Vi lärare uträttar stordåd på det där sjunkande skolskeppet – kan vi prata om det en stund?

Jag stod vid Stadshuset i Stockholm i ett hav av människor som demonstrerade för svensk skolas skull och allt jag kände var uppgivenhet. Det talades om indragna resurser och om pedagoger som går på knäna och om trasiga barn som inte får någon hjälp och om en svensk skola i kris.

Givetvis. För det var ju det hela demonstrationen handlade om: Krisen i skolan och nedskärningarna som stundar.

Men mitt i allt blev jag ändå så vansinnigt uppgiven och inte det minsta stärkt, för hallå! Allt bra som vi i skolan gör då? Allt fantastiskt som just NU händer runt om i varje skola, varje dag – kan vi inte ägna det någon ynka minut bara? Allt som till och med har förbättrats sedan 90-talet, för visst är det trots allt massor som har förbättrats?

Jag tänker exempelvis på ungar med ADHD eller autism, inlärningssvårigheter av olika slag, sjaviga hemförhållanden eller psykisk ohälsa som dagligen RÄDDAS av det vi gör i skolan, för att vi idag ser läraruppdraget som något mer än ”bara” undervisning, för att vi numera pratar om att individer är olika utan att för den skull räkna ut vissa som odugliga, för att arbetet kring trygghet, värdegrund och likabehandling har utvecklats, för att vi idag gör allt som står i vår makt för att få med oss varenda unge på tåget.

När ska vi prata om det?

När ska vi prata om hur jävla GRYMMA vi lärare är och om de stordåd som vi lyckas uträtta med tillsammans med barnen och ungdomarna? Och detta TROTS sviktande resurser!

Jag kommer hem varje eftermiddag och orkar inte lyssna på mina egna barns röster för jag har lyssnat på 130 andra barnröster hela dagen. Jag har hjälpt, stöttat, avstyrt bråk, muntrat upp, påmint, förklarat, upprepat, tröstat, synliggjort, tjatat, peppat och lyssnat, lyssnat, lyssnat med ett sånt jädra tålamod hela dagen. Mina barn får inte en bråkdel av det tålamodet. Inte heller får de del av min empati, min lyhördhet eller mitt pedagogiska lugn – för jag har tömt vartenda konto under arbetsdagen.

Nej, jag är inte på topp jämt som lärare heller. Jag råkar yttra något plumpt, jag säger ifrån med hårdare ord än jag tänkt, jag suckar när någon för tredje gången frågar ”vad skulle vi göra nu?”, jag hinner inte ge alla 31 i klassrummet lika många minuter av min uppmärksamhet och jag missar definitivt ett och annat som jag borde ha sett, hört, uppmärksammat.

Men jag GÖR. Jag lär ut. Jag får ungar som trodde att de inte kunde, att kunna. Jag får ungar som aldrig har läst, att läsa. Jag får dem att skriva mer än de gjort förut, jag får dem att skratta när vi pratar om tyska verb, jag får dem att våga räcka upp handen och yttra en åsikt för första gången i livet. Och jag berättar för dem att det är helt okej att vara precis sådär som de är. Ibland bråkar vi, oftast är vi sams. Vissa knyter jag närmare band till, andra figurerar mer i periferin men nog tusan grunnar jag alldeles oavsett på hur jag ska få den att våga ta för sig mer, hur den ska börja lita på att den kan och hur sjutton den ska lyckas komma ikapp med allt den missade när den var sjuk. Jag anpassar, utmanar, skalar ner, lägger till och drar bort. Inget sker på slentrian, jag utvärderar och omprövar.

Allt detta gör jag, och det gör den absoluta majoriteten av mina kollegor också, både på min nuvarande arbetsplats och på min förra. Jag har alltid haft fantastiska, kompetenta kollegor, som brunnit för såväl sina ämnen som för eleverna. Många gör dubbelt eller trippelt så mycket som jag. Så ja, det pågår så förbannat mycket GOTT i skolan. Men det glömmer vi helt bort att lyfta fram i debatten.

Det pratas om det sjunkande skeppet svensk skola – som om vi redan låg på botten och kippade efter luft, som om det just nu, varje dag råder totalt kaos i klassrum och korridorer, som om det överallt springer runt en massa vilsna, förtvivlade, förlorade barn utan att lära sig ett skvatt.

Jag skulle vilja att vi uppmärksammar hur lyxigt och ombonat vi ändå har det på det där sjunkande fartyget, tack vare alla kämpande lärare och andra som jobbar i skolan. De allra flesta elever, exempelvis på min högstadieskola, märker faktiskt inte ens att vi tar in vatten, för deras skolvardag flyter på rätt bra. Givetvis klagar de en del på att maten är äcklig, rasterna för korta, glosorna sjukt onödiga och åååh varför får 7C inställd idrott och inte vi?? men det är ju lite så det ska vara när man hyser några hundra tonåringar under ett och samma tak.

Men flyter, det gör vi. På väldigt många sätt. Det flyter även för många, många elever med särskilda behov.

Därmed inte sagt att det ser ut likadant på alla skolor ELLER att vi kommer hålla i evighet om det fortsätter såhär, för som redan sagts: När jag och mina kollegor kommer hem efter varje avslutad arbetsdag är vi urlakade. Jag funderar ofta på hur länge till jag ska palla.

Men vet ni? Vi blir inte direkt piggare av att inte höra någonting annat än att svensk skola – vår arbetsplats – är skit. Att VI är skit. För vi är allt annat än skit. Inte heller är barnen och ungdomarna en förlorad generation, för de lär sig och utvecklas hur mycket som helst. Och jag tror att även de behöver få höra något annat än att de hade oturen att tillbringa sin skolgång på, tja, Titanic.

Så, låt oss gasta oss hesa efter resurser och låt oss kritisera marknadsskolan och idiotiska politiska beslut – men lyft samtidigt fram allt det goda som fortfarande finns, och som kommer att fortsätta finnas bara vi får vad som krävs för att orka vara kvar.

Ps. Och så läs mitt förra inlägg nu, om du inte har gjort det. För oavsett mängden resurser, så vill jag INTE ha en skola eller ett samhälle där alla förväntas klara allt.