Arkiv | juni, 2013

Små förändringar i vardagen leder på sikt till större förändringar på samhällsnivå

30 Jun

Jag har tänkt ytterligare på det här angående att hålla hög respektive låg nivå i diskussioner kring och i arbetet med feministiska frågor. Ja, jag skrev ju om att jag är övertygad om att vi genusföräldrar gör samhället ett stor tjänst häromdagen och vill bara förtydliga med ännu ett par exempel.

Såhär tänker jag: De allra flesta helt ”vanliga” medelsvenniga, heterosexuella kärnfamiljer tycker att livet i Sverige är rätt härligt. Vi har det superlyxigt med all vår föräldraledighet, skatten täcker de flesta potentiella utgifter medan barnen växer upp, alla har rätt till likvärdig utbildning och så vidare. Och visst, löneskillnaderna mellan kvinnor och män är rätt stora, vilket många kan oja sig lite över, men vi ska inte klaga för vi hade kunnat bo i ett heeelt annat land med ett heeelt annat klimat och vi får vara nöjda med vad vi har och. så. vidare.

Det vill säga: De flesta tänker inte alls i banor av genus, de tänker inte på att deras livsval kan bidra till ökad ojämställdhet på olika nivåer i samhället, de tänker inte på att det finns personer som inte är hetero eller som inte är cis, att det faktiskt finns sådana som inte alls vill skaffa barn osv osv. De flesta är dock toleranta och så att säga ”fördomsfria”, och tycker förstås att alla ska ha samma rättigheter och att deras barn ska lära sig acceptera personer som är annorlunda (för ”det annorlunda” är för de allra flesta någonting som inte finns i den egna familjen, utan någon annanstans) men de tänker inte på att genom att de inte aktivt bidrar till att synliggöra osynliggjorda grupper eller ifrågasätter sina livsval faktiskt inte heller bidrar till förändring eller förbättring.

Och jag skriver inte detta för att vara spydig eller hånfull nu, verkligen inte, utan för att belysa hur jag är rätt övertygad om att det är. De allra flesta vill, som sagt, andra människor väl, men vi har… tja, för fullt upp med vårt eget och dessutom är det egna ganska bra – så varför skulle vi ens tänka tanken att allt kanske inte är så pass bra som vi tror precis överallt i det här landet?

Burgschki skrev häromdagen att man som bloggare inte ska tro att man förändrar något genom att sitta hemma på kammaren och författa blogginlägg eller twittra, och tonen i den så kallade ”feministkonflikten” har ju även varit att det här med att snacka barnkläder och sexistisk reklam bara är bull.
Men.
Jag håller som bekant inte med.

Tänk igen på den ”helt vanliga genomsnittssvensken” som jag beskriver ovan.

När jag har bloggat om hur vi tänker när vi köper kläder och leksaker till Adrian och varför vi tänker så, och när jag har skrivit om den onödiga heterosexualiseringen i läromedel, om ”genusgodkända” barnböcker och om när mina elever använder hen, just på den där vardagsnära så kallade ”låga” nivån (fast oftast med någon extra, mer djupgående skruv – bara för att jag är så verdammt smart osv.) – då har jag fått positiva reaktioner från personer som aldrig hade tänkt på dessa saker tidigare.

Och då tänker jag att om jag kan bidra till att ännu en medelsvenssonpappa i en småstad någonstans i Sverige väljer att låta sin son ärva vissa av dotterns kläder på samma sätt som dottern alltid har fått ärva sonens, då har jag samtidigt bidragit till en liiiten men naggande god förändring i riktning att sådant som anses typiskt flickigt får samma status som sådant som anses typiskt pojkigt. Och om den där pappan och hans fru även börjar tänka på att oj, nästan alla barnböcker vi läser har ju pojkar i huvudrollen (förutom de böcker som handlar om prinsessor) och alla böcker i bokhyllan handlar för sjutton om heterosexuella familjer… det måste vi göra något åt! – då har mina texter bidragit till att barnen i ytterligare en familj växer upp med synsättet att båda (alla) könen är lika viktiga (eller att kön är rätt ointressant) samt att en familj kan se ut på olika sätt. Och sådana små attitydförändringar gör skillnad.

För övrigt skrev även Fråga Ugglan (som verkligen kan konsten att skriva precis lagom långt och alltid slå huvudet på spiken – hög och låg i nivå i ett, kan man säga) om det här med hög respektive låg nivå i debatten. Läsvärt.

Nu ska jag iväg och överraskas av min fru och nu tror jag att jag är färdig med funderingarna kring högt och lågt. För den här gången.

Ettårig bröllopsdag

30 Jun

Prick ett år har gått sedan vi sa ja till varandra. Prick ett år sedan förra sommarens varmaste dag och natt. Prick ett år sedan tio månader gamla Adrians kropp var full av vattkoppsprickar.

image
image
image
image

Det var en otroligt lyckad vigsel med den bästa vigselförrättaren man kan ha, levande musik i form av piano, gitarr, saxofon och sång, lagom många gäster i form av släkt och vänner (även om tanken att jag borde bjudit den och den och den fortfarande gnager inombords… att skriva gästlista och påbörja förberedelser när man varit förälder i tre månader var kanske inte helt optimalt) – och så världens snyggaste fru förstås.

I eftermiddag ska vi fira, men jag vet inte hur än – min fru ska nämligen överraska mig.

En helt fantastisk nästan-tvååring och bävan inför framtiden

29 Jun

Adrian fyller två år i september. Jag hänger inte riktigt med känner jag, och just nu är han inne i en sån där period då jag verkligen skulle vilja pausa då och då, spara vissa ögonblick för att kunna plocka fram senare och trycka på repeat om och om igen. Han är så fantastiskt gullig, underhållande och så vansinnigt klok.

Om föräldraskapet i början var 95% jobbigt och 5% kul för mig så har kul-procenten den senaste tiden tagit ledningen över jobbigt-procenten. Faktiskt. En nästan tvååring kan vara jäääkligt jobbig att ha att göra med, för hen tror verkligen att hen äger världen – åtminstone vår nästan-tvååring. Han är orädd i kombination med rätt dålig kroppskontroll, testar gränser, använder det starkaste röstläget som vapen i de mest opassande situationer och tar tillsägningar med ett pillemariskt flin alternativt en ryckning på axlarna. Men också: Språket kommer mer och mer och mer – verb, substantiv, adjektiv; han testar perfekt och imperfekt, bestämd och obestämd form, komparerar och sätter ihop ord och använder uttryck som vi inte hade en aning om att han kände till… det är häftigt. Han har även stenkoll på vilka personer och platser som hör ihop, och nämner vi ett namn så rabblas genast resterande namn i familjen eller ”kategorin” upp. Igår när vi läste en bok om fordon pekade han på flygplanet och sa: ”Plypla! Kalma!” Nästan en månad efter att vi flög till Kalmar.

Och dessutom alla kramar och pussar vi får hela tiden. ”Mysa!” säger han bestämt, tar en i handen och drar bort en till myshörnet i soffan. ”Kamas!” ”Possa!” Likadant med barnen på förskolan, okända barn i lekparken, i affären, på flygplatsen: ”Kamas!”, och så håller han om dem, trycker sin kind mot deras kind och det andra barnets förälder tycker förstås att han är alldeles förtjusande. Ibland funderar vi på om han inte är lite för kramig dock, att vi måste vara noga med att han lär sig att ett nej är ett nej – det är lätt hänt att man bara tänker att det är så fasligt GULLIGT med den där närhetstörsten och att han är fin mot andra barn, men självklart måste han sluta när det andra barnet ser märkbart besvärat ut, vrider sig och kvider ett ”nää”. Och framför allt måste han sluta tro att det är okej att puttas först om han kramas direkt efteråt, något som har hänt både en och två gånger den senaste tiden. Men men, jag antar att sådant löser sig med tiden också. Han är ändå rätt liten än.

Igår kväll var vi ute på lekplatsen här mellan husen och den var som vanligt fylld av barn från området, de flesta lite äldre. Och när jag såg dem leka med varandra hisnade jag lite av tanken på framtiden – de coola tjejerna och de coola grabbarna, ”nu måste killarna vara där borta, för vi tjejer ska faktiskt ha tjejsnack här”!” Killar som klättrade i klätterställningen, de äldsta i täten, machoattityd. Tjejer som stod i grupp vid kanten av basketplanen, de yngre försökte efterlikna de äldre. Och så nånstans där tuffade min lille puff omkring, nyfiket, hoppsansteg, småskrattandes. Han fick syn på en lite pojke (ja, det var utan tvekan en pojke) i sin egen ålder, något äldre kanske, och frågade snällt om han fick ”kama?” Ett tvärt nej till svar. ”Possa?” NEJ. Och så började pojken kasta kritor mot honom.

Alltså. Självklart måste inte alla barn han möter vilja pussas och kramas; det var den där hårda, bråkiga, stereotypt pojkiga attityden som fick mig att rysa inombords. Vi vill ge Adrian tillgång till allt, men att uppmuntra en massa aggression och ”vassa armbågar” – vilket det där barnet så starkt förmedlade – ser jag faktiskt ingen mening med. Jag är förstås medveten om att Adrian inte kommer vilja sitta uppkrupen i famnen och läsa böcker resten av livet, men jag ger honom mycket hellre det i bagaget än sådant som enligt normen anses typiskt pojkigt – vilda högljudda krigslekar, brottas, umgås enbart med andra pojkar. Men går det att undvika? Vi har ingen aning om hurdan den nya förskolan är, hur det blir när han börjar storbarnsgrupp så småningom, vilken skola han kommer hamna i och hur klassen kommer se ut, hur genusmedveten hans lärare kommer vara… Hua.

Bäst att fortsätta befinna sig precis just här och nu. Genomlida de vardagliga striderna med tandborstning (kittlas tydligen i precis hela munnen), badning (går inte alls), matkladd (på bord, stol, golv – och i vardagsrum) och begynnelsen till ”kan själv”-eran. Samt alla mysstunder med pussar och kramar förstås. Resten kommer när det kommer.

Och nu ska vi iväg på treårskalas.

imageAdrian alldeles nykläckt
imageEtt år
image

…och nästan två.

Femmånadersjubileum!

28 Jun

Jag kan inte låta bli. Jag har ju inte firat bloggen sedan den fyllde tre månader för sjutton gummor, och jag tänkte egentligen vänta tills halvårsdagen, men… nu blev det inte så. Ni som har hängt med ett tag vet ju att jag är smått besatt av bloggstatistik och att jag dessutom har svårt för det här med att gamla blogginlägg glöms bort.

Idag fyller alltså min kära blogg hela fem månader och aktiviteten och läsarstatistiken har minsann haft sina toppar och dalar under denna tid. Ur den senaste månadens statistik lyfter jag fram följande:

Mest lästa

Mest kommenterade

Flitigaste kommentatoren (ny kategori!)
Helena // Ett tigerliv

Vanligaste sökorden
kärlek
mina sanna ord
underbara clara rumpa

Skojigaste sökorden
lesbisk klädkod
mamma jag går och bajsar
vilken folkdräkt ska jag ha
hårig mamma under armarna
varför är snoppen och sen men magsjukan

Sisådärja! Nu tar jag fredag! Och varför inte med något så otippat som en träningsbild fotad i spegeln med mobilen? First time ever (och förmodligen last time ever) här hos mig. Kan meddela att det var första gången på månader som jag sprang i morse. Eller ”sprang”, jag joggade varvat med rask promenad och dog hemma i hallen efter tjugo minuter. Heja mig!

image

Svar på de sista frågorna: Läraryrket, och lite genus

28 Jun

Då sätter jag tänderna i sista frågeomgången (för den här gången… ni är alltid välkomna att både komma med frågor och förslag på bloggämnen!). Nu blir det främst fokus på läraryrket. Tidigare frågor har jag svarat på här och här.

Vad tycker du att du har för styrkor som lärare (alltså vad är du bra på?) och vad tycker du att du skulle kunna förbättra i din roll som lärare?
En bra fråga att fundera på såhär efter ett helt läsår och inför nästa, tänker jag. En styrka är att jag är vansinnigt intresserad av och engagerad i mina ämnen och därmed är rätt duktig på att förmedla hur jäkla kul och viktigt det är med exempelvis grammatik eller läsning. En annan är att jag är bra på att prata till alla och på ett sätt som de allra flesta förstår (en och annan missar man förmodligen alltid ändå, tyvärr). En tredje är mitt intresse för och mina kunskaper om normkritik och likabehandling, som speglas i hur jag pratar med eleverna, hur jag ser på dem och mitt val av undervisningsstoff.

Bättre kan jag bli på mycket, för jag är trots allt rätt nyutexaminerad fortfarande (även om jag har hunnit med en del, både under utbildningen och nu efteråt). Struktur behöver jag bli bättre på. Alltså inte under lektionerna, för där är jag bra på att hålla en röd tråd, både under lektionen och mellan lektioner, men jag behöver mer struktur i mitt eget arbete. Använda kalendern mer, fokusera på en sak innan jag tar tag i nästa. Det är stressande att ofta känna att jag inte hinner med allt och att inte ha full koll på när det är dags för nästa möte med föräldrar. Jag måste även hitta bättre strategier att hålla kontakt med elevernas vårdnadshavare. Det har visserligen att göra med skolans organisation också, men ändå, jag känner att jag måste bli bättre på det. Och… papper. Jag har sjukt svårt att hålla koll på papper: ledighetsansökningar, IUP:er och åtgärdsprogram… Puh.

Hur hanterar du de som skolkar, kommer försent och inte gör läxor osv?
Ja, hur gör jag? Det är lite olika från fall till fall. Om vi tar läxorna till exempel så jobbade vi med romanläsning i sexan i våras. Eleverna fick läsa under vissa lektioner och fick även ansvaret att läsa några sidor hemma inför diskussionen som vi hade en gång i veckan. När diskussionslektionen kom och hälften (!) inte hade läst klart i ena gruppen, då lät jag de som hade läst gå ut och diskutera och spela in sin diskussion som en ljudfil som de skickade till mig, och de som inte hade läst fick sitta i klassrummet och läsa, och de missade därmed sin chans att diskutera och visa upp vad de tänkte för mig. Om det gäller glosor i tyska är det rätt meningslöst att låta någon som inte pluggat göra läxförhöret, då är det bättre att hen får sitta och träna (och naturligtvis pratar jag med eleven och vid behov mailar jag även handledare/hemmet för att meddela att eleven ligger efter, om det sker ofta).

Ofta går låg aktivitet på lektionen hand i hand med missade läxor, och då är det förstås ett större problem att ta tag i. Elever som vanligtvis är aktiva under lektioner och nästan alltid gör läxorna behöver inte få en massa bannor av mig för en enstaka miss, liksom. Alla kan glömma, särskilt om det är en stressig period. Däremot är jag noga med att poängtera att läxorna inte görs för min skull och att de inte heller görs för görandets skull, utan för elevernas egen skull – och de behöver träna på att planera och lägga upp sitt arbete. Jag påminner ofta, och jag ger aldrig större uppgifter enbart som hemuppgifter – då får eleverna även tid under lektionen. Viktigt att belysa är också att skolan erbjuder läxläsning, så dit kan man gå om man behöver hjälp.

Vad gäller skolk och ständiga sena ankomster gäller lite samma sak: Det är olika från fall till fall. Generellt tänker jag att en god relation till eleven och ett meningsfullt lektionsinnehåll räcker rätt långt.

Jag går själv på gymnasiet och har en liten fråga om idrotten. Tjejer och killar har olika mål att nå på idrotten. Tänker framförallt på coopers konditionstest där man utefter tiden man sprang 2 km på och vilket kön man har får ett ”betyg”. Så om en tjej springer på 10 min är det ”bra” men en kille får betyget ”ganska dåligt”. Sen sa min kompis att om man får göra så, så har en kille med betyget A egentligen mer fysisk färdighet än en tjej med samma betyg. Och borde man då inte kunna prioritera att anställa män i ett mer fysiskt krävande arbete?
Till att börja med säger jag såhär: Det är olagligt att ställa olika krav på tjejer respektive killar i skolan (och på arbetsplatsen). Om vi ser till elitidrotten och löpning är de snabbaste männen snabbare än de snabbaste kvinnorna, men alla män är inte snabbare än alla kvinnor. I skolidrotten, som dessutom har ett hälsofokus och därmed inte ska mäta olika elevers prestationer på det viset, är skillnaderna ännu mindre. I de flesta klasser är säkert en kille snabbast i klassen, men det finns fortfarande många tjejer som är snabbare än många killar – och vissa killar är lika långsamma som de långsammaste tjejerna (beroende på hur mycket de sysslar med sport på fritiden, t.ex.). Det finns därför inga som helst biologiska belägg för att ställa olika krav på killar och tjejer så som dina lärare gör, och dessutom är det – utifrån diskrimineringslagen – olagligt helt enkelt. Läraren får inte göra så. Om ni tittar i kunskapskraven/betygskriterierna så står inte heller någonting om specifika tider, höjder, vikter eller liknande så om en kille och en tjej får ett A båda två ska det inte säga någonting om exakt hur fort de springer, hur högt de hoppar eller hur tungt de lyfter.

Mer läsning om idrott, fysisk styrka och könsuppdelning här och här.

Har du syskon?
Sorry, hade visst glömt den frågan. Svar ja! Jag har fyra syskon som är 23 år, 22 år, 15 år och 13 år.

Vi måste prata om utseendehetsen för att sedan kunna släppa den och gå vidare

27 Jun

Okej, jag fattar inte exakt vad den där feministfighten som pågår på nätet just nu går ut på. Jag fattar faktiskt inte det. Några kritiserar några andra, de kritiserade känner sig (med rätta!) påhoppade och får sedan kritik igen för att de tar åt sig (på fel sätt?). Nånting sånt, tror jag. Men jag ska inte lägga ut texten mer i den frågan, dels för att jag inte har stenkoll, dels för att jag antar att ni som läser min blogg inte har full koll heller och därmed inte är så intresserade.

Något som har kommit upp i diskussionen och som jag anser är desto intressantare är dock frågan om kroppsideal, utseendefixering, fulfobi och smalhets. Alltså: Frågan om huruvida vi ska problematisera normativt kvinnliga ideal och kvinnor som följer/lever upp till dessa eller om vi inte ska göra det alls (för när vi belyser de normativa skönhetsidealen och propagerar för att aktivt motsätta oss dem så gör vi ju också en grej av kvinnors utseenden – och målet är väl att utseendet inte ska spela någon roll alls?).

Jag tänker dock att på samma sätt som det är viktigt att vi pratar om kvinnors och mäns rättigheter och möjligheter – med slutmålet att inte längre behöva prata om kvinnor och män, utan om människor, så måste vi prata om utseende och skönhetsideal för att sedan kunna gå vidare och rycka på axlarna åt allt vad kroppen heter. För alltså, handen på hjärtat – det är ett problem att kvinnor i så hög grad bedöms och värderas utifrån sina kroppar och det är ett problem att många kvinnor påverkas av detta och lägger ner både enorma mängder tid och massor av pengar på att göra sig vackra och för att helt enkelt duga som kvinnor. Att kritisera detta genom att, som exempelvis Schmenus och Lady Dahmer, lyfta fram valmöjligheten att inte sminka sig, inte raka sig, inte smila upp sig på bild – det är ett sätt att vidga det kvinnliga idealet, tänker jag. Och jag tror att många kvinnor tycker att det är jävligt befriande att läsa texter om detta, att se bilder på kvinnor som bara är och som inte är så noga med att ständigt visa upp ”rätt” vinklar av sig själva. Därför att: Bara för att Schmenus och Lady Dahmer (ja, nu håller jag mig till dem) framhäver denna alternativa sorts ”kvinnlighet” (eller mänsklighet) så betyder inte det att de fullt ut förkastar andra typer av ”kvinnlighet”, såsom det normativa idealet och kvinnor som följer detta.

När jag lät mina elever skriva om och diskutera vilka skillnader de trodde att de skulle uppleva om de fick byta kön blev det otroligt tydligt att det här med att vara tjej och kvinna i stort sett bara handlar om utseendet för dem. Smink, kläder, kroppen, håret… medan killar inte behöver tänka på sånt alls. Märk väl: ”inte behöver”, de såg alltså de kvinnliga utseendeidealen som ett måste, som något kvinnor måste förhålla sig till och följa. En tjej i årskurs sex, 12 år gammal, skrev i sin skrivbok att ”det skönaste med att vara kille skulle vara att kunna sova lite längre på morgonen, för då skulle jag inte behöva gå upp tidigt och sminka och fixa mig.” Jag ser ett stort problem med detta, gör inte ni? Jag ser även ett stort problem med att tjejer i sexan-sjuan (och tjugoåriga tjejer, tjugofemåriga, trettiofemåriga kvinnor) sitter med sina mobiltelefoner och fotar sig själva i tid och otid, plutar med läpparna, tränar på att hitta rätt sug i blicken och den rätta vinkeln, lägger upp på facebook och instagram och törstar efter likes.

Det är inget fel i att vilja klä upp sig, sminka sig, raka sig, träna fem dagar i veckan, göra sig till på olika sätt. Men det ska inte ligga någon press i det, det ska inte vara något måste för att du ska ses som en ”riktig kvinna” och slippa hånfulla, nedvärderande blickar, kommentarer om ”hur trött du ser ut” eller snack bakom ryggen om hur sorglig/ovårdad/tjock/ful/okvinnlig du är. Om du försover dig på morgonen ska du väl för tusan kunna dra iväg till skolan eller jobbet utan att känna att du bara måste sminka dig och platta håret först – det bör väl räcka att du hinner få på dig rena kläder? Du ska heller inte behöva må dåligt över att du har celluliter eller bristningar på låren och magen, eller att dina bröst är på tok för långa, din rumpa för stor, att du har synliga åderbråck på benen eller att ditt könshår växer en bit upp på magen och ut över ljumskarna. Det är ju din kropp, det är så den ser ut! Och att det då finns kvinnor som vill framhäva fler sidor av kvinnokroppen än bara en, är inte det bra? Så att pressen ska släppa för den som känner ständig stress över den egna kroppen?

Visst, frågan är komplex och som jag skrev i samband med att Underbara Claras jeansrumpa var på tapeten så riskerar vi att befästa andra, eller rentav samma, ideal om vi kritiserar en så kallad ”perfekt” kropp och lyfter fram en ”inte så perfekt, men bra ändå”-kropp. Naturligtvis. Men, samtidigt, hur ska vi annars göra? Det är ju ständigt och jämt en sorts kvinnokropp som visas upp i sammanhang där det inte uttalat rör sig om ”andra sorters” kvinnokroppar, precis på samma sätt som det alltid är en sorts kärlek (den heterosexuella) som visas upp där det inte uttalat handlar om homosexuell kärlek. Men för att till sist kunna vidga normen och nå dit att alla kroppar (eller alla sorters kärlek) också får vara representerade där man minst anar det och utan att man behöver nämna att ”här kommer det en tjock/hårig/osminkad/orakad kvinna!” (eller ”det här är en film om lesbisk kärlek!”) så måste man ju prata om det först, ge plats åt alla de där mänskliga kropparna, skrika ut att vi finns också! och sedan helt plötsligt så händer det faktiskt något.

…och då kanske vi till exempel inte behöver utsättas för det här i tid och otid:

SAMSUNG

SAMSUNG

Jo jag tackar jag – i ALLA former!
Absolut, mammor kan definitivt se ut såhär – jag har ingen aning om huruvida hon på bilden har fött barn eller inte, men nog vore det trevligt att någon gång se en annan slags mamma också. För trovärdighetens skull, och för att bara visa att det är OKEJ att som mamma (eller kvinna i största allmänhet) se lite trött ut, ha en hängig mage, en bristning här och där, kanske till och med en finne på näsan och onoppade ögonbryn.

Kommentera gärna även när ni inte håller med

27 Jun

Jag har ju väldigt trevliga läsare, måste jag säga. Trevliga, kloka, uppmuntrande – och nästan alla tycks hålla med mig om allt. Ja, i alla fall ni som kommenterar (även om vissa av er förstås belyser frågan på nya sätt!). Och det är upplyftande och peppande att läsa era kommentarer, förstås. Ord som dessa gör mig både lite generad och sprickfärdig av, jo, stolthet:
image
Jag sticker inte under stol med att jag är en bekräftelsejunkie. Beröm och fina ord, det mår nog de flesta bra av, va?

Men. Jag vet ju att ni som läser inte alltid håller med om allt allt allt. Och jag är grymt nyfiken på era tankar även där de inte riktigt överensstämmer med mina. Kommentera för sjutton! Ställ följdfrågor, kom med andra synvinklar, andra argument! Självklart accepterar jag inga personliga påhopp och inte heller några galna uppsatser som inte alls svarar på just det jag skriver om, men i övrigt är jag idel öra och uppriktigt intresserad.

För säkerhets och förtydligandets skull klipper jag även in några allmänna internetregler som Hannah på förekommen anledning formulerat så väl:

1. Den som först säger att ett helt annat problem som inte är det som diskuteras är större/viktigare än det aktuella och att människor borde bry sig om det problemet istället, har automatiskt förlorat (exempel: ”värt att bry sig om att få amma på caféer i Danmark när det finns RIKTIGT kvinnoförtryck i arabländerna – bry er om DET istället!”)

2. Den som först säger att ett påtalat problem enbart har att göra med den som påtalade problemets egna fördomar/föreställningar har automatiskt förlorat (exempel: ”den som tycker att en bild på knallröda kvinnoläppar som suger på en varmkorv skulle vara en sexualiserad porreferens har bara snuskig fantasi och det säger mer om dig än om något annat”).

3. Den som först kapar en problemformulering och för in ämnet på nånting som passar ens egen position bättre har automatiskt förlorat (exempel: ”Okey att tjocka ses ned på men vi smala har det faktiskt inte heller så lätt!”). Jag tänker att den kan kallas ”Kolla min offerkofta är för liten”-lagen.

Men som sagt. I övrigt (och jag menar det): Våga ifrågasätta, vidga och problematisera!

Svar på fler av era frågor: Om homosexualitet och föräldraskap

26 Jun

Min plan har egentligen varit att skriva ett par längre sammanhängande texter utifrån era frågor, men så tittade jag igenom dem igen och insåg att det nog är bättre att besvara dem just som frågor! Nu blir det lite lesbiskt och lite föräldraskap, och så kör jag lärarfrågorna i morgon eller så (gäller att passa på nu när jag är LEDIG!).

Hur/när insåg du att du är lesbisk?
Det var någon gång runt 1998 och i samband med filmen Fucking Åmål, klyschigt nog, och jag har skrivit om det litegrann här och i aningen längre format här. Jag minns att jag vid något tillfälle tittade i mina dagböcker från 98-99 och försökte bena ut exakt när jag ”kom på det”, men jag hittade inget klockrent. Jag var kär i min kvinnliga språklärare, och hade samtidigt samma tankar som ”alla andra” om att hitta en pojkvän, jag slukade allt lesbiskt jag kunde komma över samtidigt som jag var osäker på om jag faktiskt själv var lesbisk, eller om jag bara var i desperat behov av en ”etikett” att sätta på mig själv. Frågan om när jag kom på att jag är homo är nog lika svår att besvara som frågan om när du kom på att du är hetero. Vissa har ett aha-moment vid något specifikt tillfälle, men det har inte jag… det är lite luddigare än så. Och i gymnasiet var jag ju faktiskt ihop med en kille ett kort tag (även om jag aldrig ville se honom naken, hrrm).

Vet inte om du har skrivit om det tidigare, men hur reagerade omvärlden när du kom ut som homosexuell?
Alltså nej, det har jag nog faktiskt inte skrivit om. Mina närmaste kompisar, två stycken under högstadiet, tyckte att det var spännande och häftigt, både att få ta del av min hemlighet och att just de hade en vän som inte var hetero. Min mamma var orolig, både för mig och för hur omvärlden skulle reagera och ja, hon drog faktiskt en parallell mellan min sexuella läggning och min brors utvecklingsstörning – att det var tufft för henne att ha fått två såna barn. Mina morföräldrar låtsades nog rätt länge att det inte var på riktigt, framför allt min morfar, som fram till att vi gifte oss alltid kallade Lisa för ”kompisen”. Jag tror att han har kommit över det nu faktiskt. (Och jag tror att både mormor och mamma kommer läsa detta och hoppas att de inte misstycker – läget ser trots allt helt annorlunda ut nu.)

Hur funkar det för er som lesbiska om ni vill ha ett till barn? Jag vet ju att för att vara berättigad till spermadonation i Sverige får man inte har några gemensamma barn sedan tidigare, gäller det även lesbiska par? Om så är fallet, vart vänder ni er om det blir dags för ett barn till?
Adrian blev till i Huddinge (för er som inte känner till det) och där tillåter de syskonbehandling, det vill säga att man som par har ”rätt” till två graviditeter (inte fler, dock). Medan vi väntade Adrian var det fortfarande så att lesbiska par litegrann klassades som heteropar, och här i Stockholm hade de en regel som sade att en och samma kvinna måste bära båda barnen (för i ett heteropar kan ju liksom inte pappan bära barn nummer två, hello orättvist om lesbiska par får byta bärare??!!). Vi har dock hela tiden velat dela bördan, så att säga, och tanken är att Lisa ska bära nästa om det fungerar. Förra årsskiftet ändrades tack och lov den där regeln efter att ett lesbiskt par gjorde en juridisk process av det hela och nu kommer min fru kunna insemineras nästa gång, med spermier från samma donator som förra gången. Graviditet nummer ett kostade ingenting, men för graviditet nummer två får man betala 8500 kronor per försök.

Är du och din fru överens angående uppfostran och vilka värderingar ni vill föra över till er son? Kanske att er son är lite liten för en sån fråga ännu men till exempel om den ena har varit för 5 minuters metoden och den andre tyckt den är barnplågeri. Om ni vid tillfällen märkt att ni tänker olika, hur har ni löst detta?
På det stora hela tycker jag nog att vi har samma värderingar och syn på uppfostran… Vi båda tycker att det är självklart med ett genustänk, vi tycker båda att det är viktigt med kärlek och närhet, ingen av oss har känt att det är rätt att låta honom gallskrika sig till sömns eller liknande, utan våra instinkter har liksom fått oss att använda liknande ”metoder”. Sedan är vi förstås olika som personer, men till det positiva: Min fru har ett större lugn tycker jag, framför allt när det kommer till läggning och sovande – hon är den som har orkat stå och vagga i en timme om så behövts, och hon är den som kan krypa ner i hans säng på natten alternativt ha honom på bröstet och själv sova gott (medan jag inte alls fixar det). Hon är nog också mer än lek- och fixarmamma än jag, och jag blir förmodligen den som kommer grotta ner mig i Adrians läxböcker så småningom. Vi kompletterar varandra, helt enkelt, och framför allt är vi bra på att kommunicera.

Vad blev du senast chockerad av?
Den frågan kanske inte klockrent passar in under den här rubriken, men varför inte? Jag blir rätt ofta lätt chockerad (eller åtminstone konfunderad och irriterad) över människors bristande förmåga att ens försöka sätta sig in i hur andra har det; när de bara ser sig själva och sin egen situation och inte för en sekund kan tänka sig att andra inte är precis som de, eller att hela samhället inte utgår ifrån deras behov. Jag blir även både chockerad, irriterad, frustrerad och ledsen över att utvecklingen gällande hbtq-personers rättigheter på många håll i Europa går bakåt istället för framåt, och att så kallade moderna länder som Tyskland och Storbritannien är så fasligt ovilliga till förändring. Pratade med två lesbiska vänner under veckan i Tyskland som inte vet om de kommer skaffa några barn enbart på grund av att landet och politiken sätter käppar i hjulet för dem. Det är ledsamt. Men… sådär riktigt jäkla chockerad har jag nog inte blivit på ett tag. Tror jag i alla fall?

Jag tror att vi genusföräldrar gör samhället en stor jävla tjänst

26 Jun

Det pågår tydligen nåt slags blogg- och feministbråk här på the Internetz. Jag tycks ha missat en hel del under vår vecka i Tyskland, men jag har surfat runt lite hos Kvinnopartaj, Lady Dahmer, Fanny, burgschki, genus Schmenus och några till och jojo, nåt lurt är på gång. Egentligen är det väl inget nytt under solen, utan mycket tycks handla om det här med vilken nivå vi lägger oss på när vi skriver och debatterar, vilka perspektiv vi inkluderar och så vidare. Jag skrev om det tidigare i vår, just apropå att tala så att folk begriper kontra att hålla ”hög nivå”. Men i det senaste har diskussionerna även handlat om feminismen och vithetsnormen, samt huruvida folk (kvinnor) inom feminismen bör hålla ihop (systraskapet!) eller om det är okej, eller rentav bättre, att vi kritiserar varandra och inte alls håller ihop alla gånger. (Lite om detta med feminism på (o)lika villkor och genustänk vs vithetsnorm skrev jag för övrigt om här och här.)

Men för att komma till saken. Jag känner inte riktigt att jag vill lägga mig i ”bråket”, eller vad jag ska kalla det (och ärligt talat har jag ju inte heller hängt med i alla vändor och kanske därför har missförstått ett och annat), men däremot sätter jag gärna än en gång ner foten angående det här med vilka feministiska och norm-/maktrelaterade frågor som bör ges mer eller mindre tyngd och vilka som anses hålla ”rätt” nivå (och därmed bidrar till något vettigt på samhällsnivå) kontra ”vardagsnivå” (och därmed enbart skapar klubbar för inbördes beundran, enligt de föregående). En och annan menar att det här med genuspedagogik i förskolan, könsneutrala barnkläder, kritik av leksaks- och barnklädersbutikers könsuppdelning och liknande bara är tjafs och inte leder någonstans i verkligheten – men det, mina vänner, håller jag definitivt inte med om.

Att vara genusmedveten och normkritisk förälder handlar inte bara om att klä sin unge i flerfärgat och köpa hem både dockor och bilar, vilket jag förstås har skrivit om tusen gånger tidigare. Bakom dessa kläd- och leksaksval, sätt att förhålla sig till och prata med barn och om andra människor finns förstås ett ifrågasättande av samhällsnormer som skapar hierarkier mellan individer och grupper – och jag är helt övertygad om att genom att vi uppfostrar vårt barn genusmedvetet och med en normkritisk utgångspunkt, genom att vi försöker se både våra egna privilegier och på vilka plan vi inte är privilegierade, då kommer han växa upp och bli en tryggare individ som förhåller sig till samhället på ett annat, ja, ett bättre sätt.

I det lilla handlar det om vilka kläder vårt barn väljer att klä sig i, vilka lekar han väljer att leka och hur han ser på sig själv, i det större handlar det om hur han ser på andra människor han möter, hur han värderar (eller inte värderar) och bemöter dem och i det stora handlar det om vilka val han gör i livet (studier, yrkesval, vem han väljer att arbeta med), vilka vänner han skaffar sig, hur och om han väljer att bilda familj och så vidare. Och nu pratar jag inte enbart om maktfaktorn kön, utan även om hudfärg, etniskt ursprung, funktionsförmåga och så vidare.

Kort sagt: Jag är fullständigt övertygad om att vi genusmedvetna och normkritiska föräldrar gör samhället en stor jävla tjänst.

Kom hem och Kom Ut – lästips såhär på kvällskvisten

25 Jun

Nu är vi hemma igen. Adrian var förtjust över att se alla sina saker och jag kastade mig över nya numret av Kom Ut som landat i brevlådan. Plöjde hela tidningen från pärm till pärm och blev skitledsen när jag läste att tidningen måste läggas ner, åtminstone temporärt, på grund av finansieringsproblem. Det är en otroligt jäkla bra tidning som alla ta mig tusan borde läsa – särskilt alla heterosexuella, vita ciskvinnor och -män utan funktionsnedsättningar som går runt och tänker att världen är tipp topp som den är, att feminismen har gått aningen för långt, skanderar att Sverige är världens mest jämställda land!!! och tycker att hbtq-personer och icke-vita kliver runt i offerkoftor och borde ”tänka positivt” istället. Samt förstås alla andra som skulle må bra av att glänta bara liiite på den egna dörren och lära sig mer om normer rörande kön, sexualitet, hudfärg, etnicitet, religion och funktionsförmåga (ja, jag inkluderar mig själv där).

Axplock bara från första uppslaget:

image
Fatta det sjuka i att Storbritannien först 2004 började tillåta transsexuella att ändra sitt juridiska kön och att transsexuella på många håll i världen nekas att ingå äktenskap på grund av att deras könsidentitet inte erkänns av staten (samt att samkönade äktenskap förstås inte heller tillåts… och en massa annat som naturligtvis är ännu värre).

image
Något jag bara blir så himla glad av: Det könsneutrala omklädningsrummet på Södra Latin i Stockholm och lättnaden hos de transpersoner som för första gången under sin skoltid kan vara med på idrotten. Att folk (cispersoner!!) kan ha mage att fördöma ett sådant initiativ förstår jag bara inte… något jag skrev mer om när det var aktuellt i våras för övrigt .

image
Om hur förödande det kan bli för intersexuella personer när de utsätts för könskorrigerande behandling som spädbarn och därmed pådyvlas ett kön och en könsroll som ofta inte alls stämmer överens med könsidentiteten, plus att det kirurgiska ingreppet ibland innebär infertilitet (bland annat). Genusfolket skrev för övrigt intressant om intersexualism häromveckan apropå att Australien inför ett tredje juridiskt kön.

Så, in och läs Kom Ut på nätet nu (länk ovan) och så återkommer ni hit i morgon då jag ska skriva så fingrarna blöder. Jag längtar efter att blogga ordentligt!!