Jag har inte haft tur, det hade bara kunnat vara så mycket värre – tankar efter ”No more fucks to give”

Ibland tänker jag att det är en jävla tur att jag är lesbisk. Att jag aldrig har haft några kärleksrelationer med män. Därigenom har jag förskonats från en hel del skit, skulle man kunna säga.

Jo, jag blev visserligen utsatt för sexuella övergrepp som barn och jo, jag har utsatts för sexuella trakasserier av män – både på arbetsplatsen och på tunnelbanan. Män som viskar att de vill vara med när jag och min flickvän har sex. Män som drar fram kuken och runkar mitt framför ögonen på mig i tunnelbanesätet mittemot. För att inte tala om män som lämnar hotfulla, kränkande, nedvärderande kommentarer i mitt kommentarsfält.

Men vänta här nu…

Sa jag att jag har haft tur? Förminskade jag just mina erfarenheter?

Ja, delvis gjorde jag faktiskt det. På samma gång som jag skrev utifrån en vetskap om att det hade kunnat vara så mycket värre och att jag därför – trots allt – har haft tur. Utifrån de givna förutsättningarna. Utifrån hur det har varit och är för så många andra.

Igår såg jag Mia Skäringer och hennes med rätta hyllade show “No more fucks to give”. För det första vill jag bara uppmana alla er som ännu inte har sett den att omgående köpa biljett. Ta med er alla ni känner, och framför allt alla män ni känner. Mia Skäringer är fullkomligt jävla briljant, alltid!, och den här föreställningen någonting alldeles alldeles extra. Hon balanserar mellan humor och dödligt allvar, hon befinner sig på gränsen mellan det lustiga, svinroliga, skrattretande och det fruktansvärt obehagliga och vidriga, det där som landar djupt in i en och vrider om.

Fy fan.
Vad är det för jävla värld vi lever i? tänker man.
Vad är det många män sysslar med? Och tillåts syssla med?
Varför låter vi det fortgå? Varför säger inte ännu fler stopp och belägg, nu får det fan vara nog?

Nyss nåddes jag av nyheten att en kvinna blev slagen av en man mitt under gårdagens föreställning. Läs den meningen igen, tack, för den är helt och hållet sann. Detta fick jag nys om via Mia Skäringers instagramsida, där en kvinna beskriver vad som hände henne och hennes mamma. En man hade suttit och stört. Kommenterat och raljerat över showens innehåll och över kvällens huvudperson. Kvinnorna sa ifrån, varpå den ena blev slagen i ansiktet.

Detta är på riktigt, hörni. Det hände.

Liksom att det dagligen händer att kvinnor blir våldtagna, slagna, hotade av män. Hela tiden. Och ja, män utsätts förstås också. Inte sällan av andra män.

Faktum är att det sker så ofta och är så jäkla mycket vardag att vi ofta bara rycker på axlarna. Förminskar våra upplevelser. “Det var väl inte så farligt ändå.” “Det var så länge sedan, det är historia nu.” “Det hade kunnat vara så mycket värre.”

Precis som jag gjorde i inledningen.

Men det är inte bara förminskning och normalisering det handlar om.
Det handlar även om, eller bottnar i, en himmelens massa rädslor.
Rädslor för förövaren, givetvis. Eller för förövarens vänner, familj, alla som kan komma att döma oss, hota oss, stänga ute oss – istället för att döma förövaren.
Rädslor för att bli ifrågasatta. För att öppna upp vårt innersta, och riskera att någon annan ska förminska vår upplevelse just när vi sitter där och är som mest sårbara.
Och förstås rädslan för att ses som… offer. Som svaga. Misslyckade. Nedtrampade.
För väldigt ofta likställs dessa bitar. Den som är ett offer måste vara svag. Och att vara svag är något dåligt, och någonting man kan välja att inte vara.
Medan förövare bara är något man… blir? Något som inte går att rå för? Och nåde den som hänger ut en förövare som förövare! Då har man ju på studs förstört förövarens liv!

Det är så mycket som inte går ihop. Som bara är så sjukt att det går runt i mitt huvud.

Misshandeln under gårdagens show säger väldigt mycket, och får en del av mig att bara vilja ge upp. Nähä, inte ens där, under en föreställning som handlar om att få upp folks ögon om vad det är som pågår, kunde denna man skärpa till sig.

Men, samtidigt ska inte denna förövare få ta allt fokus från föreställningen och dess budskap. “No more fucks to give” väcker ilska och frustration, men inger även hopp. Det är ytterligare en faktor som gör Mia Skäringer så briljant. Hon skämtar och hon trycker till. Hon lättar upp stämningen och tar oss sedan tillbaka in i allvaret, ner i skiten. Hon uppmanar till förändring och visar att det är möjligt. Och, bara det faktum att arena efter arena fylls av folk – de flesta rimliga människor som har vett att lyssna, tänka, ta in och förhoppningsvis agera – är väl grund nog, att liksom tro på att det går.

Kanske bör jag avslutningsvis revidera min inledande utsaga en smula.

Jo, jag är himla glad att jag är lesbisk – även om det också finns kvinnor som i relationer misshandlar, manipulerar, hotar och förstör.
Men tur har jag inte haft, det var faktiskt en ren och skär lögn.
Och även om jag nu hade haft tur – i bemärkelsen att ha förskonats ifrån övergrepp och trakasserier – så vore det ju helt galet att kalla det “tur”. Det borde vara ett normaltillstånd.

Förhoppningsvis så kommer det bli det, när mina barn växer upp.
Jag ska åtminstone försöka fortsätta tro det, och göra det bästa jag kan för att bidra.

Att skriva är som att springa – och nu går det undan

Igår hade jag mitt livs första biblioteksevent, och det var helt otroligt roligt. Än roligare förstås att ”premiären” för denna typ av evenemang ägde rum just i Lindsdal utanför Kalmar, där jag växte upp och gick i grundskolan. Jag hade förväntat mig att främst familjen skulle vara där, men tji fick jag, för lokalen blev alldeles fullsatt och de som lyssnade var både personer jag har koppling till (mina gamla låg- och mellanstadielärare, till exempel) och en drös människor som jag aldrig hade träffat.

Det är en jäkla ynnest att få prata om något man brinner för, så mycket kan jag säga. Både själva pratandet och mottagandet, men också att få fundera över vad som egentligen har lett fram till att det blev en roman till slut. Och anledningen till att jag skriver över huvud taget, och hur det kommer sig att jag alltid har skrivit.

Att det blev en roman precis just nu, det var ju faktiskt inte alls meningen. Eller, bättre uttryckt: Inte planerat. Men det var som om en propp började lossa i takt med att ”Om allt vore annorlunda” växte fram, och när den väl skulle bli utgiven lossnade den totalt. Ut flödade plötsligt orden, berättelserna, idéerna. Skrivlängtan fanns ju där inne hela tiden – på samma sätt som jag/man ibland kan ha en längtan efter att springa eller göra något annat som trots att det är härligt känns som en bergsbestigning precis i början. Men när man väl börjar klättra, börjar röra benen – eller för den delen fingrarna över tangentbordet – så bara kommer det. Längtan får blomma ut, och väldigt snart belönas man med den där härliga känslan över att ja, just det, det är ju såhär det ska vara!

Det här pratade jag en del om igår på Lindsdalsbiblioteket. Men också om hur idén till just den här romanen föddes och utvecklades, och om handlingen förstås. Kopplingen till den verkliga historien, till 30-talet då homosexualitet fortfarande var kriminellt och då barnhemsbarn bestraffades för minsta lilla förseelse. Och kopplingen mellan historien och idag, lagar som har förändrats och ersatts av normer, förväntningar och fördomar.

Och på samma sätt som skrivandet har lossnat för mig (även om jag den senaste tiden har lidit en hel del av skrivkramp…) så har även idéerna om föreläsningar, skrivkurser, bokcirkelevenemang börjat flöda. Så mycket går att göra, och får hjärnan bestämma så skulle alltihop hända här och nu. Men så enkelt är det förstås inte, för jag har ett heltidsjobb att sköta, två barn som kräver sitt och en kropp som faktiskt måste få vila ibland.

Tids nog, eller successivt, hoppas jag dock få ägna mig mer åt detta. Åt skrivandet. Åt att få prata om skrivande och inspirera andra. Åt att föreläsa om normer, normkritik och litteraturens möjligheter att förändra uppfattningar och skadliga samhällsstrukturer.

Med det sagt: Bjud hemskt gärna in mig! Till ditt lokala bibliotek. Till bokhandeln närmast dig. Till din bokcirkel. Eller, förstås, till skolor. ”Om allt vore annorlunda” lämpar sig inte jättebra för högstadiet, men jag tror definitivt att gymnasieelever skulle kunna läsa och uppskatta den.