Varför intoleranta attityder aldrig bör ges utrymme i klassrummet

Nedanstående text publicerades på bloggen ”Det öppna klassrummet” tidigare i veckan, och jag tänkte att jag delar med mig av den här också. Dels för att jag tycker att den är viktig, dels för att jag vill fortsätta locka er till ”Det öppna klassrummet” och dels för att jag på tisdag den 6 maj kommer att tala om just kränkande åsikter och intoleranta attityder i skolan i en lärarpanel som jag blivit inbjuden att delta i. Eventet anordnas av LR Stud i Uppsala, äger rum i Uppsala just och vänder sig främst till lärarstudenter, men yrkesverksamma lärare är givetvis välkomna. Kom gärna dit och lyssna, ni som bor i (närheten av) Uppsala!

”Vi kan inte blunda för det som är obekvämt!”
“Det går inte att undvika känsliga ämnen!”
“Att lägga locket på kan få motsatt effekt!”

Samtliga dessa kommentarer hörs eller ses ofta yttras i sammanhang där jag talar eller skriver om nolltolerans mot hbtq-fobiska attityder, rasism och andra former av kränkningar i skolan. Det är som om personer, i det här fallet pedagoger, har svårt att se skillnaden mellan kränkande uttalanden och att alls diskutera eller nämna hbtq-fobi och rasism. Att förbjuda det senare är det givetvis aldrig tal om, men att prata om att det finns hbtq-fobi och rasism i samhället eller att själv agera inkluderande och aktivt främja respekt och jämlikhet, innebär inte att vi måste acceptera att vilka åsikter som helst framförs.

Dock tycks det finnas en utbredd uppfattning om att det sannerligen är viktigt att de negativa attityderna och fördomarna gentemot exempelvis hbtq-personer och rasifierade får komma upp till ytan, att personerna (eleverna) som innehar dessa åsikter minsann måste få komma till tals. Ibland anses detta rentav viktigare än att hbtq-personerna och de rasifierade själva får komma till tals, och definitivt viktigare än deras mående och trygghet i sammanhanget.

Ett exempel på detta kunde vi läsa i bl.a. Svenska Dagbladet för någon vecka sedan, då det framkommit att en svart lärarstudent hade ombetts lämna klassrummet när det vankades diskussion om rasism, eftersom diskussionen kunde “hämmas” ifall hon deltog. Ärendet ligger nu på Diskrimineringsombudsmannens bord. Att någon bryter mot hetero- och cisnormerna syns inte nödvändigtvis på utsidan, och i de allra flesta fall glöms det bort att vi faktiskt sitter där i klassrummet. Kanske är det därför som många anser det vara fullt rimligt att alla elever deltar/får lyssna till debatter om exempelvis homosexuellas lämplighet som föräldrar och rätt att skaffa barn (trots att detta har varit juridiskt möjligt i tio års tid…)?

Men varför anses det så vansinnigt viktigt att intoleranta attityder, fördomar och kränkande åsikter får uttalas, och varför i ett klassrum? Räcker inte vetskapen om att dessa attityder finns, i kombination med vetskapen om att personerna som drabbas faktiskt sitter i klassrummet? För vi sitter ju där. Och gäller det inte eleverna personligen, så gäller det med absolut största sannolikhet deras föräldrar, vänner eller släktingar.

I skolans uppdrag ingår att alla elever ska vara trygga. Vi ska motverka intolerans, vi ska främja lika möjligheter för alla och förebygga kränkningar och diskriminering. För att kunna göra detta krävs inte att vi tillåter och uppmuntrar att intoleranta attityder öppet luftas i klassrummet. Om så ändå sker (vilket det tyvärr säkerligen kommer göra) har vi inget annat val än att bemöta givetvis, men det finns ingen anledning att exempelvis ställa frågor som ger homofoben tillfälle att ge uttryck för homofobi eller rasisten möjlighet att uttrycka rasistiska åsikter. Det är liksom inte så att personer negativt inställda till homosexualitet, könsöverskridande identiteter eller individer med annan hudfärg än de själva blir mindre negativt inställda för att de tillåts eller uppmuntras uttrycka sin fobi.

Om vi ser det på det sättet, om vi sätter likhetstecken mellan nolltolerans mot fördomsfulla uttalanden och att “lägga locket på”, då likställer vi samtidigt exempelvis homosexualitet, bisexualitet och trans med vilken åsiktsladdad “företeelse” som helst, såsom droganvändning, kärnkraft eller monarki. Skillnaden är att vi i det ena fallet diskuterar just en företeelse eller ett materiellt ting, medan vi i det andra fallet diskuterar individer och mänskliga rättigheter. Individer som, som sagt, sitter i vårt klassrum.

Att ”lägga locket på” eller ”blunda för det obekväma” är helt enkelt inte vad det handlar om, eftersom målet är att främja de goda attityderna, tryggheten hos alla inblandade, att själva vara goda förebilder. Vi kan prata om vad yttrandefrihet är (att det är något som sker mellan stat och individ, inte mellan individer och att det inte handlar om rätten att kränka någon) och vi kan påminna om varför skolan har ett likabehandlingsuppdrag, om att det finns sju diskrimineringsgrunder och varför just dessa sju har valts ut. Men vi får aldrig se vissa elever, deras hudfärg, deras könsidentitet eller deras sexualitet som något ”obekvämt” eller ett ”hett ämne”, för då är vi ute på riktigt hal is.

Vill du lära dig mer om normkritik?

Vet ni vad? Nu finns hela min följetong om normkritik att läsa i bloggen ”Det öppna klassrummet”! Jag tänkte medan jag klurade på alla inlägg i julas att mina ord kanske är överflödiga, att det för tusan redan finns spaltmeter att läsa om normkritik om folk bara letar och att det kändes pinsamt att upprepa dessa. Men så frågade jag runt på twitter och bland bekanta och, jo, behovet av att läsa och lära sig mer om normkritik var skrikande stort. Lärare som ännu inte har fattat eller som tror sig fatta, och som dessutom redan har fullt upp med tusen andra arbetsuppgifter, letar inte aktivt upp informationen – den behöver serveras framför näsan på en. Därför gjorde jag det ändå: Skrev en följetong om normkritik. Själv kände jag mig rätt nöjd faktiskt när jag korrekturläste och postade det fjärde och sista inlägget.

…och jag hoppas förstås att alla NI läser min följetong och hjälper mig att sprida texterna till alla som behöver. Strunt samma om de är medlemmar i Lärarnas Riksförbund eller ej, sprid ändå för sjutton! Här hittar ni länkar till och sammanfattningar av alla inlägg:

Normen i fokus, del 1: Vad är och gör en norm?
Här reder jag ut begreppet ”(social) norm”, ringar in vilka normer som normkritiken syftar till att synliggöra och problematisera och slår därmed fast att det förstås rör sig om ”normer som faktiskt är mer eller mindre avgörande för enskilda individers liv – för vårt mående, våra möjligheter och rättigheter i samhället: Normer som hänger ihop med makt och inflytande, orättvisor och förtryck i och med att de delar in människor i olika fack där vissa liksom hamnar över andra i makthierarkin, där vissa av majoriteten anses ”normala”, ”neutrala”, ”mest önskvärda”, medan andra blir till ”onormala”, ”utstickande”, ”icke önskvärda”. Detta är normer som också begränsar människor och skapar stress och lidande, just eftersom de är så eftersträvansvärda men inte alltid möjliga att uppnå.”

Normen i fokus, del 2: Vad normkritik är och inte är
Här inleder jag med att (försöka) ta död på några myter om normkritik och förklarar sedan grundligt att normkritikens mål är att ”få syn på normer som delar in människor i ”normala” och ”onormala”, ”förväntade” och ”oväntade”, ”önskvärda” och ”icke önskvärda”. Det handlar om att synliggöra och problematisera strukturer som ger vissa människor och grupper privilegier, medan andra missgynnas. Det handlar även om att få syn på våra egna privilegier samt på vilka sätt vi alla tillsammans – hur öppna och accepterande vi än må vara – gång på gång reproducerar föreställningen om att vissa könsuttryck, vissa sexualiteter, vissa relationer liksom utgör det ”rätta” sättet att leva och uttrycka sig på.”

Normen i fokus, del 3: Problemet med tolerans
I detta inlägg hävdar jag bestämt att normkritisk pedagogik är way better än toleranspedagogik, eftersom ”hela begreppet och fenomenet ”tolerans” går ut på att det finns en maktobalans och att det är personen med makt som kan tolerera (eller välja att inte tolerera) den med mindre makt” och därmed finns en risk ”att maktförhållandet kvarstår och att man upprätthåller just de normer som skapar avvikare, istället för att vidga och förändra desamma. Man bidrar till en ond cirkel, helt enkelt – och det är väl onödigt?”

Normen i fokus, del 4: Normkritiken i praktiken
Här vankas praktiska tips och tricks för alla som inte orkar tänka själva eller som tycker att normkritik verkar toppen men liksom inte riktigt förstår hur man gör??? Själv är jag, jo, grymt nöjd med de tips jag skrapade ihop, men väl medveten om att jag inte täcker allt. Jag föreslår helt enkelt att DU klickar dig vidare dit, läser hela rasket och sedan bidrar med dina tankar och åsikter i kommentarsfältet. Jag VET att jag har smarta läsare, så det så!

Psst…

…ni har väl inte missat att börja följa mig på ”Det öppna klassrummet”?

Några av er kommenterade på sista inlägget här att jag väl kunde länka till mina inlägg härifrån. Riktigt så avancerad kommer jag inte vara, men däremot uppmanar jag er hemskt gärna att gilla min facebooksida och/eller att följa mig på Twitter, för dit länkar jag naturligtvis alla eminenta inlägg. Det finns även en facebooksida som heter just ”Det öppna klassrummet”, främst tänkt för lärare, elever och andra som rör sig inom skolan, och den kan ni självklart begära att få gå med i!

Två inlägg har det hittills blivit i den nya bloggen, och ytterligare ett par stycken lär det bli före årsskiftet. Välkomna dit hörni! Och glöm inte att lämna ett spår när ni varit där, för då blir jag himlans glad!

Vad vill du läsa om på ”Det öppna klassrummet”?

Nu är saken klar: Jag börjar blogga på Lärarnas Riksförbunds blogg ”Det öppna klassrummet”, ni vet bloggen som Sara Lövestam hittills under hösten har hållit igång. Det känns nervöst, spännande och otroligt viktigt – för nu har jag chansen att sprida min kunskap om och mina erfarenheter av likabehandlingsarbete och hbtq-frågor i skolan till ännu fler.

Hur ska du hinna? tänker kanske ni och det frågade kommunikationschefen på LR också, men vet ni? Även om detta förstås kommer ta en del tid och energi som jag ibland känner att jag inte har så kan jag bara inte tacka nej för det är så viktigt att bloggen lever vidare och att hbtq-frågorna fortsätter lyftas bland lärare. Bara tanken på att jag kan bidra till ett fortsatt likabehandlingsarbete ger mig faktiskt ett uns ny energi. Det är ju på sikt detta jag vill arbeta med, åtminstone på deltid!

Dock vill jag nu hemskt gärna ha önskemål och förslag på ämnen och infallsvinklar från er, trogna läsare. Ni som har varit med från start: Är det något av mina tidigare inlägg som ni tycker jag bör lyfta fram igen (ta gärna en kik i arkivet!)? Finns det någon specifik fråga jag bör belysa – igen eller för första gången? Något särskilt problem ni upplevt i era skolor som ni vill att jag reflekterar kring i ett inlägg? Naturligtvis har jag redan massa tankar och idéer, men det är lätt att bli hemmablind och glömma bort att alla inte är lika vana att diskutera hbtq-frågor som jag är. Jag vill förstås dels inspirera och peppa redan invigda, men även nå ut till lärare som ännu inte riktigt fattar grejen. Samt förstås finnas där som en röst för alla de elever och lärare som ännu inte vågar komma ut som hbtq-personer inför klasskamrater och kollegor.

Bring it, hörni! I kommentarsfältet eller via mail!

Ps. Bara en grammatisk grej då, eftersom jag trots allt tar över efter grammatikgudinnan Sara: på eller i ”Det öppna klassrummet”… jag är kluven. Men nu bestämde jag mig för ”på”, som i ”på en digital plattform”, ”på en domän”. Kanske var det heeelt fel tänkt. *hjälp*

Ps 2. Efter en del diskussion och fundering känns det ju jättekonstigt med ”på”. Kanske ska välja ”i” ändå? Som i ”i bloggen”?

Om lärares dåliga hbtq-kompetens och bävan inför att komma ut – ännu en gång

Detta kommer väl egentligen inte som en chock, men jag säger det ändå: Väldigt många lärare runt om i svenska skolor saknar hbtq-kompetens och känner sig osäkra när det kommer till ämnen, frågor och konflikter som rör sexualitet och könsidentitet. Skolvärlden kunde i somras, efter en omfattande undersökning som Lärarnas Riksförbund hade gjort, rapportera att var tionde lärare menar att deras skola är intolerant gentemot hbtq-personer (framför allt mot transpersoner) och ungefär hälften var övertygade om att både viss personal och vissa elever skulle uppleva det som ett problem om en hbtq-person började på skolan.

Som sagt, det är ingen nyhet och resultatet förvånar mig således inte heller. Därmed inte sagt att det är acceptabelt, för det är det naturligtvis inte och självklart blir jag både upprörd, ledsen och ganska frustrerad när jag läser detta. Själv är jag, vilket jag skrivit tidigare, allra oftast öppen med hur min familj ser ut och självklart tycker inte jag att det är något att hymla med eller hålla privat, det är ju liksom min alldeles jättevanliga vardag. Men! Nu befinner jag mig på en ny arbetsplats och för första gången på länge känner jag mig inte helt bekväm med att komma ut och berätta om min familj. ”Måste du det då?” tänker någon, och alltså… nej förstås, ingen är någonsin skyldig att berätta om sin familj på sin arbetsplats. Jag har dock aldrig hört talas om en heterosexuell person i en tvåsam relation som känt att det är för privat eller lite otäckt att nämna sin partners namn, eller att i förbifarten säga ”min fru” eller ”min man” vid något enstaka tillfälle. Och däri ligger ju problemet.

Jag är däremot helt öppen bland kollegorna och där reflekterar jag inte ens över om någon ska höja på ögonbrynen eller ej; de är vuxna, de är lärare och de måste tycka det är strunt samma vem jag lever med och åtminstone på jobbet följa den värdegrund och den lag som säger att alla oavsett sexuell läggning ska behandlas lika. Men eleverna… Jag känner mig inte helt bekväm och det gör mig ungefär lika frustrerad som när jag läser resultatet av LR:s undersökning. Jag är rädd att jag ska rodna när jag berättar, jag är rädd att någon ska fnissa eller rentav fnysa, jag är rädd att en förälder kommer höra av sig och begära att hens barn undervisas av någon annan. Bara en sån sak som att några i klassen kommer stirra storögt på mig och säga ”vaaa?” gör att jag tvekar – för jag är så trött på att alltid få den reaktionen. Det är som sagt min alldeles jättevanliga vardag det handlar om.

Och dessa tankar är inte tagna ur luften – för nästan hälften av alla lärare vittnar ju om att det finns personer på deras skola som skulle ha problem med att  en lärare (eller elev) visade sig vara h, b, t eller q.

Nu är jag ansvarig för att planera en projektvecka med temat likabehandling, värdegrund och skolans regler som kommer gå av stapeln precis innan höstlovet. Till grund för allting ligger skolans egen värdegrund och naturligtvis läroplanens värdegrund, diskrimineringslagen och så vidare, och slutprodukten av projektet ska bestå i en utvärdering och en revidering av likabehandlingsplanen – något som alltså alla på hela skolan ska vara delaktiga i. Skitbra, tycker jag, att en hel vecka vigs åt detta och att alla är inblandade – för då är risken mindre att såväl värdegrund som likabehandling blir något som ingen känner till, något som kan bockas av utan att någon egentligen bryr sig. På den här skolan är värdegrunden enormt viktigt, och det känns förstås grymt bra.

Jag borde alltså inte oroa mig… men det gör jag. Och varför gör jag det? Jo, av ovan nämnda anledningar förstås och för att jag vet att trots att en skola består av engagerad personal och har som policy att alla former av kränkningar och trakasserier ska tas omhand direkt så finns det frågor som ständigt och omedvetet osynliggörs. Normer som är så starka att de aldrig bryts och därför existerar inte ens några synliga kränkningar, trakasserier eller mobbning på just dessa grunder. Ingen blir mobbad på grund av normavvikande könsuttryck, ingen blir mobbad på grund av sexuell läggning – för ingen bryter öppet mot varken köns- eller sexualitetsnormer (vilket resulterar i att det främjande och det förebyggande arbetet utifrån dessa grunder allt som oftast förblir obefintligt). Och detta handlar förstås inte specifikt om den här arbetsplatsen, utan såhär ser det ut på nästan alla skolor skulle jag vilja påstå. Skolpersonalen må vara hur ”öppen” och tolerant som helst, men likväl snackar man om ”mamma och pappa”, man blinkar åt tjejerna i klassrummet och frågar om de tyckte den där manlige idrottsvikarien var snygg och det är ju så typiskt tjejer/killar att inte kunna låta bli att sminka sig under lektionerna/ha sådär svårt att komma igång med läsningen. Ni vet.

Hur som helst. Att jobba på en skola med en stark värdegrund är förstås bättre än att jobba på en skola utan stark värdegrund, och bara en sådan sak som att alla ska vara delaktiga i upprättandet av den nya likabehandlingsplanen är fantastiskt och helt rätt. Jag behöver kanska bara ta mod till mig, ännu en gång. Komma ut för tretusenfjärde gången, bemöta de stirrande blickarna och inte bry mig om att jag rodnar. Jag får försöka tänka att för varje gång jag gör det så bidrar jag till att världen fortsätter utvecklas i rätt riktning, om så bara med ett myrsteg varje gång.

Och till er lärare som känner er träffade/som vet med er att det finns personal på er arbetsplats som skulle behöva lite fortbildning i dessa frågor: Här har skolutvecklaren Anna Kaya sammanställt ett gäng av mina tidigare inlägg kopplade till hbtq, normkritik och skola. Sprid gärna!

Påfylld och uttömd på samma gång

Heldagskurs med Lärarnas Riksförbund om försäkringar, trygghetsavtal, löner och uppsägning. Himmel och plättar, intressant är det, och anteckningsblocket är fyllt av markerade pilar och uppmaningar till mig själv att MAILA MEDLEMMAR!! – men samtidigt, oj vad mycket siffror och paragrafer och vad jag är glad att jag inte är ekonom, försäkringsman eller något annat som kräver grymma fyrkantiga sifferkunskaper. Då och då seglade mina tankar iväg och noterade att jaha, såklart exemplet Roger jobbar som kemilärare och har brutit benet i skidbacken medan exemplet Gun är förskollärare som drabbats av huvudvärk, och jaha, där förväntades alla i rummet samt hela övriga världen vara hetero och leva tvåsamt.

Jag kan liksom inte hjälpa det…

Men att träffa kollegor från andra kommuner, att diskutera lärarnas villkor med andra insatta och högst engagerade personer plus att få svar på livsviktiga frågor rörande våra rättigheter – det är givande som bara den.

Samt icke att förglömma: den dignande kakbuffén som enbart den skulle kunna få vem som helst att vilja engagera sig fackligt.

Nu förändrar vi världen! (jag ska bara vila lite först, umgås med min familj osv.)

Det blev en debattartikel – yes!

Skickade min välskrivna (om jag får säga det själv) protest mot Moderaternas förslag om på tok för tidiga betyg och lärares arbetsbörda till Skolvärlden, Lärarnas Riksförbunds tidning – och idag fick jag veta att den publicerats på webben:

Tidiga betyg tar tid och gynnar få.

Heja mig!

På tal om korta blogginlägg… Hade ett längre på g idag också faktiskt, men nu känner jag att jag har spammat er nog, så det får vänta till i morgon. Spännande!