Tag Archives: skönhetsideal

Vi behöver inte höra att tjock är = ohälsosam fler gånger

9 Maj

Det pågår återigen en kroppsfight i cyberspace, vilken tog avstamp i Lady Dahmers kritik av en smal bloggares inlägg om att släppa kroppshetsen. LD var tydlig med att hon inte riktade kritik mot bloggaren personligen, utan att det handlade om det skeva i att stoltsera med och hylla sin avslappnande inställning till sitt utseende när man faktiskt följer kroppsnormen – samt att responsen på sådana texter och bilder dessutom blir så enorm och positiv. ”Wow, vilken härlig och modig tjej!”När en TJOCK person gör samma sak, däremot, tornar klagomuren genast upp sig och alla hälsoexperter bara MÅSTE peppra med sina goda träningsråd, hälsoriskerna med fetma och oja sig över det OACCEPTABLA i att HYLLA fetma på det viset.

…och dessutom dyker en drös smalisar upp som gråter för att de då känner sig kränkta över att de inte får känna stolthet längre för nu ska visst alla vara tjocka!!! ”Jag kan inte hjälpa att jag är smal!” och ”Vi smalarååå, vi har det också jobbigt!!!” kan det låta och jag kommer osökt att tänka på det i feministiska diskussioner välbekanta ”men männen då!”, Pride-snack som bemöts med ett ”men vi heterosexuella då!” och diskussioner om rasism som landar i att vita känner sig åsidosatta och bortglömda…

Kort sagt: Jag blir SÅ irriterad. För hörni, även om skönhets- och kroppsideal drabbar oss alla (främst kvinnor) i dagens samhälle så existerar ingen övergripande norm som konsekvent drabbar smala kroppar eller som säger att ”det är bättre att vara tjock än att vara smal”. Däremot har vi en norm som konsekvent bestraffar tjocka kroppar och vi har ett samhälle som hetsar till ”god hälsa” på ett fruktansvärt osunt sätt.

Egentligen skulle jag bara kunna avsluta här genom att länka till Lisa ”Awesomeness” Mondokanel’s inlägg om hela debatten, men… jag tänkte säga några ord själv också som styrker både det LD skriver och min egen bestämda uppfattning i frågan (vilken jag till stor del har att tacka såväl LD som When darkness falls, som skriver oerhört bra om just smalhets och fettförakt, bl.a. här).

Som vanligt tar jag avstamp i en erfarenhet som lärare:

En gång var jag med om en redovisning där ett gäng högstadieelever pratade om hälsa respektive ohälsa. De hade forskat ett bra tag, fått hjälp av lärare och i sin presentation tog de upp att ohälsa är något dåligt (förstås), medan god hälsa är något bra (förstås). God hälsa fick man enligt eleverna om man tränade mycket, sov bra och åt nyttig mat och dålig hälsa fick man när det omvända förhållandet rådde: ingen träning, lite sömn, skräpmat. Och jo då, grovt generaliserat skulle de flesta nog kunna gå med på att det är bra att röra på dig, sova lagom mycket och sträva efter att skippa skräpmaten. Men. Vad som också sades, inte bara den här gången, utan alltid när det diskuteras hälsa respektive ohälsa, var att det ohälsosamma beteendet leder till och innefattar tjockhet, medan det hälsosamma beteendet leder till och innefattar smalhet.

Och där blev jag illa till mods. Att vara tjock innebär de facto INTE automatiskt att du är ”ohälsosam” och att vara smal innebär INTE automatiskt att du är ”hälsosam”. Dock tror de flesta av oss det, för det är just det vi får inpräntade i oss heeeeela tiden, från alla möjliga håll (inte minst ifrån reklampelarna och alla tv-program som går ut på att bli hälsosam och smal). Jag är trött på det, och jag förstår sannerligen om man som tjock är jävligt trött på det.

Det anses så vansinnigt självklart att en snygg kropp är en smal kropp är en hälsosam kropp är en eftersträvansvärd kropp att ingen någonsin reflekterar i andra banor. ”Ingen vill ju köpa bikinin om det är en tjock tjej som visar den”, sägs det när man diskuterar reklam. ”Om man äter för mycket godis blir man tjock och det är ohälsosamt”, sägs det när man pratar kost och hälsa. ”Att röra på sig är viktigt, annars kan man bli tjock”, sägs det i diskussioner om träning och motion. Och det som tydligt sägs mellan raderna är att TJOCK betyder lat och otränad som betyder matvrak som betyder ohälsosam som betyder ful. Det är liksom som om ”tjock” och ”smal” vore synonymt med andra sociala hittepå-motpoler som ”man” och ”kvinna”, där det med respektive kroppsform följer en rad förgivettagna sanningar om ens personlighet, vanor och mående.

Det är extremt få som ifrågasätter denna skeva svartvita uppfattning, och snackar vi ungdomar är det verkligen en sanning utan minsta tvivel. Alla ”vet” att det förhåller sig på det här sättet, och det talas liksom aldrig om att kroppar, liksom personer av olika kön, är olika inom respektive ”kategori”. Framför allt talas det betydligt mer sällan om faror och hälsorisker med den alltför smala kroppen, den övertränade kroppen, den hälsobesatta kroppen. Eller för all del den genomsnittligt byggda och på utsidan ”snygga” kroppen som lever på kaffe, cigaretter och smågodis. Om det nu är så att vi prompt ska lägga oss i enskilda individers levnadsvanor…

Samt: Vad kännetecknar ”god hälsa” egentligen? Är det nödvändigtvis något som alls kan avgöras enbart genom att titta på någons kropp, midjemått, vikt i förhållande till längd, personens matvanor, sovvanor eller träningsvanor? Nej, givetvis inte. Och i synnerhet bör man inte fästa all vikt (sorry) vid det förstnämnda.

I skolan, exempelvis då i idrott och hälsa samt i hem- och konsumentkunskap, pratas det mycket om vilka näringsämnen kroppen behöver, hur mycket sömn en tonåring behöver, att motion i lagom dos är viktigt och så vidare. Och ja, detta är värdefull kunskap, såklart. Men, och jag säger verkligen MEN, skolan ska inte bidra till kroppsförakt eller spä på myter om vilken kroppsform som är den mest eftersträvansvärda, för människor ser och kommer alltid se olika ut.

Med andra ord: Elever bör i skolan inte uppmanas att räkna ut sitt BMI, mäta sitt midjemått, skriva kostdagbok där varenda kalori noteras eller dylikt. Snacka om att bädda för kroppsångest och ätstörningar. Vad skolan istället borde göra, vilket jag gjorde i samband med ovan nämnda elevers redovisning, är att agera motvikt till det som hela samhället dagligen lär oss. Vi behöver inte ännu en gång tala om för eleverna att det är farligt att vara överviktig, för de ”vet” det redan. Vad vi istället bör göra är att hjälpa dem ifrågasätta samhällsnormen kring kroppsstorlek och utseende, stötta dem att trivas i sina respektive kroppar och framför allt sluta uppmuntra dem att jämföra med varandra. Mycket kan vi påverka vad gäller våra kroppar och vårt utseende, men långt ifrån allt. Långt ifrån. Och vad tjänar det då till att ägna hela livet åt att kämpa för den ouppnåeliga kroppen? Och framför allt: Vad fan tjänar det till att tala om för andra att de borde förändra sin kropp? I synnerhet om de faktiskt säger och visar att de MÅR BRA! (Om inte annat så fram tills dess att någon talar om för dem att de inte borde må bra…)

Detta blev långt och jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta, men jag hoppas att poängerna har gått fram. Jag är medveten om att jag inte har tolkningsföreträde i frågan och jag tänker inte sätta någon agenda. Men i egenskap av människa och lärare så kan jag liksom inte bara stå tyst. Jag blir för jäkla illa berörd helt enkelt. Lämna folks kroppar i fred, och sluta föra vidare löpsedlarnas och ”hälso”magasinens ensidiga budskap. Vi får nog av den skiten ändå.

Ytterligare ett lästips: Om du är tjock och inte hatar dig själv, då jävlar blir det liv

Skadlig utseendehets och ”kvinnligt” skönhetsintresse är inte nödvändigtvis två sidor av samma mynt (men normerna måste likväl ifrågasättas)

17 Jul

Efter Frida Boisens krönika om att bränna BH:ar för barn har nu motreaktioner spridits på twitter och i olika bloggar (jag tycker att Stökboet som vanligt på ett bra sätt lyckas ringa in huvudproblemet i krönikan och de efterföljande diskussionerna). Det är särskilt ett citat i Boisens krönika som fått många att slå bakut, och ja, även jag reagerade just precis på detta när jag läste den:

För killarna får vara killar. Det vill säga: bara som de är. Helt foundationfritt.

En Storify delades om och om igen på twitter igår kväll. Den handlar om en tjej som alltid har tyckt om att experimentera med sitt utseende genom exempelvis smink och som även lyckats skaffa sig bildning, och författaren frågar sig varför det alltid är de normativt kvinnliga idealen som ska ifrågasättas. Och ja, självklart finns andra sidor av den här historien än enbart ”ve och fasa för barn i BH!”: Det perspektivet utifrån vilket tjejer enligt normen faktiskt har en bredare repertoar att välja på och fortfarande rör sig inom ”kvinnlighetens ramar”, medan den manliga utseendenormen är betydligt snävare – för män får inte kliva in och botanisera på den så kallade damavdelningen, medan motsatsen åtminstone till en viss gräns (!) är helt okej. Och förstås det faktum att tjejer ”sitt skönhetsintresse till trots” faktiskt lyckas bättre än killar i skolan, till exempel. Det vill säga: En sminkad kvinna i normativt kvinnliga kläder är inte per automatik passiv, dum, pressad eller begränsad att nå någonstans i livet. Självklart. Det är inte heller så att pojkar, killar och män inte har några utseende- och beteendenormer att förhålla sig till och glider genom livet på en räkmacka – och i min värld är det viktigt dels att även manlighetsnormerna problematiseras och dels att utseendenormerna för pojkar och män vidgas så att de får tillgång till mer.

Men.

Ångest, ätstörningar och självskadebeteende kopplat till ett hat mot den egna kroppen och en press att duga är trots allt faktiska problem som vi inte får blunda för. Flickor som känner tvång att sminka sig för att de är ”fula” annars, flickor som mår dåligt över att ha för små eller för hängiga bröst, som inte vill gå till skolan för att de är så fula/finniga/feta. Varje dag är det någon som har hamnat i min blogg efter att ha googlat sökord som ”jag är hårig som en man”, ”min dotter är hårig”, ”vad tycker killar om menslukt” och ”gillar killar tjejer i märkeskläder”. Och saken är ju den att detta även drabbar killar i allt större utsträckning. På jobbet i våras hade vi besök från Anorexicentrum och de berättade just hur fler och fler killar läggs in på deras klinik, och på nyheterna bara häromdagen talades det om att alltfler killar behandlas för självskadebeteende, att självskador bland killar numera är vanligare än att de söker vård på grund av att de utsatts för våld. Utseendehetsen är med andra ord något vi måste ta på allvar, och jag håller med flera andra talare om att ”bränna BH:n” bara släcker de ytligaste bränderna och jag är definitivt allergisk mot den uppmålade bilden av killar som det neutrala och eftersträvansvärda idealet, för den bilden tjänar ingen på att ha framför ögonen – det är inte verkligheten (och inte blir väl världen bättre om alla flickor börjar klä och bete sig som pojkar?).

Fram därför för mer prat om utseendefixering, skönhetsideal och dess negativa påverkan på individer (individer!) – och fram även för att vidga normen som säger att bara flickor får (och bör) experimentera med sina utseenden. Och naturligtvis: Synliggör normerna och strukturerna som ligger bakom att så många unga tjejer mår dåligt över hur de ser ut, så att det inte återigen enbart landar i ett ”typiskt tjejer att vara så löjligt fixerade vid sitt utseende och HUR ska vi hjälpa de arma stackarna och bota deras så dåliga självkänsla (som de själva har förorsakat)??”

Just nu är jag extra glad att jag är lesbisk

16 Jul

Två huvudsnackisar i tidningar, bloggar och sociala medier just nu: Fotbolls-EM och att damlandslaget fått utstå en massa näthat, vilket resulterat i diskussioner om att vara och själva ordet ”lesbisk”, och förstås diskussionen om sexualisering av småflickor, BH:ar och smink som sattes igång efter en flitigt delad krönika av Frida Boisen. Mycket har skrivits om dessa teman redan och jag har börjat lipa flera gånger idag (skämtar icke) på grund av alla tankar och texter som trängs i min hjärna, som vill ut men som jag inte har tid att färdigställa. Barnet och så vidare, ni vet ju.

Nu sover han och jag måste fatta mig kort. Två flugor i en smäll tänkte jag för att vara extra effektiv, för alltså: Båda dessa diskussioner får mig oundvikligen att tänka att det är så jäkla bra att leva utanför den där heteronormen, att vår familj ser ut som den gör, att vi är lesbiska. Tur för oss och tur för vårt barn!

Jag tror aldrig att ordet ”lesbisk” har använts så mycket och av så många förut, faktiskt. Och vad tanken än var från hatarnas håll så, sorry, till syvende och sist förolämpar ni ingen genom att kalla henne lesbisk. Dels för att vissa i fotbollslandslaget faktiskt är lesbiska = stating the obvious, och dels för att ”lesbisk” inte ens är ett fult ord, liksom inte heller ”flata”. Det är något förbannat fint att vara lesbisk faktiskt, och att vissa av dessa skitduktiga fotbollsspelare är öppet lesbiska – Nilla Fischer och Caroline Seger till exempel – gör ju det hela bara ännu bättre.

Sedan ska vi förstås fortsätta tala om själva fenomenet att män tar sig rätten att försöka förolämpa kvinnor genom att tala om deras sexualitet, utseende och kön istället för deras prestationer, självklart. Dock är det kvinnorna som trots allt kommer stå som vinnare i slutändan, det är jag helt och fullt övertygad om.

Vidare så har diskussionen om BH:ar och smink på småflickor landat i att, återigen, fokusera något extremt på flickighet, på kvinnlighet och normer kring detta. Pojkighet och manlighet ses som något neutralt och betydligt mer eftersträvansvärt i förhållande till de kvinnliga skönhetsidealen och alltså ja, det där får jag prata mer om en annan gång (inlägg där jag problematiserar mansrollen hittas här, för övrigt). Små flickor förväntas identifiera sig med varandra och med kvinnor och därför blir det en kvinnlig grej på något vis att förändra dessa osunda kvinnliga skönhetsideal och utseendefixeringen som kryper allt lägre i åldrarna. Det talas mycket om yta (BH, smink, hår…), mindre om inre egenskaper och ja det är ett problem att kvinnlighet så ofta reduceras till yta istället för inre egenskaper och därför måste det förstås belysas. Men. Hur gör vi det utan att reproducera exakt det vi vill förändra? Borde vi inte ifrågasätta hela den normativa könandeprocessen istället? Cisnormen? Att flickor hör ihop och att alla flickor identifierar sig med kvinnor? Att pojkar hör ihop och att alla pojkar identifierar sig med män?

…och där kommer min poäng: I vår familj kan vi inte falla i den där cis- och heterofällan lika lätt. Vi är två kvinnor och vi har en son (ciskvinnor visserligen och privilegierade på det sättet, men samtidigt väldigt olika som personer och med olika upplevelser av att ha vuxit upp som flickor). Personligen tänker jag inte så ofta på att vårt barn är en pojke faktiskt, han är ett barn i min värld, men ja, han är en pojke enligt folkbokföringen, han har en snopp och så vidare. Och självklart tänker jag att han kommer kunna identifiera sig med oss – hans föräldrar – ”trots att” ingen av oss är man. Vår omsorg om vårt barn handlar främst om att han ska bli en trygg individ, självständig, förhoppningsvis få en god självkänsla och ett gott självförtroende, att han kommer våga vara sig själv och stå upp för vad han tänker och tycker. Ja, så tänker väl de flesta så kallade medvetna föräldrar, men visst måste det vara svårare att ifrågasätta både heteronormen och cisnormen om man dagligen befinner sig mitt i alltihop, om mamma står för det ”kvinnliga” och pappa för det ”manliga” och hela ens bekantskapskrets består av precis likadana familjer. Vårt barn växer upp utanför det där och kommer förmodligen ha lättare att kunna se och kritisera normen, och förhoppningsvis kommer det påverka honom positivt.

Jag får återkomma i frågan när Adrian börjat skolan, och när han blir tonåring, men just precis nu känns det, som sagt, jäkligt bra att leva i en (hyfsat) normbrytande familj, att vara lesbisk.

Läsvärt på temat:
Det vilar en skugga över ”lesbisk” – Lawen Mohtadi
Fotbollsspelarna som vill stå på benen – Johan Esk
Var går gränsen mellan att utforska och att utnyttjas av idealen? – Mican // Moralfjant

…och tidigare inlägg av mig angående utseende och könande:
Att köna leder inte direkt till någon förändring
”Men klär DU dig könsneutralt då”
”Vi måste tala om utseendehetsen innan vi kan släppa den och gå vidare”

Vi måste prata om utseendehetsen för att sedan kunna släppa den och gå vidare

27 Jun

Okej, jag fattar inte exakt vad den där feministfighten som pågår på nätet just nu går ut på. Jag fattar faktiskt inte det. Några kritiserar några andra, de kritiserade känner sig (med rätta!) påhoppade och får sedan kritik igen för att de tar åt sig (på fel sätt?). Nånting sånt, tror jag. Men jag ska inte lägga ut texten mer i den frågan, dels för att jag inte har stenkoll, dels för att jag antar att ni som läser min blogg inte har full koll heller och därmed inte är så intresserade.

Något som har kommit upp i diskussionen och som jag anser är desto intressantare är dock frågan om kroppsideal, utseendefixering, fulfobi och smalhets. Alltså: Frågan om huruvida vi ska problematisera normativt kvinnliga ideal och kvinnor som följer/lever upp till dessa eller om vi inte ska göra det alls (för när vi belyser de normativa skönhetsidealen och propagerar för att aktivt motsätta oss dem så gör vi ju också en grej av kvinnors utseenden – och målet är väl att utseendet inte ska spela någon roll alls?).

Jag tänker dock att på samma sätt som det är viktigt att vi pratar om kvinnors och mäns rättigheter och möjligheter – med slutmålet att inte längre behöva prata om kvinnor och män, utan om människor, så måste vi prata om utseende och skönhetsideal för att sedan kunna gå vidare och rycka på axlarna åt allt vad kroppen heter. För alltså, handen på hjärtat – det är ett problem att kvinnor i så hög grad bedöms och värderas utifrån sina kroppar och det är ett problem att många kvinnor påverkas av detta och lägger ner både enorma mängder tid och massor av pengar på att göra sig vackra och för att helt enkelt duga som kvinnor. Att kritisera detta genom att, som exempelvis Schmenus och Lady Dahmer, lyfta fram valmöjligheten att inte sminka sig, inte raka sig, inte smila upp sig på bild – det är ett sätt att vidga det kvinnliga idealet, tänker jag. Och jag tror att många kvinnor tycker att det är jävligt befriande att läsa texter om detta, att se bilder på kvinnor som bara är och som inte är så noga med att ständigt visa upp ”rätt” vinklar av sig själva. Därför att: Bara för att Schmenus och Lady Dahmer (ja, nu håller jag mig till dem) framhäver denna alternativa sorts ”kvinnlighet” (eller mänsklighet) så betyder inte det att de fullt ut förkastar andra typer av ”kvinnlighet”, såsom det normativa idealet och kvinnor som följer detta.

När jag lät mina elever skriva om och diskutera vilka skillnader de trodde att de skulle uppleva om de fick byta kön blev det otroligt tydligt att det här med att vara tjej och kvinna i stort sett bara handlar om utseendet för dem. Smink, kläder, kroppen, håret… medan killar inte behöver tänka på sånt alls. Märk väl: ”inte behöver”, de såg alltså de kvinnliga utseendeidealen som ett måste, som något kvinnor måste förhålla sig till och följa. En tjej i årskurs sex, 12 år gammal, skrev i sin skrivbok att ”det skönaste med att vara kille skulle vara att kunna sova lite längre på morgonen, för då skulle jag inte behöva gå upp tidigt och sminka och fixa mig.” Jag ser ett stort problem med detta, gör inte ni? Jag ser även ett stort problem med att tjejer i sexan-sjuan (och tjugoåriga tjejer, tjugofemåriga, trettiofemåriga kvinnor) sitter med sina mobiltelefoner och fotar sig själva i tid och otid, plutar med läpparna, tränar på att hitta rätt sug i blicken och den rätta vinkeln, lägger upp på facebook och instagram och törstar efter likes.

Det är inget fel i att vilja klä upp sig, sminka sig, raka sig, träna fem dagar i veckan, göra sig till på olika sätt. Men det ska inte ligga någon press i det, det ska inte vara något måste för att du ska ses som en ”riktig kvinna” och slippa hånfulla, nedvärderande blickar, kommentarer om ”hur trött du ser ut” eller snack bakom ryggen om hur sorglig/ovårdad/tjock/ful/okvinnlig du är. Om du försover dig på morgonen ska du väl för tusan kunna dra iväg till skolan eller jobbet utan att känna att du bara måste sminka dig och platta håret först – det bör väl räcka att du hinner få på dig rena kläder? Du ska heller inte behöva må dåligt över att du har celluliter eller bristningar på låren och magen, eller att dina bröst är på tok för långa, din rumpa för stor, att du har synliga åderbråck på benen eller att ditt könshår växer en bit upp på magen och ut över ljumskarna. Det är ju din kropp, det är så den ser ut! Och att det då finns kvinnor som vill framhäva fler sidor av kvinnokroppen än bara en, är inte det bra? Så att pressen ska släppa för den som känner ständig stress över den egna kroppen?

Visst, frågan är komplex och som jag skrev i samband med att Underbara Claras jeansrumpa var på tapeten så riskerar vi att befästa andra, eller rentav samma, ideal om vi kritiserar en så kallad ”perfekt” kropp och lyfter fram en ”inte så perfekt, men bra ändå”-kropp. Naturligtvis. Men, samtidigt, hur ska vi annars göra? Det är ju ständigt och jämt en sorts kvinnokropp som visas upp i sammanhang där det inte uttalat rör sig om ”andra sorters” kvinnokroppar, precis på samma sätt som det alltid är en sorts kärlek (den heterosexuella) som visas upp där det inte uttalat handlar om homosexuell kärlek. Men för att till sist kunna vidga normen och nå dit att alla kroppar (eller alla sorters kärlek) också får vara representerade där man minst anar det och utan att man behöver nämna att ”här kommer det en tjock/hårig/osminkad/orakad kvinna!” (eller ”det här är en film om lesbisk kärlek!”) så måste man ju prata om det först, ge plats åt alla de där mänskliga kropparna, skrika ut att vi finns också! och sedan helt plötsligt så händer det faktiskt något.

…och då kanske vi till exempel inte behöver utsättas för det här i tid och otid:

SAMSUNG

SAMSUNG

Jo jag tackar jag – i ALLA former!
Absolut, mammor kan definitivt se ut såhär – jag har ingen aning om huruvida hon på bilden har fött barn eller inte, men nog vore det trevligt att någon gång se en annan slags mamma också. För trovärdighetens skull, och för att bara visa att det är OKEJ att som mamma (eller kvinna i största allmänhet) se lite trött ut, ha en hängig mage, en bristning här och där, kanske till och med en finne på näsan och onoppade ögonbryn.

Vem kommer vårt barn bli?

24 Maj

Det är svårt att föreställa sig hur andra föräldrar kan ha helt andra uppfattningar än en själv om vad som är att ”lyckas” med sin barnuppfostran, tycker jag, om vad det innebär att deras barn blir ”lyckad” (i brist på bättre ord, men jag hoppas att ni förstår vad jag menar). Alla som är någorlunda engagerade i sina barn borde väl i alla fall ha funderat på det, hur de vill att deras barn – nu och som vuxen – ska vara mot andra människor, hur hen ska må, hur hen ska förhålla sig till världen. Eller?

Adrian är så himla liten än och vi kan omöjligt veta vad han kommer att tycka om att göra, vilka svårigheter han kommer tampas med i skolan och vad han kommer ha lätt för i livet. Oftast är jag bara här och nu, tampas med att få honom att borsta tänderna, att han inte ska hälla ut maten på bordet jämt och ständigt, att han ska sova åtminstone till klockan fem – och förstås: jag förundras över alla nya saker han lär sig, är stolt över att det fungerar så väl för honom på förskolan, att han trivs och att han verkar vara snäll mot sina kompisar. Men så ibland kommer det över mig att han blir äldre hela tiden. Att han kommer bli ett skolbarn, en tonåring, en vuxen människa. Och då hisnar jag lite vid bara tanken på allt som kommer kunna hända.

Ibland när jag sitter på tunnelbanan och det stormar in ett gäng med mellanstadiebarn kan jag inte låta bli att iaktta dem, lyssna på vad de säger och hur de pratar med varandra. Vissa gånger går det inte direkt att undgå eftersom de är så förbannat högljudda, och det kan gälla både killgäng, tjejgäng och blandade gäng. Men generella skillnader finns förstås, och det är bara rena killgäng som jag har sett leva rövare utan dess like. De skriker, brölar, hetsar varandra att våga springa ut och in genom stängande dörrpar, att när tåget börjat rulla springa längs med tåget och banka på rutorna från utsidan.

Då kommer jag att tänka på att vi har en son och blir ganska rädd. Det är min största skräck att han ska bli den killen; killen som hetsar någon annan eller som hetsas till att göra extremt dumma saker – för det är inte modigt, som någon i min klass uttryckte det i vår jämställdhetsdiskussion häromdagen, det är bara dumdristigt och farligt. Och nej, det handlar inte om ”pojkstreck” eller att ”boys will be boys” (nu blir jag så arg så pulsen stiger en aning bara av att skriva om det). Det är helt enkelt bara ett dåligt beteende som ingen borde syssla med.

Så har vi då de rena tjejgängen. Flickor i 11-12-årsåldern som kommer instormandes i vagnen, fnittret, de långa håren, de korta shortsen, linnena, vissa av dem med sminkade ansikten trots att de inte ens har fått bröst. De kan också vara rätt högljudda, både deras skratt och deras prat, när de snackar skit om vad någon gjort eller hur någon ser ut, skvallrar om någon kändis, jämför med varandra vad de hade på proven, fotar sig själva och varandra med mobilkameran.

Jag är medveten om att dessa två bilder är extremt klyschiga, men tro mig, jag har sett det.

Är det ena beteendet så mycket bättre än det andra? Nej, det är det inte. Varken det stereotypa killbeteendet eller det stereotypa tjejbeteendet är något som jag vill att vårt barn ska anamma. Och behöver han det? Är det antingen/eller – i praktiken, i verkligheten? Nej, så klart det inte är. Det är intressant dock i många diskussioner där folk är genusskeptiska, för dessa människor är verkligen så extremt fast i att det bara går att vara på det ena eller det andra sättet. Jag kan inte låta bli att dra slutsatsen att dessa genusskeptiker måste ha tillhört en av de stereotypa grupperna (för annars borde de väl kunna se att det finns alternativ) och att de därför ser detta som den enda vägen att ta sig igenom ungdomen – åtminstone utan att bli ett mobboffer, och det vill ju ingen att deras barn ska bli.

Genusmedvetet föräldraskap handlar om så mycket mer än genus och kön, tänker jag. Eller, framför allt handlar det om att tänka bortom kön. Det går naturligtvis inte att inte förhålla sig till könsnormerna, för de genomsyrar ju hela vårt samhälle, men i grund och botten är det strunt samma vilken sorts kille eller man vårt barn blir, målet är att han ska bli en trygg individ med god självkänsla, som inte är beroende av andra människors gillande hela tiden – men som för den skull inte skiter i vad andra människor tycker och tänker, förstås. Att han ska ta ansvar för sig själv och sin omvärld, att han ska känna empati för andra, stå upp för den han är och för dem han bryr sig om. Att han ska vara försiktig och ta hand om sig själv, att han ska må bra helt enkelt.

Och där återkommer jag till bilderna av ungdomarna på tunnelbanan, bilderna av killarna som muckar gräl med varandra i skolan och till och med hamnar i slagsmål, tonårstjejerna i minishorts mitt i vintern och linnen som visar hela bh:n. Och för att inte tala om det som pågår i Husby just nu, även om steget känns rätt långt dit för just vårt barn. Vad tänker föräldrarna till dessa barn och ungdomar? Delar de en helt annan världsuppfattning, där det anses naturligt att skrika och slåss om du är kille, att vara en slav under rådande utseendeideal om du är tjej? Eller tänker och agerar några av dem precis som vi, men förgäves – för samhällsnormer och grupptryck är för starka och kommer forma vårt barn ändå?

Oavsett vad så känns det rätt otäckt, för jäklar vilken utmaning vi står inför. Men samtidigt… Det går inte att göra mer än det man tror på, så jag fortsätter med det helt enkelt. Och håller tummarna för att allt blir bättre.

image
image

image

image

Fast ibland kan jag inte låta bli att önska att han alltid får vara liten…

Vem har tillåtelse att visa upp rumpan i kampen mot utseendehetsen?

21 Maj

Alltså jag måste formulera något mer om det här med kroppar och rumpor, för nu har jag än en gång läst Brunhetens inlägg (som rullade igång rumpkalaset), Lady Dahmers replik på detta, Schmenus egen rumpkontring, Mondokanels kloka avrundning på… debatten? samt förstås UnderbaraClaras svar på kritiken hon fått. Dessutom har ett häftigt meningsutbyte utbrutit hos Kvinnopartaj, och jag själv vädrade mina tankar kring kroppen igår.

Så. Är ni med nu?

Jag har en tendens att först tänka åh, hen har rätt! om personer som är sådär självklara i sina åsikter, som dessutom formulerar sig väl och tycks så övertygade om att de har rätt – och så är det med Brunheten, tycker jag, för hon är både välformulerad, klok och rätt giftig. Hon gav ju även mig en känga häromveckan och ju mer jag tänkt på det, desto mer fel tycker jag att hon har. Inte om sin poäng, vilken var att mansrollen bör problematiseras mer än den gör, men om att jag missar detta – för det gör jag inte.

…och nu är det samma sak. Jag håller inte riktigt med om att Clara inte borde få visa upp sin ”perfekta jeansröv” på sitt alldeles eget instagramkonto. Det jag framför allt hajar till vid är ordet perfekt, att Brunheten uttrycker att samhället har sett nog med perfekta rövar – något som folk i kommentarerna sedan nickar bifall till. De får ångest av att läsa om Clara och hennes träningsbravader. Och visst, jag får också ångest (eller vad jag ska kalla det) av att läsa om folks träning, men just därför skiter jag i att läsa om det. Det är en sak att löpsedlarna och facebook och alla tusentals hälsomagasin skriker ut att vi måste träääna och bli smaaala – för det går liksom inte att värja sig ifrån det, men när en bloggare skriver om sin träning på ett relativt avslappnat sätt… Men läs en annan blogg då?

Alltså, missförstå mig rätt nu – jag tycker förstås att Brunheten har sina poänger, och Lady Dahmer i sitt inlägg likaså. Att de själva inte vill spä på samhällets träningshets genom att blogga om sin egen träning är jättebra, och jag vill inte heller blogga så värst mycket om min träning, för jag tror inte att det är bra för mig (åtminstone inte just nu) och det är inte sådana diskussioner jag främst vill ha i mina kommentarsfält.

Men för att återgå till det som jag framför allt blir kritisk till: Det här med perfekt och osunda ideal – för här gäller det att skilja på ett och annat samt se upp så att vi inte reproducerar just det som vi vill bekämpa. När Claras rumpa ger ångest och borde bannlysas (ja, nu överdriver jag lite) och Schmenus rumpa känns härligt befriande, då känner jag att vi definitivt har ett problem i vår strävan efter att utseende inte ska spela så stor roll – för då har vi faktiskt bidragit till den där normen som talar om för oss vad som är perfekt respektive inte perfekt, osunt respektive sunt. Dessutom har vi (felaktigt) fört samman det perfekta med det osunda och det inte perfekta med det sunda. Är det vad vi vill?

Det som spontant dök upp i mitt huvud när mina tankar benats ut en aning var: Jaha, undrar om min rumpa skulle vara okej att visa upp – antingen som ett led i ”nu släpper vi utseendehetsen” eller ”bara för att jag också vill flasha rumpan”? Min rumpa är liten. Den är slät, gropfri, bristningsfri. Den får rum i en byxa i storlek 26-27 och även om den nog är på gränsen till för liten enligt kvinnoidealet så är den rätt så snygg i ett par jeans. Skulle jag bidra till ”osunda ideal” genom att visa upp min rumpa? Eller kan det vara befriande att se en rumpa som min också? För jag tränar ju inte särskilt mycket, jag äter rätt mycket skräp, jag har fött barn, jag har kronisk sömnbrist och känner mig vare sig särskilt sund eller tillfreds med min kropp. ”Såhär kan en osund rumpa också se ut!” – eller?

Äsch, jag vet inte. Vi kanske bara ska släppa det här ämnet nu? Vi är överens om att människor ser ut på olika sätt, antar jag? Och att det viktigaste borde vara – i alla lägen – att människan som äger kroppen mår bra? Då så. Då jobbar vi för det.

Ur gårdagens inlägg:

Jag kan erkänna att jag iakttar (iakttar, inte bedömer) andras kroppar i omklädningsrummet ibland, för det hjälper mig att inse hur vi människorser ut, att vi är så otroligt olika och att de nakna eller halvnakna kroppar som vi dagligen matas med via media är en sorts kropp. Inte en bättre sorts kropp, men inte heller en sämre sorts kropp – det är bara en ensidig bild av vad en kropp är eller borde vara, liksom. I omklädningsrummet samlas många sorter. Olika tjocka eller smala lår, rumpor, magar, olika stora och olika formade bröst, olika mycket gropar både här och där, bristningar, födelsemärken, ärr, åderbråck, mer eller mindre kroppsbehåring… Och jag värderar inte, men jag kan däremot fascineras och framför allt konstaterar jag att det är så människor ser ut och att ingen – av någon annan! – borde behöva värderas vare sig åt det ena eller det andra hållet.

Tänk om kroppen bara kunde få vara en… kropp

20 Maj

Schmenus skriver om kroppskomplex och Lisa // Mondokanel hakar på (efter att tema kroppen och framför allt tema rumpor stötts och blötts både här och där den senaste veckan, men jag lyfter gärna de två nämnda en gång extra). Faktiskt har även jag ett utkast om kroppen liggande sedan rätt länge och som jag inte riktigt vetat vad jag ska göra med, så ja, uppdatera och publicera kanske? Lika roligt och befriande som hos Schmenus blir det inte förstås, och förmodligen inte heller lika eftertänksamt-smart-fast-enkelt som hos Lisa, men vad tusan gör det?

Jag ska vara helt ärlig. Jag har aldrig gillat mitt utseende, vare sig min kropp eller mitt ansikte. I perioder har jag på allvar tänkt att okända människor jag möter tycker att jag ser grotesk ut, att jag inte borde visa mig ute. Att bli tjock har alltid varit min största skräck och vikt var under min uppväxt… ett hett tema i min familj, kan man säga. Att vara missnöjd med den egna kroppen och att jämföra den med andra har liksom varit vardag, och min familj är inget unikt fall i detta avseende.

I högstadiet och gymnasiet brukade jag läsa mammas Må Bra-tidningar och jag lusläste särskilt reportagen om personer som varit överviktiga och deppiga men som sedan, genom att räkna points, lyckats gå ner i vikt och förändrat sina liv!! Scenariot var väldigt ofta detsamma: Personerna berättade om hur de flyttat hemifrån, blivit sambo, börjat köpa hem mer och mer skräpmat, ätit godis och myst vid tv:n om kvällarna, slutat träna och så hade kilona liksom bara smugit sig på – det framställdes alltid som något oundvikligt och utom dessa personers kontroll. Framför allt fanns det en skräckfilmsstämning applicerad på artikeln och budskapet var på något vis ”Se upp, det kommer hända dig också…!”

Jag var livrädd att det skulle hända mig när jag minst anade det, och jag kunde beskriva ett potentiellt ”bli fet”-scenario à la Må Bra i huvudet flera gånger om dagen samtidigt som jag hysteriskt räknade hur många points jag ätit den senaste veckan, igen och igen och igen. Varje gång jag trillade dit och åt ett halvkilo lösgodis kändes det fasansfullt efteråt – samtidigt som jag ville försöka ha en avslappnad och sund inställning till kroppen och till mat, för jag har alltid varit medveten, eller vad man ska säga. Medveten om att det är samhällets kroppsideal det är fel på, inte mig. Egentligen.

Medvetenheten har jag förstås fortfarande, och ingen behöver vara orolig för att jag inte äter ordentligt eller så – men ännu är jag inte fullt ut kompis med hur jag ser ut. För jag är rädd för att bli tjock och jag tycker inte att jag har ett fint ansikte, hur mycket jag än bråkar med mig själv. Och varför i hela friden ska jag hålla på såhär? Kroppen är det viktigaste vi har och det (enda?) i livet som vi aldrig kan bli av med – det är väl själva fan att vi är så många som för det första går runt och stör oss, beklagar oss och mår dåligt över våra egna kroppar, och för det andra att nästan lika många av oss till råga på allt håller på och stör sig och beklagar sig över andras kroppar (och väldigt ofta: kvinnokroppar).

”Har du sett hur mycket hon har gått upp i vikt den sista tiden? Vilken röv hon har fått!”
”Alltså hon behövde ju banta – men att gå ner sådär mycket är inte snyggt…”
”Stackarn som fick så mycket bristningar efter graviditeten, har du sett hur magen liksom hänger på henne?”
”Med den kroppen är det inte snyggt med en sån tröja – hon behöver ju inte framhäva det minst snygga på sig själv, liksom.”

Någon som har hört liknande kommentarer någon gång? Någon vars mage det knyter sig i när ni läser det? Jag tycker det är vansinnigt obehagligt, och ändå anses det i många sammanhang och bland många människor helt och fullt legitimt att kommentera folks utseende på det här sättet. Samma sak, förstås, med skvallertidningarna:

image

Vem gagnar detta? Vem gynnas av skitsnacket och kommentarerna om andras kroppar? Mår vi själva bättre av det? Jag gör det inte, för på samma sätt som jag då påverkades negativt av Må Bra-reportagen så påverkas jag nu av vetskapen om att kroppar är något som ständigt iakttas och bedöms av andra, i tystnad eller i samtal när jag inte finns närvarande. Vad säger de om mig?

Lisa skriver såhär i det inlägg jag länkar ovan:

Jag har två motsatta åsikter om kroppshets. Å ena sidan älskar jag kroppar – jag finner dem intressanta, vackra, oväntade. Jag tycker att det är intressant att titta på Schmenus röv på samma sätt som jag tycker att det är intressant att titta på en dokumentär av Herzog – jag får en annan vinkel av skönhet. Å andra sidan hatar jag kroppar – de får mig att tänka på min egen, vilket jag försöker undvika då för mycket fokus på min egna kropp oundvikligen gör att jag fokuserar på imperfektionerna istället för att antingen bara runda av och vara medveten om helheten, eller också helt enkelt se den som något ointressant.

Jag håller med henne, och jag önskar som hon att vi bara kunde få leva med den där kroppen vi fötts med och alla andras kroppar runt omkring oss. Iaktta dem, förmodligen attraheras mer av vissa, men inte hålla på och bedöma eller värdera utifrån någon samhällelig mall som väldigt få kan (eller vill) leva upp till – eller för den delen utifrån generella medicinska rön angående BMI och annat.

Jag kan erkänna att jag iakttar (iakttar, inte bedömer) andras kroppar i omklädningsrummet ibland, för det hjälper mig att inse hur vi människor ser ut, att vi är så otroligt olika och att de nakna eller halvnakna kroppar som vi dagligen matas med via media är en sorts kropp. Inte en bättre sorts kropp, men inte heller en sämre sorts kropp – det är bara en ensidig bild av vad en kropp är eller borde vara, liksom. I omklädningsrummet samlas många sorter. Olika tjocka eller smala lår, rumpor, magar, olika stora och olika formade bröst, olika mycket gropar både här och där, bristningar, födelsemärken, ärr, åderbråck, mer eller mindre kroppsbehåring… Och jag värderar inte, men jag kan däremot fascineras och framför allt konstaterar jag att det är så människor ser ut och att ingen – av någon annan! – borde behöva värderas vare sig åt det ena eller det andra hållet. Jag hoppas att fler där inne tänker likadant.

Eller att de inte tänker på sin egen eller andras kroppar över huvud taget.

Ideal och normer speglas i sökorden

25 Apr

Jag kan inte låta bli, även om det kanske är lite banalt. På en och samma dag den här veckan visar bloggstatistiken att följande sökord lett till min blogg:

image

image

image

Nu tänker jag vara fördomsfull och helt utan skrupler för jag är rätt övertygad om att de första två sökfrågorna – ”är det konstigt att gå utan smink?”, ”hårig, vad ska jag göra?” – är ställda av tjejer, och att den tredje – ”hon är starkare än mig” – är skriven av en kille. I stort sett ingen tjej skulle förundras över att en annan tjej är starkare än hon, och väldigt få killar skulle fundera över om det var konstigt att gå utan smink eller söka efter råd angående sin hårväxt.

Detta kan som sagt tyckas rätt banalt, men det säger ändå så vansinnigt mycket. Nästan varje dag är det någon av mina bloggbesökare som har googlat sökord som dessa, uttryckt en undran över att inte följa normen. Om det är unga människor eller inte har jag förstås ingen aning om, men jag kan ju se mig om i mina klasser mig och definitivt föreställa mig hur var och varannan där inne någon gång har frågat google angående hur ”normala” deras kroppar och deras tankar kring kroppen och kring livet är; hårväxt, kroppsstorlek, fysisk styrka, bröst, könsorganens utformning, kärlek och känslor…

Och visst, så har det alltid varit – som många ofta säger när de vill förringa vikten av att diskutera ett visst fenomen. Skillnaden är att nu för tiden finns det tillgång till så mycket information, vilket är på gott och ont, för större delen av informationen talar förstås om hur du ska vara och se ut, inte hur du ska stå emot och ifrågasätta idealen. Tyvärr. Men därför blir det extra viktigt att gång på gång belysa för omvärlden – och i synnerhet för barn och ungdomar – hur skeva, orimliga och ouppnåeliga dessa förbannade ideal är, och det visar dessutom hur viktigt det är att diskutera genus och vara normkritisk. Det hjälper liksom inte att tala om för barn och ungdomar att män och kvinnor är olika biologiskt; att män ”är” starkare eller att kvinnor ”har mindre hår” av ”naturen” – det skapar en bild av att alla är (bör vara) likadana, vilket alla helt uppenbart inte är, och det vet väl alla egentligen, eller – det räcker ju att se sig omkring? Varför ska då de personer (väldigt många) som inte kan leva upp till normen behöva straffas hela tiden, må dåligt och försöka ändra på sina kroppar på grund av samhällets orimliga påtryckningar?

Igår kväll läste jag i ”Konsten att vara kvinna” just det kapitlet som handlar om kvinnors hårväxt, och jag skrattade så jag dog – men det värsta var ju att allt stämmer. Så fort unga flickor börjar få hår på kroppen (vilket alla får, mer eller mindre), så ska det tas bort. Vi ska till och med betala pengar för att avlägsna något som helt naturligt växer och frodas på våra kroppar av en anledning. HALLÅ?

Jag känner bara såhär: Tur att jag jobbar på högstadiet, med ungdomar, och har möjligheten att åtminstone försöka påverka dem att tänka sunt angående sina kroppar och om sig själva som personer, och tur att jag har vettet att uppfostra mitt barn genusmedvetet. Och TUR att det finns så många andra som bloggar eller på andra sätt också belyser för omvärlden hur orimliga alla dessa normer, ideal och krav som ställs på både kvinnor och män är. Någon gång kommer det ske en förändring, det är jag övertygad om. Det gäller bara att fortsätta tjata.

…till slut kanske vi inte heller behöver se såna här otäcka rubriker när vi öppnar dagstidningen på morgonen:

image

Filmen Prinsessa, och: Vem bestämmer vad som är attraktivt?

24 Apr

Jag såg Teresa Fabiks film ”Prinsessa” med mina elever. Det var rätt länge sedan nu, men när jag stötte på den där Biggest Loser-reklamen i söndags kände jag att detta faktiskt är något att skriva om, även om jag kanske inte tillför något som inte har sagts tidigare.

image

”Prinsessa” handlar om gymnasietjejen Maja som drömmer om att bli skådespelare. Hon ser dock inte ut som den typiska stjärnan, eftersom hon är rätt många storlekar större än den smala filmstjärne-normen, och hon är för mycket även i sin personlighet: Hon är den enda i teatergruppen som tar skådespeleriet på fullaste allvar, och är helt klart en av de bästa på att verkligen våga gestalta, men det är ju inte riktigt okej – lagom är som bekant bäst, för du ska inte tro att du är någon. Maja träffar dokumentärfilmaren Erika på ett bröllop, och de kommer fram till att Erika ska göra en film om Maja. Erikas tanke är en seriös dokumentär om en ung tjej som vill bli skådis, men den idén säljer inte – och i hemlighet skriver Erika kontrakt på att skapa en plump komedi med titeln ”Fett” och med det enda syftet att publiken ska skratta ut Maja. Mitt i allt detta blir Maja nära vän med Alex ur teatergruppen. Hon är kär i honom, men han är förstås ihop med gruppens elaka snygging – hon som alltid får prinsessrollerna som Maja nekas. På slutet kommer han dock ut som bög och tillsammans entrar han och Maja studentceremonin i utmanande kläder som Alex har sytt åt dem.

Jag tycker mycket om den här filmen. Den är verklighetstrogen, den är rolig, men också ofantligt sorglig – och ibland fastnar skrattet i halsen, skämskudden åker fram, eller så vill man gråta (och jag tillhör dem som verkligen gråter. Varje gång). Zandra Andersson gör dessutom rollen som Maja så otroligt bra. Mina elever gillade också filmen, de satt alla och hatade Erika när hon skrev på det förödande kontraktet, och jublade på slutet när allt ordnade sig. Dock fanns det alltid någon i varje klass som bara var tvungen att kommentera Majas vikt på ett otrevligt och opassande sätt:
”Åh fy fan! Så jävla äckligt!”
”Tänk att ligga med henne alltså – usch så vidrigt!”
Och så höll de för ögonen och ryggade tillbaka. Dessa reaktioner uppmärksammades dock direkt av andra elever i klassen, som med irriterade blickar och skarpa tillsägelser tillrättavisade de oförskämda eleverna.

Efter vi hade sett filmen följde dels fri skrivning om den i skrivböckerna, och dels diskussion (önskar dock att jag hade haft mer tid, men det var precis innan ett lov). Vi pratade om att ha drömmar, om att vara eller inte vara som alla andra, om vänskap och svek, om kroppsideal och skönhet, om sexualitet… Kanske var eleverna lite för unga för den här filmen, i alla fall vissa av dem, men som sagt: De gillade den, och vissa sa väldigt kloka saker.

Grejen är dock att ungdomarna i de flesta fall vet vad de ska tänka och tycka, men de vet också hur verkligheten egentligen är. De flesta poängterade särskilt i sina skrivböcker att Maja faktiskt var en väldigt fin människa i första hand, att hon kanske inte var den snyggaste, men det är faktiskt insidan som räknas och så vidare. Och just där måste vi stanna upp: ”Hon kanske inte är den snyggaste, men…” Vem är det egentligen som bestämmer vem som är snygg, attraktiv, har en fin kropp, en kropp som duger, en kropp som någon vill krama om, kyssa och rentav ligga med? Eleverna vet liksom redan att även om de skulle säga att ”det finns många som tycker att Maja är snygg”, så är det en lögn med samhällets mått mätt. För enligt samhällsnormen ska man inte se ut så, det är inte bara ohälsosamt, det är också osexigt och ett bevis på att du inte tar hand om dig eller att du inte vet bättre.

Det är inte helt lätt att bemöta dessa ”sanningar” om mänskliga kroppar. Jag förklarar att alla som är tjocka, alltså som enligt större delen av samhället är tjocka, inte alls är ohälsosamma. Vissa har jättebra värden, deras kroppar är bara byggda så, och vissa kanske inte hela tiden orkar arbeta emot sin kropps natur och gå på diet jämt. Och andra kroppar mår inte alls bra, som personerna i Biggest Loser till exempel – här har vi människor som mår både fysiskt och psykiskt dåligt av sin övervikt. Men bara för det har ingen annan, som inte lider av samma problem, rätt att tycka om deras kroppar eller om dem som personer.

Jag lyfte specifikt frågan om ”vem som är värd att älskas” och vem som har en kropp värd att älskas. Det blev inga djuplodande diskussioner om just detta – som sagt, eleverna är lite unga – men jag hoppas att några av dem åtminstone började tänka efter och fundera över sina egna ideal och varifrån de hade fått dem. Vi pratade förstås om fotomodeller, om modereportage, om reklam och vilka människor som får synas där. Vi pratade om kroppsideal för män och för kvinnor, och vi pratade om hur otroligt snäva dessa normer faktiskt är: Du får inte vara tjock, men du får heller inte vara för smal. Du ska ha muskler, men som kvinna få du inte vara för muskulös. Precis lagom är alltid bäst. Hur många kan leva upp till det?

Igår var jag och klassen på en modevisning för elever, av elever och med elever. Kreationerna hade skapats av högstadie- och gymnasieelever och det var ungdomarna själva som gick mannekäng. Här syntes verkligen en bredd, alla fick vara med. Vissa var pinnsmala, vissa hade hull på kroppen, några var korta, någon var otroligt lång – de representerade liksom hur ungdomar ser ut, ja, hur människor ser ut. Det var otroligt befriande och hoppfullt att se! Men de flesta av dem kommer aldrig få gå på någon catwalk igen, de kommer aldrig få vara med i något modereportage eller i någon reklamfilm – om inte idealen ändras förstås. Och visst, det ska väl inte heller vara allas dröm i livet, att få synas på en reklampelare, men ni förstår poängen. Vi påverkas alla av de osunda skitidealen. Alla behöver inte tycka att alla är snygga, attraktiva, åtråvärda – men vissa ska definitivt inte behöva ses som fula, oattraktiva, oliggbara av hela samhället.

Nej, jag vet inte. Nu svävar jag ut igen. Jag skulle egentligen vilja skriva en massa mer, både om filmen ”Prinsessa” och om (möjliga) diskussioner kring den. Jag skulle vilja belysa fler av de normer som filmen ifrågasätter, men även de normer som den reproducerar. Jag skulle vilja komma fram till riktigt smarta lösningar som gör att inga av mina elever (eller någon annan) längre ska behöva känna sig för för ful, för fet, för kort eller lång och att de inte heller ska döma någon annan efter utseendet. Inte på något vis. Men jag är för trött och kommer bara skriva alldeles för långt. Istället uppmanar jag er att se filmen ”Prinsessa” och sedan får ni ge mig något klokt som jag kan fundera vidare på.

Promenera på stranden i bikini tillsammans med en kille som älskar dig kan du bara göra om du är smal

21 Apr

Eller hur tolkar ni den här reklamen för Biggest Loser Sverige?

image

Jag tycker rätt bra om det här programmet och jag stöttar till 100% deltagarnas strävan efter att gå ner i vikt, för de mår både fysiskt och psykiskt riktigt dåligt av att vara så kraftigt överviktiga.

Vad jag däremot inte alls gillar är den här reklamaffischen, som enligt mig sänder signalen att den här tjejens viktnedgång i första hand handlar om att äntligen kunna ses som attraktiv av en man och visa sig i bikini tillsammans med honom på en badstrand. Och vem vet, kanske är det hennes främsta mål och jag dömer henne verkligen inte för det – det är samhällets skeva uppfattning om vilka kroppar som anses attraktiva och åtråvärda, och vilka människor som anses värda och möjliga att älska som jag blir förbannad på.