Tag Archives: kvinnligt

Vill du ha ett jämlikt samhälle? Sluta då häng upp dig på ”biologi”!

10 Mar

Att människor är olika är det nog få som förnekar. Män och kvinnor är olika, män och män är olika, kvinnor och kvinnor är olika, personer bortom dessa två kön är olika personer inom dessa två kön, samt förstås olika sinsemellan (med det lilla ”men”:et att vissa helt och hållet förnekar dessa individers existens?!).

Slutsats: Människor är olika varandra, helt enkelt.

Dock lever vi i ett samhälle som försöker få oss att tro att vi är lika. Eller nej, inte att vi alla är lika, men att vi är lika inom en av två könskategorier: Att män är lika varandra, att kvinnor är lika varandra – samt att dessa två kategorier är varandras motsatser och komplement. Detta försöker vårt extremt könsfixerade samhälle få oss att tro, och väldigt många av oss tror ju att det faktiskt är så. Vilket inte är så konstigt egentligen, för vi får lära oss tidigt att vi har en viss könstillhörighet samt att denna är viktig. Faktum är att det börjar redan innan vi föds, när vi ligger i magen och när folk runt omkring frågar vad det blir. Barnrummet inreds för att matcha könet, kläder införskaffas för att matcha könet och namn bestäms för att passa detsamma. När vi föds omtalas vi genast med ”han” eller ”hon” beroende på hur våra könsdelar ser ut och alla nya människor vi möter vill först och främst veta just vilka könsdelar vi har, innan de tar reda på något annat, innan de börjar interagera med oss, innan de köper oss kläder och leksaker i present. För så ser det ut i ett könsfixerat, ett könsbinärt samhälle. Könet, och att vi är antingen eller, är viktigt. Fundamentalt.

Och ja, dessa små bebisar växer som bekant sedan upp till barn. Barn som lär sig att pussas med barn som är av ”motsatt” kön och att de ska bjuda in barn av samma kön på kalas (mer om heterosexualitet och homosocialitet här). Barn som lär sig att snoppen respektive snippan avgör vilken sida av kläd- och leksaksbutikerna du ska välja, barn som lär sig att tjejiga saker är fjantiga och att killiga saker är coola. Och så vidare.

De flesta av oss är rätt duktiga på att rätta oss i leden och ser vi oss om när vi går på gatan möter vi till största delen ”manliga” män och ”kvinnliga” kvinnor samt väldigt ofta heterosexuella par och familjer. Ja, kanske är det så till och med att majoriteten trivs väldigt bra i sin vanligt förekommande könsroll och i sin sexualitet. Dock inte alla, och bara genom att iaktta människor vi möter på gatan kan vi inte alls veta vilka som går där och trivs och vilka som går där och anpassar sig så att kroppen nästan brister av obehag. Vad vi däremot vet är att de personer vi möter som vågar eller vars innersta helt enkelt tvingar dem att bryta mot det gängse mönstret genom att hålla sin partner av samma kön i handen eller som genom kläder eller frisyr avviker från normer rörande könsuttryck, dessa individer löper stor risk att utsättas för och har förmodligen någon gång utsatts för diskriminering, ifrågasättanden, kränkningar, hot, hån.

Vad vi dessutom vet är att även de kvinnor som går där och trivs, som känner sig stolta över att vara kvinnor på just precis det där sättet, som grupp är och blir diskriminerade i det här samhället, i den här världen. Dessa kvinnor tjänar förmodligen mindre pengar på sitt arbete än sina manliga partners, de tar förmodligen ett större ansvar för det obetalda hushållsarbetet, de tar ut fler föräldradagar och vabdagar än sina män, de får på grund av allt detta ut lägre pension, de löper betydligt större risk att bli utsatta för våld av sin manliga partner än tvärtom, de har förmodligen någon gång utsatts för sexuella trakasserier eller fått höra att de borde ”klä på sig”/”undvika den där stigen”/”våga ta mer plats”/”sluta vara så känslosam”…

För, tyvärr. Vi lever inte i ett jämställt eller jämlikt samhälle där alla människor har samma rättigheter och möjligheter, inte ens här i det underbara Sverige. Och självklart är en grund till detta att vi så beslutsamt delar upp, bemöter och värderar människor olika efter deras kön, deras könsorgan.

”Men såhär gör vi för att män och kvinnor ÄR olika!” utbrister biologistiska genusmotståndare gärna. För det första har dessa människor fel, för forskning (samt mitt alldeles eget öga) visar att det absolut inte är så enkelt att vi är två sorter och punkt. För det andra: oavsett vad så rättfärdigar inga biologiska könsskillnader (påstådda eller faktiska) att småflickor ska kläs som små dockor och att småpojkar ska inspireras att växa upp till empatilösa monster. Biologiska könsskillnader rättfärdigar inte att vi lever i ett samhälle som värderar manligt och kvinnligt, män och kvinnor olika och som dessutom osynliggör och kränker individer som inte kan eller vill leva upp till samhällets könskrav. Fattar ni det? Att plocka fram argumentet ”biologiska könsskillnader” håller inte, det fyller inget fruktbart syfte! Åtminstone om du på allvar vill ha ett jämställt samhälle…

Vill ni, biologistiska genusmotståndare, att män och kvinnor ska vara jämställda? Inse då att samhället skapar ojämställdhet genom att fostra oss och värdera oss olika.
Vill ni att män ska sluta ses som (och bete sig som) våldsverkande monster, oförmögna att tygla sina känslor? Inse då att förhållningssättet vi har redan till små pojkar kommer att påverka hur de ser på sig själva, på flickor och kvinnor samt deras förmåga till empati och eftertanke.
Vill ni att kvinnor ska kunna välja det yrke de vill utan att bli motarbetade eller utsättas för sexuella trakasserier? Inse då att det är vi som måste skapa de förutsättningar som krävs för att de ska kunna och slippa detta.
Vill ni att transpersoner och intersexuella ska åtnjuta samma rättigheter och ha samma psykiska hälsa som cispersoner? Inse då att även biologin (om vi alls ska tala om den…) är mer komplex än två olika, sinsemellan lika genuppsättningar och inse att vårt eviga tvåkönsskapande missgynnar den här gruppen något oerhört.
Vill ni att pojkar som gillar att leka med dockor och klä sig i rosa ska kunna göra detta utan att mobbas? Sluta då snacka om att biologin gör att pojkar ”är” på ett visst sätt.
Vill ni att homo- och bisexuella ska ha samma rättigheter och faktiska möjligheter som heterosexuella att leva ett bra liv? Sluta då poängtera det biologiska i mäns och kvinnors reproduktiva möjligheter och attraktion till varandra, eller inse åtminstone att biologin och attraktionen kan vara mer komplex utan att för den skull vara ”defekt”.

Är ni med? Skit i biologin. Den finns där, självklart är vi biologiskt olika OCH lika, självklart påverkar vår genuppsättning och våra hormonnivåer vilka vi är, hur vi ser ut, vårt temperament, våra egenskaper. Men. Biologin är inte allt. Och framför allt: Biologiska argument kan aldrig ursäkta ojämställdhet, ojämlikhet, kränkande behandling av minoriteter, normbrytare, kvinnor. Vi alla måste tro på och agera med tron på att det är vi människor som skapar vårt samhälle, med vårt intellekt och med vår vilja – det är först då det kommer hända något. På riktigt.

…och delar du fortfarande inte min uppfattning om att biologi är bullshit när vi snackar mänskliga rättigheter så kan du väl åtminstone erkänna följande: Att du inte vill ha jämställdhet och jämlikhet. Att du är mot hbtq-personers rättigheter. Att du tycker att personer som bryter mot könsnormer får skylla sig själva. Att du anser män vara empatilösa monster. Att du anser att kvinnor inte hör hemma i chefspositioner. Och så vidare. Då vet jag åtminstone att du har läst det jag har skrivit och att du och jag har fundamentalt olika syn på världen. Och: Att jag inte kommer vilja diskutera dessa frågor med dig alls, för det ger mig absolut ingenting.

Annonser

Jag vill inte vara en ”stark” kvinna, jag vill vara en kvinna – eller ännu hellre: En människa

8 Mar

Idag är det Internationella Kvinnodagen. Ni vet, den där dagen då ni absolut inte ska gratulera kvinnor ni möter, utan istället uppmärksamma kampen för kvinnors ökade rättigheter och möjligheter i samhället. Och jag påminner er: Det handlar om alla kvinnor, oavsett ålder, hudfärg, ursprung, funktionalitet, sexualitet, cis eller trans, personlighet… jag tror ni kommer fatta vad jag menar när ni har läst klart, om  inte annat.

Jag vill så gärna skriva något en dag som denna, och när jag scrollar bland mina halvfärdiga bloggutkast kommer jag att tänka på förra torsdagen, när jag hade en hel dag och kväll i Berlin att på egen hand fördriva innan flyget skulle gå kl. 21.25. Jag bestämde mig för att gå på bio, och allra helst en tysk film nu när jag ändå var i Tyskland. Just när jag kom på idén befann jag mig på Potzdamer Platz och jag hade läst om att moderna jättebiografen IMAX var värd ett besök, så jag slank in för att spana in utbudet – och möttes av följande:
image image Män. Män, män, män. Och här och var en eller rentav två kvinnor. Kvinnan eller kvinnorna i berättelsen, ni vet de där som blivit castade främst för att de är kvinnor och för att de ska spela kvinnor: Modern, systern, horan, den utsatta kvinnan, den starka kvinnan. Medan de tio, tolv eller tjugo männen med talroller castats av andra skäl. För att de är män, givetvis, men inte för att spela män, utan för att spela en roll: Officeren, soldaten, familjens överhuvud, slaven, kompisen, grannen, playern, statschefen, nyhetsankaret… ni vet, en massa olika roller, som bara ”råkar” vara män.

Jag hade verkligen inte lust att se någon av dessa filmer. Ingen lust alls. Senare har jag förstått att vissa av dem absolut är sevärda, exempelvis ”12 years as a slave”, men just det där mansuppbådet är jag så fruktansvärt trött på. Och det spelar ingen roll att det finns en betydande kvinnoroll i filmen och att det (dessutom!) är en stark kvinna – för jag vill inte se mansfilmer med enstaka (starka) kvinnor i: Jag vill se filmer där kvinnor är människor, där de spelar betydelsefulla roller, inte kvinnor. Förstår ni? Det är dock inte särskilt vanligt, om vi inte söker oss till genrer som klassas som ”kvinnofilmer”, ”tjejfilmer”, ni vet sådana som handlar om kärlek och romantik och som ändå alltid kretsar kring att den kvinnliga huvudrollen ska hitta sin drömsnubbe.
image

Okej, just den här jag har inte sett. Men fördomarna väcks på studs.

Filmer som ”råkar” bestå av övervägande kvinnoroller och där män spelar en relativt liten (mans)roll finns knappt, eller: De syns sällan i de största biosalongerna och de vinner extremt sällan en Oscar för bästa film. Se exempelvis detta inlägg av Joakim Jakobsson // Genustestet som behandlar just Oscarsgalan och representationen av män och kvinnor.

Samma mönster återkommer dessutom i barnfilmer och i barnlitteratur. Vi har här hemma ramlat över flertalet barnböcker där merparten av karaktärerna ”av en slump” omnämns som ”han” eller tilldelas ett mansnamn, medan det finns en figur som kallas ”hon”, och oftast är det mamman, mormodern, dockan eller kanske kon, om historien handlar om djur. I senaste Bamsefilmen får vi möta otaliga manliga namngivna karaktärer, medan den i stort sett enda betydelsefulla kvinnorollen är Nalle-Majas. Och visst, hon har stor betydelse i berättelsen – men det är just det: Hon spelar den starka tjejen, och dessutom ”dottern”, vilket inte är en slump.

Den här bilden möts man för övrigt av när man läser en av de mer nytryckta Bamseböckerna:
image 23 manliga karaktärer (det är pappor, kusiner, skurkar, snällisar, kompisar, fegisar, kloka och modiga), 6 kvinnliga (varav tre stycken är mammor och två är döttrar). En slump? Nej, absolut inte. Det är så det fungerar: Det finns olika figurer/karaktärer/roller och så finns det kvinnliga figurer/karaktärer/roller, och de sistnämnda är dessutom ofta (om vi tar exempel som Bilar, Roboten Rob, Byggare Bob…) röd- eller rosafärgade och inte sällan hyfsat framträdande. Det ska synas att det rör sig om en kvinnlig karaktär, helt enkelt, trots att eller just för att de är i minoritet.
image image

Hoho, var är alla kvinnliga figurer?

Som sagt, det är Internationella Kvinnodagen idag och den är inte till för att gratulera eller ”uppmuntra” våra kvinnliga vänner, våra mammor, systrar eller mormödrar – den är till för att fortsätta kampen för att kvinnor ska ses som människor i det här samhället, för att vi ska få och kunna delta på samma villkor som män, för att vi inte ska behöva vara ”en stark kvinna” för att få vara med: Vi (kvinnor m.fl.) ska bara få vara på lika villkor som alla andra (män). Vissa tycks tro att vi redan är där och vissa tycker att det är löjligt att påpeka representation på det sätt som jag just har gjort (vadå, det finns ju tjejer med? Vadå, om filmer om/av kvinnor inte vinner en Oscar är det väl för att de är sämre? Vadå, kvinnor är faktiskt oftare de som bestämmer i hemmen! osv. osv. i all oändlighet…).

…men vet ni, det är inte löjligt. Självklart påverkar det våra barn att hela tiden mötas av ”han”, mansnamn och manliga ansikten när de ser på tv, läser böcker eller passerar filmaffischer: Pojkar får för sig att de är majoritet, att de är något viktigare och missar möjligheten att lära sig identifiera sig med kvinnliga karaktärer och bilder som inte föreställer män,. Flickor får för sig att de är minoritet, att filmer och böcker om dem endast är till för dem och lär sig att identifiera sig med och intressera sig för karaktärer av annat kön än de själva. Alla får lära sig att ”han” är ett mer ”neutralt” pronomen än ”hon” och att de manliga attributen och intressena är mer tillgängliga för alla än de kvinnliga. Personer mellan eller bortom de juridiskt tillgängliga könskategorierna osynliggörs helt.
Det är liksom så de skapas och återskapas: könsdikotomin, maktobalansen, ojämställdheten. Bland annat på detta sätt.

(Och för den som undrar gick jag på bio till slut i alla fall. Det blev en tysk film om manlig vänskap, med budskapet att alla män innerst inne vill leva farligt (bl.a. testa droger och att råna en bank) och att alla kvinnor innerst inne älskar hårda män som bryter mot lagen. De kvinnliga karaktärerna bestod av frun/mamman och horan/flickvännen. De var alla cis, vita, heterosexuella och saknade synliga funktionsnedsättningar. Förstås.)

(Tips: Efter att eller samtidigt som ni till leda räknar och analyserar kvinnliga och manliga karaktärer i filmer och böcker kan ni göra detsamma fast utifrån hudfärg, funktionalitet, sexualitet m.m. Intressant eller bara deprimerande – avgör själva.)

Tänk om jag skulle ha inställningen att mammor och söner aldrig kan bygga upp en riktigt nära relation?

28 Nov

image

image

image

imageOvanstående konversation ägde rum i kommentarsfältet inne hos Oxhen, under det mycket flitigt delade inlägget ”Pojkar” där kloka Oxhen en gång för alla uppmanar oss vuxna att ta ansvar för våra barn – och främst våra pojkar! – genom att inte avfärda deras normativt pojkiga beteende med att ”de är pojkar” utan att istället aktivt börja arbeta för jämställdhet och mot destruktiva könsnormer. Nej, hon skriver inte ordagrant så, men jag vet att det är det hon menar och jag tänker osökt på det inlägg som jag skrev häromveckan om att det är mansnormen som behöver problematiseras, inte kvinnonormen. För om vi inte ser upp så är det, på sikt, pojkarna, killarna och männen som kommer bli de stora förlorarna i det här samhället (eller tja, kanske mest vi andra egentligen – vi som tvingas städa upp efter allt de ställt till med). Vi kan inte ha så låga förväntningar på pojkar som vi har, vi kan inte ställa så låga krav – varken i skolan eller hemma – och vi kan inte sucka över och sedan prata bort vissa pojkars direkt olämpliga och kränkande beteende med att ”de är pojkar” – och samtidigt låta dem fortsätta i all oändlighet; fortsätta ta plats från de andra barnen, fortsätta misslyckas i skolan, fortsätta skämta och garva över våldtäkt och horfittor, fortsätta se och behandla tjejer och kvinnor som objekt utan att inse konsekvenserna av sitt handlande.

Det går inte.

Och vad som absolut inte går i allt detta, det är att vi vuxna fortsätter ha inställningen att pojkar behöver främst ”manliga” förebilder och att kvinnor – exempelvis deras mödrar – aldrig kan få samma nära relation till sin son som en man kan. Det fungerar liksom inte. Pojkar måste lära sig att det går att identifiera sig med kvinnor också och de måste definitivt få ta del av de normativt kvinnliga idealen; empati, omhändertagande, förmågan och viljan att backa för att någon annan ska få plats, vetskapen om att det är okej att gråta, lyhördhet, förmågan till ansvar för nära relationer och hemmiljön. Jag säger inte att alla människor födda med snopp saknar dessa egenskaper (eller att alla födda med snippa automatiskt besitter dem), men jag vet att detta inte är något som vanligtvis uppmuntras hos den grupp barn vi kategoriserar som ”pojkar” – för pojkar ska liksom vara lite stökiga, ha svårt att sitta still, avsky att läsa, pyssla och andra stillsamma lekar. Vuxenvärlden ser det så och barnen lär sig snabbt att det är så det ska vara.

Och i skolan talas det om att alla stökiga pojkar behöver manliga förebilder att identifiera sig med, för de lyssnar liksom bättre då. Även föräldrar till pojkar ber uttryckligen om att deras söner ska få en manlig klasslärare eller mentor, menar att de behöver manliga förebilder som de kan lyssna på och lära sig något av. Kvinnliga lärare, ni vet, vi är ju mest som tjatiga mammor. Och vilken pojke behöver ännu en tjatig mamma som ändå inte har något att säga och som han ändå inte kan identifiera sig med?

Vårt barn har två mammor, två så kallade ”kvinnliga” förebilder om man så vill. Tänk om vi skulle ha inställningen som så många andra har, att söner aldrig kan få en riktigt nära relation till sin mamma – hur sjutton skulle det se ut? Om vi från början, så fort vi fick syn på vårt barns snopp vid förlossningen, ryckte på axlarna och tänkte ”jaha, typiskt, det här barnet kommer vi ju aldrig kunna klicka med fullt ut! Vad synd för honom och för oss!” Det vore ju i så fall rent förkastligt av oss att alls föda ett barn till den här världen när vi på förhand visste att det skulle kunna bli en son; ett barn utan en förälder att fullt ut relatera till.

Nej, vi utgår självklart ifrån att vi kommer kunna bygga upp en god och nära relation till vårt barn. Kanske kommer han ”föredra” eller klicka bättre med en av sina mammor, kanske kommer den ena av oss bli den som han hittar på flest aktiviteter med (med min fru om han visar sig gilla sport, med mig om han vill börja spela teater, sjunga eller syssla med något annat kulturellt) och kanske kommer den andra av oss bli den som han gråter ut hos – men oavsett vad så utgår vår barnuppfostran och vårt förhållningssätt till honom ifrån att vi är hans föräldrar och han är vårt barn, oberoende av vilka könsorgan alla inblandade bär runt på. Hans könsidentitet känner vi för övrigt inte ens till än.

Malin motsätter sig i konversationen ovan skuldbeläggningen av enskilda kvinnor som går runt med inställningen att deras söner är av en annan art än de själva, men för mig handlar den här diskussionen inte om att skuldbelägga någon alls. Det handlar om att medvetandegöra och att uppmuntra människor av alla kön till att återta makten i deras relationsskapande med barn och ungdomar. Det handlar också att göra människor medvetna om att vi faktiskt inte har en aning om vilka våra barn är bara för att vi har sett deras könsorgan. Vi vet inte om vårt snoppbärande barn kommer bli en sån där som har svårt med läsningen, som springer runt i klassrummet istället för att sitta still, som älskar krigslekar men hatar dockor och som helst bara leker med andra killar men gärna frågar chans på tjejer när han går i första klass – vi vet inte ens om han kommer känna sig bekväm med att kallas pojke, så varför ska vi från början utgå ifrån att så är fallet?

Och varför sjutton ska vi inskränka vårt barns möjligheter att lyckas väl i skolan genom att inte aktivt uppmuntra läsning, varför ska vi undvika att förmedla hur viktigt det är med empati, omsorg och kommunikation genom att typ slänga bort dockorna och varför i hela friden ska vi lära honom att andra snoppbärare är sådana som han kan (och får) identifiera sig med, medan snippbärare är sådana som han inte kan (och absolut inte får) identifiera sig med, men hemskt gärna bör springa efter och tafsa på när tillfälle ges?

Jag förmodar att dessa tankar kan vara svårare att greppa för personer som lever i en heterosexuell kärnfamilj. I en familj med föräldrar av olika (cis)kön, kanske även med barn av olika kön blir det säkerligen lätt så att man ramlar i fällan att pappan hittar på ”killgrejer” med sonen och mamman hittar på ”tjejgrejer” med dottern, och mer eller mindre omedvetet är det dottern man ropar på när bordet ska dukas och sonen får följa med när pappa ska åka för att besiktiga bilen eller när veden ska bäras in. Säkerligen är det även så att man i skolåldern gärna konstaterar att ”jo, dottern hon gör ju sina läxor utan att man behöver säga till, men annat är det med sonen – han spelar hellre datorspel eller är ute med kompisarna, haha” och så är det liksom inget mer med det. Man låter det hända bara, och är man orolig för något av sina barn så är det för att dottern ska råka illa ut när hon går hem från kompisen sent på kvällen, man kanske ojar sig över att hon är så lättklädd på de där facebookbilderna hon lagt ut och man undrar varför tonårstjejer är så fixerade vid sitt utseende. Sonen, han bara är liksom och hur han mår vet man inte riktigt – han drar sig mest undan, men sådär är väl tonårssöner?

Puh.

Vad jag vill säga här är väl helt enkelt att vi inte får ge upp och tänka att ”saker är som de är”. Vi som eftersträvar och önskar oss en jämställd och jämlik värld, vi måste aktivt fundera över hur vi ser på och förhåller sig till våra barn och unga och kanske även förändra ett och annat hos oss själva, i vårt bemötande och vår relation med barnen. Vi lever i ett könsdikotomt och patriarkalt samhälle och å ena sidan är det detta vi måste förhålla oss till (självklart är det därför som pojkar oftare ser upp till, identifierar sig med och lyssnar just på män medan flickor oftare identifierar sig med kvinnor, men också ser upp till män), men å andra sidan – om vi vill förändra något, i grunden, då måste vi börja med barnen och då måste vi tänka utanför denna könsdikotomi och agera utifrån det.

Vem våldtar en jämlike?

1 Okt

Det handlar mycket om våldtäkter i media igen och jag är säker på att åtminstone 90% av alla ni som läser den här bloggen har skummat igenom eller läst minst en nyhetsartikel och kanske även något enstaka flitigt delat blogginlägg om den friande domen efter gruppvåldtäkten i Tensta. Tidigare i år handlade det om Umeå och en flicka som blev våldtagen med hjälp av en flaska, och under vår semester i somras satt jag och försökte formulera mig utifrån en artikel om en överfallsvåldtäkt som ägt rum i området där min mamma bor. Jag skrev och skrev, vände och vred på formuleringarna och det som malde i huvudet medan jag skrev var dels våldtäkt måste bli en mansfråga och dels ingen våldtar en jämlike.

Men jag postade aldrig det där inlägget. Det kändes obekvämt och olustigt att skriva kritiskt om mansrollen utifrån ett så brännhett ämne som våldtäkt, jag orkade inte med eventuella mothugg, kritik, påhopp om att jag var mansfientlig eller vad fan vet jag.

Så igår delades det här inlägget från Huffington post av ett dussin vänner och bekanta i mitt facebookflöde, och nu på morgonen läste jag först detta inlägg hos Stökboet och sedan det här av Brunheten och nu känner jag: Vad är jag rädd för? Jag har ju rätt! Våldtäktsfrågan är ingen kvinnofråga, det handlar inte om att kvinnor måste förändra sitt utseende eller sitt beteende: Det handlar om jämlikhet och det handlar om mansrollen. För i ett jämlikt och jämställt samhälle skulle ingen, eller åtminstone betydligt färre, bli våldtagna och i ett samhälle där den normativa och destruktiva sidan av mansrollen aktivt ifrågasätts skulle pojkar inte växa upp till att bli våldtäktsmän. Eller hur?

I den här frågan känns det onekligen bättre att inte vara först på bollen, så nu publicerar jag helt enkelt det där inlägget jag skrev under vår ölandstripp i slutet av juli.

Jag läste i den kalmaritiska lokaltidningen Barometern igår om en ung kvinna som blivit våldtagen under en löprunda i söndags kväll och som är så illa däran att polisen inte kunnat höra henne än. Min mamma sa apropå detta att hon senast dagen innan för första gången på länge bestämt sig för att promenera vårt närliggande elljusspår ensam, trots att hon egentligen tycker att det känns kusligt, och min fru undvek samma elljusspår när hon joggade bara häromdagen – men hade även känt en viss olust då hon joggat längs min gamla skolväg; en rätt ödslig cykelväg med skogspartier på båda sidor. Vi pratade om det sjuka i att man som kvinna ständigt aktar sig, och om det sjuka i beteendet att vilja våldta och att faktiskt genomföra en våldtäkt. Vi diskuterade även huruvida våldtäktsmän kan anses friska, eller om en person som planerar och genomför en överfallsvåldtäkt på det där sättet helt enkelt enbart måste anses sjuk på det ena eller andra sättet. Och sedan frågan: Om detta beteende förklaras med att det är ”sjukt” – hur ska det då kunna botas (och förebyggas)? Och hur kommer det sig att det är män som drabbas av den där ”sjukdomen” (en fråga som i min värld gör det tydligt att våldtäkter inte handlar om biologi utan är en del i vår ojämställda och ojämlika samhällsstruktur)? Därefter landade samtalet i att behandla (främst kvinnlig) utseendefixering och behovet att behaga, och om pojkföräldrars generella ovilja att inse att deras barn är potentiella våldtäktsmän.

Jag kan inte sluta tänka på den där diskussionen, jag kan inte sluta tänka på artikeln om våldtäkten, jag kan inte sluta tänka på ”små flickor i BH”-debatten och alla andra åtgärder som görs i förebyggande syfte för att kvinnor ska undvika att bli våldtagna. Jag kan inte heller sluta tänka på hur folk utan att blinka kan köpa att ”alla kvinnor är potentiella våldtäktsoffer”, medan påståendet ”alla män är potentiella våldtäktsmän” får många att se rött för då förolämpar vi ju alla män som inte våldtar!!!

Flickor, tjejer, kvinnor får lära sig att deras klädsel och deras utseende kan vara en trigger för en våldtäktsman och en anledning till att okända män visslar på dem eller utan att fråga tar dem på rumpan; något som tjejer därmed ständigt bör ha i åtanke – i synnerhet om de planerar att vara ute sent på kvällen, rör sig i en ödslig miljö eller befinner sig i ett sammanhang tillsammans med främmande och eventuellt berusade män. Undvik utmanande kläder, undvik att dricka för mycket alkohol, undvik att gå ensam i mörkret eller på ödsliga platser och se upp med hur du för dig när du samtalar med män på krogen, så att de inte råkar tro att du vill ligga med dem fast du inte alls vill det – de absolut viktigaste reglerna för en kvinnoperson! Och som en motvikt till dessa regler finns det motsatta förhållningssättet: Tjejer ska inte anpassa sig! Tjejer ska få klä sig precis hur de vill och ingen ska fan våldta dem för det! Och inte sjutton ska vi behöva undvika vissa platser under vissa tider på dygnet, det är ju helt sjukt! Vi tar natten tillbaka!

…och oavsett vilken sida man väljer så handlar allt detta om flickorna, tjejerna, kvinnorna. Allt blir vårt ansvar och pojkarna, killarna, männen bara är. För vilka åtgärder sätts in för att killar inte ska våldta eller ta sig friheten att röra en kvinnas kropp mot hennes vilja? Alltså, vilka förebyggande och framför allt främjande åtgärder? Inga alls, vad jag vet. Och vuxna cis-män tror själva att de drar sitt strå till stacken enbart genom att inte våldta. Utifrån detta undrar jag: När ska frågan om våldtäkter, sexuella övergrepp och trakasserier bli en mansfråga? Det är otroligt sällan jag hör cis-män diskutera det här, förutom när de försvarar sig själva och alla män som inte våldtar eller möjligtvis när de ondgör sig över låga straff mot våldtäktsmän. Varför anses de förebyggande åtgärderna vara en sak mellan kvinnan och våldtäktsmannen (som verkar poppa upp som en sjuk och otäck gubben i lådan och därmed inte alls anses ha socialiserats in i en roll som potentiell våldtäktsman)?

Allt detta gör mig matt och min semesterhjärna och jag, just nu sittande i en cab susande genom ett öländskt landskap, vet inte riktigt hur denna tankegång ska avslutas. Hur som helst blir det bara så himla tydligt att alla de åtgärder som sätts in för att tjejer ska undvika våldtäkt är så… meningslösa (alternativt förnedrande – exempelvis den att vi ska anpassa vår klädsel). För till syvende och sist lever vi med det ständiga hotet att det främst är vi – kvinnorna (såväl cis som trans, för att förtydliga) – som riskerar att drabbas om vi trots allt ger oss ut i löparspåret, med tighta träningskläder och i skymningsljus, och den där våldtäktsmannen lurar runt knuten. Är det värt det? Är det inte lättare då att alltid ge sig ut på sena promenader tillsammans med någon, och att undvika vissa passager för säkerhets skull? Jo, såklart det är. Även om det känns helt vansinnigt att det ska vara så.

Dock vet vi ju att våldtäkter inte bara, nej inte ens i första hand, sker ute i skogen av en främmande (psykiskt sjuk?) man – och nu förflyttar jag mig till nutid igen, eftersom sommarens inlägg aldrig blev färdigskrivet. När vi ser fall som våldtäkterna i Umeå eller i Tensta kan vi inte skylla på att gärningsmännen är galna psykopater utom räddning, utan här handlar det om det vi kallar för ”helt vanliga killar”. Detta faktum får mängder av försvarsmekanismer att gå igång hos många av oss: Flickan måste ha varit otydlig! Hon var nog väldigt utmanande klädd och bjöd in till sex! Killarna fattade nog inte vad de höll på med, de bara följde strömmen! ( = det vill säga en av dem måste ha varit den ledande – psykiskt sjuk? – och därmed lurat de övriga att begå en sådan vidrig handling)

Oavsett vilka förklaringsmodeller vi använder så kvarstår problemet: Våldtäkter sker, och det är främst män och killar som våldtar kvinnor och tjejer. Och detta måste upphöra, inte genom att kvinnor förändrar sitt beteende och klädsel, utan genom att män slutar våldta. Och för att män ska sluta våldta behöver vi arbeta för ett jämställt och jämlikt samhälle där personer av olika kön har samma värde, befinner sig på samma trappsteg i makthierarkin – för väldigt väldigt få skulle få för sig att våldta någon som hen, fullt ut och innerst inne, ser som sin jämlike. Eller hur? Det handlar liksom inte om kuken, det handlar om strukturen och det är jäkligt viktigt att se och ta fasta på det, annars kommer vi ingen vart.

Så, hur gör vi då? Naturligtvis måste vi som har söner och alla vi som möter pojkar och killar i vår vardag vara medvetna om hur strukturen ser ut och att den här strukturen riskerar leda till att vissa av de pojkar vi möter – inklusive våra söner – kommer att våldföra sig på en kvinna en vacker dag. Utöver denna medvetenhet måste vi förstås även fundera på hur vi bäst bryter strukturen och faktiskt främjar jämlikhet och jämställdhet istället för att återigen reproducera exakt de normer och de könsroller vi vill motverka. Som vissa av er vet, ni som har hängt med mig ett tag, så ser jag flera problem i främjande åtgärder som handlar om att t.ex. dela upp ungdomar i tjej- och killgrupper eller prata med tjejer och killar på helt olika sätt och om helt olika saker. Dels för att vissa personer riskerar må dåligt och uteslutas (i synnerhet transpersoner), och dels för att dessa åtgärder än en gång befäster att könen ska hållas isär, att män och kvinnor är olika, att vi har olika behov osv. Detta skrev jag en hel del om här och utöver det… avslutar jag nog det här inlägget nu, rakt upp och ner bara. Ni får tänka vidare själva.

Ytterligare läsning på temat våldtäkt:
Bloggutmaning Våldtäkt – alla bidrag
Hur man råder bot på våldtäkter
Det är så himla lätt att bli oskyldigt dömd blöööh blöööh
Det skulle vara skönt att kunna ta av sig de där genusglasögonen ibland (ett exempel på hur strukturen visar sig i kulturen, genom att påtvingat sex framställs som underhållning)

Om Shirley Clamp, tvåkönade programledarpar och det här med att kvinnor alltid är aningen sämre än män

4 Sep

Nu är jag extremsen på bollen och kanske har dessa nyheter krympt till pyttesmå bagateller vid det här laget, men alltså… Min vän tillika bloggkollega (jojo!) Elin // Drakskatten uppmärksammade mig på intervjun i Aftonbladet där Shirley Clamp basunerar ut sin åsikt om att ”Allsång på Skansen” absolut inte bör ledas av en kvinna (eller hoppetossa, som hon säger) utan av en gubbe med skägg. Sverige är inte redo för en kvinnlig programledare i det mest älskade tv-programmet genom tiderna och så vidare, och alla vet ju att Lotta Engbergs motsvarighet på Liseberg har så mycket lägre status på grund av att Lotta är kvinna – eller hur? Nej, det sistnämnda var inget Shirley sa, men ändå.

Jag kan inte låta bli att dra en parallell mellan detta pinsamma 50-talsuttalande (som många säkert håller med om, tyvärr) och den gångna helgens Kristallen-gala, där Erik Haag nominerades för bästa manliga programledare i ”Historieätarna” medan hans kvinnliga programledarkollega Lotta Lundgren inte blev nominerad. ”Reglerna tillåter inte att tvåkönade programledarduos nomineras tillsammans!” sa Svante Stockselius och meddelade även att Lotta absolut hade chansen att nomineras till årets bästa kvinnliga programledare – men rösterna räckte inte till.

Och alltså, här väcks naturligtvis min irritation av flera anledningar. För det första avskyr jag överlag benämningen ”tvåkönad”, precis lika mycket som benämningen ”enkönad” (vilket ju är DN:s benämning på min relation, exempelvis – jag och min fru lever enligt dem just i en enkönad relation, trots att vi faktiskt har varsitt kön). För det andra känns det bara så extremt ologiskt att ”enkönade” programledarpar som Filip & Fredrik, Erik & Mackan och Morgan & Ola-Conny ska kunna nomineras och prisas som en likvärdig duo (strunt samma om båda programledarna fått lika många röster eller inte) medan ett ”tvåkönat” programledarpar, som Erik Haag och Lotta Lundgren, alltså inte kan det – för då måste båda förtjäna sin nominering. Och för det tredje känns det då så typiskt att det är just mannen som kammar hem den där nomineringen och inte kvinnan – för som vi alla vet så är kvinnliga stjärnor inte lika eftertraktade, inte lika imponerande, inte lika viktiga som de manliga.

…vilket osökt för mig in på ”Allsång på Skansen”-historien igen. Sverige är inte redo för en kvinnlig programledare, det handlar trots allt om allsången – hello, det måste vara någon med pondus, någon som alla kan identifiera sig med, någon som alla ser upp till. Och denna någon är förstås inte någon kvinna.

Suck.

(Förresten, hur många kvinnliga framgångsrika, folkkära programledarduos kan ni räkna upp? Carina Berg och Carolina Gynning körde väl ihop ett tag? Jo, Sarah Dawn Finer och co under Melodifestivalen för ett par år sedan, men i övrigt..? Tja, intet nytt under solen egentligen att vi stackars kvinnor helst bör backas upp av en härlig och skojig man. Jag har för övrigt skrivit om ”det kvinnliga” och ”det mänskliga” förr, bland annat här på tal om ungdomslitteratur och här på tal om idoldyrkan. Fast egentligen är jag väl bara bitter och letar saker att störa mig på – vilket vi alltid gör, vi genusfeministmänniskor.)

Just nu är jag extra glad att jag är lesbisk

16 Jul

Två huvudsnackisar i tidningar, bloggar och sociala medier just nu: Fotbolls-EM och att damlandslaget fått utstå en massa näthat, vilket resulterat i diskussioner om att vara och själva ordet ”lesbisk”, och förstås diskussionen om sexualisering av småflickor, BH:ar och smink som sattes igång efter en flitigt delad krönika av Frida Boisen. Mycket har skrivits om dessa teman redan och jag har börjat lipa flera gånger idag (skämtar icke) på grund av alla tankar och texter som trängs i min hjärna, som vill ut men som jag inte har tid att färdigställa. Barnet och så vidare, ni vet ju.

Nu sover han och jag måste fatta mig kort. Två flugor i en smäll tänkte jag för att vara extra effektiv, för alltså: Båda dessa diskussioner får mig oundvikligen att tänka att det är så jäkla bra att leva utanför den där heteronormen, att vår familj ser ut som den gör, att vi är lesbiska. Tur för oss och tur för vårt barn!

Jag tror aldrig att ordet ”lesbisk” har använts så mycket och av så många förut, faktiskt. Och vad tanken än var från hatarnas håll så, sorry, till syvende och sist förolämpar ni ingen genom att kalla henne lesbisk. Dels för att vissa i fotbollslandslaget faktiskt är lesbiska = stating the obvious, och dels för att ”lesbisk” inte ens är ett fult ord, liksom inte heller ”flata”. Det är något förbannat fint att vara lesbisk faktiskt, och att vissa av dessa skitduktiga fotbollsspelare är öppet lesbiska – Nilla Fischer och Caroline Seger till exempel – gör ju det hela bara ännu bättre.

Sedan ska vi förstås fortsätta tala om själva fenomenet att män tar sig rätten att försöka förolämpa kvinnor genom att tala om deras sexualitet, utseende och kön istället för deras prestationer, självklart. Dock är det kvinnorna som trots allt kommer stå som vinnare i slutändan, det är jag helt och fullt övertygad om.

Vidare så har diskussionen om BH:ar och smink på småflickor landat i att, återigen, fokusera något extremt på flickighet, på kvinnlighet och normer kring detta. Pojkighet och manlighet ses som något neutralt och betydligt mer eftersträvansvärt i förhållande till de kvinnliga skönhetsidealen och alltså ja, det där får jag prata mer om en annan gång (inlägg där jag problematiserar mansrollen hittas här, för övrigt). Små flickor förväntas identifiera sig med varandra och med kvinnor och därför blir det en kvinnlig grej på något vis att förändra dessa osunda kvinnliga skönhetsideal och utseendefixeringen som kryper allt lägre i åldrarna. Det talas mycket om yta (BH, smink, hår…), mindre om inre egenskaper och ja det är ett problem att kvinnlighet så ofta reduceras till yta istället för inre egenskaper och därför måste det förstås belysas. Men. Hur gör vi det utan att reproducera exakt det vi vill förändra? Borde vi inte ifrågasätta hela den normativa könandeprocessen istället? Cisnormen? Att flickor hör ihop och att alla flickor identifierar sig med kvinnor? Att pojkar hör ihop och att alla pojkar identifierar sig med män?

…och där kommer min poäng: I vår familj kan vi inte falla i den där cis- och heterofällan lika lätt. Vi är två kvinnor och vi har en son (ciskvinnor visserligen och privilegierade på det sättet, men samtidigt väldigt olika som personer och med olika upplevelser av att ha vuxit upp som flickor). Personligen tänker jag inte så ofta på att vårt barn är en pojke faktiskt, han är ett barn i min värld, men ja, han är en pojke enligt folkbokföringen, han har en snopp och så vidare. Och självklart tänker jag att han kommer kunna identifiera sig med oss – hans föräldrar – ”trots att” ingen av oss är man. Vår omsorg om vårt barn handlar främst om att han ska bli en trygg individ, självständig, förhoppningsvis få en god självkänsla och ett gott självförtroende, att han kommer våga vara sig själv och stå upp för vad han tänker och tycker. Ja, så tänker väl de flesta så kallade medvetna föräldrar, men visst måste det vara svårare att ifrågasätta både heteronormen och cisnormen om man dagligen befinner sig mitt i alltihop, om mamma står för det ”kvinnliga” och pappa för det ”manliga” och hela ens bekantskapskrets består av precis likadana familjer. Vårt barn växer upp utanför det där och kommer förmodligen ha lättare att kunna se och kritisera normen, och förhoppningsvis kommer det påverka honom positivt.

Jag får återkomma i frågan när Adrian börjat skolan, och när han blir tonåring, men just precis nu känns det, som sagt, jäkligt bra att leva i en (hyfsat) normbrytande familj, att vara lesbisk.

Läsvärt på temat:
Det vilar en skugga över ”lesbisk” – Lawen Mohtadi
Fotbollsspelarna som vill stå på benen – Johan Esk
Var går gränsen mellan att utforska och att utnyttjas av idealen? – Mican // Moralfjant

…och tidigare inlägg av mig angående utseende och könande:
Att köna leder inte direkt till någon förändring
”Men klär DU dig könsneutralt då”
”Vi måste tala om utseendehetsen innan vi kan släppa den och gå vidare”

Vi måste prata om utseendehetsen för att sedan kunna släppa den och gå vidare

27 Jun

Okej, jag fattar inte exakt vad den där feministfighten som pågår på nätet just nu går ut på. Jag fattar faktiskt inte det. Några kritiserar några andra, de kritiserade känner sig (med rätta!) påhoppade och får sedan kritik igen för att de tar åt sig (på fel sätt?). Nånting sånt, tror jag. Men jag ska inte lägga ut texten mer i den frågan, dels för att jag inte har stenkoll, dels för att jag antar att ni som läser min blogg inte har full koll heller och därmed inte är så intresserade.

Något som har kommit upp i diskussionen och som jag anser är desto intressantare är dock frågan om kroppsideal, utseendefixering, fulfobi och smalhets. Alltså: Frågan om huruvida vi ska problematisera normativt kvinnliga ideal och kvinnor som följer/lever upp till dessa eller om vi inte ska göra det alls (för när vi belyser de normativa skönhetsidealen och propagerar för att aktivt motsätta oss dem så gör vi ju också en grej av kvinnors utseenden – och målet är väl att utseendet inte ska spela någon roll alls?).

Jag tänker dock att på samma sätt som det är viktigt att vi pratar om kvinnors och mäns rättigheter och möjligheter – med slutmålet att inte längre behöva prata om kvinnor och män, utan om människor, så måste vi prata om utseende och skönhetsideal för att sedan kunna gå vidare och rycka på axlarna åt allt vad kroppen heter. För alltså, handen på hjärtat – det är ett problem att kvinnor i så hög grad bedöms och värderas utifrån sina kroppar och det är ett problem att många kvinnor påverkas av detta och lägger ner både enorma mängder tid och massor av pengar på att göra sig vackra och för att helt enkelt duga som kvinnor. Att kritisera detta genom att, som exempelvis Schmenus och Lady Dahmer, lyfta fram valmöjligheten att inte sminka sig, inte raka sig, inte smila upp sig på bild – det är ett sätt att vidga det kvinnliga idealet, tänker jag. Och jag tror att många kvinnor tycker att det är jävligt befriande att läsa texter om detta, att se bilder på kvinnor som bara är och som inte är så noga med att ständigt visa upp ”rätt” vinklar av sig själva. Därför att: Bara för att Schmenus och Lady Dahmer (ja, nu håller jag mig till dem) framhäver denna alternativa sorts ”kvinnlighet” (eller mänsklighet) så betyder inte det att de fullt ut förkastar andra typer av ”kvinnlighet”, såsom det normativa idealet och kvinnor som följer detta.

När jag lät mina elever skriva om och diskutera vilka skillnader de trodde att de skulle uppleva om de fick byta kön blev det otroligt tydligt att det här med att vara tjej och kvinna i stort sett bara handlar om utseendet för dem. Smink, kläder, kroppen, håret… medan killar inte behöver tänka på sånt alls. Märk väl: ”inte behöver”, de såg alltså de kvinnliga utseendeidealen som ett måste, som något kvinnor måste förhålla sig till och följa. En tjej i årskurs sex, 12 år gammal, skrev i sin skrivbok att ”det skönaste med att vara kille skulle vara att kunna sova lite längre på morgonen, för då skulle jag inte behöva gå upp tidigt och sminka och fixa mig.” Jag ser ett stort problem med detta, gör inte ni? Jag ser även ett stort problem med att tjejer i sexan-sjuan (och tjugoåriga tjejer, tjugofemåriga, trettiofemåriga kvinnor) sitter med sina mobiltelefoner och fotar sig själva i tid och otid, plutar med läpparna, tränar på att hitta rätt sug i blicken och den rätta vinkeln, lägger upp på facebook och instagram och törstar efter likes.

Det är inget fel i att vilja klä upp sig, sminka sig, raka sig, träna fem dagar i veckan, göra sig till på olika sätt. Men det ska inte ligga någon press i det, det ska inte vara något måste för att du ska ses som en ”riktig kvinna” och slippa hånfulla, nedvärderande blickar, kommentarer om ”hur trött du ser ut” eller snack bakom ryggen om hur sorglig/ovårdad/tjock/ful/okvinnlig du är. Om du försover dig på morgonen ska du väl för tusan kunna dra iväg till skolan eller jobbet utan att känna att du bara måste sminka dig och platta håret först – det bör väl räcka att du hinner få på dig rena kläder? Du ska heller inte behöva må dåligt över att du har celluliter eller bristningar på låren och magen, eller att dina bröst är på tok för långa, din rumpa för stor, att du har synliga åderbråck på benen eller att ditt könshår växer en bit upp på magen och ut över ljumskarna. Det är ju din kropp, det är så den ser ut! Och att det då finns kvinnor som vill framhäva fler sidor av kvinnokroppen än bara en, är inte det bra? Så att pressen ska släppa för den som känner ständig stress över den egna kroppen?

Visst, frågan är komplex och som jag skrev i samband med att Underbara Claras jeansrumpa var på tapeten så riskerar vi att befästa andra, eller rentav samma, ideal om vi kritiserar en så kallad ”perfekt” kropp och lyfter fram en ”inte så perfekt, men bra ändå”-kropp. Naturligtvis. Men, samtidigt, hur ska vi annars göra? Det är ju ständigt och jämt en sorts kvinnokropp som visas upp i sammanhang där det inte uttalat rör sig om ”andra sorters” kvinnokroppar, precis på samma sätt som det alltid är en sorts kärlek (den heterosexuella) som visas upp där det inte uttalat handlar om homosexuell kärlek. Men för att till sist kunna vidga normen och nå dit att alla kroppar (eller alla sorters kärlek) också får vara representerade där man minst anar det och utan att man behöver nämna att ”här kommer det en tjock/hårig/osminkad/orakad kvinna!” (eller ”det här är en film om lesbisk kärlek!”) så måste man ju prata om det först, ge plats åt alla de där mänskliga kropparna, skrika ut att vi finns också! och sedan helt plötsligt så händer det faktiskt något.

…och då kanske vi till exempel inte behöver utsättas för det här i tid och otid:

SAMSUNG

SAMSUNG

Jo jag tackar jag – i ALLA former!
Absolut, mammor kan definitivt se ut såhär – jag har ingen aning om huruvida hon på bilden har fött barn eller inte, men nog vore det trevligt att någon gång se en annan slags mamma också. För trovärdighetens skull, och för att bara visa att det är OKEJ att som mamma (eller kvinna i största allmänhet) se lite trött ut, ha en hängig mage, en bristning här och där, kanske till och med en finne på näsan och onoppade ögonbryn.

Men’s night – årets roligaste killkväll?

11 Jun

Jag fortsätter fundera på det här med fenomenet ”det kvinnliga angår kvinnor, medan det manliga angår alla”, något som jag har skrivit lite om här, här och senast igår apropå att Lady Dahmer och Cissi Wallin ska sätta upp en show om att vara kvinna. Någon har i sin kommentar till Lady Dahmers inlägg frågat om det är värt att ta med sig en man till showen, om det är något som angår dem eller om det är bättre att ta med en tjejkompis. Och ja, det är förstås en befogad fråga (och jag kan förstås inte svara i Lady Dahmers ställe) – men samtidigt kan jag inte låta bli att skruva lite irriterat på mig. Som jag skrev igår: Hur många kvinnor som helst bänkar sig framför en show med Alex Schulman, Jonas Gardell, Henrik Schyffert eller Fredrik Lindström – utan att en enda sekund tänka ”eh, men det är ju en man som ska prata om sitt liv… det kanske inte angår mig som är kvinna?” Vi tänker inte så, vi bara går dit, roas, känner igen oss, tycker att personen (mannen!) som framträder är duktig, rolig, enastående, snygg kanske, vad vet jag. Kanske tycker någon kvinna (eller man) att det inte fullt ut angick henne (honom), men strunt samma – det var liksom intressant med det perspektivet också.

Och så kommer jag osökt att tänka på fenomenet ”Ladies Night”. I flera år har det pågått nu att ett antal män ur den svenska kändiseliten har satt upp en show till kvinnors ära. ”Årets roligaste tjejkväll” är parollen och kvinnorna vallfärdar dit i långfärdsbussar från hela Sverige. Det är humor, det är sång, det är dans, det är lite sexigt och det är tillägnat kvinnan! Tänk va, något som liksom motsvarar mäns besök på, säg, en strippklubb! Eller eh, näe, kanske inte riktigt. Förstås.

Jag har på allvar lekt med tanken att en motsvarande show för män skulle sättas upp: ”Men’s Night – Årets roligaste killkväll!” och uppträda skulle Sissela Kyle, Petra Mede, Babben Larsson, Jill Johnson, Lili & Susie och tja, Nour El-Refai? Pernilla Wahlgren? Exakt samma koncept, med humor, sång och dans i fokus, något halvsexigt inslag (fast med glimten i ögat) och männen i publiken som skriiiiker när Babben, Petra och Jill entrar scenen i sitt hejdundrande inledningsnummer, tätt följt av Nour som pratar lite om fittan och Lili & Susie som sjunger Oh Mama. Och förstås, större delen av showen skulle kvinnorna på scenen ha kläder på sig, det vill säga kläder som täcker större delen av kroppen, även om ett och annat aningen naknare inslag säkert skulle förekomma (liksom i Ladies Night).

Vad tror ni? Skulle det bli någon succé? Skulle tiotusentals män vallfärda för att se den här showen? Åtminstone några tusen?

Jag har ingen aning. Min spontana tanke är dock: Nej, grabbgänget från Kramfors skulle inte boka in sig den 10 november och glada i hågen ta tåget tillsammans för att uppleva detta spektakel tillägnat dem. En del i det är kanske att män generellt sett inte är särskilt intresserade av den typen av show, oavsett om det är män eller kvinnor som står på scenen. Dessutom ingår det inte riktigt i den manliga normen att umgås på det sättet, såvida det inte handlar om sport. Eller är jag bara fördomsfull nu? För visst, stand up-kvällar i både större och mindre skala besöks ju flitigt av både män och kvinnor (men allra, allra oftast står då enbart eller främst män på scenen – om inget annat anges).

Som sagt, jag har ingen aning om hur en föreställning som ”Men’s Night” skulle tas emot (för det känns rätt overkligt att det alls skulle ske, av ännu fler anledningar som jag inte känner för att stolpa ner nu…) men det skulle vara intressant att höra fler personers tankar om detta och jag hoppas att Lady Dahmer kommer skriva något reflekterande om ämnet utifrån frågan hon fick i kommentarsfältet: Hoppas de att män kommer på deras show eller inte? Hur går tankarna? Och rent allmänt – är det bra med sådana där könsseparatistiska event som Ladies Night? Många heterokvinnor tycker helt uppenbart det, och jag vill förstås inte missunna dem en helkväll med manlig fägring, skoj och glam – men icke-hetero och normkritiska jag rynkar förstås på näsan en aning.
Jag kan inte hjälpa det.

 

Ännu ett sånt där genusinlägg

10 Jun

Något som jag har oerhört svårt för är när människor försöker sänka mina resonemang om genus och andra normer (som igår morse: vithetsnormen) med argumentet ”människor är olika, du kan inte låtsas som om de vore lika – då kommer vi aldrig uppnå jämlikhet/jämställdhet!” Det hände här och det har hänt många gånger tidigare, inte minst i genusdiskussioner. I sak är det ju sant – människor är olika – men problemet är att argumentet bygger på att personen totalt har missförstått vad jag står för och försöker belysa. Ofta tycks de som använder detta argument tro att jag vill eftersträva könlöshet eller att allt som heter ”svenska traditioner” ska tillintetgöras. Ja, ni vet vad jag talar om.

Låt mig därför klargöra (ännu) en gång för alla: En stor del i det genusmedvetna förhållningssättet (ja, nu fokuserar jag enbart på det) handlar om att se, acceptera och bejaka det faktum att människor är olika: att flickor är olika varandra, att pojkar är olika varandra, att barn (och vuxna förstås) är olika sinsemellan. Vi kan inte låtsas som om flickor vore en homogen grupp och inte heller pojkar. Detta är fakta och det räcker att noga se sig om i en barngrupp för att upptäcka att inte alla pojkar beter sig likadant och att inte alla flickor har samma intressen – många fler faktorer än biologiskt kön spelar in när vi utvecklar vår personlighet (och biologin hos enskilda individer är mer komplex än ”män har testosteron” – please, kom inte med några tvillingstudier från 1963 eller några bilder på mans- respektive kvinnohjärnor, för om det vore så enkelt att alla män var så och alla kvinnor si och alla var nöjda med det hade vi inte ens haft den här diskussionen).

Det är även fakta att det finns personer som påtvingats en social könsroll under hela sin uppväxt och mått skitdåligt över det, att det finns personer som föds i en kropp som inte överensstämmer med könsidentiteten, att det finns (cis)tjejer som sorteras in i tjejgruppen fast de mycket hellre vill vara i killgruppen (och blir trakasserade/hånade/ifrågasatta när de påtalar det) och att det finns mängder med människor som under hela sin uppväxt och även långt in i vuxenlivet dolt sin icke-heterosexuella läggning på grund av den starka heteronormen som liksom hör ihop med tvåkönsnormen.

Dessutom är en grundtanke i det genusmedvetna (och i det övergripande normkritiska) förhållningssättet att sträva efter en trevligare värld, ett gott bemötande, respekt gentemot andra människor och att motverka hierarkier mellan människor utifrån exempelvis kön och sexuell läggning. Det handlar inte bara om att göra det bättre för ”avvikarna”, utan för alla – det vill säga även personer som lever upp till köns- och sexualitetsnormerna. Dessa känner i många fall en enorm press att leva upp till ett kvinnligt respektive manligt ideal. Ideal som dessutom kan vara förbannat destruktiva; som leder till självsvält, dålig självkänsla, fulfobi eller skönhetshets, som gör att vissa unga killar tror att det är coolt att slåss men ocoolt att gråta och att tjejer som ligger med ”för många” eller klär sig på ett visst sätt kallas hora. Ja, jag skulle kunna räkna upp mer, men det känns överflödigt eftersom både jag och många andra har skrivit om det tusen gånger förr.

Vissa som använder det inledande argumentet vill hävda biologi just, att vi måste värna om mäns och kvinnors biologiska olikheter och att det är genom att bejaka dessa olikheter som vi kommer kunna uppnå jämlikhet till slut. Men jag har liksom aldrig fått några direkta förslag på hur vi ska göra detta och samtidigt inkludera alla personer som bryter mot normerna (eller förlåt, eh biologin?!). Och inte heller några tydliga svar på vad exakt det biologiskt manliga består i och som är så oerhört viktigt att värna om, eller vad som är så grundläggande biologiskt kvinnligt och därmed superviktigt att alla kvinnor lever upp till (och endast kvinnor, obs!). Det faktum att det är fler män än kvinnor som använder fysiskt våld och begår sexualbrott – ska vi förklara det med att ”vissa män är såna av naturen!” och sedan låta det fortgå, straffa förövarna i efterhand istället för att försöka få bukt med sådant beteende på förhand? Att män oftare stänger inne sina känslor snarare än att prata om dem – ska vi inte jobba för att förändra det heller, som ett led i att förbättra mäns hälsa? Unga tjejer och kvinnor som är livrädda för att bli feta, gamla, rynkiga och lägger ner en halv förmögenhet på smink och skönhetsprodukter, enormt med tid samt en stor portion ångest för att göra sig till för mäns och varandras skull – är det också biologiskt och därmed något som bör bejakas?

Jag förstår helt enkelt inte, och nej, jag vill inte ha några svar här nu som utgår ifrån något som någon annan tror att jag tycker, och inte heller några biologiska faktarapporter som bevisar hur det egentligen ÄR, för biologi är inte allt även om det förstås är en del av oss. För övrigt tycker jag att det är tämligen ointressant vad som är vad – det viktigaste är väl att vi jobbar mot förbättring?

Slutligen: Jag ser ingen poäng med att lära mitt barn att det är omanligt att läsa skönlitteratur, att män inte gråter, att heterosexualitet är det eftersträvansvärda alternativet eller uppmuntra fysiskt våldsamt beteende (vare sig i mindre eller större skala). Att jag lär honom motsatsen innebär inte att jag försöker göra honom könlös, förnekar att han är pojke eller lär honom att det är dåligt att vara man, för man kan du vara på väldigt många sätt – och det viktigaste är att du mår bra samt förstås att du aldrig skadar någon annan.

Fan, nu blev det sådär långt igen…

Blondinbella gör det igen. Om individens ansvar, normer och förnekandet av ”det manliga beteendet”.

5 Jun

Så var det dags igen. Ännu en gång uttalar sig Isabella Löwengrip om feminismen, och hon gör det på ett sätt som visar att hon så totalt har missförstått vad feminism handlar om. Schmenus har redan ”svarat” på inlägget stycke för stycke, så jag tänker istället fokusera på två av de saker som verkligen stör mig i Löwengrips argumentation och totalt verklighetsfrånvända världsuppfattning (ja, förlåt…): 1. Hennes oförmåga att se konsekvenserna av norm- och maktstrukturer i vårt samhälle (eller att alls se att det finns sådana strukturer) och 2. Hennes paradoxala hållning när det kommer till att tala om ”kvinnor” respektive ”män” som grupp – något som inte bara står för Löwengrip, utan egentligen genomsyrar hela vårt samhälle, det vill säga: Uppfattningen att det är okej att prata om negativa typiskt kvinnliga beteenden, men inte alls okej att prata om negativa typiskt manliga beteenden.

I Löwengrips värld så löses allting genom att den enskilda individen ser till att ta ansvar för sitt eget liv. Bara den inställningen är något som jag kräks lite av… Och framför allt när det uttalas av någon som hon. Kommer ni ihåg inlägget jag skrev om Blondinbella som normbrytare? Ja, eller snarare om att hon inte är någon normbrytare bara för att hon i egenskap av ung kvinna klättrat upp för karriärstegen fortare än blixten? Detta inlägg kändes rätt aktuellt idag igen, och på ett liknande sätt kommenterade jag hennes inlägg idag, apropå hennes åsikt att feminister bara är kränkta kvinnor som vill hitta en syndabock:

Anledningen till att du sällan behöver känna dig kränkt är att du är en kvinna som, förutom att du är vit, hetero, har en fin bostad, en manlig man och saknar synliga funktionsnedsättningar, lever upp till det kvinnliga idealet – du ÄR en kvinna precis som en kvinna ENLIGT NORMEN ska vara, och du har dessutom klättrat upp på samhällsstegen genom att ta dig in i den traditionellt manliga världen (märk väl: klättrat UPP, eftersom det normativt manliga av samhället värderas högre än det normativt kvinnliga).

Självklart har du svårt att se problemet, för du kan inte leva dig in i situationen att vara ”okvinnlig” (enligt normen), transperson, mörkhyad, funktionsnedsatt, homo eller liknande. Försök att se utanför din egen världsbild en kort sekund bara, och inse att det faktiskt finns strukturella problem som KAN LÖSAS, dock inte genom att alla kvinnor bestämmer sig för att bejaka sin femininitet. Det är inte så enkelt.

Och nej, den som belyser de strukturella problemen är inget lättkränkt offer, den är förbannat aktiv och strävar mot en bättre värld – för alla, inte bara för den som redan lever upp till normen.

Så, att bortförklara strukturella problem med att någon är gnällig eller inte ser sin egen del i en potentiell framgångssaga, det är förstås bara bullshit. Självklart spelar vår egen inställning till livet roll, vi kan inte bara sätta oss ner på rumpan och hoppas att någon ska ge oss en skitbra lön eller en post i en bolagsstyrelse – men ett sätt att agera är faktiskt att belysa hur samhällsstrukturerna påverkar olika människor. Snacka om att göra något åt både sin egen och någon annans situation!

Nästa irritationsmoment är det faktum att Löwengrip (och väldigt många andra i väldigt många sammanhang) bara häromdagen skrev ett inlägg om hur hennes ”kvinnohjärna” alltid måste överanalysera allting – och hon har tidigare skrivit om att kvinnor är så hemska som snackar skit bakom varandra rygg, som inte unnar andra kvinnor framgång, att kvinnor är överkänsliga och irrationella och att vi borde lära mer av männen. Hon (och många andra) talar då om kvinnor, inte om enskilda namngivna kvinnor – utan om kvinnor som grupp. Och det tycks liksom helt legitimt att sprida sådan skit om kvinnor, att vi är på det här sättet – även om det inte alls stämmer överens med varje enskild kvinna på jorden.

…däremot går Löwengrip (och visst övrigt ”folk”, inte minst anti-feminister) i taket om man talar om negativa beteenden som manliga. Till exempel beteendet att våldta människor, att misshandla folk på gatan eller i hemmet, att starta krig, att vara utåtagerande, ta (för mycket) plats – det är rakt inte okej att klassa dessa beteenden som manliga. För vadå, alla män är ju inte såna!!! Nej, precis. Alla män är inte såna och det vet väl alla. Men det vore samtidigt lögn att påstå att det inte är män i första hand som beter sig såhär, precis som det vore en lögn att säga att män som grupp inte är överordnade kvinnor som grupp, både i Sverige och i övriga världen.

Jag är som bekant mot att köna beteenden generellt, i synnerhet i allt främjande arbete, för jag vill förstås inte att mitt barn ska riskera att identifiera sig med våldsamma män – och inte heller att han ska växa upp med en skuldkänsla över att han är man och därmed potentiellt våldsam och så vidare. Men i och med att vi erkänner att dessa beteenden främst syns hos män så kan vi ju också arbeta för att förändra detta – i tidig ålder. Sandra på Stökboet skrev för övrigt så vansinnigt bra om just pojkar och mansrollen senast idag.

Själv har jag länkat mina bästa (jojo!) inlägg som problematiserar mansrollen och könande generellt här:
Nej, jag tycker inte att manligheten bör hyllas som det bästa och mest eftersträvansvärda alternativet