När tjejgrupper blir problematiska

Jag tänkte fortsätta lite på samma tema som i lördags, mina tankar om könsseparatistiska sammanhang; att det finns många ”naturliga” mötesplatser eller arenor för kvinnor att ses som just bara kvinnor eller människor, medan något liknande i stor utsträckning saknas för män. Nu vill jag dock framför allt ställa frågan: Vad ska dessa könsuppdelade sammanhang vara bra för och leda till – egentligen?

Jag vikarierade på en högstadieskola för några år sedan, där alla tjejer gick i obligatorisk tjejgrupp en gång i veckan. Den låg på lektionstid, och medan tjejerna satt och pratade om sådant som tjejer ”behöver” prata om, stärktes inför framtiden och så vidare, satt jag med killarna och hade lektion – de killar som tjejerna alltså stöttades i att sedan kunna bemöta och våga stå upp inför. Dessa små killar, 12-13 år gamla, som än i livet aldrig gjort en fluga förnär. Men de hade fattat det där – och ett par av dem uttryckte också hur ledsen han var för att tjejerna fick gå iväg och prata. Han behövde också prata om saker, och vad hade de, killarna, gjort som gjorde att tjejerna behövde det där snacket?

Att klasser och grupper delas upp efter kön i skolan är vanligare än vad man tror. Och ofta handlar det förstås om att både tjejerna och killarna får gå iväg och prata, att det finns både tjejgrupper och killgrupper. Men syftet är nästan alltid detsamma: Att tjejerna ska rustas för framtiden, stärka sin självkänsla, våga ta plats! Att killarna ska våga prata om känslor, stärka sin självkänsla fast på ett lite annat sätt samt våga ta ett steg tillbaka.

Eller har jag fel?

Jag ogillar skarpt den här typen av uppdelningar. Den görs så slentrianmässigt – samtidigt som den, om någon ifrågasätter den, sägs vara ett arbete i förebyggande syfte. Jag ser den snarare som en åtgärd i motverkande syfte. Motverkande av att tjejer och killar, individer, ska kunna mötas utan att se varandra som motsatser, konkurrenter, främlingar, fiender – jag vet inte.

Tjej- och killidrott – visste ni att vissa skolor fortfarande har det? För att tjejerna ska våga skjuta mot mål, medan killarna ska få skjuta så hårt de kan. Uppdelade engelsklektioner förekommer också – så att tjejerna ska våga prata engelska utan att bli utskrattade eller ”bara” inte lyssnade på av killarna och så att killarna ska få prata fritt utan att behöva visa hänsyn. Och ja, förstås – dessa tjej- och killgrupper, där det ska pratas relationer, vänskap, kärlek, kroppen, mobbning… känsliga ämnen. Då är könsuppdelningen så otroligt självklar – för vilken tjej skulle vara bekväm att prata om kärlek när en kille är närvarande? Han är ju hennes framtida man! Ett tvåkönstänk i betydelsen ”motsatser” och ett heterotänk som heter duga – och som aldrig ifrågasätts.

Jag ser förstås syftet med separatistiska sammanhang ibland, både när det kommer till kön, sexuell läggning, etniskt ursprung, funktionsförmåga, you name it. Dessa sammanhang, kanske föreningar eller andra plattformar, har ju skapats eftersom det finns ett behov av dem i samhället som det ser ut nu. Vi lever i ett heteronormativt samhälle, där tvåkönsnormen ses som självklar, där heterosexualitet och tvåsamhet är det ”normala” för de allra flesta. Så, ja, därför finns hbtq-föreningar och andra typer av hbtq-communities, både som sociala mötesplatser och som en arena för politiskt påverkansarbete. Vi lever i ett samhälle där många kvinnor utsätts för hot, kränkningar och våld av män och därför finns behovet av kvinnojourer, stödgrupper för unga tjejer och så vidare. Vi lever i Sverige, och i ett Sverige där vithet och att ha ett ”svenskklingande” namn är norm och ger fördelar, och därför har det skapats föreningar för personer som inte är vita, som inte har ett typiskt svenskt namn eller liknande. I stärkande syfte, och i påverkanssyfte.

Dessa sammanhang, föreningar, arenor ifrågasätter jag inte. De behövs. Men – målet är väl att de inte längre ska behövas? Visst, vi människor gillar att kategorisera oss, att gruppera oss med andra som tänker som vi – och det kommer vi alltid att göra. Men nu pratar jag om kategorier som skapar maktobalans, privilegier till vissa grupper, hierarkier, motsättningar och andra svårlösta problem.

Det är skillnad på när tjejen som blivit kränkt, hotad eller våldtagen av en man söker sig till en tjejjour – och när skolor arbetar ”förebyggande” genom att obligatoriskt arbeta med tjej- och killgrupper. Tanken är god, att förebygga just, men vad sker på den främjande nivån, dvs. vad är det som främjas? Jo, vi signalerar för det första att tjejer och killar är olika och därmed behöver delas upp när det gäller vissa ämnen och områden, för det andra att det bara finns två könsidentiteter att välja på, dvs. att transpersoner osynliggörs, för det tredje att tjejer behöver det här stödet för att våga ta plats medan killar behöver ett forum för att våga vara lite mjukare – för att de annars riskerar att bli våldtäktsmän. Om man hårddrar det, förstås.

Och det är detta jag ifrågasätter, eftersom det är bland barn och ungdomar förändringen – om vi vill – kan äga rum på riktigt.

Många av oss trivs förbannat bra i våra separatistiska grupper, förstås, för där ses vi ju med andra som ”är som vi”. Jag menar inte att alla medelålders gifta heterokvinnor på sin nästa tjejmiddag bör bjuda in sina män, eller att det helt ska sluta finnas gayklubbar. Men vi bör se över vår egen axel litegrann, inse att vi inte lever i ett fullt ut jämställt eller jämlikt samhälle – och att en orsak till att det haltar så förbannat (och att till exempel löneskillnaderna mellan män och kvinnor nu ökar istället för tvärtom) är att vi helt enkelt inte kan föra en vettig diskussion om hur vi ska göra det jämställt, eftersom vi har så fullt upp att dela upp oss och smutskasta varandra hela jävla tiden.

Måste även bara länka till två mycket kloka inlägg av Schmenus, som på något, kanske aningen långsökt, vis relaterar till ämnet. Här och här.