Sanna, var är du?

Jag förstår att ni undrar. Att ni längtar och framför allt att ni vill veta vad jag sysslar med egentligen. Eller är jag bara självgod nu igen, ni kanske inte alls har saknat mig? Sedan jag började blogga den där aftonen i januari så har jag bloggat i stort sett varje dag, ett inlägg minst, ofta två – ibland till och med tre – och detta är första gången hittills som jag inte har skrivit en endaste rad på hela fyra dygn. Puh, det känns jättekonstigt, aningen stressande och väldigt tråkigt.

Men. Jag har verkligen inte hunnit. Inte orkat. Inte kunnat formulera mig. (Och den pyttelilla lediga tid jag tagit mig har gått åt till att plöja igenom ”Orange is the new black”… Det är en stor sorg att vi nu måste vänta till 2014 för att få se säsong två…)

I måndags började terminen på riktigt. Upprop för alla nya sjuor och därefter några timmars försök till terminsplanering, bo in sig i nytt klassrum, prata ihop sig med kollegor. Tisdag och onsdag hade jag inskolningssamtal med hela min klass; elever och föräldrar betades av på löpande band fram till klockan 17 på eftermiddagarna och japp, det är en anspänning att möta och få kläm på så många nya människor på en och samma gång. Och idag körde vi igång med ordinarie schema: Tyska, svenska, klasstid, konferens till 17.30… och allt är nytt nytt nytt. Nytt sätt att ha konferens på, nya rutiner kring alltifrån elevvård till kopiering, ett helt eget klassrum som ännu inte är fullt utrustat. Det går verkligen runt i mitt huvud och då och då hisnar jag av alla nya intryck, allt nytt ansvar (för ja, det känns utan tvekan nytt!). Tack och lov gör utmattningen att jag sover som en sten om nätterna åtminstone.

…och mitt i allt detta pågår inskolningen av Adrian på nya förskolan. Det är den andra mamman som sköter den, men även jag var med på det allmänna informationsmötet om vår nya förskoleenhet (bestående av sju förskolor) i måndags kväll. Trevligt initiativ, och särskilt trevligt att en annan förälder i publiken var den som räckte upp handen och frågade efter genusarbete och likabehandlingsplan (= vi slapp vara de jobbiga). Mindre positivt dock att såväl genusmedvetenheten som likabehandlingsarbetet tycks vara typ noll på hela enheten, och att förskolechefen utan undantag pratade om ”mamma och pappa” när hon informerade om inskolning och allt annat som rörde ”barnet”. Exakt hur svårt är det att säga förälder? Vårdnadshavare? Viktig vuxen? Jag vill verkligen uppmana alla som arbetar med barn och ungdomar att prompt sluta upp med att slentrianmässigt prata om ”mamma och pappa” som en självklar enhet. Barn växer upp med ensamstående föräldrar, med bonusföräldrar, med två av det ena eller det andra könet, med tre eller fyra föräldrar, med mormödrar och farbröder och gud vet allt. Och även om man vet att i just den här klassen finns bara heterosexuella kärnfamiljer så skadar det inte att tala om ”föräldrar” i största allmänhet. Gör det till en vana. Det är vansinnigt tröttsamt att ständigt och jämt förbises, osynliggöras och exkluderas – även när det sker omedvetet.

Nåväl. Jag lärde mig under min hyfsat gedigna research i bloggens begynnelse att man inte bör skriva om flera olika saker i ett och samma inlägg, att rubriken ska stämma överens med innehållet und so weiter – men vet ni? Just nu kände jag bara att jag måste skriva något! och då gjorde jag det. Helt prestigelöst. Nästan. För nu ska jag fortsätta landa på min nya arbetsplats (just nu dock: i soffan), lära känna mina nya elever, få till de första veckornas planeringar och sedan är jag övertygad om att de smartare texterna kommer börja bubbla i huvudet på mig igen. Och i morgon: Flatfilmsfredag förstås. Missa för all del inte det.

Och så tar vi det igen: Nej, alla barn har INTE en pappa!

Adrian ska byta förskola. Efter att vi under ett drygt halvår har haft 20-25 minuter att promenera enkel väg så kommer det nu bara ta ett par minuter att lämna och hämta, och det ska naturligtvis bli väldigt skönt. Men därutöver känns det förstås sorgligt att lämna förskolekompisarna och den personal som vi och Adrian har lärt känna och knutit an till, och dessutom innebär detta byte att börja om från början med ”upplysandet” kring vår familj, kring normer, genus och hbtq. För ja, vi landar tyvärr där igen.

Jag och Adrian var på inskolningssamtal i torsdags och efter att Adrian plötsligt börjat babbla något om ”pappa” (vilket han gör titt som tätt numera, han utforskar ju världen och lär sig sätta ord på människor runt omkring sig – och pappor finns även i hans närmaste omvärld, även om ingen av dem är just hans pappa) så såg jag min chans att en gång för alla slå fast hur vi benämner vår familj. ”Adrian har ju två mammor”, sa jag, ”och alltså ingen pappa.” Den ena barnskötaren verkade med på noterna direkt, men den andra ville genast ta ett exempel med ett annat barn där mamman påstått att barnet inte alls hade en pappa, utan bara en mamma och så la hen till, som ett försök att få medhåll från mig: ”Alla barn HAR ju en pappa! Någonstans!”

Ridå.

”Nej”, sa jag i mitt mest pedagogiska tonläge. ”Alla barn har inte en pappa, och Adrian är en av dessa. Det är ingen stor grej, det är bara som det är: Han har två mammor.” Och för säkerhets skull förklarade jag även att han blev till med hjälp av donator, och att en okänd donator förstås inte är någon pappa. ”Va? Var det inte någon av er som födde honom?” frågade barnskötaren då, ytterst förvirrad, och jag fick specificera att det rörde sig om spermadonation. Därefter pratade barnskötaren vidare om det där andra barnet som enligt hen faktiskt hade en pappa, men att den mamman inte ville erkänna det för att hon varit sur. Och så vidare.

Bemötandet var inte på något sätt medvetet otrevligt – men känslan var naturligtvis ändå inte positiv. Helt uppenbart var detta något nytt för barnskötaren, och det är minst sagt på tiden att även hen konfronteras med hur verkligheten också kan se ut. Vår oro nu handlar mycket om hur det egentligen står till med genusarbetet på den där förskolan… förmodligen kan det nog sägas vara ”noll”. Utöver pappa-missen valde nämligen båda barnskötarna att nämna att det bara kommer finnas två flickor och hela nio pojkar på avdelningen i höst, ”och det var ju lite olyckligt”. Här känner jag såhär: Varför är könsfördelningen i en grupp tvååringar viktig att ha koll på och tala om? Alls? I min värld är det fullständigt irrelevant. Men – den som tycker att det är viktigt med jämn könsfördelning bland tvååringar anser såklart att det är skillnad mellan pojktvååringar och flicktvååringar, och jag förmodar att förväntningen då består i att det kommer bli väldigt stökigt i en grupp med nio tvååriga snoppbärare. Puh.

Hur som helst. Nu känner jag mig nästan lite elak som berättat om detta, men kanske blir det en ögonöppnare för någon – och för er som redan är/vill bli genusmedvetna och aktivt försöker jobba genusmedvetet och/eller normkritiskt i största allmänhet kan det vara en uppmaning att tipsa er omvärld om hur man inte bemöter en regnbågsfamilj samt att inte landa i fällan ”genus handlar om att könen (könsorganen) ska vara lika många i exakt alla sammanhang för då är vi i hamn”.

Lösenordsskyddad: Idag går säkerheten först

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Nej, vi är inte systrar – vi är gifta

Igår var det min frus tur att ta över stafettpinnen till inskolningen på förskolan. Även om vi, vilket jag tidigare skrivit, är rätt övertygade om att alla vill oss väl och tycker det här med två mammor är heeelt okej, så vet vi också att det där slentrianmässiga pratet om ”mamma och pappa” finns närvarande hela tiden, och vi vet också att det för många välvilliga medmänniskor ändå är närmare till hands att se oss som två systrar.

(Eller rentav som samma person, något som nyligen hände mig på öppna förskolan, när en pappa efter en stunds förvirring konstaterade att du måste ha klippt dig! när jag för första gången var där istället för min fru. Och en gång har vi till och med tagits för tvillingar faktiskt. Kära nån, så lika är vi faktiskt inte… men det är klart, det finns ju tvåäggstvillingar… och de kanske till och med får gifta sig?!)

Hur som helst. Min fru tog nu en gång för alla upp ämnet med förskolläraren, för att slippa framtida missförstånd. Att vi kallar oss ”mamma” båda två, att Adrian har en donator, ingen pappa osv. Och så passade hon även på att fråga lite om likabehandlingsarbetet och den normkritiska kompetensen på förskolan. Jo, den var förstås alla tiders! Så pass alla tiders att det knappt fanns något att prata om faktiskt – för självklart är allas lika värde och respekten för alla människor m.m. m.m. något alldeles självklart. 

När ska människor, eller ja, åtminstone pedagoger, förstå att likabehandlingsarbete, och i synnerhet normkritiskt arbete, är något som man faktiskt måste fundera lite kring – att det inte är något som bara händer av sig självt, bara det finns en likabehandlingsplan och en god vilja?

I fallet ”vår nya förskola” blev det dessutom rätt tydligt att det inte riktigt räcker ända fram: En av de viktiga blanketterna min fru fick att fylla i direkt efter samtalet, hade en ruta för ”moderns namn” och en för ”faderns”. Och när hon och Adrian sedan skulle bege sig hemåt för dagen mötte de en förälder i hallen som undrade om hon, min fru, var – just precis – min syster!

Att vara obekväm är rätt obekvämt – även om man har rätt

Idag på morgonen beställde jag ett gäng böcker på nätet för att ge till förskolan. ”Pinsamt värre, Krille!”, ”Värsta prutten, Lolly!” och ”Dojo på skattjakt”. Alla tre från superbra Olika förlag. Bokbeståndet på nya förskolan är nämligen både pyttelitet, slitet och rätt traditionellt. Och eftersom det i entrén hänger ett ex av ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två” borde det ju vara en välkommen present?

Självklart måste flera olika familjekonstellationer finnas representerade i de böcker som presenteras för barnen. Självklart måste Adrian få läsa om en familj som han senare själv kan identifiera sig med. Självklart måste det finnas böcker som utmanar de traditionella könsrollerna – det står ju uttryckligen i läroplanen.

Men ändå känns det obekvämt.

Hur kommer personalen reagera? Är det inte rätt typiskt att vi, som är det lesbiska paret och som klär vår son i rosa, kommer med de här böckerna? Och att jag, som själv är pedagog, tar mig friheten att lägga mig i verksamheten? Om en heterosexuell man skulle komma med ett sådant bokpaket skulle han ses som en medmänsklig hjälte, men om vi gör det kan det uppfattas som rätt typiskt eller rentav irriterande.

Eller är jag fördomsfull nu?

Tänker på när jag och min gaystudentkollega föreläste för lärarstudenter på det forna Lärarhögskolan i Stockholm. Det var tacksamt att bjuda in oss, eftersom högskolan själva inte hade så mycket hbt-kompetens att bidra med. (och så var det rätt tacksamt att vi trots vår läggning kom till föreläsningen och såg så vanliga ut, särskilt tur var det att O, som representerade bögsidan, såg ut som en rätt vanlig kille och ”inte kom in i en rosa plyschhatt eller liknande”). Vi tog hur som helst upp litteratur som ett enkelt sätt att jobba mer inkluderande, och då hände det vid ett par tillfällen att diskussionen blossade upp:
”Men det är inte säkert att vi bara sådär kan börja läsa såna böcker för barnen! Det kan finnas föräldrar som tar illa upp – och då får vi ta skiten för det! Det är inte helt lätt!”

Nä. Såklart det inte är. Att vara obekväm är inte så bekvämt. Och det är självklart att det på vissa skolor, i vissa områden är särskilt svårt – kanske finns det nog med problematik att ta hand om som det är. Vi, som bor söder om Söder och lämnar vårt medelklassbarn på en förskola med en massa andra medelklassbarn, har det rätt förspänt ändå.

Så jag kanske inte ska skämmas. Jag kan faktiskt begära ett och annat från den här förskolan, till exempel att mitt barn i en bok av femtio ska kunna läsa om en familj med ett barn och två mammor som åker på charterresa.

Det är ju för tusan så nära hetero- och kärnfamiljsnormen som man kan komma…

Ja, vi är mammor båda två – funderingar inför förskolestarten

Egentligen var det dags redan i måndags. Men så kom den där obligatoriska januarifebern och världen ställdes på ända för ett slag. I morgon däremot, då händer det: Adrian ska börja på förskolan. Adrian nummer 3 på sin avdelning, så där plockar han ett mainstreampoäng direkt. I övrigt är han en extremt unik individ förstås, precis som alla föräldrars barn. Och det i sig utgör ju en oro; att förskolepersonalen inte ska ha koll på att han gärna klättrar upp på höga höjder snabbare än blixten, att han stoppar saker som han inte borde i munnen, bara för att jäklas lite, och att han när han ropar ”bappa!!” inte gastar efter en saknad fadersfigur, utan efter sin napp.

Och någonstans där ligger nog den största oron. Om man nu ska kalla det oro. Generellt sett är jag rätt positivt inställd till världen och tror gott om andra människor, att alla är öppna och vettiga och respektfulla och normkritiska… Eller vänta nu, kanske inte riktigt det sistnämnda. Även om väldigt få människor jag möter är uppriktigt otrevliga och det känns rätt overkligt att någon på förskolan skulle vilja förolämpa oss, så är scenariot att någon skulle tolka in en faderslängtan i Adrians rop efter nappen, en rätt verklig farhåga. I all välmening förstås. Och liknande situationer har vi och flera av våra vänner varit med om.

Personen som gör en sådan tolkning delar inte riktigt samma världsuppfattning som vi. Det saknas ett visst mått av intersubjektivitet, skulle man kunna säga på snobbsvenska, eller ja, den personen, som skulle kunna vara någon på Adrians förskola, har helt enkelt ingen normkritisk blick eller kompetens. Lika lite som den som envisas med att kalla en spermadonator för pappa. Snacka om att förminska papparollen, och att göra den till något fullt naturligt och självklart på samma gång. ”Den som lämnar spermier är en pappa och längtan efter båda föräldrarna är naturligt inneboende hos oss allihop!” Burr, jag ryser.

Men hur höga krav kan vi ställa på andra människor? Hur långt räcker ”den goda avsikten” och när bör vi sätta ner foten?

I måndags var vi på vårdcentralen med Adrian. Hos en ny läkare. Jag bar Adrian på armen in i undersökningsrummet, läkaren tog i hand, och när min fru kom bakom med den tomma barnvagnen tryckte läkaren igen dörren rakt framför näsan på henne. ”Hallå, vi ska in allihop, vi är hans föräldrar!” Okej, läkaren öppnade dörren igen, lät Lisa komma in utan att hälsa på henne, och tittade sedan på mig: ”Du är mamman eller?”
Oj, dålig vibb.
”Nej, vi är mammor båda två.”
Läkarens blick blev genast mer förstående, mänskligare. ”Jaha!”

Okej, ett missförstånd alltså. Hon ville oss inget illa. Som vanligt, goda avsikter, men inte riktigt samma världsbild. Och vi som är undantagen får ju stå ut med sådant. Hela tiden. Man kan bli förbannad, eller så tänker man: ”Nu kanske hon lärde sig något, till nästa gång hon möter två mammor med ett barn”…

Innan ens barn börjar förskolan är det rätt skyddat, eller åtminstone rätt omhuldat, av sina vuxnas omsorg och värderingar (med reservation för att jag vet att inte alla har det så). Men sedan börjar det stora normpådraget, helt oundvikligt.

Jag har redan skrivit långt, kanske för långt.
Men fortsättning lär följa efter morgondagen, för då börjas det för oss.

Utbränd innan jag ens hunnit börja

Jag skulle börja året som föräldraledig, tack vare/på grund av att vi tilldelats förskoleplats så sent i månaden (men vi har ju fattat nu i efterhand att den som sökt januari ska vara jäkligt tacksam att alls få förskoleplats i januari, bara det skulle jag kunna skriva ett antal inlägg om). Först kände jag: stress och paniiiiik!!! En lärare bara MÅSTE vara på sin arbetsplats sju dagar i veckan och finnas anträffbar 24 timmar om dygnet – annars går allt liksom åt helvete, och inte bara för eleverna, utan för mig.

Att vara borta från arbetet utan lön (obs, obs!) innebär för en lärare att man måste…

– anmäla detta för sin närmsta chef
– anmäla detsamma i ett datorsystem
– anmäla detsamma även för vikariesamordnaren så denne kan fixa vikarie i tid
– sammanställa vikarieinstruktioner så pass tydliga att eleverna inte går miste om sin undervisning under tiden man är borta, vilket består i alltifrån utförliga mail/beskrivningar till  att plocka fram kopieringsunderlag och att strukturera upp på skrivbordet så att vikarien hittar allt utan bekymmer
– räkna med någon form av kontakt med vikarien under veckan när denne har frågor om instruktionerna
– efter att vikarien gjort sin del av jobbet själv föra in elevfrånvaro för de lektioner man själv inte genomfört
– kontrollera att eleverna hunnit göra det de ska (eventuellt själv göra om vissa moment), rätta gjorda läxförhör samt läsa och kommentera texter från tiden man varit borta

Och för detta får man alltså inte en endaste liten slant, trots att det tar en jäkla tid. Men okej. Så är det liksom för alla lärare, så varför skulle just jag klaga på detta? Det enda jag kan göra är att förhålla mig till det, ställa mig frågan: är det värt att vara hemma med mitt barn och på så vis förlora 50% av min lön och samtidigt behöva uträtta allt ovanstående utöver ordinarie arbetstid?

Ja, såklart det är. Men ändå. Kan inte låta bli att bli upprörd.

”Passa på nu att mysa under vab-dagarna”, skrev en elevs förälder till mig i ett mail häromdagen (för ja, jag kan inte heller låta bli att läsa mina jobbmail medan jag är hemma utan lön – hur skulle det se ut? En tre mil lång inkorg när jag väl är tillbaka på jobbet…). ”Det var väl det man själv glömde bort när man stressade mellan vab och jobb – och nu för tiden får man inte mysa längre.”

Så sant så sant. (en lärares föräldrakontakter är inte enbart av ondo!)

Men om man är en gå in i väggen-personlighet som jag då?
En sådan som kan bränna ut sig bara genom att tänka på hur mycket man har framför sig? En sådan som målar upp skräckscenarion så fort det börjar barka bara lite smått åt skogen? En sådan som liksom fick stressymptom redan i mellanstadiet när jag råkade skaffa för många brevvänner, och som redan nu, efter ett dygn som bloggägare, känner stress över att jag inte hunnit publicera något idag?

Hur går det DÅ när jag själv får magsjuka mitt under min enda superduperviktiga arbetsvecka under januari? När föräldraledigheten med inskolning på förskola förvandlas till vab = framskjuten inskolning = risk för flera dagar borta från jobbet?

En riktig utmaning helt enkelt. Och någonstans vet jag ju vad jag måste prioritera.