Tag Archives: barnkläder

Hur var det nu, efterfrågan styr utbudet…?

16 Maj

Eller är det tvärtom?

Jag pratade med en vän från skoltiden igår som berättade om när hennes två barn, som är i förskoleåldern, hade besök av en kompis i samma ålder. När hon tog på sonen en lila jacka inför att de skulle gå ut utbrast kompisen:
”Men han har ju en tjejjacka!!”
”Vad menar du?” sa min vän, ”vem har sagt att det är en tjejjacka?”
”Affären!” svarade barnet bestämt.

Jojo, flickor vill ha lila jackor, det är därför de tillverkas och placeras på flickavdelningen… Eller så är det, som sagt, precis tvärtom: Barnen har ingen aning om vad som är flickigt eller pojkigt eller vad kön spelar för roll över huvud taget – men de lär sig jäkligt fort, ”tack” vare utbudet i butikerna, och tack vare sånt här:

image

Ps. Och har du, mot all förmodan antar jag, inte läst detta inlägg från i lördags än – gör gärna det.

Annonser

Även när vi stampar runt på samma ställe för vi utvecklingen framåt

13 Maj

Anette kommenterar det här inlägget med att det känns 90-tal: Är vi inte förbi detta med rosa på pojkar och blått på flickor nu? Är det inte dags att släppa barnkläderna och föra kampen vidare?

Å ena sidan håller jag med. Det är väl ett evigt tjat om barnkläder och självklart borde vi ha kommit ”längre” (vad nu längre innebär? Alltså, vad är steg 1 och vad är steg 2, 3, 4…?). Men å andra sidan: Hur långt har vi kommit? Bilderna jag tog i lördags togs just i lördags, 2013, och jag tog dem av förundran över hur jäkla snett det fortfarande är när det kommer till allt vad ”flickor” och ”pojkar” heter. Hur kommer det sig att de större klädkedjorna säljer skit som det där och delar upp som de gör?
Jo, för att folk köper och klär sina barn i det.
För att barnen lär sig vad som ger dem ”rätt” uppmärksamhet.
För att folk anser att det är en milsvid skillnad mellan pojkar och flickor och ”det måste det väl få vara?”
För att allt som frångår de stereotypa könsnormerna gång på gång fördöms eller helt och hållet osynliggörs.

När jag publicerade alla dessa bilder hade en kompis precis kommenterat på ett tidigare inlägg att pedagogerna på deras förskola talar om att flickor och pojkar ”leker olika” som om det vore ett självklart faktum, en annan om hur hennes dotter blir ifrågasatt av andra barn när hon har Blixten McQueen-strumpor för att de är till för pojkar och en av mina elever argumenterade häromdagen i klassrummet för vilka filmer som är tjejfilmer och vilka som är killfilmer – och det var intet nytt under solen där, kan jag säga.

När man själv redan har omvärderat hela sin syn på och uppfattning om kön är det lätt att tro att resten av världen har det också. Vi umgås i vår lilla bubbla där de flesta kanske är genusmedvetna och normkritiska och att prata om barnkläder kan kännas rätt löjligt. På samma sätt kan jag tycka att det känns löjligt att prata om att komma ut som homosexuell, uppmärksamma att kändisar kommer ut och liknande. För shit, det där är väl också passé nu? Men jag påminner mig själv ständigt om att nej, så är det förstås inte – det är bara i min egen skyddade värld som det är frid och fröjd (oftast, för även jag har stött på homofobi). Allt förutom heterosexuell tvåsamhet är fortfarande i större delen av samhället, och framför allt ute i världen, något annorlunda, i ”bästa” fall lite spännande – men för många främst något stötande, obehagligt, äckligt, precis på samma sätt som många anser det onaturligt och fel att pojkar vill ha rosa eller leka med dockor (och ja, enligt många hör dessa fenomen dessutom ihop – för inte kan väl en blivande heterosexuell pojke uppskatta en så feminin färg som rosa?).

Nästan varje dag är det någon som har hittat till min blogg via sökord som ”att komma ut”, ”första gången lesbisk”, ”hur komma ut” – eller som igår:
image

Folk undrar, för vill veta, folk vet inte och tycker att det är rätt främmande. Senast igår var det ett barn på lekplatsen som inte riktigt fick ihop det med vem som var vem av mig och min fru:

”Är du hans mamma?”
”Ja.”
”Men vem är han?”
”Hon menar du? Hon är min fru, Adrians mamma. Han har två mammor.”
”Hans låtsasmamma?”
”Nej, hans riktiga mamma. Vi är riktiga mammor båda två.”
”Kan man ha två mammor??” Och så ett par ögon stora som tefat.

Vad blir då kontentan av detta något spretiga måndagsinlägg? Vi måste tänka utanför vår egen lilla värld, även vi som är vana att tänka genusmedvetet och normkritiskt, även vi som bryter mot köns- och/eller sexualitetsnormer, ser det som ren vardag och kanske inte heller stöter på motgångar särskilt ofta – eller har lärt oss att hantera dem. Självklart ska vi se bortom barnkläder också, men vi får inte släppa det helt i tron om att folk och resten av samhället hänger med – för det gör de inte. Allt hänger ju dessutom ihop, och debatten om barns kläder har definitivt att göra med synen på könsroller, sexualitet och jämställdhet i största allmänhet. Ofta är diskussionen om kläder dessutom en trigger till att komma åt annat, något djupare och det som vi egentligen vill åt.

Även om det känns som att vi stampar och stampar utan att komma någon vart i vissa frågor så tror jag stenhårt på vikten av att ständigt börja från grunden, på en enkel och begriplig nivå, i folks vardag. Det gäller bara att ha en rejäl dos tålamod. Och sakta men säkert går det faktiskt framåt.

(Mer om att tala så att folk begriper har jag skrivit här, bland annat. Mycket sägs onekligen om och om igen i den här bloggen, fast på lite olika sätt varje gång. Det är åtminstone mitt mål!)

”Genuskrigaren” besvarar gårdagens frågor och funderingar

12 Maj

Mitt inlägg från igår har hittills visats 3500 gånger sedan det publicerades. Jag har aldrig haft så många besökare på en och samma dag som jag hade igår eftermiddag och kväll. Orsaken? Lady Dahmer länkade mitt inlägg på sin facebooksida. Detta har hänt en gång förut, gällande detta inlägg, och även då sköt statistiken i höjden – men inte alls på samma sätt som nu. Barnkläder är med andra ord något som engagerar många, och långt ifrån alla är positiva till det jag skrev igår, många tycker förstås att jag fjantar, överdriver och att hela genusdebatten har gått till överdrift. Folk får inte vara kvinnor och män längre! Barn får inte längre vara flickor och pojkar! 

Alltså, ursäkta, men vem som helst som ser sig om i kläd-, sko- och leksaksbutiker eller för den delen i en förskole- eller högstadieklass måste väl för sjutton se hur det ser ut? Hur många beiga kroppsstrumpor finns ute på marknaden? Hur många klädbutiker skippar skyltarna för ”flick” och ”pojk? På hur många förskolor har 90% av alla flickor inte en rosa eller lila overall och alla pojkar inte en blå, grön eller svart? Nej, jag tänkte väl det. Normerna kring kön är på många sätt extrema nu för tiden, antingen/eller-tänket är starkt och ramarna för hur en flicka respektive en pojke får se ut och bete sig är supersnäva (även om det, till min stora glädje och – antar jag – till genusmotståndarnas förtret faktiskt sker förändringar, sakta men säkert…). Lisa // Mondokanel skriver pedagogiskt om detta apropå mitt inlägg – läs gärna det efter att ni lärt klart det här.

Det som jag tycker är intressant med inlägget från igår är att reaktionerna egentligen inte är reaktioner på det jag faktiskt skriver, utan det är reaktioner på ”genuskrigarnas dumma åsikter i största allmänhet”. Jag fördömer inga enskilda personer i mitt inlägg, jag skriver inte att pikétröjor är fula, att det är synd om mig för att jag inte ”kan” handla på H&M eller att jag förbjuder mitt barn att bära blått – men ändå får jag kommentarer som om jag hade skrivit det.

Hur som helst. Jag tänkte vara så pedagogisk jag kan en söndag som denna och helt enkelt plocka ut några av kommentarerna och frågorna från gårdagen och besvara dem rakt av. Eftersom det blir rätt långt lovar jag att bjuda på en bild av mitt barns garderob (ett gratis genustips, kan man säga) längst ner, så har ni en morot att orka läsa hela vägen…

Varför ska inte barn få ha kända motiv som de gillar? Hur ser bra könsneutrala kläder ut i sånt fall? Vad är ok?
Självklart ska barn få ha kända motiv som de gillar, men varför ska motiv som Blixten McQueen och Angry Bird sys fast på breda tröjor och placeras på en pojkavdelning medan en flirtande Hello Kitty och Pippi Långstrump placeras på tjejavdelningen på figursydda tröjor med volanger? Jag tycker att alla kläder utom de riktigt utmanande är okej och bör kunna bäras av alla barn utan att klädkedjorna ska lägga sig i vilket könsorgan som lämpar sig bäst i kombination med plagget. Funktionen först (skydda mot sol, kyla, vind och vatten, samt förstås bekvämlighet och lekvänlighet) och utseende sen. En minibikini skyddar knappast mot solen, en kjol med massa ryschpysch inbjuder inte direkt till lek och bus. Alla barnkroppar är olika, och flickkroppar är långt ifrån alltid smalare än pojkars – så varför ska flickkläderna uteslutande vara snäva och figursydda medan pojkarnas är rymliga och breda?

Man köper väl dom kläder man vill? Vill du köpa en tröja med bilar till din dotter eller om hon vill ha den själv så varsegod! Det är ju du som väljer?
Det är utbudet som styr vad jag kan köpa, och är utbudet snävt tvingas jag köpa snävt. Uppdelningen hos de större klädkedjorna (där de flesta har råd att köpa barnkläder) är extrem och det finns få mellanting när barnen är över två. Mitt barn kanske inte alls gillar bilar, men hen kanske inte heller gillar Hello Kitty. Ett par baggyshorts från killavdelningen kanske är för stora och breda för mitt barns späda kropp, men jag kanske inte har lust att klä hen i tighta minishorts. Och det är starkt förenklat att säga att ”det är jag som väljer” – vi påverkas alla av normen, och en flicka lär sig tidigt att det gäller att vara fin och söt, oavsett hur hon egentligen skulle vilja se ut. Då har hon själv, och för den delen jag som förälder, svårt att stå emot. Målet är väl ändå starka, trygga individer som vill och vågar stå upp för den de är?

Vem blir attraherad av ett barn för vad de har på sig? 
Ingen förhoppningsvis. Och om syftet inte är att barnet ska attrahera eller utmana så ser jag ingen poäng med att klä barnet i utmanande kläder, som t.ex. framhäver dess former eller låter magen vara bar.

Vad är det för fel på färgglada piketröjor?
Det är inget fel alls med färgglada pikétröjor och jag skrev heller inte i inlägget att det är något fel med dem. Bilderna valdes ut för att visa på de tvära kasten och den snäva uppdelningen: Pojkar i piké och flickor i figursydda t-shirts med lite rysch på axeln och i den lilla urringningen (flicktröjorna är dock inte med i inlägget).

Vill man smycka sin pojke så köper man tjejkläder, vill man ha pojkaktiga kläder till sin dotter så köper man det, så länge dom är för små för att ha en egen vilja. Problem solved.
Eller så erbjuder klädbutikerna ett bredare utbud där allting inte är extremt könat? Kläder som i första hand är sköna och fungerar bra att leka i?

Eller är det uppdelningen som stör? Jag lovar att 95% av dagens föräldrar klär sina barn efter sina kön.
Ja, uppdelningen stör – och framför allt de extremt tvära kasten mellan det som kallas ”flickigt” och det som kallas ”pojkigt”. Jag är helt okej med att föräldrar vill markera för omvärlden vilket kön deras barn har (även om jag själv inte riktigt förstår poängen), men varför ska detta göras genom att flickor smyckas ut som utställningsobjekt och pojkar kläs i grövre kläder med enorma plasttryck? Det vore för övrigt intressant att få en källa till siffran 95%.

Varför har ni ”genuskrigare” så svårt för det? Är det för att ni VILL ha nåt att härja om?
Nej, vi vill inte ha något att härja om. Mitt mål är att slippa tjata om detta över huvud taget. Jag vill att mitt barn när han blir större ska kunna välja helt fritt ur både garderoben och leksakshyllan, vad han vill klä på sig och leka med – utan att någon ska reta honom för det. Jag vill att han ska bli en trygg och självständig individ som har respekt för sig själv och för andra människor. Jag vill att alla människor – oavsett kön, könsidentitet och könsuttryck – ska kunna vandra fritt på gatorna utan att löpa risk att bli hånade, kränkta eller misshandlade (för ja, misshandel på grund av könsuttryck förekommer i vårt samhälle). Jag vill också att alla människor – och framför allt barn och ungdomar – ska slippa pressen att passa in genom att bära de rätta kläderna, ha den perfekta kroppen och den mest passande frisyren. De ska trivas med sig själva, helt enkelt.

Bestämmer ni att era döttrar inte får ha flickkläder och era söner vice versa för att det definierar kön?
Genusmedvetenhet handlar inte om att förbjuda, det handlar om att tillåta, så NEJ, vi förbjuder inte våra barn någonting. Däremot vill vi erbjuda bredd och variation så att våra barn när de blir äldre ska kunna hitta sitt eget uttryck och trivas med det (läs gärna det gamla inlägget jag länkar till om du vill veta mer).

Men handla kläder på polarn och pyret istället då.
PoP är dyrt och de flesta har inte råd att handla där. Och även om jag enbart skulle handla kläder där så skulle jag fortsätta vara irriterad och orolig över utvecklingen på den stora marknaden. Jag tycker inte att det är okej att flickor sexualiseras i tidig ålder. Bland annat.

Sådärja. Det var några av kommentarerna. Naturligtvis fick inlägget även en massa kommentarer från ”genuskrigare” som jag, och vill ni ha fler goda argument för att fortsätta kämpa för ett jämlikt samhälle där alla får vara den de är tipsar jag om att kika in där.

Och, till sist (för nu orkar jag inte skriva mer…), den utlovade bilden.
Till alla er som undrar hur ”könsneutrala” kläder kan se ut, till er som tror att vi ”genuskrigare” vill göra folk könlösa och förkastar allt vad färg och identitet heter vill jag härmed visa ett litet smakprov på en glad barngarderob (för ja, vårt barn bär även byxor):

wpid-2013-05-08-06.16.05.jpg

Wow, vilken grej va – hur provocerande som helst?!?

Biologiska könsskillnader rättfärdigar inte barnkläder som dessa

11 Maj

Vi skulle egentligen bara ta oss en snabb titt på barnkläder eftersom Adrian behöver en ny tunn munkjacka eller två, något lätt att dra på och av när vädret växlar nu under sommaren. Vi hittade inte vad vi sökte, för det enda som fanns var det här:

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

Jag vet – frågorna har ställts tusen gånger förr, men jag frågar igen:

Vad exakt är det i flickors biologi som försvarar att de som treåringar uppmanas bära glittriga volang- och spetsbikinis? Vad är det i deras fysiologi som kräver att de bär bikini över huvud taget? Och vad är det som gör att flickor (rent biologiskt?) ska pyntas med en massa krimskrams, smycken, diadem, glitterspännen och glittriga handväskor – medan pojkars kroppar inte alls behöver sånt? Hur kommer det sig att flickor bör ha på sig minishorts och kjolar som knappt täcker blöjan, medan pojkars shorts går ner till knäna (och för säkerhets skull pryds med en bil på rumpan)?

image

image

Och om allt detta inte har med biologi och fysiologi att göra (vilket det givetvis inte har) så undrar jag – än en gång – hur klädtillverkarna tänker. Att svara ”Men flickor vill ju ha fina kläder” eller ”Vi följer konsumentens önskemål” är liksom inte ett vettigt svar.

Det är en sak att vissa vill hävda att flickor och pojkar är olika av naturen, fine, tyck det då – men betyder det verkligen att flickor ska kläs som små utställningsdockor i tighta, utsmyckade kläder som framhäver deras kroppar, medan pojkar kläs i slitstarka, rymliga plagg som genom färgstarka tryck skriker ut hur snabba eller aggressiva de är? Nej, naturligtvis inte.

Till råga på allt låter de inte ens Pippi, världens starkaste flicka och så långt ifrån flickstereotypen man kan komma, vara just Pippi – för inte fasen skulle hon klä sig såhär:

image

 

(Jag tänkte för övrigt skicka detta till H&M, på tal om att säga ifrån…)

Är det mer okej att en pojke är ”fin”?

29 Apr

Jag vabbar idag igen. Adrian har ingen feber längre, men nu misstänker vi urinvägsinfektion och har varit iväg på Vårdcentralen för att ta urinprov. Svårt dock att ta urinprov på en unge som för det första anar oråd och börjar streta emot så fort läkaren (hur snäll hon än ser ut) öppnar dörren till mottagningsrummet och för det andra inte ens vill kissa på grund av att det svider. Nåväl. Vi fick med oss hela artilleriet hem och hoppas kunna få fram önskat prov under dagen.

Hur som helst klädde jag Adrian i nya kläder dagen till ära (varför, kan man ju fråga sig egentligen, när vi bara skulle till Vårdcentralen – men jag skyller på berget av smutstvätt som väntar på eftermiddagens tvättid). Detta innebar den nya ”tjej”tröjan som jag visade i det här inlägget; ljusblå med fjädrar i olika färger, smalt skuren för en liten ”flick”kropp, och till det ett par rätt så matchande orangea jeans (köpta på rea, och därmed hittade i en okönad hörna – men den lilla plastdiamanten på byxknappen vittnar om var byxan från början hörde hemma).

Och vad hände? Läkaren överröste honom med komplimanger om hans fiiina kläder i så fiiina färger och med så fiiina mönster. Naturligtvis som ett sätt att försöka avleda honom från att fortsätta gråta, men ändå, jag tyckte att det var rätt… intressant. Det här med ”att vara fin” är ju annars något som oftast är förbehållet flickor, och en pojke i så kallade fiiina kläder kan inte räkna med att få uppmärksamhet för det – särskilt inte om de fiiina kläderna är feminint kodade (och en pojke klädd i klassiskt manliga finkläder, såsom skjorta och slips, får snarare höra att han är ”stilig” eller ”en riktig liten herre!”). En flicka får däremot i stort sett alltid det där fiiin-berömmet om hon har nya kläder eller bara någon liten rosa detalj någonstans. Ni vet.

Då är frågan: Vad tycker jag om detta? Jag vill på intet vis göra mig löjlig över läkaren eller kritisera henne för berömmet han fick, för på ett vis blev jag glad. Som jag har skrivit tidigare kan jag känna ibland, som så kallad ”pojkmamma”, att det värker en aning i hjärtat att mitt så vansinnigt fina barn inte får höra av omvärlden att han är fin, så som flickor får – men samtidigt: Är det något att sträva efter då? En fin person, ja så klart, men ett fint yttre..?

Genusmedveten barnuppfostran handlar egentligen inte om att ”göra tvärtom”, men visst finns det en risk att det ibland hamnar där ändå. Det sitter så djupt rotat i oss att det finns två kön inklusive två paket med personlighetsdrag, egenskaper, färdigheter, intressen och yttre attribut – och dessa två ses som varandras motsatser och komplement. När vi då ska tänka och agera genusmedvetet har de flesta av oss dessa bilder någonstans i ryggmärgen och det är därför rätt lätt hänt att vi som har söner (omedvetet eller medvetet) gärna uppmuntrar det traditionellt feminina hos dem, medan de som har döttrar uppmuntrar sina barns så kallade maskulina sidor. Kanske?

Utmaningen är att istället alltid tänka brett och bortom normerna. I första hand vill vi ju uppfostra en liten individ – inte ett kön – som har respekt för andra människor, som är trygg i sig själv och som bidrar till något gott här i världen – det vill väl alla föräldrar? (åtminstone de föräldrar som alls tänker till kring sin barnuppfostran… inbillar jag mig i alla fall.) Och vilken individ, som under hela sin uppväxt i första hand får höra hur fiiint klädd hen är eller vilken fiiin frisyr hen har, kommer alls gynnas av det?

Men, så har vi ju samtidigt omvärlden att förhålla oss till, och därför kan det förstås – som samhället ser ut nu – finnas vissa poänger att uppmuntra pojkar att vara fina och lära flickor att det är okej att inte vara fina, som en motvikt till allt de möter via TV, film, reklam och litteratur.

Eller vad tänker ni?

Men hörni, ska vi inte säga ifrån då?

23 Apr

Vi är många som är uppriktigt irriterade på att de allra flesta klädbutiker könar barnkläderna, det kan jag konstatera efter alla kommentarer i det här inlägget, och även efter otaliga inlägg hos exempelvis Lady Dahmer om samma ämne samt i trådarna som jag i vintras startade på familjeliv.se om könade barnkläder (skrev om det här till exempel). Många vittnar om hur deras barn inte alls passar in i den där märkliga mallen för hur en flicka respektive en pojke är byggd och många vill klä (och klär) sina barn i flera olika färger och flera olika sorters plagg, där bekvämlighet och lekvänlighet går före allt annat; allt för att barnen senare själva ska kunna bestämma hur de trivs att gå klädda.

Butikerna, å andra sidan, menar att ”det är konsumenterna som styr” när de så snävt delar upp i ”flick” och ”pojk” efter storlek 86 – men helt uppenbart är det ett extraarbete för dem också att sortera in vissa plagg efter kön, eftersom det händer att en och samma tröja kan hittas på tjejavdelningen i den ena H&M-butiken och på killavdelningen i den andra (jag kan höra konversationen: ”Men oj, den här tröjan är ju blå OCH vit, PLUS röda detaljer… och en knapp på axeln. Är det en flicktröja då? Fast det är ju en rätt mörkt blå färg å andra sidan.. Hmm, hur ska vi göra?”). Att flickcentilong dessutom är mindre än pojkcentilong, det är ju bara så ologiskt så hälften kunde vara nog. Ett mått ska väl ändå alltid vara ett mått?

Efter en viss ålder, när barnen upptäckt vilket kön de tillhör, så vill många inte gå och handla på ”fel” avdelning längre – och en tanig pojke, som egentligen verkligen skulle behöva köpa sina jeans på den så kallade tjejavdelningen, vägrar förmodligen. Han vill inte riskera att kallas tjej, fjolla eller bög av sina klasskamrater – han har ju redan komplex för att han är så liten! Och tjejen som är kraftigt byggd, längre än genomsnittet och inte alls kan ha de där tjejjeansen, hon skäms för att redan som 11-åring behöva gå på damavdelningen och skulle definitivt aldrig ens prova en par killjeans – största skammen ju, särskilt när hon redan är ”för tjock” för att vara tjej.

Kan inte butikerna bespara dessa barn och ungdomar denna stress? Kan inte klädskaparna gå efter faktisk storlek när de sätter storleksetiketter på kläderna, och kan inte kläderna sedan rakt upp och ner sorteras efter just storlek, färger och ”plaggsorter” (tröjor, jeans, mjuka byxor, kjolar, klänningar, skjortor, blusar, Disneytryck… ni fattar) i butikerna? De personer som tycker att snippmänniskor bara passar i ljusrosa och blommor kommer definitivt kunna hitta dessa plagg ändå, och föräldrar som vill klä sina snoppbarn i skjorta, slips eller spidermanhoodie kommer kunna göra det också – men den nya uppdelningen kommer samtidigt öppna upp för att både barn och föräldrar kan välja fler typer av plagg, utan att känna att de gör ett brott mot Den Viktiga KönsrollsLagen. Och tänk, en vacker dag kan alla själva få välja hur de vill uttrycka sin personlighet eller vad de tycker är bekvämt, utan att riskera sneda blickar från omgivningen.

Alla vi som uppriktigt irriterar oss på de könade barnklädesavdelningarna borde därför säga ifrån på något sätt. Som sagt, enligt butikerna är det konsumenterna som styr – men om konsumenterna, det vill säga vi, inte säger till så kommer det ju inte ske något. Vi kan väl börja redan nästa gång vi går och köper barnkläder i någon av de större kedjorna, och hänvisar de oss till sina chefer, ja, då får vi väl maila dem? Vissa av er som läser kanske redan är jätteduktiga på detta, men jag kan ärligt säga att jag är det inte, så om någon av er faktiskt har sagt ifrån eller på annat vis påpekat detta för klädbutikerna: dela gärna med er av vad ni sa och hur det gick!

image
Adrian, 5 månader, i tröjan med ”oklar könsidentitet”

Tvååriga pojkar är ju så bredaxlade, ni vet

21 Apr

På tal om vår lilla shoppingrunda på Åhléns igår: Jag måste bara dela med mig pyttelite till angående det ständiga frågetecknet kring att flick- och pojkstorlekar är olika stora. För ja: Varför? Var finns logiken? Vi är många som har undrat och förundrats över att 86 pojkcentilong är bredare och längre än 86 flickcentilong, och igår fick jag än en gång anledning att tappa hakan en aning (trots att jag kanske inte borde, har ju som sagt sett det förr).

Förutom att vi plockade på oss en Pippitröja till Adrian så ville vi köpa några t-shirts och ett par tights i olika sommarfärger, och som vanligt letade vi på hela barnavdelningen, det vill säga inte bara den som kallas ”pojk”. Titta vad vi hittade:

image

Bilden är inte av höjdarkvalitet, men visst syns det att den vänstra tröjan med en ”pojkig” husbil på bröstet är betydligt bredare och vidare än ”flicktröjan” till höger? Storlekarna är desamma, 98-104, det vill säga ämnade för 3-4-åringar. Adrian är 19 månader och den högra tröjan fick vi köpa i just 98, medan den vänstra fick köpas i 86-92.

Och det må väl vara hänt, strunt samma att det står olika siffror i nacken på tröjorna… Men det är ju själva grejen att pojkar anses vara längre och bredare än flickor, och framför allt att de enligt klädtillverkaren är så jävla mycket mer BREDAXLADE än sina små flickiga motsatser. Nästan två centimeter bredare på varje axel är pojktröjan och kom igen, vem har sett en så bredaxlad liten tvååring?

Men det är ju här det börjar – myten om den stora, starka, muskulösa mannen. ”Män är större och starkare än kvinnor!” och jag svarar som vanligt: Nej, det är de inte. Många män är längre (och även starkare) än många kvinnor, men alla män är inte längre (eller starkare) än alla kvinnor. Bland små barn är skillnaderna dessutom så pass marginella även på generell nivå, så jag förstår heller inte alls varför BVC exempelvis använder olika vikt- och längdkurvor för bebisar. Allt detta visar bara hur viktigt det är att aktivt skapa de där bilderna av ”flickkroppen” och ”pojkkroppen”, ”kvinnokroppen” och ”manskroppen” – och tyvärr leder det inte till något särskilt vettigt. Små korta pojkar kommer känna sig ännu kortare, eftersom de ”borde” vara längre, och många korta män kommer genom hela sina liv få känna och säkert även höra hur små de är. Tjejer som drar ifrån på längden tidigt känner sig stora och klumpiga (om de inte är pinnsmala förstås, då kan de ju bli modeller…), och kvinnor som blir över 180 centimeter långa kommer i många fall känna sig okvinnliga.

Och mitt i allt detta tillkommer heteronormen. Ni vet, ”killen ska vara längre än tjejen”.

En tjej som jag brukade umgås mycket med tidigare var över 180 centimeter lång, hon hade ständiga komplex och hade framför allt jättesvårt att hitta en kille, just för att hon absolut inte ville vara ihop med någon kortare än hon själv.

Så. Varför istället inte bara tillverka bredare kläder, smalare kläder, långa tröjor och korta tröjor och låta storlekslappen visa hur stort plagget är? En centimeter kan väl få betyda en centimeter oberoende av barnets könsorgan? Vi som har barn som är längre och tyngre än genomsnittet köper stora storlekar och till kortare och spädare barn köps mindre storlekar. Lätt som en plätt egentligen, och så slipper vi reproducera normer för hur den manliga och den kvinnliga kroppen bör se ut.

Ps. Känner någon förresten att hen gick igång på ämnet ”fysisk styrka som norm” – läs då dessa gamla inlägg:
Spelet om könet – om könsuppdelning inom idrotten
Alla män är starkare än alla kvinnor – eller hur var det nu?

Här ska det nu icke bloggas mer i afton kan jag lova, för nu är det dags för söndagens heliga tv-afton…

Ja just det, Pippi är ju TJEJ!

21 Apr

Adrian älskar Pippi Långstrump. Vid sidan av Mamma Mu, som också ligger i topp för tillfället, är Pippi hans stora favorit. Bara idag har vi tittat på Pippifilmen tre gånger (kom ihåg att vi stiger upp klockan 5, och för att inte verka som riktiga tv-slackers kan jag även meddela att vi har ätit frukost, hoppat i sängen, läst både ”Kivi & monsterhund” och ”Bajsboken” från pärm till pärm och nu har vi åkt genom hela stan hem till ena mormorn). Självklart är det originalfilmen som gäller – inga tecknade varianter. En Pippidocka har Adrian förstås och två stycken Pippitröjor, varav den ena införskaffades igår.

Man kan säga mycket om Pippi, för hon är inte alltid någon toppenförebild direkt – småelak mot andra barn och kan inte uppföra sig i alla situationer. MEN, framför allt är hon ju en annorlunda figur som tar plats på sitt alldeles eget vis och genom henne ifrågasätts normer kring hur en flicka ska vara, att man ska uppföra sig, på vilket sätt man ska uppföra sig och framför allt att en flicka, en blivande fin dam, ska uppföra sig. För Pippi är flicka, och det är förstås på ett vis viktigt att framhäva; hon är en flicka som inte beter sig som en stereotyp flicka, hon är urstark och hon vill inte alls bli någon ”fin dam”. Men jag vill nog helst framhäva Pippi som ett barn, för hennes kön är så otroligt ointressant. Hon är ett barn, en figur, en egen individ att skratta åt, se upp till, vilja vara som och då och då förfäras över.

Igår drogs vi in på barnavdelningen när vi egentligen skulle handla lite annat på Åhléns. Det är trots allt så himla kul att köpa barnkläder, jag erkänner… Och eftersom Pippi är idolen så tänkte vi ta en titt just på Åhléns Pippiavdelning och kanske till och med shoppa bara något liiitet. Det är dock tydligt att Pippigrejerna främst är riktade mot flickor. Kläderna är lite smalare i passformen och Pippibäddseten var placerade på flicksidan. Varför?? Om någon så är väl Pippi en figur som kan tilltala alla? Jag tänker också att butiken här dessutom går emot allmän uppfattning, för jag är rätt övertygad om att många barn, oberoende av kön, gärna läser om Pippi, gärna skulle vilja sova i Pippilakan och klä ut sig till Pippi på maskeradkalas.

Men butikerna stretar på – de vill helt uppenbart att det ska åtskiljas och avgränsas mellan könen och på något vis lyckas de nog i slutändan. De flesta föräldrar har inget emot att köpa t-shirts med Pippitryck till sina söner, och Pippilakan är säkert också okej. Men klänningen? Förklädet? De små handväskorna med Pippi på? Pippidockan?

Jag tycker de ska lägga av att köna Pippi, helt enkelt. Kanske borde jag ha sagt det till dem?

image

image

Varför är det så viktigt att veta ”vad det är för nåt”?

30 Mar

Jag har tidigare i veckan skrivit om det här med att önska kön på sitt barn, om fixeringen vid vilket kön små barn har och om fenomenet ”att vara fin” kopplat till flickor respektive pojkar. Utifrån en kommentar jag fick av Lisa – Mondokanel det här gamla inlägget igår, och utifrån ett uttalande av Blondinbella i en skvallertidning om hur ”jobbigt” hon tycker det är att inte veta vilket kön barn har nu för tiden, när många föräldrar klär sina barn könsneutralt (hon kallar det märkligt nog för ”hen-debatten” – va?) så funderar jag vidare… Varför är det så viktigt att veta ”vad det är för nåt”? Och varför blir folk generade när de ”tar fel” på vilket kön någon har?

Lisa skriver i sin kommentar att hennes son nästan jämt blir tagen för att vara flicka, och många tittar till och med surt på henne som förälder, för att den stackars flickan tvingas ha på sig könsneutrala kläder och liksom förvägras prinsessklänningar. Vårt barn har också rätt ofta tagits för att vara flicka, ja, ungefär lika ofta som främlingar tar honom för pojke, skulle jag nog vilja säga och det finns förstås en solklar koppling till vilka kläder han för dagen har på sig. Adrian måste helt enkelt ha ett klockrent unisexutseende, och grejen är att vi blir inte det minsta förolämpade när någon tror att han är flicka – för vad tusan gör det?

Det var inte så länge sedan som vi var på en familjeträff för regnbågsfamiljer, på vilken Adrian dagen till ära var klädd i rosa- och vitrandig tröja och jeans, och en mamma som jag pratade lite med omtalade honom uteslutande som ”hon”. Det intressanta i det sammanhanget var för övrigt att väldigt många små flickor där var klädda i just rosa – vilket fick mig att tänka att det kanske finns en ”överkompensationstanke” hos vissa regnbågsfamiljer, att verkligen följa könsnormerna, eftersom vi redan bryter både kön- och sexualitetsnormer genom vår familjebildning? Äsch, jag vet inte.

Hur som helst. Den här mamman frågade en hel del om ”henne”,  det vill säga Adrian, och jag blir alltid lika osäker på hur jag ska bemöta det. Eftersom hans kön är så vansinnigt oviktigt för oss och han ännu inte har någon egen könsidentitet så finns det ju ingen anledning att markera att han är en pojke, men samtidigt känns det lite som att man lurar vederbörande genom att ”spela med” i hennes tro på att han är en flicka – för om könstillhörigheten plötsligt uppdagas brukar folk skämmas så förbaskat. Hänger ni med? Jag brukar försöka smyga in hans namn eller ett ”han” i mina svar, och det gjorde jag även den här gången – men hon hade bestämt sig för att Adrian var en flicka, så det bet inte på henne. Under hela konversationen använde hon således pronomenet ”hon” medan jag använde ”han” och så var det inget mer med det.

I andra sammanhang, när han är klädd i blå jacka, med blå napp och till råga på allt ett blått nappspänne råder det inga tveksamheter hos folk – ”en riktig liten pojke!” kan vi få höra (lite ironiskt, eller hur?) och då och då får vi förstås rakt ut frågan: Är det en pojke eller en flicka? eller, ännu värre: Vad är det för nåt? På den sistnämnda frågan finns ju egentligen bara ett korrekt svar: Ett barn, men det svaret får inte direkt folk att ge sig – då ställer de bara frågan igen. Den situationen tycker jag också är knivig, för jag känner mig lite obekväm med att öppna upp för eventuella ”hen-debatter” med okända människor som helt uppenbart anser att de bara måste få veta vilket könsorgan mitt barn har. Så, då svarar jag helt enkelt att han är en pojke, trots att det känns lite… märkligt. Det handlar liksom om ett kort möte på tunnelbanan, på ett café eller på lekplatsen – varför är könet på barnet de möter så vansinnigt viktigt? Om vi skulle lära känna varandra närmare så skulle de ju med största sannolikhet få reda på könet tids nog.

Nåväl. Egentligen så vet jag ju redan varför. Vi människor gillar att kategorisera, och kön är den kategori som är allra viktigast för oss. Det första vi noterar när en person entrar ett rum är vilket kön personen har, och om vi inte med en gång kan tolka personens könstillhörighet så blir vi förvirrade, letar frenetiskt efter tydliga tecken på om hen är en man eller en kvinna. Vi vill inte riskera att ta fel! Därför är det ”naturligt” att den första frågan vi ställer till nyblivna föräldrar blir: Vad blev det för nåt? När jag tar upp detta med folk tycker många att ja, men vadå, det är ju bara artighet, man vill visa att man bryr sig, man vill ha en fråga att ställa. Absolut, men varför just kön? Och om jag som förälder då väljer att inte svara på vilket kön mitt barn har – är jag oartig då (eftersom frågan ställdes av artighet)?

Motståndare till ”hen” tror att detta lilla pronomen har blivit till för att långsamt beröva folk på deras könsidentitet. Jag tror inte att de behöver vara särskilt rädda för det faktiskt, men eftersom motståndet och rädslan finns så dröjer det nog ett tag innan man, eller i alla fall jag, kommer våga mig på att kalla barn jag inte vet könet på för ”hen”. Och vad gäller Adrian så är han just en ”han” i vår värld, även om vi aktivt försöker fylla ordet med nya innebörder och som sagt, kallas han för ”hon” ibland rasar inte världen för det.

Vad tänker ni? Och hur reagerar ni när era barn tilldelas ”fel” kön av främlingar?

Förresten har jag en liten anekdot på temat som jag kan dela med mig av såhär på påskafton och allt:
När vi åkte flygbuss från Bromma i julas började den äldre mannen som körde bussen prata med oss och med Adrian. Han sa något i stil med att ”jaha, och vad har vi här för något?”, men innan vi ens hann svara la han till, med ett litet flin:
”Det kanske är en hen?”
Vi blev aningen paralyserade för ett ögonblick och, jo, vi hann nog tänka en och annan fördomsfull tanke innan han fortsatte:
”Jag tycker det är så himla bra! Om man inte vet könet, liksom. Jättepraktiskt!”
Och så satt vi där med lång näsa.

Jag älskar när mina fördomar inte visar sig stämma med verkligheten.

image

Hon, hen eller han?

Vilket är bäst: att vara ”fin” eller att bara få vara?

29 Mar

Som genusmedveten förälder vill jag inte begränsa mitt barn. Jag vill tillåta alla färger, alla leksaker, alla aktiviteter; jag vill inte att biologiskt kön ska styra valen, helt enkelt, utan barnet ska få växa upp och bli precis den individ som hen trivs med att vara, och hen ska förstås lära sig att behandla alla andra med samma respekt och att inte se på andra människor som ”normala” eller ”avvikare” på grund av utseende eller något annat.

Men så läste jag detta hos Lady Dahmer nu medan Adrian sov, och det blogginlägg jag egentligen hade på gång får skjutas en smula på framtiden, för det här måste jag bara skriva om: Lady Dahmer har tidigare berättat om när hennes dotter var på läkarbesök för några veckor sedan, iklädd stereotypa flickkläder – rosa och prinsessigt – och komplimangerna haglade över henne av varenda läkare och sjuksköterska hon mötte. Igår var det dags för läkarbesök igen, men då hade dottern på sig helt vanliga kläder, tights och en blå t-shirt – och hon fick inte en enda komplimang under hela besöket. Lady Dahmers beslut efter detta blir att helt enkelt sluta köpa klänningar och annat typiskt ”flickigt” till dottern, för hon vill inte att dottern lär sig att utseende, kläder och att andra bekräftar ens utseende är viktigt.

Jag förstår det resonemanget och det beslutet. Men jag tänker också en hel massa om det, särskilt som jag under veckan ju skrivit och redan funderat en del kring just ”att vara fin”-fenomenet.

Vi har en pojke. Pojkar får mycket sällan höra att de är fina, gulliga, söta. De får väldigt sällan bekräftelse utifrån sitt utseende över huvud taget, förutom möjligen att deras tröja med spiderman eller lastbilar är ”häftig”. Adrian har kommit i alla möjliga kläder till förskolan, men aldrig fått höra att han är ”fin” eller ”fint klädd”, inte ens när han haft den typen av kläder som ”borde” generera komplimanger, såsom ny rosarandig tröja eller en klänningsliknande tunika med matchande tights till. Däremot har vi hört andra barn – flickor – få komplimanger utifrån vad de har på sig.

Och det känns ändå lite i mitt mammahjärta. Å ena sidan tycker jag att det är bra att mitt barn istället får höra ”vad kul att se dig idag!” eller att han är klok, så duktig på att visa vad han vill och att han blir uppmuntrad som varm och kärleksfull när han varje morgon, på helt eget initiativ, kramar personalen och ibland även sina kompisar. Men å andra sidan tänker jag: Varför får inte han höra att han är fin? (kanske är det därför jag själv överröser honom med just den typen av beröm här hemma…)

Egentligen borde jag kanske vända på steken (vilket jag förstås gör i någon mån) och tänka att det ska vara tvärtom; att alla barn ska få den typen av uppmuntran och bekräftelse som vi upplever att Adrian får, och att bekräftelse utifrån utseende inte ska behöva ta så stort utrymme, och framför allt inte bör kopplas till specifika kläder, frisyrer eller ett visst kön (hellre i så fall att barnen då och då får höra att de är ”fina” ändå, för att de är fina helt enkelt).

Så tänker jag på det här med att undvika vissa kläder, att som Lady Dahmer sluta köpa klänningar och rosafluffigt till sin dotter. Är det rätt eller fel? Är det inte sådant som får alla genusmotståndare att fullständigt gå i taket och utropa ”ni vill göra alla könlösa!!” och ”flickor måste få vara prinsessor!!”? Jo, så klart det är. Men återigen: Genusmedvetna föräldrar vill inte förbjuda något, de vill att allt ska vara tillgängligt för alla, oavsett kön – men samtidigt, när vi upptäcker att vår flicka helt plötsligt blir begränsad av att ha valt mycket av det stereotypt flickiga, när hon plötsligt reduceras till en ”söt tjej” och själv börjar törsta främst efter den typen av uppmärksamhet, då kanske det är dags att reagera och försöka få in henne på ett annat spår?

…och så har vi då oss som inte har döttrar, utan söner. Hur tänker vi? Adrian får absolut, av personer som känner honom väl, höra att han är fin, gullig och alldeles underbar, men på det stora hela så är det inte detta som kommer att prägla hans uppväxt så som samhället ser ut nu. Han ses redan – 1,5 år gammal – som en självständig individ, som aktiv, talför, initiativtagande, stark och envis, och då och då får vi höra att ”han är en riktig pojke!” på grund av dessa egenskaper. Men som jag skrev ovan, han är även en väldigt varm och kärleksfull liten person, som kramar och pussar sina kompisar när han kommer till förskolan, som gärna hjälper till att städa och som gillar att prova mormors rosa koftor – och de sidorna av honom vill vi också uppmuntra. Därför resonerar vi lite likadant som Lady Dahmer i avseendet ”kläder”: De allra pojkigaste utstyrslarna, i slitstarka material, mörka färger, skjortor med slag, västar och pullovrar – dem undviker vi helst. För går han enbart klädd på det sättet, då kommer hans handlingar och hans personlighet i ännu större utsträckning börjar tolkas som stereotypt manliga på ett sätt som inte känns okej – han är ju bara ett barn.

Vi vill ge vårt barn 100 möjligheter istället för två, och då måste vi faktiskt i någon mån begränsa och styra.

Till sist: Svaret på frågan i rubriken till det här inlägget, om det är bättre att vara ”fin” eller att bara få vara, kan tyckas rätt självklar – naturligtvis är det bättre att bara få vara. Men samtidigt behöver de två alternativen inte utesluta varandra, för alla kan också må bra av att höra att de är fina ibland – oavsett om de har gjort sig till med kalaskläder, tofsar och glitter eller om de kommer uppsmygande efter middagsluren, rufsiga i håret och med sovränder i ansiktet. Och precis så kommer jag fortsätta tänka när det gäller mina barn.

image