Lösenordsskyddad: Genusutmaningar i vardagen: Viljan att kön inte ska spela roll kontra vetskapen om att det visst spelar roll (i andras ögon)

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Hur förbereder vi vårt barn på att bli storebror?

Jag var fem år gammal när mitt första syskon föddes. Jag minns väl det första besöket på BB, att jag både fick hålla i min nyfödda lillasyster och även gick en liten runda med henne i famnen (hur tänkte de vuxna då?), men i övrigt är minnena rätt svaga från den tiden. Förmodligen för att vi bara träffades varannan helg, när jag var hos pappa. Ett år senare, ett par månader före min sexårsdag, föddes min lillebror, och det är med honom jag sedan har vuxit upp, eftersom vi har samma mamma. Jag var så pass stor då, att jag minns mammas graviditet till viss del, jag minns morgonen då mormor väckte mig och berättade att jag hade fått en lillebror och att vi skulle åka till BB före lekis. Det var till och med min första dag på lekis den dagen, och jag var mäkta stolt som fick sitta där på samlingen och berätta att jag samma dag fått en lillebror. De tidigare tankarna om att slänga en eventuell lillebror i papperskorgen var som bortblåsta.

När man är så pass gammal som jag var när jag fick syskon finns det ett tydligt före och efter. Jag minns tiden då det bara var jag och mamma. Ibland hon, jag och en partner till henne, förstås. Och jag minns tiden efter att min bror hade fötts, hur saker och ting förändrades, men det… gjorde ingenting. Jag var en stolt storasyster som gillade att ta hand om min lillebror. Han fick vara på mitt rum, vi busade, vi kramades och lekte. Med honom var det förstås speciellt också, eftersom han aldrig blev en sån där lillebror som förstörde mina grejer eller gjorde livet surt för mig, på grund av eller tack vare hans omfattande funktionsnedsättning. Emil har alltid bara varit toppen, helt enkelt. Och alldeles unik.
Adrian kommer vara knappt tre år när han om några veckor blir storebror. Han är tillräckligt gammal för att begripa att något är på gång, men för liten för att i framtiden kunna erinra sig tiden innan han fick syskon. Jag undrar så hur han kommer reagera när vi åker iväg till förlossningen och sedan kommer hem med en bebis. Hur traumatiskt kommer det bli? Hur fascinerad kommer han bli? Vad kommer gå lätt och vad kommer bli utmanande?

Vi märker redan hur han påverkas av det faktum att det finns en bebis i ena mammans mage. Han sover sedan ett par veckor uteslutande i vår säng, från att tidigare ha varit en ensamsovare. Han berättar då och då om bebisen som ligger i hans egen mage – ibland är det för övrigt en kusin, en morfar eller han själv som ligger där inne – och han vill att vi lägger örat intill så att bebisen kan sparka på oss. Ibland vill han gosa med (den verkliga) bebismagen, men ibland vill han hellre boxa eller hoppa på den. Igår kväll kröp han upp i spjälsängen, talade om att han ska sova med bebisen och byta blöja på den – men inte torka bajs. När vi är på MVC-besök är han föga intresserad, utan visar mest tydligt att han vill ha uppmärksamhet, smiter ut ifrån barnmorskans rum, ritar på golvet och släpar iväg med alla låneleksaker. Inte så konstigt egentligen.

Jag tror helt enkelt att han är som blivande storasyskon i den här åldern är mest: Orolig, nyfiken, spänd, ointresserad och rätt ovetande på samma gång. För självklart förstår han inte fullt ut vad som är på gång… men det gör ju inte vi heller, å andra sidan.

Hur förbereder vi honom på bästa sätt? Hur förbereder vi oss själva på att förbereda honom? Går det ens? Hur har ni andra gått tillväga och hur har det fungerat?

Min fru är lillasyster till en 18 månader äldre storebror, och har med andra ord själv aldrig upplevt ett liv utan syskon (och inte brorsan heller, egentligen). Ingen av oss har liksom den erfarenheten, att vara ett halvstort blivande storasyskon. Och även om vi hade haft det; alla barn och alla relationer är givetvis unika.

Vi försöker att prata lagom mycket om bebisen hemma. Vi gör Adrian delaktig så mycket vi kan, pratar om vilken tur bebisen kommer ha som får en storebror som Adrian. Vi frågar vad han helst vill hjälpa till med, om han vill hjälpa till och vi säger ännu oftare än vanligt hur mycket vi älskar honom och hur fantastisk han är. Böcker om att få syskon har vi läst fler stycken, och det märks att hans intresse växer (även om det som sagt saknas böcker som handlar om vår familjekonstellation). Ändå är jag rädd att det inte räcker till. Jag är otroligt orolig för att han ska känna sig åsidosatt, att han ska tro att vi älskar och bryr oss mer om bebisen än om honom.

Jag har jobbat och varit borta mycket under maj månad, och när jag är hemma sitter jag inte sällan med datorn och läser elevtexter. ”Mamma jobbar”, är en fras Adrian fått höra alltför många gånger den sista veckan, och det dåliga samvetet inom mig växer sig allt större. Tålamodet är sämre, tröttheten enorm, samtidigt som Adrian testar gränserna mer, utmanar, pockar på uppmärksamhet. Puh. Det är fan inte lätt att räcka till, och jag är långt ifrån alltid den förälder jag vill vara just nu. Även om både jag och min fru förstås gör vårt yttersta, i stort sett varje sekund. Hon som tung och höggravid, jag som utarbetad och stressad.

Det är med stor lättnad jag ser fram emot de kommande långhelgerna och sommarlovet. Då får vi vara tillsammans, i lugn och ro. Vara mammor och barn, med barnet i centrum lite mer. Förhoppningsvis kommer bebisen inte för tidigt; vi vill hinna återhämta oss och spendera lite tid som enbarnsfamilj först. För Adrians skull, för vår skull.
…och sedan får den gärna komma ut, den där ungen. Den måste bara lämna sätesläge först – från och med idag har den prick fem veckor på sig.

Ps. Jag kommer säkerligen skriva mer om föräldraskap, graviditet och förlossning den närmaste tiden. Det finns så många bottnar i det, alltifrån att vara två mammor som turas om att föda till det rent vardagliga som varje yrkesarbetande förälder tampas med (och så lite genus ibland, utkasten ligger och väntar). Att jag skriver en krönika i sommarnumret av Nära barn har jag redan nämnt – men jag nämner det igen! Den handlar mest om mig och det fina i att slippa föda, även om jag också talar om hur oviktigt just det där födandet är egentligen. I synnerhet för barnet. För Adrian är vi båda lika mycket mammor, och den kommande bebisen är lika mycket båda mammornas – och hans! – bebis. Hoppas då bara att han kommer gilla att dela med sig av oss…

Det är lätt att tänka och handla genusmedvetet när barnet är litet – men sen då?

När jag inte hinner blogga deltar jag relativt aktivt i facebookgruppen ”Genusmedvetet föräldraskap” och väldigt ofta dyker frågor, diskussioner och irritationer upp som jag gärna skulle fortsätta skriva om (om jag hade oändligt med tid). Häromdagen efterfrågades diskussioner om äldre barn, eftersom de flesta trådstarter tenderar att handla om barn i förskoleåldern. Vi med småbarn hejade på i tråden: Kom igen, diskutera! Vi vill läsa, lära oss och peppa inför framtiden! Samt även: förfasa oss… Ja, i alla fall tänkte jag så. För onekligen dyker sådana funderingar upp: Är det kört när ens barn blir äldre? När de lämnar den lekfulla, trots allt relativt könsnormsbefriade, förskolan och drar vidare till förskoleklassen och därefter första klass. När de har fattat det här med att snoppar och snippor styr vilka personer vi förväntas vara, vilka personer vi bör leka med och vilka personer vi ska förälska oss i. Är det kört då? Har genusmedvetenheten och normkritiken bara varit en ”lek” vi småbarnsföräldrar sysslar med, som ett tillfälligt intresse och till sist blir det bara pannkaka ändå (eftersom majoriteten av befolkningen inte tänker som vi)?

Nej, såklart det inte behöver vara så deppigt. Men ibland är det lätt att tappa hoppet.

Jag iakttog barn på lekplatsen i eftermiddags när jag och Adrian var ute och traskade. Framåt våren dyker de ju upp utomhus igen, kidsen som bor här i området. Idag var det ett rätt stort kompisgäng i kanske 9-10-årsåldern som invaderade klätterställningen mellan husen. Det var ”grabbarna” (grabbarna!),det var den tuffa tjejen som också får vara med, ni vet – och så var det den aningen yngre flickan, den lite tystare och försiktigare som inte deltar i leken, utan som blygt står intill och ser lite… rädd ut. Att tjejen i kompisgänget var just ”tjejen” rådde det ingen tvekan om, bland annat eftersom jargongen lät annorlunda när killarna talade med eller om henne. ”Var en gentleman nu, Viktor”, sa en kille vid något tillfälle, ironiskt förstås. (Ja, de var alltså max 10 bast.)

Och så betraktar jag min egen unge mitt i allt det där och vill bara stanna tiden.
Och sen tänker jag: Inte undra på att många genusskeptiker vägrar sluta hävda biologins fulla makt över vilka vi är, och inte undra på att de tycker saker som ”kan inte tjejer bara få vara tjejer, det är väl inget fel med det?”, ”men killar är ju sådär i den där åldern!”, ”det är ju något BRA att vi är olika!” och så vidare. Genom att utan närmare analys iaktta den scen som jag iakttog idag är det extremt lätt att rakt upp och ner dra sådana tvåköns- och cisnormativa slutsatser, samt även mena att jo, lite ojämställdhet är bara naturligt. Särskilt om man själv är cisperson, heterosexuell och lever i en så att säga ”jämställd” tvåsam relation. ”Varför kan inte alla bara vara stolta över att vara män/kvinnor??”

Men så enkelt är det som bekant inte. Om ”tjejer vore tjejer” och ”killar vore killar” (vad det ens betyder?!) och alla vore hetero samt glada och nöjda hade vi inte tjatat om genus. Om samhället dessutom vore jämställt och jämlikt hade vi inte heller tjatat om genus, eller om feminism. Och hade det inte funnits våldtäkter eller sexuella trakasserier eller utseendefixering eller sjukdomar kopplade till kroppshat så hade vi inte heller tjatat.

Att vara genusmedveten är liksom inte något intresse, det är inget som man kan välja att ”tro på” eller inte och det är inte heller en ”kul grej” att killar ska få ha klänning och tjejer ska få vara högljudda. Syftet är heller inte att rakt av göra tvärtom, så att tjejer till sist börjar begå en massa våldtäkter och killar plockar ut majoriteten av alla föräldradagar.

Det handlar om att skapa en bättre värld där alla får plats.

I förskoleåldern är det så enkelt. Adrian vet inte vilket kön han har, eller åtminstone inte vad ”kön” betyder och framför allt inte att könsorganet har något med (köns)identiteten att göra. Vissa dagar vill han ha tofs ”som Astrid”, andra dagar en Bamsetröja ”som Marcus” och han lägger förstås ingen värdering i det, han kopplar inte det ena namnet/den ena saken till att vara ”tjej” och de andra till att vara ”kille”. Han har alltmer börjat kategorisera människor i ”pappor”, ”människor”, ”mammor”, ”Karin” beroende på hur han tycker de ser ut, men utan värdering och heller inte alltid ”korrekt” utifrån mitt aningen mer normativa öga. När förstörs det där oförstörda sättet att se på andra människor, på attribut och olika handlingar, undrar jag? När kommer vårt barn börja dela in barn i ”pojkar” och ”flickor”, saker i ”pojkiga” och ”flickiga” och utifrån dessa uppdelningar vilja undvika vissa barn, vissa prylar, vissa lekar? Kommer han samtidigt komma underfund med att han själv är eller gör ”fel” på något sätt, och hur kommer han känna då?

Jag vet förstås inte, för Adrian är bara två och ett halvt. Nog har jag åtminstone en handfull goda exempel återberättade av genusmedvetna och jämställdhetsivrande föräldrar till barn i skolåldern och äldre, men jag behöver fler. Så, dela med er hörni!

(Eller, för all del, bjussa på era farhågor/dåliga exempel, så kan vi älta ihop…)

Bör jag också ta mig i röven?

Jag ska flyga till Berlin idag – närmare bestämt om en timme (flygrädd som jag är – varför gör jag alltid såhär?). Bara jag och en ryggsäck med böcker och ett skrivhäfte. Två nätter på hotell, tre dagar att upptäcka Berlin på egen hand. Det känns pirrigt och på samma gång saknar jag redan min unge som bara den. Bara att lämna honom en kväll för att gå ut och äta med min fru eller en kompis känns tufft för mig, samtidigt som jag då och då inte kan låta bli – för den där tiden på egen hand är så värdefull och välbehövlig. Det pågår en ständig konflikt i mig mellan att ibland längta efter mig själv samtidigt som jag vill ha mitt barn nära, nära varje sekund.

Delvis härstammar konflikten från mitt eget innersta; kärleken till barnet kontra behovet av att vara en alldeles egen individ. En del av slitningarna handlar dock om att jag är kvinna, mamma, och att jag vet att jag borde ägna mig helt och hållet åt mitt barn, utan att se det som någon uppoffring. ”Barnet är en del av mig, därför innebär ‘egen tid’ att vara tillsammans med mitt barn”. Typ så.

Så enkelt är det dock inte. Inte för mig.

Ni kanske läste ”krönikan”, eller snarare utskällningen, riktad till mammor i allmänhet och Linda Bengtzing i synnerhet i samband med förra veckans delfinal i Melodifestivalen? En ilsk kvinna på Aftonbladet tyckte att det nu minsann får vara nog med ”stålmorsor” som ställer sig på scenen så fort de klämt ut sin unge, att detta är ”vår tids största epidemi” (eller hur hon nu uttryckte sig, jag pallade bara läsa en gång).

Jag fattar inte varför vissa envisas med att lägga sig i hur andra väljer att leva sina liv, när det inte det minsta drabbar dem själva. Och i det här fallet, vilket Frida Boisen påpekade i en betydligt rimligare svarskrönika, har ju barnen i de nämnda fallen (Linda Bengtzing, Charlotte Perrelli, Petra Mede) ytterligare en förälder. Det är inte direkt så att bebisarna lämnas skrikande i en tom lägenhet i väntan på att mamma ska få sjunga färdigt sin schlager.

Aftonbladets ilskna krönikör flikar mot slutet in att hon riktar sig även till pappor men det är förstås bara bullshit och något hon lägger till för att lindra kritiken. Hon riktar sig, vilket debatten om barn som ”lämnas åt sitt öde” och börjar ”för tidigt” på förskola alltid gör, till kvinnor eftersom barn i första hand anses vara kvinnors ansvar – ett synsätt som i samma andetag befäster synen på män som sämre och mindre fullvärdiga föräldrar.

”Ta er i röven, stålfarsor!” Den rubriken hade jag velat se i samband med att Martin Stenmarck vann Melodifestivalen med ”Las Vegas” då han hade en nyfödd hemma, eller då Robinson-Robban lämnade nyförlöst fru och bebis för att ännu en gång tävla i Robinson: ”Det är vår tids epidemi: Pappor som ställer sig på scenen direkt efter att deras barn fötts, som sätter jobbet och karriären före barnen och samtidigt tvingar barn att börja allt tidigare på förskola!”

Eh, för vet ni? Det är ju så det är: Om det är några som på generell nivå ”lämnar barn i sticket” så är det män, pappor. Mammorna drar redan sitt strå till stacken. Vi tar redan ut föräldradagar så det räcker, vi vabbar och byter blöjor och torkar snoriga näsor så det står härliga till. Att ett växande antal mödrar vill göra någonting utöver detta är inget samhällsproblem; det som behövs är fler män som tar över när kvinnorna vill ställa sig på scenen, gå och jobba, resa på egen hand till Berlin…

…och just det, i vårt fall är det ju så att vi har lyxen att vara två kvinnor som delar på ansvaret. Och vi delar faktiskt rätt lika. Lätt som en plätt. Halva föräldraledigheten var, hälften av vabdagarna, vi hjälps åt att lämna och hämta på förskolan, vi är båda uppe och kramar ungen på nätterna (när han inte kommer intassandes och lägger sig mellan oss), vi lägger honom varannan kväll och stiger upp i ottan varannan morgon. Detta sker faktiskt helt utan ansträngning, det är knappt något vi diskuterar: Vi bara gör, vi agerar per automatik som två fullvärdiga föräldrar.

Nu är det jag som reser bort för mig själv två dygn och nästa gång är det min fru. Adrian har alltid någon hos sig som han är trygg med; är det inte någon av oss mammor (vilket det oftast är) så är det en mormor eller i mer sällsynta fall en moster eller morbror. Jag ska verkligen inte ta mig i röven, jag ska verkligen inte ha dåligt samvete. Däremot får jag förstås fortsätta längta järnet efter min unge, det är liksom ett ultimat bevis på hur mycket han betyder för mig. (Och om sedan tiden kommer då det enbart är skönt att komma iväg ett par dagar – då är det också helt okej!)

Ta sig i röven däremot, de kan alla göra som inte kan låta bli att skuldbelägga (andra) mammor för att de vill göra mer än att amma/flaska, vyssja, vabba och torka rumpor, samt alla som inte ser pappor, icke-födande mammor och andra viktiga vuxna i ett barns liv som minst lika värdefulla.

Tänk om jag skulle ha inställningen att mammor och söner aldrig kan bygga upp en riktigt nära relation?

Ovanstående konversation ägde rum i kommentarsfältet inne hos Oxhen, under det mycket flitigt delade inlägget ”Pojkar” där kloka Oxhen en gång för alla uppmanar oss vuxna att ta ansvar för våra barn – och främst våra pojkar! – genom att inte avfärda deras normativt pojkiga beteende med att ”de är pojkar” utan att istället aktivt börja arbeta för jämställdhet och mot destruktiva könsnormer. Nej, hon skriver inte ordagrant så, men jag vet att det är det hon menar och jag tänker osökt på det inlägg som jag skrev häromveckan om att det är mansnormen som behöver problematiseras, inte kvinnonormen. För om vi inte ser upp så är det, på sikt, pojkarna, killarna och männen som kommer bli de stora förlorarna i det här samhället (eller tja, kanske mest vi andra egentligen – vi som tvingas städa upp efter allt de ställt till med). Vi kan inte ha så låga förväntningar på pojkar som vi har, vi kan inte ställa så låga krav – varken i skolan eller hemma – och vi kan inte sucka över och sedan prata bort vissa pojkars direkt olämpliga och kränkande beteende med att ”de är pojkar” – och samtidigt låta dem fortsätta i all oändlighet; fortsätta ta plats från de andra barnen, fortsätta misslyckas i skolan, fortsätta skämta och garva över våldtäkt och horfittor, fortsätta se och behandla tjejer och kvinnor som objekt utan att inse konsekvenserna av sitt handlande.

Det går inte.

Och vad som absolut inte går i allt detta, det är att vi vuxna fortsätter ha inställningen att pojkar behöver främst ”manliga” förebilder och att kvinnor – exempelvis deras mödrar – aldrig kan få samma nära relation till sin son som en man kan. Det fungerar liksom inte. Pojkar måste lära sig att det går att identifiera sig med kvinnor också och de måste definitivt få ta del av de normativt kvinnliga idealen; empati, omhändertagande, förmågan och viljan att backa för att någon annan ska få plats, vetskapen om att det är okej att gråta, lyhördhet, förmågan till ansvar för nära relationer och hemmiljön. Jag säger inte att alla människor födda med snopp saknar dessa egenskaper (eller att alla födda med snippa automatiskt besitter dem), men jag vet att detta inte är något som vanligtvis uppmuntras hos den grupp barn vi kategoriserar som ”pojkar” – för pojkar ska liksom vara lite stökiga, ha svårt att sitta still, avsky att läsa, pyssla och andra stillsamma lekar. Vuxenvärlden ser det så och barnen lär sig snabbt att det är så det ska vara.

Och i skolan talas det om att alla stökiga pojkar behöver manliga förebilder att identifiera sig med, för de lyssnar liksom bättre då. Även föräldrar till pojkar ber uttryckligen om att deras söner ska få en manlig klasslärare eller mentor, menar att de behöver manliga förebilder som de kan lyssna på och lära sig något av. Kvinnliga lärare, ni vet, vi är ju mest som tjatiga mammor. Och vilken pojke behöver ännu en tjatig mamma som ändå inte har något att säga och som han ändå inte kan identifiera sig med?

Vårt barn har två mammor, två så kallade ”kvinnliga” förebilder om man så vill. Tänk om vi skulle ha inställningen som så många andra har, att söner aldrig kan få en riktigt nära relation till sin mamma – hur sjutton skulle det se ut? Om vi från början, så fort vi fick syn på vårt barns snopp vid förlossningen, ryckte på axlarna och tänkte ”jaha, typiskt, det här barnet kommer vi ju aldrig kunna klicka med fullt ut! Vad synd för honom och för oss!” Det vore ju i så fall rent förkastligt av oss att alls föda ett barn till den här världen när vi på förhand visste att det skulle kunna bli en son; ett barn utan en förälder att fullt ut relatera till.

Nej, vi utgår självklart ifrån att vi kommer kunna bygga upp en god och nära relation till vårt barn. Kanske kommer han ”föredra” eller klicka bättre med en av sina mammor, kanske kommer den ena av oss bli den som han hittar på flest aktiviteter med (med min fru om han visar sig gilla sport, med mig om han vill börja spela teater, sjunga eller syssla med något annat kulturellt) och kanske kommer den andra av oss bli den som han gråter ut hos – men oavsett vad så utgår vår barnuppfostran och vårt förhållningssätt till honom ifrån att vi är hans föräldrar och han är vårt barn, oberoende av vilka könsorgan alla inblandade bär runt på. Hans könsidentitet känner vi för övrigt inte ens till än.

Malin motsätter sig i konversationen ovan skuldbeläggningen av enskilda kvinnor som går runt med inställningen att deras söner är av en annan art än de själva, men för mig handlar den här diskussionen inte om att skuldbelägga någon alls. Det handlar om att medvetandegöra och att uppmuntra människor av alla kön till att återta makten i deras relationsskapande med barn och ungdomar. Det handlar också att göra människor medvetna om att vi faktiskt inte har en aning om vilka våra barn är bara för att vi har sett deras könsorgan. Vi vet inte om vårt snoppbärande barn kommer bli en sån där som har svårt med läsningen, som springer runt i klassrummet istället för att sitta still, som älskar krigslekar men hatar dockor och som helst bara leker med andra killar men gärna frågar chans på tjejer när han går i första klass – vi vet inte ens om han kommer känna sig bekväm med att kallas pojke, så varför ska vi från början utgå ifrån att så är fallet?

Och varför sjutton ska vi inskränka vårt barns möjligheter att lyckas väl i skolan genom att inte aktivt uppmuntra läsning, varför ska vi undvika att förmedla hur viktigt det är med empati, omsorg och kommunikation genom att typ slänga bort dockorna och varför i hela friden ska vi lära honom att andra snoppbärare är sådana som han kan (och får) identifiera sig med, medan snippbärare är sådana som han inte kan (och absolut inte får) identifiera sig med, men hemskt gärna bör springa efter och tafsa på när tillfälle ges?

Jag förmodar att dessa tankar kan vara svårare att greppa för personer som lever i en heterosexuell kärnfamilj. I en familj med föräldrar av olika (cis)kön, kanske även med barn av olika kön blir det säkerligen lätt så att man ramlar i fällan att pappan hittar på ”killgrejer” med sonen och mamman hittar på ”tjejgrejer” med dottern, och mer eller mindre omedvetet är det dottern man ropar på när bordet ska dukas och sonen får följa med när pappa ska åka för att besiktiga bilen eller när veden ska bäras in. Säkerligen är det även så att man i skolåldern gärna konstaterar att ”jo, dottern hon gör ju sina läxor utan att man behöver säga till, men annat är det med sonen – han spelar hellre datorspel eller är ute med kompisarna, haha” och så är det liksom inget mer med det. Man låter det hända bara, och är man orolig för något av sina barn så är det för att dottern ska råka illa ut när hon går hem från kompisen sent på kvällen, man kanske ojar sig över att hon är så lättklädd på de där facebookbilderna hon lagt ut och man undrar varför tonårstjejer är så fixerade vid sitt utseende. Sonen, han bara är liksom och hur han mår vet man inte riktigt – han drar sig mest undan, men sådär är väl tonårssöner?

Puh.

Vad jag vill säga här är väl helt enkelt att vi inte får ge upp och tänka att ”saker är som de är”. Vi som eftersträvar och önskar oss en jämställd och jämlik värld, vi måste aktivt fundera över hur vi ser på och förhåller sig till våra barn och unga och kanske även förändra ett och annat hos oss själva, i vårt bemötande och vår relation med barnen. Vi lever i ett könsdikotomt och patriarkalt samhälle och å ena sidan är det detta vi måste förhålla oss till (självklart är det därför som pojkar oftare ser upp till, identifierar sig med och lyssnar just på män medan flickor oftare identifierar sig med kvinnor, men också ser upp till män), men å andra sidan – om vi vill förändra något, i grunden, då måste vi börja med barnen och då måste vi tänka utanför denna könsdikotomi och agera utifrån det.

Vad tusan är en manlig förebild?

Jag hade nästan glömt bort/tillfälligt förträngt (eller trängt bort, för att använda den korrekta psykologiska termen) att det finns folk som tycker att barn är i ett gigantiskt behov av både ”manliga” och ”kvinnliga” förebilder, men så påminde mig Lady Dahmer igår genom sitt inlägg på just detta tema. Hennes åsikt är givetvis att barn behöver förebilder, dock är könen på dessa förebilder tämligen ointressanta – och jag håller givetvis med.

Framför allt frågar jag mig vad fan ”manliga” respektive ”kvinnliga” förebilder är för något? Är det könsorganen man talar om? Att barn behöver få se lika många kukar som fittor under sin uppväxt för att få rätt balans i tillvaron? Är det personernas könsidentitet som är det viktiga, det vill säga att såväl cismän som transmän fungerar som ”riktiga” ”manliga” förebilder – eller krävs liksom att de får lära känna åtminstone en tvättäkta (inom citationstecken) karlakarl med helskägg, ölmage och en liten förtryckt gullig fru? Finns det liksom några riktliner för hur manliga dessa manliga förebilder bör vara? Och exakt hur kvinnliga bör de kvinnliga förebilderna vara? Utifrån vilken norm då?

Nä, ni hör ju själva hur otroligt knasigt detta låter. Men lik förbannat finns det som bekant personer – till exempel en och annan kristdemokrat/sverigedemokrat och andra skeptiker till homoföräldrar – som menar att barn mår allra bäst av en mamma och en pappa – och när jag tänker efter så har även vi fått frågan någon gång för länge sedan hur vi tänker kring det här med manliga förebilder just. Hur skulle vi säkerställa att vårt barn fick en sådan? Och vi visste inte riktigt vad vi skulle svara, men nog svarade vi säkert att ”eh jo, barnet kommer ju ha morbröder och morfäder och vi känner faktiskt en hel del andra, eh, män…” – för att inte vara oartiga, och för att vi någonstans i vårt inre hade den socialt nedärvda föreställningen om att det inte riktigt skulle räcka att vara två engagerade, omhändertagande, trygga, kvinnliga föräldrar.

Titt som tätt talas det även om unga män som hamnat snett i livet för att de saknat en ”fadersgestalt” och alla unga kvinnor som hela tiden träffar ”fel” killar, ja, även dessa anses ha saknat den trygga fadersfamnen och söker den därför nu någon annanstans…

…och om detta tänker jag framför allt två saker:
1. Vad dessa vilsna själar förmodligen saknade var trygga vuxna.
2. Genom att vi ständigt talar om att det var en pappa eller en mamma som saknades, ja, då kommer ju de individer som inte haft en sådan närvarande känna att något verkligen fattas dem. Dessutom upprätthålls därigenom normen att män och kvinnor automatiskt bidrar med olika saker i en uppväxande individs liv och att individen aldrig kommer bli ”hel” om hen inte får ta del av båda dessa ”beståndsdelar”.

(Här skulle jag även kunna skriva ett par rader om att vårt barn blivit till med hjälp av donator och att vissa envisas med att se denna donator som en frånvarande far – men i sådana dumheter orkar jag inte gräva ner mig just nu.)

Sammanfattningsvis tycker jag helt enkelt att föreställningen om att barn behöver ”manliga” respektive ”kvinnliga” förebilder är skitmärklig. Vad barn behöver är, som sagt, goda förebilder. De behöver trygga vuxna som respekterar andra människor, de behöver kärlek och omtanke, de behöver sociala meningsfulla sammanhang och stimulans att utvecklas. Alla barn har inte detta och det skadar/hämmar många av dem naturligtvis – men att koppla denna problematik till ett visst kön eller för den delen till biologi, nä, det skapar bara ytterligare problem. Däremot tänker jag förstås att det är av godo att barn möter många olika människor, just för att lära sig att människor är och ser olika ut – och då skadar det naturligtvis inte att det bland dessa människor finns både män, kvinnor och andra, i olika åldrar, med olika hudfärg, funktionsförmåga, klädsel, kroppsstorlek, sexuell läggning och så vidare.

(Ytterligare tillägg för vidare reflektion: Är det inte rätt intressant att just kön ständigt anses vara den absolut viktigaste kategorin – medan det för många inte alls anses viktigt att barn möter t.ex. personer med olika hudfärg, sexuell läggning eller funktionsförmåga?)

Ett genusinlägg, helt enkelt

(Den som kan finna en mer träffande rubrik till detta spretiga inlägg vinner ett pris i form av ära och berömmelse.)

Jag och Adrian slank in hos frisören i centrum igår för att jag behövde fixa till några hårstrån efter senaste klippningen och jag fick genast syn på något av det mest provocerande jag vet: En tvåbarnsfamilj med en dotter och en son, dottern i femårsåldern och klädd från topp till tå i rosa, med långt hår och tofsar, sonen i tvåårsåldern och alldeles nysnaggad (snaggad) samt klädd i knallblått. Jag kan inte hjälpa det: Jag blir irriterad. Inte för att långt hår, rosa kläder och tofsar är fel eller fult, inte för att kort hår och blå kläder är fel eller fult; utan för att de har ett barn av varje kön och så uppenbart ser dem och fostrar dem till att bli två individer av helt olika art, och förstås för att de på förhand har bestämt vem som är vem, vem som passar i vad, för vem det är ”så himla skönt” att ha kort snagg och för vem det är ”så himla fint” att ha håret i tofsar.

Missförstå mig inte, jag har ingen aning om hur dessa två föräldrar uppfostrar sina barn – de mår säkert jättebra och blir älskade och allt sånt där – men just den där… bilden, den visar så tydligt hur samhället ser ut med avseende på kön, hur stark tvåkönsnormen och cisnormen är. Och för mig, som genusmedveten och normkritisk förälder, är det helt enkelt ofattbart att det finns så många som uppenbarligen ser på sina barn som kön, och dessutom aktivt vill pressa ner dem i någon av enbart två olika könsmallar. Jag förstår det inte alls. Egentligen är det faktiskt rätt fascinerande, för deras världsbild måste ju ligga så otroligt långt ifrån min.

Samtidigt tänker jag allt oftare på hur svårt det kommer bli att värja sig från samhällets stora könspådrag, och framför allt skydda Adrian ifrån det ju äldre han blir. Sedan han började nya förskolan har det hänt att han pekar ut ”pojkar” och ”flickor” bland barn vi möter, han kallar sina större leksaksdjur för ”pappor” och de mindre för ”mammor” och det lär väl inte dröja länge innan han konstaterar att vissa prylar är ”tjejgrejer”. Dock vet jag såklart att vi föräldrar har stor möjlighet att påverka och det kommer vi naturligtvis försöka göra så gott det går – genom samtal, genom vårt språkbruk generellt, genom vilka filmer vi tittar på och vilka böcker vi läser tillsammans. För verkligheten är som bekant brokigare än stereotyperna och det kommer vi förmedla till vårt barn.

Och på tal om just böcker (häng med i svängarna!): Det gäller onekligen att se upp. Vi har fått ärva en del böcker, ett stort gäng har burits upp av släktingar från diverse grovsoprum och återanvändning välkomnas självklart. Dock är inte allt särskilt genusgodkänt, och viss litteratur är snarare rent jäkla skadlig skulle jag vilja påstå. Alla böcker av Sören Olsson och Anders Jakobsson till exempel (ett vidrigt exempel hittas här), för att inte tala om de gamla Jan Lööf-böckerna som förutom att de helt och hållet saknar kvinnliga karaktärer även reproducerar konservativa, ja, rasistiska föreställningar om vissa kulturer.

Vad som läses på förskolan vet vi dock inte, men eftersom det är därifrån Adrian har snappat upp både den ena och den andra ”sanningen” om kön så känner vi att vi snarast måste ta ett snack med dem. Den här lilla litteraturlistan ska de få: …och sedan får vi se om vi behöver gå så långt att vi köper böckerna själva. Självklart är böcker inte allt, men jag är tvärsäker på att de påverkar en hel del – om inte annat så kanske personalen får upp ögonen för hur de också kan (borde) tänka, agera och tala om och med barnen för att undvika att reproducera normer som skapar avvikare och osynliggör en himlans massa individer. Och ju starkare normerna är bland barnen (ju fler pojkar som har kort hår och flickor som har långt osv…), desto mer aktivt måste de vuxna arbeta för att vidga deras föreställningar – det står ju till och med i läroplanen.

Lösenordsskyddad: En helt fantastisk nästan-tvååring och bävan inför framtiden

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Jag tror att vi genusföräldrar gör samhället en stor jävla tjänst

Det pågår tydligen nåt slags blogg- och feministbråk här på the Internetz. Jag tycks ha missat en hel del under vår vecka i Tyskland, men jag har surfat runt lite hos Kvinnopartaj, Lady Dahmer, Fanny, burgschki, genus Schmenus och några till och jojo, nåt lurt är på gång. Egentligen är det väl inget nytt under solen, utan mycket tycks handla om det här med vilken nivå vi lägger oss på när vi skriver och debatterar, vilka perspektiv vi inkluderar och så vidare. Jag skrev om det tidigare i vår, just apropå att tala så att folk begriper kontra att hålla ”hög nivå”. Men i det senaste har diskussionerna även handlat om feminismen och vithetsnormen, samt huruvida folk (kvinnor) inom feminismen bör hålla ihop (systraskapet!) eller om det är okej, eller rentav bättre, att vi kritiserar varandra och inte alls håller ihop alla gånger. (Lite om detta med feminism på (o)lika villkor och genustänk vs vithetsnorm skrev jag för övrigt om här och här.)

Men för att komma till saken. Jag känner inte riktigt att jag vill lägga mig i ”bråket”, eller vad jag ska kalla det (och ärligt talat har jag ju inte heller hängt med i alla vändor och kanske därför har missförstått ett och annat), men däremot sätter jag gärna än en gång ner foten angående det här med vilka feministiska och norm-/maktrelaterade frågor som bör ges mer eller mindre tyngd och vilka som anses hålla ”rätt” nivå (och därmed bidrar till något vettigt på samhällsnivå) kontra ”vardagsnivå” (och därmed enbart skapar klubbar för inbördes beundran, enligt de föregående). En och annan menar att det här med genuspedagogik i förskolan, könsneutrala barnkläder, kritik av leksaks- och barnklädersbutikers könsuppdelning och liknande bara är tjafs och inte leder någonstans i verkligheten – men det, mina vänner, håller jag definitivt inte med om.

Att vara genusmedveten och normkritisk förälder handlar inte bara om att klä sin unge i flerfärgat och köpa hem både dockor och bilar, vilket jag förstås har skrivit om tusen gånger tidigare. Bakom dessa kläd- och leksaksval, sätt att förhålla sig till och prata med barn och om andra människor finns förstås ett ifrågasättande av samhällsnormer som skapar hierarkier mellan individer och grupper – och jag är helt övertygad om att genom att vi uppfostrar vårt barn genusmedvetet och med en normkritisk utgångspunkt, genom att vi försöker se både våra egna privilegier och på vilka plan vi inte är privilegierade, då kommer han växa upp och bli en tryggare individ som förhåller sig till samhället på ett annat, ja, ett bättre sätt.

I det lilla handlar det om vilka kläder vårt barn väljer att klä sig i, vilka lekar han väljer att leka och hur han ser på sig själv, i det större handlar det om hur han ser på andra människor han möter, hur han värderar (eller inte värderar) och bemöter dem och i det stora handlar det om vilka val han gör i livet (studier, yrkesval, vem han väljer att arbeta med), vilka vänner han skaffar sig, hur och om han väljer att bilda familj och så vidare. Och nu pratar jag inte enbart om maktfaktorn kön, utan även om hudfärg, etniskt ursprung, funktionsförmåga och så vidare.

Kort sagt: Jag är fullständigt övertygad om att vi genusmedvetna och normkritiska föräldrar gör samhället en stor jävla tjänst.

En obehaglig tanke

Det är en hisnande och otroligt obehaglig tanke, men då och då dyker den upp och gör sig smärtsamt påmind: Insikten om att någon eller några elever i varje klass, något eller några av de barn jag möter i olika situationer kommer råka illa ut i livet, hamna i fel sammanhang, bli den som behandlar andra människor illa, kanske kommer misshandla eller våldta någon annan. Jag ryser vid den tanken och den känns så totalt förbjuden, men samtidigt går det inte att blunda för den – för alla dessa människor som begår brott och skadar andra psykiskt eller fysiskt kommer ju någonstans ifrån, de dyker inte plötsligt upp från skogen eller någon främmande planet, de är i grund och botten en av alla oss andra.

Vissa beteenden kan jag fundera halvt ihjäl mig över hur jag ska bemöta. Som när en elev skrattar när jag berättar om hur en flicka i Umeå blev våldtagen genom att några killar förde upp en flaska i hennes underliv, eller när någon alltid skriver om våld och död som något häftigt och roligt, eller när tydligt kvinnofientliga eller rasistiska åsikter uttrycks – på skämt eller spelat allvar – och eleven inte alls förstår varför jag ifrågasätter det, kanske rycker på axlarna och gör samma sak igen i något annat sammanhang. Många vuxna skulle bortförklara sådant beteende som omognad och barnslighet, att dessa ungdomar kommer växa till sig och förstå bättre.

Men så är det ju inte. För vissa kommer inte lära sig. Och det är vår – alla vuxnas och i synnerhet vi som arbetar med barn och unga – förbaskade plikt att försöka stoppa nedåtgående spiraler och aldrig någonsin förringa uppenbart dåligt beteende, vi måste bemöta det – igen och igen och igen.

Frågan är bara: Hur? Och hur långt räcker det?

(Och sedan tillkommer förstås det faktum att det inte per automatik är de utåtagerande individerna som kommer hamna i trubbel, det kan precis lika gärna vara den som aldrig säger någonting, men även den personen påverkas förhoppningsvis i positiv riktning av det förebyggande arbete som pågår runt omkring. Så måste åtminstone jag tänka för att inte helt tappa hoppet om mänskligheten.)