Mobillös och på väg mot huvudstaden

Det var så sant, jag har ju inte skrivit något om att jag blev bestulen på min kära mobiltelefon förra lördagen. Ur väskan jag bar på armen var det en jävel i överbefolkad butik som snappade åt sig den och när jag upptäckte det femton minuter senare var telefonen givetvis redan avstängd och long gone. Vilka idioter det finns, alltså. De första två dygnen hade jag viss ångest över att alla bilder på mitt barn nu fanns till någon annans förfogande, liksom mina viktiga anteckningar om allt möjligt. Sedan övergick ångesten i typ inre lugn – fan vad skönt att inte vara tillgänglig jämt! Att inte ens kunna twittra eller blogga stup i kvarten, att inte kunna slarva bort timmar på meningslöst facebookande och slösurfande.

Nu har det nya simkortet legat och tråkat i sitt kuvert i flera dagar, jag är något irriterad eftersom operatören tycks ha slarvat bort mina uppgifter och därmed aldrig skickar mitt spärrintyg (= kan inte få ut någon ny mobil på försäkringen, men abonnemanget tickar givetvis på) och för tillfället tjuvbloggar jag lite på min frus mobil medan hon, den nästan höggravida, kör oss upp mot Stockholm.

Långhelgen har tillbringats hos min familj i Kalmar, och på tisdag är tanken att jag ska börja heltidsjobba (om läkaren tillåter mig). Det känns rätt skruvat.

Nåväl. Nu vet ni att jag lever. Förhoppningsvis gör vår lägenhet också det, tur vi har grannar som hållit ett skarpt öga på den.

En fegis i Berlin

Vet ni, jag var väldigt kavat en gång i tiden. Modig, var jag faktiskt. Exempelvis när jag tillbringade åtta veckor i Canada när jag var 15, långt bort ifrån föräldrar och syskon. Eller när jag var au pair i Düsseldorf som 19-åring, då jag beslöt mig för att stanna även efter att ha tvingats rymma från en läskig familj. För att inte tala om när jag åkte på charterresa utan sällskap sommaren 2008, samma sommar som jag sedan träffade min nuvarande fru.

Inte bara har jag farit runt en hel del på egen hand; jag har även pratat med en massa människor, gått på restauranger och pubar ensam (och ibland fått spontant sällskap), deltagit i och själv dragit ut på utflykter samt funnit mig själv sitta i en taxi mitt i mörkaste natten tillsammans med ett gäng främmande män och kvinnor, fort fort ut i Kretas ingenstans… jo, det gick bra det också.

Men så nu då. Nu ska jag fylla 29 bast. Jag är gift, blivande tvåbarnsmor – och plötsligt fegare än fegast.

Ikväll har jag cirkulerat runt diverse skitmysiga uteserveringar i ett soligt Berlin utan att våga sätta mig, jag har tre-fyra gånger passerat en cool restaurang som jag verkligen skulle vilja ha besökt – men inte vågat öppna dörren och kliva in. Vad fan? Delvis beror det på språket, tror jag. Min tyska är verkligen ringrostig. Tyskarna tittar så konstigt på mig, kanske för att de inte kan få ihop hur någon med ett bra tyskt uttal uttrycker sig så undermåligt – och då stockar det sig ytterligare, förstås.

Så. Nu sitter jag uppkrupen i min hotellsäng istället. På sjunde våningen, med utsikt övet hustak och levande gator. Det är inte så illa det heller faktiskt, för jag behöver trots allt vila.
…och nu alltså, hotellrummet. Med följande (suddiga) utsikt:
I morgon är en ny dag. Kanske något modigare?

Jag är inte bara bloggare…

…jag är lärare också, och nu är ju dessvärre ledigheten slut för den här gången. Gårdagen tillbringades med en före detta toppenkollega och hennes barn och därefter kom den där massiva ”åh puh jag orkar verkligen inte börja jobba”-tröttheten med värre kraft än någonsin. Mina lärarkollegor på twitter tycks så vansinnigt pepp på ny termin, de saknar elever och sitt klassrum och att grotta ner sig i kluriga pedagogiska problem… och jag känner mig utan tvekan som världens sämsta lärare. Och detta innan terminen ens har börjat. Härligt.
Men. Jag ska inte ta ut förlusten i förskott heller, för som jag resonerade häromdagen så kan mitt trötta hjärnmos även bero på den ringa tankeverksamhet jag utsatt hjärnan för de senaste veckorna. Huvudet har helt enkelt gått in i energisparläge och väntar på att få sparkas igång på nytt.

För att inte tråka ut er med nonsens länkar jag till ett av vårens peppigaste inlägg om läraryrket när det är som bäst (och precis den känslan ska bannemej infinna sig inom kort igen!) och så försöker jag glädjas åt alla plus i kanten mitt liv har haft hela sommaren: att jag åtminstone hunnit läsa nästan en hel roman, att jag har spenderat massvis med tid med mitt barn, min fru, min övriga familj, flera vänner, att vi fått uppleva sommaren både i Stockholm, i Düsseldorf, i Kalmar, i Malmö och på Öland, att jag så smått på allvar kommit igång med ett bokprojekt som ska resultera i något storartat så småningom och att vi i fredags ruinerade oss själva genom att officiellt sortera in oss i kategorin ”miljöbovar” (= köpte bil) och därför kommer att kunna pressa det allra sista ur sommaren genom diverse helgutflykter framöver. Det ni!

Och så hoppas jag att ni hänger med mig även de närmaste månaderna, då min blogg återigen kommer varva de rena genus-, vardags- och hbtq-inläggen med texter om läraryrket och skolan (dock oftast med samma normkritiska utgångspunkt förstås). Känner ni er skeptiska till detta kan ni spana in lärarkategorin och förbereda er på vad som eventuellt komma skall. Nu promenerar jag de sista metrarna till nya jobbet och förhoppningsvis har den nuvarande inneboende känslan totalt vänt efter denna första arbetsdag…

Jag älskar att ha semester!!

…men nu är den slut. Två veckor på resande fot ligger bakom oss och idag reser jag hem till Hufvudstaden. Frun och barnet stannar här nere ett par dagar till och det måste jag erkänna känns rätt lyxigt. Jag vet inte om jag längtar hem dock? Nu är jag så inne på det här med trädgård, att kunna låta Adrian vara ute och springa och gräva i rabatter dagen lång, att hänga med vänner och familj stup i kvarten, att ha tillgång till bil och göra utflykter till trevliga platser, att vara spontan och att Adrian faktiskt sover till bortåt sju på morgnarna (ja, ni läste rätt – det har äntligen hänt!).

Förresten blev jag övertygad att skaffa instagram häromdagen också, minasannaords heter jag där.
Tack och lov har jag åtminstone en och en halv veckas ledighet kvar. Först blir det Stockholm Pride veckan ut och därefter en vecka till att städa, slappa, skriva och Adrian ska lämnas på förskolan. Han längtar verkligen till sin förskola.

Träffar jag någon av er under Pride, förresten?

Sexmånadersjubileet som kom av sig

Oj, vilken hektisk dag vi har haft. Och varm, så fruktansvärt varm. Allt detta gjorde att jag kom av mig lite känner jag…

I förmiddags hängde vi först på kallbadhuset ett par timmar (efter att jag och min kära fru joggat tillsammans några kilometer i stekhettan, jojo!) och jag säger bara heja! till detta påfund: I kallbadhuset existerar ingen kroppsfixering eller utseendehets, det finns inga ”fina” eller ”fula” kroppar och allt är bara sådär härligt naket naturligt utan att man ens tänker på det. Frihet på flera olika plan. Ja, och sen packade vi oss hem till lägenheten, bytte om, bråkade lite, bytte bajsblöja och skyndade till bussen för att dra in till Folkets park och se EM-finalen på storbild. Detta i sig var förstås ett trevligt initiativ, men Adrian visade upp sin absolut vildaste/mest rastlösa sida någonsin och jag och Lisa fick turas om att jaga honom genom hela parken med svetten rinnande längs rygg och insida lår och… ja, överallt. ”Lägligt” nog finns dessutom ett tivoli där och Adrian gjorde karuselldebut gånger (ungefär) sju. Underbart att se honom så glad och upprymd, mindre roligt när han efter fyra varv i tåget endast blir tokförbannad när man säger att han åkt färdigt.

Vi avslutade sedan denna lattjolajbandag med att gå på indisk restaurang och överäta (vilket alltid automatiskt sker när man äter i Adrians sällskap – allt måste liksom ske fort) och så tog vi en ofrivillig sväng runt Möllevångstorget på grund av missad buss. Därefter har det lekts på lekplats med mormor, jag har läst några sidor i ”Tillbaka till henne” (ja, den är skiiitbra!) och vi har tumlat runt här i den lilla lägenheten ett par varv. Adrian ser rätt mör ut, jag känner mig rätt mör och det här med att bloggen firar sex månader och att jag lovade er braiga hbtq-relaterade länkar i mitt inlägg om situationen i Ryssland tidigare idag… det känns aningen oöverstigligt för tillfället. Min anala personlighet skruvar på sig för jag avskyr ändrade planer och att inte fullfölja sådant jag påbörjat men alltså näe: Jag går och lägger mig, läser igenom alla era ”komma ut som hetero”-historier, orkar förmodligen inte svara någon just ikväll och sedan släcker jag lampan.

Vilken rebell jag är va?

(Fast jaha, nu skrattar min fru åt mig där jag sitter i hörnet bakom tv:n med den laddande mobilen ungefär tio centimeter från ögonen. Jag är kanske inte någon rebell ändå; snarare en bloggslav. Typiskt.)

Förflyttning

Idag lämnar vi Kalmar efter en vecka och två dagar – och jag fortsätter lysa med min bloggfrånvaro (utöver vardagsbetraktelser och myspysiga alternativt tokroliga bilder som ovan).

Malmö blir nästa anhalt innan jag om några dagar styr kosan hemåt för att göra Pride lite på egen hand innan Lisa och Adrian ansluter sig till firandet ett par dygn senare. Att sommarledigheten faktiskt närmar sig sitt slut vill jag helst inte tänka på alls; i min värld är det lååång tid kvar innan jobbhjärnan måste slås igång igen… Det enda jag möjligtvis längtar efter är att hinna tänka, fundera, skriva och diskutera kring intressanta och viktiga ämnen. Att ströläsa andras bloggar, tweets och delade artiklar om homosexuellas situation i Ryssland, konflikter inom feminismen och Jonas Gardells skämt om muslimer gör mig bara sjukt frustrerad när det liksom inte finns någon tid att bemöta med egna inlägg – egentligen borde jag bara logga ut helt, alternativt enbart läsa romaner och Mama (även om jag då säkerligen hittar något annat som irriterar eller inspirerar…). Just nu finns det hur som helst inte mycket annat att göra än att försöka värja sig från folkhavet och allt tillhörande stoj i det överfyllda Öresundståg som för tillfället tar oss ner mot Malmö. Adrian har kämpat mot sömnen i en och en halv timme, och ett rejält brölande medelålders mansgäng precis intill oss i kupén har inte direkt bidragit till att han ska komma till ro.

…men nu sover han i alla fall.

Lösenordsskyddad: Statusuppdatering: Ölandstrippen

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Lösenordsskyddad: Den där ambivalensen

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Nu är vi i Kalmar…

…och gör såna saker som man gör när man har semester.
Högst på min prioriteringslista står sömn, men jag kommer nog inte kunna låta bli att blogga lite också. Samt förstås jobba på mitt bokprojekt (spännande va?) och själv hinna läsa minst tre romaner:
(om jag i slutändan hinner läsa ut en så får jag känna mig nöjd…)

Lösenordsskyddad: Hälsning från Düsseldorf

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord: