Snälla, bara sluta missförstå vad genusmedvetenhet handlar om…

Slöscrollar i facebookflödet, inlägg från genusgruppen passerar ett efter ett – och så plötsligt: Alf B Svenssons text om att ”göra” barn ”könsneutrala” IS BACK! (Har tidigare skrivit om den här.) Och jag bara pallar inte mer. När ska detta fanskap till text och framför allt fanskap till folk som missförstår genusmedvetenhet och triumferande delar detta fanskap till text bara upphöra att existera? Eller okej, åtminstone tänka om?

Genusmedveten. Medveten om genus. Medveten om att könsroller är något som skapas och återskapas av och mellan oss människor, genom reklam, genom media, genom utbud av kläder och prylar, genom förväntningar, genom uppmuntran och bestraffning. Medveten om att könsidentiteten är något som prackas på oss, att det i samhället endast accepteras två olika könskategorier, avhängiga individernas könsorgan. Könsorgan = juridiskt kön = förväntad/påprackad könsidentitet = förväntad/påprackad könsroll. Och de två tillhandahållna könskategorierna anses av samhället dessutom vara varandras motsatser och komplement, den ena könskategorin med tillhörande könsroll något mer eftersträvansvärd och mer värd än den andra.

Detta är en genusmedveten person medveten om, och vill förändra.

Som jag skrev i ett annat inlägg för inte så länge sedan:

Det här med att tänka och uppfostra genusmedvetet är onekligen komplext, för det handlar om så mycket. För det första medvetenheten om att barns (allas) tilldelade könstillhörighet påverkar hur vi bemöts av omvärlden, hur vi förväntas klä oss och bete oss, vilka lekar vi förväntas leka, vem vi förväntas bli vän med och vem vi förväntas bli kär i och på sikt vilka yrken vi kommer välja och vara bäst lämpade för osv. För det andra viljan att förändra det just nämnda, att vidga normerna för det som anses ”manligt” respektive ”kvinnligt”, att omvärdera det som anses ”manligt” respektive ”kvinnligt” och vem som tillåts vara vad. För det tredje att förmedla till mitt barn att hens könstillhörighet är fullständigt ointressant för mig, men att samhället kommer lära hen det motsatta, och rusta barnet för att kunna stå upp för den hen är oavsett vem samhället tycker att hen ska vara.

Jag tänker även en hel del på balansen mellan att å ena sidan fylla de två av samhället accepterade könskategorierna med nytt innehåll som en del i strävan mot ett jämställt samhälle, och att å andra sidan helt och hållet omkullkasta tvåkönsnormen och cisnormen, för att på sikt uppnå en jämlikhet där alla räknas. Jag vill liksom inte beröva vårt barn hans könstillhörighet genom att ”hemlighålla” det faktum att det står ”pojke” i hans pass, men givetvis inte heller pracka på honom en könsidentitet som han kanske inte känner sig bekväm i. Snopp betyder oftast pojke, men inte alltid.

Så. Den genusmedvetna vill inte göra någon ”könlös” eller ”identitetslös”. Vi vill inte måla världen i gråbeige. Däremot finns det en jävla massa människor som gärna målar världen i rosa-blått. Det vill dock inte vi, för vi vill tillåta hela regnbågen, eftersom det är så vi människor är. Egentligen. Vill du på riktigt uppnå ett jämlikt och jämställt samhälle, skippa fixeringen vid biologi – eller åtminstone: sluta tro att ”biologin” är så tvådimensionell som samhället försöker tuta i oss.

I leken och i litteraturen finns inga begränsningar

I morse gick Adrian bananas med utklädningskläderna: Först poliströjan som vi grävde fram ur en skänkt klädkasse häromdagen, sedan byggjobbarvästen, därefter prinsesskjolen, svarta spökdräkten och till sist pippiperuken. Allt som allt förvandlades han till en byggjobbare, helt enkelt. Det är så härligt med barns lek i den där åldern, för det finns verkligen inga gränser. Precis på samma sätt som Adrian utan att reflektera gladeligen zappar från Power Rangers till Barbie på iPaden så finns det ingen motsättning i att bära både tyllkjol och pirathatt, pippiperuk och byggjobbarväst. Han vet ju inte att dessa klädesplagg enligt samhällsnormen utgör könsmarkörer för två – och endast två! – olika könskategorier, två kategorier människor.

Jag hoppas sannerligen det dröjer länge, länge innan han lär sig det. Ja, det har jag ju pratat om förut.

Den senaste veckan har vi kommit över två barnböcker som handlar just om den fria leken, om att klä ut sig och testa olika roller, oberoende av juridisk könstillhörighet. Den ena boken passar bäst för ett-tvååringar och den ena från treårsåldern och uppåt: Lill-Nalle klär ut sig och Jag vill inte leka själv. Boken om Lill-Nalle är väldigt simpelt uppbyggd, med nya utklädnader på varje sida och Lill-Nalle kombinerar de olika utstyrslarna hej vilt, på precis samma sätt som Adrian gjorde i morse. Lekfull, trevlig och, framför allt, befäster inga könsroller.

I ”Jag vill inte leka själv” börjar berättelsen med en uttråkad Mirjam vars bonuspappa hellre läser tidningen än att leka med henne, och utvecklas till att Mirjam tack vare detta börjar fantisera som bara den, och i fantasin blir hon alltifrån cirkuselefant till riddare till bagare. Jag gillar verkligen den boken, såväl berättelsen som illustrationerna, och Adrian likaså. Att den dessutom är skriven av en person i vårt grannskap och lekplatsen den utspelas på är ruskigt lik vår lekplats gör det hela om möjligt ännu skojigare! Även denna bok rekommenderas, som ni förstår, varmt. En av Olika förlags bättre böcker skulle jag till och med vilja påstå.

Vad barn får möta i litteraturen, och förstås på film (även om utvecklingen där går oändligt mycket långsammare om man ser till normkritiken…), tror jag spelar en enormt stor roll för hur de kommer uppfatta världen och se på sig själva och människorna omkring sig. Därför blir jag så himla glad av barnböcker som vidgar normerna och speglar barnens världsuppfattning innan den invaderas av vuxenvärldens så otroligt snäva dito. I slutändan kommer de flesta såklart vilja bli antingen byggjobbare eller polis, antingen modedesigner eller bagare, men oavsett vad så ska det inte vara det juridiska könet som avgör vad som anses mest ”passande” eller vems arbete som är värt mest i pengar. Såklart.

Lösenordsskyddad: Genusutmaningar i vardagen: Viljan att kön inte ska spela roll kontra vetskapen om att det visst spelar roll (i andras ögon)

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

”Jag har behandlat mina barn precis lika!” – om att finna ”bevis” på biologiska könskillnader

Det är en klassiker: Personer som så gärna vill tro på att sociala omständigheter påverkar oss som personer (säger de), men som överallt tror sig finna ”bevis” på att pojkar och flickor, män och kvinnor ändå är och förblir olika:

”Det är ju bara att se sig omkring, killarna är hopplösa när det gäller att ha koll på sina grejer.”
”Ja, konflikterna och skitsnacket här i klassen är det ju tjejerna som står för – det går inte att komma ifrån!”
”Killarna vägrar ju läsa, det är helt enkelt typiskt killigt!”
”Min dotter har hjälpt till här hemma från början, medan min son bara har legat där framför tv:n…”
”Att killar är mer sexfixerade än tjejer går ju inte att komma ifrån, bara att kolla på löpsedlarna…”
”Jag har verkligen ansträngt mig för att behandla min son och min dotter EXAKT LIKA, men ändå är de så olika som de kan bli!”

Ni känner igen, va? Överallt hittar man belägg för att ”det är kört”, bevis för att pojkar är på ett visst sätt och flickor är på ett visst sätt, trots att man ”gjort allt”.

Jag vill dock bestämt hävda att nej, man har inte ”gjort allt”. Inte som enskild person och inte heller som ett enat samhälle (eh, det sistnämnda: långt ifrån…). Problemen i ovanstående uttalanden/synsätt är flera:

För det första benämner man pojkar och flickor som separata, särskilda grupper och generaliserar utifrån (förmodad) könstillhörighet. Kanske är det så att en majoritet av pojkarna respektive flickorna är på precis det sätt man beskriver, även på individnivå, men det finns alltid några individer som skiljer sig ifrån mängden. Dessa glömmer man bort och gör därmed osynliga; de räknas inte med i ”statistiken”, de ses som ”undantag från regeln”. Och genom att man redan från början har bestämt sig för att synliggöra och språkligt befästa det som stämmer överens med ens stående uppfattning (vilken allra oftast överensstämmer med rådande samhällsnorm) är det säkerligen en och annan unge som bara därför har hamnat i precis det beteende som man befäster:
”Hörni pojkar, ni måste skärpa till er och sluta glömma era pennor!”
”Hörni flickor, ni måste sluta att prata skit bakom ryggen på varandra”
Barnen lär sig hur de förväntas agera, helt enkelt, och bara genom att gång på gång få höra att de ”är” på ett visst sätt (även om det är ett oönskat beteende) så kommer många anpassa sig och se på sig själva på just det sättet: Pojkar är slarviga. Flickor pratar bakom ryggen och kan inte leka tre. Det blir som ett evigt upprepande mantra och en självuppfyllande profetia. I detta ingår givetvis också att gång på gång fastställa att kön är lika med könsorgan, bara det är högst problematiskt.

För det andra så tenderar man att inte ens lägga märke till allting som avviker från den rådande uppfattningen, den rådande normen. Kanske har man en klass där väldigt många av pojkarna gillar att läsa, kanske har man en son som är helt ointresserad av bollsport och fysisk aktivitet, kanske är en majoritet av tjejerna i klassen fotbollsspelare, kanske har man en dotter som inte alls bryr sig om att vara ”söt” och som aldrig har koll på läxorna. Dessa normavvikande beteenden och intressen kommer förmodligen antingen omnämnas som ”undantag”, som något ”ovanligt” eller så hamnar de i bakgrunden, medan de beteenden som faktiskt lever upp till normen, återigen, lyfts fram och befästs: De läsande pojkarna kanske även knuffas i matkön, de fotbollsspelande tjejerna kanske är väldigt utseendefixerade, den osportsliga sonen kanske aldrig hjälper till att duka bordet och den lite slarviga dottern kanske väldigt ofta hamnar i konflikter med sina tjejkompisar på grund av skitsnack. Då kommer dessa, normföljande beteenden förmodligen hamna i fokus för diskussionen ändå.

För det tredje: Alla barn ska inte behandlas prick lika, för alla barn är inte prick lika. Vare sig du har en son och en dotter eller två söner då kommer dessa inte vara exakt lika varandra, av flera olika anledningar. Och oavsett om ett beteende är ”biologiskt” och ”könsbestämt” eller avhängigt något helt annat, såsom plats i syskonskaran eller andra sociala faktorer, så ska väl inte vad som helst förklaras giltigt eller uppmuntras?

Jag kan illustrera med ett exempel:
En bekant berättade om sina två barn, en son respektive en dotter, vilka båda två gillar att läsa. Sonen har nyligen lärt sig att läsa själv och dottern, som är äldre, har kunnat sedan länge. Dottern läser ensam på kvällarna och vill ofta i anslutning till sin läsning, eller dagen efter, komma till föräldrarna och diskutera vad hon läst och dela med sig av funderingar hon har. Sonen kan som sagt läsa själv, men han kommer inte självmant till föräldrarna med sina funderingar kring vare sig läsningen eller något annat. Om föräldrarna ligger intill honom under läsningen, däremot, och uppmuntrar till samtal kring boken och kring allt som hänt under dagen, då kryper även hans frågor och funderingar fram.
Så hur agerar föräldrarna? Jo, de behandlar barnen olika helt enkelt, eftersom barnen fungerar på olika sätt. Att behandla dem lika hade i det här fallet kunnat stärka en rådande norm som säger att ”flickor har behov att prata om sina tankar och känslor, men pojkar har det inte”, men genom att behandla dem olika så blir det tydligt att pojkar visst kan ha behov av det, men vissa/många av dem behöver lite extra hjälp på traven för att komma till skott.

Biologi eller socialt arv i detta exempel? Tja, tämligen ointressant – kanske en blandning av båda. Flickan i exemplet har säkerligen flera kompisar som gillar att läsa och som hon kan ”prata problem” med, medan pojken kanske inte har det, med tanke på hur normen ser ut. Den enda intressanta frågan, tycker jag, är hur vi vill att det ska se ut och agera därefter. Hem, skola och helst hela samhället tillsammans… inte undra på att det dröjer så förbannat.

Dock ska tilläggas, vilket även knyter an till mina första två punkter, att jag har jäkligt svårt för så kallad ”kompensatorisk genuspedagogik” där alla pojkar på förskolan får pärla och pyssla medan alla flickor får härja i bygghörnan, exempelvis. Barngrupper är mycket mycket sällan så könsmässigt homogena, även om det ibland krävs att man sätter på de riktigt skarpa könsglasögonen för att få syn på de individuella skillnaderna. Som pedagog är det dock ens skyldighet att göra det, av flera anledningar.

Om långhåriga pojkar och korthåriga flickor och om barns rätt att vara sig själva

I kommande nummer av Vi föräldrar är jag och min lilla familj med på ett uppslag: Kommande, eftersom numret inte finns i butik än. Det är bara prenumeranter som redan haft äran att skåda oss. Kul grej att delta i, faktiskt, och särskilt kul att få vara med bakom kulisserna på ”hemma hos”-reportagen och inse att redaktionen inte alls kommer hem till en utan att alla deltagande familjer kommer hem till någon annan. Vi fick äran att fotas i någon annans badrum, betydligt luftigare än vårt.

”Artikeln då?” kanske någon undrar, och jag kan säga direkt att nej, det är inte värsta reportaget om oss, utan mest en väldigt lättsam liten intervju om… hår, och i vårt fall: hårklippning. Och den enda utsagan som litegrann speglar vår genusengagerade föräldrasida redigerades dessvärre bort i slutversionen, så förvänta er inget särskilt alls.

Dock tycker jag att temat hår är väldigt intressant just när man pratar och tänker genus och feminism och jag hade gärna ägnat lite mer tid åt det i intervjun: Barn i normbrytande frisyrer, om de starka könsmarkörerna som olika frisyrer utgör, om viljan att vidga normerna för och åt sina barn, att hitta balansen mellan det praktiska kontra det utseendemässiga och inte minst barnets egen vilja när det handlar om hens kropp och identitet.

Vårt barn har långt hår, ”trots” att det står ”male” i hans pass och det är egentligen inte så vansinnigt uppseendeväckande. Nog för att han tack vare frisyren ofta tolkas som flicka av omgivningen, men ser man sig omkring är det rätt vanligt med pojkar i långt hår, både i så kallade genusmedvetna kretsar och i familjer som inte alls tänker på sådant. Men, i just genusmedvetna familjer skulle jag nog vilja påstå att pojkar i långt hår är extra vanligt, kanske just för att håret är en så tydlig könsmarkör: Den korta snaggen eller den klassiska pottfrisyren anses typiskt pojkiga, och otaliga är de familjer med söner och döttrar, i vilka döttrarnas hår sparas ut för att kunna flätas och tofsas, medan sönernas hår klipps av så fort det vuxit ut. Många genusförälder vill ju gärna tumma lite på dessa starka utseendenormer, för att ge barnet olika alternativ inför den dagen hen är stor nog att välja själv, och då är det inte då konstigt att de stereotypa pojk- respektive flickfrisyrerna ofta undviks, tänker jag.

I facebookgruppen ”Genusmedvetet föräldraskap” diskuterades hårfrågan för inte så länge sedan apropå att vissa medlemmar titt som tätt lägger ut foton på sina ”normbrytande barn”. Frågan som ställdes var varför det läggs upp så många bilder på pojkar i klänning eller med långt hår och så få bilder på flickor i kort snagg eller andra typiskt pojkiga attribut. Ja, det diskuterades även varför folk alls lägger upp bilder på sina barn i normbrytande outfits och dylikt, och om ”genus” verkligen är att bryta mot så många normer som möjligt… Men det är en annan diskussion (och för att själv genast svara kortfattat på den funderingen: Nej, att vara genusmedveten handlar inte om att göra statements eller uppfostra ”tvärtom” och det är inget nederlag att som genusförälder få en dotter som gillar dockor eller en son som gillar bilar. Läs gärna Ett tigerlivs inlägg ”Genusmedvetenhet eller tvärtomtänk?”.)

Hur som helst identifierades under facebookdiskussionen främst två alternativ till varför folk ofta ”stoltserar” med sina småpojkars normbrytande kläder och frisyrer, medan det omvända är ovanligare:

För det första för att det pojkiga och manliga av och i samhället generellt sett värderas högre än det flickiga och kvinnliga, och för att det därför redan är mer accepterat att som flicka vara ”pojkig” än att som pojke vara ”flickig”. Kanske kan det vara av denna anledning som genusmedvetna pojkföräldrar gärna talar om och visar bilder av sina pojkar i färgglatt, blommigt, med långt hår osv: För att uppvärdera det flickiga och kvinnliga, och för att visa att det är okej att pojkar tycker om stereotypt kvinnliga färger, prylar och uttryckssätt.

För det andra (eller som en fördjupning av det första) för att mycket av det stereotypt kvinnliga och flickiga verkligen bör uppvärderas mer än det gör, och för att mycket av det stereotypt manliga inte alls är särskilt eftersträvansvärt egentligen: Behöver vi fler machomän i den här världen eller? Skulle inte tro det. Och inte heller ska alla kvinnor ”bli som män” för att vi på sikt ska uppnå jämställdhet och jämlikhet liksom… (Obs, den sista meningen handlar på intet vis om transidentiteter, utan knyter an till en feministisk diskurs där lösningen på ojämställdheten anses vara just att kvinnor slutar vara kvinnor. Helt fel taktik, menar jag.)

När föräldrar stolt lägger upp bilder på sina pojkar i normbrytande outfits och frisyrer rör det sig därmed sammanfattningsvis om att dels uppvärdera det kvinnliga och dels att utöka pojkars valmöjligheter när det gäller kläder, hår, intressen, prylar osv. Kanske kan det även vara en strategi för att motverka homofobi och transfobi, vilken till stor del väldigt tydligt riktas mot bögar, ”feminina män” och transkvinnor: Kroppar som tolkas som manliga i stereotypt kvinnliga attribut provocerar.

Men.

Det är trots allt grovt förenklat och lite… lögnaktigt att påstå att det är ”okej att vara pojkflicka” eller att ”kvinnor och flickor har så mycket större könsmässigt spelrum än män och pojkar”. Som kvinna, tjej eller flicka är det trots allt bara okej att bryta mot könsnormerna till en viss gräns: Du får gärna vara lite ”tuff” och våga säga vad du tycker (så länge du inte är feminist eller säger något illa om män/manlighet, så länge du som flicka inte är ”oregerlig”, grov i munnen eller spydig i klassrummet), du får gärna vara sportig och stark (så länge du inte är lika snabb eller starkare än killarna i klassen och så länge du inte heter Caster Semenya), du får gärna ha en hyfsat laidback inställning till ditt utseende och inte vara rädd för att ”få lite skit under naglarna” (så länge du fortfarande är ”naturligt söt och så länge du inte ser ut som en man/kille). When darkness falls skrev bra om dubbelbestraffning nyligen, inget som rör barn i hennes text, men strukturerna börjar redan där…

När jag gick i mellanstadiet hyllades de coola tjejerna i ”robynfrisyr”, men den ocoola tjejen i vanligt kort hår ansågs äcklig, och särskilt äcklig just på grund av det korta håret. Mina syskon har under sin skoltid pratat om vilka man kan leka och inte leka med, och just den där tjejen i kort hår… Nä, henne vill man inte vara med, hon är konstig, ”hon vill vara som en kille”. Och ser man sig omkring i vilket klassrum som helst, från förskoleklass upp till högstadiet, är det extremt ovanligt med korthåriga tjejer. Normen att som tjej ha långt hår är extremt stark, helt enkelt, och jag gissar att även många genusmedvetna föräldrar kan dra sig lite för att klippa sina flickor rejält kort. De berövar dem liksom deras flickighet, deras söthet. Enligt normen, alltså. Och detta är givetvis en norm som minst sagt behöver krossas, utan att för den skull i nedvärdera det som idag klassas som kvinnligt. Vi måste alla ha rätt till fler alternativ, vi måste själva få välja hur vi vill se ut.

…och så har vi ju, till sist, det faktum att vi pratar om barn och att barn inte är några utställningsdockor i första hand. Nej, de är barn, som leker, rullar sig i sandlådan, kladdar med mat i håret, vägrar duscha, avskyr att borsta och frisera… Är långt hår egentligen passande för någon unge? Egentligen?

Jag frågar mig det ibland när jag borstar Adrians hår, vilket klibbar och tovar ihop sig till dreadsliknande korvar nattetid. Han är håröm, han avskyr att borsta håret, det är en kamp nästan varje gång. Varför utsätter vi honom för det? Och varför utsätter ungefär varje flickförälder sina döttrar för det? För att de ska vara söta förstås. För att kunna fläta och sätta upp i tofsar. För att det ska synas att de är flickor. Och samtidigt blir alla dessa flickor ständigt tränade i tålamod, i ”vill man vara fin får man lida pin”. I många fall är det även en social träning, att man sitter och småpratar medan man borstar och kammar. Sådant som pojkar inte fixar, sägs det.

Just det där är faktiskt en anledning till att vi envisas med att Adrian ska ha långt hår ett tag till: För att han är fin i det, ja, men också för att den där stunden i knät känns så värdefull. Han är sällan still annars (utom när vi läser böcker, så där har vi också ett bra mystillfälle) och utan borstningsstunden går ännu en fantastisk möjlighet till närhet, en lugn stund och social samvaro till spillo. Jag tror att de där stunderna är extremt nyttiga, särskilt kanske när man har ett barn som kategoriseras som ”pojke”.

Samt, förstås, att vi än så länge inte vet vem han är eller vill vara. Pojkrollen finns redan där, färdigpaketerad, bara att trä på sig. Men alternativen måste vi ge honom. Och en del i det är något så ytligt som en frisyr. Så enkelt är det.

Mina genusutmaningar som lärare

En klurig grej med läraryrket är att det är svårt att ha en rent professionell roll i förhållande till eleverna. Jag menar, jag är naturligtvis till stor del en lärare när jag undervisar, men läraren är ju samtidigt väldigt mycket jag. Jag skulle inte vara någon bra lärare annars och jag skulle absolut inte kunna skapa några relationer till eleverna. Läraren är en del av mitt jag och mitt jag är en del av läraren. Liksom.

Genus och normkritik är dels mina personliga intressen, dels en del av mitt samhälleliga och politiska engagemang och dels en viktig aspekt av mitt läraryrke. Det ingår liksom i läraryrket att jobba genusmedvetet och normkritiskt (om du inte tror mig kan du exempelvis läsa detta inlägg med passande länkar till Skolverket). Jag har ett brett teoretiskt kunnande om genus och normkritik, jag har många tankar och åsikter och jag omsätter givetvis mycket av mina teoretiska kunskaper i praktiken.

Exempelvis omnämner eller tilltalar jag aldrig elever med kön, utan alltid med deras förnamn (jag lär mig förnamnen första lektionen) alternativt med något neutralt, såsom ”gänget”, ”allihop”, ”ni pratglada där borta”. Jag skulle heller aldrig göra några generaliseringar om ”hur killar är” eller ”hur tjejer är” i klassrummet och jag förutsätter naturligtvis aldrig heterosexualitet. När eleverna delas in i grupper gör jag det inte utifrån kön (aldrig ”två tjejer och två killar i varje grupp” eller dylikt) utan jag blandar friskt, så att de får testa att arbeta med många olika individer. Därmed inte sagt att jag inte anpassar grupperna efter deras personligheter, deras sätt att arbeta, kunskapsnivå och vänskapsrelationer – för det gör jag absolut (är man uppmärksam som lärare lär man sig väldigt fort vilka som fungerar bra ihop och vilka som absolut inte gör det, och även om jag har som mål att de flesta ska kunna arbeta/diskutera med de flesta så ser jag inget värde i att vara ”elak” genom att göra en riktigt dålig matchning – alla ska framför allt känna sig trygga).

Utöver detta ser jag förstås över vilken litteratur vi arbetar med så att eleverna får läsa texter och böcker skrivna av personer med olika kön, ursprung och så vidare och när vi läser skönlitteratur vill jag få in olika perspektiv även i innehållet. Jag talar inte om ”tjejböcker” och ”killböcker” utan om olika genrer, helt enkelt. I bedömningen ser jag noggrant upp med att inte råka tänka ”äsch det får duga” om killars prestationer, utan tänker aktivt på att se till individuella skillnader och behov. Annars är det lätt hänt att kraven ställs högre på tjejer än på killar och att tjejer får betydligt mer omfattande feedback än killarna, som får ett ”bra jobbat, tänk på stavningen bara”.

Men. Och nu kommer vi till det där med att jag i min lärarroll också är mig själv någonstans:

Jag märker ofta att jag ändå, fast jag inte vill, i det mer informella snacket och i mitt tilltal under lektionerna förhåller mig aningen olika till tjejer och killar. Generellt sett. Jag hamnar betydligt lättare i att skämta med killarna, jag kan mer avslappnat hänga med i jargongen (aldrig som en tonåring, givetvis, men på lärarvis) och det går oftast fortare att skapa en relation med killarna än med tjejerna. När jag analyserar varför det blir så så tänker jag dels att det har att göra med att jag ofta trivdes bättre med killar när jag själv var tonåring och att jag än idag tycker det är enklare att ta kontakt med en främling av manskön än av kvinnokön (jag känner mig avslappnad och inte lika ”bedömd” av män… konstigt nog?), och dels tänker jag att det handlar om att jag lättare landar i en mamma- eller storasysterroll gentemot killarna, som ju – utifrån normen sett – är mer omogna än tjejerna. Detta gör även att jag märker att jag litar mer på tjejerna (generellt sett), och att jag helst inte släpper killarna ur sikte medan de arbetar.

Bara medan jag skriver detta nu så skäms jag verkligen, för det är så många… fel på en och samma gång. Tycker jag att ”killar” är lättare att ta kontakt med än ”tjejer”? Tycker jag att ”killar” är på ett annat sätt än ”tjejer”? Tror jag att ”tjejer” är mer pålitliga och ansvarsfulla än ”killar”? Nej, måste jag svara på alla frågorna. Egentligen.

Men jag är, som alla andra, en produkt av de sociala sammanhang jag vuxit upp i, och jag är en produkt av samhällets normer. Normer som säger att killar är mer easy going och rakt på sak, medan tjejer är omständliga och svåra, drivna av känslor och socialt spel. Normer som säger att tjejer tar ett större ansvar för skolarbetet än vad killarna gör, att killarna slarvar mer och behöver mer stöd i att fixa uppgifterna. Bland annat. Och till viss del ”är” det säkert så i de klasser jag undervisar och även bland kollegorna i personalrummet, på en generell nivå, för vi är alla produkter av samhällsnormerna. Och ju oftare dessa bekräftas, desto mer en sanning blir de.

Det irriterande är insikten om att även jag faller i fällan.

Frågor på det? Tappade ni respekten för mig nu?

Samt: Dela med er av era genusutmaningar, i ert yrke, i er vardag, i ert föräldraskap – whatever! (Jag vill inte känna mig ensam…)

”Titta, en TJEJ!!!” Om folks hutlösa behov av att köna andra människor

Måste bara dela med mig av dagens fascinerande möte med verkligheten. (Eller egentligen gårdagens, för jag var lite sen med att posta inlägget.)

Vi var i centrum och hängde runt lite, dels för att rasta det sjuka, men ack så pigga, barnet (ni vet, barns icke-logik under sjukdom), dels för att vi vuxna inte skulle få krupp (vi också). Adrian var dagen till ära klädd i sin mörkblå täckjacka, ett par gröna byxor och till detta en cerise vintermössa samt en röd napp (nappen särskilt helig under sjuka perioder). Smått förvirrande för vissa människor, det har vi förstått. Blått och rosa på ett och samma barn – samtidigt?!?

Men så plötsligt när vi går där i godan ro utbrister någon förtjust:
”Titta en TJEJ!!”
Jag vänder snabbt upp blicken och förstår att det är en mamma som talar till sitt lilla barn, ungefär i Adrians ålder. Barnet pekar glatt på Adrian, sådär som barn ofta gör när de ser någon i sin egen storlek.
”Ja, en TJEJ är det! Titta!!” säger mamman igen med lika hög och lika gullifierad röst, varpå barnet pekar vidare och mumlar något knappt hörbart om napp. ”Ja, hon har en napp också, flickan!” säger mamman.

Och vi bara fortsatte spankulera åt det håll vi skulle.

För nej, detta var på intet sätt en konversation MED oss, utan enbart OM oss och mamman och jag fick under de korta sekunderna inte ens ögonkontakt. Adrian såg mest halvbesvärad ut över att någon pekade så intensivt på honom, men ordet ”tjej” är han inte fullt ut bekant med. Jag kände mig främst bara… fascinerad. Fascinerad över hur hon, och så många med henne, inte bara bestämmer sig för att mitt barn har ett visst kön utan även så spontant måste skrika ut den förmodade könstillhörigheten – dessutom inte bara en, utan tre gånger (det kan ha varit fler). Vad är grejen med det? Och varför är det så svårt och så ”fel” för folk att använda mer generella uttryck, som typ ”titta ett barn!” Inte ens Adrian har problem med det, liksom.

Jag förstår inte fixeringen vid att så tvångsmässigt och intensivt köna individer genom språket, i synnerhet inte när det gäller barn. Att individer ser olika ut, att det relativt ofta går att stoppa oss i olika ”fack” och ”kategorier”, att vissa är mer lika varandra osv., sånt… lär vi oss ändå och de olika kategoriseringar vi gör med ögat baseras ju i grunden på många fler parametrar än (förmodat) kön, samt sker utan värdering (så länge vi är små).

Varför ska då just KÖN prompt benämnas hela tiden? Som något särskilt utmärkande och VIKTIGT att fastställa och sära på? Som något NEUTRALT och RIMLIGT att omnämna individer med? Gör människor det med intentionen att lära barn se och göra skillnad, eller är det en omedveten, automatiserad handling? Det är hur som helst, som sagt, fascinerande.

Särskilt när de inte ens gissar ”rätt”.

PS. I vårt barns fall är det än så länge väldigt oviktigt om någon tilltalar honom med han, hon, hen eller den – men med tiden blir det kanske viktigare, beroende på vem han visar sig vara. Som jag har nämnt tidigare är det ofta ingen big deal för en cisperson att någon gång ibland felkönas (dessutom händer det förmodligen rätt sällan), men är du transperson är det betydligt viktigare att könas rätt. Bara det tycker jag är en god anledning att inte ogrundat köna folk till höger och vänster. Du har faktiskt ingen jävla aning.

Det är lätt att tänka och handla genusmedvetet när barnet är litet – men sen då?

När jag inte hinner blogga deltar jag relativt aktivt i facebookgruppen ”Genusmedvetet föräldraskap” och väldigt ofta dyker frågor, diskussioner och irritationer upp som jag gärna skulle fortsätta skriva om (om jag hade oändligt med tid). Häromdagen efterfrågades diskussioner om äldre barn, eftersom de flesta trådstarter tenderar att handla om barn i förskoleåldern. Vi med småbarn hejade på i tråden: Kom igen, diskutera! Vi vill läsa, lära oss och peppa inför framtiden! Samt även: förfasa oss… Ja, i alla fall tänkte jag så. För onekligen dyker sådana funderingar upp: Är det kört när ens barn blir äldre? När de lämnar den lekfulla, trots allt relativt könsnormsbefriade, förskolan och drar vidare till förskoleklassen och därefter första klass. När de har fattat det här med att snoppar och snippor styr vilka personer vi förväntas vara, vilka personer vi bör leka med och vilka personer vi ska förälska oss i. Är det kört då? Har genusmedvetenheten och normkritiken bara varit en ”lek” vi småbarnsföräldrar sysslar med, som ett tillfälligt intresse och till sist blir det bara pannkaka ändå (eftersom majoriteten av befolkningen inte tänker som vi)?

Nej, såklart det inte behöver vara så deppigt. Men ibland är det lätt att tappa hoppet.

Jag iakttog barn på lekplatsen i eftermiddags när jag och Adrian var ute och traskade. Framåt våren dyker de ju upp utomhus igen, kidsen som bor här i området. Idag var det ett rätt stort kompisgäng i kanske 9-10-årsåldern som invaderade klätterställningen mellan husen. Det var ”grabbarna” (grabbarna!),det var den tuffa tjejen som också får vara med, ni vet – och så var det den aningen yngre flickan, den lite tystare och försiktigare som inte deltar i leken, utan som blygt står intill och ser lite… rädd ut. Att tjejen i kompisgänget var just ”tjejen” rådde det ingen tvekan om, bland annat eftersom jargongen lät annorlunda när killarna talade med eller om henne. ”Var en gentleman nu, Viktor”, sa en kille vid något tillfälle, ironiskt förstås. (Ja, de var alltså max 10 bast.)

Och så betraktar jag min egen unge mitt i allt det där och vill bara stanna tiden.
Och sen tänker jag: Inte undra på att många genusskeptiker vägrar sluta hävda biologins fulla makt över vilka vi är, och inte undra på att de tycker saker som ”kan inte tjejer bara få vara tjejer, det är väl inget fel med det?”, ”men killar är ju sådär i den där åldern!”, ”det är ju något BRA att vi är olika!” och så vidare. Genom att utan närmare analys iaktta den scen som jag iakttog idag är det extremt lätt att rakt upp och ner dra sådana tvåköns- och cisnormativa slutsatser, samt även mena att jo, lite ojämställdhet är bara naturligt. Särskilt om man själv är cisperson, heterosexuell och lever i en så att säga ”jämställd” tvåsam relation. ”Varför kan inte alla bara vara stolta över att vara män/kvinnor??”

Men så enkelt är det som bekant inte. Om ”tjejer vore tjejer” och ”killar vore killar” (vad det ens betyder?!) och alla vore hetero samt glada och nöjda hade vi inte tjatat om genus. Om samhället dessutom vore jämställt och jämlikt hade vi inte heller tjatat om genus, eller om feminism. Och hade det inte funnits våldtäkter eller sexuella trakasserier eller utseendefixering eller sjukdomar kopplade till kroppshat så hade vi inte heller tjatat.

Att vara genusmedveten är liksom inte något intresse, det är inget som man kan välja att ”tro på” eller inte och det är inte heller en ”kul grej” att killar ska få ha klänning och tjejer ska få vara högljudda. Syftet är heller inte att rakt av göra tvärtom, så att tjejer till sist börjar begå en massa våldtäkter och killar plockar ut majoriteten av alla föräldradagar.

Det handlar om att skapa en bättre värld där alla får plats.

I förskoleåldern är det så enkelt. Adrian vet inte vilket kön han har, eller åtminstone inte vad ”kön” betyder och framför allt inte att könsorganet har något med (köns)identiteten att göra. Vissa dagar vill han ha tofs ”som Astrid”, andra dagar en Bamsetröja ”som Marcus” och han lägger förstås ingen värdering i det, han kopplar inte det ena namnet/den ena saken till att vara ”tjej” och de andra till att vara ”kille”. Han har alltmer börjat kategorisera människor i ”pappor”, ”människor”, ”mammor”, ”Karin” beroende på hur han tycker de ser ut, men utan värdering och heller inte alltid ”korrekt” utifrån mitt aningen mer normativa öga. När förstörs det där oförstörda sättet att se på andra människor, på attribut och olika handlingar, undrar jag? När kommer vårt barn börja dela in barn i ”pojkar” och ”flickor”, saker i ”pojkiga” och ”flickiga” och utifrån dessa uppdelningar vilja undvika vissa barn, vissa prylar, vissa lekar? Kommer han samtidigt komma underfund med att han själv är eller gör ”fel” på något sätt, och hur kommer han känna då?

Jag vet förstås inte, för Adrian är bara två och ett halvt. Nog har jag åtminstone en handfull goda exempel återberättade av genusmedvetna och jämställdhetsivrande föräldrar till barn i skolåldern och äldre, men jag behöver fler. Så, dela med er hörni!

(Eller, för all del, bjussa på era farhågor/dåliga exempel, så kan vi älta ihop…)

Ytterligare två normutmanande barnbokstips

Titt som tätt när vi är på biblioteket så dyker de upp, de där jättebraiga barnböckerna som inte konserverar en massa unkna könsnormer. På ett sätt är det bra att de bara ligger där hyfsat anonyma bland alla andra böcker, så att vem som helst kan råka låna dem, men samtidigt skulle jag ibland önska att det fanns särskilda hyllor eller åtminstone listor över ”genusgodkänd” eller allmänt ”normutmanande” litteratur. Eller hur? Jag är helt och hållet övertygad om att böckerna vi läser för våra barn har stor inverkan på deras syn på samhället, familjekonstellationer och andra människor och eftersom samhället i stort är så jäkla könsstereotypt och heteronormativt vill jag helst bara läsa böcker som utmanar normerna för Adrian. Normen lär vår unge översköljas av ändå liksom, på förskolan och när han slötittar på Barnkanalen.

De senaste två fina och normutmanande barnböckerna vi ramlade över var Syskondagen av Siri Ahmed Backström och Ellis blir mörkrädd av Siri Reuterstrand och Jenny Wik.”Syskondagen” handlar om en storasyster och en lillebror som får en hel dag för sig själva efter att lillebror kommit på att han inte vill gå till förskolan. Istället får lillebror följa med storasyster till skolan, sedan går de på café och till sist köper de precis de kläder de önskar sig, för pengarna som storasyster egentligen hade fått till en särskild klänning.Berättelsen utmanar normer om kön och familj på flera olika sätt. Varken lillebror eller storasyster följer normerna för hur en pojke respektive en flicka ska se ut och vara, syskonen har olika hudfärg utan att detta alls omskrivs och de verkar bo tillsammans med en ensamstående mamma som arbetar långa dagar, vilket innebär att storasyster och lillebror får klara sig en del själva. Det är en fin berättelse om syskonkärlek och vardag, som bara ”råkar” frångå stereotyperna, liksom. Jag gillade den, och Adrian också (även om den nog passar ännu bättre om ett år och senare).

”Ellis blir mörkrädd” fångade mitt öga på grund av förnamnet ”Ellis” just. Aha, tänkte jag: Ett könsneutralt namn, vad kan detta vara? Och jag hade rätt: Ellis könas inte någon gång i boken, eftersom författaren helt undviker att använda några pronomen när hon berättar om Ellis. Det vi får veta om Ellis är att hen lever tillsammans med sin pappa (bara), men eftersom det är hos morfar som Ellis ska övernatta så skulle man kunna tänka sig att det finns/har funnits en mamma någonstans. Eller så syftar ”morfar” på att det är pappans morfar, det förtäljer inte historien och står därmed fritt för läsaren att tolka, känner jag. Dessutom har ju inte barn någon koll på släktband och språk på det sättet, och en ”farfar” kan ju lika gärna vara en ”morfar” egentligen. Ni fattar. Den här boken lånade vi igår och jag har inte hunnit läsa den för Adrian än, men det är en trivsam och lagom spännande liten historia, så jag kan tänka mig att den går hem. När jag googlade på boken hittade jag för övrigt några ytterligare titlar om Ellis.

I mitt inlägg om biologi och sociala normer häromdagen kommenterade någon att just barnböcker allt oftare utmanar stereotyper, och det hade personen förstås rätt i. Det gäller dock fortfarande att leta aktivt för att inte falla i fällan ”jomen här finns ju faktiskt EN stark kvinnlig karaktär!” eller liknande. Dessutom måste sägas att just icke-heteronormativa barnböcker finns det betydligt färre av än böcker som vidgar synen på hur en flicka eller en pojke, en mamma eller en pappa är/får vara. Och… även om det ständigt dyker upp nya titlar så ligger de gamla böckerna kvar där i lådorna och barnen har liksom ingen koll på att ”den där boken skrevs för 30 år sedan och då var allt heeelt annorlunda!”

Vill du ha ett jämlikt samhälle? Sluta då häng upp dig på ”biologi”!

Att människor är olika är det nog få som förnekar. Män och kvinnor är olika, män och män är olika, kvinnor och kvinnor är olika, personer bortom dessa två kön är olika personer inom dessa två kön, samt förstås olika sinsemellan (med det lilla ”men”:et att vissa helt och hållet förnekar dessa individers existens?!).

Slutsats: Människor är olika varandra, helt enkelt.

Dock lever vi i ett samhälle som försöker få oss att tro att vi är lika. Eller nej, inte att vi alla är lika, men att vi är lika inom en av två könskategorier: Att män är lika varandra, att kvinnor är lika varandra – samt att dessa två kategorier är varandras motsatser och komplement. Detta försöker vårt extremt könsfixerade samhälle få oss att tro, och väldigt många av oss tror ju att det faktiskt är så. Vilket inte är så konstigt egentligen, för vi får lära oss tidigt att vi har en viss könstillhörighet samt att denna är viktig. Faktum är att det börjar redan innan vi föds, när vi ligger i magen och när folk runt omkring frågar vad det blir. Barnrummet inreds för att matcha könet, kläder införskaffas för att matcha könet och namn bestäms för att passa detsamma. När vi föds omtalas vi genast med ”han” eller ”hon” beroende på hur våra könsdelar ser ut och alla nya människor vi möter vill först och främst veta just vilka könsdelar vi har, innan de tar reda på något annat, innan de börjar interagera med oss, innan de köper oss kläder och leksaker i present. För så ser det ut i ett könsfixerat, ett könsbinärt samhälle. Könet, och att vi är antingen eller, är viktigt. Fundamentalt.

Och ja, dessa små bebisar växer som bekant sedan upp till barn. Barn som lär sig att pussas med barn som är av ”motsatt” kön och att de ska bjuda in barn av samma kön på kalas (mer om heterosexualitet och homosocialitet här). Barn som lär sig att snoppen respektive snippan avgör vilken sida av kläd- och leksaksbutikerna du ska välja, barn som lär sig att tjejiga saker är fjantiga och att killiga saker är coola. Och så vidare.

De flesta av oss är rätt duktiga på att rätta oss i leden och ser vi oss om när vi går på gatan möter vi till största delen ”manliga” män och ”kvinnliga” kvinnor samt väldigt ofta heterosexuella par och familjer. Ja, kanske är det så till och med att majoriteten trivs väldigt bra i sin vanligt förekommande könsroll och i sin sexualitet. Dock inte alla, och bara genom att iaktta människor vi möter på gatan kan vi inte alls veta vilka som går där och trivs och vilka som går där och anpassar sig så att kroppen nästan brister av obehag. Vad vi däremot vet är att de personer vi möter som vågar eller vars innersta helt enkelt tvingar dem att bryta mot det gängse mönstret genom att hålla sin partner av samma kön i handen eller som genom kläder eller frisyr avviker från normer rörande könsuttryck, dessa individer löper stor risk att utsättas för och har förmodligen någon gång utsatts för diskriminering, ifrågasättanden, kränkningar, hot, hån.

Vad vi dessutom vet är att även de kvinnor som går där och trivs, som känner sig stolta över att vara kvinnor på just precis det där sättet, som grupp är och blir diskriminerade i det här samhället, i den här världen. Dessa kvinnor tjänar förmodligen mindre pengar på sitt arbete än sina manliga partners, de tar förmodligen ett större ansvar för det obetalda hushållsarbetet, de tar ut fler föräldradagar och vabdagar än sina män, de får på grund av allt detta ut lägre pension, de löper betydligt större risk att bli utsatta för våld av sin manliga partner än tvärtom, de har förmodligen någon gång utsatts för sexuella trakasserier eller fått höra att de borde ”klä på sig”/”undvika den där stigen”/”våga ta mer plats”/”sluta vara så känslosam”…

För, tyvärr. Vi lever inte i ett jämställt eller jämlikt samhälle där alla människor har samma rättigheter och möjligheter, inte ens här i det underbara Sverige. Och självklart är en grund till detta att vi så beslutsamt delar upp, bemöter och värderar människor olika efter deras kön, deras könsorgan.

”Men såhär gör vi för att män och kvinnor ÄR olika!” utbrister biologistiska genusmotståndare gärna. För det första har dessa människor fel, för forskning (samt mitt alldeles eget öga) visar att det absolut inte är så enkelt att vi är två sorter och punkt. För det andra: oavsett vad så rättfärdigar inga biologiska könsskillnader (påstådda eller faktiska) att småflickor ska kläs som små dockor och att småpojkar ska inspireras att växa upp till empatilösa monster. Biologiska könsskillnader rättfärdigar inte att vi lever i ett samhälle som värderar manligt och kvinnligt, män och kvinnor olika och som dessutom osynliggör och kränker individer som inte kan eller vill leva upp till samhällets könskrav. Fattar ni det? Att plocka fram argumentet ”biologiska könsskillnader” håller inte, det fyller inget fruktbart syfte! Åtminstone om du på allvar vill ha ett jämställt samhälle…

Vill ni, biologistiska genusmotståndare, att män och kvinnor ska vara jämställda? Inse då att samhället skapar ojämställdhet genom att fostra oss och värdera oss olika.
Vill ni att män ska sluta ses som (och bete sig som) våldsverkande monster, oförmögna att tygla sina känslor? Inse då att förhållningssättet vi har redan till små pojkar kommer att påverka hur de ser på sig själva, på flickor och kvinnor samt deras förmåga till empati och eftertanke.
Vill ni att kvinnor ska kunna välja det yrke de vill utan att bli motarbetade eller utsättas för sexuella trakasserier? Inse då att det är vi som måste skapa de förutsättningar som krävs för att de ska kunna och slippa detta.
Vill ni att transpersoner och intersexuella ska åtnjuta samma rättigheter och ha samma psykiska hälsa som cispersoner? Inse då att även biologin (om vi alls ska tala om den…) är mer komplex än två olika, sinsemellan lika genuppsättningar och inse att vårt eviga tvåkönsskapande missgynnar den här gruppen något oerhört.
Vill ni att pojkar som gillar att leka med dockor och klä sig i rosa ska kunna göra detta utan att mobbas? Sluta då snacka om att biologin gör att pojkar ”är” på ett visst sätt.
Vill ni att homo- och bisexuella ska ha samma rättigheter och faktiska möjligheter som heterosexuella att leva ett bra liv? Sluta då poängtera det biologiska i mäns och kvinnors reproduktiva möjligheter och attraktion till varandra, eller inse åtminstone att biologin och attraktionen kan vara mer komplex utan att för den skull vara ”defekt”.

Är ni med? Skit i biologin. Den finns där, självklart är vi biologiskt olika OCH lika, självklart påverkar vår genuppsättning och våra hormonnivåer vilka vi är, hur vi ser ut, vårt temperament, våra egenskaper. Men. Biologin är inte allt. Och framför allt: Biologiska argument kan aldrig ursäkta ojämställdhet, ojämlikhet, kränkande behandling av minoriteter, normbrytare, kvinnor. Vi alla måste tro på och agera med tron på att det är vi människor som skapar vårt samhälle, med vårt intellekt och med vår vilja – det är först då det kommer hända något. På riktigt.

…och delar du fortfarande inte min uppfattning om att biologi är bullshit när vi snackar mänskliga rättigheter så kan du väl åtminstone erkänna följande: Att du inte vill ha jämställdhet och jämlikhet. Att du är mot hbtq-personers rättigheter. Att du tycker att personer som bryter mot könsnormer får skylla sig själva. Att du anser män vara empatilösa monster. Att du anser att kvinnor inte hör hemma i chefspositioner. Och så vidare. Då vet jag åtminstone att du har läst det jag har skrivit och att du och jag har fundamentalt olika syn på världen. Och: Att jag inte kommer vilja diskutera dessa frågor med dig alls, för det ger mig absolut ingenting.