Tag Archives: flatfilmsfredag

Flatfilmsfredag goes OITNB (inga spoilers, bara pepp!)

6 Jun

Åh. Lång har väntan varit (ja, det nämnde jag ju redan i eftermiddags i mitt spretiga mansnorms-feminism-frustrationsinlägg som jag trots allt blev rätt nöjd med), men nu så är det ÄNTLIGEN dags:
Säsong 2 av ”Orange is the new black” är här.orange-is-the-new-black-has-been-a-hit-on-netflix-and-has-been-confirmed-for-a-season-2Vad är grejen med den där serien egentligen? Jo, grejen är mycket givetvis. Skitbra serie, är väl grej nummer ett. Bra skådespeleri, fängslande (höhöhö) tema och miljö, unika karaktärer… och KVINNOR! Kvinnorna är ju verkligen grejen för mig (och väldigt många andra), känner jag. Kvinnor som individer, inte bara som kvinnor. Olika individer, med olika agendor, olika bakgrund, olika personlighet. Vita och svarta, hetero och homo och bi, trans och cis.

Och allt detta förpackat i bra manus, bra regi, bra allt.

Såklart jag fastnade för serien i augusti förra året. Faktiskt gick den mig förbi först under några veckor. Jag hade hört ryktas om den litegrann men förstod inte ens riktigt vad Netflix var. Så började kollegorna prata om serien, mer och mer. Och alla som hade börjat kolla var helt fast, liksom alla som jag sedan uppmanade att börja titta.

Galet.

Tomheten var enorm när vi tio dagar senare hade sett hela första säsongen. Google google, när kommer säsong två..? Svaret: 2014. Suck… SUCK!

…och nu plötsligt är vi här! Tadaaa!

Jag och Adrian har varit ute och härjat hela dagen, men ändå ställer jag mig nu frågan: Är det okej att från och med NU låta honom sitta vid iPaden fram till läggdags? Lyckas vi komma ordentligt i stämning om vi börjar titta nu, trots att han fortfarande är vaken? Ni vet, det kommer behöva kissas på potta, fixas välling, kanske sker det en olycka på mattan/i soffan, eventuellt måste vi plötsligt avbryta för lite sagoläsning eller för att det sker något olämpligt på tv-skärmen..? Och så kan vi ju inte plocka fram något snacks heller – den här 2,5-åringen behöver verkligen inget mer socker idag (eller den här veckan…..).

Stora, svåra frågor, hörni. Men ni som redan har börjat titta – vad säger ni? Är det bra? Är det bättre än förväntat? Kommer jag bli överrumplad? Förvirrad? Ledsen? Stressad? Kåt? Förbannad? Berätta!!!! Men spoila bara liiiite i kommentarerna, max från första avsnittet… och eventuellt från andra, okej? (Så läser jag, och alla andra, dessa först efter att vi har tittat.)

Nu åker vi! Strax!

Annonser

Två flugor i en smäll: Försenad flatfilmsfredag x 2

25 Maj

Nu ni, nu kommer den: Den försenade flatfilmsfredagen! Visserligen är det valvaka ikväll, men den pågår ju inte hela kvällen och dessutom kan det säkert bli segt mellan varven och DÅ har ni något att titta på, ser ni!

I fredags kväll var den höggravida på after work (fast utan ”work” då) medan Adrian och jag, som var så djävulskt trött efter att ha vaktat orienterande och badande 13-åringar en hel dag, satt nedsjunkna i soffan hela kvällen. Jag kollade netflix på tv, han kollade detsamma på min ”jobbdator” (växelvis Dora Utforskaren, Samurai Jack och ”långa prinsessan” = Barbie) och jag kände mig som världens bästa förälder.

Självklart var det under ”gay och lesbiska filmer”som jag letade efter lämplig underhållning, och som av en händelse slutade kvällen med att jag såg hela två filmer vilka i grund och botten handlade om samma ämne fast gestaltat på helt olika sätt. Ämnet? Prostitution. Eftersom ”gay och lesbisk” är lika med ”sex” som är lika med ”sälja sin kropp för någon annans njutnings skull”. Inte utan att jag suckade djupt när jag insåg utbudet, men självklart var jag ändå tvungen att titta.

…och den första filmen var faktiskt riktigt jävla dålig, tyvärr. Dock plågade jag mig igenom den, och i hopp om att bli positivt överraskad såg jag därefter den andra – som tack och lov var enormt mycket bättre. Så pass bra att jag tvingade min fru att se den tillsammans med mig igår kväll. Tjoho!

Därmed  kommer den här försenade flatfilmsfredagen bjuda på ett flatfilmstips och en flatfilmsvarning.

Jag börjar med tipset: Concussion. En film som tydligen hade premiär 2013, men som jag aldrig hört talas om. Och det här var som sagt en riktigt positiv överraskning: Ett relationsdrama och karaktärer som liksom gick att identifiera sig med (trots att deras liv egentligen inte alls liknar mitt). Hur ofta händer det? Och hur ofta händer det som icke-hetero?
image I informationstexten om filmen står att hemmafrun Abby är less på livet (typ) och min fördomsfulla/indoktrinerade tanke var givetvis att hon var gift med en man. Därför tog det flera minuter in i filmen innan jag fattade att den där andra kvinnan i bild ju var hennes fru! Wow! Filmen handlar med andra ord om ett lesbiskt vanligt jäkla par med två barn, den ena kvinnan framgångsrik advokat och den andra hemmafru med småprojekt i fastighetsbranschen, vars relation har stelnat till. Hemmafrun Abby stör sig mer än den framgångsrika Kate, och hon söker sig i desperation till en prostituerad kvinna – för att senare börja sälja sex själv. LSD (Lesbiska SängDöden) i sin renaste och mest fasansfulla form, med andra ord.

Alltså, det låter kanske inte så vansinnigt fräscht när jag skriver om det sådär rakt upp och ner, men det är på allvar en bra film. Kvalitet. Inget slisk, inget som gjorts för att pleasa en manlig blick. Och bara grejen att huvudrollsflatorna fick vara flator hela tiden! Inte som i ”The kids are alright” där Julianne Moore snuskar till det med en snubbe (och aldrig med sin fru).

Bra skit, sevärt! Och funderingarna som dyker upp i skallen handlar givetvis om huruvida prostitution, att sälja och framför allt köpa sex, blir mer ”okej” när det sker mellan kvinnor. Den spontana tanken, och känslan i kroppen efter att ha sett filmen, blir nog… ”ja”. Åtminstone om det sker på premisserna som gestaltas här. (Har dock varken ork eller lust att utveckla mina tankar kring detta ämne här och nu. Kanske aldrig. Haha.) Ytterligare ”men…” som måste nämnas är att filmen är väldigt smalnormig. Visst, det är väl typ all film… men här är det rätt extremt. Smal, träningshetsande huvudkaraktär och den enda tjocka kvinna hon ligger med vill banta samt har aldrig hånglat. Ytterst ytterst irriterande. Men, jag kan ändå inte göra annat än att gilla filmen. Den bjuder på så mycket annat som man aldrig får se annars.

…en helt annan känsla – rysningar, ilande obehag – infinner sig i kroppen efter att ha sett den andra filmen, icke-tipset, varningen: My normal. Näää, se den inte för jösse namn. Kasst skådespeleri, ej trovärdigt manus, osexigt, pinsamt. Här rör det sig om (lesbiska och bisexuella) brudar som arbetar som dominas, och som enbart säljer sina tjänster till män. En av dem träffar en tjej, blir kär, tjejen börjar ifrågasätta flickvännens yrke och så gör de slut.

Nä, dåligt bara. Rakt igenom.
wpid-51+1ld7tm-l.jpg.jpeg

Om någon av er har sett någon av dessa filmer, eller kanske förra veckans tips, får ni mer än gärna dela med er av era tankar. Kanske är jag på tok för pepp på den där ”Concussion”, jag vet inte, det är liksom så sällan en lesbisk parrelation gestaltas på det sättet: Som en relation. Med fokus på relationen och individerna i relationen. Inte att de är lesbiska, att de blir lesbiska, att de slutar vara lesbiska. Jag, och jag gissar att det gäller många av er andra i min sits, är så vansinnigt trött på sådana gestaltningar. Komma ut-historier i all ära, men det är trevligt med något annat ibland. Och det bjuder ”Concussion” på.

Fortsatt trevlig söndagskväll och valvaka! Nu håller vi tummarna: In med feministerna!

Flatfilmsfredag – vecka 28

16 Maj

Vi hade storrensning här hemma i söndags och jag sorterade ut mängder med dvd-filmer, vhs-filmer, cd-skivor och böcker som alla lämnades på ”hyllan” i grovsoprummet, vilken är till för att saker och ting ska få ett nytt hem istället för att kastas bort. Vissa filmer behöll vi dock såklart, inklusive en och annan vhs-film som väckte gamla minnen… En av dessa var Mulholland Drive som jag älskade innerligt när jag hade sett den första gången 2001. image Jag och en kompis blev fullständigt besatta av den här filmen och såg den gång på gång i hopp om att lyckas tolka berättelsen. Vi googlade (hette det så 2001 eller var det altavista som gällde då?!), spanade in filmens hemsida och skrev ner alla ledtrådar vi kunde hitta. Men till sist konstaterade vi att lösningen nog inte var särskilt avancerad ändå… Eller..?

Hur som helst handlar filmen om Naomi Watts karaktär Betty som anländer till Hollywood för att göra karriär som skådis, och där möter hon Ruth, spelad av Laura Harring, som lider av minnesförlust efter en bilolycka. Tillsammans försöker de två klura ut vem Ruth egentligen är, historien blir allt snurrigare och till slut är inget vad det synes vara. Mitt i alltihop inleder Ruth och Betty en sexuell relation, och en av frågorna är (vad jag minns) om denna relation verkligen sker, eller om det bara är Bettys önskedröm.

…häromdagen skulle jag se på Mulholland Drive igen, tänkte jag, men vår kombinerade dvd- och vhs-spelare ville visst inte ta emot den där gamla filmen. Typiskt, det betyder att jag måste beställa hem dvd:n. En gång till bara måste jag se den, nämligen.

Här är för övrigt alla ledtrådar som eventuellt behövs för att tolka filmen (från Wikipedia): image

Trevlig fredagsafton!

Flatfilmsfredag – vecka 27

9 Maj

Fredag och jovisst, vi ser faktiskt en flatfilm! Netflix erbjuder rätt många just nu. Ikväll blev det A marine story som Helena tipsade om förra veckan.
image
Kommer inte ge värsta superlånga recensionen av den, eftersom jag postade en uppsats om kroppsideal och fettförakt tidigare idag, men i korthet: En kvinna lämnar plötsligt armén och kommer hem till sitt förflutna på den amerikanska landsbygden. Varför? Jo, för att någon kommit på henne då hon kysst en annan kvinna, och eftersom detta utspelas strax innan Obama tog bort den helt vansinniga ”don’t kiss, don’t tell”-lagen hade hon inget annat val än att dra. Filmen handlar i grunden om just detta, om hon ska berätta för omvärlden eller inte, om hon ska ”leva ut” sin homosexualitet eller inte (nu när hennes karriär ändå är över) – men det händer även en massa annat, för att uttrycka mig extremt luddigt. Slagsmål med machomän, en strulig brud som ska tämjas, alkohol, droger och lite flathångel.

Kort och gott: En helt okej film. Se den, för all del!

Vi drar till med en flatfilmsfredag! (den tjugosjätte)

3 Maj

I en tidigare flatfilmsfredag tipsade en av er om filmen Elena Undone, och när jag då sökte efter den hittade jag den ingenstans. Men igår, när jag och min fru letade efter något att slötitta på före sovdags efter en lång intensiv dag på Skansen, fanns den plötsligt på Netflix! Så, vi satte igång den medan Adrian låg vid fotändan av sängen och maratontittade på Barnkanalen (nej, vi vann inte årets mama-priset igår). image Filmen är relativt ny, från 2010, men känns på flera sätt rätt omodern, i och med att den verkligen sätter huvudpersonens komma ut-process och våndan över att bli kär i en Kvinna så väldigt i fokus. Att huvudpersonen, Elena, dessutom är gift med en homofob pastor sedan 15 år känns extra typiskt och väldigt amerikanskt. Men samtidigt: Historien speglar trots allt (tyvärr) en modern verklighet, för det är ju precis så och oändligt mycket värre som det ser ut i stora delar av världen… jag glömmer gärna bort det ibland. (Och visst vore det trevligt med fler flatfilmer som inte var ”komma ut”-filmer.)

Hur som helst.

I fokus står alltså pastorsfrun Elena, gift med homofoba Barry som hon har en tonårig son med och hon är tydligt olycklig redan från början. De kämpar för att få ett sladdbarn, men lyckas inte, och framför sig har de en lång adoptionsprocess. Hela berättelsen ramas in av Elenas gode vän Tylers teorier om något som kallas ”soulematry” (eller nåt…), vilket går ut på att vi ska hitta vår soulmate, helt enkelt. Redan i början ”ser” Tyler att Elena kommer träffa Den Rätta bara hon går med på att börja adoptionsprocessen, och mycket riktigt: På det första mötet träffar hon Peyton, en ensamstående lesbisk författarinna som också längtar efter ett barn. De blir goda vänner, och relativt fort utvecklas en tydlig attraktion dem emellan, men det tar tid innan något händer… minst sagt.

Filmens förtjänster är den enorma och trovärdiga gnistan Elena och Peyton emellan och det faktum att det faktiskt dröjer innan de ”kommer till skott”. Själv satt jag och småhoppade framför datorn och tyckte att hallåå, hånglarå!! men samtidigt, det är kanske aningen mer trovärdigt att en gift kvinna i just den speciella situationen inte bara kastar sig in i något.

På minussidan: Ett lite väl svulstigt slut, och en hel del klyschor (typ ”när heteropar slutar ha sex varje dag är detta början till slutet för relationen”). Det känns överlag som om filmskaparen satsade allt och lite till, för tänk om detta blir min första och sista flatfilm nånsin!!

Något jag också generellt stör mig på är att bisexualitet så sällan existerar eller erkänns i filmer: Huvudpersonen i den här filmen har levt som hetero i 15 år och när hon nu blir kär i en kvinna inser hon att hon aldrig varit kär i en man. Egentligen. Ett scenario som så ofta återkommer på filmduken. ”Jag har nog alltid varit homosexuell innerst inne”, alternativt: Huvudpersonen går ifrån att vara hetero till att ”bli kär i en person” (för man kan ju inte bara byta sexuell läggning sådär..!). I verkligheten händer det ju faktiskt att en person som varit kär i män hela livet plötsligt blir kär i en kvinna, utan att de tidigare förälskelserna tappar sitt värde eller ”bara var på låtsas”.

Med det sagt: Se ”Elena Undone” för tusan. Trots att jag återigen bjöd på flatfilmsfredag en lördag.

Flatfilmsfredag på en lördag och ett teatertips

29 Mar

Igår kväll var jag och min fru på teater. Fri scen på Stadsteatern, och de som intog Brygganscenen var den fria feministiska teatergruppen Brigaden med pjäsen ”And I and silence”. Billiga biljetter (150 kr styck) och för det fick vi välspelad teater och även den guldbaggebelönade kortfilmen ”On suffocation” som visades före föreställningen. Den som väljer att gå ikväll eller ett par utvalda kvällar i april får även bevittna ett panelsamtal efteråt, med olika frågeställningar kopplade till kvinnor i fängelse (leder de flesta av samtalen gör Mireya Echeverría Quezada, en av skribenterna på rummets.se).

Sevärt, tycker jag! För det mesta gillar ju jag teater spelad av kvinnor, och här rör det sig om fyra riktigt duktiga skådespelare och dessutom en intressant historia. Läs mer här och ni som bor i Stockholm borde ta er en kik!
image image (Om kortfilmen ”On suffocation”: En fruktansvärd historia som känns ända in i maggropen, om två homosexuella män som blir hängda på grund av sin homosexualitet. När jag ser sådant är det lätt att tänka: Jag har det så jävla bra att jag borde hålla käften. Men, just därför ska jag inte hålla käften. Jag måste utnyttja de möjligheter jag har, höras och bidra till att utvecklingen fortsätter gå framåt här – till sist måste väl för fasen resten av världen hänga på…)

Och nu, flatfilmstipset som uteblev igår! Jag vacklar lite mellan olika filmer, men bestämmer mig för att ta en jag inte har sett på väldigt länge och som jag inte riktigt kan säga om jag skulle gilla idag eller inte. Ni som sett den får säga vad ni tror…
image
Goldfish memory. Handlingen utspelar sig i Dublin och kretsar kring ett gäng olika individer och deras kärleksrelationer. Karaktärerna är både hetero-, bi- och homosexuella, några mer sugna på fasta monogama relationer än andra och berättelsen tuffar liksom på i ett småtrevligt tempo, kan man väl säga. Jag minns filmen som lättsmält och ”helt okej”.

Vad tycker ni andra? Och vilka av er stockholmsbor kommer genast boka biljetter till ”And I and silence”?

Flatfilmsfredag – vecka 24

21 Mar

Jag läste just en härlig krönika av Emma Knyckare, som handlar om att hon är så in i bänken trött på all den manliga vänskapen vi bombarderas med i tv, och kom då att tänka på att motsatsen till manlig vänskap torde vara kvinnlig kärlek (eller?!). Och eftersom det är FREDAG och jag dessutom totalt missade att flatfilmstipsa er förra fredagen (fy skäms) så tänkte jag göra det nu. Flatfilmsfredag it is! Den tjugofjärde i ordningen, så bak i arkivet och nosa, hörni.

Idag blir det en film som bara gjorde mig så himla glad. Alltså, särskilt ”lättsam” är den inte till att börja med (något som jag felaktigt tutade i min fru när vi bestämde oss för att titta på den för ett par veckor sedan), men kärlekshistorien som gestaltas är så fin och okomplicerad. Jag gillar filmen, och kommer vilja se om den fler gånger:KATHY_dvd.indd”Unterwegs mit Kathy K” lyder den tyska titeln, men det är en engelskspråkig film med bl.a. Laura Harring från ”Mulholland drive” i huvudrollen (den har jag nog aldrig skrivit om, för övrigt). Harring spelar hemmafrun Anora som lever tillsammans med en riktigt överjävlig förtryckare till man och deras två tonårsbarn, lika förtryckta de. Så flyttar Imogene Cochran, försäljare av Kathy K’s skönhetsprodukter och spelad av Jill Marie Jones, in i huset intill och hon får Anora att för första gången någonsin blomma upp som människa. Vänskapen utvecklas till kärlek, och när maken upptäcker detta uppstår naturligtvis en konflikt – vilken leder till att han mördas…

Resten av filmen handlar om hur Anora, Imogene och barnen måste göra sig av med liket och hur relationerna dem emellan genom detta utvecklas och växer sig starkare. Jag kan förstås inte låta bli att dra en parallell till Dixie Chicks fantastiska låt ”Goodbye Earl”, vilken jag länkade till i ett tidigare inlägg.

Så, se till att beskåda denna film nu och recensera i kommentarsfältet! Det är även helt okej att önska/tipsa om filmer, det vet ni va? Nu ska jag fortsätta återhämta mig efter första arbetsveckan (1. jag överlevde 2. det var roligt) samt hämta min älskade unge på förskolan. Nästa vecka återser ni mig på LR-bloggen ”Det öppna klassrummet”, missa inte detta. Trevlig fredag!

 

 

Dags för en flatfilmsfredag?

7 Mar

Berlin är numera ett minne blott, för sedan jag kom hem därifrån har jag vabbat och därefter fick jag själv en märklig febertopp som tycks vara över nu. Mycket irriterande. Så mycket bloggande blir det inte då, eftersom både tid och ork verkligen tryter. Dock har jag känt hela veckan att jag skulle vilja tipsa om de flatfilmer som inhandlades i Berlin just, och visst passar det särskilt bra en fredag? Jag minns inte när jag bjussade på en flatfilmsfredag senast, men ni kan ju kolla i arkivet om ni är sugna på att plöja ytterligare 22 flatfilmer i helgen.

Den tyska, dokumentärliknande spelfilmen ”Zwei Mütter” köpte jag redan i höstas, när jag och hela familjen var i Berlin tillsammans. Jag började kika på den någon gång före jul, men blev avbruten och så dröjde det ända tills för några dagar sedan innan jag bestämde mig för att se klart den. Anledning: Det är ingen direkt lättsam film, och avsaknaden av engelsk/svensk text gjorde att jag och min fru inte kunde titta tillsammans.ZWEIMÜTTER_A1.indd

Handlingen kretsar kring ett lesbiskt par som bestämmer sig för att försöka bli gravida. Eller, egentligen är det mest den ena – den planerade bäraren – som längtar efter barn, och ju längre tiden fortskrider, ju fler inseminationer som misslyckas, desto större växer sig klyftan kvinnorna emellan: För den ena blir barnlängtan allt starkare, medan den andra tar ett allt större avstånd och ifrågasätter sin egen roll i hela processen.

En av de tankar som slog mig medan jag såg filmen var: Oj, vad jag inte känner igen mig! Och sedan: Vilken tur vi har som bor i Sverige, där vi har den juridiska möjligheten till landstingsfinansierad assisterad befruktning och där närståendeadoptionen för par som inseminerat utomlands trots allt fungerar hyfsat problemfritt. En annan faktor är naturligtvis den att det för mig och min fru gick så lätt att bli gravida båda gångerna: Tre försök för mig, ett försök för min fru. Hur det hade blivit om vi hade misslyckats med försök efter försök och tiden – och pengarna – sakta hade runnit iväg, kan jag förstås bara försöka föreställa mig.

Känslan som dröjde sig kvar i min kropp efter att ha sett ”Zwei Mütter” var olust, en obehagsklump i magen. Givetvis för att filmen, karaktärernas känsloyttringar och de situationer de ställdes inför var välspelade och kändes autentiska, men också för att det är en film som inte alls är ute efter att underhålla eller leverera lyckliga slut; den vill visa en avskalad och påträngande verklighet, helt enkelt. (Och nej, jag har inte avslöjat slutet i och med detta – ni får titta och avgöra själva!) 

Själv är jag väldigt mycket en romantiker och vill att filmer ska servera mig den finare sidan av verkligheten, därför kommer jag med största sannolikhet inte se om just denna film. Men, det vore däremot intressant att höra vad ni andra som har sett den tyckte?

Ps. Donatorn omnämns ofta och gärna som ”pappan”, vilket gör mig oändligt frustrerad även om jag ju vet att kombinationen ”Tyskland” och ”ett normkritiskt förhållningssätt” inte är så värst självklar (än). Vill bara förbereda er som inte sett filmen.

Flatfilmsfredag – vecka 22

29 Nov

Vi kör vidare! Idag tänkte jag tipsa om en flatfilm i Charlie’s Angels-anda, nämligen…
image
D.E.B.S. En rätt så trivsam, aningen komisk film om fyra superhjältinnor som ska rädda världen mot den ondskefulla Lucy Diamond – men vad som istället sker är att teamets främsta hjältinna blir förälskad i fienden, ”kidnappas” och tja, förvecklingarna är igång.

Jag visade den här för en av mina klasser en gång och alltså… det var väl inte direkt populärt. Föga förvånande när samtliga huvudroller är kvinnor och en lesbisk kärleksrelation står i fokus va? Jag slår vad om att hade filmen haft fler manliga huvudkaraktärer samt en heterosexuell kärleksrelation i fokus hade intresset varit ett annat. Åtminstone det officiella intresset, för säkerligen tyckte flera i klassen att den här filmen var helt okej eller rentav bra, men när min manliga kollega plötsligt avbröt (max en halvtimme innan filmens slut) och frågade om eleverna ville sluta istället så blev det naturligtvis den normgivande majoriteten som fick bestämma: Filmen stängdes av.

Nåväl. Se den och döm själva!

Förra veckans flatfilmsfredag a.k.a. bögfilmslördag hittas här.

Flatfilmsfredag – vecka 21

23 Nov

Hörni! Jag somnade ifrån flatfilmsfredagen! Eller, författandet av flatfilmsfredagen rättare sagt. Förutom anledningarna ”tuff arbetsvecka”, ”gym efter jobbet” samt ”tvååring som trotsar vid läggdags (och all övrig tid)” så var det faktiskt på det viset att vi såg en av mina favoritfilmer för cirka tionde gången igår kväll (men nu hade jag nog inte sett den på säkert åtta-nio månader…) och sedan orkade jag liksom inte skriva klart det påbörjade inlägget om filmen i fråga. Dock är det inte ens någon flatfilm, men eftersom jag gillar den så mycket så förtjänar den trots allt uppmärksamhet såhär på flatfilmsfredagenlördagen:
image Fyra år till. Som sagt rör det sig inte om flator, men väl om bögar och eftersom jag förra veckan vacklade kring flatfilmsfredagens fortsatta existens och fick som förslag av er att varva in lite annat ibland så, tja, då blir det den här idag. För övrigt är jag jätteglad att ni är så många som tycker denna följetong ska fortgå! Och ni behöver inte oroa er för att jag hädanefter ska fylla fredagarna med cisbögar – flatorna ska fortfarande regera, so zu sagen.

Jag har ju skrivit förr om min tendens att haka upp mig på enskilda filmer (och artister, skådespelare, personer…) och ”Fyra år till” är just en sådan film som jag älskade direkt när jag såg den på bio och sedan längtade jag halvt ihjäl mig efter att den skulle släppas på dvd. Köpte den gjorde jag illa kvickt, såg på den två dagar i rad och sedan dyker den upp titt som tätt om jag är hemma sjuk – eller som igår, då jag och min fru återupptäckte den efter en massa månaders vila i dvd-hyllan.

Handlingen? Björn Kjellman spelar David Holst, partiledare för Folkpartiet som plötsligt vuxit sig gigantiska och är på väg att vinna hela valet, men precis i sista sekund så ryker Kristdemokraterna ur riksdagen (I wish) och därmed David Holsts möjlighet att bli statsminister. Hans politiska karriär är hyfsat över, och i samband med detta börjar han dejta Eric Ericsons karaktär Martin Kovac, potentiell partisekreterare för Socialdemokraterna, och David upptäcker därmed att han är bög – något som hans fru, spelad av Tova Magnusson, listat ut sedan åratal tillbaka.

Det är roligt, mysigt, lagom spännande, välspelat och förutom att jag verkligen gillar Björn Kjellman så tycker jag att Tova Magnusson gör ett så otroligt bra jobb både som skådespelare och som filmens regissör. Detta är en liten pärla, helt enkelt, jag kan inte hjälpa att jag tycker det. Och så tycker jag ju det är så himla fint med vuxna män som är kära i varandra.

Aningen synd i sammanhanget är väl bara att jag saknar liknande filmer med kvinnor i huvudrollen. Jag menar, nu finns den här och sedan tidigare har vi ”Patrik 1,5”, som ju också är en bra film. I ingen av dessa två filmer finns egentligen någon heterokonflikt i förgrunden, utan huvudpersonerna är homosexuella och det är deras kärlek och kärleksproblem som får stå i fokus. I ”Kyss mig”, till exempel, så vacklar den ena huvudkaraktären mellan relationen med Liv Mjönes karaktär och att vara sin man trogen. Går vi utanför Sverige så har vi ”The kids are allright” (som jag kanske ska skriva om en annan flatfilmsfredag) där det fullständigt dignar av heterosex, men det lesbiska paret har inte sex en enda gång. Till exempel. Jag vet inte exakt vad jag är ute efter här, men kanske helt enkelt en svensk film med lesbiska kärleksrelationer som bara är lesbiska. Punkt. Gärna i såväl vuxenfilm som i barnfilm, tack.

Vad tycker ni?