Att komma ut för femhundrasjuttiotredje gången

Att leva i en icke-heterosexuell relation innebär att tvingas komma ut åtminstone en gång i veckan. Ibland ännu oftare. Ni vet, rätta folk som frågar om Adrians pappa, ”maken där hemma” eller vad ”min pojkvän” heter. Det handlar väldigt sällan om att se någon djupt i ögonen och med allvarlig min meddela att ”jag är lesbisk!” (vilket man lätt kan få för sig när man tittar på medioker/dålig flatfilm), utan det rör sig snarare om att gång på gång bemöta heteronormativa uttalanden och förväntningar, helt enkelt.

Och ofta går det ju, om man inte känner sig sugen på att outa sig och orsaka värsta balunsen/bli utstirrad/bemötas av ett ”vaaaaaa???”, att undvika de där svaren som känns så oerhört personliga fast det egentligen handlar om världens mest vanliga grej (inte för inte som jag kallar mig ”svenssonmamma”…). Inte ljuga direkt, utan helt enkelt bara undvika sanningen. Som i skolan, bland frågvisa elever:
”Är du gift?” ”Ja.”
”Har du en man?” ”Nej.”
”Har du barn?” ”Ja.”
Och så vidare. Kortfattade svar brukar sällan generera följdfrågor, har jag märkt.

Det fungerar även utmärkt att säga ”den andra föräldern” om Adrians andra mamma eller när det passar referera till ”familjen” eller ”de där hemma”. Folk utgår ifrån att det rör sig om man och barn (utöver det faktum att eleverna just verkar ha väldigt svårt att greppa att jag faktiskt har barn).

Att komma ut på jobbet, för eleverna just, tycker jag är rätt jobbigt. Jag har tidigare bloggat om det bland annat här och här.

…men så plötsligt händer det, ofta i en rätt otippad situation faktiskt – och så även idag:

Eftermiddagslektion. Eleverna skrev en utvärdering, och någon frågar plötsligt:
”Sanna, har du haft sex?”
Kort paus, jag hinner knappt reagera och sen kommer hen på:
”Just det, du har ju barn! Eller har du det?”
…och då kändes det som att det liksom var dags. Nej, inte att prata om vem jag helst ligger med (vilket cisheterosar verkar tro att vi homo- och bisexuella väldigt gärna pratar om?!) utan att prata om att barn inte alltid blir till genom sex. Fast riktigt så uttryckte jag mig inte heller, utan jag sa helt enkelt att ja, jag har ett barn, snart två (alltså ni anar inte hur viktigt det känns att få säga det), varpå jag fick frågan om jag är gravid och, ja, och så vidare.

Skönt. Då var det avklarat. Tefatsstora ögon på vissa, någon mumlade ”she’s a lezzbian” och ytterligare någon reflekterade säkert över alla de gånger jag bett dem sluta använda bög och gay som skällsord!! och insåg anledningen till att jag är så snabb på att ta den diskussionen. Alltså, alla lärare borde förstås vara lika angelägna om det, men det vet jag ju att de inte är.

När kom ni ut sist?

Om inte jag kommer ut – vem ska göra det då?

Igår ägnades hela arbetslagskonferensen åt likabehandling, diskrimineringsgrunderna och normkritiska övningar. Jag och en kollega hade den äran att leda hela mötet och engagemanget var stort från början till slut – vi hann inte ens med allt vi hade tänkt på grund av de aldrig sinande diskussionerna. Kollegorna fick först beskåda en massa ord – etiketter – som jag projicerade upp på tavlan, alltifrån ”kvinna” och ”man” till ”tjock”, ”smal”, ”hetero”, ”flata” och ”svensk”. Sedan fick de fundera över vilka etiketter de sätter på sig själva och vilka andra sätter på dem, vilka etiketter som påverkar dem i deras vardag, vilka etiketter som påverkar hur andra uppfattar dem och så vidare. Därefter gjorde vi övningen ”Ett steg fram” från Rfsl Ungdoms BRYT-material (vilken föga förvånande slutade med att två stycken vita, heterosexuella män med full funktionsförmåga hamnade längst fram i ledet) och även ”Gissa heterot”, då alla fick i uppgift att identifiera vilka som var heterosexuella bland en massa porträttbilder.

Och här blev det riktigt intressant: Väldigt få kunde, eller ville, definiera hur en heterosexuell person ser ut och är. ”Det går ju inte att se!” sa många, men däremot kunde de flesta utan problem tala om hur en homosexuell är och ser ut – naturligtvis. Jag klandrar dem inte, för det är ju just detta som övningen vill belysa: Hur otroligt svårt det är – och även hur otäckt det kan kännas – att benämna normen, att ringa in den, sätta den i fokus. För konstigt nog är det ju så att trots att heterosexuella är så svåra att identifiera, så förväntas de allra allra flesta vara heterosexuella fram tills dess att något annat bevisas – eller hur?

Hos mig väcktes enormt mycket frustration under mötet. Inte för att någon sa något direkt olämpligt eller tycktes ovillig att förstå, utan för det första för att jag insåg hur vansinnigt svårt normkritik faktiskt är (det är näst intill omöjligt att inte falla in och börja tala om avvikaren och därefter landa i ett toleransigt ”vi och de”-perspektiv, där jag naturligtvis blev ”de”) och för det andra för att många – sin välvilja till trots, eller just på grund av den – inte riktigt inser hur jävla tufft det faktiskt är att bryta mot köns- och sexualitetsnormer i det här samhället, hur jävla tufft det är att vara hbtq-person i en heteronormativ miljö och i synnerhet i en högstadiemiljö.

Jag sa att jag inte vågar komma ut för mina elever än. ”Det ska du inte heller behöva”, tyckte de flesta, ”det är ju något privat” – och ja, vem jag lever med tillhör mitt privatliv. Men samtidigt: Om jag inte kommer ut, om jag inte sätter etiketten ”lesbisk” på mig själv inför kollegor och elever – då liksom är jag heterosexuell i alla andras ögon. Eleverna tar för givet att jag lever och har barn med en man. Och vad händer då? Då finns det ingen, inte en enda på den här skolan som bryter mot heteronormen, då tillåts den fortsätta härja fritt och då fortsätter alla tonåriga hbtq-personer på skolan sitta där i sina trånga garderober och må skit i det tysta, för att det inte är okej att som tjej prata om vilken tjej man är kär i, för att det inte är okej att som kille benämna den kille som är snyggast, för att det inte är okej att som kille klä sig i normativt tjejiga kläder, för att alla ungdomstidningar vänder sig till heterosexuella cis-ungdomar, för att de flesta vuxna i skolan trots allt oftast ”råkar” prata om föräldrar i termer av ”mamma och pappa” och alltid ”råkar” blinka enbart åt tjejerna och fråga dem vad de tyckte om den där snygge manlige idrottsvikarien. Och så vidare.

Den enda gången homosexualitet nämns i skolan (och nu talar jag om skolor generellt) är när någon pratar om hur ”gay” den där trista skoluppgiften är, när någon (som igår) ryser och garvar högt när hen inser att romanen hen lånade handlar om två ”lebbar”, när någon på skämt kallar någon för ”jävla bög” eller under svensklektionen tycker det är helt okej att säga (på skämt eller spelat allvar?) att hen vill ”döda alla bögar”. Det är bara då vi existerar. Och trans finns naturligtvis inte alls, för det nämns aldrig över huvud taget någonsin.

Det är jäkligt lätt – för en heterosexuell person – att tycka att jag inte behöver berätta om min sexuella läggning, det är jäkligt lätt att – när diskussionen dyker upp – tala om för alla att ”jag bryr mig inte vem du ligger med” eller ”alla människor får bli kära i vem de vill!” Men när hela miljön runt omkring en andas heteronorm, när litteraturen vi läser direkt eller indirekt gestaltar heterosexuella relationer och har cispersoner i huvudrollerna och när allt annat än hetersexualitet anses vara privat, hysch pysch och rentav något äckligt… då är det inte konstigt att hbtq-personer mår dåligt, känner sig och blir utsatta, och då har vi fortfarande ett väldigt stort problem.

Och jag blir så frustrerad att jag skakar inombords när jag skriver om detta.

(Jag vill dock tillägga att det förstås känns grymt bra att vi på mitt jobb ska ögna en hel projektvecka åt likabehandlingsplanen och diskrimineringsgrunderna, och det är toppen att ha en chef som verkligen engagerar sig. Men den där frustrationen, den kommer ändå, just för att vi trots allt har en så lång väg kvar att gå.)

Om lärares dåliga hbtq-kompetens och bävan inför att komma ut – ännu en gång

Detta kommer väl egentligen inte som en chock, men jag säger det ändå: Väldigt många lärare runt om i svenska skolor saknar hbtq-kompetens och känner sig osäkra när det kommer till ämnen, frågor och konflikter som rör sexualitet och könsidentitet. Skolvärlden kunde i somras, efter en omfattande undersökning som Lärarnas Riksförbund hade gjort, rapportera att var tionde lärare menar att deras skola är intolerant gentemot hbtq-personer (framför allt mot transpersoner) och ungefär hälften var övertygade om att både viss personal och vissa elever skulle uppleva det som ett problem om en hbtq-person började på skolan.

Som sagt, det är ingen nyhet och resultatet förvånar mig således inte heller. Därmed inte sagt att det är acceptabelt, för det är det naturligtvis inte och självklart blir jag både upprörd, ledsen och ganska frustrerad när jag läser detta. Själv är jag, vilket jag skrivit tidigare, allra oftast öppen med hur min familj ser ut och självklart tycker inte jag att det är något att hymla med eller hålla privat, det är ju liksom min alldeles jättevanliga vardag. Men! Nu befinner jag mig på en ny arbetsplats och för första gången på länge känner jag mig inte helt bekväm med att komma ut och berätta om min familj. ”Måste du det då?” tänker någon, och alltså… nej förstås, ingen är någonsin skyldig att berätta om sin familj på sin arbetsplats. Jag har dock aldrig hört talas om en heterosexuell person i en tvåsam relation som känt att det är för privat eller lite otäckt att nämna sin partners namn, eller att i förbifarten säga ”min fru” eller ”min man” vid något enstaka tillfälle. Och däri ligger ju problemet.

Jag är däremot helt öppen bland kollegorna och där reflekterar jag inte ens över om någon ska höja på ögonbrynen eller ej; de är vuxna, de är lärare och de måste tycka det är strunt samma vem jag lever med och åtminstone på jobbet följa den värdegrund och den lag som säger att alla oavsett sexuell läggning ska behandlas lika. Men eleverna… Jag känner mig inte helt bekväm och det gör mig ungefär lika frustrerad som när jag läser resultatet av LR:s undersökning. Jag är rädd att jag ska rodna när jag berättar, jag är rädd att någon ska fnissa eller rentav fnysa, jag är rädd att en förälder kommer höra av sig och begära att hens barn undervisas av någon annan. Bara en sån sak som att några i klassen kommer stirra storögt på mig och säga ”vaaa?” gör att jag tvekar – för jag är så trött på att alltid få den reaktionen. Det är som sagt min alldeles jättevanliga vardag det handlar om.

Och dessa tankar är inte tagna ur luften – för nästan hälften av alla lärare vittnar ju om att det finns personer på deras skola som skulle ha problem med att  en lärare (eller elev) visade sig vara h, b, t eller q.

Nu är jag ansvarig för att planera en projektvecka med temat likabehandling, värdegrund och skolans regler som kommer gå av stapeln precis innan höstlovet. Till grund för allting ligger skolans egen värdegrund och naturligtvis läroplanens värdegrund, diskrimineringslagen och så vidare, och slutprodukten av projektet ska bestå i en utvärdering och en revidering av likabehandlingsplanen – något som alltså alla på hela skolan ska vara delaktiga i. Skitbra, tycker jag, att en hel vecka vigs åt detta och att alla är inblandade – för då är risken mindre att såväl värdegrund som likabehandling blir något som ingen känner till, något som kan bockas av utan att någon egentligen bryr sig. På den här skolan är värdegrunden enormt viktigt, och det känns förstås grymt bra.

Jag borde alltså inte oroa mig… men det gör jag. Och varför gör jag det? Jo, av ovan nämnda anledningar förstås och för att jag vet att trots att en skola består av engagerad personal och har som policy att alla former av kränkningar och trakasserier ska tas omhand direkt så finns det frågor som ständigt och omedvetet osynliggörs. Normer som är så starka att de aldrig bryts och därför existerar inte ens några synliga kränkningar, trakasserier eller mobbning på just dessa grunder. Ingen blir mobbad på grund av normavvikande könsuttryck, ingen blir mobbad på grund av sexuell läggning – för ingen bryter öppet mot varken köns- eller sexualitetsnormer (vilket resulterar i att det främjande och det förebyggande arbetet utifrån dessa grunder allt som oftast förblir obefintligt). Och detta handlar förstås inte specifikt om den här arbetsplatsen, utan såhär ser det ut på nästan alla skolor skulle jag vilja påstå. Skolpersonalen må vara hur ”öppen” och tolerant som helst, men likväl snackar man om ”mamma och pappa”, man blinkar åt tjejerna i klassrummet och frågar om de tyckte den där manlige idrottsvikarien var snygg och det är ju så typiskt tjejer/killar att inte kunna låta bli att sminka sig under lektionerna/ha sådär svårt att komma igång med läsningen. Ni vet.

Hur som helst. Att jobba på en skola med en stark värdegrund är förstås bättre än att jobba på en skola utan stark värdegrund, och bara en sådan sak som att alla ska vara delaktiga i upprättandet av den nya likabehandlingsplanen är fantastiskt och helt rätt. Jag behöver kanska bara ta mod till mig, ännu en gång. Komma ut för tretusenfjärde gången, bemöta de stirrande blickarna och inte bry mig om att jag rodnar. Jag får försöka tänka att för varje gång jag gör det så bidrar jag till att världen fortsätter utvecklas i rätt riktning, om så bara med ett myrsteg varje gång.

Och till er lärare som känner er träffade/som vet med er att det finns personal på er arbetsplats som skulle behöva lite fortbildning i dessa frågor: Här har skolutvecklaren Anna Kaya sammanställt ett gäng av mina tidigare inlägg kopplade till hbtq, normkritik och skola. Sprid gärna!

Om att gå till botten med sexualitets- och könsnormer och varför det visst spelar roll vem jag blir kär i

Kommer ni ihåg när jag frågade er om hur och när ni kom på att ni är hetero? Och hur era tankar kring definitionen av er sexuella läggning går eller har gått? Det var ett par veckor sedan och jag har sedan dess velat skriva något sammanfattande och skitsmart om alltihop, för det är verkligen intressant att läsa era funderingar om saken, både i kommentarsfältet och i era egna blogginlägg som jag länkar till längst ner i detta inlägg (framför allt blir jag stolt över att jag har så många normkritiska läsare!).

Det var främst personer som jag antingen vet är eller som jag tolkar som kvinnor som svarade på frågan (vilket förstås mycket har att göra med att många kvinnor läser min blogg) och något utmärkande för mångas svar är att de flesta tycks ha funderat en hel del kring vad de egentligen ska definiera sig som. Vissa definierar sig som bi men lever i heterorelationer och andra har konstaterat att nej, jag är nog fullt ut hetero trots allt. En av de få män som svarar vittnar om, vilket inte är särskilt förvånande, att det inte alls är lika tillåtande inom mansgruppen att fundera kring eller vackla i sin heterosexualitet – åtminstone upplever han att det är så. Mer om det i kommentarsfältet!

Vad som först och främst slår mig efter att ha ställt och fått svar på den här frågan är det galna i att sexuella läggningar, sexuella identiteter och uttryck måste kategoriseras och värderas på det sätt de gör – här i Sverige och ännu tydligare och värre på andra ställen runt om i världen. Särskilt när man diskuterar bisexualitet blir det så otroligt tydligt hur ologiskt det är att ha lagar och sociala regler som behandlar och värderar olika sexuella uttryck olika. Som bisexuell, eller som ”sexuellt vacklande”, står du liksom (utifrån sett) med ett ben innanför normen och ett ben utanför. I den ena kärleks- eller sexuella relationen betraktas du som HETERO = normal och har hela lagen och hela samhället på din sida, och i den andra betraktas du som HOMO = avvikare och livet blir plötsligt inte alls lika enkelt. Som BI – vem är du då i heterosamhället, och vem är du i homosamhället? (Svaret på den frågan och fler funderingar om bisexualitet överlåter jag dock till er som definierar er som bisexuella, eftersom jag själv inte gör det.)

Något som också slår mig är att det ofta är lätt för en person som definierar sig som normen – exempelvis som heterosexuell eller som cisperson, för att blanda in kön en stund – att säga ”tja, det är inte så noga egentligen… jag skulle nog kunna falla för någon av samma kön om det var rätt person” eller ”jag är ju kvinna och benämns helst som ‘hon’ men det är inte så viktigt för mig”. Det senare känner jag igen hos mig själv; på grund av att min könsidentitet och mitt könsuttryck till åtminstone 95% följer normen och jag är trygg i det så är det inte hela världen om någon säger ”hen” eller rentav ”han” till mig…

…men: För en person som avviker mot köns- och sexualitetsnormer är det ofta betydligt viktigare. Inte bara för den egna identitetens skull, utan för att samhället behandlar och värderar en olika (och om du inte aktivt och öppet definierar dig så finns du liksom inte!). Att du som heterosexuell anser att ”sexuell läggning inte är så himla viktigt”, att du berättar om hur du någon gång har hånglat med eller har attraherats av personer av samma kön exempelvis på tv, fråntar inte dig några privilegier: Du följer fortfarande normen utifrån sett, du ses fortfarande som heterosexuell och har därmed fortfarande alla sociala och juridiska fördelar som heterosexualiteten ger. Och det är viktigt att tänka på. Inte för att du därför ska sluta tänka som du gör kring din sexualitet, och du ska absolut inte skämmas över din heterosexuella läggning eller heterosexuella relation – men vara medveten om att det finns en skillnad i och med att din läggning är förväntad och allmänt accepterad.

Är jag tydlig nog?

Apropå allt detta kom jag att tänka på alla kärleks- och allmänna frågespalter jag läste som barn och tonåring; det var KP, det var Frida, Okej, SuperStarlet och senare även Vecko-Revyn. Då och då publicerades brev från personer som funderade på om de var homo eller bi just, och så undrade de hur de bäst skulle berätta för familjen. I många fall råddes det att berätta för familjen innan någon partner introducerades, för annars kunde ”familjens chock blir för stor och partnern få ta skiten”. Ungefär så, fast med andra ord förstås. Jag vet inte hur dessa frågespalter svarar på sådana frågor idag, men jag är 100% övertygad om att frågorna fortfarande ställs: Hur ska jag berätta? För vem ska jag berätta? När ska jag berätta – och är det ”trovärdigt” att berätta innan jag har eller har haft någon samkönad partner?! (Behöver jag lägga till att en heterosexuell läggning aldrig behöver bevisas? Liksom inte heller en könsidentitet som följer normen? Och som ytterligare tankenöt: Tror ni att svaret ”dina föräldrar ska väl inte bry sig om vem du blir kär i!” skulle vara rimligt att ge?) 

Det är med andra ord lätt (som normperson) att säga att ingen borde bry sig om ”vem andra ligger med” eller ”vem andra blir kära i”, och att det är löjligt att homo- och bisexuella måste komma ut och inte heterosexuella – men fortfarande är det fakta att folk bryr sig, att de värderar människors sexualitet och könsidentitet olika och att enbart normbrytarna på grund av detta har en betydande och ofta livspräglande komma ut-process.

Så, vad vill jag komma fram till? Förutom att lagarna måste förändras så att alla människor (och familjebildningar) som faktiskt finns också erkänns och behandlas lika (vilka lagar jag syftar på får ni själva fundera på, nu är min hjärna trött), så måste vi helt enkelt syna normen i sömmarna för att komma någon vart. Det räcker inte att acceptera, tolerera, respektera och stå upp för normbrytarna – vi måste upptäcka och synliggöra hur samhället och hur vi själva (o)medvetet reproducerar de normer som gång på gång gynnar heterosexualitet, som gynnar cisidentitet. Som heterosexuell och/eller cisperson måste vi då få syn på de egna privilegierna, få syn på hur vår normativa identitet har formats utifrån hur samhället ser ut och vad samhället har förväntat sig av oss, syna hur normpersoner framställs i media, hur normativa identiteter ständigt ses som neutrala och så vidare.

Först när vi gör det så kan något förändras på riktigt, tror jag, och en vacker dag i en avlägsen framtid kanske inte någon behöver komma ut längre, varken som trans-, bi-, homo-, cis- eller hetero-person och både kön och sexualitet ses helt enkelt som de flytande fenomen de faktiskt är, för hörni: Kön är definitivt något mer komplext än två, och sexualitet är utan tvekan betydligt mer komplext än tre.

…och här kommer läsarnas intressanta och kloka inlägg om heteronormen och att bli och vara hetero (hoppas jag inte har glömt någon):

Ileeas inlägg Att inte ha en garderob att komma ut ur.
Helena // Ett tigerlivs inlägg Jag kommer ut ur heterogarderoben.
Knyttets inlägg Sannas bloggutmaning.
Schmenus inlägg Jag kommer ut.
Hundmorsans inlägg Jag kommer också ut.

När kom du på att du är hetero?

Jag har ju vid ett par tillfällen skrivit om att komma på och komma ut som lesbisk, och en av de absolut vanligaste frågorna man får som icke-hetero är just den: När kom du på det? och sedan: När kom du ut och hur reagerade omvärlden?

Trots att dessa frågor helt och fullt utgår ifrån en heteronorm och därmed inte alls är normkritiska så brukar jag svara, dels för att jag är rätt egocentrerad och älskar att prata om mig själv, dels för att dessa historier är en stor del av mitt liv och dels för att jag tycker att det är bra att upplysa – så länge det inte är det enda jag gör.

…men NU hörni, alla mina heterosexuella läsare skulle jag vilja bolla tillbaka frågan: När kom ni på att ni är hetero? Och med det menar jag inte nödvändigtvis er första heterosexuella kyss eller första gången ni nyfiket och med pirr i magen fluktade på någon av annat kön än ert eget, utan verkligen när ni kom på att er sexuella läggning är heterosexuell. Jag kan även bjuda på några följdfrågor: Har ni alltid varit hetero, eller har ni haft homosexuella kärlekshistorier också? Hur reagerar omvärlden på er heterosexualitet och vad är det jobbigaste respektive bästa med att vara hetero? Hur kom ni ut, och hur ofta kommer ni ut (det vill säga ”skyltar” med er sexuella läggning)? Tänk efter noga! Jag är supernyfiken. (Men obs! Ni behöver inte redogöra för vad ni har för er i sängen osv, jag och min normkritiska kompetens fattar att heterosexualitet inte enbart handlar om sex…)

Ni heterosar som har egna bloggar får hemskt gärna blogga om saken och sedan länka här i kommentarsfältet (bloggutmaning?) och ni helt vanliga heteroläsare får gärna dela med er nedan. Kom igen nu!

Svar på fler av era frågor: Om homosexualitet och föräldraskap

Min plan har egentligen varit att skriva ett par längre sammanhängande texter utifrån era frågor, men så tittade jag igenom dem igen och insåg att det nog är bättre att besvara dem just som frågor! Nu blir det lite lesbiskt och lite föräldraskap, och så kör jag lärarfrågorna i morgon eller så (gäller att passa på nu när jag är LEDIG!).

Hur/när insåg du att du är lesbisk?
Det var någon gång runt 1998 och i samband med filmen Fucking Åmål, klyschigt nog, och jag har skrivit om det litegrann här och i aningen längre format här. Jag minns att jag vid något tillfälle tittade i mina dagböcker från 98-99 och försökte bena ut exakt när jag ”kom på det”, men jag hittade inget klockrent. Jag var kär i min kvinnliga språklärare, och hade samtidigt samma tankar som ”alla andra” om att hitta en pojkvän, jag slukade allt lesbiskt jag kunde komma över samtidigt som jag var osäker på om jag faktiskt själv var lesbisk, eller om jag bara var i desperat behov av en ”etikett” att sätta på mig själv. Frågan om när jag kom på att jag är homo är nog lika svår att besvara som frågan om när du kom på att du är hetero. Vissa har ett aha-moment vid något specifikt tillfälle, men det har inte jag… det är lite luddigare än så. Och i gymnasiet var jag ju faktiskt ihop med en kille ett kort tag (även om jag aldrig ville se honom naken, hrrm).

Vet inte om du har skrivit om det tidigare, men hur reagerade omvärlden när du kom ut som homosexuell?
Alltså nej, det har jag nog faktiskt inte skrivit om. Mina närmaste kompisar, två stycken under högstadiet, tyckte att det var spännande och häftigt, både att få ta del av min hemlighet och att just de hade en vän som inte var hetero. Min mamma var orolig, både för mig och för hur omvärlden skulle reagera och ja, hon drog faktiskt en parallell mellan min sexuella läggning och min brors utvecklingsstörning – att det var tufft för henne att ha fått två såna barn. Mina morföräldrar låtsades nog rätt länge att det inte var på riktigt, framför allt min morfar, som fram till att vi gifte oss alltid kallade Lisa för ”kompisen”. Jag tror att han har kommit över det nu faktiskt. (Och jag tror att både mormor och mamma kommer läsa detta och hoppas att de inte misstycker – läget ser trots allt helt annorlunda ut nu.)

Hur funkar det för er som lesbiska om ni vill ha ett till barn? Jag vet ju att för att vara berättigad till spermadonation i Sverige får man inte har några gemensamma barn sedan tidigare, gäller det även lesbiska par? Om så är fallet, vart vänder ni er om det blir dags för ett barn till?
Adrian blev till i Huddinge (för er som inte känner till det) och där tillåter de syskonbehandling, det vill säga att man som par har ”rätt” till två graviditeter (inte fler, dock). Medan vi väntade Adrian var det fortfarande så att lesbiska par litegrann klassades som heteropar, och här i Stockholm hade de en regel som sade att en och samma kvinna måste bära båda barnen (för i ett heteropar kan ju liksom inte pappan bära barn nummer två, hello orättvist om lesbiska par får byta bärare??!!). Vi har dock hela tiden velat dela bördan, så att säga, och tanken är att Lisa ska bära nästa om det fungerar. Förra årsskiftet ändrades tack och lov den där regeln efter att ett lesbiskt par gjorde en juridisk process av det hela och nu kommer min fru kunna insemineras nästa gång, med spermier från samma donator som förra gången. Graviditet nummer ett kostade ingenting, men för graviditet nummer två får man betala 8500 kronor per försök.

Är du och din fru överens angående uppfostran och vilka värderingar ni vill föra över till er son? Kanske att er son är lite liten för en sån fråga ännu men till exempel om den ena har varit för 5 minuters metoden och den andre tyckt den är barnplågeri. Om ni vid tillfällen märkt att ni tänker olika, hur har ni löst detta?
På det stora hela tycker jag nog att vi har samma värderingar och syn på uppfostran… Vi båda tycker att det är självklart med ett genustänk, vi tycker båda att det är viktigt med kärlek och närhet, ingen av oss har känt att det är rätt att låta honom gallskrika sig till sömns eller liknande, utan våra instinkter har liksom fått oss att använda liknande ”metoder”. Sedan är vi förstås olika som personer, men till det positiva: Min fru har ett större lugn tycker jag, framför allt när det kommer till läggning och sovande – hon är den som har orkat stå och vagga i en timme om så behövts, och hon är den som kan krypa ner i hans säng på natten alternativt ha honom på bröstet och själv sova gott (medan jag inte alls fixar det). Hon är nog också mer än lek- och fixarmamma än jag, och jag blir förmodligen den som kommer grotta ner mig i Adrians läxböcker så småningom. Vi kompletterar varandra, helt enkelt, och framför allt är vi bra på att kommunicera.

Vad blev du senast chockerad av?
Den frågan kanske inte klockrent passar in under den här rubriken, men varför inte? Jag blir rätt ofta lätt chockerad (eller åtminstone konfunderad och irriterad) över människors bristande förmåga att ens försöka sätta sig in i hur andra har det; när de bara ser sig själva och sin egen situation och inte för en sekund kan tänka sig att andra inte är precis som de, eller att hela samhället inte utgår ifrån deras behov. Jag blir även både chockerad, irriterad, frustrerad och ledsen över att utvecklingen gällande hbtq-personers rättigheter på många håll i Europa går bakåt istället för framåt, och att så kallade moderna länder som Tyskland och Storbritannien är så fasligt ovilliga till förändring. Pratade med två lesbiska vänner under veckan i Tyskland som inte vet om de kommer skaffa några barn enbart på grund av att landet och politiken sätter käppar i hjulet för dem. Det är ledsamt. Men… sådär riktigt jäkla chockerad har jag nog inte blivit på ett tag. Tror jag i alla fall?

Att vara 14 år och inte riktigt som ”alla andra”

I morgon är det alltså avstamp för två kärleksdagar som förhoppningsvis kommer bli riktigt lyckade. Just nu sitter jag och chattplanerar introföreläsningen med en av mina kollegor, och det känns faktiskt rätt hoppfullt. I slutet föreläsningen har vi bestämt att vi ska lägga in en personlig berättelse om oss själva i tonåren, hur vi tänkte kring kärlek och sex och hur omvärlden hanterade det då. Jag sitter här och funderar på min egen tonårstid, och blödig som jag är så kan jag förstås inte låta bli att gråta en skvätt. Inte av sorg eller självömkan eller något sådant, utan mer av att jag konstaterar att det fan inte var så lätt och att jag så innerligt önskar att mina elever, de ungdomar som växer upp nu, har det lättare.

Jag har skrivit lite om min tonår och att komma ut här och där tidigare, till exempel här, här och här – men inte dragit baksidan av historien. Så nu tänkte jag göra det. Och detta kommer jag (på ett förkortat, förenklat, förbättrat sätt) försöka prata om med mina elever i morgon också, om jag inte börjar lipa förstås.

Jag minns inte exakt när det började, men någon gång i samma veva som Fucking Åmål hade premiär så började jag inse att jag nog var förälskad i min språklärare. Jag såg upp till henne, för hon var så otroligt duktig i de ämnen hon undervisade och hennes lektionsupplägg var alltid väl genomtänkta. Hon var en riktigt bra lärare, helt enkelt. Men för mig blev det lite mer än så, och jag var också väldigt dålig på att dölja för henne att ”det var något”. Ja, det har jag ju skrivit om lite här, förresten – Sannas stalkingbekännelser.

Det som var det allra jobbigaste med att inse att jag nog (attraktionsmässigt) föredrog tjejer framför killar var dels förstås att det var något man måste hemlighålla, eftersom homosexualitet liksom inte existerade i folks medvetanden, och dels att jag hela tiden själv bar ansvaret att förhålla mig till den heteronormativa omvärlden. Även om det på den förstnämnda fronten har gått rätt mycket framåt i vårt samhälle sedan 1998 så står det aningen still vad gäller det sistnämnda. Det är fortfarande ”avvikarens” problem, ”avvikarens” ansvar att förhålla sig till omvärlden, att omtolka vissa frågeställningar så att de gäller en själv, att se till att man själv mår bra. Och om jag tycker att jag blir alltför exkluderad i ett sammanhang, ja, då är det mitt ansvar att påpeka det, för ingen annan kommer göra det åt mig. För mig är det… okej och jag gör det av gammal vana, men snacka om ett stort ok att lägga på en 14-årings axlar!

Under min högstadietid var tjejer och killar extremt åtskilda (precis som de är nu). För att passa in i tjejgruppen gällde att du ägnade mycket tid åt ditt utseende och åt att prata om killar. I omklädningsrummet handlade väldigt mycket just om killar. Köpte du en så kallad tjejtidning fick du räkna med att alla artiklar som inte handlade om utseende och smink handlade om de snyggaste hunkarna – och tipsen angående kärlek och sex var till 99,9% riktade till heterosexuella tjejer. Övriga 0,1% bestod av enstaka komma ut-reportage om homosexualitet och att leva som lesbisk. Dessa artiklar sparade jag i en låda i mitt rum (och där ligger de fortfarande kvar).

I skolan läste vi naturligtvis främst om heterosexuell kärlek (min språklärare hade dock även hade en förkärlek för Jonas Gardell, ska tilläggas) och det förekom att vi fick uppgifter där vi skulle ”beskriva drömkillen” (om du var tjej) och ”drömtjejen” (om du var kille) och utifrån dessa beskrivningar skulle vi sedan skriva kärleksdikter. När det vankades debatter kunde ett ämne vara ”Ska homosexuella få adoptera barn eller inte?” och så fick man vara för eller emot. Och en gång kom Rfsl på besök – en flatig flata och en bögig bög som berättade precis hur det kändes att vara flata respektive bög. Flatan skanderade stolt att hon var ”oskuld och kommer alltid vara det” (härliga hetero- och penetrationsnorm!!) och bögen berättade lite blygt om hur han hade blivit mobbad som tonåring. Jag lyssnade och sög i mig, och vågade mig faktiskt fram efteråt för att fråga om det fanns någon lokal eller så som man kunde besöka. Det var ingen annan som gick fram till dem.

Mycket i mitt liv har jag att tacka min egen personlighet för och min egen inre styrka. För även om jag har en rätt kass självkänsla på många sätt, så har jag (oftast, och särskilt på senare tid) vågat stå upp för den här biten av mig själv. Nu för tiden är jag otroligt van att parera mellan heteronormens alla uttryck och jag har inga problem att vrida om heteronormativa frågeställningar till en mer allmänmänsklig frågeställning – men det tar en del energi och framför allt så vet jag att alla inte är lika ”starka” som jag. Och det ska för tusan inte vara den enskilde individens – avvikarens! – ansvar att hålla på sådär hela tiden. Framför allt inte när det gäller tonåringar som har det tufft nog ändå med att noja sig över sina kroppar och vänskapsrelationer och stress i skolan.

Att vara en ”avvikare” kan stärka en på många sätt, det ger identiteten automatiskt en extra liten krydda och du kan förstås hitta sammanhang som känns särskilt familjära och energigivande. Men priset många får betala är för högt, och det är faktiskt inte så vansinnigt svårt heller för normmänniskor att se att alla inte är som de. Du behöver inte ha en massa kunskaper kring hbtq-personers rättigheter, kring trans eller för den delen kring funktionsnedsättningar eller rasistiska samhällsstrukturer för att kunna se och inkludera individer, tänker jag (även om det naturligtvis är en fördel, och här har även jag mer att lära). Om du bara ser framför dig att du i ditt klassrum eller i ditt kollegium har en massa personer av olika kön, könsidentiteter, sexuella identiteter, etniskt ursprung, funktionsförmåga och trosuppfattningar – ja, då har du kommit en bra bit på väg, tror jag. För det värsta i många sammanhang är faktiskt osynliggörandet: Det som inte synliggörs, det är helt enkelt inte lika viktigt, lika accepterat eller lika ”normalt” och då blir det i förlängningen också okej att skämta, kränka, hota och utöva våld gentemot det.

(Och min berättelse kommer i morgon vara en av fyra, för alla har vi olika upplevelser av tonåren – och alla har vi på något vis varit tvungna att förhålla oss till normer rörande kärlek, kön och sexualitet. Förhoppningsvis kan vi bjuda på både igenkänning och en inblick i någon annans liv. Vissa saker förändras tack och lov på 15-20 år, men inte allt…)

Att komma ut

För att fortsätta lite på bloggstatistikspåret. Dessa sökord hade fått någon att hamna hos mig idag:

Jag vet förstås inte exakt vad den här personen letade efter eller ännu mindre vem personen är. Men jag kan ju tänka mig lite på ett ungefär. Och tänk, vilka minnen som blommar upp hos mig!

Å ena sidan: komma ut – så sjukt länge sedan det var, så otroligt avlägset.
Å andra sidan: ojojoj, vilken jobbig, intensiv, känslosam period…

Nu för tiden känns det bara skitkonstigt när jag får frågan ”när kom du ut?” Eh, när kom du ut? vill jag fråga. Jag deltog i ett par intervjuer av studenter som skrev uppsatser för några månader sedan, och just den där frågan gjorde mig så vansinnigt förvirrad. Samma sak när elever ställt den vid något tillfälle. Vad ska man svara, liksom? Samtidigt som jag vet att det fanns en tid då ”komma ut-historien” var den heligaste historien av dem alla, ungefär som förlossningsberättelsen är nu för tiden. Och det var inte heller någon kort process, utan den sträckte sig faktiskt över uppåt tio år – och än idag får jag förstås komma ut lite titt som tätt när jag förväntas vara hetero, även om det då inte är lika laddat. Det är en del av livet.

Jag minns första gången jag var på en ”flat-pub”, 14 år gammal, efter skolavslutningen i åttan. Det var den absolut enda gången under hela min tonår som jag ljög för min mamma om vart jag skulle. Det var en pub i Rfsl Kalmars regi, och efter bara ett par månader brann lokalen ner, för att aldrig byggas upp igen. Förstås. Den där enda gången jag var där kommer jag dock aldrig att glömma, när vi satt där i ring, en massa kvinnor (de flesta mycket äldre, naturligtvis) och berättade våra komma ut-berättelser. Jag hade ju inte kommit ut än, jag gick bara där och suktade efter min tysklärare, skrev lidelsefulla texter i min dagbok, låg i mitt nedsläckta rum på kvällarna och lyssnade på Eva Dahlgrens ”När en vild röd ros slår ut” femtiofyra gånger i rad och var en allmänt tungsint och förbannat djup tonåring, med en önskan om att någon gång bli ihop med någon.

På något vis tänker jag att sådant inte förekommer ”nu för tiden”. Trots att jag har jobbat och engagerat mig inom olika hbtq-organisationer och dagligen, framför allt på jobbet, studerar de normer som styr oss och gång på gång kan konstatera hur tvåkönsnormativ och heteronormativ skolan, samhället, världen är. Jag har liksom lurats av att allt anses vara så öppet nu för tiden, och att jag råkar ha blivit en sådan person som tar plats och är ”öppen” vart jag än går.

Men det är då jag får påminna mig om att det faktiskt har varit en process. Jag har i stort sett aldrig haft ångest eller hatat mig själv för att jag är lesbisk, tvärtom, men att våga vara öppen i alla sammanhang inför alla nya människor, att prata om mitt liv, min fru, mitt barn, vår familj ”bara sådär”, utan att göra någon grej av det – men att även våga poängtera normer, rättigheter, likabehandlingsfrågor – det har tagit tid. Och bara för att jag nu befinner mig här, så har ju inte hela världen hängt med mig (surprise!) och jag är dessutom inte så vansinnigt avvikande – som den gifta, vita cisperson jag är.

Att fundera över hur och om man ska komma ut är fortfarande och helt uppenbart något högst aktuellt – åtminstone för hbt-personer. Och detta gör även frågan ”när kom du ut?” relevant, fast jag skulle snarare uppmuntra de personer som vill ställa den frågan att först fundera över: Varför vill jag fråga just detta? Hur kommer det sig att bara personer som inte är hetero behöver komma ut? Varför räknar jag med att den här personen har ”kommit ut” – när jag inte räknar med att en heteroperson har det? Och när du har funderat klart på det så, ja, då kanske du inte känner att du behöver ställa frågan längre – utan möjligen för att jämföra med din egen hisnande komma ut-historia…

”Va? Blev han årets HOMO? Vad taskigt!”

Jag satt uppe ett tag och tittade på QX Gaygala igår, men la ner projektet rätt fort när nyheterna kom emellan. Det är ju lite märkligt egentligen, gaygalan, att några ska premieras och tituleras med sin sexuella identitet (eller, homo innebär väl bi och trans också va? I fallet ”gaygalan”, menar jag). Märkligt, men samtidigt på flera sätt förståeligt och fint att den sänds på tv. Eller? Nej, jag vet inte riktigt vad jag tycker.

Det känns ändå lite beklämmande att Anja Pärson står där och med lite skämmig framtoning säger hur glad hon är att hon får vara där tillsammans med sin fästmö. Och ännu mer beklämmande att det trots allt dröjde så länge innan hon vågade komma ut med det. Inte att hon är beklämmande, utan hela grejen att… Ja, ni fattar.

För min del känns hela komma ut-grejen så himla passé och på en skala: hur spännande är den lesbiska mammavardagen? Idag ville Adrian, efter att han legat mellan oss och sparkats hela natten, stiga upp klockan 05.08. Min fru fixade välling och jag låg kvar i sängen, grät lite och ville dö av trötthet. Strax innan halv sju gick hon till jobbet och lämnade mig med tokstollen.
Inte tänkte jag på att jag är lesbisk inte.

Men jag har det väl bara jäkligt bra. Tur, eller vad man ska säga. Jag vet ju att långt ifrån alla har det så.

En av mina elever utbrast i fredags, under en diskussion om En komikers uppväxt: ”Va? Blev han årets HOMO?” när han fick höra att Jonas Gardell fått titeln. Och även om jag tror väl om människor så har jag rätt mycket fördomar om dem, så jag tolkade hans uttalande som att han var förvånad eller rentav äcklad av att Jonas Gardell är homosexuell. Efter en stund insåg jag dock att han var förvånad och oförstående inför att han fått ett pris med det namnet. ”Vad taskigt!” höll någon annan med, så jag förklarade bakgrunden, och berättade att det även finns ett heteropris.

Jag tror att de förstod ungefär, men de tyckte nog ändå att det var lite konstigt. Varför göra en så stor grej av något som är så naturligt, typ.

Och det gjorde mig hoppfull. Det är ju de som är framtiden! Det är ju de som ska förändra och göra allt så mycket bättre! (klichévarning) I deras tonåriga värld har det alltid funnits öppet homosexuella kändisar, gaygalan har alltid visats på tv, och mina elever har ju till och med en öppet lesbisk lärare. Så det är väl klart att det har påverkat dem. På något sätt.

Det finns fortfarande väldigt få ungdomar som vågar och kan komma ut i skolan. Det finns fortfarande vuxna som inte vågar komma ut på sin arbetsplats. Hot om våld, våld, en massa allmänt skit som får h, b och framför allt t-personer att gömma sig och må dåligt.

Men ibland är det fint att se framstegen också. Mitt i den lesbiska svenssonmamma-vardagen (som jag förstås ändå bör vara rätt tacksam för), med en unge som är galet rastlös redan klockan sju på morgonen, som målar med kritor på tv-skärmen, bajsar i saccosäcken och klättrar upp på borden hela förbaskade tiden – då är positiva insikter med hopp om framtiden rätt trevliga att tänka på.