Arkiv | författarskap och skrivande RSS feed for this section

Att skriva är som att springa – och nu går det undan

1 Mar

Igår hade jag mitt livs första biblioteksevent, och det var helt otroligt roligt. Än roligare förstås att ”premiären” för denna typ av evenemang ägde rum just i Lindsdal utanför Kalmar, där jag växte upp och gick i grundskolan. Jag hade förväntat mig att främst familjen skulle vara där, men tji fick jag, för lokalen blev alldeles fullsatt och de som lyssnade var både personer jag har koppling till (mina gamla låg- och mellanstadielärare, till exempel) och en drös människor som jag aldrig hade träffat.

Det är en jäkla ynnest att få prata om något man brinner för, så mycket kan jag säga. Både själva pratandet och mottagandet, men också att få fundera över vad som egentligen har lett fram till att det blev en roman till slut. Och anledningen till att jag skriver över huvud taget, och hur det kommer sig att jag alltid har skrivit.

Att det blev en roman precis just nu, det var ju faktiskt inte alls meningen. Eller, bättre uttryckt: Inte planerat. Men det var som om en propp började lossa i takt med att ”Om allt vore annorlunda” växte fram, och när den väl skulle bli utgiven lossnade den totalt. Ut flödade plötsligt orden, berättelserna, idéerna. Skrivlängtan fanns ju där inne hela tiden – på samma sätt som jag/man ibland kan ha en längtan efter att springa eller göra något annat som trots att det är härligt känns som en bergsbestigning precis i början. Men när man väl börjar klättra, börjar röra benen – eller för den delen fingrarna över tangentbordet – så bara kommer det. Längtan får blomma ut, och väldigt snart belönas man med den där härliga känslan över att ja, just det, det är ju såhär det ska vara!

Det här pratade jag en del om igår på Lindsdalsbiblioteket. Men också om hur idén till just den här romanen föddes och utvecklades, och om handlingen förstås. Kopplingen till den verkliga historien, till 30-talet då homosexualitet fortfarande var kriminellt och då barnhemsbarn bestraffades för minsta lilla förseelse. Och kopplingen mellan historien och idag, lagar som har förändrats och ersatts av normer, förväntningar och fördomar.

Och på samma sätt som skrivandet har lossnat för mig (även om jag den senaste tiden har lidit en hel del av skrivkramp…) så har även idéerna om föreläsningar, skrivkurser, bokcirkelevenemang börjat flöda. Så mycket går att göra, och får hjärnan bestämma så skulle alltihop hända här och nu. Men så enkelt är det förstås inte, för jag har ett heltidsjobb att sköta, två barn som kräver sitt och en kropp som faktiskt måste få vila ibland.

Tids nog, eller successivt, hoppas jag dock få ägna mig mer åt detta. Åt skrivandet. Åt att få prata om skrivande och inspirera andra. Åt att föreläsa om normer, normkritik och litteraturens möjligheter att förändra uppfattningar och skadliga samhällsstrukturer.

Med det sagt: Bjud hemskt gärna in mig! Till ditt lokala bibliotek. Till bokhandeln närmast dig. Till din bokcirkel. Eller, förstås, till skolor. ”Om allt vore annorlunda” lämpar sig inte jättebra för högstadiet, men jag tror definitivt att gymnasieelever skulle kunna läsa och uppskatta den.

Varför envisas det dåliga med att ta sig in så mycket djupare?

13 Feb

Jag ska faktiskt inleda med insikten som allting härefter har lett fram till: Bara det faktum ATT folk läser min bok är stort. Och ATT jag har fått (ganska många) recensioner är sjukt stort. Tänk så många böcker som släpps, och inte är det alla som får en sågning i Göteborgs-Posten?!

Okej, jag backar bandet lite. Igår googlade jag runt på min boktitel och hamnade på en artikel med rubriken ”Pedagogiskt om normbrytande kärlek”. Rätt trist rubrik till att börja med? Tja, jag klickade förstås. Läste. Och modet sjönk. Enligt denna krönikör är ”Om allt vore annorlunda” en ytterst slätstruken bok, med karaktärer som saknar kött och blod och med ett språk som bara redovisar vem som sa vad och när. Tom, är tydligen känslan man (hon) får efter att ha läst den. Jahaja. Det var ju inte så muntert.

På ganska kort tid (kanske runt två minuter) hann jag igenom ett antal olika känsloyttringar: Jag blev ledsen. Sårad. Sänkt. Kränkt. Sur. Smått frustrerad och sen… tänkte jag att vad fan det stämmer ju inte ens! Okej att hon inte gillade boken – det går ju inte att begära att alla ska göra det – men att komma och påstå att den rakt upp och ner redovisar tomma händelser? Näää minsann. Det går jag icke med på, särskilt inte efter att så många sagt exakt det motsatta. Så det var ju ändå en skön insikt på något vis.

Men. Den ännu viktigare insikten är ju ändå den att shit, jag fick en hel jäkla recension i en relativt stor tidning! De har läst den! Och väljer att skriva en artikel om den! Ganska coolt ändå. Faktiskt väldigt coolt. (Kan jag rentav påstå att JAG är lite cool?)

Många av mina instagramföljare peppade på tusen olika vis (de är fasen balsam för själen, hela bunten). Och de påminde mig också om alla helt ljuvliga recensioner och reaktioner jag fått. Jag rodnar ju bara jag skriver det… för det är ju så sant. Varför hänga läpp ens en sekund av en kass recension när ca alla andra varit mer än asbra? Dumt av mig. Jättedumt. Förmätet.

Men det är ju så det funkar. Bra grejer gör en glad i stunden, om de inte studsar väck direkt för att jante-jaget inte ens vill/kan ta in det, medan minsta lilla negativa grej på en sekund gräver sig djuuuuupt djupt in, bosätter sig och tar plats. Det borde sannerligen vara tvärtom, men förmodligen hade människosläktet inte överlevt om så vore fallet. Däremot är det en himla tur att det efter lite självömkan går att häva sig upp och se rationellt på saken.

…och än bättre att idag läsa ytterligare en tidningsrecension, i Blekinge Läns Tidning, där recensenten skriver att hon tycker mycket om ”Om allt vore annorlunda”.

Så, klart man ska glädjas åt att alls bli utgiven och att alls bli recenserad. Men visst ger det ytterligare guldkant på tillvaron när det dessutom kommer en BRA recension. Vad fasen, en rimligare människa än så är jag inte.

Ps. Det är även jättekul när man scrollar ner i GP:s recension och upptäcker vilka ämnen som den har taggats med:

Tänk va, att den som googlar på ”kött” kan hamna på en artikel om min roman. Jag som är vegetarian och allt!

Det finns litteratur och så finns det hbtq-litteratur – eller?

2 Feb

När jag är i Tyskland, vilket händer minst en gång per år, vill jag alltid släpa med mig böcker och filmer hem. Dels är jag tysklärare och därmed omåttligt förtjust i språket, och dels vill jag för personlig del hålla mig lite uppdaterad. Och när jag där och shoppar är jag tacksam över att både bokhandlarna och elektronikbutikerna har skrivit ut ”Queer” som en egen kategori. Det är nämligen alltid där jag letar först.

”Vadå, läser du bara hbtq-böcker och ser på flatfilm?” frågar folk mig ibland och tycker att jag är ensidig och en smula inskränkt. Eh, nej, svarar jag, för skulle jag göra det hade jag inte kunnat plöja omkring 60 böcker förra året eller för den delen sett på film så pass ofta som jag gjorde och gör. Utbudet är inte direkt gigantiskt när man söker efter något som bryter mot normen.

”Själv då?” vill jag sedan fråga. ”Läser du bara heteroböcker och ser på heterofilm?” Svaret från samtalspartnern är förmodligen ”ja”. Eller, snarare ”nej, det tror jag inte” för ytterst få skulle se, tja, Ferrantes Neapelkvartett, Stina Jacksons hyllade debut ”Silvervägen” eller typ ”Tatueraren i Auschwitz” som heteroböcker. Det är litteratur, bara. Generationsromaner, deckare, historiska skildringar – trots att de allihop i mångt och mycket kretsar kring heterosexualitet.

Men det är ju så normen fungerar. Det som anses normalt, benämns inte. Det som anses normalt, det hamnar inte i fokus. Det bara finns där och breder ut sig och tar plats, men det läsaren eller tittaren fokuserar på är allting runt omkring. Historien, känslorna, karaktärernas utveckling, manuset, språket… Ja, ni fattar. Etiketter sätts endast på det som antingen anses viktigt (och vilken genre en bok tillhör kan ju vara ganska viktigt att meddela) eller på det som sticker ut eller avviker från normen. Den som tillhör normen, i något eller i flera avseenden, finner identifikation överallt, utan att alls behöva leta. Den behöver heller aldrig, om den inte vill, ta del av kultur där det normbrytande står i fokus.

Som sagt kan jag ibland vara tacksam för att det just jag söker har fått en särskild etikett eller en egen hylla, men i grunden är jag ytterst skeptisk – inte minst nu, efter att min roman har getts ut.

För, vilket är egentligen syftet med att hbtq-kategorisera böcker? Och vem bestämmer när en viss bok (ja, nu släpper jag filmerna, de inbegrips i samma resonemang) ska kategoriseras som just ”hbtq-litteratur”? Är det antalet hbtq-personer i boken som avgör? Är det huvudpersonen som ska vara hbtq-person, eller kan det räcka att det finns en granne som är flata/bög/bi/trans/queer? Och om vi vänder på det: Hur många heterosexuella cispersoner behöver en bok innehålla för att den ska klassas som en hetero… sorry, ”vanlig” bok?

För att återknyta till mig själv och till min roman ”Om allt vore annorlunda” – hur vill jag att den kategoriseras? Som en roman, förstås. På samma gång som jag själv ibland taggar inlägg om den med #hbtq och #hbtqlitteratur, och jag vill mer än gärna åka runt på exempelvis Pride-festivaler och prata om boken. Men jag tänker att också det har med normen att göra, för det går liksom inte att inte förhålla sig till den. De som har läst min bok vet att den gestaltar känslor och relationer som vem som helst kan känna igen sig i, oavsett exempelvis sexuell läggning. Förälskade har de flesta av oss varit, och säkerligen i någon som vi inte borde. Varit rädda och känt skam har vi också gjort, och vi alla kan fyllas av ånger och längta efter att våga, efter att lämna, efter att börja om. Men samtidigt så belyser min roman hur det var att leva som homosexuell medan det fortfarande var olagligt, och den belyser hur dåtidens lagar fortfarande lever kvar i form av normer – något som är viktigt att både benämna och prata om.

Och någonstans här kommer jag fram till min poäng. Åtminstone alldeles strax.

Jag tror att syftet med att kategorisera exempelvis litteratur som ”hbtq-litteratur” delvis handlar om att hbtq-personer lättare ska kunna hitta den. För även om alltmer litteratur – och kultur överlag – är normmedveten och normvidgande, så har vi långt kvar och det betyder väldigt mycket för vem som helst att få läsa om någon som går att identifiera sig med, som delar samma erfarenheter som en själv. Men, jag tror att det ännu större syftet är att den som inte är hbtq-person ska kunna undvika att köpa just den där boken eller hyra den där filmen. Om inte annat, så är risken stor att det är så det blir. Som normperson går det att välja bort, för urvalet är stort nog ändå.

När jag föreläser om normkritisk pedagogik pratar jag både om att okommenterat inkludera det normbrytande OCH om att synliggöra och prata om normen. För så länge samhället är ojämlikt och så länge som diskriminering, förtryck, hot och våld mot minoriteter och normbrytande grupper förekommer, så kan vi liksom inte låtsas som ingenting.

…och därmed vill jag att min roman både ses som vilken skönlitterär berättelse som helst OCH som en skildring av under vilka omständigheter hbtq-personer (eller, homosexuella i det här fallet) har levt och i vissa fall fortfarande lever. Men helst av allt blir det senare – de eventuellt nya kunskaperna, insikterna och den ökade förståelsen – framför allt en bonus, utöver det att man finner engagemang, intresse och rycks med i själva historien. För jag är övertygad om att det är så förändring kan ske på riktigt.

Var jag tydlig nog nu?

 

Hur lever jag upp till det här, tro?!

31 Jan

Recensionerna droppar in en efter en. Överväldigande fina ord, om hur min berättelse berör, om mitt språk, om hur historierna vävs ihop på ett så genomtänkt sätt och… Jag blir glad. Varm. Pirrig. Rörd.

För att sedan upptäcka att jag raskt liksom kliver utanför mig själv, iakttar det som pågår och tänker ”det där var ju coolt!” utan att riktigt kunna ta in att det är mig de menar. Att det är min bok. Svindlande och surrealistiskt.

Jag har varit publicerad författare i en månad och märker att jag redan börjar tänka att det snart är över. ”Jaha, det var det det! Kul så länge det varade!” Och att jag alldeles bergis blir en sån där one hit wonder, vars kommande böcker kommer att bli en stor besvikelse. Om det ens blir fler, för allt annat jag skriver kanske suger.

Förmodligen är det ganska normalt att tänka såhär, eller? Klart jag vet att jag ska NJUTA och känna mig STOLT och ja, jag gör det också. Ibland… Men så drar jag iväg i tanken och fokuserar på nästa. En bok = bra jobbat. Två böcker = nu kanske vi eventuellt börjar snacka!

Hur som helst. Jag fattar med mitt förnuft att det bara är början, alldeles oavsett hur framtiden blir. Och det var det jag skulle komma till också: Snart drar jag igång med författarbesök och signeringar!

Vilka av er träffar jag, tro?

16 februari: Adlibris Marknad i Göteborg. Kl 13.00, föredrag om boken och skrivandet.

17 februari: Spekeröds Prästgård i Stenungsund. Kl 15.30, föreläsning om normkritik, identitet och skrivande.

27 februari: Akademibokhandeln i Kalmar. Kl 16.00, signering.

28 februari: Lindsdals bibliotek i Kalmar. Kl 18.00, föredrag om boken och skrivandet.

I mars blir det några event i Stockholm, och därefter förhoppningsvis på ett gäng andra ställen. Återkommer om det!

…och fortsätter försöka hitta rätt fokus: Här och nu. Suga åt mig. Vara nöjd, stolt, tacksam. Som sagt, ibland går det. Hyfsat…

Hybris och högtflygande planer, eller: Bjud in mig, vetja!

20 Jan

Mina tankar spretar åt alla håll just nu. Och om jag får bestämma, vilket jag får korta stunder åtminstone, så vill jag helst fokusera på allt som hör skrivandet och författarskapet till. Det skulle kunna gå att göra hur mycket som helst, men det är svårt att veta var tusan jag ska börja.

Jag vill prata om min bok.
Jag vill hemskt gärna prata om hela skrivprocessen, om research, dela med mig av mina bästa skrivtips.
Jag vill jättejättegärna få prata om normer och litteratur. Hur de hänger ihop, och kan påverka varandra. Berättelsens förändringskraft och möjlighet till påverkan. Det historiska och det samtida, hur alltsammans hör ihop.
Givetvis vill jag också fortsätta prata om normer och normkritik i största allmänhet. Om skolan och en mer inkluderande undervisning, där fler blir sedda och finns representerade.
Kanske alltihop på en och samma gång?

En tanke jag fick var att åka runt och gästa folks bokcirklar, skriv- och manusgrupper. Läs min bok, så kommer jag och besöker er! Bokpartyn, kanske. Gå ihop ett gäng författare, kanske ett gäng debutanter, och bjuda in till författarkväll på ett lokalt café.

Och bokpoddar förstås! Det vore asgrymt att få prata om boken och skrivandet i en sådan.

Bokhandlar, bibliotek och RFSL-föreningar har jag kontaktat hittills. Ett par bokningar är klara, från flera väntar jag på svar. Och under tiden gror idéer och möjligheter där inuti skallen, på alla bra saker som skulle kunna gå att genomföra och förverkliga. Om jag bara vågar, om jag bara tar mig tiden.

Sedan så råkar jag ju ha ett heltidsjobb också. Och är ensam med två barn varannan vecka. Samt ett varierande mående, på grund av orsaker som jag åtminstone får bra hjälp med nu. Men mitt i allt det så är jag glad att skrivandet finns. Kreativiteten. Den alldeles verkliga boken, och fler berättelser att skriva.

Så, vad ville jag säga med det här? Dels behövde jag nog bara få ner ett och annat på pränt. Allt blir tydligare när det skrivs ner. Och dels, förstås, finns en inbäddad uppmaning och/eller önskan om att du som läser tänker att shit pommes, den där personen verkar skoj, henne måste vi kontakta! Om så är fallet: Gör det bara, vetja! Jag är en jäkel på att prata, pedagogisk som få, kan massor, är ganska/väldigt rolig samt eh, lagom ödmjuk.

Sent omsider, för januari närmar sig trots allt sitt slut, så önskar jag att 2019 får bli ett bra år, och ett år som får gå i kreativitetens tecken. Det vore så himmelens underbart.

Ps. Det går utmärkt för den som vill att beställa ett exemplar av min bok! Adlibris har en kampanj januari ut, där får ni den billigt och bra. Eller maila mig, så får du den signerad också 🙂