Tag Archives: lärare

Ett rätt okej liv, helt plötsligt

18 Jun

Om knappt två veckor ska vår bebis plockas ut, om hen inte vill ut tidigare. Där råder minst sagt blandade känslor, både hos mig och den gravida. Hon är tung och trött och rastlös, vi båda längtar efter ungen samtidigt som jag känner att det vore rätt skönt att sluta jobba först (sista arbetsdagen idag), hinna storstäda här hemma en sista gång före förlossningen och spendera egen tid med blivande storebror. Samt även: Hinna andas.

Men sånt går ju inte riktigt att bestämma. Ungen vill ut när ungen vill ut.

Det har varit hektiska dagar och veckor, mycket jobb och liv i ett enda virrvarr och på samma gång som det gör mig trött så känns det ganska bra. Som jag sa till min psykolog sist jag var där, då vi mest satt i varsin fåtölj och småpratade: Jag hinner ju inte ens ha ångest!!

Bra det i och för sig. Hoppas bara inte – breviditeten till trots – att jag drabbas av förlossningsdepression plötsligt, det skulle ju vara extremt typiskt mig. Dessutom känns det som att vi haft väl mycket flyt den senaste tiden, eller? Vågskålen…

Jobbet, ja, det trivs jag verkligen med. Så pass bra att jag egentligen utan att blinka (nästan) skulle kunna tänka mig att jobba fyra veckor till. Fattar ni? En vinter fylld av utmattning och depression, en omvälvande och rejält energikrävande början på nytt jobb, först halvtid och därefter heltid – och nu känner jag igen mig själv igen. Härliga elever, skitbra kollegor, stabil och lyhörd ledning. Jag ser redan fram emot augusti.

…men i augusti kommer allt vara nytt och helt annorlunda. Ju närmre det kommer, desto mer overkligt känns det – konstigt nog. En bebis. Ett litet liv. En gigantisk drös sömnlösa nätter och en aldrig sinande molande oro för allt som skulle kunna hända…

Kanske är det bäst att bara ta allt som det kommer. Klyschigt, men vettigt. Bebisen ska ut, storebror ska vänja sig, såret på min frus mage ska läka. Jag tänker mig en sommar fylld av småutflykter här i närheten, promenader och parkhäng. Och så Stockholm Pride, där jag ska medverka i tre programpunkter. Förhoppningsvis en tripp söderut precis innan det är dags att börja jobba igen.

Ack, ovissheten…

Vad ska ni göra i sommar?imageAdrian i Malmö förra sommaren. imageSnigelspaning i Kalmar.imageUpptäcktsfärd i närområdet, även detta förra sommaren.image…och så jag.

Annonser

Skolavslutning, bloggtorka och obesvarade kommentarer

11 Jun

Ibland bara försvinner den, blogglusten. Eller snarare platsen för bloggande, inne i huvudet. Den krymper liksom ihop i takt med att allt annat – livet – breder ut sig.

Idag har det varit skolavslutning. Märkligt på något vis, för mig som ju inte har jobbat just där särskilt länge. Jag kunde inte låta bli att tänka på förra årets sorgliga farväl, och blir nästan tårögd bara jag skriver om det nu. Fan, jag saknar fortfarande den skola, de elever och de kollegor jag lämnade för ett år sedan. Hur tänkte jag egentligen? Men samtidigt trivs jag ju på det nya jobbet, det gör jag. Och de åttor jag gråtande lämnade förra sommaren gick ut nian nu, så dem är det givetvis lönlöst att sakna.

Det är ett speciellt arbete, att vara lärare. Att knyta an till så många olika individer, släppa in dem i sitt liv och få en sådan stor inblick i deras – och sedan sprids de för vinden för att genast bytas ut mot nya.

Att inte ha nior i år var rätt skönt måste jag säga. Slippa tårarna. Dessutom är det första gången någonsin i min fyraåriga lärarkarriär som jag nu sa hejdå till elever jag sedan träffar igen i höst – inget byte av jobb, inga större schemaförändringar. Skönt!

I övrigt så har vi idag fått vår kallelse till inskrivningen inför kejsarsnittet, Adrian tycks helt magiskt ha blivit blöjfri dagtid (kanske skriver mer om det någon gång?) och till helgen kommer mina två småsystrar på besök. Det känns überlyxigt att vi tre, 28, 23 och 16 bast, ska hänga i ett par dagar. När hände det senast? När vi var små, tror jag…

…och till sist vill jag även säga hur dåligt samvete jag har som inte svarar på alla era kommentarer! Jag läser allihop och är otroligt glad över att ha så många kloka, uppmuntrande läsare som delar med sig av tankar och upplevelser. Ni anar inte! Dock tar det en jäkla tid att svara på alla och med min ständiga tidspress måste jag ofta välja mellan att skriva det där inlägget eller att svara på kommentarer och då blir det liksom det förstnämnda. Men fortsätt kommentera! Jag svarar så ofta och så mycket jag hinner!
image

Att komma ut för femhundrasjuttiotredje gången

2 Jun

Att leva i en icke-heterosexuell relation innebär att tvingas komma ut åtminstone en gång i veckan. Ibland ännu oftare. Ni vet, rätta folk som frågar om Adrians pappa, ”maken där hemma” eller vad ”min pojkvän” heter. Det handlar väldigt sällan om att se någon djupt i ögonen och med allvarlig min meddela att ”jag är lesbisk!” (vilket man lätt kan få för sig när man tittar på medioker/dålig flatfilm), utan det rör sig snarare om att gång på gång bemöta heteronormativa uttalanden och förväntningar, helt enkelt.

Och ofta går det ju, om man inte känner sig sugen på att outa sig och orsaka värsta balunsen/bli utstirrad/bemötas av ett ”vaaaaaa???”, att undvika de där svaren som känns så oerhört personliga fast det egentligen handlar om världens mest vanliga grej (inte för inte som jag kallar mig ”svenssonmamma”…). Inte ljuga direkt, utan helt enkelt bara undvika sanningen. Som i skolan, bland frågvisa elever:
”Är du gift?” ”Ja.”
”Har du en man?” ”Nej.”
”Har du barn?” ”Ja.”
Och så vidare. Kortfattade svar brukar sällan generera följdfrågor, har jag märkt.

Det fungerar även utmärkt att säga ”den andra föräldern” om Adrians andra mamma eller när det passar referera till ”familjen” eller ”de där hemma”. Folk utgår ifrån att det rör sig om man och barn (utöver det faktum att eleverna just verkar ha väldigt svårt att greppa att jag faktiskt har barn).

Att komma ut på jobbet, för eleverna just, tycker jag är rätt jobbigt. Jag har tidigare bloggat om det bland annat här och här.

…men så plötsligt händer det, ofta i en rätt otippad situation faktiskt – och så även idag:

Eftermiddagslektion. Eleverna skrev en utvärdering, och någon frågar plötsligt:
”Sanna, har du haft sex?”
Kort paus, jag hinner knappt reagera och sen kommer hen på:
”Just det, du har ju barn! Eller har du det?”
…och då kändes det som att det liksom var dags. Nej, inte att prata om vem jag helst ligger med (vilket cisheterosar verkar tro att vi homo- och bisexuella väldigt gärna pratar om?!) utan att prata om att barn inte alltid blir till genom sex. Fast riktigt så uttryckte jag mig inte heller, utan jag sa helt enkelt att ja, jag har ett barn, snart två (alltså ni anar inte hur viktigt det känns att få säga det), varpå jag fick frågan om jag är gravid och, ja, och så vidare.

Skönt. Då var det avklarat. Tefatsstora ögon på vissa, någon mumlade ”she’s a lezzbian” och ytterligare någon reflekterade säkert över alla de gånger jag bett dem sluta använda bög och gay som skällsord!! och insåg anledningen till att jag är så snabb på att ta den diskussionen. Alltså, alla lärare borde förstås vara lika angelägna om det, men det vet jag ju att de inte är.

När kom ni ut sist?

Söndag, mors dag, valdag

25 Maj

wpid-20140525_130709.jpgHär sitter jag. I sängen, med dator och lunch i knät. Pustar ut efter dagens hittills uträttade arbete: Valsedelsutdelning för Feministiskt Initiativ, bedömning av 14 elevtexter. Nu är jag värd en paus innan läsning och bedömning fortsätter. Som jag skrev igår: Slutet på maj är en sjukt hektisk period. Det känns verkligen i hela kroppen att sommarlovet närmar sig och att det behövs. Huvudet tungt som cement, tankarna svåra att räta ut. Men det var trevligt att hänga med representanter från andra partier i morse, tack och lov fanns varken KD eller SD på plats. Varje gång en röstare passerade och valde att enbart ta emot en valsedel från mig kändes det givetvis extra fint. Nu händer det! wpid-img_20140525_084900.jpg wpid-img_20140525_125122.jpg …och den här lilla människan behövde visst också lite vila efter dagens insats i röstlokalen. Han väckte mig för övrigt i morse, där jag låg på min hög av madrasser i hans rum (jag har blivit bestulen på min sida av dubbelsängen), genom att sticka en placker under näsan på mig och tala om att jag måste tvätta tänderna. Han har helt och fullt börjat förknippa mig med plackers, ni vet såna där praktiska tandtrådsgrejer, igår utropade han ”mamma Sannaaa!” när han fick syn på en slängd sån där nedanför balkongen. Jaha.

Något mors dags-firande blir det inte riktigt när ens avkomma inte ens fyllt tre, och jag vet inte hur himla viktigt det där är egentligen. Han kramas och pussas och talar om att mammorna är bäst varje dag, och bara det att vi har förmånen att få ha den där fantastiska krabaten i vårt liv är ju gåva nog, liksom. Självklart ringer jag dock min kära mor en dag som denna (och helst minst en gång i veckan året om).

Hur gör ni andra? Är Mors dag något som särskilt firas/uppmärksammas?

wpid-img_20140524_161414.jpgVärldens finaste unge. Punkt.

Nej men, hörni. Jag har inte så mycket vettigt att säga faktiskt. Jag vill mest påminna er om att rösta, för sjutton gummor, och om ni ännu inte har bestämt er kan ni väl läsa den här texten som jag skrev i vintras. Eller läser ni den oavsett, och pushar era nära och kära att dra iväg till närmaste vallokal. Det är vår rättighet och skyldighet att rösta, och även om man tänker att det (just nu) är strunt samma för en själv, så gör det kanske förbaskat stor skillnad för någon annan. Ni vet, ute i Europa blåser inga trevliga vindar just nu. Rösta för att mota bort rasister och nazister, homo-, bi- och transfober, annars tar de över. Okej? Vallokalerna har öppet till klockan 21.

Själv fortsätter jag som sagt textbedömningen och beger mig sedan ut i solen en stund till. Ikväll kommer jag förmodligen bjussa på veckans försenade flatfilmsfredag och i morgon publiceras det första gästinlägget ever på den här bloggen – en text om bifobi. Missa inte.

En tillbakablick och läget just nu (samt en liten påminnelse)

24 Maj

Maj närmar sig sitt slut. Maj och början på juni – en lärares mest intensiva period på året. De sista proven, redovisningarna, inlämningarna ramlar in och ska bedömas, betyg ska sättas, elever som fortfarande inte riktigt uppnått kunskapskraven behöver den där extra knuffen i rätt riktning för att förhoppningsvis kunna bedömas som godkända inför sommaren. Betyg är långt ifrån allt, men i månadsskiftet maj-juni känns det lite så. Alla frågar vilket betyg de ligger på, undrar om jag bara snabbt snabbt kan läsa igenom deras två sidor långa text och på trettio sekunder tala om vad som behöver förbättras för att det ska bli ett A, kontakten med föräldrar tätnar, det gäller att samtliga bedömningar blir rättvisa och tydligt kan motiveras. För min del är det ungefär 100 betyg som ska sättas. 100 betyg på 100 elever som jag bara känt sedan i april. Lätt är det inte.

Dock trivs jag på mitt nya jobb och hoppas att jag efter föräldraledigheten nästa vår och sommar kan förbli där, det ser ljust ut just nu i alla fall. Lagom långt hemifrån, en vanlig jäkla skola, många elever i särskilt stort behov av stöd – men majoriteten vet vad de gör i skolan och varför vi ”tvingar” dit dem varje morgon. Minst en gång per dag känner jag: Yes! Det här jobbet är kul! Samtidigt som jag minst en gång per vecka halvt bryter ihop av stress, känslan av otillräcklighet, att inte kunna göra mer än vad jag gör. Shit, vad vissa ungdomar har att kämpa med. Det är fan inte rättvist.

I jämförelse är min egen tillfälliga livssvacka inte mycket att oja sig över. Även om det har varit förbannat kämpigt hela det här läsåret.

Terminen började som bekant med att jag dundrade in i det vi kallar väggen. Efter att ha stångat mig blodig på jobbet varje jävla dag hela höstterminen sa kroppen helt enkelt stopp. Sjukskrivningen var ett faktum, och med den kom ångesten, identitetskrisen. Men jag är ju inte sån??! Ett par veckor gick och plötsligt insåg min arbetsgivare att de inte hade råd med en sjukskriven, och fort som tusan blev jag uppsagd. Ett sms på måndagskvällen och den där ångesten växte sig allt större. Dels förödmjukelsen, dels paniken över ekonomin, framtiden, att vi snart skulle bli tvåbarnsföräldrar. Oändliga telefonsamtal med facket, försäkringskassan, arbetsförmedlingen och så söka jobb mitt i allt det där. För jag kunde ju inte gå hemma hur länge som helst. Februari, början av mars, två jobbintervjuer – och jag fick två jobb! Tackade nej till det ena, började halvtid på det andra (mitt nuvarande) det blev påsk och sedan var det dags för heltid. Min läkare hade iskallt räknat med att sjukskriva mig terminen ut, men nä, det gick ju inte. Med en höggravid fru hemma blir den ekonomiska stressen större av att inte jobba heltid. Vårterminen kantas dessutom av röda dagar och klämdagar.

Och nu är jag alltså här. Snart är det juni, betygen kommer vara satta, striderna med de få som är missnöjda med min bedömning kommer vara över – och vår bebis kan bestämma sig för att komma ut precis när som helst.

Jag ser så otroligt mycket fram emot den här sommaren. Jag längtar efter att spendera massor av tid med Adrian (vi fick för övrigt en försmak av sommarledigheten i torsdags, då han och jag efter jobb och förskola styrde kosan mot Gröna Lund, åkte karusell, åt skräpmat och lyssnade på Laleh – nu är han verkligen i den där åldern då sådana aktiviteter börjar bli riktigt mysiga, och vi kan prata om det en lång tid efteråt). Jag längtar förstås efter bebisen, även om jag fortfarande inte riktigt kan begripa det. Fem och en halv vecka. Då kanske den kommer, eller har den redan kommit, eller ska den alldeles snart komma. Herregud.

Så mycket skrivet har det, av förståeliga skäl va?, inte blivit de senaste par veckorna. Men förhoppningsvis blir det mer inom mycket kort. Ni hittar mig fortfarande på Det öppna klassrummet titt som tätt (i förrgår skrev jag om varför elever inte bör delas upp efter kön, in och läs med er!) och ni som är föräldrar kan styra kosan mot Pressbyrån eller teckna en prenumeration av Nära barn illa kvickt (i det nybakade numret skriver jag en krönika om att bli tvåbarnsförälder, mer om detta i kommande blogginlägg).wpid-20140522_164436.jpgwpid-20140522_182215.jpgwpid-img_20140522_202136.jpg wpid-2014-05-23-16.40.53.jpg.jpegwpid-2014-05-23-16.41.10.jpg.jpeg…till sist vill jag påminna er om att rösta i EU-valet i morgon. Glöm inte  det. Oavsett om ni älskar eller hatar EU: Gå och rösta! Om inte annat för att mota bort rasisterna, okej? Jag kommer dela ut valsedlar för Feministiskt Initiativ i mitt distrikt i morgon förmiddag, givetvis rösta själv och utöver detta ägnas helgen åt bedömning, rättning och lek i solen med min unge. Så ni vet.

Ps. Jag hann inte med någon flatfilmsfredag igår, var ensam hemma med barnet. Men jag såg hela två flatfilmer – en skitdålig och en skitbra – så jag lovar att recension kommer inom kort.

Varför intoleranta attityder aldrig bör ges utrymme i klassrummet

4 Maj

Nedanstående text publicerades på bloggen ”Det öppna klassrummet” tidigare i veckan, och jag tänkte att jag delar med mig av den här också. Dels för att jag tycker att den är viktig, dels för att jag vill fortsätta locka er till ”Det öppna klassrummet” och dels för att jag på tisdag den 6 maj kommer att tala om just kränkande åsikter och intoleranta attityder i skolan i en lärarpanel som jag blivit inbjuden att delta i. Eventet anordnas av LR Stud i Uppsala, äger rum i Uppsala just och vänder sig främst till lärarstudenter, men yrkesverksamma lärare är givetvis välkomna. Kom gärna dit och lyssna, ni som bor i (närheten av) Uppsala!

”Vi kan inte blunda för det som är obekvämt!”
“Det går inte att undvika känsliga ämnen!”
“Att lägga locket på kan få motsatt effekt!”

Samtliga dessa kommentarer hörs eller ses ofta yttras i sammanhang där jag talar eller skriver om nolltolerans mot hbtq-fobiska attityder, rasism och andra former av kränkningar i skolan. Det är som om personer, i det här fallet pedagoger, har svårt att se skillnaden mellan kränkande uttalanden och att alls diskutera eller nämna hbtq-fobi och rasism. Att förbjuda det senare är det givetvis aldrig tal om, men att prata om att det finns hbtq-fobi och rasism i samhället eller att själv agera inkluderande och aktivt främja respekt och jämlikhet, innebär inte att vi måste acceptera att vilka åsikter som helst framförs.

Dock tycks det finnas en utbredd uppfattning om att det sannerligen är viktigt att de negativa attityderna och fördomarna gentemot exempelvis hbtq-personer och rasifierade får komma upp till ytan, att personerna (eleverna) som innehar dessa åsikter minsann måste få komma till tals. Ibland anses detta rentav viktigare än att hbtq-personerna och de rasifierade själva får komma till tals, och definitivt viktigare än deras mående och trygghet i sammanhanget.

Ett exempel på detta kunde vi läsa i bl.a. Svenska Dagbladet för någon vecka sedan, då det framkommit att en svart lärarstudent hade ombetts lämna klassrummet när det vankades diskussion om rasism, eftersom diskussionen kunde “hämmas” ifall hon deltog. Ärendet ligger nu på Diskrimineringsombudsmannens bord. Att någon bryter mot hetero- och cisnormerna syns inte nödvändigtvis på utsidan, och i de allra flesta fall glöms det bort att vi faktiskt sitter där i klassrummet. Kanske är det därför som många anser det vara fullt rimligt att alla elever deltar/får lyssna till debatter om exempelvis homosexuellas lämplighet som föräldrar och rätt att skaffa barn (trots att detta har varit juridiskt möjligt i tio års tid…)?

Men varför anses det så vansinnigt viktigt att intoleranta attityder, fördomar och kränkande åsikter får uttalas, och varför i ett klassrum? Räcker inte vetskapen om att dessa attityder finns, i kombination med vetskapen om att personerna som drabbas faktiskt sitter i klassrummet? För vi sitter ju där. Och gäller det inte eleverna personligen, så gäller det med absolut största sannolikhet deras föräldrar, vänner eller släktingar.

I skolans uppdrag ingår att alla elever ska vara trygga. Vi ska motverka intolerans, vi ska främja lika möjligheter för alla och förebygga kränkningar och diskriminering. För att kunna göra detta krävs inte att vi tillåter och uppmuntrar att intoleranta attityder öppet luftas i klassrummet. Om så ändå sker (vilket det tyvärr säkerligen kommer göra) har vi inget annat val än att bemöta givetvis, men det finns ingen anledning att exempelvis ställa frågor som ger homofoben tillfälle att ge uttryck för homofobi eller rasisten möjlighet att uttrycka rasistiska åsikter. Det är liksom inte så att personer negativt inställda till homosexualitet, könsöverskridande identiteter eller individer med annan hudfärg än de själva blir mindre negativt inställda för att de tillåts eller uppmuntras uttrycka sin fobi.

Om vi ser det på det sättet, om vi sätter likhetstecken mellan nolltolerans mot fördomsfulla uttalanden och att “lägga locket på”, då likställer vi samtidigt exempelvis homosexualitet, bisexualitet och trans med vilken åsiktsladdad “företeelse” som helst, såsom droganvändning, kärnkraft eller monarki. Skillnaden är att vi i det ena fallet diskuterar just en företeelse eller ett materiellt ting, medan vi i det andra fallet diskuterar individer och mänskliga rättigheter. Individer som, som sagt, sitter i vårt klassrum.

Att ”lägga locket på” eller ”blunda för det obekväma” är helt enkelt inte vad det handlar om, eftersom målet är att främja de goda attityderna, tryggheten hos alla inblandade, att själva vara goda förebilder. Vi kan prata om vad yttrandefrihet är (att det är något som sker mellan stat och individ, inte mellan individer och att det inte handlar om rätten att kränka någon) och vi kan påminna om varför skolan har ett likabehandlingsuppdrag, om att det finns sju diskrimineringsgrunder och varför just dessa sju har valts ut. Men vi får aldrig se vissa elever, deras hudfärg, deras könsidentitet eller deras sexualitet som något ”obekvämt” eller ett ”hett ämne”, för då är vi ute på riktigt hal is.

En fråga och en smärre utskällning riktad till lärare…

16 Apr

…är det som jag har bjudit på i bloggen ”Det öppna klassrummet” den senaste veckan, ni som har missat det. Först skrev jag aningen spretigt om lite av varje, men ytterst om den trötthet jag kan känna över att så pass få lärare gör vad de borde av sitt likabehandlingsuppdrag, och ställde frågan: Hur gör DU för att motverka hbtq-fobi i klassrummet? Texten väckte som vanligt vissa inte så jättepositiva reaktioner från lärare som helt och hållet missförstår/väljer att missförstå det jag skriver om och värdegrundsarbete generellt. Många är givetvis också positiva, engagerade och fantastiska, men shit, vi pratar om LÄRARE, det krävs en lägstanivå på viljan och agerandet gällande detta och ingen ska för sjutton slippa undan helt. Resultatet av frustrationen blev texten ”Skärpning! Värdegrunden går inte att välja bort!”

In och läs, för all del och glöm inte att sprida allt ni gillar!

”Jag har behandlat mina barn precis lika!” – om att finna ”bevis” på biologiska könskillnader

15 Apr

Det är en klassiker: Personer som så gärna vill tro på att sociala omständigheter påverkar oss som personer (säger de), men som överallt tror sig finna ”bevis” på att pojkar och flickor, män och kvinnor ändå är och förblir olika:

”Det är ju bara att se sig omkring, killarna är hopplösa när det gäller att ha koll på sina grejer.”
”Ja, konflikterna och skitsnacket här i klassen är det ju tjejerna som står för – det går inte att komma ifrån!”
”Killarna vägrar ju läsa, det är helt enkelt typiskt killigt!”
”Min dotter har hjälpt till här hemma från början, medan min son bara har legat där framför tv:n…”
”Att killar är mer sexfixerade än tjejer går ju inte att komma ifrån, bara att kolla på löpsedlarna…”
”Jag har verkligen ansträngt mig för att behandla min son och min dotter EXAKT LIKA, men ändå är de så olika som de kan bli!”

Ni känner igen, va? Överallt hittar man belägg för att ”det är kört”, bevis för att pojkar är på ett visst sätt och flickor är på ett visst sätt, trots att man ”gjort allt”.

Jag vill dock bestämt hävda att nej, man har inte ”gjort allt”. Inte som enskild person och inte heller som ett enat samhälle (eh, det sistnämnda: långt ifrån…). Problemen i ovanstående uttalanden/synsätt är flera:

För det första benämner man pojkar och flickor som separata, särskilda grupper och generaliserar utifrån (förmodad) könstillhörighet. Kanske är det så att en majoritet av pojkarna respektive flickorna är på precis det sätt man beskriver, även på individnivå, men det finns alltid några individer som skiljer sig ifrån mängden. Dessa glömmer man bort och gör därmed osynliga; de räknas inte med i ”statistiken”, de ses som ”undantag från regeln”. Och genom att man redan från början har bestämt sig för att synliggöra och språkligt befästa det som stämmer överens med ens stående uppfattning (vilken allra oftast överensstämmer med rådande samhällsnorm) är det säkerligen en och annan unge som bara därför har hamnat i precis det beteende som man befäster:
”Hörni pojkar, ni måste skärpa till er och sluta glömma era pennor!”
”Hörni flickor, ni måste sluta att prata skit bakom ryggen på varandra”
Barnen lär sig hur de förväntas agera, helt enkelt, och bara genom att gång på gång få höra att de ”är” på ett visst sätt (även om det är ett oönskat beteende) så kommer många anpassa sig och se på sig själva på just det sättet: Pojkar är slarviga. Flickor pratar bakom ryggen och kan inte leka tre. Det blir som ett evigt upprepande mantra och en självuppfyllande profetia. I detta ingår givetvis också att gång på gång fastställa att kön är lika med könsorgan, bara det är högst problematiskt.

För det andra så tenderar man att inte ens lägga märke till allting som avviker från den rådande uppfattningen, den rådande normen. Kanske har man en klass där väldigt många av pojkarna gillar att läsa, kanske har man en son som är helt ointresserad av bollsport och fysisk aktivitet, kanske är en majoritet av tjejerna i klassen fotbollsspelare, kanske har man en dotter som inte alls bryr sig om att vara ”söt” och som aldrig har koll på läxorna. Dessa normavvikande beteenden och intressen kommer förmodligen antingen omnämnas som ”undantag”, som något ”ovanligt” eller så hamnar de i bakgrunden, medan de beteenden som faktiskt lever upp till normen, återigen, lyfts fram och befästs: De läsande pojkarna kanske även knuffas i matkön, de fotbollsspelande tjejerna kanske är väldigt utseendefixerade, den osportsliga sonen kanske aldrig hjälper till att duka bordet och den lite slarviga dottern kanske väldigt ofta hamnar i konflikter med sina tjejkompisar på grund av skitsnack. Då kommer dessa, normföljande beteenden förmodligen hamna i fokus för diskussionen ändå.

För det tredje: Alla barn ska inte behandlas prick lika, för alla barn är inte prick lika. Vare sig du har en son och en dotter eller två söner då kommer dessa inte vara exakt lika varandra, av flera olika anledningar. Och oavsett om ett beteende är ”biologiskt” och ”könsbestämt” eller avhängigt något helt annat, såsom plats i syskonskaran eller andra sociala faktorer, så ska väl inte vad som helst förklaras giltigt eller uppmuntras?

Jag kan illustrera med ett exempel:
En bekant berättade om sina två barn, en son respektive en dotter, vilka båda två gillar att läsa. Sonen har nyligen lärt sig att läsa själv och dottern, som är äldre, har kunnat sedan länge. Dottern läser ensam på kvällarna och vill ofta i anslutning till sin läsning, eller dagen efter, komma till föräldrarna och diskutera vad hon läst och dela med sig av funderingar hon har. Sonen kan som sagt läsa själv, men han kommer inte självmant till föräldrarna med sina funderingar kring vare sig läsningen eller något annat. Om föräldrarna ligger intill honom under läsningen, däremot, och uppmuntrar till samtal kring boken och kring allt som hänt under dagen, då kryper även hans frågor och funderingar fram.
Så hur agerar föräldrarna? Jo, de behandlar barnen olika helt enkelt, eftersom barnen fungerar på olika sätt. Att behandla dem lika hade i det här fallet kunnat stärka en rådande norm som säger att ”flickor har behov att prata om sina tankar och känslor, men pojkar har det inte”, men genom att behandla dem olika så blir det tydligt att pojkar visst kan ha behov av det, men vissa/många av dem behöver lite extra hjälp på traven för att komma till skott.

Biologi eller socialt arv i detta exempel? Tja, tämligen ointressant – kanske en blandning av båda. Flickan i exemplet har säkerligen flera kompisar som gillar att läsa och som hon kan ”prata problem” med, medan pojken kanske inte har det, med tanke på hur normen ser ut. Den enda intressanta frågan, tycker jag, är hur vi vill att det ska se ut och agera därefter. Hem, skola och helst hela samhället tillsammans… inte undra på att det dröjer så förbannat.

Dock ska tilläggas, vilket även knyter an till mina första två punkter, att jag har jäkligt svårt för så kallad ”kompensatorisk genuspedagogik” där alla pojkar på förskolan får pärla och pyssla medan alla flickor får härja i bygghörnan, exempelvis. Barngrupper är mycket mycket sällan så könsmässigt homogena, även om det ibland krävs att man sätter på de riktigt skarpa könsglasögonen för att få syn på de individuella skillnaderna. Som pedagog är det dock ens skyldighet att göra det, av flera anledningar.

Politiska partier i skolan – bra eller anus?

1 Apr

När jag gick i gymnasiet och det vankades riksdagsval (samt även skolval) bjöds representanter från de politiska ungdomsförbunden in för att debattera i aulan. Detta var 2002 och naturligtvis behövde skolan inte ta ställning till om SD var välkomna eller ej, men däremot har jag en vag aning om att Kristdemokraterna fanns på plats för att bland annat tala sig varma för kärnfamiljen och argumentera mot homoadoptioner.

Nåväl. Mitt starkaste minne från denna debatt var den otroliga ojämlikheten representanterna emellan och att jag, som den kritiska och reflekterande elev jag var, verkligen slogs av hur viktig retoriken och talarens framtoning är för att ett budskap ska nå fram och övertyga publiken: Vänsterpartiet representerades i denna debatt av en tystlåten tjej på 15-16 år, helt ny inom Ung Vänster i Kalmar. Hon var påläst och kom med vissa bra argument, men hennes ovana att tala inför många människor gjorde att hon inte riktigt nådde fram till oss i publiken. Centerpartiet däremot representerades av den nationella ordföranden för CUF, en kvinna på 30 år med mångårig erfarenhet av att arbeta politiskt. Hon var naturligtvis en riktigt vass debattör och lyckades snacka omkull hela panelen enbart genom retoriska figurer och en självsäker framtoning.

När resultatet för skolvalet redovisades fick Centerpartiet nästan lika många röster som Socialdemokraterna och Moderaterna. Föga förvånande, men förstås helt och fullt en följd av debatten (vilken inte följdes upp i klassrummet efteråt).

Igår skrev jag om Sverigedemokraternas närvaro i skolor nu under valåret. Jag fokuserade på vikten av att inte höja toleransnivån och tumma på skolans likabehandlingsuppdrag bara för att vi nu har ett rasistiskt och hbtq-fobiskt parti i riksdagen. Rasism och hbtq-fobi får inte normaliseras och elevers trygghet ska inte äventyras i ”demokratins och yttrandefrihetens namn”, liksom.

En annan aspekt som kan diskuteras i samband med detta är: Hör politiska partier hemma i skolan över huvud taget? Är det kanske bättre att helt och hållet skippa det momentet, och bara inom ramen för den ordinarie undervisningen diskutera politik och de olika partier som finns? Vad tycker ni?

På ett sätt tänker jag att jo, det kanske är bättre att inga partier bjuds in än att exempelvis SD får tillträde. Och med min egen erfarenhet av den skeva debatten i aulan på gymnasiet kanske det är bättre att låta eleverna själva söka information och diskutera under ”ordnade former” i klassrummet.

Men samtidigt. Jag möter dagligen ganska många elever som helt och hållet ger fan i samhällsfrågor, politik och sin närmaste omvärld. Många har ingen aning om vilka partier som finns och de bryr sig inte heller. Samtal om orättvisor engagerar inte eftersom det ”inte rör dem”. ”Jag tänker inte rösta”, säger de och rycker på axlarna när jag och klasskamraterna försöker väcka deras engagemang i en viss fråga genom att påminna dem om att de kommer ha makten över vårt samhälle så småningom. Det som läraren pratar om blir inte alltid på riktigt, hur entusiasmerande och kunnig läraren än är. Vissa behöver, mer än andra, få en inblick i verkligheten – och ett sätt kan givetvis vara att få möta riktiga politiker.

Själv har jag vid flertalet tillfällen, inom ramen för retorikundervisningen, visat klipp från partiledardebatter och låtit eleverna fokusera dels på hur politikerna pratar; retoriska figurer, disposition, hur de agerar och engagerar, och dels har vi tittat just på innehållet – vad säger och förespråkar de egentligen? På vilka sätt skiljer sig partierna åt innehållsmässigt?

…och något liknande skulle förstås kunna göras under en livedebatt i aulan: I olika grupper får eleverna ansvara för ett parti som de ska lyssna på och analysera utifrån olika frågor. Vill de även ta ställning i frågorna är det upp till dem, men mitt syfte som lärare kommer i så fall vara att lära dem se bakom vackra ord, figurer och en karismatisk talare. Kritiskt tänkande, helt enkelt – vilket ju är något eleverna ska och måste lära sig för att klara sig i livet. Det är dessutom något som verkligen behövs för att partier som SD inte ska växa sig större.

Men som sagt: Detta kan självklart göras utan politikernas fysiska närvaro också.

Vad tänker ni? Vad har ni för erfarenheter av att lyssna till och träffa politiska partier i skolan? Hur har ni/era skolor förberett och följt upp detta? Är det något som behövs eller bara helt onödigt? Är stjälpen större än hjälpen, eller tvärtom?

Yttrandefrihet handlar inte om rätten att kränka en annan människa

31 Mar

Från och med idag är jag tillbaka på Lärarnas Riksförbunds blogg ”Det öppna klassrummet” efter ett uppehåll under heltidssjukskrivningen. Idag påminner jag alla lärare och övrig skolpersonal (ledningen, hallå!) om hur vi, utifrån läroplan och diskrimineringslag, bör förhålla oss till att vi har ett parti som Sverigedemokraterna i riksdagen: Kanske kan vi inte neka dem tillträde, men vi får inte äventyra elevers trygghet eller gå emot vårt likabehandlingsuppdrag.

Här kommer ett utdrag:

Det är valår, och politik diskuteras med säkerhet i alla klassrum någon gång under läsåret. Många skolor bjuder dessutom in politiska partier att presentera sig och att debattera, kanske inför skolans eget informella val. I första hand bjuds riksdagspartierna in, men många skolor bjuder även in andra halvstora partier, såsom Piratpartiet och Feministiskt Initiativ.

Att alla riksdagspartier erbjuds tillträde innebär givetvis att också Sverigedemokraterna finns på plats. Ingen har det väl undgått att sverigedemokraten Kent Ekeroth bjöds in att diskutera inför elever på Södra Latin i Stockholm för ett par veckor sedan, något som orsakade stort obehag hos många elever. Efter detta följde protester på ytterligare gymnasieskolor, Globala gymnasiet mest uppmärksammat: Eleverna vägrade låta Sverigedemokraternas ungdomsförbund beträda deras skola, och konflikten var ett faktum.

Utan att nu vara alltför politisk och utan att ta ställning i huruvida eleverna gjorde rätt i att blockera entrén eller ej: Jag förstår deras frustration och varför de gjorde det. Jag hade själv som tonåring och i deras ställe känt ett enormt obehag inför att tvingas lyssna på en debatt eller passera ett bokbord där Sverigedemokraterna finns representerade. Det är trots allt ett parti som vill inskränka mina rättigheter på grund av min sexuella läggning. Det är ett parti som anser att vissa av mina vänner egentligen inte hör hemma i det här landet.

Ett parti vars agenda inte riktigt går ihop med det som skolan faktiskt står för.

(…)

När alla riksdagspartier bjuds in är det naturligtvis svårt att neka Sverigedemokraterna tillträde. Men, skolans personal måste försäkra sig själva och försäkra eleverna om att det som kommer uttryckas och debatteras inte riskerar kränka vissa grupper eller enskilda individer. Det är faktiskt vårt uppdrag. Skolan måste också tänka på, att bara för att det nu sitter ett folkvalt främlingsfientligt och hbtq-fobiskt parti i riksdagen så betyder inte det att vår toleransnivå gentemot kränkningar ska höjas. Åsikter om att alla människor inte har samma värde hör fortfarande inte hemma inom skolans väggar, och alla elevers rätt att känna trygghet när de kommer till skolan ska fortfarande sättas i främsta rummet.

Inlägget i sin helhet hittas här