Tag Archives: ego

Var är jag? Vad gör jag?

22 Nov

Den senaste veckan har det plingat och pingats från flertalet olika personer i diverse sociala medier: Var är du? Har du lagt ner bloggen? Väldigt fint att få sådana mail och kommentarer, såklart. Att få veta att ni är flera som saknar min blogg. Det värmer, ska jag tala om.

Och jo, jag saknar också bloggen. Jag satt och scrollade runt själv häromdagen i jakt på ett gammalt lektionsupplägg som jag bloggade om förra våren, och då blev jag sådär ”men va? Skrev jag såna här braiga grejer förut? Och så mycket sen!? Hur gick det till??” (Självgodheten består, som ni märker.) Tänkte då, liksom ett par gånger tidigare under hösten, att nu kanske jag ska plita ner ett par rader.

Men det har inte hunnits med riktigt.

Den här hösten har gått otroligt fort. Fortare än någon höst tidigare, tror jag. Helg, måndag, helg igen, måndag igen osv osv i ett märkligt hastigt tempo. Och jo, de där veckorna har givetvis fyllts med en hel del. Massor, faktiskt.

Jobbet – heltid, med tidiga morgnar och rätt sena eftermiddagar.
Barnen – som bekant två, sedan drygt fyra månader tillbaka (och för att besvara en fråga ur det jättefina läsarmail som kom igår: Den lilla rödhåriga mår fint!)
Andra uppdrag – i form av panelsamtal, en och annan föreläsning, deltagande i referensgrupp och kommunens likabehandlingsnätverk.
Bloggen… eh, nja. Fyllt schema, fylld hjärna. Det allra mesta positivt, för det funkar bra på jobbet och det funkar bra med barnen – ingen tvåbarnschock eller större svartsjuka från treåringens sida. Jag känner mig litegrann som den stereotypa farsan emellanåt, ni vet, heltidsjobb och sen gästspela käckt på kvällar och helger. Men å andra sidan, så är det ju i de flesta familjer; en jobbar, en är hemma.

Men jag har nog inte gett upp bloggen för gott. Vägrar säga att det är så.

Om jag nu skulle få energi och lite bloggmässig jäklar anamma de närmaste veckorna, vad skulle ni helst vilja läsa om? Kom hemskt gärna med frågor eller ämnen som ni tycker borde få ta plats här på bloggen framöver! Då kanske jag tänder till igen!
image image image

Annonser

Stockholm Pride och lite annat

28 Jul

Hur har ni det i hettan? Överlever ni? Här rör sig kroppen och hjärncellerna långsamt och dagarna består av… överlevnad, just. Eller nä, det där lät väl deppigt. Humöret far ner i botten titt som tätt, det hymlar jag inte med, men visst lyckas jag njuta av barnen och de fina sommarstunderna också. Som i morse, då jag sprang en runda – bästa löptiden på länge – före klockan åtta och mötte upp familjen och en annan barnfamilj nere vid stranden för frukost och ett morgondopp. Det hela föregicks av viss tandagnisslan här hemma innan vi tog oss iväg, men värt det var det! Kvällarna är för den delen inte heller så pjåkiga, lagom varma och fina och igår kväll lyckades vi bjuda hem nyss nämnda familj på värsta grillbalunsen. Bara en sån sak!

…och idag drog Stockholm Pride igång. Jag har inte märkt av det alls eftersom jag haft fullt upp hela dagen, men i morgon blir det åka av: Ett panelsamtal med Stockholm stads skolborgarråd, Lotta Edholm. På onsdag är det sedan dags för ett annat panelsamtal, arrangerat av Lärarnas Riksförbund, tillsammans med bl.a. Skolverkets generaldirektör Anna Ekström och på fredag deltar jag i ytterligare ett samtal arrangerat av Rfsl Ungdom. Alltsammans har jag bloggat om här. Ja, för som ni märker blir det inte mycket skrivet för tillfället, men på Det öppna klassrummet har jag hunnit med att posta hela tre texter de senaste veckorna, så marsch pannkaka in där och läs om ni missat!

Morgondagen ser jag fram emot som bara den, både panelsamtalet (vilket även gör mig rätt nervös) och några trevliga sociala sammankomster som väntar i samband med det. Jag behöver verkligen få träffa folk och använda hela hjärnan – ofta! – annars blir jag knäpp. Och lite åt det knäppa hållet har jag minsann dragit den här sommaren… inte undra på kanske.

Träffar jag någon av er under Stockholm Pride?
imageEn av de bättre stunderna.

Så vad gör jag?

2 Jul

Jag försöker jobba upp konditionen och löpartekniken igen, efter flera års uppehåll på den fronten. Joggar och springer hyfsat lagom mycket, för att rensa huvudet, för att bli starkare – utan att överdriva eller slita ut mig.
Jag läser böcker, och är just nu inne på den femte romanen sedan semestern började: ”Låt vargarna komma” av Carol Rifka Brunt (rekommenderas varmt!). Det hjälper hjärnan koppla om och koppla av, och så blir det lite till en sport också: Hur många böcker hinner jag läsa innan bebisen kommer?
Jag hittar på aktiviteter med Adrian, promenerar till parklekar och utomhusteater, träffar vänner med barn, leker, tittar på ”Dora utforskaren” och ”långa pinsessan”.
Jag promenerar, långt!, med vänner och ensam. Upptäcker nya kvarter i närområdet.
Jag tänker – och försöker att inte tänka för mycket.
Jag skriver, eller försöker åtminstone skriva, nya texter till ”Det öppna klassrummet”, trots att huvudet inte riktigt fungerar.
Jag njuter så mycket jag bara kan av tystnaden när Adrian somnat eller när han och min fru är ute och hittar på något.
Jag hisnar ibland vid tanken på förlossningen och på framtiden; jag blir livrädd, får ångest, vill gråta och tror att allt kommer gå åt helvete.
Jag undrar vad som ska hända med mig och med oss när bebisen väl har kommit.
Jag undrar hur allt kommer bli. Livet.

Idag är det dagen efter beräknat förlossningsdatum. Min pms är ett extremt påtagligt faktum och de närmsta par veckorna enormt ovissa. Det enda som går att göra är att… leva i det. Och lita på att allt går bra.

I slutändan brukar det ju göra det för de flesta.

Jag har inte försvunnit…

26 Jun

…men definitivt tappat gnistan en aning. Skrivargnistan, alltså. Engagemanget för feminism, politik, genusdebatt. Jag orkar inte alls just nu, om jag ska vara ärlig. Titt som tätt läser jag Fannys blogg, When darkness falls, Lady Dahmer, Oxhen, Mondokanel – tänker att hm, det där kanske jag borde spinna vidare på. Men sedan rycker jag på axlarna och släpper den tanken. Mitt huvud, hela min kropp är fylld av någonting annat, och jag gissar att ni vet vad.

Idag var vi på inskrivning på förlossningen inför nästa veckas planerade kejsarsnitt. Jag har velat bocka av den där punkten i almanackan rätt länge nu, bara för att allt ska bli mer verkligt och för att oron inför förlossningen och bebisens ankomst ska lägga sig en aning. Träffa barnmorska, obstetriker, narkosläkare och sedan vara redo – så redo som det går att vara (ungefär en trea på en tiogradig skala…).

Bara några få dagar återstår, och det är inte heller omöjligt att ungen bestämmer sig för att komma ut redan under helgen. Helt vansinnigt? Att det sker så snart? Vi fick för övrigt frågan idag om vi ville ha barn en dag tidigare, då de fått en lucka i schemat. Erbjudandet var lockande, tyckte framför allt min fru, men vi avböjde då det kändes onödigt att bebisens födelsedag och vår bröllopsdag skulle sammanfalla – nu när vi faktiskt har chansen att bestämma.

Adrian har fått en docka att ta hand om såhär dagarna före syskonets ankomst, och det är verkligen med stor omsorg han sköter sin bebis; han bäddar ner den under täcket i saccosäcken, han läser sagor för den, han badar den och han ber oss hålla koll på den när han måste springa och hämta något i ett annat rum. Till och med till förskolan har den fått följa med, och det resulterade i en stor kris i morse när ett annat barn slog till bebisen. Överlag har han varit… känsligare, och det råder ingen tvekan om att han funderar mycket på det här med att få syskon. ”Bebisen kommer slå och putta mig”, sa han ikväll när jag hade honom i knät, och jag lugnade honom med att bebisen inte kommer kunna göra mycket alls mer än att skrika. Däremot, sa jag, kommer den behöva mycket hjälp – till exempel av sin storebror.

Jag undrar verkligen vad som rör sig där inne i huvudet på honom och hoppas innerligt att allt kommer flyta på väl. Själv är jag mest orolig för sömnbristen, men ser fram emot barnvagnspromenader och att se kärleken barnen emellan växa fram så småningom.

Men. Hisnande är det, det erkänner jag mer än gärna. Det är fasen mer krävande – psykiskt alltså – att vara brevid än att vara gravid. Som gravid hade jag kontrollen, och även om det var för jävligt många gånger så hände det liksom i min kropp. Nu är allt bara så… ovisst.

Fem dagar kvar. Ni får hålla tummarna – och stå ut med sporadiska, mer eller mindre ointressanta uppdateringar från mig den närmaste tiden.imageimageimage

Ett rätt okej liv, helt plötsligt

18 Jun

Om knappt två veckor ska vår bebis plockas ut, om hen inte vill ut tidigare. Där råder minst sagt blandade känslor, både hos mig och den gravida. Hon är tung och trött och rastlös, vi båda längtar efter ungen samtidigt som jag känner att det vore rätt skönt att sluta jobba först (sista arbetsdagen idag), hinna storstäda här hemma en sista gång före förlossningen och spendera egen tid med blivande storebror. Samt även: Hinna andas.

Men sånt går ju inte riktigt att bestämma. Ungen vill ut när ungen vill ut.

Det har varit hektiska dagar och veckor, mycket jobb och liv i ett enda virrvarr och på samma gång som det gör mig trött så känns det ganska bra. Som jag sa till min psykolog sist jag var där, då vi mest satt i varsin fåtölj och småpratade: Jag hinner ju inte ens ha ångest!!

Bra det i och för sig. Hoppas bara inte – breviditeten till trots – att jag drabbas av förlossningsdepression plötsligt, det skulle ju vara extremt typiskt mig. Dessutom känns det som att vi haft väl mycket flyt den senaste tiden, eller? Vågskålen…

Jobbet, ja, det trivs jag verkligen med. Så pass bra att jag egentligen utan att blinka (nästan) skulle kunna tänka mig att jobba fyra veckor till. Fattar ni? En vinter fylld av utmattning och depression, en omvälvande och rejält energikrävande början på nytt jobb, först halvtid och därefter heltid – och nu känner jag igen mig själv igen. Härliga elever, skitbra kollegor, stabil och lyhörd ledning. Jag ser redan fram emot augusti.

…men i augusti kommer allt vara nytt och helt annorlunda. Ju närmre det kommer, desto mer overkligt känns det – konstigt nog. En bebis. Ett litet liv. En gigantisk drös sömnlösa nätter och en aldrig sinande molande oro för allt som skulle kunna hända…

Kanske är det bäst att bara ta allt som det kommer. Klyschigt, men vettigt. Bebisen ska ut, storebror ska vänja sig, såret på min frus mage ska läka. Jag tänker mig en sommar fylld av småutflykter här i närheten, promenader och parkhäng. Och så Stockholm Pride, där jag ska medverka i tre programpunkter. Förhoppningsvis en tripp söderut precis innan det är dags att börja jobba igen.

Ack, ovissheten…

Vad ska ni göra i sommar?imageAdrian i Malmö förra sommaren. imageSnigelspaning i Kalmar.imageUpptäcktsfärd i närområdet, även detta förra sommaren.image…och så jag.

Skolavslutning, bloggtorka och obesvarade kommentarer

11 Jun

Ibland bara försvinner den, blogglusten. Eller snarare platsen för bloggande, inne i huvudet. Den krymper liksom ihop i takt med att allt annat – livet – breder ut sig.

Idag har det varit skolavslutning. Märkligt på något vis, för mig som ju inte har jobbat just där särskilt länge. Jag kunde inte låta bli att tänka på förra årets sorgliga farväl, och blir nästan tårögd bara jag skriver om det nu. Fan, jag saknar fortfarande den skola, de elever och de kollegor jag lämnade för ett år sedan. Hur tänkte jag egentligen? Men samtidigt trivs jag ju på det nya jobbet, det gör jag. Och de åttor jag gråtande lämnade förra sommaren gick ut nian nu, så dem är det givetvis lönlöst att sakna.

Det är ett speciellt arbete, att vara lärare. Att knyta an till så många olika individer, släppa in dem i sitt liv och få en sådan stor inblick i deras – och sedan sprids de för vinden för att genast bytas ut mot nya.

Att inte ha nior i år var rätt skönt måste jag säga. Slippa tårarna. Dessutom är det första gången någonsin i min fyraåriga lärarkarriär som jag nu sa hejdå till elever jag sedan träffar igen i höst – inget byte av jobb, inga större schemaförändringar. Skönt!

I övrigt så har vi idag fått vår kallelse till inskrivningen inför kejsarsnittet, Adrian tycks helt magiskt ha blivit blöjfri dagtid (kanske skriver mer om det någon gång?) och till helgen kommer mina två småsystrar på besök. Det känns überlyxigt att vi tre, 28, 23 och 16 bast, ska hänga i ett par dagar. När hände det senast? När vi var små, tror jag…

…och till sist vill jag även säga hur dåligt samvete jag har som inte svarar på alla era kommentarer! Jag läser allihop och är otroligt glad över att ha så många kloka, uppmuntrande läsare som delar med sig av tankar och upplevelser. Ni anar inte! Dock tar det en jäkla tid att svara på alla och med min ständiga tidspress måste jag ofta välja mellan att skriva det där inlägget eller att svara på kommentarer och då blir det liksom det förstnämnda. Men fortsätt kommentera! Jag svarar så ofta och så mycket jag hinner!
image

Förresten!

1 Jun

Glömde säga att jag spexade till det lite i morse genom att köpa domänen minasannaord.com när det så lägligt dök upp ett erbjudande. Dyrt var det inte och vad det egentligen innebär fattar jag inte heller, men visst känns det aningen coolare?

Nåväl. När nu bloggadressen kortats ner till mer hanterlig storlek tänker jag att jag mer aktivt ska försöka göra detsamma med mina blogginlägg: Korta ner dem. I alla fall ibland. Jag lider av allvarliga prestationskomplex och har en fixering vid att vrida och vända på varenda grej, ni vet underbygga mina resonemang (en snygg passning till alla andra lärare såhär i betygstider) innan jag postar och det leder till att kraven på mig själv är näst intill orimliga. Samt att ni får ont i hjärnan av de otroliga mängder text ni tvingas ta er igenom varje gång ni surfar in här. Visst, ni får väl skylla er själva också, men ändå…

…och för att inte heller detta ska barka iväg och bli världens längsta text (författad under promenad med sovande unge i vagnen) så avrundar jag nu. Genast.

Visst tycker ni också att jag borde skriva lite kortare ibland? *plats för bifall i form av nickningar och ja-rop*

Ps. Ni som följer mig via bloglovin, verkar det fungera trots adressändring?
Ps 2. Ni missade väl inte texten tidigare idag om genusutmaningar?

Söndag, mors dag, valdag

25 Maj

wpid-20140525_130709.jpgHär sitter jag. I sängen, med dator och lunch i knät. Pustar ut efter dagens hittills uträttade arbete: Valsedelsutdelning för Feministiskt Initiativ, bedömning av 14 elevtexter. Nu är jag värd en paus innan läsning och bedömning fortsätter. Som jag skrev igår: Slutet på maj är en sjukt hektisk period. Det känns verkligen i hela kroppen att sommarlovet närmar sig och att det behövs. Huvudet tungt som cement, tankarna svåra att räta ut. Men det var trevligt att hänga med representanter från andra partier i morse, tack och lov fanns varken KD eller SD på plats. Varje gång en röstare passerade och valde att enbart ta emot en valsedel från mig kändes det givetvis extra fint. Nu händer det! wpid-img_20140525_084900.jpg wpid-img_20140525_125122.jpg …och den här lilla människan behövde visst också lite vila efter dagens insats i röstlokalen. Han väckte mig för övrigt i morse, där jag låg på min hög av madrasser i hans rum (jag har blivit bestulen på min sida av dubbelsängen), genom att sticka en placker under näsan på mig och tala om att jag måste tvätta tänderna. Han har helt och fullt börjat förknippa mig med plackers, ni vet såna där praktiska tandtrådsgrejer, igår utropade han ”mamma Sannaaa!” när han fick syn på en slängd sån där nedanför balkongen. Jaha.

Något mors dags-firande blir det inte riktigt när ens avkomma inte ens fyllt tre, och jag vet inte hur himla viktigt det där är egentligen. Han kramas och pussas och talar om att mammorna är bäst varje dag, och bara det att vi har förmånen att få ha den där fantastiska krabaten i vårt liv är ju gåva nog, liksom. Självklart ringer jag dock min kära mor en dag som denna (och helst minst en gång i veckan året om).

Hur gör ni andra? Är Mors dag något som särskilt firas/uppmärksammas?

wpid-img_20140524_161414.jpgVärldens finaste unge. Punkt.

Nej men, hörni. Jag har inte så mycket vettigt att säga faktiskt. Jag vill mest påminna er om att rösta, för sjutton gummor, och om ni ännu inte har bestämt er kan ni väl läsa den här texten som jag skrev i vintras. Eller läser ni den oavsett, och pushar era nära och kära att dra iväg till närmaste vallokal. Det är vår rättighet och skyldighet att rösta, och även om man tänker att det (just nu) är strunt samma för en själv, så gör det kanske förbaskat stor skillnad för någon annan. Ni vet, ute i Europa blåser inga trevliga vindar just nu. Rösta för att mota bort rasister och nazister, homo-, bi- och transfober, annars tar de över. Okej? Vallokalerna har öppet till klockan 21.

Själv fortsätter jag som sagt textbedömningen och beger mig sedan ut i solen en stund till. Ikväll kommer jag förmodligen bjussa på veckans försenade flatfilmsfredag och i morgon publiceras det första gästinlägget ever på den här bloggen – en text om bifobi. Missa inte.

Att städa är att pånyttfödas

18 Maj

Nä, hörni. Stå på barrikaderna för jämnan går ju inte. Ibland måste man göra sådant som i förstone kan tyckas förbaskat skittråkigt, men som efteråt känns så vansinnigt befriande att det inte är klokt. Feng shui!!! vill jag utropa, ståendes på balkongen med armarna utsträckta. Jag talar givetvis om den rejäla rensning och städning jag och min fru har sysselsatt oss med ett par helger i rad. Förra söndagen var Adrian hos stockholmsmormor hela dagen, och i natt har han för första gången sovit där för att vi 1. skulle få sova ut kanske den sista gången på sisådär två-tre år och 2. skulle kunna fortsätta den förra veckan påbörjade rensningen nu under söndagsförmiddagen.

Vardagsrummet, köket, sovrummet, badrummet – jäklar, vad mycket prylar vi har kastat/skänkt/sorterat/bytt plats på. I vissa skåp hade vi inte städat en enda gång sedan vi flyttade in här för snart fyra år sedan. Det hinner samlas en del skräp… och damm. Väldigt mycket damm.

Något är vi nu båda väldigt överens om: Det är slutshoppat. SLUTSHOPPAT. I min glada ungdom (vilken officiellt var över, säg, i höstas) var jag en sådan som inte sällan köpte 5 dvd:er för 100 spänn när jag hade vägarna förbi en videobutik. No more, säger jag bara. Likaså ska jag ICKE köpa några fler böcker förrän jag faktiskt har läst alla de hundratals böcker jag äger, och cd-skivor… njae, endast den årliga Eurovision-skivan tillåts in över hemmets tröskel.wpid-20140511_131237.jpgPrydnadssaker som inte ens är särskilt snygga, mängder av skålar, omaka äggkoppar (exakt hur många äggkoppar behöver ett hushåll på snart fyra pers?), ljushållare, salladsbestick, grilltänger, slevar och stekspadar – herrejisses, vad mycket sånt vi har ägt. Nu har överflödet fått nya hem, tack och lov. Schampo-, hudkräms- och tandkrämsprover – vad är grejen med sånt? Och alla tamponger som ligger och skräpar precis överallt, känns ju särskilt onödigt när den enda tamponganvändaren i familjen är gravid.

Puh.

Hur som helst. Nu när vi har tömt, torkat, sorterat känns allt så oändligt mycket lättare. Hela sinnesstämningen påverkas. Hemmet känns luftigare, fräschare, renare och sinnet likaså. Även om många hyllor fortfarande dignar av grejer (”ljust och fräscht” är trots allt inte riktigt ”vi”…).

En annan kul grej med rensningar är för övrigt alla bortglömda fynd man gör. Exempelvis hittade jag mina favorit-vhs:er med gamla inspelade lesbiska filmer, Eurovision Song Contest från 1998 och ”Minna – en film om panikångest” med ingen mindre än Sanna, 15 år, i huvudrollen. Synd att vår vhs-spelare har lagt av.wpid-2014-05-11-13.17.00.jpg.jpegwpid-20140511_131502.jpgI morse hittade jag dessutom alla smycken som jag själv tillverkade under den pyssliga perioden av mitt liv. Min hål i örsnibbarna har växt igen för tredje gången, så själv kommer jag inte kunna använda dem tyvärr. Hojta till om ni är sugna, vetja! Jag hade ju kunnat bli rik på detta, för tusan.wpid-img_20140518_111539.jpgSlutligen plockade vi fram alla bebisgrejer. Nostalgi, minst sagt. Och till alla som har tänkt köpa en present till vår kommande bebis säger vi vänligt men bestämt: Nej, tack! Vi behöver verkligen ingenting. Inga kläder, inga gosedjur, inga små gulliga strumpor. VI HAR ALLT. Det är också något vi ska meddela hela släkten personligen.wpid-20140518_131632.jpgSlutkonsumerat, helt enkelt. Det känns bra.

Alltså, en nominering till Blog awards skulle ju sitta rätt fint

10 Maj

Det känns lite pinsamt och självförhärligande, men… nu kör jag: Ni som har följt mig ett tag, kanske ända sedan starten i januari 2013 eller bara den senaste tiden, och som gillar det ni läser hos mig, skulle ni möjligen vilja glädja mig med en nominering till årets Blog awards..?

Förra året hade jag inte hållit på så värst länge (dock jäkligt aktivt!) och då lovade jag mig själv att nästa år, dååå jäklar! Men så kom ett nytt, tufft jobb emellan, depression och sjukskrivning och bloggandet slog av på takten. Dock har ni inte helt sluppit undan mig, och för att vara lite sådär härligt icke-ödmjuk så måste jag säga att jorå, det jag publicerar är faktiskt allra oftast av god kvalitet! Minsann! Dessutom finns det förhållandevis få aktiva hbtq-bloggare som både bloggar normkritiskt, om skolan, samhällsövergripande och om föräldraskap…

Så, har ni ingen annan att nominera eller tänkte ni ändå nominera en drös bloggar: Bjussa på en dårå! För mina texter om hbtq, för mina genusinlägg, för mina föräldraskapstexter, för flatfilmsfredagen eller för de numera rätt sällsynta skolinläggen. Ni har min ❤ för alltid!

(Kategori? Tja, Guldpennan kanske? Känner inte riktigt att jag platsar i opinionsbildarkategorin, även om det vore coolt som attan. Livsstilsbloggare? Ni får avgöra! Och OM ni nominerar, tala gärna om för mig i vilken kategori… intressant att läsa hur ni tolkar min blogg, liksom. Här hittar ni länken. Igen.)

Ps. Tala gärna om i kommentarsfältet vilka fler bloggar ni tänker nominera! Bloggtipsa mig och varandra 🙂

Ps2. Jag har hittills nominerat When darkness falls, Oxhen och Mondokanel. Får se vilka fler det blir.