Archive | oktober, 2013

Hur vet jag vad som är en dum fråga?

30 Okt

En fundering dök upp som facebookkommentar till mitt inlägg från igår apropå det här med att hbtq-personer (eller andra som avviker från normen, såsom vithetsnormen, normer kring funktionsförmåga och så vidare) inte ska ses som några vandrande frågelådor: Tänk om man, i sin iver att få veta mer, ändå trillar dit och kränker någon? Och tänk om uppmaningen att inte ställa ”dumma” frågor leder till att heterosexuella cispersoner slutar fråga saker helt och därmed går miste om chansen att punktera fördomar och lära sig mer?

En intressant och vettig fundering, tycker jag och jag ägnar gärna en längre text åt detta (varning för ”längre”…).
Såhär svarade jag på facebook:

Att fråga är självklart inte alltid fel, men som jag skriver i inlägget är det bra att tänka ett varv först, iaktta sina egna normer och fråga sig själv om svaret på frågan man vill ställa är så himla viktigt att få. Som frågan om varför vissa lesbiska par ”ser ut som en man och en kvinna” – där blir heteronormen så otroligt tydlig och vad vill man med en sån fråga? Jag vände på det och bad de heterosexuella i publiken iaktta heteropar istället, fundera över varför vissa är så himla LIKA varandra – om man är hetero borde man väl dras till det ”motsatta” eller…?? Lika dum fråga det, men du fattar poängen.

Sen är personer olika, en del älskar att svara på frågor om vilken toa de går på eller berätta komma ut-historier eller rentav vad som sker i sovrummet – men man ska liksom inte utgå ifrån det…

Något kortfattat och slarvigt facebookanpassat förstås, men jag ska utveckla mitt resonemang med några exempel.

En anledning till att normpersoner, i det här fallet cis-heteros, dels är så himla nyfikna på hbtq-personer och dels anser sig ha rätten att fråga lite vad som helst är att hbtq-identiteter är så ovanliga för (vissa av) dem; de stöter liksom inte på något homopar särskilt ofta – och än mer sällan en öppen transperson. Efter att hundrafemtio heterosar passerat så dyker helt plötsligt den där flatan upp och då bara väller alla funderingar upp i huvudet (på vissa): När kom hon på att hon var lesbisk egentligen? Vad sa hennes mamma då? Varför är vissa flatpar så himla lika varandra – precis som syskon!!! – och varför finns det ibland som en man och en kvinna i ett lesbiskt förhållande? Hur tänker de kring det här med att ge sitt barn en manlig förebild sen när det växer upp?? Och så vidare.

Vi människor är nyfikna på sådant som är ovanligt, annorlunda, sällsynt i våra ögon – det är inte alls konstigt. Men. Vad många heterosexuella cispersoner inte tänker på i det här fallet är att den lesbiska faktiskt är lesbisk varje dag. För mig är det inte ett dugg ovanligt att vara lesbisk, att leva tillsammans med en kvinna, att vara en av två mammor – detta är något jag sysslar med 24 timmar om dygnet. Och det finns många andra saker i mitt liv som är bra mycket mer intressanta att prata om än just detta (när jag inte är ute och föreläser, vill säga – men även då fokuserar jag mycket hellre på normer som gör vissa till avvikare snarare än att poängtera och grotta i min egen avvikelse…).

En av de andra föreläsarna under Regnbågsdagen, Mikael Almén, visade ett bra exempel på när heteronormen klampar in och sätter en homosexuell persons sexualitet i fokus istället för det som egentligen är centralt i en sagd mening:

Scenario 1:
En kvinna säger till sin kollega: Jag var på bio med min kille igår.
Kollegan svarar: Vilken film såg ni?

Scenario 2:
Mikael säger till sin kollega: Jag var på bio med min kille igår.
Kollegan svarar: Har du en kille???!!

I det andra scenariot borde kollegan helt enkelt ha stoppat sin spontana reaktion, backat ett par tankesteg och istället fokuserat på det viktigaste i meningen: Att Mikael hade varit på bio. Eller hur? Och nu kanske någon tänker att ”nämen hallå, jag hade ju ingen aning om att han var bög! Då är det väl inte konstigt att jag vill kommentera det?” Mjoo… Jämför exempelvis med scenariot då en person i rullstol berättar att hen varit på bio och får till svar: ”Satt du i en vanlig biostol då eller..??!” eller när en person med rötter i Sydamerika berättar att hen varit med sin mamma på Dramaten och reaktionen blir: ”Förstår din mamma svenska??!” Alltså, nä. Jag hoppas ni ser mönstret här. Tröttsamt, helt enkelt.

Jag återgår till det ovan nämnda exemplet, nämligen det här med varför lesbiska par ibland ”ser ut som en man och en kvinna”; en fråga som ju faktiskt dök upp i torsdags under panelsamtalet och som är rätt vanlig i diskussioner om homosexualitet. Till att börja med så speglas heteronormen så vansinnigt tydligt i den här frågan och så även cisnormen, det vill säga föreställningen om att en person som föds med exempelvis en snippa ska känna sig som tjej, bete sig och klä sig enligt normen för hur tjejer beter sig och klär sig. En tjej som istället klipper håret kort, kanske inte sminkar sig, föredrar byxor och skjorta snarare än kjol och blus – ja, hon ser kanske ut (och vill vara?!) ”som en man”. Utifrån normen sett, alltså. Och så det här med att man som heterosexuell cisperson då bara måste tolka in någon form av implicit heterosexualitet i en relation mellan en ”kvinnlig” flata och en ”okvinnlig” flata… ja, bara där blir något tokigt. Vad är man då ute efter? Vilket svar vill man åt? Ska paret erkänna att de innerst inne är hetero fast ändå inte, eller..?!

Nä, här uppmanar jag personen som ställde eller som önskar ställa just den frågan att istället försöka få fatt i och vidga sina egna föreställningar kring kvinnligt och manligt, ja, kring kön och könsuttryck helt enkelt. Och i nästa steg, precis som jag skrev ovan, hellre vända blicken mot sig själv, iaktta heteronormen, heterosexuella personer och par. Finns det några tydliga mönster kring hur heterosexualitet uttrycks? Ja, såklart det finns – men det finns även variationer, vilket det också gör bland samkönade par. Heteronormen lär oss dock att synliggöra, kommentera, klumpa ihop och hitta förklaringar till det avvikande hellre än att lägga fokus på det som är norm, nämligen heterosexualiteten.

(Här måste jag även lägga till en sak: Jag och min fru har ju ofta tagits för syskon, tvillingar, ja till och med samma person och fått nyfikna kommentarer och frågor kring det – medan heterosexuella par som är lika varandra i klädstil och utseende får höra att de har ”äktenskapstycke” och därmed inte får frågan om varför tusan de blir kära i någon som kunde varit deras syster/bror. Också något att fundera på, eller hur?)

Det här blev ett spretigt inlägg och vad blir min poäng? Egentligen exakt densamma som igår: Att man som person i normposition bör tänka ett varv till innan man ställer den där frågan vars potentiella svar gör en så himla nyfiken. Är svaret på frågan alldeles nödvändigt för den fortsatta relationen med personen i fråga, handlar det om omtanke eller handlar det bara om den egna nyfikenheten och det exotiska i att möta en person som i min föreställningsvärld lever på ett annorlunda sätt? Naturligtvis avgör även situationen vilka frågor som kan vara relevanta och rimliga att ställa, likaså relationen till personen du pratar med och kanske din egen personlighet. Sitter man i ett förtroligt samtal om livet kanske det passar alldeles utmärkt att undra över komma ut-processen i tonåren, ska det författas en hbtq-policy på arbetsplatsen kan det förstås hända att den öppna hbtq-personen vill (och bör) vara med och tycka till och om du som chef är osäker på om du bemöter mig som hbtq-person på rätt sätt och gärna skulle vilja bli mer inkluderande i ditt förhållningssätt till medarbetarna, ja, så fråga då! Att det sedan definitivt är skillnad på att fråga om en hbtq-person på grund av sin sexuella läggning/könsidentitet upplevt sig kränkt någon gång och att undra över varför vissa bögar beter sig så fjolligt – det måste knappt nämnas va?

Men som sagt: Normbrytare är inga vandrande frågelådor med skyldighet att berätta precis allt de/vi känner och tänker. Jag har dock tänkt tidigare i mitt liv att jag nog har skyldighet att svara på alla möjliga frågor, att det på något vis är ett sätt (kanske det enda) att göra homosexualitet mer accepterat och ”naturligt” i folks ögon… men jag har ändrat mig. Det är definitivt inte min skyldighet och dessutom gör ju det eviga frågandet att avvikelsen från normen gång på gång befästs och reproduceras. Och om målet med alla dessa frågor och svar är att få någon homofob som tycker att homosexualitet är läskigt och konstigt att inse att ”jag är preciiiis som alla andra (= vanliga heterosar)!” då vill jag inte vara med, faktiskt. För jag kanske inte ens är som ”alla andra” och framför allt inte som den där homofoben. Tack och lov.

Om en lyckad regnbågsdag och obekväma frågor utan normkritik

29 Okt

Tiden rusar iväg. I torsdags gick Regnbågsdagen av stapeln och jag har nog inte riktigt återhämtat mig än. Jag och Adrian stannade i Kalmar över helgen och nu har jag jobbat på lovskolan två dagar – och på torsdag flyger hela familjen till Berlin.

Regnbågsdagen var som jag tidigare berättat ett initiativ från Kalmar kommun och Antidiskrimineringsbyrån i Kalmar, Länsstyrelsen var också med på ett hörn. Under dagen hördes fyra föreläsare, en av dem var alltså jag, och i publiken satt kommunchefer, diverse kommunpolitiker, skolkuratorer, skolsköterskor, lärare, andra kommunanställda, gymnasieelever och en och annan privatperson. Min uppladdning bestod i en sen flygning på onsdagskvällen samt en natt av extremt dålig sömn (Adrian vaknade någon gång i timmen och undrade var tusan han var) och när jag entrade Kalmarsalen en halvtimme innan min föreläsning var jag skittrött och genomskakis av nervositet. Före mig talade en transperson i 80 minuter om att komma ut som hbtq-person inom Svenska kyrkan och jag kände mig rätt övertygad om att hälften skulle somna när det var dags för mig.

Men. Det gick bra. Riktigt bra faktiskt. Publiken lyssnade uppmärksamt, småfnissade på rätt ställen och såg allvarliga ut när jag levererade mina viktigaste poänger: Att likabehandling är något som aktivt måste göras (en så kallad ”öppen inställning” räcker inte), att tolerans för ”avvikarna” befäster och reproducerar just de normer som gång på gång skapar avvikare samt att normkritik inte handlar om att alla människor ska bli likadana eller kritiserar det faktum att det finns heterosexuella cispersoner – utan att normkritiken helt enkelt erkänner att världen är brokigare än de övergripande samhällsnormerna låter påskina, vill vidga dessa normer och därmed justera maktobalansen människor emellan.

Jag vill nog påstå att mitt föredrag var det mest undervisande av de fyra, men framför allt utgjorde vi alla en bra enhet med våra olika utgångspunkter och erfarenheter och balansen mellan personliga berättelser, information, humor och politik blev rätt… perfekt!

Sist på dagen var det dags för panelsamtal. Vissa deltagare ur publiken hade skrivit frågor på små lappar och en moderator höll i samtalet. Och… här ville skämskudden åka upp ett antal gånger, måste jag erkänna. Samtidigt var det nyttigt, för vissa av frågorna gjorde verkligen tydligt att det här arbetet behövs, att hbtq-kompetensen är låg hos många och att normkritik är något som generellt sett saknas. Till och med efter en hel föreläsningsdag kring just hbtq och normkritik. Det dök upp frågor om varför lesbiska par ibland ser ut som en man och en kvinna (”är det inte det kvinnliga man blir kär i om man är lesbisk?”), varför normkritiken måste vara så himla kritisk, hur man egentligen ska behandla en person som man vet är homosexuell men inte har kommit ut ännu och ”var är alla svenssonbögar och varför vill de inte komma hit och berätta om sina liv???” Jag vill inte håna någon, verkligen inte – för det fanns ju inte heller några uppställda ramar kring vilka frågor som välkomnades – och självklart var det bra att vissa frågor lyftes så att vi i panelen kunde belysa hur heteronormen och cisnormen återspeglades i dem och på vilka sätt vissa frågor kunde anses problematiska, obekväma eller kränkande.

Priset togs dock på slutet, precis efter att jag och en annan paneldeltagare en gång för alla slagit fast vikten av att tänka efter innan man frågar något, att personer som avviker från normer inte per automatik är några vandrande frågelådor och att man som person i normposition verkligen bör fråga sig själv innan man öppnar munnen: Måste jag verkligen veta svaret på den här frågan för att kunna bemöta den här personen som en kollega, kund, kurskamrat eller elev/student? Är det en fråga rimlig att ställa och har den verkligen, verkligen relevans? Samt: Skulle jag ställa den här frågan till en person i normposition?

Och då kom den. Den sista frågan (av många) riktad till transpersonen i panelen:

”Vilken toalett går du på?”

Men som sagt. I sin helhet var dagen lyckad och det jag allra mest hoppas på nu är att arbetet fortsätter i min kära barndomsstad samt att det så smått börjar regna föreläsningserbjudanden över mig. Detta är roligt och viktigt!
image

Flatfilmsfredag – vecka sjutton

25 Okt

Jag vet, ni undrar och undrar naturligtvis över gårdagens succé föreläsning (fast jo, lite succé var det) i Kalmar? Var lugna, det kommer! Just nu har jag tämligen fullt upp med tvååringen (surprise) och ingen tid att i lugn och ro skriva något vettigt. Flatfilmsfredag, däremot, är ett måste. Vecka 17 nu, och jag börjar så smått tänka på att avsluta denna följetong, åtminstone att ta en paus. 20 veckor kör jag dock, ogillar ojämnheter, och ni som fortfarande inte har sett en endaste flatfilm: Titta i arkivet och ta ert flatfilmsansvar!

Jag vacklar lite mellan två olika filmer idag, men… eftersom jag vill underlätta för er som inte orkar leta så värst mycket tar jag ännu en film som finns på Netflix: image Bound. Åh, så besatt jag har varit av denna film! Jag upptäckte den när jag fortfarande bodde hemma och spelade in den när den visades på tv (förmodligen andra gången den visades, eftersom jag första gången jag såg den förmodligen hamnade framför tv:n av en slump – jag minns inte… och det spelar förstås ingen roll heller). Just den första riktiga sexscenen såg jag om och om igen – ja, jag var svältfödd och fascinerad! – och varje gång vid samma tidpunkt blev jag livrädd att mamma skulle slita upp dörren eftersom det var ett ljud i filmen som lät precis som när en dörr öppnas.

Karaktärerna fascinerade mig, dialogerna lärde jag mig till viss del utantill (även Caesars, Violets mans, repliker – ”psychofuck” var ett favorituttryck minns jag) och efter att ha sett filmen några gånger spolade jag allra oftast förbi de våldsamma scenerna för att enbart följa relationen mellan Corky och Violet.

Det var tider det… men nu var det länge sedan jag såg den där filmen. Kanske dags för en återupptäckt? Jag tror dock att jag tagit mig förbi det där att bli så vansinnigt fast i något, även om jag definitivt skulle kunna tänka mig att se pjäsen ”De oskyldiga” på Dramaten en gång till och jag bara för ett par år sedan plöjde mig igenom filmen ”Fyra år till” åtminstone fem gånger. Upprepning är väl helt enkelt min grej.

Hur funkar ni? Ser ni om filmer eller är en gång alltid nog?

Normer och att våga stå upp för sig själv

23 Okt

(Jag kunde inte låta bli – här kommer en liten uppdatering om projektveckan.)

Normer är värderingar, uppfattningar om världen och förhållningssätt som vi sällan reflekterar över att vi har. Vissa normer, exempelvis normer rörande kön, sexualitet, funktionsförmåga och hudfärg, delar upp människor i ”normala” och ”avvikare” och ger vissa av oss fördelar och privilegier som vi sällan – eller aldrig – tänker på att vi besitter.

Som heterosexuell cisperson – till exempel – våndas du sällan över din sexuella läggning eller din könsidentitet, du får aldrig frågan om när du kom ut eller hur det ”känns” att vara hetero och cis. Som heterosexuell cisperson kan du i förbifarten nämna din partners namn i ett nytt sammanhang utan större rädsla för reaktionerna och du funderar förmodligen sällan på om det är lämpligt att hålla din partner i handen just här. Som heterosexuell cisperson förväntas du alltid vara just heterosexuell cisperson, du omtalas förmodligen alltid med rätt pronomen, din könskategori finns förtryckt på blanketten du ombeds fylla i och du blir inte ifrågasatt när du talar om vilket kön du har. Du behöver heller inte fundera över vilken toalett eller vilket omklädningsrum du ska välja och dina rättigheter att skaffa barn eller gifta dig diskuteras aldrig på bästa sändningstid eller i fikarummet. Du har aldrig, i egenskap av heterosexuell cisperson, haft en sjukdomsstämpel på dig och du riskerar sällan våld eller hot om våld enbart baserat på din sexuella läggning.

Och så vidare.

Vi pratade om normer idag, niorna och jag. Vi pratade om att skolan, ja varje arbetsplats, har ett ansvar att se till att alla elever (och lärare) ska kunna vara sig själva fullt ut, utvecklas, ges goda förutsättningar att genomföra sitt arbete och aldrig någonsin riskera att diskrimineras, trakasseras eller kränkas. I detta ingår även att främja en god psykisk hälsa hos alla elever och medarbetare.

Vi pratade också om att just diskrimineringsgrunderna könsidentitet, könsuttryck och sexuell läggning tenderar att glömmas bort och att det främjande arbetet kring dessa grunder inte sällan uteblir – bland annat för att personer med annan sexuell läggning än hetero och annan könsidentitet än cis sällan vågar säga ifrån, för att en hel del hbtq-personer mår dåligt och liksom är vana att glömmas bort, både i skolan och ute i samhället.

Några elever tyckte då att man som homo, bi, trans eller queer får skylla sig själv. Om man inte står upp för sig själv kan man ju inte räkna med att någon försvarar en! Man får väl vara lite modig?

Några andra menade att det var löjligt att skolan skulle anpassa sig för så få personer. Det vanligaste är ju att vara hetero och cis! Det måste man väl fatta?

Jag drog parallellen med en person i rullstol som, även om hen är helt ensam på den här skolan om att ta sig fram på det sättet, har rätt till tillgängliga lokaler och jag belyste också att tröskelfria dörröppningar och hiss kan underlätta även för gående personer; om inte annat så stör det i alla fall inte att det fattas trösklar och att det erbjuds alternativ till trapporna för den som behöver.

Jag belyste också att även om det för dig – som hetero, cis och utan fysisk funktionsnedsättning – är ovanligt med homosexualitet eller transidentitet eller att ta sig fram i rullstol så är det definitivt inte det för den homosexuella, transpersonen eller den rullstolsburna – det är liksom vardag, och om ett mer inkluderande, könsneutralt, tillåtande språk eller en hiss underlättar någons vardag – då är det väldigt värt det. Ja, det är ju faktiskt vår plikt som skola och arbetsplats att fixa detta.

Och det här med mod. Att våga. Att våga stå upp för den man är… när man bryter mot starka normer.

Det är förhållandevis lätt att stå upp för sig själv när man följer normen, ser ut och gör som det förväntas av en.
Det är definitivt inte lika lätt att göra det när man bryter mot normen och man dessutom befinner sig i ett otillåtande och exkluderande sammanhang.

Idag fortsätter diskussionerna (och sen drar jag till Kalmar).

Det är mycket nu

20 Okt

Som rubriken lyder: Det är väldigt mycket just nu. Mycket som i mycket. Mycket som i energikrävande, inspirerande och spännande på samma gång. I morgon sparkar projektveckan på mitt jobb igång – fem hela skoldagar med värdegrunden och diskrimineringsgrunderna i fokus. Låter kanske torrt och trist för den oinvigde, men för mig vattnas det liksom lite i munnen (samt en aning under armarna eftersom jag inte hunnit förbereda riktigt allt material än = stressad).

…och på torsdag ska jag som sagt föreläsa i Kalmar. 250 personer är tydligen anmälda, en publik bestående av alltifrån kommunpolitiker till gymnasieelever och jag har vridit och vänt på mitt föreläsningsupplägg exakt hela dagen. Lite återanvändning, en hel del nytt – och jag känner mig redan stressad över tiden: 60 minuter. SEXTIO. Och på dessa minuter ska jag alltså hinna förklara vad en norm är, vad normkritik innebär, varför toleranspedagogik är skräp, få alla att förstå att kön ÄR mer komplext än två, försöka vara en smula käckt personlig och ganska mycket till. Så, tips till dig som eventuellt har tänkt besöka min föreläsning: Läs på lite innan!

Nej, skämt åsido. Jag är ju pedagog, för sjutton. Det ska nog gå fint det här.

Men vad jag ville säga med detta inlägg egentligen: Ni kommer förmodligen inte se/läsa så värst mycket av mig de närmaste dagarna, hur mycket jag än önskar att jag hade hunnit skriva det där uppföljningsinlägget om förebilder och en hel massa annat. Nu ska jag liksom enbart upplysa, påverka och sätta tankar i spinn i verkligheten några dagar.

Jag ber er allra ödmjukast: Avfölj mig inte för tusan och var inte besvikna att jag inte svarar på era kommentarer! Jag kommer tillbaka!
image

Flatfilmsfredag – vecka sexton

18 Okt

Ojoj, den här dagen gick verkligen i ett rasande tempo. Egentligen hade jag tänkt skriva två inlägg, dels detta och dels en rafflande fortsättning på gårdagens inlägg och dess intressanta diskussioner. Men icke, det gick inte idag. För vet ni vad jag har gjort? Jag har planerat projektveckan som börjar på måndag: en hel vecka med köns- och sexualitetsnormer i fokus (för niornas del, de andra årskurserna får andra diskrimineringsgrunder). Vi ska visa ”Fucking Åmål” och ”But I’m a cheerleader”, vi ska diskutera spännande saker som vad är ett kön? och hur vet man själv och andra egentligen vilket kön man/någon har? (och hur viktigt är det egentligen att veta jämt och ständigt?) Vi ska syna heteronormen i skolmiljön, vi ska skapa normbrytande konstverk och vi ska förhoppningsvis få en bra grund till att författa den nya likabehandlingsplanen, som ett avstamp för fortsatt likabehandlingsarbete under året.

Spännande va?

Aningen tråkigt i sammanhanget, men samtidigt väldans roligt, är att jag måste avvika på torsdagen för då ska ju jag föreläsa om likabehandlingsarbete utifrån ett hbtq-perspektiv för 250 glada kalmarbor under Kalmar kommuns regnbågsdag. Även denna föreläsning är under uppbyggnad och det känns ömsom inspirerande ömsom stressande att ha dessa två uppdrag så nära inpå.

Men, för att komma till själva saken: Flatfilmsfredag. Jag har ju redan nämnt två filmer, och alltså – varför inte bjuda på två filmer idag då? image 1. Fucking Åmål. Denna klassiska klassiker. Flatornas flatfilm, min ”aha-upplevelse”-film som har betytt så mycket för så många lesbiska ungdomar (och säkert en och annan vuxen flata) kring millennieskiftet. Är det någon här inne som inte har sett den? Är det någon här som rentav redan har visat den för elever? Hur har de tagit emot den?

En småläskig sak med den här filmen är att den ju är gjord 1998 – det vill säga för 15 år sedan. 15 år, en evighet. De elever som vi ska visa den för på måndag föddes då. Och betänk sedan att nästa stora svenska film med lesbiska karaktärer i huvudrollerna inte gjordes förrän 2011… Ska det dröja ytterligare minst tio år innan nästa..? Nä, Sverige är inget höjdarland när det kommer till flatfilmer (och hbtq-filmer generellt), vilket för övrigt slås fast i Aftonbladet idag också apropå den stundande filmfestivalen i Stockholm.

I engelskspråkiga länder finns det däremot en hel del hbtq-filmer, vilket osökt för mig in på dagens andra filmtips: image 2. But I’m a cheerleader, som jag faktiskt visade för mina gamla elever i våras och då skrev ett inlägg om. Och vet ni? I det inlägget finns det till och med en länk till filmens trailer, så jag tänker inte säga mer än att: Den här filmen är jätterolig och belyser både heteronormen och könsnormer på ett mycket bra sätt. Se!

Nu ska jag och min fru gå på teater: ”De oskyldiga” på Dramaten. Lyxigt va?

Vad tusan är en manlig förebild?

17 Okt

Jag hade nästan glömt bort/tillfälligt förträngt (eller trängt bort, för att använda den korrekta psykologiska termen) att det finns folk som tycker att barn är i ett gigantiskt behov av både ”manliga” och ”kvinnliga” förebilder, men så påminde mig Lady Dahmer igår genom sitt inlägg på just detta tema. Hennes åsikt är givetvis att barn behöver förebilder, dock är könen på dessa förebilder tämligen ointressanta – och jag håller givetvis med.

Framför allt frågar jag mig vad fan ”manliga” respektive ”kvinnliga” förebilder är för något? Är det könsorganen man talar om? Att barn behöver få se lika många kukar som fittor under sin uppväxt för att få rätt balans i tillvaron? Är det personernas könsidentitet som är det viktiga, det vill säga att såväl cismän som transmän fungerar som ”riktiga” ”manliga” förebilder – eller krävs liksom att de får lära känna åtminstone en tvättäkta (inom citationstecken) karlakarl med helskägg, ölmage och en liten förtryckt gullig fru? Finns det liksom några riktliner för hur manliga dessa manliga förebilder bör vara? Och exakt hur kvinnliga bör de kvinnliga förebilderna vara? Utifrån vilken norm då?

Nä, ni hör ju själva hur otroligt knasigt detta låter. Men lik förbannat finns det som bekant personer – till exempel en och annan kristdemokrat/sverigedemokrat och andra skeptiker till homoföräldrar – som menar att barn mår allra bäst av en mamma och en pappa – och när jag tänker efter så har även vi fått frågan någon gång för länge sedan hur vi tänker kring det här med manliga förebilder just. Hur skulle vi säkerställa att vårt barn fick en sådan? Och vi visste inte riktigt vad vi skulle svara, men nog svarade vi säkert att ”eh jo, barnet kommer ju ha morbröder och morfäder och vi känner faktiskt en hel del andra, eh, män…” – för att inte vara oartiga, och för att vi någonstans i vårt inre hade den socialt nedärvda föreställningen om att det inte riktigt skulle räcka att vara två engagerade, omhändertagande, trygga, kvinnliga föräldrar.

Titt som tätt talas det även om unga män som hamnat snett i livet för att de saknat en ”fadersgestalt” och alla unga kvinnor som hela tiden träffar ”fel” killar, ja, även dessa anses ha saknat den trygga fadersfamnen och söker den därför nu någon annanstans…

…och om detta tänker jag framför allt två saker:
1. Vad dessa vilsna själar förmodligen saknade var trygga vuxna.
2. Genom att vi ständigt talar om att det var en pappa eller en mamma som saknades, ja, då kommer ju de individer som inte haft en sådan närvarande känna att något verkligen fattas dem. Dessutom upprätthålls därigenom normen att män och kvinnor automatiskt bidrar med olika saker i en uppväxande individs liv och att individen aldrig kommer bli ”hel” om hen inte får ta del av båda dessa ”beståndsdelar”.

(Här skulle jag även kunna skriva ett par rader om att vårt barn blivit till med hjälp av donator och att vissa envisas med att se denna donator som en frånvarande far – men i sådana dumheter orkar jag inte gräva ner mig just nu.)

Sammanfattningsvis tycker jag helt enkelt att föreställningen om att barn behöver ”manliga” respektive ”kvinnliga” förebilder är skitmärklig. Vad barn behöver är, som sagt, goda förebilder. De behöver trygga vuxna som respekterar andra människor, de behöver kärlek och omtanke, de behöver sociala meningsfulla sammanhang och stimulans att utvecklas. Alla barn har inte detta och det skadar/hämmar många av dem naturligtvis – men att koppla denna problematik till ett visst kön eller för den delen till biologi, nä, det skapar bara ytterligare problem. Däremot tänker jag förstås att det är av godo att barn möter många olika människor, just för att lära sig att människor är och ser olika ut – och då skadar det naturligtvis inte att det bland dessa människor finns både män, kvinnor och andra, i olika åldrar, med olika hudfärg, funktionsförmåga, klädsel, kroppsstorlek, sexuell läggning och så vidare.

(Ytterligare tillägg för vidare reflektion: Är det inte rätt intressant att just kön ständigt anses vara den absolut viktigaste kategorin – medan det för många inte alls anses viktigt att barn möter t.ex. personer med olika hudfärg, sexuell läggning eller funktionsförmåga?)

”Men Alfons är väl lite queer ändå?” Om välvilliga tolkningar och avsaknaden av regnbågsfamiljer i barnfilmer

15 Okt

Adrian är sjuk och igår när jag kommit hem från jobbet tog jag över soffmysarpositionen från mamma L. ”Se silm? Bajse?” tyckte Adrian, som vet att det finns en massa filmer i min mobil (Netflix, men det vet ju inte han). Så jag tryckte igång appen, men tänkte att vi kanske kunde titta på något nytt. Mina elever har talat varmt om filmen ”Trassel” och tycker att den är så himla annorlunda gentemot alla klassiska ”prinsen räddar prinsessan”-historier så jag hade rätt höga förväntningar faktiskt.

…vilka förstås föll pladask i golvet direkt. Ett ljushyat litet flickebarn föds med gyllene lockar (hej vithetsnorm!) och bara några minuter in i filmen är hon tonåring, med ännu längre gyllene hår, smal välsvarvad kropp, dockansikte och hon rör sig förföriskt lekfullt medan hon jagar sitt lilla husdjur. Nä fy, den stängde vi av direkt – och Adrian hade för övrigt redan börjat tjata om ”jobot!”

Nästa film blev således ”Robotar” och den här gången hade jag inga direkta förväntningar, men likväl blev överdosen av köns- och heteronormer så total när pappan i familjen började tala om att de väl ”vill ha en liten pojke va?”, när mamman uttryckte sig i termer av ”det är min modersinstinkt *blink blink*” – och när sonen var stor nog att ge sig ut att upptäcka världen var det förstås mamman som med tårar i ögonen kramade honom adjö medan pappan beskyddande klappade mamman lite på axeln i en ”såja, du blödiga lilla kvinna”-klapp. Tilläggas ska också att robotbarnet vid ett tillfälle fick ärva sina robotdelar från kusin Veronica och det var förstås ett mycket pinsamt och nu skrattar hela publiken-ögonblick när han under ett helt år tvingades bära rosa överkropp med spets.

Alltså suck. Och allt inom loppet av tio minuter.

Finns det en enda barnfilm som på något minsta vis frångår heteronormen? frågade jag mig själv, och jag droppade även frågan i facebookgruppen ”Regnbågsfamiljer” med 1600 medlemmar. Ganska fort ramlade svaren och förslagen in, av typen ”Lilla Anna har väl bara Långa Farbrorn?”, ”Alfons bor ju ensam med sin pappa!” och ”Rudolf med röda mulen är ju lite gay!” och jag menar absolut inte att håna förslagen (vi läser Alfons och har sett lilla Anna på bio), men jag ser inte på minsta vis hur dessa alternativ skulle vidga heteronormen?

Heterosexualiteten och den heterosexuella kärnfamiljen är som bekant norm och det som automatiskt förutsätts när inget annat nämns och eftersom det i de allra flesta filmer figurerar mammor och pappor alternativt någon annan form av heterosexuell kärlekshistoria i för- eller bakgrunden, ja, då tolkar barnen in heterosexualitet i berättelserna om Alfons också; för någonstans finns liksom den där mamman. Och visst, här kan vi föräldrar vara normkritiskt välvilliga och tala om för vårt barn att nej, Alfons pappa är bög och har adopterat Alfons/skaffat honom tillsammans med sin lesbiska kompis, men alltså… kom igen, att vi ens behöver se sådana hemmasnickrade lösningar som alternativ är ju helt galet (och sedan kommer barnet dessutom till förskolan och där kan jag lova att pedagogerna i 98% av fallen inte kommer spexa till berättelserna om Alfons på det viset).

Nej, det jag saknar är barnfilmer (filmer, inte böcker – det har vi redan, se till exempel här, här eller här) där det ingår familjer som tydligt frångår heteronormen, där det inte behövs några välvilliga tolkningar: Ett barn som lever ihop med sina två mammor eller pappor, ett barn vars förälder eller viktiga vuxen är transperson/vars könsidentitet inte röjs, ett barn som har fler än två föräldrar. Jag vill se filmer där dessa familjer får ta plats helt enkelt, som ett led i att bekämpa den där jäkla heteronormen och för att alla barn som lever i normbrytande familjer ska kunna känna igen sig, se sin familj i tv-rutan precis som barn i heterofamiljer gör exakt hela tiden utan att någon ens tänker på det.

Hur mycket begärt är det, liksom? Och: Vem känner sig manad att börja skriva manus?

Ett genusinlägg, helt enkelt

13 Okt

(Den som kan finna en mer träffande rubrik till detta spretiga inlägg vinner ett pris i form av ära och berömmelse.)

Jag och Adrian slank in hos frisören i centrum igår för att jag behövde fixa till några hårstrån efter senaste klippningen och jag fick genast syn på något av det mest provocerande jag vet: En tvåbarnsfamilj med en dotter och en son, dottern i femårsåldern och klädd från topp till tå i rosa, med långt hår och tofsar, sonen i tvåårsåldern och alldeles nysnaggad (snaggad) samt klädd i knallblått. Jag kan inte hjälpa det: Jag blir irriterad. Inte för att långt hår, rosa kläder och tofsar är fel eller fult, inte för att kort hår och blå kläder är fel eller fult; utan för att de har ett barn av varje kön och så uppenbart ser dem och fostrar dem till att bli två individer av helt olika art, och förstås för att de på förhand har bestämt vem som är vem, vem som passar i vad, för vem det är ”så himla skönt” att ha kort snagg och för vem det är ”så himla fint” att ha håret i tofsar.

Missförstå mig inte, jag har ingen aning om hur dessa två föräldrar uppfostrar sina barn – de mår säkert jättebra och blir älskade och allt sånt där – men just den där… bilden, den visar så tydligt hur samhället ser ut med avseende på kön, hur stark tvåkönsnormen och cisnormen är. Och för mig, som genusmedveten och normkritisk förälder, är det helt enkelt ofattbart att det finns så många som uppenbarligen ser på sina barn som kön, och dessutom aktivt vill pressa ner dem i någon av enbart två olika könsmallar. Jag förstår det inte alls. Egentligen är det faktiskt rätt fascinerande, för deras världsbild måste ju ligga så otroligt långt ifrån min.

Samtidigt tänker jag allt oftare på hur svårt det kommer bli att värja sig från samhällets stora könspådrag, och framför allt skydda Adrian ifrån det ju äldre han blir. Sedan han började nya förskolan har det hänt att han pekar ut ”pojkar” och ”flickor” bland barn vi möter, han kallar sina större leksaksdjur för ”pappor” och de mindre för ”mammor” och det lär väl inte dröja länge innan han konstaterar att vissa prylar är ”tjejgrejer”. Dock vet jag såklart att vi föräldrar har stor möjlighet att påverka och det kommer vi naturligtvis försöka göra så gott det går – genom samtal, genom vårt språkbruk generellt, genom vilka filmer vi tittar på och vilka böcker vi läser tillsammans. För verkligheten är som bekant brokigare än stereotyperna och det kommer vi förmedla till vårt barn.

Och på tal om just böcker (häng med i svängarna!): Det gäller onekligen att se upp. Vi har fått ärva en del böcker, ett stort gäng har burits upp av släktingar från diverse grovsoprum och återanvändning välkomnas självklart. Dock är inte allt särskilt genusgodkänt, och viss litteratur är snarare rent jäkla skadlig skulle jag vilja påstå. Alla böcker av Sören Olsson och Anders Jakobsson till exempel (ett vidrigt exempel hittas här), för att inte tala om de gamla Jan Lööf-böckerna som förutom att de helt och hållet saknar kvinnliga karaktärer även reproducerar konservativa, ja, rasistiska föreställningar om vissa kulturer.

Vad som läses på förskolan vet vi dock inte, men eftersom det är därifrån Adrian har snappat upp både den ena och den andra ”sanningen” om kön så känner vi att vi snarast måste ta ett snack med dem. Den här lilla litteraturlistan ska de få: wpid-IMG_20131012_124742.jpg…och sedan får vi se om vi behöver gå så långt att vi köper böckerna själva. Självklart är böcker inte allt, men jag är tvärsäker på att de påverkar en hel del – om inte annat så kanske personalen får upp ögonen för hur de också kan (borde) tänka, agera och tala om och med barnen för att undvika att reproducera normer som skapar avvikare och osynliggör en himlans massa individer. Och ju starkare normerna är bland barnen (ju fler pojkar som har kort hår och flickor som har långt osv…), desto mer aktivt måste de vuxna arbeta för att vidga deras föreställningar – det står ju till och med i läroplanen.

Nu måste jag skriva om vår underbara unge igen

12 Okt

Alltså tvååringar. Eller i alla fall: Vår tvååring, vår Adrian. Det är verkligen det sötaste och mest fantastiska jag någonsin upplevt. ”Varje ålder har sin charm”, hör man titt som tätt och hittills har jag inte riktigt kunnat hålla med: Nej, det var inte kul att ha en nyföding, inte heller att ha en åttaveckorsbebis och inte särskilt skoj med en tiomånaders heller faktiskt (även om det var klart bättre än att ha en nyfödd). Att ha en ettåring, en 18-månaders… jo, då började jag fatta grejen med barn och tyckte till och med (ibland) att kul-procenten översteg jobbigt-procenten – men jag kunde definitivt inte ana hur jäkla underbart det kan vara med en tvååring. Det är nu det börjar! Så känns det.

Adrian börjar liksom bli ett barn. Ett ganska stort barn. Han pratar i flerordsmeningar sedan en (rätt lång?) tid tillbaka, härmar hela fraser och hittar på egna små historier – han fantiserar! – han kan flera synonymer för de flesta ord och har koll på motsatser. Han lägger in ord som ”kanske”, ”istället”, ”egentligen” och ”eller” när han pratar, han börjar få allt bättre fason på sångtexter, har stenkoll på vad som händer i alla favoritböcker och vet precis vilka personer vi känner som hör ihop med varandra. Hans minne är helt enormt skarpt. Att hitta på saker tillsammans med honom är numera riktigt roligt. Visst tjafsar vi, visst lägger han sig på golvet då och då och skriker ”orka nuuu!!!”, visst vägrar han jackan och springer åt fel håll och visst tappar jag tålamodet som fan titt som tätt – men han är med, han är en individ och det går verkligen att kommunicera med honom. Tänk, vilken tur vi hade som fick just honom; denna friska, starka, pigga, kloka, nyfikna rackarunge!

Förut hade jag ångest inför att ta mig iväg någonstans; packa väskorna med ett rastlöst barn hängande i hasorna/skrikande på golvet eller i vagnens liggdel, påklädningen, logistiken kring prylar, blöjor, mat och hämtning av vagn i källaren… puh, det stressade enormt. Och nu? Jag klär på mig i lugn och ro, han blir påklädd, vi klär på oss ytterkläder och… går ut. En blöja och kanske en uppsättning kläder finns med i en påse, allt annat löser sig. Och Adrian älskar att dra ut på äventyr, att hänga på lekplatsen, att åka cykel, hälsa på hemma hos folk eller, som idag, åka till badhuset och simma. Vi har kul ihop, vi busar, vi myser, vi kramas. På morgonen säger han att han ”älska mamma”, ger oss en puss med nappen i munnen och sen frågar han om vi ska ”fissa kaffe?” Så gulligt att jag smäller av varje gång och jag vill genast äta upp honom eller åtminstone spela in exakt varje minnesvärt ögonblick och spara på ett säkert ställe.

Hur gör man för att inte glömma allt det här? Ni som har äldre barn, hur har ni gjort? Har ni skrivit upp varenda litet megasött uttalande och fotograferat alla pillemariska ansiktsuttryck som ni sedan stoppat i hundratals fotoalbum? Eller har ni bara varit i nuet, njutit och förundrats och sedan… fortsatt att förundras? Vi har inte hunnit göra något ”mitt första år”-album (de förtryckta är ju alla så vansinnigt heteronormativa och att göra ett eget tar liksom extra lång tid – skyller jag på i alla fall) och det lär inte bli något ”mitt andra år”-album heller, men jag förmodar att det får vara okej så. När Adrian är 14 och frågar hur han var som liten får vi väl helt enkelt låta honom läsa den här bloggen samt hoppas att Instagram inklusive alla gamla uppladdningar fortfarande existerar. 1378019_10151728988342404_2119924283_n