Tag Archives: cisnormen

”Vad har ditt sexliv med undervisningen att göra??!?” (Jag orkar snart inte svara pedagogiskt längre…)

4 Jun

Jag blir så urbota frustrerad. Så arg, så trött och så ledsen. Gång på gång skriver jag och utbildar även på andra sätt om heteronormen, om cisnormen och om hbtq-fobi. Jag påtalar faktiska problem som finns i vårt samhälle just precis nu. Jag delar med mig av egna erfarenheter, jag delar med mig av andras erfarenheter – men det är maktstrukturerna, de samhälleliga normerna som jag fokuserar på. Normer som skapar hierarkier och maktobalans mellan människor. Normer som gör vissa individer och grupper till avvikare medan andra anses ”normala” (fast de egentligen kanske bara är mer vanligt förekommande). Extremt pedagogisk är jag, jag är konkret och framför underbyggda, rimliga argument.

Och ändå kommer de: Alla invändningar. Ifrågasättanden. Förminskanden. Rent ut sagt dumma frågor och påståenden. I samtliga fall så är det heterosexuella cispersoner som gör dessa uttalanden, det vågar jag hävda med åtminstone 99% säkerhet. Det vill säga personer som själva inte drabbas av cisheteronormen, som aldrig utsätts för hbtq-fobi och därmed absolut inte har en jävla aning (och som uppenbarligen heller inte vill förstå).

Ibland sker det i form av ett oskyldigt ”jag bryr mig väl inte om vem du blir kär i!”, inte sällan i form av frågan ”ditt sexliv har väl inget med undervisningen att göra!”, ”varför är ni så sexfixerade ni homosexuella?” eller ”jag pratar aldrig om min heterosexualitet bland elever eller kollegor!” Och dessa människor menar givetvis också att jag, och andra hbtq-personer som påtalar förtryck, kränkande behandling och diskriminering, är lättkränkta, odemokratiska, att vi kommer med pekpinnar istället för att förespråka ”högt i tak” och att vi fan inte bör tala om för dem vad de ska tycka, tänka eller uttrycka.

Jag vet snart inte vad jag ska svara längre. Jag orkar inte vara pedagogisk och tydlig när det bara fortsätter och fortsätter.

Vad gäller bloggen ”Det öppna klassrummet”, där jag bloggar sedan i december, kan jag bli särskilt ledsen och upprörd – för den bloggen vänder sig faktiskt till lärare och andra som arbetar inom skolan. Visst, det skrivs en del positiva och uppmuntrande kommentarer både i kommentarsfältet och på LR:s facebooksida. Men alldeles för ofta kommer invändningarna. Folk som uttrycker att hbtq-frågor inte platsar i skolan, att det är icke-frågor, löjliga frågor. Folk som tycker att vi ska ”tillåta alla åsikter”.

Usch.

Jag skulle vilja be er om en sak. Läs ”Det öppna klassrummet” då och då (jag bloggar där ungefär en gång i veckan och delar inläggen via min facebooksida samt via twitter), och snälla: Kommentera! Ni måste givetvis inte hålla med mig i detalj och får gärna komma med konstruktiva frågor och invändningar, men alla ni som faktiskt inser att cisheteronormen och hbtq-fobi är ett problem och att värdegrundsfrågor överlag behöver få mer utrymme i skolan – skriv det i kommentarsfältet! Och dela hemskt gärna med er av de inlägg ni gillar till andra lärare, till elever och studenter.

Är ni på förklarar- och/eller diskussionshumör kan ni börja med att kommentera och besvara befintliga kommentarer här.Jag orkar inte.

Läs gärna också:
Likabehandlingsarbete kan inte göras i det tysta
Skärpning! Värdegrunden går inte att välja bort!

Genusutmaningar i vardagen: Viljan att kön inte ska spela roll kontra vetskapen om att det visst spelar roll (i andras ögon)

1 Jun

Och annars då? Jo, i fredags var vi i badhuset hela familjen. Adrian peppade som en tok hela morgonen, sprang runt i lägenheten och ylade ”badsängen!!” och skulle givetvis klä på sig sin soldräkt (ja, soldräkt) redan innan det var dags att åka. Det känns fint på så många sätt att göra en sådan aktivitet tillsammans då och då; dels för att stilla det dåliga föräldrasamvetet i stressiga tider, dels för att det ju är mysigt på riktigt. Här hemma går vi varandra på nerverna allihop, liksom, och Adrian avskyr när jag sitter vid datorn med bedömningar och annat. Jag klandrar honom inte.

Väl i badhuset tolkades han som vanligt som flicka av alla som hade anledning att nämna hans könstillhörighet (varför folk alls känner behov av att nämna just könstillhörigheten är egentligen en fråga i sig). Jag förmodar att det var den gula dressen i kombination med frisyren som solklart signalerade ”flicka!” i folks medvetanden. Vi är vana vid det, han är van vid det och jag vet ärligt talat inte om han ”vet” vilket kön han har, eller förväntas ha. I morse deklarerade han för mormor via facetime att han är en kille, igår sa han till mig att jag är en kille och ofta är han själv ett monster, en samuraj, en tiger, en häxa, en prinsessa eller, allra oftast, ”bara Adian!” så äsch, de där etiketterna betyder väl inte så mycket. Han vet inte vad det betyder att vara ”kille” eller vad det är som gör en till en kille, och det känns väldigt skönt.

Frågan är hur länge det håller i sig.

Jag funderar en hel del på hur jag ska förhålla mig till alla könsnormer som ju blir så oändligt mycket mer påtagliga nu när Adrian blir större (här har jag skrivit lite om det tidigare). Nu syns det verkligen att han är den som bryter mönstret ute på lekplatsen, barnen frågar vilket kön han har och vissa använder demonstrativt hon som pronomen även då de vet att han heter Adrian. När han har den rosettprydda sommarhatten och blommig tröja på sig så kan de inte riktigt annat. ”Har han någon pappa?” frågar de, trots att de vet svaret, och därefter kommer följdfrågan: ”Vem är den riktiga mamman då?” Adrian bryr sig inte, så pass liten är han fortfarande, och vi svarar tålmodigt och pedagogiskt med förhoppningen att han själv ska kunna använda sig av våra svar så småningom. (Ett relaterat sidospår i sammanhanget…)

Det är onekligen stört omöjligt att skydda honom från verkligheten. Är det inte andra barn och vuxna så är det tv och… netflix. Netflix dignar verkligen av könsnormer av alla dess slag, och jag har känt mig kluven till hur vi ska förhålla oss – censurera eller låta honom välja? Hittills har det blivit det senare. Vissa dagar är det urgulliga ”Supertrion” som gäller, parallellt med ”Dora utforskaren” och ”långa prinsessan” (= Barbie, ett rätt underhållande program faktiskt, med en dialog som snarare riktar sig till oss som lekte med Barbie för tjugo år sedan). Det känns rätt bra när han tittar på de där serierna, inte en massa machonormer, inget våld.

…men så andra dagar vill han bara titta på Samurai Jack och Power Rangers. Jag fattar verkligen inte vad han finner så fascinerande med den omåttligt fult tecknade samurajen, men spännande är det uppenbarligen med våldsamma slagsmålsscener och snabba klipp. Till följd av denna fascination har han de senaste dagarna lekt samuraj just, men på något vis känns även det rätt… harmlöst.

wpid-img_20140531_084828.jpg

En melonätande samuraj med ”svärdet” innanför tröjan.

För han är så mycket mer än så. Jag hoppas och tror att den kommunikation som vi bygger vår uppfostran och vår relation med honom på, alla böcker vi läser tillsammans med honom varje kväll och alla kramar och pussar han får – allt det där… väger förhoppningsvis upp att han finner svärd och pinnar så fascinerande, otäcka lejon och tigrar, häxor, monster, sjörövarpirater – och grävmaskiner, vilka han tidigare varit totalt ointresserad av. Och vad är så farligt med det egentligen? Rädslan är väl mest den att de mer pojkkodade intressena ska omvandlas till någon slags sanning om vem han är, och att det ena ska utesluta det andra. wpid-img_20140524_095406.jpg

Adrian tvärtemot med byxor på armarna.

Det här med att tänka och uppfostra genusmedvetet är onekligen komplext, för det handlar om så mycket. För det första medvetenheten om att barns (allas) tilldelade könstillhörighet påverkar hur vi bemöts av omvärlden, hur vi förväntas klä oss och bete oss, vilka lekar vi förväntas leka, vem vi förväntas bli vän med och vem vi förväntas bli kär i och på sikt vilka yrken vi kommer välja och vara bäst lämpade för osv. För det andra viljan att förändra det just nämnda, att vidga normerna för det som anses ”manligt” respektive ”kvinnligt”, att omvärdera det som anses ”manligt” respektive ”kvinnligt” och vem som tillåts vara vad. För det tredje att förmedla till mitt barn att hens könstillhörighet är fullständigt ointressant för mig, men att samhället kommer lära hen det motsatta, och rusta barnet för att kunna stå upp för den hen är oavsett vem samhället tycker att hen ska vara.

Jag tänker även en hel del på balansen mellan att å ena sidan fylla de två av samhället accepterade könskategorierna med nytt innehåll som en del i strävan mot ett jämställt samhälle, och att å andra sidan helt och hållet omkullkasta tvåkönsnormen och cisnormen, för att på sikt uppnå en jämlikhet där alla räknas. Jag vill liksom inte beröva vårt barn hans könstillhörighet genom att ”hemlighålla” det faktum att det står ”pojke” i hans pass, men givetvis inte heller pracka på honom en könsidentitet som han kanske inte känner sig bekväm i. Snopp betyder oftast pojke, men inte alltid.

Som sagt. Adrian tolkas i de flesta fall som flicka bland människor vi inte känner. Helst skulle jag förstås önska att folk inte könade barn eller någon människa alls i tid och otid och helt utan anledning. Men så länge de nu sysslar med det gäller det att förhålla sig på bästa sätt. Vi brukar inte rätta, och än så länge gör inte Adrian det heller. Tids nog kommer han säkert göra det dock, och vi kan bara hoppas att han fortsätter gå sin egen väg, med sommarhatt, gummistövlar, hello kitty-väska och samurajsvärd – eller vad det nu må vara som är hans grej just då.

Allra viktigast och vår främsta förhoppning är ju att han i slutändan växer upp till en trygg individ som trivs med sig själv, som respekterar andra människor och som beroende på vad situationen kräver inte ryggar inför att kommunicera, gråta, trösta eller säga ifrån.

(Och precis när jag skulle posta detta dök ett färskt inlägg från Oxhen upp. Läs det också.)

#queeraberättelser

16 Maj

Just nu cirkulerar hashtaggen #queeraberättelser på twitter och där delger hbtq-personer, såväl unga som vuxna, egna vardagsbetraktelser kring att vara hbtq i en cisheteronormativ värld och erfarenheter av att uppleva hbtq-fobi. Det är en viktig hashtag tycker jag och jag vill främst uppmana er att läsa de ungas berättelser, samt påminna om en viktig grej:

När jag, eller vilken hbtq-identifierad person som helst, belyser hbtq-fobi och problematiserar cisheteronormen handlar det inte om självömkan eller om att det är ”synd” om mig. Det handlar inte heller om att jag är lättkränkt, om att jag personligen saknar uppmärksamhet eller om att jag känner ett sug efter att ”prata om mitt sexliv”. Det handlar om mig, absolut, men det är inte MIG jag talar om: Jag talar om den struktur rörande kön och sexualitet som drabbar alla, men ytterst hbtq-personer.

Så jag ber er: Tala aldrig om för enskilda hbtq-personer som uppmärksammar hbtq-fobi och cisheteronormen att de ska ”sluta ta åt sig”, ”inte vara så lättkränkta” eller ”sluta vara så fixerade vid kön/sexualitet”. Lyssna på vad vi säger istället. Fundera på hur DU själv påverkas av samhällets normer kring kön och sexualitet och hur DU bidrar till att upprätthålla desamma.

Och om du själv är hbtq-person och ständigt trycker ner dig själv för att du ”är för känslig” eller tänker att du ”borde vara nöjd som det är”: Sluta med det. Vi är inte färdiga förrän alla faktiskt tillåts vara den de är, anses vara en självklar del av samhället och slipper utstå våld på grund av sitt utseende, sin identitet, sin kärleksrelation.

Okej?

Nej, kärleken och rättvisan har inte segrat bara för att du röstade på Conchita i lördags

12 Maj

Igår kväll delade jag två texter om Conchita Wursts vinst i Eurovision Song Contest på min facebooksida och på twitter, den här av Gustav Almestad på Genusfolket och den här av Sofia Zettermark. Egentligen tänkte jag inte skriva något själv eftersom de redan formulerat sig så bra, men nu gör jag det i alla fall. I all hast på väg från jobbet.

Jag blev liksom majoriteten i mitt facebookflöde och i mitt tv-sällskap väldigt glad över att se Conchita vinna Eurovision Song Contest. Hennes röst är överväldigande vacker, låten pampig och scenframträdandet likaså. Och det var, precis som ovan nämnda bloggare skrev, det som gav henne segern i lördags kväll. Hon hade inte vunnit om rösten varit slätstruken eller om hon fått sjunga Spaniens medelmåttiga skrikballad istället, för då hade Nederländerna eller Sanna Nielsen med största sannolikhet tagit hem segern. Så, alla de som påstår att skägget gav henne vinsten kan ju bara dra. Det är förminskande av hennes artisteri att påstå något sådant.

Dock bör tilläggas att scenshowen och artisten bakom låten givetvis är en del av hela det paket som folk röstar på, och den som tycker det är fel får dra tillbaka klockan till den tid då hemliga jurygrupper endast tilläts lyssna på bidragen (jag tror faktiskt att Conchita hade hamnat i topp 5 även då) eller varför inte teleportera sig själv till 1965 då Ingvar Wixell sjöng alla bidrag i den svenska uttagningen, just för att undvika att artistens skicklighet påverkade låten?

I alla fall. Utöver hejaropen till Conchita och hennes låt som synts i flödena under helgen så har väldigt många yttrat saker som att ”kärleken segrade!”, ”ett statement mot homo- och transfobin!” och ”ett enat Europa för jämlikhet och mot diskriminering!” Och där måste även jag faktiskt vara en tråkmåns och protestera en liiiten aning. Missförstå mig inte, jag tycker som sagt att det var jättebra att just hon vann, och att artisten bakom låten utmanar normerna för såväl kvinnliga som manliga könsuttryck och dessutom uttryckligen tycks stå upp mot förtryck baserat på könsidentitet, könsuttryck och sexuell läggning är naturligtvis super. Men att tro att vi tack vare en bedårande vacker, skönsjungande dragshowartist nu är på väg mot ett jämlikt Europa är att… ta i lite va?

För det är just det: Conchita är bedårande vacker och en dragshowartist, en scenpersonlighet. Och som Hej Sonja uttryckte det (måhända aningen hårt, tycker nog jag, samtidigt som jag förstår hens frustration över alla cisheterosars aningen oreflekterade hyllningar) kan framgångsrika dragshowartister inte ses som företrädare för hela hbtq-rörelsen och de utsätts inte för diskriminering på samma sätt som ”vanliga” hbtq-personer.

Även homo- och transfober betalar pengar för att se Christer Lindarw och After Dark uppträda, och jag kan lova att många av dem som röstade på Conchita i lördags skulle se mycket skeptiska ut om deras manliga kollegor plötsligt började bära så kallade kvinnliga attribut, om deras söner kom ut som homosexuella eller om (när!) det införs ett tredje juridiskt kön i Sverige/deras hemland. Och ser jag till min egen yrkeskår så kan jag tänka mig att rätt många lärare röstade alternativt hejade på Conchita i lördags, men att de idag fortsätter att dra könsstereotypa, sexistiska, cisheteronormativa skämt i och utanför klassrummet, att de fortsätter dela upp klassen i tjej- och killgrupper och att de fortsätter ”glömma bort” att synliggöra fler sorters kärlek än den heterosexuella när det vankas filmvisning, litteraturläsning eller för den delen sexualkunskap. Kanske diskuterar de idag Conchitas vinst med eleverna, slår fast att ”alla får se ut hur de vill!” och sen är det bra med det. Cis- och heteronormen lever vidare och alla hbtq-ungdomar i klassrummen fortsätter gömma sig, eftersom de inte har något annat val.

Ja, ni får ursäkta min raljanta ton och min pessimism…

”Det tar tiiiid, Sanna, ha lite tåååålamooood!!” utropar ni kanske, samt: ”Var glad över framstegen!! Allt kan inte hända på en gång!”

Nej. Det kan väl inte det. Men vet ni? Det har redan tagit jävligt lång tid. Stonewallupproret, med rasifierade transkvinnor i spetsen, ägde rum 1969 och fortfarande förföljs, hotas och mördas många transpersoner varje år (läs gärna Maria Ramnehills text om att ta transpersoners existens på allvar, om ni inte har gjort det). Och detta gäller alltså transpersoner som inte ”klär upp sig” för att underhålla på en scen, utan människor som straffas enbart för att de är sig själva, i sin vardag.

Och vet ni? Fenomenet ”(icke heterosexuell) person som utmanar könsnormer på scen” är inget nytt i Eurovision-sammanhang. 1998 vann transkvinnan Dana International Eurovision Song Contest med sin låt ”Diva”, 2002 deltog dragqueen-trion ”Sestre” från Slovenien, 2007 vann lesbiska Marija Serifovic för Serbien och i Sverige har After Dark deltagit flera gånger. Är det härligt? Skitkul? Superfint att personer som bryter mot köns- och sexualitetsnormer syns på en stor scen och till och med vinner internationella musiktävlingar? JA! Det ÄR det! Och självklart är dessa artister förebilder för många individer som bryter mot hetero- och/eller cisnormen. Men grejen är att de för många (normpersoner) är just stjärnor på en scen; de står för något spektakulärt, något extraordinärt. Och när scenbelysningen släckts och slutvinjetten spelas är allting… som vanligt igen. Precis som det var efter Dana Internationals seger 1998 och efter Marija Serifovic’s vinst 2007. Precis som det blir ett par dagar efter Conchitas vinst i år.

Eller, rättare sagt: Risken är väldigt stor att det blir så. Om inte alla ni (vi!) som faktiskt röstade på Conchita, som gladdes åt hennes vinst inte bara på grund av låten utan även på grund av det hon står för, också ser till att göra något mer aktivt för jämlikheten och för att förändra vardagen för alla personer som drabbas av samhällets starka normer kring kön och sexualitet. Stöd en organisation, ändra ert språkbruk i klassrummet och i personalrummet, se över era egna fördomar och hur de faktiskt märks i vardagen och i interaktionen med andra människor, rösta i EU-valet… GÖR NÅGOT! Okej? Först då är ni trovärdiga när ni pratar om statements mot homo- och transfobi och att vi är på väg mot ett samhälle fritt från diskriminering.

Jag vill inte vara en ”stark” kvinna, jag vill vara en kvinna – eller ännu hellre: En människa

8 Mar

Idag är det Internationella Kvinnodagen. Ni vet, den där dagen då ni absolut inte ska gratulera kvinnor ni möter, utan istället uppmärksamma kampen för kvinnors ökade rättigheter och möjligheter i samhället. Och jag påminner er: Det handlar om alla kvinnor, oavsett ålder, hudfärg, ursprung, funktionalitet, sexualitet, cis eller trans, personlighet… jag tror ni kommer fatta vad jag menar när ni har läst klart, om  inte annat.

Jag vill så gärna skriva något en dag som denna, och när jag scrollar bland mina halvfärdiga bloggutkast kommer jag att tänka på förra torsdagen, när jag hade en hel dag och kväll i Berlin att på egen hand fördriva innan flyget skulle gå kl. 21.25. Jag bestämde mig för att gå på bio, och allra helst en tysk film nu när jag ändå var i Tyskland. Just när jag kom på idén befann jag mig på Potzdamer Platz och jag hade läst om att moderna jättebiografen IMAX var värd ett besök, så jag slank in för att spana in utbudet – och möttes av följande:
image image Män. Män, män, män. Och här och var en eller rentav två kvinnor. Kvinnan eller kvinnorna i berättelsen, ni vet de där som blivit castade främst för att de är kvinnor och för att de ska spela kvinnor: Modern, systern, horan, den utsatta kvinnan, den starka kvinnan. Medan de tio, tolv eller tjugo männen med talroller castats av andra skäl. För att de är män, givetvis, men inte för att spela män, utan för att spela en roll: Officeren, soldaten, familjens överhuvud, slaven, kompisen, grannen, playern, statschefen, nyhetsankaret… ni vet, en massa olika roller, som bara ”råkar” vara män.

Jag hade verkligen inte lust att se någon av dessa filmer. Ingen lust alls. Senare har jag förstått att vissa av dem absolut är sevärda, exempelvis ”12 years as a slave”, men just det där mansuppbådet är jag så fruktansvärt trött på. Och det spelar ingen roll att det finns en betydande kvinnoroll i filmen och att det (dessutom!) är en stark kvinna – för jag vill inte se mansfilmer med enstaka (starka) kvinnor i: Jag vill se filmer där kvinnor är människor, där de spelar betydelsefulla roller, inte kvinnor. Förstår ni? Det är dock inte särskilt vanligt, om vi inte söker oss till genrer som klassas som ”kvinnofilmer”, ”tjejfilmer”, ni vet sådana som handlar om kärlek och romantik och som ändå alltid kretsar kring att den kvinnliga huvudrollen ska hitta sin drömsnubbe.
image

Okej, just den här jag har inte sett. Men fördomarna väcks på studs.

Filmer som ”råkar” bestå av övervägande kvinnoroller och där män spelar en relativt liten (mans)roll finns knappt, eller: De syns sällan i de största biosalongerna och de vinner extremt sällan en Oscar för bästa film. Se exempelvis detta inlägg av Joakim Jakobsson // Genustestet som behandlar just Oscarsgalan och representationen av män och kvinnor.

Samma mönster återkommer dessutom i barnfilmer och i barnlitteratur. Vi har här hemma ramlat över flertalet barnböcker där merparten av karaktärerna ”av en slump” omnämns som ”han” eller tilldelas ett mansnamn, medan det finns en figur som kallas ”hon”, och oftast är det mamman, mormodern, dockan eller kanske kon, om historien handlar om djur. I senaste Bamsefilmen får vi möta otaliga manliga namngivna karaktärer, medan den i stort sett enda betydelsefulla kvinnorollen är Nalle-Majas. Och visst, hon har stor betydelse i berättelsen – men det är just det: Hon spelar den starka tjejen, och dessutom ”dottern”, vilket inte är en slump.

Den här bilden möts man för övrigt av när man läser en av de mer nytryckta Bamseböckerna:
image 23 manliga karaktärer (det är pappor, kusiner, skurkar, snällisar, kompisar, fegisar, kloka och modiga), 6 kvinnliga (varav tre stycken är mammor och två är döttrar). En slump? Nej, absolut inte. Det är så det fungerar: Det finns olika figurer/karaktärer/roller och så finns det kvinnliga figurer/karaktärer/roller, och de sistnämnda är dessutom ofta (om vi tar exempel som Bilar, Roboten Rob, Byggare Bob…) röd- eller rosafärgade och inte sällan hyfsat framträdande. Det ska synas att det rör sig om en kvinnlig karaktär, helt enkelt, trots att eller just för att de är i minoritet.
image image

Hoho, var är alla kvinnliga figurer?

Som sagt, det är Internationella Kvinnodagen idag och den är inte till för att gratulera eller ”uppmuntra” våra kvinnliga vänner, våra mammor, systrar eller mormödrar – den är till för att fortsätta kampen för att kvinnor ska ses som människor i det här samhället, för att vi ska få och kunna delta på samma villkor som män, för att vi inte ska behöva vara ”en stark kvinna” för att få vara med: Vi (kvinnor m.fl.) ska bara få vara på lika villkor som alla andra (män). Vissa tycks tro att vi redan är där och vissa tycker att det är löjligt att påpeka representation på det sätt som jag just har gjort (vadå, det finns ju tjejer med? Vadå, om filmer om/av kvinnor inte vinner en Oscar är det väl för att de är sämre? Vadå, kvinnor är faktiskt oftare de som bestämmer i hemmen! osv. osv. i all oändlighet…).

…men vet ni, det är inte löjligt. Självklart påverkar det våra barn att hela tiden mötas av ”han”, mansnamn och manliga ansikten när de ser på tv, läser böcker eller passerar filmaffischer: Pojkar får för sig att de är majoritet, att de är något viktigare och missar möjligheten att lära sig identifiera sig med kvinnliga karaktärer och bilder som inte föreställer män,. Flickor får för sig att de är minoritet, att filmer och böcker om dem endast är till för dem och lär sig att identifiera sig med och intressera sig för karaktärer av annat kön än de själva. Alla får lära sig att ”han” är ett mer ”neutralt” pronomen än ”hon” och att de manliga attributen och intressena är mer tillgängliga för alla än de kvinnliga. Personer mellan eller bortom de juridiskt tillgängliga könskategorierna osynliggörs helt.
Det är liksom så de skapas och återskapas: könsdikotomin, maktobalansen, ojämställdheten. Bland annat på detta sätt.

(Och för den som undrar gick jag på bio till slut i alla fall. Det blev en tysk film om manlig vänskap, med budskapet att alla män innerst inne vill leva farligt (bl.a. testa droger och att råna en bank) och att alla kvinnor innerst inne älskar hårda män som bryter mot lagen. De kvinnliga karaktärerna bestod av frun/mamman och horan/flickvännen. De var alla cis, vita, heterosexuella och saknade synliga funktionsnedsättningar. Förstås.)

(Tips: Efter att eller samtidigt som ni till leda räknar och analyserar kvinnliga och manliga karaktärer i filmer och böcker kan ni göra detsamma fast utifrån hudfärg, funktionalitet, sexualitet m.m. Intressant eller bara deprimerande – avgör själva.)

Tänk om jag skulle ha inställningen att mammor och söner aldrig kan bygga upp en riktigt nära relation?

28 Nov

image

image

image

imageOvanstående konversation ägde rum i kommentarsfältet inne hos Oxhen, under det mycket flitigt delade inlägget ”Pojkar” där kloka Oxhen en gång för alla uppmanar oss vuxna att ta ansvar för våra barn – och främst våra pojkar! – genom att inte avfärda deras normativt pojkiga beteende med att ”de är pojkar” utan att istället aktivt börja arbeta för jämställdhet och mot destruktiva könsnormer. Nej, hon skriver inte ordagrant så, men jag vet att det är det hon menar och jag tänker osökt på det inlägg som jag skrev häromveckan om att det är mansnormen som behöver problematiseras, inte kvinnonormen. För om vi inte ser upp så är det, på sikt, pojkarna, killarna och männen som kommer bli de stora förlorarna i det här samhället (eller tja, kanske mest vi andra egentligen – vi som tvingas städa upp efter allt de ställt till med). Vi kan inte ha så låga förväntningar på pojkar som vi har, vi kan inte ställa så låga krav – varken i skolan eller hemma – och vi kan inte sucka över och sedan prata bort vissa pojkars direkt olämpliga och kränkande beteende med att ”de är pojkar” – och samtidigt låta dem fortsätta i all oändlighet; fortsätta ta plats från de andra barnen, fortsätta misslyckas i skolan, fortsätta skämta och garva över våldtäkt och horfittor, fortsätta se och behandla tjejer och kvinnor som objekt utan att inse konsekvenserna av sitt handlande.

Det går inte.

Och vad som absolut inte går i allt detta, det är att vi vuxna fortsätter ha inställningen att pojkar behöver främst ”manliga” förebilder och att kvinnor – exempelvis deras mödrar – aldrig kan få samma nära relation till sin son som en man kan. Det fungerar liksom inte. Pojkar måste lära sig att det går att identifiera sig med kvinnor också och de måste definitivt få ta del av de normativt kvinnliga idealen; empati, omhändertagande, förmågan och viljan att backa för att någon annan ska få plats, vetskapen om att det är okej att gråta, lyhördhet, förmågan till ansvar för nära relationer och hemmiljön. Jag säger inte att alla människor födda med snopp saknar dessa egenskaper (eller att alla födda med snippa automatiskt besitter dem), men jag vet att detta inte är något som vanligtvis uppmuntras hos den grupp barn vi kategoriserar som ”pojkar” – för pojkar ska liksom vara lite stökiga, ha svårt att sitta still, avsky att läsa, pyssla och andra stillsamma lekar. Vuxenvärlden ser det så och barnen lär sig snabbt att det är så det ska vara.

Och i skolan talas det om att alla stökiga pojkar behöver manliga förebilder att identifiera sig med, för de lyssnar liksom bättre då. Även föräldrar till pojkar ber uttryckligen om att deras söner ska få en manlig klasslärare eller mentor, menar att de behöver manliga förebilder som de kan lyssna på och lära sig något av. Kvinnliga lärare, ni vet, vi är ju mest som tjatiga mammor. Och vilken pojke behöver ännu en tjatig mamma som ändå inte har något att säga och som han ändå inte kan identifiera sig med?

Vårt barn har två mammor, två så kallade ”kvinnliga” förebilder om man så vill. Tänk om vi skulle ha inställningen som så många andra har, att söner aldrig kan få en riktigt nära relation till sin mamma – hur sjutton skulle det se ut? Om vi från början, så fort vi fick syn på vårt barns snopp vid förlossningen, ryckte på axlarna och tänkte ”jaha, typiskt, det här barnet kommer vi ju aldrig kunna klicka med fullt ut! Vad synd för honom och för oss!” Det vore ju i så fall rent förkastligt av oss att alls föda ett barn till den här världen när vi på förhand visste att det skulle kunna bli en son; ett barn utan en förälder att fullt ut relatera till.

Nej, vi utgår självklart ifrån att vi kommer kunna bygga upp en god och nära relation till vårt barn. Kanske kommer han ”föredra” eller klicka bättre med en av sina mammor, kanske kommer den ena av oss bli den som han hittar på flest aktiviteter med (med min fru om han visar sig gilla sport, med mig om han vill börja spela teater, sjunga eller syssla med något annat kulturellt) och kanske kommer den andra av oss bli den som han gråter ut hos – men oavsett vad så utgår vår barnuppfostran och vårt förhållningssätt till honom ifrån att vi är hans föräldrar och han är vårt barn, oberoende av vilka könsorgan alla inblandade bär runt på. Hans könsidentitet känner vi för övrigt inte ens till än.

Malin motsätter sig i konversationen ovan skuldbeläggningen av enskilda kvinnor som går runt med inställningen att deras söner är av en annan art än de själva, men för mig handlar den här diskussionen inte om att skuldbelägga någon alls. Det handlar om att medvetandegöra och att uppmuntra människor av alla kön till att återta makten i deras relationsskapande med barn och ungdomar. Det handlar också att göra människor medvetna om att vi faktiskt inte har en aning om vilka våra barn är bara för att vi har sett deras könsorgan. Vi vet inte om vårt snoppbärande barn kommer bli en sån där som har svårt med läsningen, som springer runt i klassrummet istället för att sitta still, som älskar krigslekar men hatar dockor och som helst bara leker med andra killar men gärna frågar chans på tjejer när han går i första klass – vi vet inte ens om han kommer känna sig bekväm med att kallas pojke, så varför ska vi från början utgå ifrån att så är fallet?

Och varför sjutton ska vi inskränka vårt barns möjligheter att lyckas väl i skolan genom att inte aktivt uppmuntra läsning, varför ska vi undvika att förmedla hur viktigt det är med empati, omsorg och kommunikation genom att typ slänga bort dockorna och varför i hela friden ska vi lära honom att andra snoppbärare är sådana som han kan (och får) identifiera sig med, medan snippbärare är sådana som han inte kan (och absolut inte får) identifiera sig med, men hemskt gärna bör springa efter och tafsa på när tillfälle ges?

Jag förmodar att dessa tankar kan vara svårare att greppa för personer som lever i en heterosexuell kärnfamilj. I en familj med föräldrar av olika (cis)kön, kanske även med barn av olika kön blir det säkerligen lätt så att man ramlar i fällan att pappan hittar på ”killgrejer” med sonen och mamman hittar på ”tjejgrejer” med dottern, och mer eller mindre omedvetet är det dottern man ropar på när bordet ska dukas och sonen får följa med när pappa ska åka för att besiktiga bilen eller när veden ska bäras in. Säkerligen är det även så att man i skolåldern gärna konstaterar att ”jo, dottern hon gör ju sina läxor utan att man behöver säga till, men annat är det med sonen – han spelar hellre datorspel eller är ute med kompisarna, haha” och så är det liksom inget mer med det. Man låter det hända bara, och är man orolig för något av sina barn så är det för att dottern ska råka illa ut när hon går hem från kompisen sent på kvällen, man kanske ojar sig över att hon är så lättklädd på de där facebookbilderna hon lagt ut och man undrar varför tonårstjejer är så fixerade vid sitt utseende. Sonen, han bara är liksom och hur han mår vet man inte riktigt – han drar sig mest undan, men sådär är väl tonårssöner?

Puh.

Vad jag vill säga här är väl helt enkelt att vi inte får ge upp och tänka att ”saker är som de är”. Vi som eftersträvar och önskar oss en jämställd och jämlik värld, vi måste aktivt fundera över hur vi ser på och förhåller sig till våra barn och unga och kanske även förändra ett och annat hos oss själva, i vårt bemötande och vår relation med barnen. Vi lever i ett könsdikotomt och patriarkalt samhälle och å ena sidan är det detta vi måste förhålla oss till (självklart är det därför som pojkar oftare ser upp till, identifierar sig med och lyssnar just på män medan flickor oftare identifierar sig med kvinnor, men också ser upp till män), men å andra sidan – om vi vill förändra något, i grunden, då måste vi börja med barnen och då måste vi tänka utanför denna könsdikotomi och agera utifrån det.

Bloggidentitetsångest och balansgången mellan att vidga och befästa normer

22 Nov

När jag började blogga vet jag inte riktigt varifrån jag fick all tid och ork. Jag skrev ju för tusan två till tre inlägg om dagen under vissa perioder. Skolan berördes mycket (vid två tillfällen i våras publicerades mina inlägg som debattartiklar på tidningen Skolvärldens webbplats, en gång angående tidiga betyg, andra gången angående att vi lärare vill vara lärare och inget annat), jag skrev en hel del om genusmedvetet föräldraskap och framför allt tror jag att normkritiken genomsyrade mina inlägg aningen mer än nu. Jag skrev kritiska inlägg om att köna barn och unga, jag skrev om hbtq och normkritik i skolan, belyste ofta och gärna cisnormen och lyfte explicit transperspektivet.

På senare tid känns det som att jag har tappat det där en aning. Kanske kan det kallas utveckling – men samtidigt känner jag mig inte riktigt nöjd och då är ”utveckling” liksom fel ord. När jag skriver om jämställdhet och feminism är det lätt att hamna i fällan att skriva om ”kvinnor” och ”män”, ”flickor” och ”pojkar” och även om jag ofta ifrågasätter dessa kategorier och positioner som fasta, vill utmana könsnormerna och så vidare så är jag rädd att det här sättet att skriva snarare leder till att även jag befäster framför allt tvåkönsnormen och cisnormen fast jag egentligen inte alls vill göra det. Jag – som är medveten om dessa normer, vet att alla inte identifierar sig som cis, handlar utifrån denna vetskap i mitt yrke och har i bakhuvudet att jag vill vidga, förändra och inkludera fler – kan naturligtvis med lätthet ”läsa in” vad jag och andra menar när det i en text står ”kvinnor” och ”män”. Men folk i allmänhet är omedvetna om trans, folk i allmänhet är inte ett dugg genusmedvetna eller normkritiska, folk i allmänhet skiljer inte ordet ”man” från orden ”manlig” eller ”mansroll” och därför blir det ändå problematiskt. Om det normbrytande inte nämns så finns det liksom inte, och skriver jag ”kvinna” så kommer de allra flesta inte tolka det som att jag inkluderar såväl ciskvinnor som transkvinnor, till exempel. Precis som de allra flesta automatiskt ser en heterofamilj med barn framför sig om man skriver ordet ”familj” och tolkar ordet ”föräldrar” som två cispersoner av olika kön. Det normbrytande måste benämnas för att finnas i folks medvetande, så är det bara.

…men samtidigt måste förstås normen belysas, sättas i fokus, diskuteras och problematiseras och då måste vi oundvikligen landa i att tala om kvinnor och om män, om kvinnligt och om manligt och om hur pojkar halkar efter i skolan medan flickor mår dåligt på grund av utseende- och kroppshets. Det svåra är balansen, att få in alla perspektiv samtidigt och på samma gång nå fram till de jag vill nå fram till. Å ena sidan skriver jag förstås till ”de redan (mer eller mindre) invigda” och känner väl att personer som befinner sig på en heeelt annan nivå, de som vägrar inse transpersoners existens, som helt förkastar att könsroller är socialt betingade och så vidare – dem måste jag skita i. Mer eller mindre. Med en liten blogg som denna kommer jag ändå inte lyckas övertyga dem.

Samtidigt vänder jag mig ju till personer som arbetar inom skola och barnomsorg där vi faktiskt ha en laglig plikt att arbeta främjande och förebyggande för att motverka diskriminering, trakasserier och kränkande behandling på grund av bland annat könsidentitet, könsuttryck och sexuell läggning och då måste även personer som inte alls känner sig hemma i dessa begrepp och perspektiv faktiskt lära sig att tänka nytt. Det går inte som pedagog att säga ”näe, det här med trans tycker jag låter konstigt, det tror jag inte på” eller ”äsch, det finns ju inga homosexuella i högstadiet, det tar vi senare!” och sedan riskera förstöra en grupp individers skoltid på grund av sin extrema okunnighet och tanklöshet (vilket tyvärr sker hela tiden).

Puh. Storhetsvansinne, kanske ni tänker nu, men lugn – jag har inga förväntningar eller planer på att förändra hela världen. Men när jag nu inte hinner blogga alls lika mycket som tidigare så känns det än viktigare att det som postas här är texter som jag kan stå för och som täcker allt det som jag tycker är viktigt. Helst skulle jag vilja följa upp inlägg också, som det om manliga förebilder och mitt senast om att ifrågasätta mansrollen, men jag hinner ju inte!

Ja, någonstans där befinner jag mig alltså just nu och resultatet blir oftast att jag inte bloggar alls när jag har femton minuter över. Mitt jobb kräver vansinnigt mycket (så mycket att jag typ kräks när jag ser ordet ”skola” i en tidningsrubrik, och i synnerhet om namnet ”Jan Björklund” figurerar i ingressen) och det är trots allt det som ger mig lön… dock har jag ju ett annat bloggprojekt på gång inom kort och så fort detta blir helt officiellt så ska jag be er om lite input också. Samt även komma fram till vad som ska hända med den här bloggen när jag bloggar på annat håll. Ibland tänker jag att ett alternativ vore att starta en anonym blogg vid sidan om där jag kan vara hur arg och kritisk som helst utan att hänga ut mig själv eller andra.

Hmm.

Ps. Flatfilmsfredag kommer även idag, jag lovar!

Hur vet jag vad som är en dum fråga?

30 Okt

En fundering dök upp som facebookkommentar till mitt inlägg från igår apropå det här med att hbtq-personer (eller andra som avviker från normen, såsom vithetsnormen, normer kring funktionsförmåga och så vidare) inte ska ses som några vandrande frågelådor: Tänk om man, i sin iver att få veta mer, ändå trillar dit och kränker någon? Och tänk om uppmaningen att inte ställa ”dumma” frågor leder till att heterosexuella cispersoner slutar fråga saker helt och därmed går miste om chansen att punktera fördomar och lära sig mer?

En intressant och vettig fundering, tycker jag och jag ägnar gärna en längre text åt detta (varning för ”längre”…).
Såhär svarade jag på facebook:

Att fråga är självklart inte alltid fel, men som jag skriver i inlägget är det bra att tänka ett varv först, iaktta sina egna normer och fråga sig själv om svaret på frågan man vill ställa är så himla viktigt att få. Som frågan om varför vissa lesbiska par ”ser ut som en man och en kvinna” – där blir heteronormen så otroligt tydlig och vad vill man med en sån fråga? Jag vände på det och bad de heterosexuella i publiken iaktta heteropar istället, fundera över varför vissa är så himla LIKA varandra – om man är hetero borde man väl dras till det ”motsatta” eller…?? Lika dum fråga det, men du fattar poängen.

Sen är personer olika, en del älskar att svara på frågor om vilken toa de går på eller berätta komma ut-historier eller rentav vad som sker i sovrummet – men man ska liksom inte utgå ifrån det…

Något kortfattat och slarvigt facebookanpassat förstås, men jag ska utveckla mitt resonemang med några exempel.

En anledning till att normpersoner, i det här fallet cis-heteros, dels är så himla nyfikna på hbtq-personer och dels anser sig ha rätten att fråga lite vad som helst är att hbtq-identiteter är så ovanliga för (vissa av) dem; de stöter liksom inte på något homopar särskilt ofta – och än mer sällan en öppen transperson. Efter att hundrafemtio heterosar passerat så dyker helt plötsligt den där flatan upp och då bara väller alla funderingar upp i huvudet (på vissa): När kom hon på att hon var lesbisk egentligen? Vad sa hennes mamma då? Varför är vissa flatpar så himla lika varandra – precis som syskon!!! – och varför finns det ibland som en man och en kvinna i ett lesbiskt förhållande? Hur tänker de kring det här med att ge sitt barn en manlig förebild sen när det växer upp?? Och så vidare.

Vi människor är nyfikna på sådant som är ovanligt, annorlunda, sällsynt i våra ögon – det är inte alls konstigt. Men. Vad många heterosexuella cispersoner inte tänker på i det här fallet är att den lesbiska faktiskt är lesbisk varje dag. För mig är det inte ett dugg ovanligt att vara lesbisk, att leva tillsammans med en kvinna, att vara en av två mammor – detta är något jag sysslar med 24 timmar om dygnet. Och det finns många andra saker i mitt liv som är bra mycket mer intressanta att prata om än just detta (när jag inte är ute och föreläser, vill säga – men även då fokuserar jag mycket hellre på normer som gör vissa till avvikare snarare än att poängtera och grotta i min egen avvikelse…).

En av de andra föreläsarna under Regnbågsdagen, Mikael Almén, visade ett bra exempel på när heteronormen klampar in och sätter en homosexuell persons sexualitet i fokus istället för det som egentligen är centralt i en sagd mening:

Scenario 1:
En kvinna säger till sin kollega: Jag var på bio med min kille igår.
Kollegan svarar: Vilken film såg ni?

Scenario 2:
Mikael säger till sin kollega: Jag var på bio med min kille igår.
Kollegan svarar: Har du en kille???!!

I det andra scenariot borde kollegan helt enkelt ha stoppat sin spontana reaktion, backat ett par tankesteg och istället fokuserat på det viktigaste i meningen: Att Mikael hade varit på bio. Eller hur? Och nu kanske någon tänker att ”nämen hallå, jag hade ju ingen aning om att han var bög! Då är det väl inte konstigt att jag vill kommentera det?” Mjoo… Jämför exempelvis med scenariot då en person i rullstol berättar att hen varit på bio och får till svar: ”Satt du i en vanlig biostol då eller..??!” eller när en person med rötter i Sydamerika berättar att hen varit med sin mamma på Dramaten och reaktionen blir: ”Förstår din mamma svenska??!” Alltså, nä. Jag hoppas ni ser mönstret här. Tröttsamt, helt enkelt.

Jag återgår till det ovan nämnda exemplet, nämligen det här med varför lesbiska par ibland ”ser ut som en man och en kvinna”; en fråga som ju faktiskt dök upp i torsdags under panelsamtalet och som är rätt vanlig i diskussioner om homosexualitet. Till att börja med så speglas heteronormen så vansinnigt tydligt i den här frågan och så även cisnormen, det vill säga föreställningen om att en person som föds med exempelvis en snippa ska känna sig som tjej, bete sig och klä sig enligt normen för hur tjejer beter sig och klär sig. En tjej som istället klipper håret kort, kanske inte sminkar sig, föredrar byxor och skjorta snarare än kjol och blus – ja, hon ser kanske ut (och vill vara?!) ”som en man”. Utifrån normen sett, alltså. Och så det här med att man som heterosexuell cisperson då bara måste tolka in någon form av implicit heterosexualitet i en relation mellan en ”kvinnlig” flata och en ”okvinnlig” flata… ja, bara där blir något tokigt. Vad är man då ute efter? Vilket svar vill man åt? Ska paret erkänna att de innerst inne är hetero fast ändå inte, eller..?!

Nä, här uppmanar jag personen som ställde eller som önskar ställa just den frågan att istället försöka få fatt i och vidga sina egna föreställningar kring kvinnligt och manligt, ja, kring kön och könsuttryck helt enkelt. Och i nästa steg, precis som jag skrev ovan, hellre vända blicken mot sig själv, iaktta heteronormen, heterosexuella personer och par. Finns det några tydliga mönster kring hur heterosexualitet uttrycks? Ja, såklart det finns – men det finns även variationer, vilket det också gör bland samkönade par. Heteronormen lär oss dock att synliggöra, kommentera, klumpa ihop och hitta förklaringar till det avvikande hellre än att lägga fokus på det som är norm, nämligen heterosexualiteten.

(Här måste jag även lägga till en sak: Jag och min fru har ju ofta tagits för syskon, tvillingar, ja till och med samma person och fått nyfikna kommentarer och frågor kring det – medan heterosexuella par som är lika varandra i klädstil och utseende får höra att de har ”äktenskapstycke” och därmed inte får frågan om varför tusan de blir kära i någon som kunde varit deras syster/bror. Också något att fundera på, eller hur?)

Det här blev ett spretigt inlägg och vad blir min poäng? Egentligen exakt densamma som igår: Att man som person i normposition bör tänka ett varv till innan man ställer den där frågan vars potentiella svar gör en så himla nyfiken. Är svaret på frågan alldeles nödvändigt för den fortsatta relationen med personen i fråga, handlar det om omtanke eller handlar det bara om den egna nyfikenheten och det exotiska i att möta en person som i min föreställningsvärld lever på ett annorlunda sätt? Naturligtvis avgör även situationen vilka frågor som kan vara relevanta och rimliga att ställa, likaså relationen till personen du pratar med och kanske din egen personlighet. Sitter man i ett förtroligt samtal om livet kanske det passar alldeles utmärkt att undra över komma ut-processen i tonåren, ska det författas en hbtq-policy på arbetsplatsen kan det förstås hända att den öppna hbtq-personen vill (och bör) vara med och tycka till och om du som chef är osäker på om du bemöter mig som hbtq-person på rätt sätt och gärna skulle vilja bli mer inkluderande i ditt förhållningssätt till medarbetarna, ja, så fråga då! Att det sedan definitivt är skillnad på att fråga om en hbtq-person på grund av sin sexuella läggning/könsidentitet upplevt sig kränkt någon gång och att undra över varför vissa bögar beter sig så fjolligt – det måste knappt nämnas va?

Men som sagt: Normbrytare är inga vandrande frågelådor med skyldighet att berätta precis allt de/vi känner och tänker. Jag har dock tänkt tidigare i mitt liv att jag nog har skyldighet att svara på alla möjliga frågor, att det på något vis är ett sätt (kanske det enda) att göra homosexualitet mer accepterat och ”naturligt” i folks ögon… men jag har ändrat mig. Det är definitivt inte min skyldighet och dessutom gör ju det eviga frågandet att avvikelsen från normen gång på gång befästs och reproduceras. Och om målet med alla dessa frågor och svar är att få någon homofob som tycker att homosexualitet är läskigt och konstigt att inse att ”jag är preciiiis som alla andra (= vanliga heterosar)!” då vill jag inte vara med, faktiskt. För jag kanske inte ens är som ”alla andra” och framför allt inte som den där homofoben. Tack och lov.

Normer och att våga stå upp för sig själv

23 Okt

(Jag kunde inte låta bli – här kommer en liten uppdatering om projektveckan.)

Normer är värderingar, uppfattningar om världen och förhållningssätt som vi sällan reflekterar över att vi har. Vissa normer, exempelvis normer rörande kön, sexualitet, funktionsförmåga och hudfärg, delar upp människor i ”normala” och ”avvikare” och ger vissa av oss fördelar och privilegier som vi sällan – eller aldrig – tänker på att vi besitter.

Som heterosexuell cisperson – till exempel – våndas du sällan över din sexuella läggning eller din könsidentitet, du får aldrig frågan om när du kom ut eller hur det ”känns” att vara hetero och cis. Som heterosexuell cisperson kan du i förbifarten nämna din partners namn i ett nytt sammanhang utan större rädsla för reaktionerna och du funderar förmodligen sällan på om det är lämpligt att hålla din partner i handen just här. Som heterosexuell cisperson förväntas du alltid vara just heterosexuell cisperson, du omtalas förmodligen alltid med rätt pronomen, din könskategori finns förtryckt på blanketten du ombeds fylla i och du blir inte ifrågasatt när du talar om vilket kön du har. Du behöver heller inte fundera över vilken toalett eller vilket omklädningsrum du ska välja och dina rättigheter att skaffa barn eller gifta dig diskuteras aldrig på bästa sändningstid eller i fikarummet. Du har aldrig, i egenskap av heterosexuell cisperson, haft en sjukdomsstämpel på dig och du riskerar sällan våld eller hot om våld enbart baserat på din sexuella läggning.

Och så vidare.

Vi pratade om normer idag, niorna och jag. Vi pratade om att skolan, ja varje arbetsplats, har ett ansvar att se till att alla elever (och lärare) ska kunna vara sig själva fullt ut, utvecklas, ges goda förutsättningar att genomföra sitt arbete och aldrig någonsin riskera att diskrimineras, trakasseras eller kränkas. I detta ingår även att främja en god psykisk hälsa hos alla elever och medarbetare.

Vi pratade också om att just diskrimineringsgrunderna könsidentitet, könsuttryck och sexuell läggning tenderar att glömmas bort och att det främjande arbetet kring dessa grunder inte sällan uteblir – bland annat för att personer med annan sexuell läggning än hetero och annan könsidentitet än cis sällan vågar säga ifrån, för att en hel del hbtq-personer mår dåligt och liksom är vana att glömmas bort, både i skolan och ute i samhället.

Några elever tyckte då att man som homo, bi, trans eller queer får skylla sig själv. Om man inte står upp för sig själv kan man ju inte räkna med att någon försvarar en! Man får väl vara lite modig?

Några andra menade att det var löjligt att skolan skulle anpassa sig för så få personer. Det vanligaste är ju att vara hetero och cis! Det måste man väl fatta?

Jag drog parallellen med en person i rullstol som, även om hen är helt ensam på den här skolan om att ta sig fram på det sättet, har rätt till tillgängliga lokaler och jag belyste också att tröskelfria dörröppningar och hiss kan underlätta även för gående personer; om inte annat så stör det i alla fall inte att det fattas trösklar och att det erbjuds alternativ till trapporna för den som behöver.

Jag belyste också att även om det för dig – som hetero, cis och utan fysisk funktionsnedsättning – är ovanligt med homosexualitet eller transidentitet eller att ta sig fram i rullstol så är det definitivt inte det för den homosexuella, transpersonen eller den rullstolsburna – det är liksom vardag, och om ett mer inkluderande, könsneutralt, tillåtande språk eller en hiss underlättar någons vardag – då är det väldigt värt det. Ja, det är ju faktiskt vår plikt som skola och arbetsplats att fixa detta.

Och det här med mod. Att våga. Att våga stå upp för den man är… när man bryter mot starka normer.

Det är förhållandevis lätt att stå upp för sig själv när man följer normen, ser ut och gör som det förväntas av en.
Det är definitivt inte lika lätt att göra det när man bryter mot normen och man dessutom befinner sig i ett otillåtande och exkluderande sammanhang.

Idag fortsätter diskussionerna (och sen drar jag till Kalmar).

Om att gå till botten med sexualitets- och könsnormer och varför det visst spelar roll vem jag blir kär i

8 Aug

Kommer ni ihåg när jag frågade er om hur och när ni kom på att ni är hetero? Och hur era tankar kring definitionen av er sexuella läggning går eller har gått? Det var ett par veckor sedan och jag har sedan dess velat skriva något sammanfattande och skitsmart om alltihop, för det är verkligen intressant att läsa era funderingar om saken, både i kommentarsfältet och i era egna blogginlägg som jag länkar till längst ner i detta inlägg (framför allt blir jag stolt över att jag har så många normkritiska läsare!).

Det var främst personer som jag antingen vet är eller som jag tolkar som kvinnor som svarade på frågan (vilket förstås mycket har att göra med att många kvinnor läser min blogg) och något utmärkande för mångas svar är att de flesta tycks ha funderat en hel del kring vad de egentligen ska definiera sig som. Vissa definierar sig som bi men lever i heterorelationer och andra har konstaterat att nej, jag är nog fullt ut hetero trots allt. En av de få män som svarar vittnar om, vilket inte är särskilt förvånande, att det inte alls är lika tillåtande inom mansgruppen att fundera kring eller vackla i sin heterosexualitet – åtminstone upplever han att det är så. Mer om det i kommentarsfältet!

Vad som först och främst slår mig efter att ha ställt och fått svar på den här frågan är det galna i att sexuella läggningar, sexuella identiteter och uttryck måste kategoriseras och värderas på det sätt de gör – här i Sverige och ännu tydligare och värre på andra ställen runt om i världen. Särskilt när man diskuterar bisexualitet blir det så otroligt tydligt hur ologiskt det är att ha lagar och sociala regler som behandlar och värderar olika sexuella uttryck olika. Som bisexuell, eller som ”sexuellt vacklande”, står du liksom (utifrån sett) med ett ben innanför normen och ett ben utanför. I den ena kärleks- eller sexuella relationen betraktas du som HETERO = normal och har hela lagen och hela samhället på din sida, och i den andra betraktas du som HOMO = avvikare och livet blir plötsligt inte alls lika enkelt. Som BI – vem är du då i heterosamhället, och vem är du i homosamhället? (Svaret på den frågan och fler funderingar om bisexualitet överlåter jag dock till er som definierar er som bisexuella, eftersom jag själv inte gör det.)

Något som också slår mig är att det ofta är lätt för en person som definierar sig som normen – exempelvis som heterosexuell eller som cisperson, för att blanda in kön en stund – att säga ”tja, det är inte så noga egentligen… jag skulle nog kunna falla för någon av samma kön om det var rätt person” eller ”jag är ju kvinna och benämns helst som ‘hon’ men det är inte så viktigt för mig”. Det senare känner jag igen hos mig själv; på grund av att min könsidentitet och mitt könsuttryck till åtminstone 95% följer normen och jag är trygg i det så är det inte hela världen om någon säger ”hen” eller rentav ”han” till mig…

…men: För en person som avviker mot köns- och sexualitetsnormer är det ofta betydligt viktigare. Inte bara för den egna identitetens skull, utan för att samhället behandlar och värderar en olika (och om du inte aktivt och öppet definierar dig så finns du liksom inte!). Att du som heterosexuell anser att ”sexuell läggning inte är så himla viktigt”, att du berättar om hur du någon gång har hånglat med eller har attraherats av personer av samma kön exempelvis på tv, fråntar inte dig några privilegier: Du följer fortfarande normen utifrån sett, du ses fortfarande som heterosexuell och har därmed fortfarande alla sociala och juridiska fördelar som heterosexualiteten ger. Och det är viktigt att tänka på. Inte för att du därför ska sluta tänka som du gör kring din sexualitet, och du ska absolut inte skämmas över din heterosexuella läggning eller heterosexuella relation – men vara medveten om att det finns en skillnad i och med att din läggning är förväntad och allmänt accepterad.

Är jag tydlig nog?

Apropå allt detta kom jag att tänka på alla kärleks- och allmänna frågespalter jag läste som barn och tonåring; det var KP, det var Frida, Okej, SuperStarlet och senare även Vecko-Revyn. Då och då publicerades brev från personer som funderade på om de var homo eller bi just, och så undrade de hur de bäst skulle berätta för familjen. I många fall råddes det att berätta för familjen innan någon partner introducerades, för annars kunde ”familjens chock blir för stor och partnern få ta skiten”. Ungefär så, fast med andra ord förstås. Jag vet inte hur dessa frågespalter svarar på sådana frågor idag, men jag är 100% övertygad om att frågorna fortfarande ställs: Hur ska jag berätta? För vem ska jag berätta? När ska jag berätta – och är det ”trovärdigt” att berätta innan jag har eller har haft någon samkönad partner?! (Behöver jag lägga till att en heterosexuell läggning aldrig behöver bevisas? Liksom inte heller en könsidentitet som följer normen? Och som ytterligare tankenöt: Tror ni att svaret ”dina föräldrar ska väl inte bry sig om vem du blir kär i!” skulle vara rimligt att ge?) 

Det är med andra ord lätt (som normperson) att säga att ingen borde bry sig om ”vem andra ligger med” eller ”vem andra blir kära i”, och att det är löjligt att homo- och bisexuella måste komma ut och inte heterosexuella – men fortfarande är det fakta att folk bryr sig, att de värderar människors sexualitet och könsidentitet olika och att enbart normbrytarna på grund av detta har en betydande och ofta livspräglande komma ut-process.

Så, vad vill jag komma fram till? Förutom att lagarna måste förändras så att alla människor (och familjebildningar) som faktiskt finns också erkänns och behandlas lika (vilka lagar jag syftar på får ni själva fundera på, nu är min hjärna trött), så måste vi helt enkelt syna normen i sömmarna för att komma någon vart. Det räcker inte att acceptera, tolerera, respektera och stå upp för normbrytarna – vi måste upptäcka och synliggöra hur samhället och hur vi själva (o)medvetet reproducerar de normer som gång på gång gynnar heterosexualitet, som gynnar cisidentitet. Som heterosexuell och/eller cisperson måste vi då få syn på de egna privilegierna, få syn på hur vår normativa identitet har formats utifrån hur samhället ser ut och vad samhället har förväntat sig av oss, syna hur normpersoner framställs i media, hur normativa identiteter ständigt ses som neutrala och så vidare.

Först när vi gör det så kan något förändras på riktigt, tror jag, och en vacker dag i en avlägsen framtid kanske inte någon behöver komma ut längre, varken som trans-, bi-, homo-, cis- eller hetero-person och både kön och sexualitet ses helt enkelt som de flytande fenomen de faktiskt är, för hörni: Kön är definitivt något mer komplext än två, och sexualitet är utan tvekan betydligt mer komplext än tre.

…och här kommer läsarnas intressanta och kloka inlägg om heteronormen och att bli och vara hetero (hoppas jag inte har glömt någon):

Ileeas inlägg Att inte ha en garderob att komma ut ur.
Helena // Ett tigerlivs inlägg Jag kommer ut ur heterogarderoben.
Knyttets inlägg Sannas bloggutmaning.
Schmenus inlägg Jag kommer ut.
Hundmorsans inlägg Jag kommer också ut.