Nej, kärleken och rättvisan har inte segrat bara för att du röstade på Conchita i lördags

Igår kväll delade jag två texter om Conchita Wursts vinst i Eurovision Song Contest på min facebooksida och på twitter, den här av Gustav Almestad på Genusfolket och den här av Sofia Zettermark. Egentligen tänkte jag inte skriva något själv eftersom de redan formulerat sig så bra, men nu gör jag det i alla fall. I all hast på väg från jobbet.

Jag blev liksom majoriteten i mitt facebookflöde och i mitt tv-sällskap väldigt glad över att se Conchita vinna Eurovision Song Contest. Hennes röst är överväldigande vacker, låten pampig och scenframträdandet likaså. Och det var, precis som ovan nämnda bloggare skrev, det som gav henne segern i lördags kväll. Hon hade inte vunnit om rösten varit slätstruken eller om hon fått sjunga Spaniens medelmåttiga skrikballad istället, för då hade Nederländerna eller Sanna Nielsen med största sannolikhet tagit hem segern. Så, alla de som påstår att skägget gav henne vinsten kan ju bara dra. Det är förminskande av hennes artisteri att påstå något sådant.

Dock bör tilläggas att scenshowen och artisten bakom låten givetvis är en del av hela det paket som folk röstar på, och den som tycker det är fel får dra tillbaka klockan till den tid då hemliga jurygrupper endast tilläts lyssna på bidragen (jag tror faktiskt att Conchita hade hamnat i topp 5 även då) eller varför inte teleportera sig själv till 1965 då Ingvar Wixell sjöng alla bidrag i den svenska uttagningen, just för att undvika att artistens skicklighet påverkade låten?

I alla fall. Utöver hejaropen till Conchita och hennes låt som synts i flödena under helgen så har väldigt många yttrat saker som att ”kärleken segrade!”, ”ett statement mot homo- och transfobin!” och ”ett enat Europa för jämlikhet och mot diskriminering!” Och där måste även jag faktiskt vara en tråkmåns och protestera en liiiten aning. Missförstå mig inte, jag tycker som sagt att det var jättebra att just hon vann, och att artisten bakom låten utmanar normerna för såväl kvinnliga som manliga könsuttryck och dessutom uttryckligen tycks stå upp mot förtryck baserat på könsidentitet, könsuttryck och sexuell läggning är naturligtvis super. Men att tro att vi tack vare en bedårande vacker, skönsjungande dragshowartist nu är på väg mot ett jämlikt Europa är att… ta i lite va?

För det är just det: Conchita är bedårande vacker och en dragshowartist, en scenpersonlighet. Och som Hej Sonja uttryckte det (måhända aningen hårt, tycker nog jag, samtidigt som jag förstår hens frustration över alla cisheterosars aningen oreflekterade hyllningar) kan framgångsrika dragshowartister inte ses som företrädare för hela hbtq-rörelsen och de utsätts inte för diskriminering på samma sätt som ”vanliga” hbtq-personer.

Även homo- och transfober betalar pengar för att se Christer Lindarw och After Dark uppträda, och jag kan lova att många av dem som röstade på Conchita i lördags skulle se mycket skeptiska ut om deras manliga kollegor plötsligt började bära så kallade kvinnliga attribut, om deras söner kom ut som homosexuella eller om (när!) det införs ett tredje juridiskt kön i Sverige/deras hemland. Och ser jag till min egen yrkeskår så kan jag tänka mig att rätt många lärare röstade alternativt hejade på Conchita i lördags, men att de idag fortsätter att dra könsstereotypa, sexistiska, cisheteronormativa skämt i och utanför klassrummet, att de fortsätter dela upp klassen i tjej- och killgrupper och att de fortsätter ”glömma bort” att synliggöra fler sorters kärlek än den heterosexuella när det vankas filmvisning, litteraturläsning eller för den delen sexualkunskap. Kanske diskuterar de idag Conchitas vinst med eleverna, slår fast att ”alla får se ut hur de vill!” och sen är det bra med det. Cis- och heteronormen lever vidare och alla hbtq-ungdomar i klassrummen fortsätter gömma sig, eftersom de inte har något annat val.

Ja, ni får ursäkta min raljanta ton och min pessimism…

”Det tar tiiiid, Sanna, ha lite tåååålamooood!!” utropar ni kanske, samt: ”Var glad över framstegen!! Allt kan inte hända på en gång!”

Nej. Det kan väl inte det. Men vet ni? Det har redan tagit jävligt lång tid. Stonewallupproret, med rasifierade transkvinnor i spetsen, ägde rum 1969 och fortfarande förföljs, hotas och mördas många transpersoner varje år (läs gärna Maria Ramnehills text om att ta transpersoners existens på allvar, om ni inte har gjort det). Och detta gäller alltså transpersoner som inte ”klär upp sig” för att underhålla på en scen, utan människor som straffas enbart för att de är sig själva, i sin vardag.

Och vet ni? Fenomenet ”(icke heterosexuell) person som utmanar könsnormer på scen” är inget nytt i Eurovision-sammanhang. 1998 vann transkvinnan Dana International Eurovision Song Contest med sin låt ”Diva”, 2002 deltog dragqueen-trion ”Sestre” från Slovenien, 2007 vann lesbiska Marija Serifovic för Serbien och i Sverige har After Dark deltagit flera gånger. Är det härligt? Skitkul? Superfint att personer som bryter mot köns- och sexualitetsnormer syns på en stor scen och till och med vinner internationella musiktävlingar? JA! Det ÄR det! Och självklart är dessa artister förebilder för många individer som bryter mot hetero- och/eller cisnormen. Men grejen är att de för många (normpersoner) är just stjärnor på en scen; de står för något spektakulärt, något extraordinärt. Och när scenbelysningen släckts och slutvinjetten spelas är allting… som vanligt igen. Precis som det var efter Dana Internationals seger 1998 och efter Marija Serifovic’s vinst 2007. Precis som det blir ett par dagar efter Conchitas vinst i år.

Eller, rättare sagt: Risken är väldigt stor att det blir så. Om inte alla ni (vi!) som faktiskt röstade på Conchita, som gladdes åt hennes vinst inte bara på grund av låten utan även på grund av det hon står för, också ser till att göra något mer aktivt för jämlikheten och för att förändra vardagen för alla personer som drabbas av samhällets starka normer kring kön och sexualitet. Stöd en organisation, ändra ert språkbruk i klassrummet och i personalrummet, se över era egna fördomar och hur de faktiskt märks i vardagen och i interaktionen med andra människor, rösta i EU-valet… GÖR NÅGOT! Okej? Först då är ni trovärdiga när ni pratar om statements mot homo- och transfobi och att vi är på väg mot ett samhälle fritt från diskriminering.

Varför måste vissa försvara sin rätt att använda ”bög” som skällsord?

Ken Rings homofobi är på tapeten både här och där apropå hans deltagande i årets ”Så mycket bättre”. Soraya Hashim och Robert Jacobsson har skrivit tydligt och bra om hans problematiska uttalanden om framför allt bögar och jag tänker inte lägga till så mycket där, utan det som gjort mig vansinnigt irriterad när jag läst ovan nämnda blogginlägg är kommentarerna från läsarna: Personer som försvarar ”rätten” att få använda bög som skällsord, som inte tycker att vi ska lägga energi på att diskutera sånt här trams, som menar att man som homosexuell inte ska känna sig träffad, inte ska vara så himla känslig och lättkränkt, ”det är bara ord och det behöver inte ha med homofobi att göra”. Låt folk använda sitt hatiska språkbruk, skaffa hårdare hud och problem solved, liksom.

Och jag drar ett par riktigt djupa andetag för att pulsen inte ska galoppera iväg i 180.

Så.

Hur kommer det sig att vissa människor har så oändligt svårt att se bortom sin egen pyttelilla (heterosexuella) bubbla, att känna empati, att se hur till synes (utifrån deras heterosexuella perspektiv sett) små och obetydliga saker faktiskt är eller kan bli en del av något större och allvarligare?

När jag hör ordet ”bög” eller ”lebb” användas nedsättande eller på skämt av elever i korridoren tar jag inte åt mig alls. Jag blir inte ledsen för min skull och jag känner mig inte kränkt. Jag är vuxen, jag har gått igenom min komma ut-process, jag har begåvats med (eller kanske snarare skaffat mig) en inre styrka, är trygg i mig själv och har ett stabilt och bra liv på alla vis. Självklart behöver jag personligen inte ta åt mig när någon tycker att en bok är ”bögig” (= dålig) eller för den delen när Ken Ring uttalar sig om hur sjukt det är att som man ”älska ett annat arsle” (nej, jag hade förmodligen inte tagit åt mig som bög heller om jag i övrigt var samma person som nu).

Men. Om en elev skulle se mig i ögonen och på fullt allvar kalla mig ”jävla flata”, eller när någon kommenterar i min blogg att jag är en ”lesbisk jävel som inte borde ha barn” (vilket har hänt) – då blir jag ledsen alternativt riktigt upprörd. Känner mig, med full rätt, kränkt. Precis lika kränkt som om någon på ett negativt sätt skulle kommentera min kropp, mitt utseende, min personlighet. En kränkande kommentar är en kränkande kommentar och det är aldrig okej.

För att då återgå till det mer generella – när det halvt på skämt ropas bög i korridorerna, när manliga dåliga basketspelare är ”bögspelare”, kvinnliga fotbollsspelare är ”flator med små bröst” och flygplanet är bögigt för att det är försenat… vad är så himla farligt med derå och varför kan folk inte bara få fortsätta med sitt homofobiska språk de-kanske-inte-alls-är-homofober-ens-för-de-kanske-faktiskt-känner-en-bög-till-och-med???!!

Jo, för att det ena föder det andra och för att det blir så tydligt att vissa ord, vissa benämningar på identiteter och enskilda personer används i nedsättande syfte medan andra benämningar på identiteter och därmed enskilda personer inte gör det. Vem hör folk ropa ”heterojävel” i tid och otid? Hur stora problem har vi med heterofobi i samhället? Hur många heterosexuella ungdomar mår dåligt över att vara hetero och känner utanförskap på grund av det? Nä, ni fattar (fler heteroprivilegier hittas här). Att hbtq-ungdomar generellt mår sämre än heterosexuella cis-ungdomar är fakta och självklart är en del i detta det faktum att bög och lebb används i syfte att kränka och som negativt laddade adjektiv.

Och då kommer vi fram till den stora avslutande frågan: Vad är då bäst, smartast, mest rimligt och lättast att åtgärda – att homosexuella ungdomar lär sig bli mer hårdhudade och slutar vara så ”lättkränkta” eller att heterosexuella helt enkelt sluta använda bög och lebb som nedsättande uttryck? För min del är svaret ganska enkelt.

(Sedan finns förstås en mängd idioter personer som uttalat tycker att homosexuella är mindre värda än heterosexuella, som anser oss vara onaturliga, onormala, äckliga osv och därför mer än gärna använder ”bög” och ”lebb” som skällsord… men dessa personer har jag liksom inte mycket till övers för och känner inte heller att jag bör lägga en massa tid på att försöka övertyga, även om jag oftast inte kan låta bli att svara på deras kommentarer…).

När ska vi diskutera heterosexuellas rätt att skaffa barn egentligen? (ibland känns det som att utvecklingen inte alls går framåt…)

I söndags kom vi hem från Berlin efter tre intensiva dygn, fyllda av regn, halvtaskig sömn och en och annan riktigt trevlig upplevelse (eventuellt mer om detta senare) och jag slängde mig på soffan, fullständigt utslagen, och slog upp lördagens DN för att få lite koll på vad som hänt i världen medan vi varit borta. Rubriken som genast fångade mitt intresse var denna:  Alltså, suck. SUCK.

Ibland känner jag mig fullkomligt övertygad om att samhällsutvecklingen smyger sig åt rätt håll, trots att SD enligt senaste opinionsmätningen är Sveriges tredje största parti (hur fan gick det till?) och trots att tidningar dagligen fyller spaltmeter med skit som sker runt omkring oss. Jag tänker liksom ändå att jooo, visst går det väl framåt, sakta men säkert gör det ändå det – och till slut kommer vi få det där jämställda, jämlika samhället som jag och så många med mig eftersträvar och på olika sätt arbetar för att nå. Och det är förstås en väldigt fin och behaglig känsla.

…men så möts jag av rubriker som den ovan och vips så är jag tillbaka på jorden igen. Just ja, det är så folk tänker – det är såhär vårt samhälle ser ut: Att homosexualitet fortfarande är något som får, och bör, debatteras. Att homosexualitet är ett sånt där ”känsligt ämne” som den som vill ha ”högt i tak” ”vågar” diskutera (och ifrågasätta!). Att homosexualitet är något som inte existerar på högstadiet eller alls i högstadieungdomarnas liv och därmed är det helt okej att låta dem argumentera kring homosexuellas rätt att skaffa barn.

Då säger jag det igen: NEJ, DET ÄR INTE OKEJ ATT STÄLLA DEN HÄR FRÅGAN I ETT KLASSRUM. Och definitivt inte på en stor scen med en stor publik, i en så kallad seriös debatt med inbjudna domare från Universitetet. DET ÄR INTE OKEJ. Nej, inte ens om syftet med uppgiften är att eleverna ska komma fram till att det visst är okej att homosexuella skaffar barn – för man har redan gjort klart för dem att homosexualitet och homosexuella personer är några andra, att vi är ett känsligt ämne (mitt liv är fan inget känsligt ämne!), att vi är avvikare och att alla andra (som förstås är heterosexuella och därmed normala och neutrala) har rätt att tycka till om oss – medan heteropersonerna själva sitter där högst upp på piedestalen och aldrig hamnar i fokus för en för- eller mot-debatt av det här slaget.

Herregud, att det ens ska behöva sägas.

Men jo, det behöver sägas. Gång på gång på gång.

För någon vecka sedan fick jag för övrigt ett gäng mindre trevliga kommentarer på två tidigare inlägg (här och här): De första från en förälder som är glad över att hens barns lärare inte arbetar aktivt för jämlikhet, jämställdhet och alla människors lika värde – eller som hen uttryckligen skrev: ”Jag är glad att mina barn inte har dig som lärare”. Nästa kommentar kom från en person som anser det vara helt okej att ”bög” och dylikt används som skällsord i en skola, och som inte tycker att jag borde basunera ut min egen sexualitet under lektionstid.

Det är inte första gången jag får sådana kommentarer, och heller inte sista. För även om det på vissa sätt går framåt, smyger sig framåt, så går det på många håll ute i världen i motsatt riktning vad gäller hbtq-personers rättigheter.
Och vet ni? Vi är inte skonade här heller. Sverigedemokraterna – ett rasistiskt och homofobiskt parti – är just nu tredje störst av de svenska riksdagspartierna. Bland annat.

Jag ryser.

(Den som missade kan ju för övrigt läsa om heterosexuellas lämplighet som föräldrar här.)

Om inte jag kommer ut – vem ska göra det då?

Igår ägnades hela arbetslagskonferensen åt likabehandling, diskrimineringsgrunderna och normkritiska övningar. Jag och en kollega hade den äran att leda hela mötet och engagemanget var stort från början till slut – vi hann inte ens med allt vi hade tänkt på grund av de aldrig sinande diskussionerna. Kollegorna fick först beskåda en massa ord – etiketter – som jag projicerade upp på tavlan, alltifrån ”kvinna” och ”man” till ”tjock”, ”smal”, ”hetero”, ”flata” och ”svensk”. Sedan fick de fundera över vilka etiketter de sätter på sig själva och vilka andra sätter på dem, vilka etiketter som påverkar dem i deras vardag, vilka etiketter som påverkar hur andra uppfattar dem och så vidare. Därefter gjorde vi övningen ”Ett steg fram” från Rfsl Ungdoms BRYT-material (vilken föga förvånande slutade med att två stycken vita, heterosexuella män med full funktionsförmåga hamnade längst fram i ledet) och även ”Gissa heterot”, då alla fick i uppgift att identifiera vilka som var heterosexuella bland en massa porträttbilder.

Och här blev det riktigt intressant: Väldigt få kunde, eller ville, definiera hur en heterosexuell person ser ut och är. ”Det går ju inte att se!” sa många, men däremot kunde de flesta utan problem tala om hur en homosexuell är och ser ut – naturligtvis. Jag klandrar dem inte, för det är ju just detta som övningen vill belysa: Hur otroligt svårt det är – och även hur otäckt det kan kännas – att benämna normen, att ringa in den, sätta den i fokus. För konstigt nog är det ju så att trots att heterosexuella är så svåra att identifiera, så förväntas de allra allra flesta vara heterosexuella fram tills dess att något annat bevisas – eller hur?

Hos mig väcktes enormt mycket frustration under mötet. Inte för att någon sa något direkt olämpligt eller tycktes ovillig att förstå, utan för det första för att jag insåg hur vansinnigt svårt normkritik faktiskt är (det är näst intill omöjligt att inte falla in och börja tala om avvikaren och därefter landa i ett toleransigt ”vi och de”-perspektiv, där jag naturligtvis blev ”de”) och för det andra för att många – sin välvilja till trots, eller just på grund av den – inte riktigt inser hur jävla tufft det faktiskt är att bryta mot köns- och sexualitetsnormer i det här samhället, hur jävla tufft det är att vara hbtq-person i en heteronormativ miljö och i synnerhet i en högstadiemiljö.

Jag sa att jag inte vågar komma ut för mina elever än. ”Det ska du inte heller behöva”, tyckte de flesta, ”det är ju något privat” – och ja, vem jag lever med tillhör mitt privatliv. Men samtidigt: Om jag inte kommer ut, om jag inte sätter etiketten ”lesbisk” på mig själv inför kollegor och elever – då liksom är jag heterosexuell i alla andras ögon. Eleverna tar för givet att jag lever och har barn med en man. Och vad händer då? Då finns det ingen, inte en enda på den här skolan som bryter mot heteronormen, då tillåts den fortsätta härja fritt och då fortsätter alla tonåriga hbtq-personer på skolan sitta där i sina trånga garderober och må skit i det tysta, för att det inte är okej att som tjej prata om vilken tjej man är kär i, för att det inte är okej att som kille benämna den kille som är snyggast, för att det inte är okej att som kille klä sig i normativt tjejiga kläder, för att alla ungdomstidningar vänder sig till heterosexuella cis-ungdomar, för att de flesta vuxna i skolan trots allt oftast ”råkar” prata om föräldrar i termer av ”mamma och pappa” och alltid ”råkar” blinka enbart åt tjejerna och fråga dem vad de tyckte om den där snygge manlige idrottsvikarien. Och så vidare.

Den enda gången homosexualitet nämns i skolan (och nu talar jag om skolor generellt) är när någon pratar om hur ”gay” den där trista skoluppgiften är, när någon (som igår) ryser och garvar högt när hen inser att romanen hen lånade handlar om två ”lebbar”, när någon på skämt kallar någon för ”jävla bög” eller under svensklektionen tycker det är helt okej att säga (på skämt eller spelat allvar?) att hen vill ”döda alla bögar”. Det är bara då vi existerar. Och trans finns naturligtvis inte alls, för det nämns aldrig över huvud taget någonsin.

Det är jäkligt lätt – för en heterosexuell person – att tycka att jag inte behöver berätta om min sexuella läggning, det är jäkligt lätt att – när diskussionen dyker upp – tala om för alla att ”jag bryr mig inte vem du ligger med” eller ”alla människor får bli kära i vem de vill!” Men när hela miljön runt omkring en andas heteronorm, när litteraturen vi läser direkt eller indirekt gestaltar heterosexuella relationer och har cispersoner i huvudrollerna och när allt annat än hetersexualitet anses vara privat, hysch pysch och rentav något äckligt… då är det inte konstigt att hbtq-personer mår dåligt, känner sig och blir utsatta, och då har vi fortfarande ett väldigt stort problem.

Och jag blir så frustrerad att jag skakar inombords när jag skriver om detta.

(Jag vill dock tillägga att det förstås känns grymt bra att vi på mitt jobb ska ögna en hel projektvecka åt likabehandlingsplanen och diskrimineringsgrunderna, och det är toppen att ha en chef som verkligen engagerar sig. Men den där frustrationen, den kommer ändå, just för att vi trots allt har en så lång väg kvar att gå.)

Något som gör mig riktigt rädd

DN:s osignerade ledare från tidigare i veckan (vilken jag är rätt säker på skrevs av Hanne Kjöller) har resulterat i mängder av reaktioner från alla möjliga håll, och två mycket läsvärda textsvar är FI:s Sissela Nordling Blancos samt juristen Kerstin Burman med fleras. Det jag fokuserade på i min korta text om saken var respektlösheten mot och okunnigheten om transpersoner, men nästan lika illa var raderna om hur allt numera är frid och fröjd i vårt land för homo- och bisexuella personer. För nej, allt är inte frid och fröjd, och att en heterosexuell cisperson sitter och påstår sådant är helt vansinnigt. Vad vet hen om vår situation?

Det finns fortfarande människor som anser att homosexualitet är onaturligt och att denna åsikt är helt legitim att ha, det finns personer som rakt ut (fast gärna under anonymitet) skriver till mig att ”lesbiska jävlar inte borde ha barn” och det finns ännu fler som liksom DN:s ledarskribent tänker att bara för att de själva ”inte bryr sig vem jag ligger med” så har homo- och bisexualitet fått samma status i samhället som heterosexualitet (och därför är slaget vunnet och vi behöver inte prata mer om det). Här, i Sverige, just precis nu. Och många triggas ytterligare av att hb- och även t-personer får alltfler rättigheter, naturligtvis; undrar hur långt utvecklingen ska tillåtas gå och så vidare.

Sofie med e tipsade mig om den här artikeln om att barn till hbt-föräldrar i Ryssland kan komma att omhändertas (ja, nu länkar jag väldigt mycket här – ni får klicka som vettvillingar) och den får mig verkligen att rysa. Ja, hela situationen i Ryssland just nu får mig att rysa. Jag känner på riktigt ett starkt obehag – för Ryssland är nära, det är inte på andra sidan jordklotet. Och när vi stod på Gröna Lund igår kväll och lyssnade på Miss Li, Adrian sovande i vagnen och jag och min fru stod båda och höll i vagnens handtag, hennes hand ovanpå min, då sa vi till varandra att ”här står vi och sprider propaganda”. För hade det varit i Ryssland så hade vi ju gjort det. Och det hade varit olagligt. Så såg jag mig omkring och runt oss stod flera heteropar, med och utan barn, höll om varandra, vilade i varandras närvaro – och de skulle aldrig någonsin kunna få skit för det. Deras relation är i allas ögon helt naturlig, helt neutral, helt självklar – och det är inte något paren själva har valt, precis som vi inte har valt vem vi blev kära i. Det är så fruktansvärt orättvist, det gör mig uppriktigt ledsen och jag kan inte för mitt liv förstå att så många andra människor runt om i världen anser att den ena relationen ena är helt och hållet självklar, medan den andra är äcklig, onaturlig, fel och ska straffas med fängelse eller till och med döden. Hur kan jag vara säker på att utvecklingen här i Sverige inte börjar dra åt det hållet också?

På vägen hem med tunnelbanan satt vi allra längst fram i en vagn och de var bara jag, min fru, det sovande barnet och en ensam man som satt där. Jag och min fru pratade om det ena och det andra, flera samtalsämnen som avslöjade att vi var en familj och att vi känner andra regnbågsfamiljer. Mannen satt bara och stirrade tomt ut i luften och förmodligen var han bara en helt vanlig trött man på väg hem från ett sent arbetspass, eller vad vet jag. Men. I min hjärna trängdes ändå olika tankar om vem han kunde vara och vad han kanske tänkte om mig, om vår familj. Är han en sådan som på nätet och hemma i sitt vardagsrum kallar damlandslaget i fotboll för lesbiska horor? Röstar han på Sverigedemokraterna och tycker att homosexuella inte borde få skaffa barn? Det skulle kunna vara så, det är ingen omöjlighet. Och däri ligger skillnaden och det som bevisar att slaget inte är vunnet beträffande hb-personers ställning i samhället: Hade jag haft en man istället för en fru och vi (som vita medelklasspersoner) hade suttit där på tunnelbanan med vårt sovande barn i vagnen så hade jag aldrig tänkt så. Jag hade aldrig undrat om den där ensamme mannen hatade oss i tysthet eller inte. Jag hade aldrig funderat på om han skulle kliva av på samma station som vi och känt obehag av den tanken. Jag hade inte heller känt lättnad när han trots allt satt kvar då vi klev av.

Kanske tycker någon att allt sitter i mitt huvud. Att jag inte borde ”kränka” en okänd man på det viset genom att ens fundera på om han är homofob eller inte. Men jag kan inte hjälpa det, och tyvärr så är mitt obehag inte taget ur luften. Allra oftast är jag ändå optimistisk, jag är öppen med hur min familj ser ut och jag tror gott om människor. Jag har tålamod med välmenande frågor, även när de egentligen är kränkande, och jag försöker alltid vara pedagogisk. Jag tror helt enkelt att de allra flesta vill mig och andra väl, och att okunskap och ovana ligger bakom deras ibland problematiska inställning till saker och ting. Ibland rämnar dock det där för en stund, och då vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Som nu. När situationen i Ryssland ser ut som den gör, när DN och Aftonbladet publicerar transfobiska texter (den senare orkar jag inte länka till, ni får googla) och när vissa samtidigt påstår att allt är så himla bra här i vårt land. Vi får helt enkelt inte vara så naiva, utan vi som kan måste fortsätta upplysa, engagera oss, säga ifrån, synas och höras.

…och som ett extra tillägg skulle jag vilja uppmana er att faktiskt engagera er på något sätt. Kanske genom att gå med i Rfsl (kostar 100 kronor om året) eller i SFQ (i synnerhet om ni är studenter, kostar bara 50 kronor). Att vara stödmedlem är också att göra något, tänker jag.

Ni får ursäkta, men jag tänker hånskratta åt era dåliga sexistiska och homofoba skämt istället

Först tänkte jag skriva ett argt inlägg om idrott, sexism och homofobi apropå twitter- och facebookstormen* inför, under och efter gårdagens EM-match mellan Sverige och Danmark. Ja, jag skrev faktiskt en rätt lång text. Jag och min osedvanligt långsamma och snart exploderande pms-hjärna satt i drygt tre timmar med det där sabla inlägget och plötsligt kände jag bara att vad fan, varför? Varför ska jag skriva om detta på just det här sättet? Varför ska jag posta bilder och uttalanden från sexistiska homofober här i min blogg? Varför ska jag göra precis just det som dessa idioter indirekt ber om och på ett sätt som ändå inte skulle få dem att ändra sina åsikter, utan snarare bara flabba ännu högre? Tja, kanske för att ytterligare någon vettig person (det vill säga de allra flesta av mina eminenta läsare) skulle få tillfälle att utbrista i ett ”fyyy så vidrigt!!!” Men… exakt vart leder det – egentligen?

Så jag postar inte det inlägget.

Istället skulle jag vilja rycka på axlarna åt alla idioter som det senaste dygnet ansett sig ha makten att uttrycka sig kvinnofientligt och homofobiskt apropå fotbolls-EM och gårdagens oavgjorda match, och jag skulle även vilja passa på att hånskratta högt åt deras extremt unkna ”humor” och deras dåliga fantasi. Inte för att jag inte ser problematiken med att sexistiska och homofoba åsikter av så många uppenbarligen anses rumsrent, för den ser jag förstås och den gör mig minst sagt förbannad. Men för att jag vet att de ändå inte kommer att vinna i slutändan. De famlar efter avbrutna halmstrån för att på ett så otroligt patetiskt vis försöka behålla makten över något som de egentligen inte har någon makt över. Förändring sker, den har till viss del redan skett och det kommer fortsätta gå framåt, åt rätt håll. Så kallad herridrott har genom historien alltid varit störst och haft högst status, och visst är det fortfarande så; vi har en lång bit kvar – men damidrotten växer. SVT och Dagens Nyheter (för att ta två exempel) talar som regel inte längre om fotboll och damfotboll i sin rapportering, de talar om fotboll, och numera visas även dammatcherna på bästa sändningstid, inte bara herrmatcherna. På det här området kommer det inte ske någon tillbakagång till 1800- eller ens till 1900-talet, hur mycket dessa bakåtsträvande stackare än gapar om hur dåliga tjejer är på fotboll eller att hela landslaget består av korthåriga lesbianer (undrar för övrigt om den som skrev just det sistnämnda är längdblind – de flesta spelarna som jag såg under matchen igår hade håret uppsatt i hästsvans?!).

Som sagt: Alla retweetade uttalanden och delade bilder gjorde mig verkligen asförbannad till en början, men när jag sedan tagit ett par djupa andetag så känner jag att jag mycket hellre vill garva de där männen rakt upp i ansiktet än att (enbart) bli arg på dem.
Vissa av deras uttalanden är ju faktiskt riktigt lustiga.

Till exempel funderar jag på…

…om det verkligen är en förolämpning att bli kallad flata?
Svar: Nej, det är det inte. För vari består förolämpningen? I antagandet att jag (den kvinnliga fotbollsspelaren) inte vill ligga med dig (mannen som slänger ur sig förolämpningen)? Nåväl, det har du förmodligen rätt i – jag vill absolut inte ligga med någon som har för avsikt att förolämpa mig, oavsett om jag faktiskt är lesbisk eller ej.

…om det är en förolämpning att sägas ”se lesbisk ut”?
Svar: Nej, inte det heller. Lesbiska ser dessutom inte ut på ett enda sätt, så visst, kör på med dina raljerande, extremt tråkiga, sexistiska och oattraktiva ”skämt” om kort hår och små bröst. Jag är som sagt inte ett dugg intresserad av att ligga med dig ändå.

…om det skulle vara så himla skitkonstigt och tokroligt om hela laget bestod av flator och tog med sig sina flickvänner/fruar på en potentiell landslagsmiddag?
Svar: Det skulle inte vara konstigt alls. Jag tycker att det låter som en väldigt trevlig fest faktiskt, och framför allt skulle man med säkerhet slippa artighetspladdra med människan som fällde just detta uttalande. Dock är inte alla i fotbollslandslaget flator, långt ifrån. Tyvärr. Dessa sexistiska homofober har inte bara dålig humor – de har dålig gaydar också, som en vän i mitt facebookflöde uttryckte det.

…och så vidare.

Slutligen är mitt förslag att den som inte gillar ett visst fotbollslag, en viss sport, ett visst mästerskap, ett visst tv-program eller vad sjutton som helst – den tittar på något annat istället. Och detta val behöver inte heller kommenteras, framför allt inte genom sexism, homofobi eller för den delen rasism. Det är inte helt enkelt inte okej. Lägg ner, bara.

*Den som missat tweetsen och bilderna som figurerat under dygnet och är nyfiken på att se vad jag talar om kan klicka här och här. 

Jag vill skriva något

Jag vill skriva något om hur olustigt det känns att Sverigedemokraterna tillåts ha en alldeles egen dag i Almedalen, och att det är den svenska befolkningen som har gett dem tillåtelsen.

Jag vill skriva något om hur vansinnigt frustrerad jag blir och hur ilskan inom mig kokar av att läsa alla tweets om Jimmie Åkessons tal (för nej, jag pallade inte att se det, det räckte med intervjun under Nyhetsmorgon i morse och artiklarna i DN), om hur han föraktar feminismen, om hans homofobi, om hur han tycker att det är en skam att Sverige från och med nu tillåter papperslösa att nyttja den svenska sjukvården (hur fan skulle vi annars göra då? Låta sjuka människor tyna bort på gatan eller i någon trappuppgång för att skrämma bort fler att söka sig till Sverige trots att livet i deras ursprungsland är förjävla outhärdligt och värre än så, medan vi faktiskt har resurserna att hjälpa till och lever i ett samhälle med lagar som är tänkta att skydda och värna om alla människor?)

Jag vill skriva något om den rädsla jag känner när jag tänker på att fler och fler människor i det här landet går på SD:s skit, att det var många i publiken som applåderade under Åkessons tal, att det är många som nickar igenkännande varje gång SD talar om hur feminismen kommer och förstör för samhället, att invandringen har gått för långt och att dessa sympatisörer på allvar går på att det är Sverigedemokraterna som står för mänskliga rättigheter på riktigt. Sverigedemokraterna, som vill sortera människor, som vill säga att du får bo här, men du får det inte. Du får bli kär i den, men du bör inte bli kär i den. Du har rätt till vård, men du har det inte. Du är sådan, och du är sådan (och att vara sådan är lite bättre och lite mer som man ska vara, rent biologiskt du vet).

Men jag vet inte vad jag ska skriva. Jag är bara så fylld av den där olusten, frustrationen, ilskan… och den gnagande rädslan.

Även när vi stampar runt på samma ställe för vi utvecklingen framåt

Anette kommenterar det här inlägget med att det känns 90-tal: Är vi inte förbi detta med rosa på pojkar och blått på flickor nu? Är det inte dags att släppa barnkläderna och föra kampen vidare?

Å ena sidan håller jag med. Det är väl ett evigt tjat om barnkläder och självklart borde vi ha kommit ”längre” (vad nu längre innebär? Alltså, vad är steg 1 och vad är steg 2, 3, 4…?). Men å andra sidan: Hur långt har vi kommit? Bilderna jag tog i lördags togs just i lördags, 2013, och jag tog dem av förundran över hur jäkla snett det fortfarande är när det kommer till allt vad ”flickor” och ”pojkar” heter. Hur kommer det sig att de större klädkedjorna säljer skit som det där och delar upp som de gör?
Jo, för att folk köper och klär sina barn i det.
För att barnen lär sig vad som ger dem ”rätt” uppmärksamhet.
För att folk anser att det är en milsvid skillnad mellan pojkar och flickor och ”det måste det väl få vara?”
För att allt som frångår de stereotypa könsnormerna gång på gång fördöms eller helt och hållet osynliggörs.

När jag publicerade alla dessa bilder hade en kompis precis kommenterat på ett tidigare inlägg att pedagogerna på deras förskola talar om att flickor och pojkar ”leker olika” som om det vore ett självklart faktum, en annan om hur hennes dotter blir ifrågasatt av andra barn när hon har Blixten McQueen-strumpor för att de är till för pojkar och en av mina elever argumenterade häromdagen i klassrummet för vilka filmer som är tjejfilmer och vilka som är killfilmer – och det var intet nytt under solen där, kan jag säga.

När man själv redan har omvärderat hela sin syn på och uppfattning om kön är det lätt att tro att resten av världen har det också. Vi umgås i vår lilla bubbla där de flesta kanske är genusmedvetna och normkritiska och att prata om barnkläder kan kännas rätt löjligt. På samma sätt kan jag tycka att det känns löjligt att prata om att komma ut som homosexuell, uppmärksamma att kändisar kommer ut och liknande. För shit, det där är väl också passé nu? Men jag påminner mig själv ständigt om att nej, så är det förstås inte – det är bara i min egen skyddade värld som det är frid och fröjd (oftast, för även jag har stött på homofobi). Allt förutom heterosexuell tvåsamhet är fortfarande i större delen av samhället, och framför allt ute i världen, något annorlunda, i ”bästa” fall lite spännande – men för många främst något stötande, obehagligt, äckligt, precis på samma sätt som många anser det onaturligt och fel att pojkar vill ha rosa eller leka med dockor (och ja, enligt många hör dessa fenomen dessutom ihop – för inte kan väl en blivande heterosexuell pojke uppskatta en så feminin färg som rosa?).

Nästan varje dag är det någon som har hittat till min blogg via sökord som ”att komma ut”, ”första gången lesbisk”, ”hur komma ut” – eller som igår:

Folk undrar, för vill veta, folk vet inte och tycker att det är rätt främmande. Senast igår var det ett barn på lekplatsen som inte riktigt fick ihop det med vem som var vem av mig och min fru:

”Är du hans mamma?”
”Ja.”
”Men vem är han?”
”Hon menar du? Hon är min fru, Adrians mamma. Han har två mammor.”
”Hans låtsasmamma?”
”Nej, hans riktiga mamma. Vi är riktiga mammor båda två.”
”Kan man ha två mammor??” Och så ett par ögon stora som tefat.

Vad blir då kontentan av detta något spretiga måndagsinlägg? Vi måste tänka utanför vår egen lilla värld, även vi som är vana att tänka genusmedvetet och normkritiskt, även vi som bryter mot köns- och/eller sexualitetsnormer, ser det som ren vardag och kanske inte heller stöter på motgångar särskilt ofta – eller har lärt oss att hantera dem. Självklart ska vi se bortom barnkläder också, men vi får inte släppa det helt i tron om att folk och resten av samhället hänger med – för det gör de inte. Allt hänger ju dessutom ihop, och debatten om barns kläder har definitivt att göra med synen på könsroller, sexualitet och jämställdhet i största allmänhet. Ofta är diskussionen om kläder dessutom en trigger till att komma åt annat, något djupare och det som vi egentligen vill åt.

Även om det känns som att vi stampar och stampar utan att komma någon vart i vissa frågor så tror jag stenhårt på vikten av att ständigt börja från grunden, på en enkel och begriplig nivå, i folks vardag. Det gäller bara att ha en rejäl dos tålamod. Och sakta men säkert går det faktiskt framåt.

(Mer om att tala så att folk begriper har jag skrivit här, bland annat. Mycket sägs onekligen om och om igen i den här bloggen, fast på lite olika sätt varje gång. Det är åtminstone mitt mål!)