”Vi är det mest jämställda landet i världen – sluta klaga!!!”

Utdrag ur barnklädersdebatten igen. Märk väl: barnkläder! Jag minns inte exakt hur diskussionen landade här, förmodligen någonstans då det ifrågasattes hur kläder kunde vara kopplade till barnuppfostran, jämställdhet och ja, så barkade det iväg helt enkelt. Hur som helst måste jag bara kommentera detta. Att använda ett argument som det ovan är bara så provocerande och otroligt dumt – och det är dessutom otroligt typiskt. Locket och skygglapparna på, noll ansvar läggs på mig som har det så himla bra (för vadå, har inte alla i Sverige det likadant som jag???).

Jag tänker nu tipsa om andra ”lika bra” och ”konstruktiva” argument till att sluta arbeta för en mer jämställd och jämlik värld:

– Du blir mobbad säger du? Utfryst av de andra barnen? Men du, på andra skolor finns det barn som blir öppet kränkta och slagna. Du ska vara glad att du inte blir det! Och förresten är det väldigt få som känner sig utanför på den här skolan, var glad för det!

– Du ska vara glad att det ändå går att anmäla våldtäkt i det här landet nu för tiden, det finns ju till och med kvinnojourer att vända sig till, och abort får du också göra. Tänk förr i tiden, då hade du kanske blivit anmäld, setts som en hora och levt i synd för alltid. Och ja, i vissa länder är ju abort fortfarande förbjudet.

– Varför har hbt-organisationer hållit på och klagat på det här med tvångssteriliseringar egentligen? Tänk i andra länder, där är det ju dödsstraff på att vara transsexuell, eller ja, hbt-person över huvud taget. Ni borde vara glada att få leva, liksom, och prövas för adoption får ni ju också (sen är det ju inte vårt fel att inget givarland är beredda att adoptera till hbt-personer)… och så vidare.

Om någon blev lite illamående nu ber jag om ursäkt. Men jag blir faktiskt rätt illamående när människor i det här landet, som ju har det så bra, inte kan kosta på sig att se bara två millimeter utanför sin lilla bubbla. Vi – om några! – borde verkligen kunna lägga lite tid och kraft på att göra vårt samhälle ännu bättre, just eftersom vi ändå kommit en bit på väg.

Och jag håller med, vilka färger ditt barn har på kläderna är en pyttefråga i sammanhanget – men om du inte orkar anstränga dig för ökad jämlikhet och jämställdhet på något annat sätt, så är ju kläderna ett enkelt sätt att förändra synen på flickor som söta och pojkar som aktiva. Eller ja, att flytta fokus från utseende och könstillhörighet till barnet, och på samma gång faktiskt bidra till att dina barn får lika förutsättningar i livet, genom att de bemöts, tillåts se ut och utvecklas som de individer de är, inte utifrån sitt biologiska kön.

Att göra något ordentligt eller att skita i det #2

Ibland är det bra att vara en all in-personlighet, för det kan ta en rätt långt i livet, både i stort och smått.

Jag har under åren till exempel (utan inbördes ordning):

– skrivit två jäkligt bra C-/kandidatuppsatser vid universitetet
– lyckats träffa de flesta av mina största idoler (kan också bero på ”valet” av idoler)
– fångat en svårfångad kvinna och gift mig med henne
– föreläst om hbt-frågor för personal och studenter på diverse högskolor
– blivit spinningledare på Friskis&Svettis

Nackdelen är att motsatsen till all in är all out – och när jag inte längre har så mycket tid, möjlighet, ork eller bara inte lyckas med det jag vill… Då struntar jag i det. Inte alltid medvetet egentligen, det bara blir så. Jag vill inte göra saker halvdant helt enkelt.

Konsekvenser i urval:

– jag har mängder av påbörjade romaner i lådor samt på disketter (!) i barndomsrummet
– jag spelar inte teater alls sedan jag vid tredje försöket nekades inträde på Teaterhögskolan
– jag har inget körkort (ett projekt jag la ner redan vid 16,5 års ålder, när jag tröttnade på att övningsköra)
– jag tränar inte längre, utöver de enstaka pass jag leder själv

Just träningen är en rätt ledsam historia, faktiskt. Innan jag blev gravid var jag inne i värsta bra träningsflowet – ledde två till tre egna pass i veckan, joggade, tränade styrka och var helt enkelt i toppform. Blev gravid och var fast besluten om att japp, jag ska bli en sån där tränande gravid kvinna! Men – den gravida kroppen ville hellre att jag skulle må apilla, vara så fruktansvärt jäkla trött plus att min hjärna fick en massa ångest över att för stor ansträngning skulle döda bebisen.

Jag fick aldrig någon glow som gravid. Jag kände mig aldrig stark, frisk eller oövervinnerlig. Jag var bara trött, förbaskat illamående och hade ligamentspänningar.

Sedan föddes barnet, nu har det gått 1,5 år och inte har väl jag hittat tillbaka till något all in träningsflyt. Gråzoner och ”träna lite lagom för att må bra” är tyvärr inte min grej – och då blir resultatet ond rygg, platt rumpa och ett ständigt malande dåligt samvete. Dumt egentligen, jag vet ju att det är bättre att träna hemma tio minuter varannan dag än inget alls – men det är så himla svååårt att hitta motivationen.

Idag ska jag i alla fall på cirkelfys. Och jag ska en gång för alla försöka bli bra på det här med ”lite lagom”.

Det kanske också är något man kan göra all in?

Idag fyller förresten min blogg en månad – och tänk, för exakt en månad sedan hade mitt allra första blogginlägg exakt den här titeln…! Det måste betyda något!

Nej, det går inte att skylla på normkritiken (säg tack istället!)

Okej, jag ska försöka att fatta mig kort nu. Eller i alla fall extremt tydligt, så att du som eventuellt är mot normkritik, genustjafs och argsinta feminister ändå ska orka läsa hela vägen (eller trampade jag någon på tårna nu? Bra utgångsläge… Puh, jag kan liksom inte låta bli).

Många som missförstått det här med genustänk, normkritik eller för den delen feminism, vill gärna tro att ojämlikhet i samhället går att skylla på just dessa företeelser. Till exempel har vi det faktum att pojkar på en generell nivå halkar efter flickorna i skolan. Jag håller mig till det exemplet, så det blir tydligt.

Statistiken visar att pojkar läser sämre, har svårare att koncentrera sig och får lägre betyg än flickor. Detta menar många anti-genusmänniskor (jämställdister, biologister eller vad de nu vill kalla sig) har att göra med att vi pedagoger ser för lite till de biologiska skillnaderna mellan flickor och pojkar. Att skolan anpassas för flickorna och att pojkarna därmed inte hänger med. Beviset? Ja, statistiken förstås, samt att det uttryckligen står i läroplanen att vi ska jobba med att motverka traditionella könsmönster. 1 + 1 = 2, enkel matematik.

Men ser ni, så enkelt är det inte. För det första så saknas i mångt och mycket genuskompetens och normkritisk kompetens i skolorna – överlag arbetar inte pedagoger med detta särskilt mycket alls, skulle jag vilja påstå, och om de gör det så ofta på ett självtolkat vis som kan bli fel (lärare har som bekant en hel del måsten på sitt bord, och likabehandlingsfrågan prioriteras sällan).

För det andra så är inte alla pojkar biologiskt lika varandra och inte flickorna heller – och det är snarare där skon klämmer, skulle jag i egenskap av genusmedveten och normkritisk lärare, vilja påstå. Skolan och undervisningen innehåller för lite normkritik helt enkelt, och därför ställs ibland högre krav på flickor och lägre krav på pojkar.

Jag kan illustrera detta med en bild:

Du har en klass med tio pojkar och tio flickor i. Vid avslutningen i nian tilldelas sju av pojkarna E eller D i svenska (de två lägsta, men ändå godkända betygen), två stycken kanske får C och en har presterat ett B eller till och med ett A. Vänder du dig sedan och tittar på de tio flickorna så ser bilden lite annorlunda ut – för där kanske tre stycken nått E eller D, fyra har C och tre har B eller A. Vad säger då statistiken? Jo, att pojkar presterar sämre, generellt sett.

Men om du stannar upp ytterligare och synar hela pojkgruppen så är det ändå en rätt brokig skara som står framför dig – för allihop har inte E eller D, det finns faktiskt några som har presterat högre. Därför kan du inte säga att undervisningen måste anpassas till ”pojkars sätt att tänka” eller att pojkar ”rent biologiskt” har svårare för att lära sig saker och få höga betyg – det vore att säga att tre av pojkarna inte är några pojkar (eller?).

Hur tänker då normkritikern, som ju ser till hur alla sociala normer påverkar människor, bland annat de gällande kön? Vi väljer att inte prata bort eller ens förklara den lite ”sämre” prestationen i termer av ”ja, pojkar har det inte lika lätt med läsningen/reflektionen/analysen” utan vi ser till helheten, den enskilde individen och dess förutsättningar – vilka kan vara kopplade till alltifrån biologiskt kön till socioekonomisk bakgrund, föräldrarnas modersmål – eller varför inte elevens tidigare upplevelser av skolan, eventuella lässvårigheter och – förstås! – förväntningar och invanda beteenden utifrån sin könstillhörighet.

Med en högre grad av normkritisk och/eller genuskompetens är jag övertygad om att vi kan sudda ut åtminstone vissa av de där generella skillnaderna mellan pojkar och flickor – utan att, som nu, använda standardiserade prov som kräver ett högre antal rätt av flickan för att hon ska få samma poäng som pojken (prov som definitivt inte har utformats av en normkritiker).
För på vilket sätt gynnar det pojkar att bli bättre i skolan?

Mer om detta med statistik kontra enskilda individer:
Att köna leder inte direkt till någon förändring.
På tal om det här med kön…

Lösenordsskyddad: Föräldraskapets baksida…

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Kläder och utseende är väl ingen stor grej – bara du ser till att följa normen

Jag visste ju på förhand att frågan om könsstereotypa vs. könsneutrala barnkläder skulle väcka stor uppmärksamhet, för folk tycks aldrig tröttna på att försvara sina döttrars rätt att bära klänning och sina söners rätt att inte göra det (trist bara att debatten alltid fastnar där – i den rosa klänningen…).

Men trots att detta debatterats i all oändlighet, så är det intressant att iaktta hur argumentationen förs, i synnerhet hos de så kallade genusmotståndarna, eller stereotypfrämjarna/könsnormsförsvararna om man så vill – de är nämligen riktiga hejare på att göra egna tolkningar av vad ”genuspedagogik” och ”normkritik” är för något, och har inte heller någon som helst lust att få svar på vad det egentligen innebär:

Liknande resonemang har förts om feminism i kommentarsfälten till de större och mer inflytelserika bloggarna den senaste tiden, först i samband med att kändisar som Mia Skäringer och Maria Lundqvist tog avstånd från feminismen på bästa sändningstid och sedan efter att superinne bloggerskan Foki skrev ett anti-feministiskt, eller snarare ett ”jag har missförstått vad feminism är för nåt”-inlägg häromdagen. Just det tänker jag inte fördjupa mig i just nu, för det har andra gjort så bra (t.ex. Moralfjant, flat-feministen Fanny och Katta Kvack), men jag nämner det, eftersom tendenserna liknar varandra och allt hänger ihop:

Människor är otroligt beroende av kategoriseringar, vi mår bra av det, och vi tycker att det känns mycket obehagligt om någon kommer och försöker ändra i våra allra mest grundläggande uppfattningar – t.ex. rörande kön. Kön är nämligen den absolut viktigaste, mest fundamentala kategorin för de flesta av oss: Vet vi inte vilket kön en person har, blir vi osäkra på hur vi ska bemöta personen, och kommer en person emot oss, som vi tolkar tillhöra ”det ena” könet, men som bär kläder eller visar sig ha en röst som överensstämmer med ”det andra” könet, ja, då blir vi förvirrade – och vissa även äcklade eller förbannade.

Eftersom de allra flesta väljer, medvetet eller omedvetet, att följa könsnormerna, så ses normbrott av många som avvikelser, ”statements” eller onödiga och rentav obehagliga överraskningar. Och i dessa två diskussioner, om barn/genus och feminism, är det framför allt följande som människor upprörs/förfasar sig över:
1. föräldrar som använder sina barn som ”statements” eller vapen i en jämställdhetsdebatt (att de själva gör ”statements” när de väljer att följa könsnormerna är det ingen som tänker på)
2. pojkar (och män för den delen) i klänning
3. kvinnor som inte rakar sig under armarna/inte sminkar sig

Några har frågat mig varför ”vi genusfanatiker” envisas med att blanda in barnuppfostran, bemötande, förväntningar och frågan om jämställdhet i diskussionen om barnkläder, och en person gjorde också tydligt att visst, jämställdhetsdebatten är viktig – men just det här med kläder känns inte som den viktigaste frågan:

Absolut, jag håller med. Men rent uppenbart, utifrån det jag skrivit ovan samt utifrån mina iakttagelser både av barnklädersdiskussionerna på familjeliv.se och alla anti-feministers ilska mot kvinnor som inte följer skönhetsidealen – så är kläder och utseende något som har betydelse OCH något som starkt kan kopplas samman med bemötande, förväntningar och jämställdhet.

Varför skulle annars detta behov av att försvara prinsessklänningar och rakade armhålor vara så oerhört starkt?

***

Tidigare inlägg på samma tema/med samma utgångspunkt:
Om jag bestämmer nu – hur ska han kunna bestämma sen?
Att vara genusmedveten handlar inte om att förbjuda

Idag blir det storstädning

Alltså, nej, jag ska inte storstäda vårt hem. Jag lovar att jag även kommer att storstäda hemmet under den här sportlovsveckan – skam vore väl annars – men just idag syftar jag på bloggen.

Mina kategorier är inte helt optimala, jag blir själv förvirrad när jag ska kategorisera in det jag skriver – så hur förvirrade blir då inte läsarna? Eller visst, alla kanske inte bryr sig om vilken kategori just det eller det fantastiska inlägget tillhör – men ändå. Och de olika widgetsarna (funkar i bestämd form plural?) är inte heller klockrena. Jag måste fixa och dona, lägga till, styra upp och ordna ett och annat, helt enkelt. Om jag lyckas, vill säga.

Om någon har ett superdupertips på kategorinamn som skulle passa bra, eller andra bra tips – bring it on! Jag är ingen hejare på det som inte rör skrivandet.

Nästa steg blir att skaffa en snygg, personlig header (heter det väl?) och sedan får vi se…

Du som råkar kika förbi idag: Ursäkta röran – jag bygger om, för att använda ett slitet gammalt uttryck. Men först ska jag avnjuta frukost nummer  två i betydligt större lugn och ro än frukost nummer ett, som jag slängde i mig på tre sekunder i sällskap med minihuliganen.

Matbloggskomplex?

Jag slutar aldrig hoppas att Olivia Benson ska komma ut

Igår kväll efter Bones zappade vi planlöst bland kanalerna och tänka sig – Law & Order SVU var tillbaka i tablån! Ordningen återställd efter otaliga veckor av tomhet och total förvirring! Jag bloggade för ett tag sedan om min, tja, besatthet för vissa kvinnor och att Mariska Hargitay som Olivia Benson är en av dessa för tillfället utvalda.

När jag var sisådär 13-14 år, strax efter Fucking Åmål-hysterin (ja, jag ingår i den kategorin flator som tydligt kan koppla samman Fucking Åmål-filmen med sin komma på- och komma ut-process) försökte jag hitta – och hittade – homovibbar överallt, och de tv-serier och filmer i vilka det faktiskt fanns en tvättäkta lesbian, eller åtminstone en bitjej som kanske pussade en annan tjej någon enstaka gång, dem spelade jag in på studs.

Jag var ju trots allt alldeles ensam om att vara en sån där tjej som blev kär i tjejer (och just vid den tidpunkten i min stackars tysklärare), och jag kunde knappast prata om det med fler än två kompisar, även om en av dem passande nog just hade börjat engagera sig vänsterpolitiskt och feministiskt, och därmed tyckte att det var helt perfekt med en lesbisk kompis.

Nåväl. VHS-samlingen med inspelade lesbiska klipp växte och växte och de slets sakta men säkert ut, eftersom jag gång på gång spolade banden fram och tillbaka. Numera samlar jag inga VHS-klipp, men jag har en jäkla massa dvd-filmer – så den som letar efter något lesbiskt (mainstream eller lite mer finlir) får gärna komma hit och botanisera.

Och jag erkänner villigt att en av anledningarna till att Olivia Benson för tillfället är min favoritkaraktär i Law & Order (och i tv-serier generellt), det är att hon är potentiell flata. Det bara är ju så, hon har liksom allt – och jag vet att många fans runt om i världen undrar samma sak: När ska hon komma ut egentligen?

I gårdagens avsnitt flög hon iväg tillsammans med en mystic lover, och trots att handen, som var det enda man fick se av personen, såg misstänkt bred och hårig ut så tänker jag inte sluta hoppas.

(Och tänk egentligen, detta måste vara en av de positivare sidorna med att inte vara hetero. För som hetero, hur svårt är det att hitta heterosexuella ”förebilder” eller referenser, på tv och i film? Hur ofta sitter man och funderar och försöker läsa in heterosexuella vibbar i karaktärernas personlighet och beteenden? Det är lite som när barn får allt de pekar på – då slutar saker kännas intressanta och spännande, de blir bortskämda och uttråkade. Som hetero är man ju rätt bortskämd – och kanske även lite uttråkad? Tja, det var bara en extra analys såhär på måndagskvällen, den bjussar jag på.) 

Lösenordsskyddad: Den här mamman behöver lite lugn och ro ibland

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Om du vill gilla mig…

…så finns jag, eller snarare min blogg, numera på facebook. Värsta grejen! Alla vill inte bli jagade via mail, alla vill inte signa upp på bloglovin – men alla vill läsa min blogg och alla har facebook (jo?), så atteee… Varför tveka?

Mina Sanna Ord heter sidan.

Välkommen!

Ps. Jag gillar gärna dig också, om du har en bra blogg eller liknande. Bjud in mig!

Att vara genusmedveten handlar inte om att förbjuda

Nu har de två diskussionerna som jag startade på familjeliv.se igår både hunnit ta fart och gå över alla gränser. Det är fascinerande hur just kombinationen genus, barn och kläder alltid resulterar i en så otroligt het debatt! Folk blir verkligen upprörda ända in i märgen – det är som om jag, och andra med samma åsikt som jag, inkräktar på deras liv och försöker ta ifrån dem deras egen könsidentitet!! 

Jag lovar. Det är inte det jag vill.

Att vara genusmedveten handlar nämligen inte om att förbjuda – utan precis tvärtom: Om att tillåta. Att däremot aktivt reproducera de starka könsnormer som finns i vårt samhälle och motsätta sig allt som har med ”genusdiskussionen” att göra – det är att förbjuda och begränsa.

”Men vadå, bara för att jag klär min dotter i rosa och spets, och köper blått och spiderman till min son, betyder inte det att jag förbjuder dem att ta på sig vad de vill!” protesterar vissa, och lägger i nästa andetag till: ”Men jag vill ju inte heller att min son ska bli mobbad eller så om han tar på sig något tjejigt, för man vet ju hur det kan vara…”

De flesta som röstat i mina trådar väljer att klä sina barn könsstereotypt för att 1.barnen ska se ut som flickor/pojkar (det är ju så himla jobbigt för folk att behöva fråga!) och 2. för att kvinnor/män klär sig i kvinno-/manskläder. Många har valt ”annat” och motiverar sig till exempel genom att de försöker hitta könsneutrala kläder, men det finns inget att välja på (VA?) eller att de (kvinnorna) gärna skulle klä sitt barn lite mer könsneutralt, men att de inte får för sina män. Vissa motiverar sig också med att de själva är väldigt förtjusta i rosa och spetsar och att de enbart därför klär sina döttrar i det (antar att de skulle klä en son likadant då…?).

Mitt mål med de här trådarna är inte att tillrättavisa någon på ett otrevligt sätt eller slå fast att ”folk är dumma i huvudet”, för det tycker jag inte. Men jag önskar att uttalanden som ”ska alla vara könlösa till slut eller?”, ”varför ska ni förbjuda rosa?”, ”flickor är flickor och pojkar är pojkar!!” och ”jag tänker inte använda mitt barn som vapen i en jämställdhetsdebatt!” ska upphöra och att folk ska begripa vad genuspedagogik, genusmedvetenhet och normkritik handlar om, innan de uttalar sig.

Allting är inte frid och fröjd med jämställdheten i vårt samhälle. Kvinnor och män har inte samma förutsättningar – och transpersoner har definitivt inte samma förutsättningar som cispersoner*. Det går generellt sett inte lika bra för tjejer och killar i skolan. Tjejer och kvinnor har mycket större press på sig att prestera väl i skola och arbetsliv, se bra ut, åldras långsamt och vara behagande och moderliga – medan killar och män har press på sig att ta för sig, tjäna mycket pengar, vara starka, aktiva och hårda som sten.

Alla kan inte leva upp till detta, alla vill inte leva upp till detta och alla lever inte upp till detta. Men normer skapar strukturer, maktordningar, hierarkier som för en enskild individ inte är så lätta att bryta; för den som bryter, avviker, går sin egen väg – medvetet eller oavsiktligt – blir bestraffad, ses som irriterande, obehaglig, rentav onormal – och det vill väl ingen?

De flesta som deltar i diskussionen ser jämställdhet som en självklarhet, och alla vill att deras barn växer upp till självständiga individer. Men många förstår uppenbarligen inte att allt hänger ihop och att sådana saker som hur vi klär våra barn, hur vi talar till dem, vilka fritidsaktiviteter vi uppmuntrar dem att välja och hur väl vi tror att de kommer lyckas i skolan faktiskt påverkar deras beteende, deras syn på sig själva och på omvärlden.

Och de som nu ändå inte tror på det här resonemanget eller på social påverkan alls, utan som hävdar att kvinnor och män är ofantligt olika varandra i grunden, att kön och könsroller är rent biologiska fenomen och att genuspedagogik bara är trams som aldrig kommer förändra något –  varför ska de ens delta i debatten? Vad har de att vara ”oroliga” för?

* cis-person, att ha ett ”linjärt kön”, dvs. att juridiskt, biologiskt, socialt och självupplevt kön stämmer överens med varandra.