Sommarboken äntligen utläst, samt en seriös uppmaning till alla översättare

Det tog mig hela sommaren och lite till att läsa ut Sara Lövestams roman ”Tillbaka till henne”. Och nej, det har inte ett dugg att göra med att boken är minsta långtråkig eller ointressant – tvärtom! – utan förklaringen är kort och gott: Tidsbrist. Med tillägget: Barn. Jag har inte haft tid eller ro att läsa helt enkelt, och nu när jag sitter här på Ekoteket i Kulturhuset, Adrian sover och jag har en lugn stund alldeles för mig själv, då åker naturligtvis mobileländet fram istället = jag uppdaterar er om att jag läser alldeles för lite istället för att helt enkelt använda tiden till att läsa. Så typiskt mig (anledning tre till min bristande läsning är alltså: bloggen).

Sommarbok nummer två, vilken oundvikligen har förvandlats till höstbok nummer ett, heter ”Taktgefühle” och är skriven av Tysklands mesta flatförfattare Mirjam Müntefering. Alla hennes romaner handlar om lesbiska kvinnor, lesbiska kärlekshistorier, lesbiska vardagsbetraktelser och jag har naturligtvis läst varenda bok. En och annan hund förekommer också, som en följd av att alla lesbiska utom typ jag (och min fru, takk og pris) tycks älska djur över allt annat. Hur som helst gillar jag böckerna och tycker definitivt att de borde översättas till svenska. Vem känner sig manad? Nu tänker jag dock återgå till min tänkta aktivitet: läsningen, och samtidigt försöka mota bort den elakt pockande pms:en, försöka glömma all världens idioti som i detta nu pågår (att uppenbart skyldiga våldtäktsmän frias osv) och njuta i femton minuter innan Adrian vaknar. Sedan ska vi nog gå på bio faktiskt, det har vi nämligen aldrig testat förut.

Okej, vi tar det här med läxor igen

Jag har fört en diskussion på twitter om läxor hela förmiddagen, lite sporadiskt under filmtittande, lunch och vila. Särskilt vilosamt för själen har det dock inte varit eftersom jag går igång något fruktansvärt av vissas åsikter att läxor som fenomen är totalt förkastligt och borde avskaffas helt och hållet. Varför blir jag så upprörd? Jag håller helt enkelt inte med, eftersom frågan inte är svartvit för mig.

Här skrev jag ganska utförligt om vilken sorts läxor jag delar ut då och då och att jag självklart anser att läxor ska kunna göras utan en vuxens hjälp alternativt med en vuxen som inte är lärare eller har några specialkunskaper i skolämnena. Undervisningen ska självklart ske under lektionstid, det är vi lärare som ansvarar för den och de hemuppgifter vi eventuellt delar ut ska enbart handla om att befästa kunskaper, att repetera och att öka elevers nyfikenhet, ansvarsförmåga, läslust och -förståelse.

Under morgonens diskussion har främst följande argument mot läxor dykt upp: 1. Elever ska inte behöva ta med sig arbetet hem. 2. Läxor skapar ojämlikhet, eftersom alla inte kommer från hem där föräldrarna har akademisk utbildning, svenska som modersmål osv. 3. Alla nödvändiga kunskaper bör kunna läras in under skoltid. 4. När läraren tvingar eleven till att exempelvis läsa hemma kommer det inte bli roligt – det är bättre att uppmuntra elever till läsning genom att inspirera dem.

Jag tänkte besvara dessa argument ett efter ett (och vill förstås poängtera att dessa är mina tankar just precis nu, tankar som naturligtvis kan komma att förändras – och jag vill även gärna framhäva att jag inte tror att det är läxorna som är främsta nyckeln till all kunskap; det är självklart undervisningen och den goda relationen till alla elever).

1. Elever ska inte behöva ta med sig arbetet hem
Jag håller naturligtvis med om att elever inte ska sitta med läxor hela kvällarna och aldrig umgås med sina kompisar. Jag håller även med om att läxor inte ska vara så stora att en lågpresterande elev behöver timmar till att förstå vad sjutton hen ska lära sig, och sedan ytterligare timmar till att försöka lära sig det där som läraren bad om (utan att ens förstå varför). Självklart ska det absolut inte vara på det sättet, och alla de lärare som fortfarande sysslar med att ge elever tonvis med sidor att läsa/räkna/skriva hemma, helt utan eftertanke – de måste tänka om. Punkt.

Men. Jag stör mig på formuleringen ”ta med sig arbetet hem”, för det implicerar en väldigt tråkig inställning till skolan. Det implicerar att skolan är något enbart tufft och något som absolut inte är lika kul (eller viktigt) som fritiden. Jag förstår att väldigt många, särskilt högstadieelever, tycker att skolan är rätt trist – men vi vuxna ska definitivt inte ha den uppfattningen.

Tänk en elev som börjar första klass – inte är skolan i första hand ett tråkigt arbete för den!? Och om den är det – i så fall är något väldigt fel. I så fall handlar det förmodligen om att eleven fått för svåra uppgifter, att eleven inte känner att hen fått den hjälp hen behöver, kanske handlar det om att det saknas resurser i klassen (ja, det gör det ofta…) och därmed är läraren ofta stressad och otillräcklig och så vidare. Men målet är ju att alla förstaklassare ska vara överlyckliga över att få börja skolan, att få lära sig bokstäver, siffror, få egna matteböcker och läseböcker – eller? Och att då få med sig en bokstav hem att träna på, eller läsa en hel sida i läseboken för första gången eller kanske räkna de där tre talen som vi tränade under lektionen – det ska ju vara något roligt, inte något betungande. Eller?

Likadant tänker jag när det gäller äldre elever: Skolan ska inte ses som ett tråkigt arbete som är mindre viktigt än fritiden. Framför allt inte av oss lärare och föräldrar. Jag har full förståelse för att elever vill vila, träffa kompisar, spela lite dataspel, gå på träning – men lästräning är som bekant minst lika viktigt som idrottsträning, och även den som har fotboll fem kvällar i veckan hinner läsa tio minuter innan läggdags eller lyssna en extra gång på den där texten vi läste under spansklektionen, det är jag helt övertygad om. Och det handlar inte om att skolan tar över hela fritiden, det handlar om att värdesätta kunskaper och skolarbetet och på köpet öka upp läsförståelsen, befästa det spanska uttalet och de där fraserna man skulle lära sig (till exempel).

2. Läxor skapar ojämlikhet, eftersom alla inte kommer från hem där föräldrarna har akademisk utbildning, svenska som modersmål osv.
Om läraren känner sina elever väl och enbart delar ut hemuppgifter som är väl genomtänkta och väl motiverade, då skapar läxor inte ojämlikhet. Däremot kan ojämlikhet uppstå om läxor aldrig delas ut – det är jag rätt övertygad om. Vårt barn växer upp i ett privilegierat hem; vi båda föräldrar har akademisk utbildning, svenska som modersmål, vi värdesätter och har god insyn i skolan och kommer vara engagerade i vårt barns skolgång. Om Adrian hamnar i en skola som inte delar ut några läxor kommer vi ändå läsa för honom om kvällarna, vi kommer ändå vilja träna lite matte med honom någon gång ibland så att han ska få visa upp vad han har lärt sig (kanske låter vi honom räkna ihop vad olika varor kostar när vi är i affären eller liknande) och vi kommer prata med honom om vad han gör i skolan om dagarna, prata om vad som står i tidningen och vad som händer i samhället. Och hur jämlikt blir det, om man då jämför med elever som kommer från mindre privilegierade hem – där föräldrarna jobbar obekväma arbetstider, där de är totalt ointresserade av barnens skolgång, hem där det inte finns några böcker eller dagstidningar?

Jag tror att läxor (kom ihåg nu vad jag menar med läxor) kan utjämna de där skillnaderna litegrann. Eleven som aldrig läser böcker eller dagstidningar hemma får på så vis med sig en bok eller en tidning från skolan och har någon där som pushar hen att leta reda på en intressant artikel eller att läsa åtminstone tio sidor i veckan till att börja med (och ju mer eleven läser, desto mer intresserad blir hen förhoppningsvis av att läsa mer på egen hand).

Genom att jag ger elever hemuppgifter så tänker jag helt enkelt att om ingen annan gör det så tränar åtminstone jag dem i att ta eget ansvar, jag visar dem att jag tror på dem och att skolarbetet faktiskt är viktigt och roligt – och jag stöttar eleverna i att trots allt göra lite hemma (alternativt i skolan, direkt i anslutning till skoldagens slut).

3. Alla nödvändiga kunskaper bör kunna läras in under skoltid.
Detta låter vackert, men det fungerar inte riktigt så i alla ämnen och framför allt inte för alla elever. Jag önskar mig mest av allt tid och resurser för att verkligen hinna med och individanpassa för alla elever under lektionstid, självklart önskar jag det. Jag har elever som helt enkelt inte orkar att göra någonting mer över huvud taget när skoldagen är slut – att bara ta sig dit var ansträngning nog för dem, och jag skulle aldrig någonsin stressa dem med fler uppgifter än nödvändigt (däremot skulle jag gärna ha en extra timme på schemat där jag kan sitta och träna något specifikt tillsammans med detta fåtal).

Men. Som sagt: Allting kan inte fullt ut läras in och framför allt inte fördjupas och befästas under lektionstid – i synnerhet inte om du behöver längre tid på dig eller om du satsar på de högre betygen. Språk är ett sådant ämne, svenska ett annat och då menar jag främst läsning av skönlitteratur (vilket jag ständigt återkommer till). Kort och gott: Det är näst intill omöjligt att lära sig ett främmande språk på två sextiominuterslektioner i veckan, tyvärr. Därför kommer jag aldrig sluta ge läxor i språk; läxor i form av glosträning på nätet (går att göra i skolan om det inte finns internet hemma) eller i form av att läsa och kanske lyssna igenom korta texter ett par extra gånger hemma. Små uppgifter som faktiskt ger något, för det håller språket vid liv. Och vet ni vad, när man känner att man behärskar något – då blir inlärningen dessutom mycket roligare, som en ren bonus!

4. När läraren tvingar eleven till att exempelvis läsa hemma kommer det inte bli roligt – det är bättre att uppmuntra elever till läsning genom att inspirera dem.
Att hjälpa elever att hitta en bok som passar dem i biblioteket och ge dem i uppgift att läsa minst tjugo sidor till nästa fredag ser jag inte som något tvång; jag ser det som en uppmaning och som ett stöd för att framför allt de läsovana eleverna ska komma igång med sin läsning. En elev som aldrig eller mycket sällan läser tycker att läsning är skittråkigt, ofta för att hen har en låg läshastighet och en låg läsförståelse som ett resultat av för lite läsning – och det enda sättet att råda bot på det där är att börja läsa (och fungerar läsningen väl blir det även lättare att hänga med i andra ämnen).

Sedan utesluter det ena liksom inte det andra; jag pratar hur mycket som helst om hur roligt och hur viktigt läsning är, viger lektioner till tyst läsning, jag läser högt även för högstadieelever – både kortare texter och längre romaner – men just de där eleverna som inte får stöttning hemifrån, de behöver få det ifrån skolan. Och jag önskar att vi kunde ägna ännu mer tid även i högstadiet åt att läsa tillsammans, träna på att se dolda budskap och budskap mellan raderna, diskutera ord och begrepp och innehåll… men kursplanen är fullspäckad med moment som ska hinnas med. Samt, återigen: Jag vill inte ha inställningen att skolarbetet är en börda som inte bör tas med utanför skolbyggnadens väggar, även om jag är fullt medveten om att elever är olika och har olika mål i livet. I skolan är mitt uppdrag trots allt att ge dem lika förutsättningar.

För att sammanfatta vill jag återigen poängtera att frågan om läxor därmed inte är svartvit för mig. Det handlar liksom inte om läxornas vara eller icke vara, för läxor måste inte och bör inte innebära att familjer tvingas betala för läxhjälp för att eleverna ska fixa dem. Det finns problem med läxor om de hanteras fel och det finns absolut elever som inte kan hantera läxor, men det även finns många fördelar om läxor hanteras rätt. Elevers olika förutsättningar och hemförhållanden är en fråga, men en annan minst lika viktig fråga är den om skolans värde i många elevers och många föräldrars liv. Om de föräldrar som egentligen har möjlighet suckar när deras barn plockar fram läsläxan eller ber om en linjal för att kunna mäta olika föremål till en matteuppgift, då är det inte undra på att eleverna avskyr att ”ta med sig jobbet hem” – och där har vi ett väldigt stort problem.

…eller så är jag bara extreeemt gammaldags. Den moderna språk-lärare vars elever lyckas nå goda kunskaper utan minsta träning hemma och den svensklärare (med erfarenhet av läsovana och icke-läsintresserade högstadieelever) som aldrig någonsin skulle få för sig att dela ut en läsläxa men ändå lyckats öka elevernas läsförståelse och läsintresse får hemskt gärna dela med sig av sina tips.

Flatfilmsfredag – vecka tretton

Har ni sett Hela vägen? Jag såg om den nu i morse faktiskt. Idag är jag för en gångs skull sjuk och hemma på samma gång, så att säga. Terminens andra förkylning slog till häromdagen och nu tänker jag faktiskt inte plåga mig själv genom att snora och flåsa mig igenom en arbetsdag alldeles vimmelkantig – jag stannar hemma, helt enkelt. Och vad passar då bättre än att se en flatfilm på självaste flatfilmsfredagen?

”Hela vägen” är en finsk film som till och med valdes ut till Finlands Oscarsbidrag 2005. Precis som i förra veckans flatfilm så utgör heterosexualiteten och heterorelationerna en stor del av filmen, och är man enbart intresserad av det lesbiska får man spola fram en bra bit (ungefär en timme in i filmen) – men, den handlar trots allt om så mycket mer. När jag såg filmen nu i morse låg jag med en obehagsklump i magen under stora delar av den, dels på grund av de ”obekväma”, annorlunda karaktärerna, dels på grund av filmens lågmäldhet och att många scener liksom kryper in under skinnet på en.

Venla heter huvudkaraktären och hon är tillsammans med Antero, som satsar på att bli proffs i någon sport som jag inte minns nu (pinsamt). Venla är psykolog, arbetar på en fertilitetsklinik eller liknande och önskar själv mest av allt ett eget barn. Antero, däremot, är inte det minsta sugen på barn och hittar alla möjliga lösningar för att undgå att göra Venla gravid. Självklart är kommunikationen dem emellan minst sagt bristfällig.

Så lär Venla känna Satu, läkare på kliniken som bland annat driver frågan om assisterad befruktning för lesbiska par, och de inleder någon form av vänskapsrelation och senare en kärleksrelation – dock inte utan flertalet hinder, förstås. Satu bor med sin inåtvände bror och hans påflugne kompis i en stökig lägenhet, och den påflugne kompisen förälskad i Satu.

”Hela vägen” är en annorlunda film på många sätt, välgjord och med duktiga skådespelare – men jag vet inte riktigt vad jag tycker om storyn. Att den är intressant kan jag inte motsätta mig, men jag antar att jag (särskilt en sjukdag som denna) är mer pepp på en renodlad gulligullfilm med en lyckad lesbisk historia från början till slut. Söta bagateller, ni vet. Självklart tycker jag dock att ni ska se den här, om ni inte redan har gjort det! Bara det att den är finsk är ju kul – jag har utöver denna sett väldigt få finska filmer i mina dagar.

Hej, alla ni som tycker att värdegrundsarbete och likabehandling är trams!

I morse låg jag och funderade på när jag egentligen fick en negativ kommentar på min blogg senast, det kändes onekligen väldigt länge sedan – och som ett brev på posten låg sedan en ifrågasättande kommentar och inväntade sitt godkännande i wordpress-appen när jag vaknade. Jag måste vara synsk.

Kommentatorn ifrågasatte dels att jag motsätter mig att elever använder könsord och ordet ”bög” som skällsord, och uttryckte även misstänksamhet över det faktum att jag alls låter värdegrundsarbete sno tid från den ack så viktiga undervisningstiden.

Jag blir alltid extremt upprörd av sådana kommentarer, det liksom bubblar av frustration inombords för jag påminns om att just det, det är så vissa människor där ute tänker. Det finns ju faktiskt människor som tycker att bög och neger och tattare och blatte och CP är helt och fullt okej att använda som skällsord; det finns personer som inte anser att alla människor har samma värde. Och det gör mig frustrerad, arg och väldigt ledsen.

Såhär svarade jag kommentatorn, i all hast och klockan sex i morse:

För det första är kränkningar aldrig okej över huvud taget i skolan, detta står i lagen och i läroplanens värdegrund. För det andra är varken fitta, bög eller kuk några fula ord utan namn på könsorgan samt en persons sexuella läggning och därför passar det extra illa att använda dessa i negativ bemärkelse i en skola eller på vilken arbetsplats som helst. Hur ofta har du hört någon ropa ”hetero” som skällsord? Inte så ofta va? Nej, och det beror på att homosexuella är betydligt mer utsatta än heterosexuella i vårt samhälle. Varför då använda synonymer till homosexualitet i syfte att kränka någon?

Och för det tredje: Konfliktlösning är en del av läraryrket, och när elever kommer inspringande i ett klassrum och är fullständiga ovänner är det en självklarhet att jag har skyldighet att använda en liten snutt av lektionstiden till att lösa denna, dels för att alls kunna genomföra lektionen och dels för att alla elever ska känna sig trygga i skolan och veta att vi vuxna bryr oss.

Allt detta är självklarheter, och i övrigt har du inte den blekaste aning om vad mina lektioner fylls med. Att jag skriver ett par blogginlägg i veckan som handlar om likabehandling är inte direkt något som talar om vad jag för tillfället undervisar om i samtliga klasser. Dock är värdegrundsarbete enormt viktigt för att elever ska må bra och kunna lära sig något på riktigt och tack och lov arbetar jag på en skola som förstår detta.

Vidare undrar jag verkligen om de personer som ifrågasätter värdegrundsarbete någon gång själva har utsatts för kränkningar? Om deras barn har blivit mobbade eller mått extremt dåligt i skolan? Och skulle de själva tycka att det vore okej att deras barns lärare inte löste konflikter som deras barn är inblandade i? Att läraren bara visslade i pipan, körde igång lektionen och lät deras barn sitta kvar gråtande i korridoren? Och jag undrar också hur de skulle hantera om deras eget barn vore 14 år och homosexuell och inte vågade berätta detta i skolan, eftersom alla skrek ”bögjävel” till varandra i korridorerna och pratade om hur ”jävla äckliga” alla bögar är? Skulle dessa personer själva kalla sitt barn ”bögjävel” (på skämt eller allvar) eftersom det ”bara är ett skällsord bland alla andra”?!

Kort sagt: Jag kan inte förstå hur någon över huvud taget i hela världen kan motsätta sig vikten av att alla människor mår bra, blir respektfullt behandlade och kan vara sig själva utan att riskera mobbning, glåpord eller utfrysning. Jag kan inte förstå det.
Kan ni?

Hjältar, monster och den äldsta bögen

Ibland blir det bara för tokigt.

Till sista lektionen (då jag redan kokade inombords efter en tidigare misslyckad lektion) släpade ett gäng elever med sig ett rejält dåligt humör och två av dem var mitt inne i en olöst konflikt, vilken resulterade i att de hejdlöst skrek ”fotbollsbög”, ”din jävla gay” och ”fotboll är så jävla bögigt” till varandra i klassrummet. Det bubblar inom mig när jag hör sånt där och jag frågade naturligtvis vad de menade när de sa att fotboll var bögigt samt fastställde att ja, det finns bögar som spelar fotboll, men det är ingenting att göra en grej av och så vidare.
”Bögigt betyder fjantigt!” ropade en elev då, varpå jag sa att det inte var okej och så fortsatte diskussionen en liten stund.

Jag tänker förstås inte redogöra för varenda ord här, men en sak var intressant; nämligen den att en av eleverna slog fast att ”bög” för dem var ett skällsord, men att ”homosexuell” inte var det. Hen uttryckte alltså explicit att de egentligen inte menar ”killar som gillar killar” när de kallade saker ”bög” i negativ bemärkelse utan det är ”bara ett skällsord” just. Inte acceptabelt för det, invände jag, och la även till att fitta, kuk och hora inte heller är okej att använda som skällsord (utöver det självklara faktum att man inte bör kalla någon för skällsord över huvud taget).

Så. Bra med det. Lektionen rullade igång, jag plockade fram högläsningsboken – ”Hjältar och monster på himlavalvet” – och började läsa. Någonstans hade jag kvar den där diskussionen i huvudet medan jag läste (definitivt en nackdel med att vara en hejare på att göra flera saker samtidigt) och när jag läst nästan en hel sida skedde så det oväntade, eller kanske det oundvikliga:

”När han till sist var färdigsmyckad, tog några av dem fram sina flöjter och började spela.
– Nu ska vi dansa till din ära, Tauros, sa den äldsta BÖGEN hö…”

Ridå.
Och därefter gapskratt.
Jag skrattade, eleverna skrattade så att de kiknade och när vi alla återfått andan en aning fick jag förklara att de efterföljande orden ”högtidlig” och ”började” hade spelat min hjärna ett spratt efter den där bögdiskussionen. För nej, det stod inte ”bögen” i boken – det stod ”systern”.

Puh. Nu åker jag hem. Fortfarande på hyfsat dåligt humör och det lär inte vara sista gången någon ropar ”jävla bög” på den här skolan – men ett skratt lättar upp en aning. Definitivt.

(Som tillägg åt den som fnissade förtjust åt den här historien kan jag berätta att det på sidan efter förekom en hare vid namn ”Lepus”, vilket en annan elev icke oväntat lyckades tolka som ”lesbus” och ja… ni fattar. Jag tror det är dags för mig att komma ut snart. Och på tal om det, ni läser väl Sara Lövestams blogg om hbtq och skola på Lärarnas Riksförbunds hemsida? Inlägget om att komma ut för elever är mycket läsvärt, och jag kan känna igen mig i varenda ord.)

För att jag är så vansinnigt intressant

Bella // Blogghen hade svarat på en trevlig frågelista och eftersom jag inte vill vara sämre härmar jag henne. Det var dessutom otroligt länge sedan jag publicerade en egolista här i bloggen.

Hur såg du ut för prick ett år sedan? Jag hittar tyvärr inga bilder av mig själv från september förra året, men denna skickade jag till min bror på hans födelsedag i mitten av augusti 2012. Lika glad och käck då som nu, som ni märker.

Vilket är ditt mest använda ord denna vecka?
Förmodligen typ ”men asså…”, ”asså hallå!”, ”asså hörni…” och annat i kombination med just ”asså” under samtliga lektioner med mina inte alltid så peppade/fokuserade elever. Skittråkigt, men sant.

Har du någon fobi?
Svar JA! Tandläkarskräck har jag utav helvete efter ett antal otäcka tandläkarupplevelser i barndomen. Droppen som fick bägaren att rinna över nu senast var när jag för första gången vågade besöka en tandläkare här i Stockholm. Anledningen? Dra ut en stor jävla tand i nederkäken. Jag grät, svettades och hade fullständig ångest och då tyckte den mycket irriterade kvinnan att det var lämpligt att när jag minst anade det bara kasta sig över mig och bryta loss eländet, helt utan förvarning. Det var definitivt det värsta jag varit med om. Förlossning, släng dig i väggen.

Vad är det godaste du har ätit hittills i veckan?
Det kanske inte var den här veckan… men jag låtsas, för det var så sjukt gott: Min fru lagade biffar på rotselleri, champinjoner, lök och creme fraiche som var helt outstanding. Till detta serverades en sås gjord på gräddfil, senap och rivet äpple och så ugnsrostade rotsaker på det. Alltså, GOTT är en underdrift.

Vad är det finaste någon har sagt till dig idag?
Puh, idag? Har någon sagt nåt fint idag? Jag tror tyvärr inte det. Jag har varit på ohämmat ilsket humör hela morgonen och inte direkt inbjudit till snälla kommentarer. Men Adrian har säkert sagt något gulligt, det gör han ungefär tre gånger i timmen.

När kände du dig riktigt nöjd med dig själv senast?
Igår ledde jag ett spinningpass efter att inte ha beträtt en friskislokal på 2,5 vecka, det gick trots detta bra och det kändes fint att lyckas med något som plåster på såren (= den gångna supertuffa arbetsveckan). ”Riktigt” nöjd var kanske att ta i, men tillfreds åtminstone.

Vad har varit roligast i helgen?
I fredags återsåg jag några av mina kära kollegor från förra jobbet och det kändes både roligt och vemodigt. Jag saknar dem, helt enkelt. Men det roligaste är nog det vi sysslar med nu, nämligen är ute på långväga biltur för att ha bloggträff (som vanligt mycket roligare att kalla det bloggträff…) med Helena // Ett tigerliv. Adrian är mycket peppad på att träffa tigern!

Vilken är din pepplåt för tillfället?
Oh scheisse vad svårt! Jag lyssnar så sällan på musik för tillfället, vilket egentligen inte känns okej alls, men om jag tänker ”pepp” så tänker jag ”spinning” och då poppar två låtar upp i huvudet som definitivt måste in i mitt nästa spinningpass: Eleverna kör Aviciis ”Wake up” på repeat ute i korridoren, den gillar jag, och när vi såg Loreen på Grönan förra veckan var det ”We got the power” som gav mig mest positiv energi. Snart i en spinningsal (eller förmodligen flera salar) nära dig.

Vad har du sysselsatt dig med då du har haft dötid i veckan?
Haha, ”dötid” – vad betyder det? Nämen, jag har väl spelat Wordfeud och skrivit ett och annat blogginlägg. Alternativt stirrat ut i tomma intet.

Har du gjort/kommer du göra något i veckan som du inte gjort förr?
Såhär: Jag är inte van att misslyckas med välplanerade lektioner, men sedan jag bytte jobb misslyckas jag nästan varje dag. Det är nytt. Bortskämt?

Vad oroar du dig för?
Massor. Att något hemskt ska hända min familj, att jag aldrig ska ta tag i mitt liv och satsa på det jag verkligen vill och därmed bli bitter, att Sverigedemokraterna ska växa sig större, att…

Vem är den kändaste personen du har sett på senaste tiden?
Igår mötte jag blick med Maria Andersson från Sahara Hotnights i t-banan, sedan språkade jag med en färöisk idol på en fest och tidigare på dagen pratade jag skola och transfrågor med Sara Lövestam.

Vad har varit mest förvirrande på senaste tiden?
På jobbet: Allt.

Hur ser dina senast tagna webcam-bilder ut?
(Okej, mobilbilder – inte webcam, men jag sitter liksom i en bil. Fråga inte varför jag fotade mig själv sovandes.)

Hur har veckan varit?
Ehrlich gesagt: Sådär. En och annan höjdpunkt (cykelturerna till jobbet, ett par helt okej lektioner, samkväm med trevliga människor, att Adrian väcker en med att säga ”älska mamma!”) och ett och annat lågvattenmärke (stress över jobbet, say no more). Men kom ihåg vad jag sa innan: Extremt dåligt humör idag. Nu är vi snart framme i småstaden, på vägen hem är jag förhoppningsvis mycket gladare!

Flatfilmsfredag – vecka tolv

Just idag känner jag mig av flera anledningar extra pepp på flatfilmsfredag. Dels för att jag idag ska presentera en film som jag faktiskt hittade och såg nu i veckan som först, dels för att det för tillfället pågår så mycket skit i vårt samhälle och ute i världen och vi alla därmed behöver lite uppmuntran och hjälp att tänka på annat.

Låt oss börja med skiten (eventuellt blir detta ett eget inlägg så småningom, men man kan ju aldrig veta med mig nu för tiden): För det första förstås det faktum att vi har fått en ny arbetsmarknadsminister som är medlem i en kyrka där abort och homosexualitet anses vara synd. Detta är inte okej någonstans över huvud taget. För det andra att homosexuella föräldrar i Ryssland nu måste överväga att fly landet, eftersom det inkommit ett lagförslag på att barn till homosexuella ska omhändertas. Alltså, förstår ni vad det är som pågår där borta? För det tredje, och aningen blekt i sammanhanget kan tyckas (men på sikt är detta katastrofalt), det faktum att de borgerliga vill satsa på läxhjälp för alla elever istället för att sätta in resurser där det verkligen behövs = under lektionstid, i den ordinarie undervisningen (vilket jag ju också skrev om tidigare i veckan). Skärpning, regeringen.

Med denna skit i bakhuvudet uppmanar jag er härmed att se framåt för ett ögonblick, mot helgen och mot dagens flatfilmsfredag! Förra veckan bjöd jag er på en söt bagatell (någon som har sett ”Imagine me & you” sedan dess?) och idag blir det… ännu en söt bagatell. Såhär är det: Vissa filmer bara älskar jag, utan att egentligen kunna säga exakt vad det är som gör att jag älskar dem. Jag har alltid blivit besatt av vissa filmer, velat se dem om och om igen. Något gemensamt brukar de ha, exempelvis en vacker kvinna – och just detta kriterium stämmer in på dagens film: Gray matters. Jag hittade den på Netflix och började slötitta i förrgår kväll medan Adrian såg på Teletubbies, och helt plötsligt hade jag sett hela filmen. Sedan dess har jag inte kunnat sluta tänka på den och med största sannolikhet kommer jag se den igen inom kort (jag försöker övertala min fru att titta tillsammans med mig, men hon är skeptisk – jag har ju redan avslöjat slutet).

Ett stort problem med den här filmen finns, nämligen det faktum att den inte riktigt vill sorteras in under genren ”flatfilm”. Hur detta yttrar sig? Jo, att det lesbiska får stå åt sidan till förmån för huvudhistorien: Syskonkärleken mellan bror och syster. Men som av en händelse – som alltid när man inte vill fokusera på det lesbiska – så bara råkar det, syskonkärlekstemat till trots, förekomma en jäkla massa heterohångel i filmen. Of course. För heterohångel är neutralt, ni vet.

Hur som helst, över till det positiva: L Word-Helena, Rachel Shelley, medverkar i en biroll och så fort hon dyker upp i bild så vet man ju med säkerhet att hon kommer vara av lesbisk betydelse, så att säga. Dessutom är hon vansinnigt snygg (säg inte emot mig!). Huvudrollerna, Gray och Sam, spelas av Heather Graham och Tom Cavanagh och dessa två är syskon som lever och gör allt tillsammans. Båda två är ute efter den stora kärleken och naturligtvis lyckas de förälska sig i samma tjej; tjejen som brodern Sam blir tillsammans med och gifter sig med (spelad av Bridget Moynahan). Gray visste dock inte innan att hon var lesbisk, så utöver triangeldramat serveras tittaren en lättsam komma ut-process.

Naturligtvis bjuder filmen även på en märklig terapeut, en tokrolig väninna och ett förödande missförstånd – samt ett lyckligt slut (även om jag fortfarande känner mig aningen snuvad på… ja, det kommer ni fatta när ni har sett filmen).

Glad fredag och trevlig helg!

Ett ostrukturerat inlägg utan poäng – om liv, arbetsliv och skrivardrömmar

Igår kväll hängde jag lite på twitter. Det var rätt länge sedan nu, de senaste veckorna har jag bara skrivit något halvvettigt någon enstaka gång i veckan utöver att jag delat ett och annat blogginlägg, en och annan intressant artikel. Jag har inte orkat helt enkelt. Inte ens något om skolan har jag pallat skriva, för när jag kommer hem är jag dränerad, uttömd på engagemang, idéer och glöd. Nej, jag kan inte ens komma på något att uppröras över som är så pass viktigt att jag vill dela med mig av det.

Sunt, tänker någon, för varför måste man dela med sig av allt nu för tiden? Bättre att komma hem och bara släppa allt vad sociala medier heter, eller? Världen går inte under om just jag undviker att kontinuerligt posta 140 snärtiga tecken under en vecka eller två, naturligtvis inte. Men det handlar inte riktigt om det. För mig illustrerar den där orkeslösheten, avsaknaden av idéer och engagemang något osunt – för jag är ju en engagerad och diskussionslysten person. Egentligen, i vanliga fall. På nätterna sover jag bra, tack vare att hela kroppen och hjärnan stänger av helt och hållet, och det är ju tur det – men samtidigt är det ett tecken på att livet, arbetslivet!, är aningen för stressande och uttröttande. Eller åtminstone ett bevis på att jag måste hitta nya strategier att förhålla mig till arbete och fritid.

Någon lärare som känner igen sig?

Under min barndom och ungdom, fram till någonstans under lärarutbildningen älskade jag att skriva – framför allt skönlitterära texter. Att hitta på karaktärer var något av det bästa jag visste och jag var fan bra på det också. Medan jag skrev målades deras ansikten och kroppar upp i huvudet, deras minnen och drömmar, deras vardagsliv, arbetsförhållanden, relationer. Ibland – ofta – blev det inga färdiga berättelser, utan bara just en utförlig personbeskrivning, en människa och en situation som det skulle kunna gå att berätta vidare om. Men ändå. Jag skrev och jag var kreativ.

Och oj vad jag saknar den där kreativiteten nu! Men jag kan inte skriva längre. När jag försöker blir det som att backa tillbaka bandet till 14-årsåldern och orden känns både barnsliga och fattiga (jag skrev faktiskt bättre då, förmodligen för att jag var just 14 och inte knappa 28 som nu) och det tar stopp direkt. Jag kan inte måla upp några karaktärer, inte alls. Och jag har definitivt ingen aning om vad som skulle kunna hända dessa ännu obefintliga, högst potentiella karaktärer, för jag kan inte komma på några situationer eller livsöden som vore intressanta nog att berätta om. När jag drömmer om att skriva igen så kan jag bara tänka på just de texter och berättelser jag påbörjade under högstadiet och gymnasiet. Jag minns karaktärernas namn, jag minns deras bakgrund, jag minns historierna om dem. Men att återuppliva dem nu? Nä. Det går inte riktigt.

Häromdagen slog det mig att jag nog är ganska… mätt på människor och att det är därför som jag inte kan skriva. Mätt, överstimulerad eller avtrubbad, jag vet inte. Jag möter så otroligt många människor i mitt jobb varje dag, så många personligheter med vitt skilda bagage och när min skrivlust dyker upp och jag tänker att jag skulle vilja påbörja en historia om en fiktiv person (eventuellt inspirerad av en faktisk individ) så tar det bara stopp. Karaktärsbiblioteket är överfullt och hjärnan orkar inte ens fantisera om att låta ytterligare en person ta plats där inne i skallen.

Samtidigt finns det ju många lärare som också skriver, till och med romaner om just skolmiljön, så jag menar inte att min så kallade åkomma är typisk för lärare. Eller handlar det kanske bara om att författande lärare är bättre på att sortera alla intryck?

Well. Jag vet inte, och jag orkar inte bli långrandig. Men för att åtminstone göra en ansats till att sammanföra de lösa trådarna i det här inlägget så tänker jag, precis som jag skrev i början, att jag måste hitta bättre strategier för att sära på jobb och fritid. Det är sjukligt svårt i det här yrket, för det flyter liksom ihop och arbetsdagarna är jäkligt långa (ni missade väl inte den här briljanta texten av Skrivbordspedagogen för något år sedan, förresten? Jag lovar, den är inget skämt). Men jag måste göra det ändå, för om jag inte har någon ork eller något engagemang kvar att ägna mig åt saker som jag brinner för och skulle vilja utveckla utanför jobbet – då kommer jag inte orka med mitt jobb heller.

Ps. Jag är positiv ibland också. Och idag har hittills varit en ganska bra dag. Okej?

På förekommen anledning: Det finns ingenting som heter ”pappadagar”

Nu hände det igen: Någon hade hamnat i min blogg efter att ha googlat ”pappadagar homosexuellt hem”, och titt som tätt hör jag folk diskutera ”mammadagar” hit och ”pappadagar” dit. Även vi fick, när Adrian var pytte, ibland frågan om min fru tog ut pappadagar då, eller hur det egentligen fungerade det där att vara två mammor!?!

Med detta korta inlägg vill jag därmed bara slå fast en gång för alla att det finns ingenting som heter mamma- respektive pappadagar, det heter föräldradagar och föräldraledighet. Okej? Även försäkringskassan tycks fortfarande ha lite svårt för det här, för på enstaka ställen på deras hemsida står just ordet ”pappadagar” som en rest från förr när man inte hade fattat att föräldrar inte alltid är två, inte alltid är en av varje kön, att det inte alltid är pappan som tar ut de där fjuttdagarna i början och på slutet och så vidare. Men trots detta: Pappadagar är inget som rent formellt existerar, det är bara heteronormen som tror sig ha monopol på det här med föräldraskap.

Det är en sak att heterosexuella föräldrar som pratar om sin föräldraledighet väljer att dela upp den efter sina titlar där hemma, en helt annan att tro att heterosexualiteten fortfarande är nån slags utgångspunkt och juridisk grundbult i alla familjekonstellationer. Well, det är den inte. Och precis lika lite som det finns en ”manlig” och en ”kvinnlig” part i en lesbisk relation så finns det en ”mammafigur” och en ”pappafigur” i ett homosexuellt föräldrapar. Burr, det vore ju jättekonstigt.

Frågor på det?

Jag är för att träna elever i att ta eget ansvar – men självklart ska läxor aldrig ersätta undervisningen

Okej. När man bloggar sällan hopar sig ämnena när tiden väl finns, och därför har jag nu tre blogginlägg som jag skulle vilja färdigställa: Ett om det fantastiska med förskolan (apropå Alex Schulmans irriterande krönika i Aftonbladet för någon vecka sedan), ett om surrogatmödraskap och ett om läxornas vara eller icke vara, apropå ett inlägg jag läste nu alldeles nyss men också apropå Moderaternas obehagliga reklam i tunnelbanan om ”lexhjälp åt alla”.

Så, var ska jag börja? Eftersom jag egentligen har mängder av lektioner att planera så passar det väl bra att skriva om skolan = läxor. Och för att inte hålla er på halster för länge så kan jag direkt meddela att jo, jag är faktiskt för läxor – rimligt stora läxor, med ett tydligt syfte och utformade på ett sätt så att eleven utan större problem kan klara av att göra dem själv, utan stöd av en vuxen (utöver mig då, förstås). Varför? Det kommer jag till nedan.

Det här blogginlägget av Pernilla Alm dök upp i mitt facebookflöde och jag tänker inte motsätta mig att texten är välskriven och innehåller många bra argument mot läxor. Likväl tänker jag inte fullt ut hålla med henne. Eller, såhär: Jag blir irriterad när lärare tycks tro att deras ämne är det enda som eleverna har på schemat och därmed delar ut enorma läxor med kort varsel. Jag blir även irriterad när läxor består i att eleverna ska lära sig nya saker, göra nya upptäckter och befästa kunskaper som aldrig behandlats under lektionstid. Det är självklart inte okej, för undervisningen ska ske i skolan, av utbildade lärare. Men som sagt: Som företeelse är läxor trots allt något jag förespråkar – inom rimliga gränser.

Anledningen till att jag aldrig någonsin (tror jag) kommer sluta dela ut läxor då och då är dels att jag vill träna eleverna i att ta eget ansvar, dels att de själva ska få möjlighet att upptäcka vilken studieteknik som passar dem bäst (som ett led i att rusta dem för framtida studier) och dels för att alla kunskaper omöjligen kan läras in och befästas enbart under lektionstid. Ta mitt ena ämne till exempel, tyska. Under två sextiominuterspass i veckan går det inte att lära sig tyska, särskilt inte om du ena veckan är sjuk en av dagarna och nästa förlorar du ytterligare en timme på grund av en friluftsdag. Sänka kraven? Nej, det tänker jag inte göra (och det är ju inte ens upp till mig, för övrigt, jag följer kursplanen). Att läsa om eller lyssna på en text som vi har jobbat med under lektionstid, att träna ord och uttryck som eleven under lektionen har skrivit upp i sitt häfte eller som jag har lagt in på den interaktiva lärplattformen glosor.eu – det kan elever göra utan stöd av någon vuxen, och det kan till och med ske på skolan, direkt i anslutning till skoldagens slut eller under någon rast. Med små medel hålls då språket vid liv och du befäster nya ord, och under nästa lektion behöver vi inte börja om från noll utan kan fortsätta där vi slutade senast.

Och så har vi mitt andra ämne, svenska. Just nu får mina sjuor ordkunskapsläxa, 12 svenska ord varje vecka. Vi går tillsammans igenom orden (som är plockade ur den gemensamma boken vi läser) och så ska eleverna i första hand träna på ordens betydelse och att kunna använda dem, och i andra hand även träna på stavningen. Då och då har jag även delat ut läsläxor, för ja, det behövs faktiskt. Ungdomar läser allt mindre; jag skulle säga att över hälften av eleverna i mina klasser aldrig läser en skönlitterär bok på egen hand. De har inte tid, de tycker att läsning är tråkigt – och det blir inte direkt roligare av att deras läshastighet och läsförståelse aldrig utvecklas. Den här artikeln av Gunilla Molloy har jag tidigare länkat till, likaså den här av författaren Johan Unenge och i övrigt behöver jag inte säga så mycket mer om det: Läsning är superviktigt, och tio minuter om dagen hinner alla läsa.

Men. Och jag trycker verkligen på ordet men: Läxor ska aldrig, aldrig någonsin ersätta undervisningen, och elevens modersmål (eller föräldrarnas modersmål) eller för den delen föräldrarnas akademiska bakgrund ska aldrig, aldrig verka begränsande för elevens möjligheter att göra läxorna.

Moderaterna skriver på sina reklamaffischer (valaffischer?) att de vill ge ”lexhjälp åt alla!” och utan närmare eftertanke vill jag naturligtvis nicka och hålla med. Ja, jag tycker att läxhjälp i skolan är toppen. Där jag jobbar nu har vi läxhjälpstimmar insprängda i schemat, en timme i veckan för varje klass, och vi försöker hitta ytterligare timmar för att kunna stötta extra i kärnämnena. Men – ändå blir jag så otroligt provocerad av den där texten, just för att den är signerad Moderaterna och den borgerliga regeringen; den regering som skurit ner på resurser inom skolan och som därmed gjort att skolan just nu befinner sig i kris. För tack vare vår sittande regering behövs verkligen den där läxhjälpen som de så fint förespråkar – för jag hinner inte ge mina elever det de behöver under lektionstid (och det gäller både på mitt nuvarande och på mina tidigare jobb). Om jag kunde skulle jag undervisa många elever (t.ex. elever med annat modersmål än svenska, elever med koncentrationssvårigheter och elever som på andra sätt har svårt med det svenska språket) i mindre grupper för att verkligen ha möjlighet att individanpassa. Ett annat alternativ vore att ha tillgång till en specialpedagog eller en svenska som andraspråks-lärare under samtliga svensktimmar. För då skulle det inte behövas någon läxhjälp, tror jag. Om alla elever kunde tillgodogöra sig det absolut viktigaste under lektionstid och fick hjälp att hitta sina bästa studiestrategier, då kunde de själva klara av en mindre mängd läxor utan vuxnas inblandning. (Jag spränger med andra ord in ett litet försynt önskemål såhär mitt i texten: Please, regeringen, ge oss de resurser vi behöver i skolan istället – läxhjälpsbehovet är inte det mest akuta. Inte egentligen.)

Men okej. Jag är alltså för läxor, samtidigt som jag kan se problemen med dem. Innan jag avrundar vill jag dock säga några ord till om ett av mina argument för läxor ovan, nämligen det om eget ansvar: Som det ser ut i skolan just nu tar de flesta lärare med sig en bunt pennor till varje lektion – eftersom eleverna inte klarar av att ta ansvar för en egen penna. Dessutom, om vi har planerat en övning i datorn, skriver vi även ut några ex av uppgiften – eftersom det alltid är några elever som har glömt datorn hemma alternativt har glömt/tappat bort laddaren. Jag samlar även in elevernas extranycklar till skåpen och får rycka ut som skåpsöppnare ungefär varje dag, eftersom de har glömt nyckeln hemma. Och dessutom undviker alltfler lärare att ge eleverna läxor – eftersom de inte klarar av att ta ansvar för att göra läxor (okej, inte enbart därför – men det är en anledning). Med risk för att låta som en bakåtsträvande surkärring så vill jag säga såhär: Jag tycker inte att den här utvecklingen känns okej. Och jag tycker definitivt inte heller att vi gör eleverna en tjänst genom att frånta dem alla möjligheter till eget ansvar. Däremot, vilket jag ju redan har sagt ovan på en massa olika sätt, så tycker jag självklart att vi måste guida dem i att kunna ta det där ansvaret. Vi måste ge dem goda möjligheter att lyckas, vi måste ge dem tydlighet, vi måste sträva efter att ge alla elever det stöd de behöver – och vi måste även ha höga förväntningar på dem: Vi måste se dem som kompetenta nog att genomföra mindre uppgifter på egen hand. När ska de annars lära sig? undrar jag.