Så vad gör jag?

Jag försöker jobba upp konditionen och löpartekniken igen, efter flera års uppehåll på den fronten. Joggar och springer hyfsat lagom mycket, för att rensa huvudet, för att bli starkare – utan att överdriva eller slita ut mig.
Jag läser böcker, och är just nu inne på den femte romanen sedan semestern började: ”Låt vargarna komma” av Carol Rifka Brunt (rekommenderas varmt!). Det hjälper hjärnan koppla om och koppla av, och så blir det lite till en sport också: Hur många böcker hinner jag läsa innan bebisen kommer?
Jag hittar på aktiviteter med Adrian, promenerar till parklekar och utomhusteater, träffar vänner med barn, leker, tittar på ”Dora utforskaren” och ”långa pinsessan”.
Jag promenerar, långt!, med vänner och ensam. Upptäcker nya kvarter i närområdet.
Jag tänker – och försöker att inte tänka för mycket.
Jag skriver, eller försöker åtminstone skriva, nya texter till ”Det öppna klassrummet”, trots att huvudet inte riktigt fungerar.
Jag njuter så mycket jag bara kan av tystnaden när Adrian somnat eller när han och min fru är ute och hittar på något.
Jag hisnar ibland vid tanken på förlossningen och på framtiden; jag blir livrädd, får ångest, vill gråta och tror att allt kommer gå åt helvete.
Jag undrar vad som ska hända med mig och med oss när bebisen väl har kommit.
Jag undrar hur allt kommer bli. Livet.

Idag är det dagen efter beräknat förlossningsdatum. Min pms är ett extremt påtagligt faktum och de närmsta par veckorna enormt ovissa. Det enda som går att göra är att… leva i det. Och lita på att allt går bra.

I slutändan brukar det ju göra det för de flesta.

Jag som inte ens vant mig vid att vara förälder

Det har verkligen slagit mig nu, hårt och rejält: Att vi ska bli föräldrar igen. Att jag snart är tvåbarnsförälder.

Jag som inte ens har fattat att jag är enbarnsförälder, som dagligen fortfarande förvånas och förundras över den fantastiska lilla krabat som studsar runt hemma i vår lägenhet.

Jag inser att det gör mig rätt… döskraj alltihop, och jag måste påminna mig själv om att det kändes precis såhär förra gången också. Eller inte exakt, men jag minns hur jag två-tre veckor före beräknat förlossningsdatum började tvivla på att det här med föräldraskap var något för mig. Jag ångrade mig, undrade vad fan vi gett oss in på.

Och den första tiden som förälder var ju faktiskt ett rent helvete. Jag saknar inte Adrians första tre månader ett endaste dugg, de känns bara som en lååång period av ångest, orkeslöshet, oro, frustration och otillräcklighet.

Vi ska liksom in i den där skiten igen. Hur tänkte vi? Hur fan kommer det gå?

Men så sansar jag mig en aning. Påminns om att just det, förra gången hade vi aldrig gjort det där förut. Jag bar med mig mängder av förväntningar om hur det borde kännas att bli förälder. Jag hade mammas berättelser om hur de skötte mig som bebis i bakhuvudet, fick för mig att rutiner så tidigt som möjligt var superviktigt, räknade amningstillfällen, trodde att varje jobbig gråt- och skrikfas skulle vara i evigheters evigheter.

Nu vet jag bättre. Vi båda vet bättre. Vi räknar inte med att dansa omkring på ett stort fluffigt rosa kärleksmoln de första tolv veckorna – tvärtom. Visst ”räknar” vi (eller hoppas åtminstone) att förlossningen kommer gå bra, att såret kommer läka och ungen kommer vara frisk och stark, något annat går ju inte ens att förbereda sig på i förväg – det blir som det blir i så fall, och förhoppningsvis klarar kroppen och psyket det. Men om allt går som det helst bör, då har vi i alla fall några strategier för att få allt att funka.

Sovandet – jag och Adrian i ett rum, min fru och bebisen i ett.
Dagarna – vi turas om att tillbringa tid med barnen, oftast blir det kanske jag och Adrian som flyr hem till någon/på utflykt (bjud hem oss!) men vi hoppas också att det kommer funka att jag drar ut på barnvagnspromenader mellan matningarna, så att Adrian och andra mamman får mysa lite, se på film och äta godis.
Umgänge – jag vet att framför allt mitt behov av sociala kontakter med andra vuxna, av träning, av space, av sömn är enormt, och detta måste lösas på olika sätt. Annars blir jag knäpp och allt går åt skogen.

Så. Strategier finns. Men ovissheten om hur det blir är total, och det skrämmer mig som fan. Tänk om vi inte fixar det? Tänk om jag inte fixar det?

Hur som helst. Idag spenderar jag tid med mig själv. Jag har sprungit fem kilometer, jag har köpt en tröja, jag sitter i skrivande stund på café och har påbörjat en ny tysk lesbisk roman. Jag försöker andas. Peppa mig själv. Rensa hjärnan från jobb (det känns fortfarande vemodigt?) och blicka framåt. In i ovissheten. Förbereda mig på att kasta mig ut, hålla tummarna, blunda och hoppas på det bästa.

Vad tänker ni, är jag knäpp?

Lösenordsskyddad: En tillbakablick och läget just nu (samt en liten påminnelse)

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Hur gör folk?

Såhär är det. Jag började jobba heltid igen för en dryg vecka sedan. Från heltidssjukskriven till halvtidssjukskriven till heltidsarbetande på relativt kort tid. Min läkare ville egentligen förlänga sjukskrivningen, men jag propsade på det motsatta. Varför? Dels av ekonomiska skäl, dels av praktiska, dels på grund av att arbetsstressen i mångt och mycket är densamma oavsett om jag jobbar heltid eller deltid såhär under terminens sista veckor. Det är lovdagar hit och schemabrytande aktiviteter dit, vilka å ena sidan betyder välbehövlig vila med jämna mellanrum och å andra sidan innebär stress, eftersom vi sällan hinner med allt vi behöver inför bedömning och betygsättning. Sammantaget är det dock skönare att ha ett övergripande ansvar än ett halvdant, för nu slipper energin gå åt till att hitta rätt balans.

Nu har jag drygt 100 elever som jag ska betygsätta i juni. 40 av dem lärde jag känna för en dryg månad sedan, resterande har jag bara känt en vecka. Det är en aning… uttröttande, kan man säga. Men det känns samtidigt lugnande att lära känna dem redan nu, för då blir startsträckan i höst betydligt kortare.

Och så mitt i allt detta har jag en 2,5-åring som helst är uppe till 22 om kvällarna samt en höggravid fru som nyligen fick sluta arbeta på grund av att hennes jobb absolut inte fungerar ihop med graviditet: Hon står, går, lyfter och böjer sig exakt hela dagarna, och ryggen och bäckenet tog stryk relativt fort.

Här är vi alltså nu. Nio veckor kvar till beräknad förlossning och allting känns fortfarande overkligt. Vi pratar om namn, vi pratar om vem som ska sova var när bebisen väl är här, vi pratar om olika scenarier vid förlossningen (det är lätt att tro att ”det kommer gå fortare andra gången”, men så inser vi att det ju är första gången på samma gång som det är andra…), vem som ska ta hand om Adrian sådär mitt i sommaren. Men i övrigt känns mycket ännu oklart, såväl för mig som för henne. Och jag känner mig helt klart inte som världens bästa brevida fru. Jag vet att det inte går att jämföra – när jag var gravid såg livet helt annorlunda ut, vi hade liksom inget barn här hemma då, men ändå så jämför vi ju. Båda två.

Bara det skulle jag kunna skriva en egen text om. Eller en hel bok: Att vara två kvinnor som föder varsitt barn. Att vara den andra mamman första gången respektive andra gången. Att vara den födande mamman första gången respektive andra gången. 

När jag mitt i allt detta tappar fotfästet och det känns som att allt kommer gå åt skogen, när ångesten och stressen över nuet och senet tar över, då funderar jag över hur fan alla andra gör. Hur gör ni? Hur får ni allt att fungera? Med sömnbrist och jobb och att räcka till som förälder och partner? Går det ens? Eller är den där tröttheten, ständigt återkommande oron och det dåliga samvetet bara heeeelt normaaaalt och kommer eventuellt gå över med tiden? Förmodligen, gissar jag. Och det är säkerligen jäkligt få människor som går runt och känner tillfredsställelse och livsglädje mest hela tiden. Eller?

Min psykolog sa till mig i tisdags att jag borde bli stå upp-komiker. Hon kan inte låta bli att skratta åt min uppmålade misär, för uppenbarligen är jag rätt underhållande. Fint att åtminstone ha lite självdistans mitt i allt.

Allt eller inget, svart eller vitt, noll eller 100

Jag har ett digitalt tänkande, säger min psykolog. Och det är väl inga nyheter egentligen för en sån som jag, som började samtalsterapikarriären redan som 14-åring: Det är allt eller inget, lyckoträff eller katastrof som gäller för min hjärna.

(Förmodligen är det därför hjärnan har lite svårt att fatta att jag nu faktiskt är halvtidssjukskriven. Men det var inte det jag skulle skriva om.)

När min kropps- och viktnoja var som värst i 20-årsåldern fanns två lägen: undernärd eller sjukligt fet. Och eftersom jag inte ville bli sjukligt fet var det undernäringen hjärnan ville eftersträva. Jag räknade points som en galning, åt havregrynsgröt till middag och ibland pallade jag inte och tryckte i mig 300 gram choklad och en påse kanelgifflar på en gång – för att sedan få för mig att jag skulle vakna dagen därpå och väga 150 kg. Ungefär så.

Likadant fungerar mitt huvud i ungefär alla lägen: Jag är bäst på något, eller är jag sämst på något. Allt kommer gå skitbra, eller kommer det gå åt helvete. Det gäller föräldraskapet, det gäller träningen, det gäller bloggandet.

Och hjärnan vill gärna intala resten av mig att om jag gör ett snedsteg så är det kört. När Adrian var liten trodde jag att en kväll med bristande rutiner skulle krascha allt vi lyckats bygga upp, om jag under en vecka inte tränar så kan jag lika gärna skita i det och skriver jag ett ointressant blogginlägg så kommer alla sluta följa mig och jag kan lika gärna skita i alltihop.

Det är fruktansvärt irriterande att fungera såhär och jag avskyr att det inte bara lätt som en plätt går att förändra. Varför kan jag inte bara vara förälder och lita på att Adrian vet att jag älskar honom? Varför kan jag inte bara nöja mig med att träna de gånger jag orkar och känna mig nöjd med det? Varför kan jag inte bara skita i om någon följer eller avföljer mig på bloggen och sluta vara så noggrann med att alla texter måste vara fullfjädrade analyser, nydanande och utbildande på samma gång?

Igår, när livet och tröttheten kom ikapp mig efter en och en halv veckas arbete, bestämde jag mig för att sluta blogga, sluta twittra och bara stänga ner sociala medier tills jag blir helt frisk igen. Allt eller inget, och nu stod alltså ”inget” på menyn. Bara jobba, vila, städa och vara en fantastisk (!) fru och mor.

Men så hade vi en trevlig våffelkväll med grannarna, jag sov ungefär så bra som man kan begära med en 2,5-åring i huset och vaknade till en strålande sol på en blå himmel – och tänkte (som så många gånger förr): GE DIG, SANNA! Var inte så jävla digital! Sluta överdriva för fan!

Sen traskade jag hand i hand med barnet till förskolan, tog en promenad till centrum och skrev det här inlägget på bussen till jobbet. Och nu publicerar jag det utan att ens korrekturläsa ordentligt.

Någon måtta får det fan vara.

Ps. Jobbet lyckas jag åtminstone ha en rätt schysst och lagom inställning till: Jag vet att jag kan, men jag måste inte vara bäst. Undrar när den inställningen börjar smitta av sig på resten av livet?

Jag tar mig upp igen, sakta men säkert

Jag måste dammsuga. Fastställer först och främst detta faktum. Jag dammsög senast i måndags, och jag vet att det är ren idioti att räkna dagarna mellan dammsugningarna när man har en liten unge, för i själva verket är det ju så att det skulle krävas en hyfsat stor grovrengöring här hemma varje kväll. Nu har jag dock koll på att det var fyra dygn sedan jag senast drog runt med dammsugaren, och det känns helt enkelt inte okej att golvet redan är fullständigt invaderat av småsten, löv, majkorn, fruktskal, ”diverse”. Verkligen. Inte. Okej. Dessutom har Adrian kissat på golvet två gånger det senaste dygnet. ”Det är så härligt att vara förälder!” osv. (Ja, det är härligt. Också.)

I övrigt pysslar jag så smått med en krönika till den kommande föräldratidningen ”Nära barn”, slår bort tankar om att jag borde träna och stressas en liten aning om att jag har ett sjukintyg att kopiera på lämplig plats och sedan skicka till Försäkringskassan.

För ja, det var så sant: Jag har ju inte talat om min sjukskrivning här i bloggen. Inte heller har jag berättat att nämnda sjukskrivning ledde till avslutande av anställning? Eh nä, det har jag inte. Nu har jag dock precis fått ett nytt jobb och ska börja på halvtid på måndag, så plötsligt känns det aningen mer… accepterat? att prata om det. Ni vet, jag är ju inte en ”sån” som blir sjukskriven. Och definitivt inte en ”sån” som blir uppsagd, eller för den delen en ”sån” som alls är arbetslös. Nu hann jag visserligen inte bli officiellt arbetslös, så lite av mitt gamla ”hon med flyt”-jag har jag väl bibehållit. Vad det nu är att stoltsera med.

Sammanfattningsvis: Det har varit en rent för jävlig vinter på många sätt. Efter en fruktansvärt slitig höst, vilket väl har sipprat igenom här på bloggen då och då. Inte riktigt vad någon räknar med, att vara den som står för största inkomsten i familjen, ha ett litet barn att ta hand om, en bebis på g och så plötsligt faller hela ens tillvaro som ett korthus; självbilden, måendet, ekonomin. Nä, det har inte varit värdigt på något vis. Men mycket har jag lärt mig, bland annat att det är extremt slitigt att vara sjukskriven – och i synnerhet om man blir uppsagd på köpet. Dessa otaliga samtal med Försäkringskassan, läkare, A-kassan, försäkringsbolaget, facket, samt oron över att inte få sin sjukpenning beviljad, att hela SGI:n ska försvinna av det minsta lilla snedsteg… hur fan ska man hinna bli frisk och stark igen mitt i allt detta? Och A-kassans regler sedan, herregud. Jag är glad att jag inte hann bli officiellt arbetssökande – och: Mitt politiska engagemang har minst sagt vuxit sig starkare sedan januari.

Nu tror jag mig dock vara hyfsat på gång, och jobbet jag har fått känns bra som tusan. Precis en sådan skola som jag känner mig hemma i. ”Nu ska du inte vara duktig”, sa blivande chefen och det är jag tacksam för. Jag vet att jag gärna är väldigt duktig, och jag kommer förmodligen vara (för) duktig här också. Men bara ibland. För det har jag också lärt mig det senaste halvåret: Ingen tackar mig för att jag är så ”duktig” att jag sliter ut kropp och hjärna fullständigt.

Men. Som sagt. Dammsugning var det. Sista vardagen hemma på egen hand, sedan gäller det att bygga upp en vanlig vardag igen. Förhoppningsvis en betydligt sundare sådan än den vi levde i under hösten. Jag är sjukt nervös, men det är säkert bara positivt. Eller?

Önska mig lycka till! (Ja, jag BER om det!)

Tack för mig på ett tag!

Ja hörninini. Den här bloggen har ju inte direkt varit produktiv de senaste veckorna och på stadig nedgång sedan terminsstart, kan man väl säga. Det nya jobbet gav mig nya utmaningar, det blev höst, ungen fyllde två och började som sig bör pocka på mer uppmärksamhet och jag själv har väl lite svårt att sortera i alla måsten och ”skulle vilja…”. En sak är dock säker: Det är familjen, jag själv och jobbet som måste prioriteras, och när jag nu ska börja blogga på ”Det öppna klassrummet” är det helt enkelt en omöjlighet att hålla glöden igång även på den här bloggen. Ni som har hängt med mig sedan start vet att jag gör saker ordentligt eller inte alls och att skriva halvhjärtade, spretiga inlägg någon gång i veckan känns helt enkelt snarare stressande än inspirerande. Just nu, i alla fall.

Så vet ni: Jag tar härmed en officiell bloggpaus härifrån.

Bloggen kommer ligga kvar tills vidare för alla er som vill plöja arkivet, och vem vet – jag kanske får ny energi redan vid årsskiftet eller framåt vårkanten? Den som inte stör sig alltför mycket på ouppdaterade bloggar får gärna behålla mig i sitt flöde, med andra ord (jag avskyr att bli avföljd… vilken självgod person med låg självkänsla gör inte det liksom?).

Och som sagt: Jag försvinner ju inte från the Internetz helt och hållet, nej då, från och med någon gång den här veckan (ska bara kurera mig från kräksjukesviterna…) hittas jag på (i?) ”Det öppna klassrummet” och det känns riktigt skönt att fokusera på ett ämnesområde nu, det vill säga skola, hbtq och normkritik. En stark förhoppning är att även kunna dra igång med mer föreläsningsverksamhet så småningom, och kanske ett utökat engagemang inom Lärarnas Riksförbunds hbtq-verksamhet… vem vet? Men det första som behövs är att varva ner, inte ha för många bollar i luften utan helt enkelt fokusera på det som känns hanterbart OCH inspirerande.

Tack alla ni som troget har kommenterat, kommit med frågor, lästips, peppande tillrop och andra funderingar i kommentarsfältet det senaste knappa året! Ni har gjort bloggandet roligt och meningsfullt! Jag hoppas att ni hänger på mig till ”Det öppna klassrummet” och att ni återkommer hit den dagen jag (förhoppningsvis) återkommer med ny energi!

…och för att detta inte ska bli en alltför deppig tillställning så avslutar jag (i sann självgod sanna-anda) med att länka till några höjdpunkter i den här bloggens historia, det vill säga: Några av de mest delade, lästa och BÄSTA inläggen sedan bloggstart! Klicka på och håll till godo!

1. Biologiska könsskillnader rättfärdigar inte barnkläder som dessa
2. Snälla Stockholm Pride, är det inte dags att vidga perspektiven nu?
3. Att klä sina barn enligt normen är också ett statement
4. Tycker du att jag ska vara tacksam för att samhället ”accepterar” mig?
5. Just nu är jag extra glad att jag är lesbisk
6. Nu slutar vi dalta med manligheten!
7. Hur vet jag vad som är en dum fråga?
8. Potentiell konversation med så kallad genusmotståndare

På återseende, hej svejs!

Vårt härliga jämställda samhälle

Jag sitter här i vab-soffan med en kräksjuk vilande unge och vrider och vänder på formuleringar, byter ingång och funderar på vad jag ska fokusera på. Ska även jag skriva något om den där fasansfulla ”jag hatar hen”-krönikan från nyheter24? (som jag inte tänker länka, länken går till en betydligt mer läsvärd text) Ska jag kommentera det sjuka i att regeringen vill inskränka föräldrars möjligheter att flaskmata sitt barn? Ska jag skriva klart texten om varför jag vill ha barn, såhär i ”varför ska man ha barn”-debattider? Ska jag besvara den okunniga, aningen kränkande men ärligt ställda frågan om trans och intergender som ställdes i mitt kommentarsfält häromdagen och samtidigt passa på att på tok för sent uppmärksamma Transgender day of remembrance? Eller ska jag i största allmänhet sucka och stöna över hur jävla trött jag är på att vissa menar att ”feminismen har gått för långt!”, trots att de kvinno- och hbtq-förnedrande uttalandena bara haglar bland de tonåringar jag möter varje dag, trots att heltidsarbetande kvinnor 2012 tjänade 52000 kronor mindre per år än heltidsarbetande män, trots att 8-åriga pojkar sexuellt antastar jämnåriga kamrater (flickor) i skolan, trots att ungdomar uppvisar en allt råare attityd till sexbrott och anhållna tonåriga våldtäktsmän inte ens fattar att de har begått ett brott och trots att de allra flesta människor helt uppenbart fortfarande inte vill förstå att transperson inte är något man väljer att vara utan något man är, på riktigt!, precis som att man är cisperson?

Jag vet liksom inte var jag ska börja.

Lösenordsskyddad: ”Min lilla bajsjåtta!” (vår unge kan konsten att glädja en överstressad mamma)

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Bloggidentitetsångest och balansgången mellan att vidga och befästa normer

När jag började blogga vet jag inte riktigt varifrån jag fick all tid och ork. Jag skrev ju för tusan två till tre inlägg om dagen under vissa perioder. Skolan berördes mycket (vid två tillfällen i våras publicerades mina inlägg som debattartiklar på tidningen Skolvärldens webbplats, en gång angående tidiga betyg, andra gången angående att vi lärare vill vara lärare och inget annat), jag skrev en hel del om genusmedvetet föräldraskap och framför allt tror jag att normkritiken genomsyrade mina inlägg aningen mer än nu. Jag skrev kritiska inlägg om att köna barn och unga, jag skrev om hbtq och normkritik i skolan, belyste ofta och gärna cisnormen och lyfte explicit transperspektivet.

På senare tid känns det som att jag har tappat det där en aning. Kanske kan det kallas utveckling – men samtidigt känner jag mig inte riktigt nöjd och då är ”utveckling” liksom fel ord. När jag skriver om jämställdhet och feminism är det lätt att hamna i fällan att skriva om ”kvinnor” och ”män”, ”flickor” och ”pojkar” och även om jag ofta ifrågasätter dessa kategorier och positioner som fasta, vill utmana könsnormerna och så vidare så är jag rädd att det här sättet att skriva snarare leder till att även jag befäster framför allt tvåkönsnormen och cisnormen fast jag egentligen inte alls vill göra det. Jag – som är medveten om dessa normer, vet att alla inte identifierar sig som cis, handlar utifrån denna vetskap i mitt yrke och har i bakhuvudet att jag vill vidga, förändra och inkludera fler – kan naturligtvis med lätthet ”läsa in” vad jag och andra menar när det i en text står ”kvinnor” och ”män”. Men folk i allmänhet är omedvetna om trans, folk i allmänhet är inte ett dugg genusmedvetna eller normkritiska, folk i allmänhet skiljer inte ordet ”man” från orden ”manlig” eller ”mansroll” och därför blir det ändå problematiskt. Om det normbrytande inte nämns så finns det liksom inte, och skriver jag ”kvinna” så kommer de allra flesta inte tolka det som att jag inkluderar såväl ciskvinnor som transkvinnor, till exempel. Precis som de allra flesta automatiskt ser en heterofamilj med barn framför sig om man skriver ordet ”familj” och tolkar ordet ”föräldrar” som två cispersoner av olika kön. Det normbrytande måste benämnas för att finnas i folks medvetande, så är det bara.

…men samtidigt måste förstås normen belysas, sättas i fokus, diskuteras och problematiseras och då måste vi oundvikligen landa i att tala om kvinnor och om män, om kvinnligt och om manligt och om hur pojkar halkar efter i skolan medan flickor mår dåligt på grund av utseende- och kroppshets. Det svåra är balansen, att få in alla perspektiv samtidigt och på samma gång nå fram till de jag vill nå fram till. Å ena sidan skriver jag förstås till ”de redan (mer eller mindre) invigda” och känner väl att personer som befinner sig på en heeelt annan nivå, de som vägrar inse transpersoners existens, som helt förkastar att könsroller är socialt betingade och så vidare – dem måste jag skita i. Mer eller mindre. Med en liten blogg som denna kommer jag ändå inte lyckas övertyga dem.

Samtidigt vänder jag mig ju till personer som arbetar inom skola och barnomsorg där vi faktiskt ha en laglig plikt att arbeta främjande och förebyggande för att motverka diskriminering, trakasserier och kränkande behandling på grund av bland annat könsidentitet, könsuttryck och sexuell läggning och då måste även personer som inte alls känner sig hemma i dessa begrepp och perspektiv faktiskt lära sig att tänka nytt. Det går inte som pedagog att säga ”näe, det här med trans tycker jag låter konstigt, det tror jag inte på” eller ”äsch, det finns ju inga homosexuella i högstadiet, det tar vi senare!” och sedan riskera förstöra en grupp individers skoltid på grund av sin extrema okunnighet och tanklöshet (vilket tyvärr sker hela tiden).

Puh. Storhetsvansinne, kanske ni tänker nu, men lugn – jag har inga förväntningar eller planer på att förändra hela världen. Men när jag nu inte hinner blogga alls lika mycket som tidigare så känns det än viktigare att det som postas här är texter som jag kan stå för och som täcker allt det som jag tycker är viktigt. Helst skulle jag vilja följa upp inlägg också, som det om manliga förebilder och mitt senast om att ifrågasätta mansrollen, men jag hinner ju inte!

Ja, någonstans där befinner jag mig alltså just nu och resultatet blir oftast att jag inte bloggar alls när jag har femton minuter över. Mitt jobb kräver vansinnigt mycket (så mycket att jag typ kräks när jag ser ordet ”skola” i en tidningsrubrik, och i synnerhet om namnet ”Jan Björklund” figurerar i ingressen) och det är trots allt det som ger mig lön… dock har jag ju ett annat bloggprojekt på gång inom kort och så fort detta blir helt officiellt så ska jag be er om lite input också. Samt även komma fram till vad som ska hända med den här bloggen när jag bloggar på annat håll. Ibland tänker jag att ett alternativ vore att starta en anonym blogg vid sidan om där jag kan vara hur arg och kritisk som helst utan att hänga ut mig själv eller andra.

Hmm.

Ps. Flatfilmsfredag kommer även idag, jag lovar!