Tag Archives: hbt

Flatfilmsfredag goes OITNB (inga spoilers, bara pepp!)

6 Jun

Åh. Lång har väntan varit (ja, det nämnde jag ju redan i eftermiddags i mitt spretiga mansnorms-feminism-frustrationsinlägg som jag trots allt blev rätt nöjd med), men nu så är det ÄNTLIGEN dags:
Säsong 2 av ”Orange is the new black” är här.orange-is-the-new-black-has-been-a-hit-on-netflix-and-has-been-confirmed-for-a-season-2Vad är grejen med den där serien egentligen? Jo, grejen är mycket givetvis. Skitbra serie, är väl grej nummer ett. Bra skådespeleri, fängslande (höhöhö) tema och miljö, unika karaktärer… och KVINNOR! Kvinnorna är ju verkligen grejen för mig (och väldigt många andra), känner jag. Kvinnor som individer, inte bara som kvinnor. Olika individer, med olika agendor, olika bakgrund, olika personlighet. Vita och svarta, hetero och homo och bi, trans och cis.

Och allt detta förpackat i bra manus, bra regi, bra allt.

Såklart jag fastnade för serien i augusti förra året. Faktiskt gick den mig förbi först under några veckor. Jag hade hört ryktas om den litegrann men förstod inte ens riktigt vad Netflix var. Så började kollegorna prata om serien, mer och mer. Och alla som hade börjat kolla var helt fast, liksom alla som jag sedan uppmanade att börja titta.

Galet.

Tomheten var enorm när vi tio dagar senare hade sett hela första säsongen. Google google, när kommer säsong två..? Svaret: 2014. Suck… SUCK!

…och nu plötsligt är vi här! Tadaaa!

Jag och Adrian har varit ute och härjat hela dagen, men ändå ställer jag mig nu frågan: Är det okej att från och med NU låta honom sitta vid iPaden fram till läggdags? Lyckas vi komma ordentligt i stämning om vi börjar titta nu, trots att han fortfarande är vaken? Ni vet, det kommer behöva kissas på potta, fixas välling, kanske sker det en olycka på mattan/i soffan, eventuellt måste vi plötsligt avbryta för lite sagoläsning eller för att det sker något olämpligt på tv-skärmen..? Och så kan vi ju inte plocka fram något snacks heller – den här 2,5-åringen behöver verkligen inget mer socker idag (eller den här veckan…..).

Stora, svåra frågor, hörni. Men ni som redan har börjat titta – vad säger ni? Är det bra? Är det bättre än förväntat? Kommer jag bli överrumplad? Förvirrad? Ledsen? Stressad? Kåt? Förbannad? Berätta!!!! Men spoila bara liiiite i kommentarerna, max från första avsnittet… och eventuellt från andra, okej? (Så läser jag, och alla andra, dessa först efter att vi har tittat.)

Nu åker vi! Strax!

”Vad har ditt sexliv med undervisningen att göra??!?” (Jag orkar snart inte svara pedagogiskt längre…)

4 Jun

Jag blir så urbota frustrerad. Så arg, så trött och så ledsen. Gång på gång skriver jag och utbildar även på andra sätt om heteronormen, om cisnormen och om hbtq-fobi. Jag påtalar faktiska problem som finns i vårt samhälle just precis nu. Jag delar med mig av egna erfarenheter, jag delar med mig av andras erfarenheter – men det är maktstrukturerna, de samhälleliga normerna som jag fokuserar på. Normer som skapar hierarkier och maktobalans mellan människor. Normer som gör vissa individer och grupper till avvikare medan andra anses ”normala” (fast de egentligen kanske bara är mer vanligt förekommande). Extremt pedagogisk är jag, jag är konkret och framför underbyggda, rimliga argument.

Och ändå kommer de: Alla invändningar. Ifrågasättanden. Förminskanden. Rent ut sagt dumma frågor och påståenden. I samtliga fall så är det heterosexuella cispersoner som gör dessa uttalanden, det vågar jag hävda med åtminstone 99% säkerhet. Det vill säga personer som själva inte drabbas av cisheteronormen, som aldrig utsätts för hbtq-fobi och därmed absolut inte har en jävla aning (och som uppenbarligen heller inte vill förstå).

Ibland sker det i form av ett oskyldigt ”jag bryr mig väl inte om vem du blir kär i!”, inte sällan i form av frågan ”ditt sexliv har väl inget med undervisningen att göra!”, ”varför är ni så sexfixerade ni homosexuella?” eller ”jag pratar aldrig om min heterosexualitet bland elever eller kollegor!” Och dessa människor menar givetvis också att jag, och andra hbtq-personer som påtalar förtryck, kränkande behandling och diskriminering, är lättkränkta, odemokratiska, att vi kommer med pekpinnar istället för att förespråka ”högt i tak” och att vi fan inte bör tala om för dem vad de ska tycka, tänka eller uttrycka.

Jag vet snart inte vad jag ska svara längre. Jag orkar inte vara pedagogisk och tydlig när det bara fortsätter och fortsätter.

Vad gäller bloggen ”Det öppna klassrummet”, där jag bloggar sedan i december, kan jag bli särskilt ledsen och upprörd – för den bloggen vänder sig faktiskt till lärare och andra som arbetar inom skolan. Visst, det skrivs en del positiva och uppmuntrande kommentarer både i kommentarsfältet och på LR:s facebooksida. Men alldeles för ofta kommer invändningarna. Folk som uttrycker att hbtq-frågor inte platsar i skolan, att det är icke-frågor, löjliga frågor. Folk som tycker att vi ska ”tillåta alla åsikter”.

Usch.

Jag skulle vilja be er om en sak. Läs ”Det öppna klassrummet” då och då (jag bloggar där ungefär en gång i veckan och delar inläggen via min facebooksida samt via twitter), och snälla: Kommentera! Ni måste givetvis inte hålla med mig i detalj och får gärna komma med konstruktiva frågor och invändningar, men alla ni som faktiskt inser att cisheteronormen och hbtq-fobi är ett problem och att värdegrundsfrågor överlag behöver få mer utrymme i skolan – skriv det i kommentarsfältet! Och dela hemskt gärna med er av de inlägg ni gillar till andra lärare, till elever och studenter.

Är ni på förklarar- och/eller diskussionshumör kan ni börja med att kommentera och besvara befintliga kommentarer här.Jag orkar inte.

Läs gärna också:
Likabehandlingsarbete kan inte göras i det tysta
Skärpning! Värdegrunden går inte att välja bort!

Att komma ut för femhundrasjuttiotredje gången

2 Jun

Att leva i en icke-heterosexuell relation innebär att tvingas komma ut åtminstone en gång i veckan. Ibland ännu oftare. Ni vet, rätta folk som frågar om Adrians pappa, ”maken där hemma” eller vad ”min pojkvän” heter. Det handlar väldigt sällan om att se någon djupt i ögonen och med allvarlig min meddela att ”jag är lesbisk!” (vilket man lätt kan få för sig när man tittar på medioker/dålig flatfilm), utan det rör sig snarare om att gång på gång bemöta heteronormativa uttalanden och förväntningar, helt enkelt.

Och ofta går det ju, om man inte känner sig sugen på att outa sig och orsaka värsta balunsen/bli utstirrad/bemötas av ett ”vaaaaaa???”, att undvika de där svaren som känns så oerhört personliga fast det egentligen handlar om världens mest vanliga grej (inte för inte som jag kallar mig ”svenssonmamma”…). Inte ljuga direkt, utan helt enkelt bara undvika sanningen. Som i skolan, bland frågvisa elever:
”Är du gift?” ”Ja.”
”Har du en man?” ”Nej.”
”Har du barn?” ”Ja.”
Och så vidare. Kortfattade svar brukar sällan generera följdfrågor, har jag märkt.

Det fungerar även utmärkt att säga ”den andra föräldern” om Adrians andra mamma eller när det passar referera till ”familjen” eller ”de där hemma”. Folk utgår ifrån att det rör sig om man och barn (utöver det faktum att eleverna just verkar ha väldigt svårt att greppa att jag faktiskt har barn).

Att komma ut på jobbet, för eleverna just, tycker jag är rätt jobbigt. Jag har tidigare bloggat om det bland annat här och här.

…men så plötsligt händer det, ofta i en rätt otippad situation faktiskt – och så även idag:

Eftermiddagslektion. Eleverna skrev en utvärdering, och någon frågar plötsligt:
”Sanna, har du haft sex?”
Kort paus, jag hinner knappt reagera och sen kommer hen på:
”Just det, du har ju barn! Eller har du det?”
…och då kändes det som att det liksom var dags. Nej, inte att prata om vem jag helst ligger med (vilket cisheterosar verkar tro att vi homo- och bisexuella väldigt gärna pratar om?!) utan att prata om att barn inte alltid blir till genom sex. Fast riktigt så uttryckte jag mig inte heller, utan jag sa helt enkelt att ja, jag har ett barn, snart två (alltså ni anar inte hur viktigt det känns att få säga det), varpå jag fick frågan om jag är gravid och, ja, och så vidare.

Skönt. Då var det avklarat. Tefatsstora ögon på vissa, någon mumlade ”she’s a lezzbian” och ytterligare någon reflekterade säkert över alla de gånger jag bett dem sluta använda bög och gay som skällsord!! och insåg anledningen till att jag är så snabb på att ta den diskussionen. Alltså, alla lärare borde förstås vara lika angelägna om det, men det vet jag ju att de inte är.

När kom ni ut sist?

Hallå, jag är också en blivande mamma!

28 Maj

Det verkar vara väldigt svårt för dem, de där heterosexuella cispersonerna inom mödravård, förlossningsvård och barnavård, när vi plötsligt dyker upp. Vi som bryter mot föreställningen om att blivande föräldrar alltid kommer i par, att den ena är en gravid kvinna och den andra en icke-gravid man. Det verkar vara svårt för dem för det första att inse att vi faktiskt finns, för det andra att komma på att vi kanske också vill inkluderas och känna oss delaktiga, för det tredje att anpassa språket och aktiviteten efter att vi också finns i rummet.

Själv frågar jag mig dock: Hur svårt kan det vara? Exakt hur svårt?

Igår var vi på storföreläsning på Södersjukhuset. Vi har inte bestämt oss för var vi helst vill föda, så vi kollar runt lite. Och alltså, vibben där på Sös var väl inte direkt den bästa. Ska jag vara ärlig så kände jag mig faktiskt gråtfärdig ett par gånger under de där nittio minuterna och ville bara gå därifrån.

Det visades en powerpointpresentation och inte på en enda bild gestaltades ett par som inte var heterosexuellt. Inte en enda bild av typ tjugo. Förstår ni? Barnmorskan som talade först använde hyfsat konsekvent begreppet ”partner”, men det var tydligt att hon med partner menade ”pappan”; ett par gånger för att hon faktiskt sa ”han”, och i övrigt för att tonen ändrades radikalt varje gång det handlade om ”partnerns” roll – det skämtades om svimningar och tafatthet och förvirring och vem som var glupskast, med den där ”hörni grabbar ni är inte bortglömda”-glimten i ögat.

Jag kände mig inte tilltalad eller det minsta inkluderad en enda gång. Snarare tvärtom: Så jäkla exkluderad. Totalt osynlig, fullständigt obefintlig. ”Hallå! Jag är också en blivande förälder!” ville jag ropa. ”Jag ska också bli mamma!”

Hur svårt kan det vara att en gång säga åtminstone ”hon eller han” om den där ”partnern”? Hur svårt kan det vara att i alla fall nämna hur det fungerar om man kommer in som ensam födande till förlossningen eller om man har flera närstående med sig? Hur svårt kan det vara att på kanske TVÅ av de tjugo bilderna visa en annan familjekonstellation än mamma och pappa? Svar: Inte alls. Inte det minsta.

Svårt, däremot, är det för oss som ständigt måste leva med att inte finnas representerade, att inte bli tilltalade eller omtalade, att behöva stryka över och lägga till på färdigtryckta blanketter, att tänka bort och tänka till när vi läser gravidlektyr, att rätta alla som förutsätter något annat osv osv i all oändlighet. Det är jobbigt om något, för det tär på vårt (vad det verkar) aldrig sinande tålamod.

Jag har tidigare pratat om den heteronormativa vänta barn-lektyren och BVC:s mamma- och pappagrupper och visst har jag även nämnt att vi efter en babymassagekurs fick ett diplom med en dikt om mammans och pappans roll i barnets liv? Trots att jag och min fru gick kursen tillsammans, trots att barnsköterskan visste att vi var två mammor. Samma sak när förskolepersonalen talade om för oss att alla har en pappa, när jag och min fru har tagits för syskon/tvillingar/samma person och när brudklänningsförsäljaren inte i sin vildaste fantasi kunde komma på tanken att vi skulle gifta oss med varandra.

Tröttsamt är det. Och oftast rycker vi ändå bara på axlarna, för vi är så löjligt vana. Dock vore det givetvis oändligt skönt om vi nu när vi väntar barn och har barn konsekvent kunde förvänta oss och faktiskt uppleva ett bättre bemötande inom mödravård och barnavård. Det krävs så lite av er heterosexuella cispersoner, men det skulle betyda jäkligt mycket för oss. Okej?

Ps. Rutinkontrollerna nu under graviditeten gör vi på Mama Mia Söder. De är överlägset bäst när det kommer till bemötande oavsett familjekonstellation och där finns även öppet icke-heterosexuella barnmorskor. Synd bara att vi inte kan föda där och att de inte har barnavårdcentral…

Bifobi – vad det är och hur det kan yttra sig (ett gästinlägg)

26 Maj

Här följer ett gästinlägg av Emma Hernejärvi. Det första gästinlägget någonsin på den här bloggen!

Det talas sällan om bifobi. Homofobi har alla hört talas om, och numera börjar även transfobi bli ett mer känt begrepp. Precis som homofobi är specifik rädsla, fördomar eller hat mot homosexuella (eller uppfattat homosexuella), är bifobi samma sak mot bisexuella.

”Men vänta nu, är det inte bara homofobi som bisexuella utsätts för?”
Bisexuella utsätts för homofobi, för det är inte alltid folk vet eller bryr sig om skillnaden. En kille som kommer ut som bisexuell och blir kallad för ”jävla bög!” eller ”fikus!” blir utsatt för homofobi. Det är helt sant, och denna typ av fientlighet motarbetas på samma sätt oavsett om personen ifråga är bi eller homo, för det är fråga om samma sorts homofobi.

Men bisexuella utsätts för specifika fördomar som homosexuella inte utsätts för. Bifobiska uttalanden kommer inte bara från den heterosexuella världen, utan även inifrån HBTQ-rörelsen. Ja, du kan fortfarande vara bifob trots att du är homosexuell.

Eftersom det sällan talas om bifobi så förstår inte ens välmenande monosexuella (homo/heterosexuella) när de uttalar sig bifobiskt. Följande uttalanden är fördomsfulla och skadliga, och jag tänker ange varför:

”Du har bara inte valt än. Du kommer växa ifrån det.”
– Det här uttalandet antar att bisexualitet inte är en ”äkta” sexuell läggning, att det är en fas och att bisexuella inte bestämt sig. Så är inte fallet. Visst händer det att vissa individer som är osäkra på sin läggning kallar sig själva bisexuella (för det ses som ”neutralt”), men bisexuella existerar och vi tänker inte förneka vår läggning. Jag fick själv höra det här av en person som jobbade ideellt med att stöda unga tjejers självförtroende(!), när jag i förbifarten nämnde att jag dejtat både killar och tjejer.

”När du träffar rätt person så kommer du att bestämma dig!” / ”Jaha, hon blev ihop med en kille! Visste att hon var straight trots allt!”
– Relaterat uttalande, igen med antagandet att bisexualitet inte är på riktigt. En person som är ihop med någon av annat kön är inte nödvändigtvis heterosexuell. En person som är ihop med någon av samma kön är inte nödvändigtvis homosexuell. Bisexualiteten försvinner inte för att man blir kär i en viss person. För själva läggningen, förmågan att finna människor av mer än ett kön attraktiva, finns kvar. En heterosexuell person som blir dumpad och lever själv ett tag blir inte asexuell heller.

”Så du är halv-lesbisk?”
Bisexualitet ska inte behandlas som ”hälften” av något. Vi måste få vara stolta över oss själva som vi är, istället för att dela upp oss i två halvor. Jag blir inte mindre homosexuell av att leva med en man, jag blir inte mindre heterosexuell av att leva med en kvinna. För jag är varken hetero eller homo. Jag är bisexuell, 100%, hela tiden!

”Bisexuella kommer aldrig bli lyckliga!” / ”De kan inte leva troget!”
Det finns en missuppfattning om att alla bisexuella vill ha både en man och en kvinna samtidigt. Det finns förstås bisexuella polys och relationsanarkister, precis som av andra läggningar. Men bisexuella kan vara monogama. Bara för att man kan bli kär i mer än en könskategori, innebär det inte att man känner att man måste ha båda. Precis som att en lesbisk tjej som kan gilla två olika kategorier (exempelvis både femme och butch) inte kräver båda samtidigt. Människor av alla sexuella läggningar kan vara otrogna. Otrohet handlar inte om sexuell läggning, utan om oärlighet och att inte kunna stå emot frestelser. Och de bisexuella som vill ha båda samtidigt kan förstås leva lyckliga som polys, med sina egna överenskommelser och trogna på det viset.

”Hur vet du att du är bi, om du aldrig testat med båda könen?”
Precis som vem som helst kan känna till sin sexuella läggning innan de haft sex. Man har fortfarande känslor, kan uppleva attraktion eller föreställa sig vad man gillar. Hur många heterosexuella var tvungna att ha sex innan deras identitet som straighta godkändes?

Det finns separata fördomar som träffar bisexuella tjejer och killar olika. Bisexuella tjejer får ofta höra att de valt sin läggning eller hittar på den för att få uppmärksamhet, eftersom många heterokillar fantiserar om tjejsex. Från lesbiska händer det att bi-tjejer får höra att de ”fortfarande är tillgängliga för män”, och därmed inte kan vara med i ”kampen”. Snälla sluta säga sådana sårande och falska saker!

Till sist, två andra falska idéer om bisexuella jag vill slå hål på:
– En bisexuell person behöver inte gilla alla kön lika mycket. En person som föredrar tjejer, men attraheras av killar får kalla sig själv bisexuell.
– Att bisexuella skulle vara transfoba/cissexister. Ordet ”bisexuell” myntades när fysiskt kön var allt som räknades och intersexuella och intergenderpersoner ignorerades. Men numera kan man definiera bisexualitet som att kunna känna sexuell attraktion gentemot minst två kön, oavsett vilka!

Tack för att ni läst, och kanske blir ni mer uppmärksamma på specifika fördomar mot bisexuella från och med nu!OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Emma är 24 år, bisexuell, biologistudent och bor i Stockholm. ”Jag har själv inte blivit utsatt för så mycket bifobi/homofobi jämfört med många andra”, säger hon, ”men jag ser att båda existerar.”

Två flugor i en smäll: Försenad flatfilmsfredag x 2

25 Maj

Nu ni, nu kommer den: Den försenade flatfilmsfredagen! Visserligen är det valvaka ikväll, men den pågår ju inte hela kvällen och dessutom kan det säkert bli segt mellan varven och DÅ har ni något att titta på, ser ni!

I fredags kväll var den höggravida på after work (fast utan ”work” då) medan Adrian och jag, som var så djävulskt trött efter att ha vaktat orienterande och badande 13-åringar en hel dag, satt nedsjunkna i soffan hela kvällen. Jag kollade netflix på tv, han kollade detsamma på min ”jobbdator” (växelvis Dora Utforskaren, Samurai Jack och ”långa prinsessan” = Barbie) och jag kände mig som världens bästa förälder.

Självklart var det under ”gay och lesbiska filmer”som jag letade efter lämplig underhållning, och som av en händelse slutade kvällen med att jag såg hela två filmer vilka i grund och botten handlade om samma ämne fast gestaltat på helt olika sätt. Ämnet? Prostitution. Eftersom ”gay och lesbisk” är lika med ”sex” som är lika med ”sälja sin kropp för någon annans njutnings skull”. Inte utan att jag suckade djupt när jag insåg utbudet, men självklart var jag ändå tvungen att titta.

…och den första filmen var faktiskt riktigt jävla dålig, tyvärr. Dock plågade jag mig igenom den, och i hopp om att bli positivt överraskad såg jag därefter den andra – som tack och lov var enormt mycket bättre. Så pass bra att jag tvingade min fru att se den tillsammans med mig igår kväll. Tjoho!

Därmed  kommer den här försenade flatfilmsfredagen bjuda på ett flatfilmstips och en flatfilmsvarning.

Jag börjar med tipset: Concussion. En film som tydligen hade premiär 2013, men som jag aldrig hört talas om. Och det här var som sagt en riktigt positiv överraskning: Ett relationsdrama och karaktärer som liksom gick att identifiera sig med (trots att deras liv egentligen inte alls liknar mitt). Hur ofta händer det? Och hur ofta händer det som icke-hetero?
image I informationstexten om filmen står att hemmafrun Abby är less på livet (typ) och min fördomsfulla/indoktrinerade tanke var givetvis att hon var gift med en man. Därför tog det flera minuter in i filmen innan jag fattade att den där andra kvinnan i bild ju var hennes fru! Wow! Filmen handlar med andra ord om ett lesbiskt vanligt jäkla par med två barn, den ena kvinnan framgångsrik advokat och den andra hemmafru med småprojekt i fastighetsbranschen, vars relation har stelnat till. Hemmafrun Abby stör sig mer än den framgångsrika Kate, och hon söker sig i desperation till en prostituerad kvinna – för att senare börja sälja sex själv. LSD (Lesbiska SängDöden) i sin renaste och mest fasansfulla form, med andra ord.

Alltså, det låter kanske inte så vansinnigt fräscht när jag skriver om det sådär rakt upp och ner, men det är på allvar en bra film. Kvalitet. Inget slisk, inget som gjorts för att pleasa en manlig blick. Och bara grejen att huvudrollsflatorna fick vara flator hela tiden! Inte som i ”The kids are alright” där Julianne Moore snuskar till det med en snubbe (och aldrig med sin fru).

Bra skit, sevärt! Och funderingarna som dyker upp i skallen handlar givetvis om huruvida prostitution, att sälja och framför allt köpa sex, blir mer ”okej” när det sker mellan kvinnor. Den spontana tanken, och känslan i kroppen efter att ha sett filmen, blir nog… ”ja”. Åtminstone om det sker på premisserna som gestaltas här. (Har dock varken ork eller lust att utveckla mina tankar kring detta ämne här och nu. Kanske aldrig. Haha.) Ytterligare ”men…” som måste nämnas är att filmen är väldigt smalnormig. Visst, det är väl typ all film… men här är det rätt extremt. Smal, träningshetsande huvudkaraktär och den enda tjocka kvinna hon ligger med vill banta samt har aldrig hånglat. Ytterst ytterst irriterande. Men, jag kan ändå inte göra annat än att gilla filmen. Den bjuder på så mycket annat som man aldrig får se annars.

…en helt annan känsla – rysningar, ilande obehag – infinner sig i kroppen efter att ha sett den andra filmen, icke-tipset, varningen: My normal. Näää, se den inte för jösse namn. Kasst skådespeleri, ej trovärdigt manus, osexigt, pinsamt. Här rör det sig om (lesbiska och bisexuella) brudar som arbetar som dominas, och som enbart säljer sina tjänster till män. En av dem träffar en tjej, blir kär, tjejen börjar ifrågasätta flickvännens yrke och så gör de slut.

Nä, dåligt bara. Rakt igenom.
wpid-51+1ld7tm-l.jpg.jpeg

Om någon av er har sett någon av dessa filmer, eller kanske förra veckans tips, får ni mer än gärna dela med er av era tankar. Kanske är jag på tok för pepp på den där ”Concussion”, jag vet inte, det är liksom så sällan en lesbisk parrelation gestaltas på det sättet: Som en relation. Med fokus på relationen och individerna i relationen. Inte att de är lesbiska, att de blir lesbiska, att de slutar vara lesbiska. Jag, och jag gissar att det gäller många av er andra i min sits, är så vansinnigt trött på sådana gestaltningar. Komma ut-historier i all ära, men det är trevligt med något annat ibland. Och det bjuder ”Concussion” på.

Fortsatt trevlig söndagskväll och valvaka! Nu håller vi tummarna: In med feministerna!

Efterlysning: En ”få syskon”-bok att identifiera sig med!

24 Maj

Hörni. Finns det någonstans en barnbok om att få syskon där det blivande storasyskonet har två mammor och ingen pappa? Har någon av er någonstans sprungit på en sådan?

Vi har hittills läst ”Eddie får en lillebror” av Lisa Bjärbo (heterofamilj, dock bra ur genusperspektiv), ”Busiga Bebben” av Thomas Svensson (hetero- och könsnormativ, kul med luckor som gör att man kan kika in i magen), ”Kim och Skrutten” av Karin Frimodig (Kim har en mamma, ”mammas tjej” och en närvarande pappa), ”Familjeboken” av Eddie Summanen (normkritisk, men den handlar mest om hur barn blir till och är rätt klurig för en knappt treåring), ”Vems bebis?” av Stina Wirsén (heterofamilj adopterar och får sedan biologiskt barn) och ”Jag ska få ett syskon!” av Emily Menendez-Aponte (hysteriskt heteronormativ).

Jag vet att boken ”Hur görs bebisar?” av Cory Silverberg ska vara toppen, men den handlar inte om att få ett syskon just, och jag har även blivit tipsad om en bok om Ellis, en könsneutral barnboksfigur som dock har mamma och pappa (tror jag?). image image Men vi då?? Vem skriver boken om oss? Mig veterligen finns ännu ingen sådan bok på marknaden. Själv har jag faktiskt skrivit en och skickat in till några olika förlag. Det enda förlag som ännu inte har svarat är det förlag med längst väntetid: Olika. Jag ger icke upp hoppet!

…och om ni känner till en bok som jag missat: Hojta!!

#queeraberättelser

16 Maj

Just nu cirkulerar hashtaggen #queeraberättelser på twitter och där delger hbtq-personer, såväl unga som vuxna, egna vardagsbetraktelser kring att vara hbtq i en cisheteronormativ värld och erfarenheter av att uppleva hbtq-fobi. Det är en viktig hashtag tycker jag och jag vill främst uppmana er att läsa de ungas berättelser, samt påminna om en viktig grej:

När jag, eller vilken hbtq-identifierad person som helst, belyser hbtq-fobi och problematiserar cisheteronormen handlar det inte om självömkan eller om att det är ”synd” om mig. Det handlar inte heller om att jag är lättkränkt, om att jag personligen saknar uppmärksamhet eller om att jag känner ett sug efter att ”prata om mitt sexliv”. Det handlar om mig, absolut, men det är inte MIG jag talar om: Jag talar om den struktur rörande kön och sexualitet som drabbar alla, men ytterst hbtq-personer.

Så jag ber er: Tala aldrig om för enskilda hbtq-personer som uppmärksammar hbtq-fobi och cisheteronormen att de ska ”sluta ta åt sig”, ”inte vara så lättkränkta” eller ”sluta vara så fixerade vid kön/sexualitet”. Lyssna på vad vi säger istället. Fundera på hur DU själv påverkas av samhällets normer kring kön och sexualitet och hur DU bidrar till att upprätthålla desamma.

Och om du själv är hbtq-person och ständigt trycker ner dig själv för att du ”är för känslig” eller tänker att du ”borde vara nöjd som det är”: Sluta med det. Vi är inte färdiga förrän alla faktiskt tillåts vara den de är, anses vara en självklar del av samhället och slipper utstå våld på grund av sitt utseende, sin identitet, sin kärleksrelation.

Okej?

Sånt som man tänker på och tampas med som (blivande) regnbågsförälder

12 Maj

Just ja, det har jag ju glömt att berätta: Jag blev juridisk förälder till vårt ofödda barn i fredags! Eller, jag blev nog inte riktigt det. Men kanske? Det var lite oklart kan man säga, eftersom personen på Familjerätten inte hade den blekaste aning om någonting vad gällde samkönade par. Ni vet, det var ju ändå bara nio år sedan insemination för lesbiska par blev tillåtet i Sverige, lesbiska par har bara skaffat barn ihop sedan typ forever men hon hade visst ingen koll. Men det är lugnt, vi är vana att vara övningsexempel. Och att vi som gift lesbiskt par tvingas igenom en procedur som gifta heteropar slipper, det… är ju bara heeelt okej det också. (INTE.)

Nåja. Någon typ av papper fick vi i alla fall skriva på som skulle styrka att jag just nu är ”kvinnan” och senare avancerar till att bli ”föräldern”, medan min fru är ”modern” mest hela tiden. Tjoho! Förra gången var det tvärtom! Dock kunde vi inte fylla i allt än eftersom barnet är ofött, inte har någon födelsevikt och sådant (konceptionstid, ni vet – att vi har stenkoll på när barnet blev till means nothing to them), så vi får väl se hur mycket ”förälder” jag egentligen blev efter den där turen till Familjerätten… Suck.

Hur som helst är vi snart i vecka 34, efter aftonens MVC-besök vet vi att bebisen fortfarande ligger i säte (och att det alltså är dess huvud som stångar mot min frus lungor emellanåt) och vi kan ännu inte alls fatta att det snart ska komma en bebis. När fattar man sånt? Kanske kan ett avsnitt ”En unge i minuten” råda bot på det? Samt lite mysläsning av alla härliga vänta barn-böcker som tycks äääälska att exkludera oss: image (Värsta sorten: Den som påstår sig vara inkluderande, men sedan gör precis tvärtom. Snälla, var ärliga istället och SÄG att ni riktar er till heteropar. Eller gör en regnbågsedition av boken. Eller, som sagt, så gör jag det. Någon gång, när jag hinner.)

Förresten. Om vi stör oss på att osynliggöras i vänta barn-lektyr och att utgöra övningsexempel för Familjerätten så kan ni ju bara GISSA hur mycket den här familjen stör sig på rådande lagar. Kära nån. Att dessa förlegade, diskriminerande lagar inte bara kan upphävas…

Jag är inte bara smart, jag är rolig också

6 Maj

Nä, vet ni vad jag har gjort för skoj? Deltagit i ett panelsamtal om intoleranta attityder i skolan tillsammans med ett gäng andra lärare (tre vita medelålders män, tur jag satte åtminstone en liiite annan nyans av vitt på tillvaron). Arrangör var LR Stud i Uppsala och publiken bestod av lärarstudenter. Och oj så skoj det var!

Jag intog podiet högröd i ansiktet, med svettig panna och fett hår efter en lång arbetsdag – men ur min mun kom det ena briljanta uttalandet efter det andra. Ja, ursäkta, men nu när jag sitter här på tåget hem kan jag inte vara annat än nöjd och glad. Självklart förebrår jag mig själv också; är det inte ansiktsfärgen jag irriterar mig på så är det att jag tog för mycket plats och att jag vid ett par tillfällen dravlade lite, men sen så låter jag den positiva känslan ta över istället: Jag kan ju det där! Det är sånt jag ska syssla med! Föreläsa! Utbilda! Påverka! Babbla! (Jag borde kanske bli politiker ändå…)

Någon som efter denna kavalkad i självgodhet undrar exakt vad jag pratade om? Jo, hörni, nu ska ni få höra. Jag gav bland annat exempel på tillfällen då jag har fått bemöta framför allt homofobi i klassrummet, jag pratade om vikten av att alltid bemöta kränkande språkbruk (även om uppsåtet inte var illa menat hos de inblandade), jag pratade om att det absolut minsta vi kan och måste göra som lärare är just att bemöta det kränkande språkbruket, men att vi också bör fundera över varför just ord som ”bög”, ”fitta” och ”cp” används, hitta roten och jobba med att förändra attityder i grunden. Jag pratade givetvis om normkritik, att inte peka ut normbrytaren eller den utsatta gruppen utan att istället fokusera på normen: Vad kännetecknar en ”svensk”? Hur beter sig en typisk ”heterosexuell”? Och så vidare.

…och till sist påminde jag alla blivande lärare där inne om att likabehandling och värdegrundsarbete är något som aktivt måste göras, att det inte räcker med en diffus inneboende känsla av att vara ”öppen och tolerant och tro på alla människors lika värde”. Det är fan inte lätt alla gånger, men det är skitviktigt att påminna både sig själv och andra. Själv kan jag också bli oändligt mycket bättre, framför allt på antirasistiska frågor. (Ja, jag lär gärna av andra också vet ni, bara för att förtydliga.)

Så, vad jag ville säga med detta? Tja, förutom att använda min egen blogg som ventileringshål för glada tillrop och ”ödmjukhet” så uppmanar jag er att bjuda in määj! Kan jag så kommer jag. Och jag kan vara rätt skojig också. Hehe.

Häpp!

20140506-220533.jpg PS. I augusti och september kommer jag delta i liknande evenemang i Örebro. Påminner om detta när det närmar sig!