat panelsamtal, arrangerat av Lärarnas Riksförbund, tillsammans med bl.a. Skolverkets generaldirektör Anna Ekström och på fredag deltar jag i ytterligare ett samtal arrangerat av Rfsl Ungdom. Alltsammans har jag bloggat om här. Ja, för som ni märker blir det inte mycket skrivet för tillfället, men på Det öppna klassrummet har jag hunnit med att posta hela tre texter de senaste veckorna, så marsch pannkaka in där och läs om ni missat!

Morgondagen ser jag fram emot som bara den, både panelsamtalet (vilket även gör mig rätt nervös) och några trevliga sociala sammankomster som väntar i samband med det. Jag behöver verkligen få träffa folk och använda hela hjärnan – ofta! – annars blir jag knäpp. Och lite åt det knäppa hållet har jag minsann dragit den här sommaren… inte undra på kanske.

Träffar jag någon av er under Stockholm Pride?
En av de bättre stunderna.

Så vad gör jag?

Jag försöker jobba upp konditionen och löpartekniken igen, efter flera års uppehåll på den fronten. Joggar och springer hyfsat lagom mycket, för att rensa huvudet, för att bli starkare – utan att överdriva eller slita ut mig.
Jag läser böcker, och är just nu inne på den femte romanen sedan semestern började: ”Låt vargarna komma” av Carol Rifka Brunt (rekommenderas varmt!). Det hjälper hjärnan koppla om och koppla av, och så blir det lite till en sport också: Hur många böcker hinner jag läsa innan bebisen kommer?
Jag hittar på aktiviteter med Adrian, promenerar till parklekar och utomhusteater, träffar vänner med barn, leker, tittar på ”Dora utforskaren” och ”långa pinsessan”.
Jag promenerar, långt!, med vänner och ensam. Upptäcker nya kvarter i närområdet.
Jag tänker – och försöker att inte tänka för mycket.
Jag skriver, eller försöker åtminstone skriva, nya texter till ”Det öppna klassrummet”, trots att huvudet inte riktigt fungerar.
Jag njuter så mycket jag bara kan av tystnaden när Adrian somnat eller när han och min fru är ute och hittar på något.
Jag hisnar ibland vid tanken på förlossningen och på framtiden; jag blir livrädd, får ångest, vill gråta och tror att allt kommer gå åt helvete.
Jag undrar vad som ska hända med mig och med oss när bebisen väl har kommit.
Jag undrar hur allt kommer bli. Livet.

Idag är det dagen efter beräknat förlossningsdatum. Min pms är ett extremt påtagligt faktum och de närmsta par veckorna enormt ovissa. Det enda som går att göra är att… leva i det. Och lita på att allt går bra.

I slutändan brukar det ju göra det för de flesta.

Ändrade planer i sista stund

Jag har sedan första början haft väldigt svårt att begripa att det alls ska anlända ytterligare en bebis till det här hushållet, och varje gång jag halvt insett att så trots allt är fallet har jag gripits av panik. Dock hade jag verkligen ställt in mig på att på tisdag, den 1 juli, DÅ händer det – vare sig jag är redo eller inte. Bebisen har suttit i säte i min frus mage sedan vecka 31-32 någonting, hon har lyssnat på bebisens hjärtljud med stetoskop här hemma om kvällarna och vi båda har iakttagit det där guppande huvudet uppe under brösten. Ingen tvekan om saken, och vändningsförsöken i vecka 37 ledde ju ingenstans alls. Bebisen hade bestämt sig, helt enkelt.

I torsdags var det som bekant inskrivning inför det planerade kejsarsnittet, som bokats in aningen senare än brukligt (på beräknat förlossningsdatum) eftersom det är sommar och tiderna knappare. Som förstföderska med normal graviditet hamnar man längst ner på prioriteringslistan. Barnmorskan lyssnade på hjärtljuden även då, kände huvudet och i min hjärna blev den stundande ankomsten aningen verkligare. En liten aning.

Men. Så hände det plötsligt, natten mellan fredag och lördag: Ungrackaren vände sig i magen, och lördagen ägnade hen sedan åt att borra ner det där lilla huvudet i mitt frus bäcken.

Min fru mådde konstigt hela dagen, tyckte att magen hade ändrat form (det tyckte jag också) och i bäckenet ilade och högg det som sjutton. Jag tvingade henne att ringa förlossningen, där en dryg barnmorska försäkrade henne om att allt var lugnt (jag avskyr att de så sällan litar på förstföderskor…) – men när hon sedan ringde igen igår morse och tydligt förklarade att hon misstänkte att bebisen vänt sig fick hon komma in direkt.

CTG-kurva, ultraljud… och mycket riktigt: Bebisen ligger ”som den ska”. I vecka 39+3 vände den sig alltså om, bara sådär, helt otippat. Och hade det inte varit sommar nu så hade vi förmodligen redan fått den utplockad innan detta alls hann hända. På gott och ont?

Känslorna just nu? Blandade. Den första reaktionen hos oss båda var illamående och en näst intill förlamande oro. Urladdning, liksom. Särskilt för henne. För såhär är det: Hon ville helst föda vaginalt. Vi laddade upp med ”En unge i minuten” för några veckor sedan, pratade smärtlindring och funderade på om vi skulle gå om den dyra profylaxkursen. När snittet blev ett faktum släppte vi allt det där, och nu var vi båda inställda på att vaginal förlossning inte skulle bli något alternativ. Fram tills igår förmiddag alltså, då snittet ställdes in. Det är onödigt med en magoperation när det inte behövs och när den gravida egentligen inte är förlossningsrädd.

För min del har illamåendet lagt sig nu. Jag tänker att det kommer bli skitbra med vaginal förlossning. Min fru har en barnafödarkropp, vilket jag verkligen inte har (ändå gick min förlossning väldigt fort) och i hennes familj har kvinnorna fött barn utan problem alls. Jag är övertygad om att ungen lätt kommer tränga ner genom hennes bäcken och att hon med sin grundstyrka kommer klämma ut den minst lika ”lätt” som jag gjorde. Hon är dock väldigt orolig. Omtumlad. Efter att just ha insett allt vad det innebär att snittas och förberett sig för det måste hon nu blixtsnabbt ställa om skallen  – och dessutom räkna med att gå över tiden åtminstone några dagar.

Sammandragningarna har varit täta och regelbundna i flera veckor, men man vet ju inte. Det kan dröja.

Så, där är vi nu. Livet är bra omtumlande, och ”värre” ska det väl bli inom en relativt snar framtid. Jag passar på att fylla tiden med lagom uttröttande aktiviteter – socialt umgänge, löpning, promenader – och min fru försöker vila och ladda om.

Idag är det för övrigt vår bröllopsdag. Häpp.