Tag Archives: lärare

Alla har en identitet – även den som följer normen

18 Maj

Självklart behöver vi i skolan belysa diskriminering, hat och hot mot hbtq-personer, personer med rötter i andra länder, funktionsvarierade och andra som bryter mot normen. Och självklart ska vi aldrig (aldrig!!) låta kränkande uttryck passera obemärkt, och inte heller blunda för det faktum att exempelvis unga hbtq-personer generellt mår sämre än heterosexuella cisungdomar. Vi måste prata om det. (Det är så självklart att jag inte borde behöva säga det – men tyvärr är det inte så självklart för alla.) Och ibland finns förstås även fog för att prata om respekt, acceptans – till och med tolerans (bara vi ifrågasätter maktaspekten i begreppet och diskuterar vem det egentligen är som ”kan” tolerera vem).

Men. Jag tror, att om vi vill nå en förändring i grunden och på sikt få bort maktobalans och hierarkier människor emellan, så är det absolut nödvändigt att samtidigt utveckla vårt främjande arbete. Det arbete där fokus inte ligger på att enbart belysa allt som är fel, orättvist, ojämlikt, skadligt utan där vi istället avdramatiserar och inkluderar olika perspektiv, identiteter, personer och grupper utan att gör någon grej av det. Eller, om vi ska göra ”en grej”, att vi lyfter fram positiva, stärkande saker.

Just nu håller mina åttor på att skriva resonerande texter om identitet, sexualitet och relationer. De har arbetat med dessa teman ur en mängd olika perspektiv både i SO:n och i svenskan. I svenskan har vi läst noveller och romanutdrag som belyser kärlek mellan personer med olika religion, kärlek mellan gamla människor, att bli förälskad i en bästa kompis och att leva som homosexuell medan det fortfarande var olagligt. Vi har även läst och diskuterat en novell om ett sexuellt övergrepp.

Igår diskuterade vi hur en identitet skapas, utvecklas och förändras – utifrån olika aspekter (eftersom den slutliga skrivuppgiften handlar om just detta). Hur påverkas och definieras vår identitet av varifrån vi kommer? Av vår tro? Av familjens värderingar? Av samhället och tiden vi lever i? Förväntningar, normer, lagar? Sociala medier? Vår könsidentitet och vår sexualitet?

Det är oerhört lätt att i sådana samtal fastna i det som skaver, bryter ner och förstör. Att det liksom är ”avvikelserna”, de negativa erfarenheterna och begränsningar från familj, religion, normer, taskiga vänner som formar oss och i grunden utgör det som blir vår identitet. Och såklart, vi påverkas ju massor av det som är tungt och svårt! (Påminner om vad jag skrev inledningsvis!)
Men vad är det som stärker oss då? Hur kan till exempel en stark gudstro göra en trygg och fri? Hur kan en normbrytande könsidentitet göra oss starka? Hur kan en turbulent barndom, en utmanande funktionsvariation eller erfarenheten av en svår sjukdom få oss att växa?
Detta är också intressant att prata om. Och viktigt, tror jag.

För att inte tala om hur vi påverkas av att vara bara helt… vanliga (om nu någon är det)? Att vara vit, född i Sverige och boende här. Ha sammanboende föräldrar som är schyssta mot varandra och sina barn. Att vara cisperson och hetero, ha bra vänner, en skolgång utan större hinder… Är dessa personer opåverkade? Har de ingen identitet? Jo, såklart. För vi alla formas ju av något – oavsett om vi följer eller bryter normen, oavsett om vi glider hyfsat lätt genom livet eller om vi stöter på hinder.

Här har vi ett ypperligt tillfälle att vrida och vända på olika aspekter av livet utan att utmåla det ena eller det andra som bättre eller sämre, svårare eller lättare. Att dels belysa hur normen påverkar alla, inklusive den som följer normen. Och dels att avdramatisera det som så himla ofta enbart lyfts fram som försvårande, annorlunda och jobbigt.

Igår var det för övrigt IDAHOT, internationella dagen mot hbtq-fobi. För ja, som redan sagts, det ÄR ett stort problem att så många hbtq-personer fortfarande förföljs och hotas till livet på många håll runt om i världen. Och att unga hbtq-personer här i Sverige mår sämre än heterosexuella cisungdomar, och att många under flera år, kanske hela livet, håller tyst om vem de är kära i eller vilka de egentligen är. Självklart.

Jag tror dock att vi ibland måste angripa frågan och problemen som finns från ett annat håll genom att, tja, inte bara prata om att det är problematiskt (utan att för den skull landa i att ”kön spelar ingen roll” eller ”det är oviktigt vilken hudfärg vi har” för sorry, så ser det ju inte ut… än).
Men till syvende och sist är vi alla liksom bara människor. Jag, till exempel, är homosexuell (tja, så skulle väl andra definiera mig i alla fall, eftersom jag bara har haft relationer med kvinnor) och mitt liv är till största delen rätt alldagligt. Självklart beror det på att jag exempelvis bor här i Sverige, att jag är vit, sekulariserad kristen, har ett jobb med hyfsad lön osv osv osv. Men ändå. Även om jag har tampats mot folks fördomar, mot kränkningar och rädslor för kränkningar, mot min egen psykiska ohälsa så finns det så mycket annat som definierar mig MER än just det faktum att jag råkar ligga med kvinnor. Samt också, vilka fördelar och positiva saker min sexuella läggning (gud vad jag avskyr det ordet – men det tar vi en annan gång) har fört med sig och därmed format mig på ett stärkande sätt.

Det är inte fel att se saken från det hållet ibland också. Att dels benämna det normbrytande som en av många bitar av en identitet, att dels lyfta även det positiva samt – förstås – att påminna sig om att den som i många avseenden följer normen också är påverkad och formad. För om vi inte belyser det, så fortsätter ju normen stå där högst uppe på toppen, orörd, onåbar, som ett slags eftersträvansvärt ideal.

Eller?

Annonser

Synliggör normen – inkludera det normbrytande

2 Maj

När jämlikhet diskuteras och eftersträvas så tenderar vi ofta – nästan alltid, skulle jag påstå – att fokusera på personen eller gruppen som avviker från normen och/eller som är utsatt/riskerar att utsättas. Detta gäller i samhället generellt, och därmed också i skolan. Ett exempel kan vara att vi pratar hur man kan veta/komma på att man är homosexuell eller trans, istället för att prata om hur man egentligen kan veta att man är heterosexuell eller cis. Ett annat exempel kan vara att man pratar om personer som utsatts för sexuella övergrepp, istället för att prata om förövaren som utförde övergreppet.

Detta, menar jag, är problematiskt på flera sätt, även om syftet från pedagogens sida är gott.

Varför?
Utsatthet, kränkningar, sexuella trakasserier, diskriminering och våld grundar sig i en maktobalans mellan individer och grupper. Om vi gång på gång enbart ställer frågor som pekar ut den redan utsatta, så befäster vi och reproducerar den här maktobalansen – även om diskussionen landar i att ”jo, det är klart att den här gruppen människor måste accepteras och behandlas väl” eller ”ja, den här utsatta gruppen behöver verkligen få mer stöd”.

För vem är det som besitter makten att acceptera och tolerera? Jo, det är personen som följer normen. Och det är ju denna maktobalans vi måste få bukt med – för att på sikt nå ett jämlikt samhälle fritt från kränkningar och diskriminering.

När jag föreläser om normkritik, och när jag själv undervisar, så utgår jag ifrån devisen: Synliggör normen, inkludera det normbrytande. Med detta menar jag att om och när värdegrundfrågor ska diskuteras, debatteras, lyftas till ytan så är det NORMEN vi bör fokusera på. Vi är så otroligt ovana vid att prata om den som utgör/följer normen, den står liksom alltid orörd, bara ”är”. Just därför är det den vi ska prata om! Och när vi tar upp normbrytande identiteter och grupper, så bör vi istället inkludera dessa utan att göra dem till ett tema att diskutera. Det är så vi till sist bryter maktobalansen i grunden.

I morse läste jag ett inlägg på instagram, där @herrfroken (som gör ett fantastiskt bra jobb med att öka jämlikhet i skolan, det vill jag verkligen säga!) tog upp två exempel på diskussionsfrågor som jag reagerade på. Syftet var gott, förstås, men jag ska förklara lite närmare varför jag reagerade som jag gjorde:
”Din kompis har två pappor och blir ibland retad för det. Vad kan du göra?”
”Din kompis känner sig varken som kille eller tjej, och i er skola finns könsuppdelade omklädningsrum. Hur känner och tänker du kring det?”
(Obs, jag har kortat ner frågorna.)

Det jag menar är problematiskt med dessa frågor är INTE ämnena i sig – det är skitbra att de tas upp och de behöver lyftas fram – utan det är formuleringarna och fokuset som jag anser vara problematiska. Varför?
1. Frågorna fokuserar på den normbrytande personens utsatthet, samt befäster tydligt att det ÄR avvikande att ha två pappor eller att vara icke-binär. (Detta vet vi liksom redan, vi behöver inte påpeka det återigen.)
2. Frågorna utgår ifrån att den normbrytande är ”någon annan”, dvs. inte den som läser eller diskuterar frågan. Detta skapar ett vi och ett dom, där ”dom” alltid är någon annanstans, inte här. (Även om pedagogen i tanken vet att dessa personer kanske sitter i klassrummet och läsa just den här frågan.)
3. Frågorna syftar till att vi (som alltså antas vara norm) ska acceptera och tolerera den avvikande (medan normen inte är något att acceptera eller tolerera – den bara är, alldeles självklar och neutral).

Vi diskuterade dessa frågeställningar i kommentarsfältet ett tag, och det jag fick som motargument var bland annat att vi inte bör lägga några åsikter i elevernas munnar, att de själva måste få komma fram till vad de tycker. Jag är med på att vi inte ska tvinga barn att tycka något, men om vi nu vill bryta maktobalansen och förändra normen anser jag att det är bättre att ställa frågorna på andra sätt. Kanske såhär:
”Din kompis uttrycker sig kränkande mot barn som har två pappor eller två mammor. Vad kan du göra?”
”På din skola finns det könsuppdelade omklädningsrum, vilket leder till att vissa inte känner sig trygga att byta om. Vad kan du göra?”

Det som händer i dessa omformulerade frågeexempel är att jag som lärare istället flyttar fokus till det riktiga problemet, bort från den normbrytande individen, plus att jag inte förutsätter att den som läser frågan tillhör normen.
Diskussionen kan på många sätt bli densamma – absolut! – men vi börjar i en annan ände och från mitt håll, som pedagog, gör jag en tydlig markering om vad som är problemet: Någon kränker någon annan. Skolans omklädningsrum exkluderar elever. 
Att detta är fel är ju liksom ingen åsiktsfråga, det är fakta. Däremot kan man ha olika tankar och åsikter om hur det ska lösas.
Dessutom hamnar fokus i frågorna (och förhoppningsvis i samtalen) på den som kränker/utsätter (och som kanske också är normen) och på den som exkluderar, istället för den redan utsatta och exkluderade.

Så. Vi har ett likabehandlingsuppdrag att fullfölja, och detta kan vi arbeta med på oändligt många sätt. Ett sätt är genom värderingsövningar och diskussioner (men det är inte det viktigaste, skulle jag säga). Men låt oss då diskutera det som alltför sällan eller aldrig diskuteras: Normen. Förövaren. De exkluderande reglerna/lokalerna/lektionsuppläggen. 
Låt för en gångs skull avvikaren, offret, den exkluderade lämnas ifred och bara få vara neutral och självklar.
De/vi har diskuterats och debatterats tillräckligt, de/vi vill inte bli ”tolererade” eller ”accepterade” i första hand – vi vill bara få respekteras, vara och leva, utan att gång på gång pekas ut, tyckas synd om eller ses som något problem.

I kommande inlägg ger jag exempel på hur vi kan arbeta främjande i den helt vanliga undervisningen. Där anser jag nämligen att vi kan göra störst skillnad.

Att skriva är som att springa – och nu går det undan

1 Mar

Igår hade jag mitt livs första biblioteksevent, och det var helt otroligt roligt. Än roligare förstås att ”premiären” för denna typ av evenemang ägde rum just i Lindsdal utanför Kalmar, där jag växte upp och gick i grundskolan. Jag hade förväntat mig att främst familjen skulle vara där, men tji fick jag, för lokalen blev alldeles fullsatt och de som lyssnade var både personer jag har koppling till (mina gamla låg- och mellanstadielärare, till exempel) och en drös människor som jag aldrig hade träffat.

Det är en jäkla ynnest att få prata om något man brinner för, så mycket kan jag säga. Både själva pratandet och mottagandet, men också att få fundera över vad som egentligen har lett fram till att det blev en roman till slut. Och anledningen till att jag skriver över huvud taget, och hur det kommer sig att jag alltid har skrivit.

Att det blev en roman precis just nu, det var ju faktiskt inte alls meningen. Eller, bättre uttryckt: Inte planerat. Men det var som om en propp började lossa i takt med att ”Om allt vore annorlunda” växte fram, och när den väl skulle bli utgiven lossnade den totalt. Ut flödade plötsligt orden, berättelserna, idéerna. Skrivlängtan fanns ju där inne hela tiden – på samma sätt som jag/man ibland kan ha en längtan efter att springa eller göra något annat som trots att det är härligt känns som en bergsbestigning precis i början. Men när man väl börjar klättra, börjar röra benen – eller för den delen fingrarna över tangentbordet – så bara kommer det. Längtan får blomma ut, och väldigt snart belönas man med den där härliga känslan över att ja, just det, det är ju såhär det ska vara!

Det här pratade jag en del om igår på Lindsdalsbiblioteket. Men också om hur idén till just den här romanen föddes och utvecklades, och om handlingen förstås. Kopplingen till den verkliga historien, till 30-talet då homosexualitet fortfarande var kriminellt och då barnhemsbarn bestraffades för minsta lilla förseelse. Och kopplingen mellan historien och idag, lagar som har förändrats och ersatts av normer, förväntningar och fördomar.

Och på samma sätt som skrivandet har lossnat för mig (även om jag den senaste tiden har lidit en hel del av skrivkramp…) så har även idéerna om föreläsningar, skrivkurser, bokcirkelevenemang börjat flöda. Så mycket går att göra, och får hjärnan bestämma så skulle alltihop hända här och nu. Men så enkelt är det förstås inte, för jag har ett heltidsjobb att sköta, två barn som kräver sitt och en kropp som faktiskt måste få vila ibland.

Tids nog, eller successivt, hoppas jag dock få ägna mig mer åt detta. Åt skrivandet. Åt att få prata om skrivande och inspirera andra. Åt att föreläsa om normer, normkritik och litteraturens möjligheter att förändra uppfattningar och skadliga samhällsstrukturer.

Med det sagt: Bjud hemskt gärna in mig! Till ditt lokala bibliotek. Till bokhandeln närmast dig. Till din bokcirkel. Eller, förstås, till skolor. ”Om allt vore annorlunda” lämpar sig inte jättebra för högstadiet, men jag tror definitivt att gymnasieelever skulle kunna läsa och uppskatta den.

Ett rätt okej liv, helt plötsligt

18 Jun

Om knappt två veckor ska vår bebis plockas ut, om hen inte vill ut tidigare. Där råder minst sagt blandade känslor, både hos mig och den gravida. Hon är tung och trött och rastlös, vi båda längtar efter ungen samtidigt som jag känner att det vore rätt skönt att sluta jobba först (sista arbetsdagen idag), hinna storstäda här hemma en sista gång före förlossningen och spendera egen tid med blivande storebror. Samt även: Hinna andas.

Men sånt går ju inte riktigt att bestämma. Ungen vill ut när ungen vill ut.

Det har varit hektiska dagar och veckor, mycket jobb och liv i ett enda virrvarr och på samma gång som det gör mig trött så känns det ganska bra. Som jag sa till min psykolog sist jag var där, då vi mest satt i varsin fåtölj och småpratade: Jag hinner ju inte ens ha ångest!!

Bra det i och för sig. Hoppas bara inte – breviditeten till trots – att jag drabbas av förlossningsdepression plötsligt, det skulle ju vara extremt typiskt mig. Dessutom känns det som att vi haft väl mycket flyt den senaste tiden, eller? Vågskålen…

Jobbet, ja, det trivs jag verkligen med. Så pass bra att jag egentligen utan att blinka (nästan) skulle kunna tänka mig att jobba fyra veckor till. Fattar ni? En vinter fylld av utmattning och depression, en omvälvande och rejält energikrävande början på nytt jobb, först halvtid och därefter heltid – och nu känner jag igen mig själv igen. Härliga elever, skitbra kollegor, stabil och lyhörd ledning. Jag ser redan fram emot augusti.

…men i augusti kommer allt vara nytt och helt annorlunda. Ju närmre det kommer, desto mer overkligt känns det – konstigt nog. En bebis. Ett litet liv. En gigantisk drös sömnlösa nätter och en aldrig sinande molande oro för allt som skulle kunna hända…

Kanske är det bäst att bara ta allt som det kommer. Klyschigt, men vettigt. Bebisen ska ut, storebror ska vänja sig, såret på min frus mage ska läka. Jag tänker mig en sommar fylld av småutflykter här i närheten, promenader och parkhäng. Och så Stockholm Pride, där jag ska medverka i tre programpunkter. Förhoppningsvis en tripp söderut precis innan det är dags att börja jobba igen.

Ack, ovissheten…

Vad ska ni göra i sommar?imageAdrian i Malmö förra sommaren. imageSnigelspaning i Kalmar.imageUpptäcktsfärd i närområdet, även detta förra sommaren.image…och så jag.

Skolavslutning, bloggtorka och obesvarade kommentarer

11 Jun

Ibland bara försvinner den, blogglusten. Eller snarare platsen för bloggande, inne i huvudet. Den krymper liksom ihop i takt med att allt annat – livet – breder ut sig.

Idag har det varit skolavslutning. Märkligt på något vis, för mig som ju inte har jobbat just där särskilt länge. Jag kunde inte låta bli att tänka på förra årets sorgliga farväl, och blir nästan tårögd bara jag skriver om det nu. Fan, jag saknar fortfarande den skola, de elever och de kollegor jag lämnade för ett år sedan. Hur tänkte jag egentligen? Men samtidigt trivs jag ju på det nya jobbet, det gör jag. Och de åttor jag gråtande lämnade förra sommaren gick ut nian nu, så dem är det givetvis lönlöst att sakna.

Det är ett speciellt arbete, att vara lärare. Att knyta an till så många olika individer, släppa in dem i sitt liv och få en sådan stor inblick i deras – och sedan sprids de för vinden för att genast bytas ut mot nya.

Att inte ha nior i år var rätt skönt måste jag säga. Slippa tårarna. Dessutom är det första gången någonsin i min fyraåriga lärarkarriär som jag nu sa hejdå till elever jag sedan träffar igen i höst – inget byte av jobb, inga större schemaförändringar. Skönt!

I övrigt så har vi idag fått vår kallelse till inskrivningen inför kejsarsnittet, Adrian tycks helt magiskt ha blivit blöjfri dagtid (kanske skriver mer om det någon gång?) och till helgen kommer mina två småsystrar på besök. Det känns überlyxigt att vi tre, 28, 23 och 16 bast, ska hänga i ett par dagar. När hände det senast? När vi var små, tror jag…

…och till sist vill jag även säga hur dåligt samvete jag har som inte svarar på alla era kommentarer! Jag läser allihop och är otroligt glad över att ha så många kloka, uppmuntrande läsare som delar med sig av tankar och upplevelser. Ni anar inte! Dock tar det en jäkla tid att svara på alla och med min ständiga tidspress måste jag ofta välja mellan att skriva det där inlägget eller att svara på kommentarer och då blir det liksom det förstnämnda. Men fortsätt kommentera! Jag svarar så ofta och så mycket jag hinner!
image

Att komma ut för femhundrasjuttiotredje gången

2 Jun

Att leva i en icke-heterosexuell relation innebär att tvingas komma ut åtminstone en gång i veckan. Ibland ännu oftare. Ni vet, rätta folk som frågar om Adrians pappa, ”maken där hemma” eller vad ”min pojkvän” heter. Det handlar väldigt sällan om att se någon djupt i ögonen och med allvarlig min meddela att ”jag är lesbisk!” (vilket man lätt kan få för sig när man tittar på medioker/dålig flatfilm), utan det rör sig snarare om att gång på gång bemöta heteronormativa uttalanden och förväntningar, helt enkelt.

Och ofta går det ju, om man inte känner sig sugen på att outa sig och orsaka värsta balunsen/bli utstirrad/bemötas av ett ”vaaaaaa???”, att undvika de där svaren som känns så oerhört personliga fast det egentligen handlar om världens mest vanliga grej (inte för inte som jag kallar mig ”svenssonmamma”…). Inte ljuga direkt, utan helt enkelt bara undvika sanningen. Som i skolan, bland frågvisa elever:
”Är du gift?” ”Ja.”
”Har du en man?” ”Nej.”
”Har du barn?” ”Ja.”
Och så vidare. Kortfattade svar brukar sällan generera följdfrågor, har jag märkt.

Det fungerar även utmärkt att säga ”den andra föräldern” om Adrians andra mamma eller när det passar referera till ”familjen” eller ”de där hemma”. Folk utgår ifrån att det rör sig om man och barn (utöver det faktum att eleverna just verkar ha väldigt svårt att greppa att jag faktiskt har barn).

Att komma ut på jobbet, för eleverna just, tycker jag är rätt jobbigt. Jag har tidigare bloggat om det bland annat här och här.

…men så plötsligt händer det, ofta i en rätt otippad situation faktiskt – och så även idag:

Eftermiddagslektion. Eleverna skrev en utvärdering, och någon frågar plötsligt:
”Sanna, har du haft sex?”
Kort paus, jag hinner knappt reagera och sen kommer hen på:
”Just det, du har ju barn! Eller har du det?”
…och då kändes det som att det liksom var dags. Nej, inte att prata om vem jag helst ligger med (vilket cisheterosar verkar tro att vi homo- och bisexuella väldigt gärna pratar om?!) utan att prata om att barn inte alltid blir till genom sex. Fast riktigt så uttryckte jag mig inte heller, utan jag sa helt enkelt att ja, jag har ett barn, snart två (alltså ni anar inte hur viktigt det känns att få säga det), varpå jag fick frågan om jag är gravid och, ja, och så vidare.

Skönt. Då var det avklarat. Tefatsstora ögon på vissa, någon mumlade ”she’s a lezzbian” och ytterligare någon reflekterade säkert över alla de gånger jag bett dem sluta använda bög och gay som skällsord!! och insåg anledningen till att jag är så snabb på att ta den diskussionen. Alltså, alla lärare borde förstås vara lika angelägna om det, men det vet jag ju att de inte är.

När kom ni ut sist?

Söndag, mors dag, valdag

25 Maj

wpid-20140525_130709.jpgHär sitter jag. I sängen, med dator och lunch i knät. Pustar ut efter dagens hittills uträttade arbete: Valsedelsutdelning för Feministiskt Initiativ, bedömning av 14 elevtexter. Nu är jag värd en paus innan läsning och bedömning fortsätter. Som jag skrev igår: Slutet på maj är en sjukt hektisk period. Det känns verkligen i hela kroppen att sommarlovet närmar sig och att det behövs. Huvudet tungt som cement, tankarna svåra att räta ut. Men det var trevligt att hänga med representanter från andra partier i morse, tack och lov fanns varken KD eller SD på plats. Varje gång en röstare passerade och valde att enbart ta emot en valsedel från mig kändes det givetvis extra fint. Nu händer det! wpid-img_20140525_084900.jpg wpid-img_20140525_125122.jpg …och den här lilla människan behövde visst också lite vila efter dagens insats i röstlokalen. Han väckte mig för övrigt i morse, där jag låg på min hög av madrasser i hans rum (jag har blivit bestulen på min sida av dubbelsängen), genom att sticka en placker under näsan på mig och tala om att jag måste tvätta tänderna. Han har helt och fullt börjat förknippa mig med plackers, ni vet såna där praktiska tandtrådsgrejer, igår utropade han ”mamma Sannaaa!” när han fick syn på en slängd sån där nedanför balkongen. Jaha.

Något mors dags-firande blir det inte riktigt när ens avkomma inte ens fyllt tre, och jag vet inte hur himla viktigt det där är egentligen. Han kramas och pussas och talar om att mammorna är bäst varje dag, och bara det att vi har förmånen att få ha den där fantastiska krabaten i vårt liv är ju gåva nog, liksom. Självklart ringer jag dock min kära mor en dag som denna (och helst minst en gång i veckan året om).

Hur gör ni andra? Är Mors dag något som särskilt firas/uppmärksammas?

wpid-img_20140524_161414.jpgVärldens finaste unge. Punkt.

Nej men, hörni. Jag har inte så mycket vettigt att säga faktiskt. Jag vill mest påminna er om att rösta, för sjutton gummor, och om ni ännu inte har bestämt er kan ni väl läsa den här texten som jag skrev i vintras. Eller läser ni den oavsett, och pushar era nära och kära att dra iväg till närmaste vallokal. Det är vår rättighet och skyldighet att rösta, och även om man tänker att det (just nu) är strunt samma för en själv, så gör det kanske förbaskat stor skillnad för någon annan. Ni vet, ute i Europa blåser inga trevliga vindar just nu. Rösta för att mota bort rasister och nazister, homo-, bi- och transfober, annars tar de över. Okej? Vallokalerna har öppet till klockan 21.

Själv fortsätter jag som sagt textbedömningen och beger mig sedan ut i solen en stund till. Ikväll kommer jag förmodligen bjussa på veckans försenade flatfilmsfredag och i morgon publiceras det första gästinlägget ever på den här bloggen – en text om bifobi. Missa inte.

Lösenordsskyddad: En tillbakablick och läget just nu (samt en liten påminnelse)

24 Maj

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Varför intoleranta attityder aldrig bör ges utrymme i klassrummet

4 Maj

Nedanstående text publicerades på bloggen ”Det öppna klassrummet” tidigare i veckan, och jag tänkte att jag delar med mig av den här också. Dels för att jag tycker att den är viktig, dels för att jag vill fortsätta locka er till ”Det öppna klassrummet” och dels för att jag på tisdag den 6 maj kommer att tala om just kränkande åsikter och intoleranta attityder i skolan i en lärarpanel som jag blivit inbjuden att delta i. Eventet anordnas av LR Stud i Uppsala, äger rum i Uppsala just och vänder sig främst till lärarstudenter, men yrkesverksamma lärare är givetvis välkomna. Kom gärna dit och lyssna, ni som bor i (närheten av) Uppsala!

”Vi kan inte blunda för det som är obekvämt!”
“Det går inte att undvika känsliga ämnen!”
“Att lägga locket på kan få motsatt effekt!”

Samtliga dessa kommentarer hörs eller ses ofta yttras i sammanhang där jag talar eller skriver om nolltolerans mot hbtq-fobiska attityder, rasism och andra former av kränkningar i skolan. Det är som om personer, i det här fallet pedagoger, har svårt att se skillnaden mellan kränkande uttalanden och att alls diskutera eller nämna hbtq-fobi och rasism. Att förbjuda det senare är det givetvis aldrig tal om, men att prata om att det finns hbtq-fobi och rasism i samhället eller att själv agera inkluderande och aktivt främja respekt och jämlikhet, innebär inte att vi måste acceptera att vilka åsikter som helst framförs.

Dock tycks det finnas en utbredd uppfattning om att det sannerligen är viktigt att de negativa attityderna och fördomarna gentemot exempelvis hbtq-personer och rasifierade får komma upp till ytan, att personerna (eleverna) som innehar dessa åsikter minsann måste få komma till tals. Ibland anses detta rentav viktigare än att hbtq-personerna och de rasifierade själva får komma till tals, och definitivt viktigare än deras mående och trygghet i sammanhanget.

Ett exempel på detta kunde vi läsa i bl.a. Svenska Dagbladet för någon vecka sedan, då det framkommit att en svart lärarstudent hade ombetts lämna klassrummet när det vankades diskussion om rasism, eftersom diskussionen kunde “hämmas” ifall hon deltog. Ärendet ligger nu på Diskrimineringsombudsmannens bord. Att någon bryter mot hetero- och cisnormerna syns inte nödvändigtvis på utsidan, och i de allra flesta fall glöms det bort att vi faktiskt sitter där i klassrummet. Kanske är det därför som många anser det vara fullt rimligt att alla elever deltar/får lyssna till debatter om exempelvis homosexuellas lämplighet som föräldrar och rätt att skaffa barn (trots att detta har varit juridiskt möjligt i tio års tid…)?

Men varför anses det så vansinnigt viktigt att intoleranta attityder, fördomar och kränkande åsikter får uttalas, och varför i ett klassrum? Räcker inte vetskapen om att dessa attityder finns, i kombination med vetskapen om att personerna som drabbas faktiskt sitter i klassrummet? För vi sitter ju där. Och gäller det inte eleverna personligen, så gäller det med absolut största sannolikhet deras föräldrar, vänner eller släktingar.

I skolans uppdrag ingår att alla elever ska vara trygga. Vi ska motverka intolerans, vi ska främja lika möjligheter för alla och förebygga kränkningar och diskriminering. För att kunna göra detta krävs inte att vi tillåter och uppmuntrar att intoleranta attityder öppet luftas i klassrummet. Om så ändå sker (vilket det tyvärr säkerligen kommer göra) har vi inget annat val än att bemöta givetvis, men det finns ingen anledning att exempelvis ställa frågor som ger homofoben tillfälle att ge uttryck för homofobi eller rasisten möjlighet att uttrycka rasistiska åsikter. Det är liksom inte så att personer negativt inställda till homosexualitet, könsöverskridande identiteter eller individer med annan hudfärg än de själva blir mindre negativt inställda för att de tillåts eller uppmuntras uttrycka sin fobi.

Om vi ser det på det sättet, om vi sätter likhetstecken mellan nolltolerans mot fördomsfulla uttalanden och att “lägga locket på”, då likställer vi samtidigt exempelvis homosexualitet, bisexualitet och trans med vilken åsiktsladdad “företeelse” som helst, såsom droganvändning, kärnkraft eller monarki. Skillnaden är att vi i det ena fallet diskuterar just en företeelse eller ett materiellt ting, medan vi i det andra fallet diskuterar individer och mänskliga rättigheter. Individer som, som sagt, sitter i vårt klassrum.

Att ”lägga locket på” eller ”blunda för det obekväma” är helt enkelt inte vad det handlar om, eftersom målet är att främja de goda attityderna, tryggheten hos alla inblandade, att själva vara goda förebilder. Vi kan prata om vad yttrandefrihet är (att det är något som sker mellan stat och individ, inte mellan individer och att det inte handlar om rätten att kränka någon) och vi kan påminna om varför skolan har ett likabehandlingsuppdrag, om att det finns sju diskrimineringsgrunder och varför just dessa sju har valts ut. Men vi får aldrig se vissa elever, deras hudfärg, deras könsidentitet eller deras sexualitet som något ”obekvämt” eller ett ”hett ämne”, för då är vi ute på riktigt hal is.

En fråga och en smärre utskällning riktad till lärare…

16 Apr

…är det som jag har bjudit på i bloggen ”Det öppna klassrummet” den senaste veckan, ni som har missat det. Först skrev jag aningen spretigt om lite av varje, men ytterst om den trötthet jag kan känna över att så pass få lärare gör vad de borde av sitt likabehandlingsuppdrag, och ställde frågan: Hur gör DU för att motverka hbtq-fobi i klassrummet? Texten väckte som vanligt vissa inte så jättepositiva reaktioner från lärare som helt och hållet missförstår/väljer att missförstå det jag skriver om och värdegrundsarbete generellt. Många är givetvis också positiva, engagerade och fantastiska, men shit, vi pratar om LÄRARE, det krävs en lägstanivå på viljan och agerandet gällande detta och ingen ska för sjutton slippa undan helt. Resultatet av frustrationen blev texten ”Skärpning! Värdegrunden går inte att välja bort!”

In och läs, för all del och glöm inte att sprida allt ni gillar!