Nä, vet ni vad jag har gjort för skoj? Deltagit i ett panelsamtal om intoleranta attityder i skolan tillsammans med ett gäng andra lärare (tre vita medelålders män, tur jag satte åtminstone en liiite annan nyans av vitt på tillvaron). Arrangör var LR Stud i Uppsala och publiken bestod av lärarstudenter. Och oj så skoj det var!
Jag intog podiet högröd i ansiktet, med svettig panna och fett hår efter en lång arbetsdag – men ur min mun kom det ena briljanta uttalandet efter det andra. Ja, ursäkta, men nu när jag sitter här på tåget hem kan jag inte vara annat än nöjd och glad. Självklart förebrår jag mig själv också; är det inte ansiktsfärgen jag irriterar mig på så är det att jag tog för mycket plats och att jag vid ett par tillfällen dravlade lite, men sen så låter jag den positiva känslan ta över istället: Jag kan ju det där! Det är sånt jag ska syssla med! Föreläsa! Utbilda! Påverka! Babbla! (Jag borde kanske bli politiker ändå…)
Någon som efter denna kavalkad i självgodhet undrar exakt vad jag pratade om? Jo, hörni, nu ska ni få höra. Jag gav bland annat exempel på tillfällen då jag har fått bemöta framför allt homofobi i klassrummet, jag pratade om vikten av att alltid bemöta kränkande språkbruk (även om uppsåtet inte var illa menat hos de inblandade), jag pratade om att det absolut minsta vi kan och måste göra som lärare är just att bemöta det kränkande språkbruket, men att vi också bör fundera över varför just ord som ”bög”, ”fitta” och ”cp” används, hitta roten och jobba med att förändra attityder i grunden. Jag pratade givetvis om normkritik, att inte peka ut normbrytaren eller den utsatta gruppen utan att istället fokusera på normen: Vad kännetecknar en ”svensk”? Hur beter sig en typisk ”heterosexuell”? Och så vidare.
…och till sist påminde jag alla blivande lärare där inne om att likabehandling och värdegrundsarbete är något som aktivt måste göras, att det inte räcker med en diffus inneboende känsla av att vara ”öppen och tolerant och tro på alla människors lika värde”. Det är fan inte lätt alla gånger, men det är skitviktigt att påminna både sig själv och andra. Själv kan jag också bli oändligt mycket bättre, framför allt på antirasistiska frågor. (Ja, jag lär gärna av andra också vet ni, bara för att förtydliga.)
Så, vad jag ville säga med detta? Tja, förutom att använda min egen blogg som ventileringshål för glada tillrop och ”ödmjukhet” så uppmanar jag er att bjuda in määj! Kan jag så kommer jag. Och jag kan vara rätt skojig också. Hehe.
Häpp!
PS. I augusti och september kommer jag delta i liknande evenemang i Örebro. Påminner om detta när det närmar sig!
Sanna Mac Donald 
Kommenterat