Det är ironiskt. Ju mer stressad jag är, ju mindre tid jag har, ju tröttare jag är – desto större blir det dåliga samvetet och känslan av otillräcklighet; desto mer känner jag att jag borde hinna med! Och jag tror inte att jag är ensam om att känna såhär. Det är väl så människan fungerar kanske? Vi är varken särskilt logiska eller förståndiga, även om vi gärna vill tro det.
Vad är egentligen dåligt samvete bra för? Ingenting alls egentligen. Om jag gör det jag känner att jag borde göra så försvinner förhoppningsvis det dåliga samvetet, men oftast så ligger det ändå där och skaver för något som jag faktiskt inte hinner göra, något jag inte har möjlighet att göra eller något som jag redan har gjort (men kanske inte borde ha gjort). Vansinnigt irriterande och helt idiotiskt, för det tar ännu mer energi som jag faktiskt inte har.
Komma hem från jobbet klockan 18.30 efter att ha varit borta hemifrån i tolv och en halv timme och ändå känna att jag borde sätta mig och bedöma lite elevtexter till exempel. Typiskt scenario. Känna dåligt samvete inför det är bara destruktivt – för jag kommer inte orka.
Eller samma scenario, fast med en känsla av att jag faktiskt borde hinna träna också för att mina muskler inte helt ska börja tyna bort och för att jag inte sakta men säkert ska börja bli fet, så dåligt som jag äter. Känna dåligt samvete inför det är också destruktivt – och det vore nästan ännu mer destruktivt att träna, faktiskt. Kroppen orkar inte hur mycket som helst, och efter att ha stigit upp klockan 5 efter en natts dålig sömn, traskat i rask takt med barn i vagn till förskolan klockan 6, arbetat som en jävla iller inklusive spring upp och ner för trappor mellan klockan 8 och 17 och sedan avslutat sin fantastiska dag med en lång SL-färd… då är det inte särskilt nyttigt att toppa med ett träningspass. Faktiskt. Det kroppen behöver just då är mat och vila. Samt gärna en massage av rygg, axlar och fötter.
Men just detta med träning och hälsa. Här finns det en så vansinnig hets i samhället – och devisen i de allra flesta sammanhang är ”alla hinner träna 30 minuter om dagen – det handlar om prioritering!” Sådant skapar enorm stress och enormt dåligt samvete hos mig: Jag tar inte hand om mig själv!! Min kropp kommer falla sönder, jag kommer bli tjock, mina muskler kommer förtvina och till sist går hela jag av på mitten om jag inte ändrar min livsstil!
Två riktigt bra inlägg på just detta tema, träning och hälsa kopplat till livssituation och även till klass, har publicerats av två eminenta bloggare i helgen. Flat-feministen Fanny och Lady Dahmer. Dessa två inlägg fick mig att pusta ut lite. Att inse att den här hetsen inte alltid är sund. Den är sprungen ur en bild av hur ”alla människor har det”, och saknar egentligen totalt verklighetsförankring. För på samma sätt som ”så får får du ihop vardagen”-reportagen i tidningen Mama främst vänder sig till heterokärnfamiljer där både mamman och pappan arbetar 8-17 på (typ) kontor, med regelbundna lunchraster och möjlighet till flextid, jobba över och att kunna ”flytta på möten”, så handlar hela ”träning och hälsa”-debatten om precis samma människor i första hand. ”Ta en promenad/cykla till och från jobbet”, ”träna på lunchen”, ”gå tidigare någon dag i veckan”… dessa råd och tips förutsätter en viss sorts liv, som långt ifrån alla människor lever i vårt samhälle. Alla har dessutom inte de rätta fysiska förutsättningarna för att kunna cykla, jogga eller liknande.
Jag är skittrött just nu och detta inlägg kommer kanske inte gå till världshistorien som det bästa någonsin (och även detta har jag förstås en lagom dos dåligt samvete/ångest över – som en följd av det stressiga liv jag lever för tillfället), men jag vill verkligen uppmana er att läsa Fannys och Lady Dahmers inlägg. Och sedan ska ni som tänker som jag sluta ha dåligt samvete för att ni inte hinner med att träna ordentligt eller äta rätt precis hela tiden. Okej, med rätt livsförutsättningar ger träning och framför allt bra mat positiva effekter – men hälsohetsen kan även ge negativa hälsoeffekter om förutsättningarna är helt fel. Se över vardagen istället – kan du sänka tempot där på det ena eller andra sättet?
Det ska jag klura lite på.
Nu ska vi dock åka till Bandängen och ha familjepicknick, grilla sojakorv och umgås med min morbror och hans familj inklusive min lilla nykläckta kusin som är pyttepytteliten. Ett bra sätt att få lite perspektiv på vad som är viktigt i livet.
Sanna Mac Donald 
Men alltså… Självklart kan alla avsätta 30 minuter om dagen, självklart handlar det om prioritering. Precis lika självklart är det att det inte alltid är träning som ska prioriteras. Vissa behöver prioritera mer sömn, andra mer tid med familjen. Och ytterligare andra träna. Förstås.
(Sen tycker jag att dina pendlingstider låter fruktansvärda. Tänk så mycket mer fritid du skulle ha om ni bodde i Kalmar. 😉 )
Där har du helt rätt! 30 minuter har alla, men att just träning är prio 1 på allas lista (eller bör vara) är inte riktigt sunt.
Och jag vet. Denna pendlinc är ett gissel som jag jobbar hårt på!!
Som jag skrev i en kommentar på Lady Dahmers inlägg: dåligt samvete är en väldigt dålig morot för att bli motiverad att träna. Det brukar få motsatt effekt i stället. Innan jag startade eget och började jobba hemifrån hade jag också långa dagar med pendling, men eftersom det var innan vi fick barn funkade det bra att hinna träna ändå, för då gjorde jag det på vägen hem från jobbet. Efter att barnet kommit var det en lång period då jag kände att det inte fanns tid till träning. Visst, jag hade säkert kunnat skaka fram de där 30 minuterna, men till vilket pris då? Lite mer stress i en redan stressad situation? Nej tack.
Du som ändå rör på dig så mycket om dagarna, även om det inte är ”organiserad träning” klarar dig nog rätt bra ändå. Och nu kommer jag med ett oombett råd 🙂 Om du känner att musklerna förtvinar, som du uttrycker det, går det faktiskt att råda bot på även utan 30 minuters träning om dagen. En kvart ett par gånger i veckan då du exempelvis gör lite armhävningar, utfall, plankan och dips (med händerna på en stol t ex) gör att musklerna hålls igång lite också. Men obs! bara om det är något du känner ett behov av för att må bra, inte pga dåligt samvete.
/Hälsningar hon som även är utbildad PT 🙂
Precis, rörelse får jag så det räcker och blir över och jag ligger inte direkt i riskzonen för att bli tjock, det handlar mest om att måendet inte alltid är på topp. Igår orkade jag faktiskt jogga hem från parkleken, 2 km, och sedan körde jag lite övningar i gymbanden (eller vad kallas det? Såna där stumma tygband som man fäster i dörren är det i alla fall), så jag kände mig riktigt hurtig. Fick de där banden i julklapp och har inte direkt använt dem flitigt, men med våren och ljuset kommer förhoppningsvis lite mer ork och då ska jag nog kunna hemträna lite i alla fall ett par gånger i veckan. Det svåraste för mig är att inse att lite träning också kan vara bra träning…
Kul att du är PT!! Jobbar du något som det nu?
Visst är det så att man oftast mår bättre om man hinner med att få in lite träning. Jag tycker däremot att man får vara lite försiktig så att inte träningen blir ett måste och ett tvång. Istället för att banna sig själv för det man inte gjort ska man berömma sig för det man faktiskt gör.
Jag utbildade mig till PT för några år sedan när jag skulle sluta på mitt förra jobb, för jag kände ett stort behov av att börja om. Eftersom jag inte ville bli anställd på ett gym utan envisades med att vilja vara min egen har PT-karriären gått rätt långsamt. Jag samarbetar nu med ett gym i närheten, men efterfrågan där har varit rätt liten, så jag har bara någon klient då och då. Synd, för man glömmer så mycket, men det är ändå lite roligt att ha det som en bisyssla.
Jag förstår det, låter som en kul grej!
Jag har verkligen ett problem där, att träning blir tvång. Ibland gör jag försök att skriva små scheman över träningen jag ska göra, men det blir bara total pannkaka eftersom jag går under som jag skulle missa ett tillfälle – vilket jag alltid gör förr eller senare… Dessutom blir de små passen som blir av inte alls lustfyllda, det blir bara tvång. Dumt.
Aha, nej det blir ju inte så bra. I det läget är nog det viktiga att tänka att det inte är någon katastrof om man missar ett pass, utan i stället sikta in sig på nästa pass. Som sagt, ge beröm för det man faktiskt gör och inte racka ner på sig själv för det man inte gör 🙂