Lösenordsskyddad: Genusutmaningar i vardagen: Viljan att kön inte ska spela roll kontra vetskapen om att det visst spelar roll (i andras ögon)

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

”Jag har behandlat mina barn precis lika!” – om att finna ”bevis” på biologiska könskillnader

Det är en klassiker: Personer som så gärna vill tro på att sociala omständigheter påverkar oss som personer (säger de), men som överallt tror sig finna ”bevis” på att pojkar och flickor, män och kvinnor ändå är och förblir olika:

”Det är ju bara att se sig omkring, killarna är hopplösa när det gäller att ha koll på sina grejer.”
”Ja, konflikterna och skitsnacket här i klassen är det ju tjejerna som står för – det går inte att komma ifrån!”
”Killarna vägrar ju läsa, det är helt enkelt typiskt killigt!”
”Min dotter har hjälpt till här hemma från början, medan min son bara har legat där framför tv:n…”
”Att killar är mer sexfixerade än tjejer går ju inte att komma ifrån, bara att kolla på löpsedlarna…”
”Jag har verkligen ansträngt mig för att behandla min son och min dotter EXAKT LIKA, men ändå är de så olika som de kan bli!”

Ni känner igen, va? Överallt hittar man belägg för att ”det är kört”, bevis för att pojkar är på ett visst sätt och flickor är på ett visst sätt, trots att man ”gjort allt”.

Jag vill dock bestämt hävda att nej, man har inte ”gjort allt”. Inte som enskild person och inte heller som ett enat samhälle (eh, det sistnämnda: långt ifrån…). Problemen i ovanstående uttalanden/synsätt är flera:

För det första benämner man pojkar och flickor som separata, särskilda grupper och generaliserar utifrån (förmodad) könstillhörighet. Kanske är det så att en majoritet av pojkarna respektive flickorna är på precis det sätt man beskriver, även på individnivå, men det finns alltid några individer som skiljer sig ifrån mängden. Dessa glömmer man bort och gör därmed osynliga; de räknas inte med i ”statistiken”, de ses som ”undantag från regeln”. Och genom att man redan från början har bestämt sig för att synliggöra och språkligt befästa det som stämmer överens med ens stående uppfattning (vilken allra oftast överensstämmer med rådande samhällsnorm) är det säkerligen en och annan unge som bara därför har hamnat i precis det beteende som man befäster:
”Hörni pojkar, ni måste skärpa till er och sluta glömma era pennor!”
”Hörni flickor, ni måste sluta att prata skit bakom ryggen på varandra”
Barnen lär sig hur de förväntas agera, helt enkelt, och bara genom att gång på gång få höra att de ”är” på ett visst sätt (även om det är ett oönskat beteende) så kommer många anpassa sig och se på sig själva på just det sättet: Pojkar är slarviga. Flickor pratar bakom ryggen och kan inte leka tre. Det blir som ett evigt upprepande mantra och en självuppfyllande profetia. I detta ingår givetvis också att gång på gång fastställa att kön är lika med könsorgan, bara det är högst problematiskt.

För det andra så tenderar man att inte ens lägga märke till allting som avviker från den rådande uppfattningen, den rådande normen. Kanske har man en klass där väldigt många av pojkarna gillar att läsa, kanske har man en son som är helt ointresserad av bollsport och fysisk aktivitet, kanske är en majoritet av tjejerna i klassen fotbollsspelare, kanske har man en dotter som inte alls bryr sig om att vara ”söt” och som aldrig har koll på läxorna. Dessa normavvikande beteenden och intressen kommer förmodligen antingen omnämnas som ”undantag”, som något ”ovanligt” eller så hamnar de i bakgrunden, medan de beteenden som faktiskt lever upp till normen, återigen, lyfts fram och befästs: De läsande pojkarna kanske även knuffas i matkön, de fotbollsspelande tjejerna kanske är väldigt utseendefixerade, den osportsliga sonen kanske aldrig hjälper till att duka bordet och den lite slarviga dottern kanske väldigt ofta hamnar i konflikter med sina tjejkompisar på grund av skitsnack. Då kommer dessa, normföljande beteenden förmodligen hamna i fokus för diskussionen ändå.

För det tredje: Alla barn ska inte behandlas prick lika, för alla barn är inte prick lika. Vare sig du har en son och en dotter eller två söner då kommer dessa inte vara exakt lika varandra, av flera olika anledningar. Och oavsett om ett beteende är ”biologiskt” och ”könsbestämt” eller avhängigt något helt annat, såsom plats i syskonskaran eller andra sociala faktorer, så ska väl inte vad som helst förklaras giltigt eller uppmuntras?

Jag kan illustrera med ett exempel:
En bekant berättade om sina två barn, en son respektive en dotter, vilka båda två gillar att läsa. Sonen har nyligen lärt sig att läsa själv och dottern, som är äldre, har kunnat sedan länge. Dottern läser ensam på kvällarna och vill ofta i anslutning till sin läsning, eller dagen efter, komma till föräldrarna och diskutera vad hon läst och dela med sig av funderingar hon har. Sonen kan som sagt läsa själv, men han kommer inte självmant till föräldrarna med sina funderingar kring vare sig läsningen eller något annat. Om föräldrarna ligger intill honom under läsningen, däremot, och uppmuntrar till samtal kring boken och kring allt som hänt under dagen, då kryper även hans frågor och funderingar fram.
Så hur agerar föräldrarna? Jo, de behandlar barnen olika helt enkelt, eftersom barnen fungerar på olika sätt. Att behandla dem lika hade i det här fallet kunnat stärka en rådande norm som säger att ”flickor har behov att prata om sina tankar och känslor, men pojkar har det inte”, men genom att behandla dem olika så blir det tydligt att pojkar visst kan ha behov av det, men vissa/många av dem behöver lite extra hjälp på traven för att komma till skott.

Biologi eller socialt arv i detta exempel? Tja, tämligen ointressant – kanske en blandning av båda. Flickan i exemplet har säkerligen flera kompisar som gillar att läsa och som hon kan ”prata problem” med, medan pojken kanske inte har det, med tanke på hur normen ser ut. Den enda intressanta frågan, tycker jag, är hur vi vill att det ska se ut och agera därefter. Hem, skola och helst hela samhället tillsammans… inte undra på att det dröjer så förbannat.

Dock ska tilläggas, vilket även knyter an till mina första två punkter, att jag har jäkligt svårt för så kallad ”kompensatorisk genuspedagogik” där alla pojkar på förskolan får pärla och pyssla medan alla flickor får härja i bygghörnan, exempelvis. Barngrupper är mycket mycket sällan så könsmässigt homogena, även om det ibland krävs att man sätter på de riktigt skarpa könsglasögonen för att få syn på de individuella skillnaderna. Som pedagog är det dock ens skyldighet att göra det, av flera anledningar.

Om långhåriga pojkar och korthåriga flickor och om barns rätt att vara sig själva

I kommande nummer av Vi föräldrar är jag och min lilla familj med på ett uppslag: Kommande, eftersom numret inte finns i butik än. Det är bara prenumeranter som redan haft äran att skåda oss. Kul grej att delta i, faktiskt, och särskilt kul att få vara med bakom kulisserna på ”hemma hos”-reportagen och inse att redaktionen inte alls kommer hem till en utan att alla deltagande familjer kommer hem till någon annan. Vi fick äran att fotas i någon annans badrum, betydligt luftigare än vårt.

”Artikeln då?” kanske någon undrar, och jag kan säga direkt att nej, det är inte värsta reportaget om oss, utan mest en väldigt lättsam liten intervju om… hår, och i vårt fall: hårklippning. Och den enda utsagan som litegrann speglar vår genusengagerade föräldrasida redigerades dessvärre bort i slutversionen, så förvänta er inget särskilt alls.

Dock tycker jag att temat hår är väldigt intressant just när man pratar och tänker genus och feminism och jag hade gärna ägnat lite mer tid åt det i intervjun: Barn i normbrytande frisyrer, om de starka könsmarkörerna som olika frisyrer utgör, om viljan att vidga normerna för och åt sina barn, att hitta balansen mellan det praktiska kontra det utseendemässiga och inte minst barnets egen vilja när det handlar om hens kropp och identitet.

Vårt barn har långt hår, ”trots” att det står ”male” i hans pass och det är egentligen inte så vansinnigt uppseendeväckande. Nog för att han tack vare frisyren ofta tolkas som flicka av omgivningen, men ser man sig omkring är det rätt vanligt med pojkar i långt hår, både i så kallade genusmedvetna kretsar och i familjer som inte alls tänker på sådant. Men, i just genusmedvetna familjer skulle jag nog vilja påstå att pojkar i långt hår är extra vanligt, kanske just för att håret är en så tydlig könsmarkör: Den korta snaggen eller den klassiska pottfrisyren anses typiskt pojkiga, och otaliga är de familjer med söner och döttrar, i vilka döttrarnas hår sparas ut för att kunna flätas och tofsas, medan sönernas hår klipps av så fort det vuxit ut. Många genusförälder vill ju gärna tumma lite på dessa starka utseendenormer, för att ge barnet olika alternativ inför den dagen hen är stor nog att välja själv, och då är det inte då konstigt att de stereotypa pojk- respektive flickfrisyrerna ofta undviks, tänker jag.

I facebookgruppen ”Genusmedvetet föräldraskap” diskuterades hårfrågan för inte så länge sedan apropå att vissa medlemmar titt som tätt lägger ut foton på sina ”normbrytande barn”. Frågan som ställdes var varför det läggs upp så många bilder på pojkar i klänning eller med långt hår och så få bilder på flickor i kort snagg eller andra typiskt pojkiga attribut. Ja, det diskuterades även varför folk alls lägger upp bilder på sina barn i normbrytande outfits och dylikt, och om ”genus” verkligen är att bryta mot så många normer som möjligt… Men det är en annan diskussion (och för att själv genast svara kortfattat på den funderingen: Nej, att vara genusmedveten handlar inte om att göra statements eller uppfostra ”tvärtom” och det är inget nederlag att som genusförälder få en dotter som gillar dockor eller en son som gillar bilar. Läs gärna Ett tigerlivs inlägg ”Genusmedvetenhet eller tvärtomtänk?”.)

Hur som helst identifierades under facebookdiskussionen främst två alternativ till varför folk ofta ”stoltserar” med sina småpojkars normbrytande kläder och frisyrer, medan det omvända är ovanligare:

För det första för att det pojkiga och manliga av och i samhället generellt sett värderas högre än det flickiga och kvinnliga, och för att det därför redan är mer accepterat att som flicka vara ”pojkig” än att som pojke vara ”flickig”. Kanske kan det vara av denna anledning som genusmedvetna pojkföräldrar gärna talar om och visar bilder av sina pojkar i färgglatt, blommigt, med långt hår osv: För att uppvärdera det flickiga och kvinnliga, och för att visa att det är okej att pojkar tycker om stereotypt kvinnliga färger, prylar och uttryckssätt.

För det andra (eller som en fördjupning av det första) för att mycket av det stereotypt kvinnliga och flickiga verkligen bör uppvärderas mer än det gör, och för att mycket av det stereotypt manliga inte alls är särskilt eftersträvansvärt egentligen: Behöver vi fler machomän i den här världen eller? Skulle inte tro det. Och inte heller ska alla kvinnor ”bli som män” för att vi på sikt ska uppnå jämställdhet och jämlikhet liksom… (Obs, den sista meningen handlar på intet vis om transidentiteter, utan knyter an till en feministisk diskurs där lösningen på ojämställdheten anses vara just att kvinnor slutar vara kvinnor. Helt fel taktik, menar jag.)

När föräldrar stolt lägger upp bilder på sina pojkar i normbrytande outfits och frisyrer rör det sig därmed sammanfattningsvis om att dels uppvärdera det kvinnliga och dels att utöka pojkars valmöjligheter när det gäller kläder, hår, intressen, prylar osv. Kanske kan det även vara en strategi för att motverka homofobi och transfobi, vilken till stor del väldigt tydligt riktas mot bögar, ”feminina män” och transkvinnor: Kroppar som tolkas som manliga i stereotypt kvinnliga attribut provocerar.

Men.

Det är trots allt grovt förenklat och lite… lögnaktigt att påstå att det är ”okej att vara pojkflicka” eller att ”kvinnor och flickor har så mycket större könsmässigt spelrum än män och pojkar”. Som kvinna, tjej eller flicka är det trots allt bara okej att bryta mot könsnormerna till en viss gräns: Du får gärna vara lite ”tuff” och våga säga vad du tycker (så länge du inte är feminist eller säger något illa om män/manlighet, så länge du som flicka inte är ”oregerlig”, grov i munnen eller spydig i klassrummet), du får gärna vara sportig och stark (så länge du inte är lika snabb eller starkare än killarna i klassen och så länge du inte heter Caster Semenya), du får gärna ha en hyfsat laidback inställning till ditt utseende och inte vara rädd för att ”få lite skit under naglarna” (så länge du fortfarande är ”naturligt söt och så länge du inte ser ut som en man/kille). When darkness falls skrev bra om dubbelbestraffning nyligen, inget som rör barn i hennes text, men strukturerna börjar redan där…

När jag gick i mellanstadiet hyllades de coola tjejerna i ”robynfrisyr”, men den ocoola tjejen i vanligt kort hår ansågs äcklig, och särskilt äcklig just på grund av det korta håret. Mina syskon har under sin skoltid pratat om vilka man kan leka och inte leka med, och just den där tjejen i kort hår… Nä, henne vill man inte vara med, hon är konstig, ”hon vill vara som en kille”. Och ser man sig omkring i vilket klassrum som helst, från förskoleklass upp till högstadiet, är det extremt ovanligt med korthåriga tjejer. Normen att som tjej ha långt hår är extremt stark, helt enkelt, och jag gissar att även många genusmedvetna föräldrar kan dra sig lite för att klippa sina flickor rejält kort. De berövar dem liksom deras flickighet, deras söthet. Enligt normen, alltså. Och detta är givetvis en norm som minst sagt behöver krossas, utan att för den skull i nedvärdera det som idag klassas som kvinnligt. Vi måste alla ha rätt till fler alternativ, vi måste själva få välja hur vi vill se ut.

…och så har vi ju, till sist, det faktum att vi pratar om barn och att barn inte är några utställningsdockor i första hand. Nej, de är barn, som leker, rullar sig i sandlådan, kladdar med mat i håret, vägrar duscha, avskyr att borsta och frisera… Är långt hår egentligen passande för någon unge? Egentligen?

Jag frågar mig det ibland när jag borstar Adrians hår, vilket klibbar och tovar ihop sig till dreadsliknande korvar nattetid. Han är håröm, han avskyr att borsta håret, det är en kamp nästan varje gång. Varför utsätter vi honom för det? Och varför utsätter ungefär varje flickförälder sina döttrar för det? För att de ska vara söta förstås. För att kunna fläta och sätta upp i tofsar. För att det ska synas att de är flickor. Och samtidigt blir alla dessa flickor ständigt tränade i tålamod, i ”vill man vara fin får man lida pin”. I många fall är det även en social träning, att man sitter och småpratar medan man borstar och kammar. Sådant som pojkar inte fixar, sägs det.

Just det där är faktiskt en anledning till att vi envisas med att Adrian ska ha långt hår ett tag till: För att han är fin i det, ja, men också för att den där stunden i knät känns så värdefull. Han är sällan still annars (utom när vi läser böcker, så där har vi också ett bra mystillfälle) och utan borstningsstunden går ännu en fantastisk möjlighet till närhet, en lugn stund och social samvaro till spillo. Jag tror att de där stunderna är extremt nyttiga, särskilt kanske när man har ett barn som kategoriseras som ”pojke”.

Samt, förstås, att vi än så länge inte vet vem han är eller vill vara. Pojkrollen finns redan där, färdigpaketerad, bara att trä på sig. Men alternativen måste vi ge honom. Och en del i det är något så ytligt som en frisyr. Så enkelt är det.

Hur var det nu, efterfrågan styr utbudet…?

Eller är det tvärtom?

Jag pratade med en vän från skoltiden igår som berättade om när hennes två barn, som är i förskoleåldern, hade besök av en kompis i samma ålder. När hon tog på sonen en lila jacka inför att de skulle gå ut utbrast kompisen:
”Men han har ju en tjejjacka!!”
”Vad menar du?” sa min vän, ”vem har sagt att det är en tjejjacka?”
”Affären!” svarade barnet bestämt.

Jojo, flickor vill ha lila jackor, det är därför de tillverkas och placeras på flickavdelningen… Eller så är det, som sagt, precis tvärtom: Barnen har ingen aning om vad som är flickigt eller pojkigt eller vad kön spelar för roll över huvud taget – men de lär sig jäkligt fort, ”tack” vare utbudet i butikerna, och tack vare sånt här:

Ps. Och har du, mot all förmodan antar jag, inte läst detta inlägg från i lördags än – gör gärna det.

Även när vi stampar runt på samma ställe för vi utvecklingen framåt

Anette kommenterar det här inlägget med att det känns 90-tal: Är vi inte förbi detta med rosa på pojkar och blått på flickor nu? Är det inte dags att släppa barnkläderna och föra kampen vidare?

Å ena sidan håller jag med. Det är väl ett evigt tjat om barnkläder och självklart borde vi ha kommit ”längre” (vad nu längre innebär? Alltså, vad är steg 1 och vad är steg 2, 3, 4…?). Men å andra sidan: Hur långt har vi kommit? Bilderna jag tog i lördags togs just i lördags, 2013, och jag tog dem av förundran över hur jäkla snett det fortfarande är när det kommer till allt vad ”flickor” och ”pojkar” heter. Hur kommer det sig att de större klädkedjorna säljer skit som det där och delar upp som de gör?
Jo, för att folk köper och klär sina barn i det.
För att barnen lär sig vad som ger dem ”rätt” uppmärksamhet.
För att folk anser att det är en milsvid skillnad mellan pojkar och flickor och ”det måste det väl få vara?”
För att allt som frångår de stereotypa könsnormerna gång på gång fördöms eller helt och hållet osynliggörs.

När jag publicerade alla dessa bilder hade en kompis precis kommenterat på ett tidigare inlägg att pedagogerna på deras förskola talar om att flickor och pojkar ”leker olika” som om det vore ett självklart faktum, en annan om hur hennes dotter blir ifrågasatt av andra barn när hon har Blixten McQueen-strumpor för att de är till för pojkar och en av mina elever argumenterade häromdagen i klassrummet för vilka filmer som är tjejfilmer och vilka som är killfilmer – och det var intet nytt under solen där, kan jag säga.

När man själv redan har omvärderat hela sin syn på och uppfattning om kön är det lätt att tro att resten av världen har det också. Vi umgås i vår lilla bubbla där de flesta kanske är genusmedvetna och normkritiska och att prata om barnkläder kan kännas rätt löjligt. På samma sätt kan jag tycka att det känns löjligt att prata om att komma ut som homosexuell, uppmärksamma att kändisar kommer ut och liknande. För shit, det där är väl också passé nu? Men jag påminner mig själv ständigt om att nej, så är det förstås inte – det är bara i min egen skyddade värld som det är frid och fröjd (oftast, för även jag har stött på homofobi). Allt förutom heterosexuell tvåsamhet är fortfarande i större delen av samhället, och framför allt ute i världen, något annorlunda, i ”bästa” fall lite spännande – men för många främst något stötande, obehagligt, äckligt, precis på samma sätt som många anser det onaturligt och fel att pojkar vill ha rosa eller leka med dockor (och ja, enligt många hör dessa fenomen dessutom ihop – för inte kan väl en blivande heterosexuell pojke uppskatta en så feminin färg som rosa?).

Nästan varje dag är det någon som har hittat till min blogg via sökord som ”att komma ut”, ”första gången lesbisk”, ”hur komma ut” – eller som igår:

Folk undrar, för vill veta, folk vet inte och tycker att det är rätt främmande. Senast igår var det ett barn på lekplatsen som inte riktigt fick ihop det med vem som var vem av mig och min fru:

”Är du hans mamma?”
”Ja.”
”Men vem är han?”
”Hon menar du? Hon är min fru, Adrians mamma. Han har två mammor.”
”Hans låtsasmamma?”
”Nej, hans riktiga mamma. Vi är riktiga mammor båda två.”
”Kan man ha två mammor??” Och så ett par ögon stora som tefat.

Vad blir då kontentan av detta något spretiga måndagsinlägg? Vi måste tänka utanför vår egen lilla värld, även vi som är vana att tänka genusmedvetet och normkritiskt, även vi som bryter mot köns- och/eller sexualitetsnormer, ser det som ren vardag och kanske inte heller stöter på motgångar särskilt ofta – eller har lärt oss att hantera dem. Självklart ska vi se bortom barnkläder också, men vi får inte släppa det helt i tron om att folk och resten av samhället hänger med – för det gör de inte. Allt hänger ju dessutom ihop, och debatten om barns kläder har definitivt att göra med synen på könsroller, sexualitet och jämställdhet i största allmänhet. Ofta är diskussionen om kläder dessutom en trigger till att komma åt annat, något djupare och det som vi egentligen vill åt.

Även om det känns som att vi stampar och stampar utan att komma någon vart i vissa frågor så tror jag stenhårt på vikten av att ständigt börja från grunden, på en enkel och begriplig nivå, i folks vardag. Det gäller bara att ha en rejäl dos tålamod. Och sakta men säkert går det faktiskt framåt.

(Mer om att tala så att folk begriper har jag skrivit här, bland annat. Mycket sägs onekligen om och om igen i den här bloggen, fast på lite olika sätt varje gång. Det är åtminstone mitt mål!)

”Genuskrigaren” besvarar gårdagens frågor och funderingar

Mitt inlägg från igår har hittills visats 3500 gånger sedan det publicerades. Jag har aldrig haft så många besökare på en och samma dag som jag hade igår eftermiddag och kväll. Orsaken? Lady Dahmer länkade mitt inlägg på sin facebooksida. Detta har hänt en gång förut, gällande detta inlägg, och även då sköt statistiken i höjden – men inte alls på samma sätt som nu. Barnkläder är med andra ord något som engagerar många, och långt ifrån alla är positiva till det jag skrev igår, många tycker förstås att jag fjantar, överdriver och att hela genusdebatten har gått till överdrift. Folk får inte vara kvinnor och män längre! Barn får inte längre vara flickor och pojkar! 

Alltså, ursäkta, men vem som helst som ser sig om i kläd-, sko- och leksaksbutiker eller för den delen i en förskole- eller högstadieklass måste väl för sjutton se hur det ser ut? Hur många beiga kroppsstrumpor finns ute på marknaden? Hur många klädbutiker skippar skyltarna för ”flick” och ”pojk? På hur många förskolor har 90% av alla flickor inte en rosa eller lila overall och alla pojkar inte en blå, grön eller svart? Nej, jag tänkte väl det. Normerna kring kön är på många sätt extrema nu för tiden, antingen/eller-tänket är starkt och ramarna för hur en flicka respektive en pojke får se ut och bete sig är supersnäva (även om det, till min stora glädje och – antar jag – till genusmotståndarnas förtret faktiskt sker förändringar, sakta men säkert…). Lisa // Mondokanel skriver pedagogiskt om detta apropå mitt inlägg – läs gärna det efter att ni lärt klart det här.

Det som jag tycker är intressant med inlägget från igår är att reaktionerna egentligen inte är reaktioner på det jag faktiskt skriver, utan det är reaktioner på ”genuskrigarnas dumma åsikter i största allmänhet”. Jag fördömer inga enskilda personer i mitt inlägg, jag skriver inte att pikétröjor är fula, att det är synd om mig för att jag inte ”kan” handla på H&M eller att jag förbjuder mitt barn att bära blått – men ändå får jag kommentarer som om jag hade skrivit det.

Hur som helst. Jag tänkte vara så pedagogisk jag kan en söndag som denna och helt enkelt plocka ut några av kommentarerna och frågorna från gårdagen och besvara dem rakt av. Eftersom det blir rätt långt lovar jag att bjuda på en bild av mitt barns garderob (ett gratis genustips, kan man säga) längst ner, så har ni en morot att orka läsa hela vägen…

Varför ska inte barn få ha kända motiv som de gillar? Hur ser bra könsneutrala kläder ut i sånt fall? Vad är ok?
Självklart ska barn få ha kända motiv som de gillar, men varför ska motiv som Blixten McQueen och Angry Bird sys fast på breda tröjor och placeras på en pojkavdelning medan en flirtande Hello Kitty och Pippi Långstrump placeras på tjejavdelningen på figursydda tröjor med volanger? Jag tycker att alla kläder utom de riktigt utmanande är okej och bör kunna bäras av alla barn utan att klädkedjorna ska lägga sig i vilket könsorgan som lämpar sig bäst i kombination med plagget. Funktionen först (skydda mot sol, kyla, vind och vatten, samt förstås bekvämlighet och lekvänlighet) och utseende sen. En minibikini skyddar knappast mot solen, en kjol med massa ryschpysch inbjuder inte direkt till lek och bus. Alla barnkroppar är olika, och flickkroppar är långt ifrån alltid smalare än pojkars – så varför ska flickkläderna uteslutande vara snäva och figursydda medan pojkarnas är rymliga och breda?

Man köper väl dom kläder man vill? Vill du köpa en tröja med bilar till din dotter eller om hon vill ha den själv så varsegod! Det är ju du som väljer?
Det är utbudet som styr vad jag kan köpa, och är utbudet snävt tvingas jag köpa snävt. Uppdelningen hos de större klädkedjorna (där de flesta har råd att köpa barnkläder) är extrem och det finns få mellanting när barnen är över två. Mitt barn kanske inte alls gillar bilar, men hen kanske inte heller gillar Hello Kitty. Ett par baggyshorts från killavdelningen kanske är för stora och breda för mitt barns späda kropp, men jag kanske inte har lust att klä hen i tighta minishorts. Och det är starkt förenklat att säga att ”det är jag som väljer” – vi påverkas alla av normen, och en flicka lär sig tidigt att det gäller att vara fin och söt, oavsett hur hon egentligen skulle vilja se ut. Då har hon själv, och för den delen jag som förälder, svårt att stå emot. Målet är väl ändå starka, trygga individer som vill och vågar stå upp för den de är?

Vem blir attraherad av ett barn för vad de har på sig? 
Ingen förhoppningsvis. Och om syftet inte är att barnet ska attrahera eller utmana så ser jag ingen poäng med att klä barnet i utmanande kläder, som t.ex. framhäver dess former eller låter magen vara bar.

Vad är det för fel på färgglada piketröjor?
Det är inget fel alls med färgglada pikétröjor och jag skrev heller inte i inlägget att det är något fel med dem. Bilderna valdes ut för att visa på de tvära kasten och den snäva uppdelningen: Pojkar i piké och flickor i figursydda t-shirts med lite rysch på axeln och i den lilla urringningen (flicktröjorna är dock inte med i inlägget).

Vill man smycka sin pojke så köper man tjejkläder, vill man ha pojkaktiga kläder till sin dotter så köper man det, så länge dom är för små för att ha en egen vilja. Problem solved.
Eller så erbjuder klädbutikerna ett bredare utbud där allting inte är extremt könat? Kläder som i första hand är sköna och fungerar bra att leka i?

Eller är det uppdelningen som stör? Jag lovar att 95% av dagens föräldrar klär sina barn efter sina kön.
Ja, uppdelningen stör – och framför allt de extremt tvära kasten mellan det som kallas ”flickigt” och det som kallas ”pojkigt”. Jag är helt okej med att föräldrar vill markera för omvärlden vilket kön deras barn har (även om jag själv inte riktigt förstår poängen), men varför ska detta göras genom att flickor smyckas ut som utställningsobjekt och pojkar kläs i grövre kläder med enorma plasttryck? Det vore för övrigt intressant att få en källa till siffran 95%.

Varför har ni ”genuskrigare” så svårt för det? Är det för att ni VILL ha nåt att härja om?
Nej, vi vill inte ha något att härja om. Mitt mål är att slippa tjata om detta över huvud taget. Jag vill att mitt barn när han blir större ska kunna välja helt fritt ur både garderoben och leksakshyllan, vad han vill klä på sig och leka med – utan att någon ska reta honom för det. Jag vill att han ska bli en trygg och självständig individ som har respekt för sig själv och för andra människor. Jag vill att alla människor – oavsett kön, könsidentitet och könsuttryck – ska kunna vandra fritt på gatorna utan att löpa risk att bli hånade, kränkta eller misshandlade (för ja, misshandel på grund av könsuttryck förekommer i vårt samhälle). Jag vill också att alla människor – och framför allt barn och ungdomar – ska slippa pressen att passa in genom att bära de rätta kläderna, ha den perfekta kroppen och den mest passande frisyren. De ska trivas med sig själva, helt enkelt.

Bestämmer ni att era döttrar inte får ha flickkläder och era söner vice versa för att det definierar kön?
Genusmedvetenhet handlar inte om att förbjuda, det handlar om att tillåta, så NEJ, vi förbjuder inte våra barn någonting. Däremot vill vi erbjuda bredd och variation så att våra barn när de blir äldre ska kunna hitta sitt eget uttryck och trivas med det (läs gärna det gamla inlägget jag länkar till om du vill veta mer).

Men handla kläder på polarn och pyret istället då.
PoP är dyrt och de flesta har inte råd att handla där. Och även om jag enbart skulle handla kläder där så skulle jag fortsätta vara irriterad och orolig över utvecklingen på den stora marknaden. Jag tycker inte att det är okej att flickor sexualiseras i tidig ålder. Bland annat.

Sådärja. Det var några av kommentarerna. Naturligtvis fick inlägget även en massa kommentarer från ”genuskrigare” som jag, och vill ni ha fler goda argument för att fortsätta kämpa för ett jämlikt samhälle där alla får vara den de är tipsar jag om att kika in där.

Och, till sist (för nu orkar jag inte skriva mer…), den utlovade bilden.
Till alla er som undrar hur ”könsneutrala” kläder kan se ut, till er som tror att vi ”genuskrigare” vill göra folk könlösa och förkastar allt vad färg och identitet heter vill jag härmed visa ett litet smakprov på en glad barngarderob (för ja, vårt barn bär även byxor):

Wow, vilken grej va – hur provocerande som helst?!?

Biologiska könsskillnader rättfärdigar inte barnkläder som dessa

Vi skulle egentligen bara ta oss en snabb titt på barnkläder eftersom Adrian behöver en ny tunn munkjacka eller två, något lätt att dra på och av när vädret växlar nu under sommaren. Vi hittade inte vad vi sökte, för det enda som fanns var det här:

Jag vet – frågorna har ställts tusen gånger förr, men jag frågar igen:

Vad exakt är det i flickors biologi som försvarar att de som treåringar uppmanas bära glittriga volang- och spetsbikinis? Vad är det i deras fysiologi som kräver att de bär bikini över huvud taget? Och vad är det som gör att flickor (rent biologiskt?) ska pyntas med en massa krimskrams, smycken, diadem, glitterspännen och glittriga handväskor – medan pojkars kroppar inte alls behöver sånt? Hur kommer det sig att flickor bör ha på sig minishorts och kjolar som knappt täcker blöjan, medan pojkars shorts går ner till knäna (och för säkerhets skull pryds med en bil på rumpan)?

Och om allt detta inte har med biologi och fysiologi att göra (vilket det givetvis inte har) så undrar jag – än en gång – hur klädtillverkarna tänker. Att svara ”Men flickor vill ju ha fina kläder” eller ”Vi följer konsumentens önskemål” är liksom inte ett vettigt svar.

Det är en sak att vissa vill hävda att flickor och pojkar är olika av naturen, fine, tyck det då – men betyder det verkligen att flickor ska kläs som små utställningsdockor i tighta, utsmyckade kläder som framhäver deras kroppar, medan pojkar kläs i slitstarka, rymliga plagg som genom färgstarka tryck skriker ut hur snabba eller aggressiva de är? Nej, naturligtvis inte.

Till råga på allt låter de inte ens Pippi, världens starkaste flicka och så långt ifrån flickstereotypen man kan komma, vara just Pippi – för inte fasen skulle hon klä sig såhär:

 

(Jag tänkte för övrigt skicka detta till H&M, på tal om att säga ifrån…)

Är det mer okej att en pojke är ”fin”?

Jag vabbar idag igen. Adrian har ingen feber längre, men nu misstänker vi urinvägsinfektion och har varit iväg på Vårdcentralen för att ta urinprov. Svårt dock att ta urinprov på en unge som för det första anar oråd och börjar streta emot så fort läkaren (hur snäll hon än ser ut) öppnar dörren till mottagningsrummet och för det andra inte ens vill kissa på grund av att det svider. Nåväl. Vi fick med oss hela artilleriet hem och hoppas kunna få fram önskat prov under dagen.

Hur som helst klädde jag Adrian i nya kläder dagen till ära (varför, kan man ju fråga sig egentligen, när vi bara skulle till Vårdcentralen – men jag skyller på berget av smutstvätt som väntar på eftermiddagens tvättid). Detta innebar den nya ”tjej”tröjan som jag visade i det här inlägget; ljusblå med fjädrar i olika färger, smalt skuren för en liten ”flick”kropp, och till det ett par rätt så matchande orangea jeans (köpta på rea, och därmed hittade i en okönad hörna – men den lilla plastdiamanten på byxknappen vittnar om var byxan från början hörde hemma).

Och vad hände? Läkaren överröste honom med komplimanger om hans fiiina kläder i så fiiina färger och med så fiiina mönster. Naturligtvis som ett sätt att försöka avleda honom från att fortsätta gråta, men ändå, jag tyckte att det var rätt… intressant. Det här med ”att vara fin” är ju annars något som oftast är förbehållet flickor, och en pojke i så kallade fiiina kläder kan inte räkna med att få uppmärksamhet för det – särskilt inte om de fiiina kläderna är feminint kodade (och en pojke klädd i klassiskt manliga finkläder, såsom skjorta och slips, får snarare höra att han är ”stilig” eller ”en riktig liten herre!”). En flicka får däremot i stort sett alltid det där fiiin-berömmet om hon har nya kläder eller bara någon liten rosa detalj någonstans. Ni vet.

Då är frågan: Vad tycker jag om detta? Jag vill på intet vis göra mig löjlig över läkaren eller kritisera henne för berömmet han fick, för på ett vis blev jag glad. Som jag har skrivit tidigare kan jag känna ibland, som så kallad ”pojkmamma”, att det värker en aning i hjärtat att mitt så vansinnigt fina barn inte får höra av omvärlden att han är fin, så som flickor får – men samtidigt: Är det något att sträva efter då? En fin person, ja så klart, men ett fint yttre..?

Genusmedveten barnuppfostran handlar egentligen inte om att ”göra tvärtom”, men visst finns det en risk att det ibland hamnar där ändå. Det sitter så djupt rotat i oss att det finns två kön inklusive två paket med personlighetsdrag, egenskaper, färdigheter, intressen och yttre attribut – och dessa två ses som varandras motsatser och komplement. När vi då ska tänka och agera genusmedvetet har de flesta av oss dessa bilder någonstans i ryggmärgen och det är därför rätt lätt hänt att vi som har söner (omedvetet eller medvetet) gärna uppmuntrar det traditionellt feminina hos dem, medan de som har döttrar uppmuntrar sina barns så kallade maskulina sidor. Kanske?

Utmaningen är att istället alltid tänka brett och bortom normerna. I första hand vill vi ju uppfostra en liten individ – inte ett kön – som har respekt för andra människor, som är trygg i sig själv och som bidrar till något gott här i världen – det vill väl alla föräldrar? (åtminstone de föräldrar som alls tänker till kring sin barnuppfostran… inbillar jag mig i alla fall.) Och vilken individ, som under hela sin uppväxt i första hand får höra hur fiiint klädd hen är eller vilken fiiin frisyr hen har, kommer alls gynnas av det?

Men, så har vi ju samtidigt omvärlden att förhålla oss till, och därför kan det förstås – som samhället ser ut nu – finnas vissa poänger att uppmuntra pojkar att vara fina och lära flickor att det är okej att inte vara fina, som en motvikt till allt de möter via TV, film, reklam och litteratur.

Eller vad tänker ni?

Inlägg i genusdebatten från min kloka syster

Jag kan inte annat än hålla med ovanstående uttalande och vara otroligt glad att min syster kommer förgylla socionomyrket med sin klokhet inom ett par år. Att se mitt barn – min son – som en fara för sig själv och samhället skulle vara väldigt korkat, men om vi blint litar på att våra handlingar styrs av biologiskt kön, ja, då borde det innebära att vi med söner räknar med att det förmodligen kommer gå åt skogen åtminstone för vissa av dem förr eller senare.

Många ”genusmotståndare” tror att genustänk handlar om att förbjuda pojkar att leka med bilar, att flickor inte får bära klänning och att vi alla ska bära beige kroppsstrumpa och kalla varandra ”hen” bara för att. Och jag säger det igen: Genusmedvetenhet handlar inte om att förbjuda, det handlar om att tillåta, att erkänna att vi alla är olika och dessutom att belysa och ifrågasätta sociala könsnormer som riskerar begränsa eller rentav stigmatisera personer av ett visst kön genom att till exempel, som min syster tar upp ovan, förvänta sig att pojkar ska klara sig sämre i skolan eller bli kriminella.

Behandla barn som individer istället, och stötta alla i att klara skolan, att få en god självkänsla och att respektera andra människor, för att så långt som möjligt undvika att någon hamnar i trubbel eller känner behovet att hävda sig på ett sätt som skadar andra.

Släpp fixeringen vid den beiga kroppstrumpan, för sjutton.

Spelet om könet – om könsuppdelning inom idrotten

De senaste numren av Rfsl:s tidning ”Kom Ut” och Riksidrottsförbundets ”Svensk idrott” har slagits ihop till ett. Detta i samma veva som en nyligen offentliggjord rapport visar att hbtq-personer, och i synnerhet ungdomar, i stor utsträckning känner sig utsatta inom idrotten, eftersom tvåkönsnormen och heteronormen är så otroligt starka där. Föga förvånande, eller hur?

Jag hade en (något frustrerande) diskussion med mina sexor om idrott och kön för någon månad sedan, vilket jag skrev om här. Samma ämne diskuterades när mina åttor arbetade med retorik och några grupper valde att livligt argumentera för eller mot könsblandade grupper inom skolidrotten. Jag jobbar dessutom på en skola där tjejer och killar i perioder har delats upp – för att tjejer ska våga ta för sig mer, och när jag försiktigt vidrört frågan om t.ex. transpersoner och omklädningsrum har jag mötts av oförståelse.

Någonstans borde väl alla förstå att en uppdelning mellan tjejer och killar – i synnerhet inom skolidrotten, där det inte ska finnas några tävlingsmoment – är otroligt obefogad, för den utgår ifrån att alla tjejer är lika duktiga (= dåliga, rädda, omotiverade) och att alla killar är lika duktiga (= starka, hårda, motiverade). Så ser det naturligtvis inte ut i verkligheten – de tjejer som sysslar med sport på fritiden och de killar som aldrig hållit på med någon idrott avviker från den bakomliggande normen och orsaken till uppdelningen. Men eleverna lär sig hur de borde vara, och de killar som tafatt lunkar efter fotbollen och aldrig vågar skjuta mot mål känner sig förmodligen väldigt utsatta.

En annan gång satt jag med en flicka i matsalen som höll på med någon sport, jag tror det var innebandy. Det fanns inget tjejlag i kommunen, men hon och hennes tjejkompis – båda 11 år gamla, ni vet i den åldern då det verkligen inte finns några fysiska skillnader att tala om mellan tjejer och killar – hade tjatat sig till en plats i killaget. De blev inte behandlade riktigt likadant som killarna, tyckte de, men det var okej. Fram tills de insåg att de inte fick vara med på några matcher.

Spelet om könet är titeln på artikeln i senaste Kom Ut/Svensk idrott just om könsuppdelning, och den som bara är minsta intresserad av idrott eller som har barn som idrottar borde läsa den (även om den är lång och inte helt lättläst). Den ifrågasätter inte bara den självklara och till synes logiska könsuppdelningen på ett så tydligt och konstruktivt sätt, utan den tar upp den kvinnosyn (och som följd även den manssyn) som ligger bakom. Å ena sidan finns ett ”stöttandetänk” gentemot kvinnorna, att de ska få utöva sin sport på samma villkor som männen – men å andra sidan finns tydliga ramar för hur bra man som kvinna får vara och en syn på att det så kallade ”manliga” både är det bättre, det eftersträvansvärda, och något som enbart är tillgängligt för mannen. Kvinnor som är ”för bra” ifrågasätts hårt, förföljs i media, deras resultat ses som fusk – och de ses som ofullständiga män.

Ni minns väl löperskan Caster Semenya? Och några kanske även minns Stella Walsh? Hon slog världsrekord i 100 meter 1932 – en gärning som redan då ifrågasattes, och som nu för tiden ses som fusk, eftersom hennes könstillhörighet visade sig otydlig vid obduktionen efter att hon mördats femtio år senare.

För barn och ungdomar är könsuppdelning inom idrotten något så otroligt självklart. De ”vet” att ”killar är bättre” , även om många tjejer stretar på med sitt fotbollsintresse och försöker stå upp för sig själva så gott de kan. För många av mina elever, i de diskussioner och debatter som vi har haft, existerar inte könsnormer när det kommer till idrott. Idrotten är liksom den plats där prestationer utifrån kön är förutbestämda och sanna. Jag har försökt ställa frågor som: ”Menar du att alla killar här inne är bättre än alla tjejer här inne?” och vissa killar svarar hela sonika: ”Ja.” Oavsett sport. Vissa kan möjligen enas om att det är skillnad mellan elitidrottare, amatörer och barn och ungdomar – men till syvende och sist slår de allra flesta fast att det är helt och fullt logiskt att dela upp killar och tjejer, och att killar i slutändan är bättre.

En kvinna som Caster Semenya, ja, hon ses av de flesta elever som jag har pratat med som en fuskare och inte någon riktigt kvinna. Vem hon skulle tävla emot istället, det är det ingen som kan svara på. Förstås.

Det är frustrerande som bara den, och jag kommer definitivt ta upp artikeln från senaste Kom Ut/Svensk idrott för diskussion vid något lämpligt tillfälle. Som med så mycket annat har vi i skolan otroligt stora möjligheter att påverka eleverna – och vare sig vi vill det eller inte, så gör vi det. Hela tiden.

…och vad sägs till exempel om det här:

Kön får och bör inte ges den betydelse som det ges idag. Att inte använda kön som skiljelinje skulle kunna innebära en ökad kreativitet. Även om kvinnor hamnar efter män till en början kan det bli en grund för att skapa andra sätt att förhålla sig till idrott, där andra tekniker och hur man tränar prövas. Sporten skulle därmed kunna bli mer intressant, mer pluralistisk där andra kvalitéer skulle kunna komma till.

– Idag är det dessutom mycket som inte prövas trots att undersökningar visar att exempelvis svenska manliga tyngdlyftare inte kan mäta sig med internationellt tävlande kvinnliga tyngdlyftare. De svenska herrarna kan alltså inte klå de bästa damerna i världen och är exempel på hur framgång handlar om teknik och hur man tränar.

ur Spelet om könet