Var är jag? Vad gör jag?

22 Nov

Den senaste veckan har det plingat och pingats från flertalet olika personer i diverse sociala medier: Var är du? Har du lagt ner bloggen? Väldigt fint att få sådana mail och kommentarer, såklart. Att få veta att ni är flera som saknar min blogg. Det värmer, ska jag tala om.

Och jo, jag saknar också bloggen. Jag satt och scrollade runt själv häromdagen i jakt på ett gammalt lektionsupplägg som jag bloggade om förra våren, och då blev jag sådär ”men va? Skrev jag såna här braiga grejer förut? Och så mycket sen!? Hur gick det till??” (Självgodheten består, som ni märker.) Tänkte då, liksom ett par gånger tidigare under hösten, att nu kanske jag ska plita ner ett par rader.

Men det har inte hunnits med riktigt.

Den här hösten har gått otroligt fort. Fortare än någon höst tidigare, tror jag. Helg, måndag, helg igen, måndag igen osv osv i ett märkligt hastigt tempo. Och jo, de där veckorna har givetvis fyllts med en hel del. Massor, faktiskt.

Jobbet – heltid, med tidiga morgnar och rätt sena eftermiddagar.
Barnen – som bekant två, sedan drygt fyra månader tillbaka (och för att besvara en fråga ur det jättefina läsarmail som kom igår: Den lilla rödhåriga mår fint!)
Andra uppdrag – i form av panelsamtal, en och annan föreläsning, deltagande i referensgrupp och kommunens likabehandlingsnätverk.
Bloggen… eh, nja. Fyllt schema, fylld hjärna. Det allra mesta positivt, för det funkar bra på jobbet och det funkar bra med barnen – ingen tvåbarnschock eller större svartsjuka från treåringens sida. Jag känner mig litegrann som den stereotypa farsan emellanåt, ni vet, heltidsjobb och sen gästspela käckt på kvällar och helger. Men å andra sidan, så är det ju i de flesta familjer; en jobbar, en är hemma.

Men jag har nog inte gett upp bloggen för gott. Vägrar säga att det är så.

Om jag nu skulle få energi och lite bloggmässig jäklar anamma de närmaste veckorna, vad skulle ni helst vilja läsa om? Kom hemskt gärna med frågor eller ämnen som ni tycker borde få ta plats här på bloggen framöver! Då kanske jag tänder till igen!
image image image

Stockholm Pride och lite annat

28 Jul

Hur har ni det i hettan? Överlever ni? Här rör sig kroppen och hjärncellerna långsamt och dagarna består av… överlevnad, just. Eller nä, det där lät väl deppigt. Humöret far ner i botten titt som tätt, det hymlar jag inte med, men visst lyckas jag njuta av barnen och de fina sommarstunderna också. Som i morse, då jag sprang en runda – bästa löptiden på länge – före klockan åtta och mötte upp familjen och en annan barnfamilj nere vid stranden för frukost och ett morgondopp. Det hela föregicks av viss tandagnisslan här hemma innan vi tog oss iväg, men värt det var det! Kvällarna är för den delen inte heller så pjåkiga, lagom varma och fina och igår kväll lyckades vi bjuda hem nyss nämnda familj på värsta grillbalunsen. Bara en sån sak!

…och idag drog Stockholm Pride igång. Jag har inte märkt av det alls eftersom jag haft fullt upp hela dagen, men i morgon blir det åka av: Ett panelsamtal med Stockholm stads skolborgarråd, Lotta Edholm. På onsdag är det sedan dags för ett annat panelsamtal, arrangerat av Lärarnas Riksförbund, tillsammans med bl.a. Skolverkets generaldirektör Anna Ekström och på fredag deltar jag i ytterligare ett samtal arrangerat av Rfsl Ungdom. Alltsammans har jag bloggat om här. Ja, för som ni märker blir det inte mycket skrivet för tillfället, men på Det öppna klassrummet har jag hunnit med att posta hela tre texter de senaste veckorna, så marsch pannkaka in där och läs om ni missat!

Morgondagen ser jag fram emot som bara den, både panelsamtalet (vilket även gör mig rätt nervös) och några trevliga sociala sammankomster som väntar i samband med det. Jag behöver verkligen få träffa folk och använda hela hjärnan – ofta! – annars blir jag knäpp. Och lite åt det knäppa hållet har jag minsann dragit den här sommaren… inte undra på kanske.

Träffar jag någon av er under Stockholm Pride?
imageEn av de bättre stunderna.

När bebisen kom och allt runtomkring

23 Jul

Kanske är det dags att skriva lite? Några rader åtminstone? Jag ska erkänna att inspirationen inte är på topp, att skrivlusten är mindre än den varit på länge. Eller, den finns nog där – men frågan är vad jag har lust och inspiration till att skriva? Jag vet inte. Får se var jag landar med den här texten, helt enkelt.

En känslomässig bergochdalbana, så kan den här sommaren beskrivas (för att använda ett rätt slitet uttryck). Först att gå på sommarlov precis när hjärnan vaknat till liv igen, bara det var konstigt och inte riktigt välkommet. Ni vet, efter en otroligt märklig och omvälvande vinter med sjukskrivning och uppsägning, att äntligen känna sig levande och mänsklig igen – och sedan bara stänga av. Och ställa in sig på något nytt och om möjligt ännu mer omvälvande: Att bli förälder. För andra gången.

Slitiga veckor, en höggravid fru, en intensiv och uppspelt nästan treåring, nervositeten inför stundande förlossning och minnena från den förra som vällde upp alltmer. Ett planerat kejsarsnitt som ställdes in i sista stund, övertidsgraviditet, ännu mer nervositet och ett virrvarr av känslor och tankar i huvudet och i hela kroppen.

Och så satte förlossningen igång. På en lördag. Ja, vi trodde åtminstone att den var igång, eftersom värkarna höll i sig hela natten. Sedan kom söndagen och de avtog igen, men inte helt. Svärmor sov över i grannarnas lägenhet den kommande natten, för att kunna rycka ut när – om? – det skulle dra igång igen, på riktigt. Även natten till måndagen präglades av värkarbete. Men det blev aldrig så pass intensivt att vi åkte in till sjukhuset. Min fru fick dock inte sova den natten heller och på måndagsmorgonen kändes det rätt… hopplöst.

En granne (våra fantastiska grannar alltså!) körde trots allt in oss till förlossningen omkring måndag lunch, vi hade ringt dit för att få komma in för en koll. Hade de två senaste nätternas värkar givit något slags resultat? Jo, det hade de. Men min fru och hennes kropp var alldeles för utmattade för att det skulle dra igång ordentligt. Därför ordnades ett rum på BB-avdelningen där vi låg efter att Adrian föddes, avdelningen man hamnar på efter en inte riktigt ”lyckad” förlossning. Min fru fick en sovdos bestående av bland annat morfin och sömnmedel och jag åkte, alldeles vilsen i hela kroppen, hem till den blivande storebrodern ifall alltsammans skulle dra ut på tiden sedan.

Och det skulle det.

Måndag kväll tog jag sedan tunnelbanan tillbaka till BB och både jag och min fru sov där den natten. Eller, hon sov – tack vare sovdosen – medan jag låg halvvaken och snurrade i den där sjukhussängen. Tänkte på Adrian, tänkte på den stundande förlossningen. Vi blev lovade att hon skulle bli igångsatt på något vis efter att hennes kropp fått vila, och vi båda ställde in oss på att det skulle ske senast tisdag förmiddag.

Men icke… Kaos på förlossningen, och vårt tillstånd var inte direkt akut. Så hela tisdagen fick gå, med värkar som kom och gick, det lyssnades på barnet med jämna mellanrum och konstaterades att allt såg fint ut. Inte mycket till tröst, i synnerhet då vi ju hade vår treåring där hemma, som nu hade börjat längta efter oss.

Väntan, känslor som i perioder inte riktigt kändes hanterbara, uppgivenhet… men så äntligen, klockan åtta tisdag kväll fick vi ett förlossningsrum och en och en halv timme senare tog de hål på fosterhinnan så vattnet gick. Då satte allt äntligen igång ordentligt. Regelbundna värkar, och vi båda trodde nog att vi skulle få se vår bebis senast onsdag morgon, i synnerhet som vi hade den förra förlossningen i åtanke – då gick det fort efter att vattnet gått.

Men, ingen förlossning är den andra lik och det fortsatte ta tid. Sakta men säkert öppnade sig livmodern, min fru kämpade på med värkarna som blev alltmer intensiva – och vi båda blev tröttare och tröttare. Jag kände mig långtifrån så pigg och stöttande som jag ville vara och när hon bestämde sig för att ta epidural där mitt i natten blev även jag lättad: Äntligen fick vi sova!! Båda två!

Morgonen kom, det hela fortsatte i än långsammare tempo, men eftersom barnets hjärtljud såg så lysande ut hela tiden var det som om vi glömdes bort där inne på förlossningsrummet. Framåt förmiddagen bröt jag ihop, då oron över att även denna förlossning skulle sluta i kaos tog över. Jag kände mig verkligen inte kapabel att stötta min fru såsom jag skulle vilja, och jag sa det till undersköterskan. ”Det får inte sluta i akut snitt! Det måste gå bra! Den här gången måste vi få möta en skrikande bebis!” Och tack och lov gjorde mitt sammanbrott att min fru fick ny energi, istället för tvärtom. Så hon, vi, fortsatte jobba på. Med lite hjälp på traven av värkstimulerande dropp.

Tiden gick och runt lunch blev det till sist mer intensivt, på det där skitjobbiga men samtidigt positiva viset. Nog fan skulle ungen komma ut till slut!

Krystvärkar. Jag coachade, min fru lydde mina uppmaningar om att ömsom trycka på, ömsom slappna av i händer, käkar, andas…

Och så till sist. Klockan 14.22 kom den ut. Den skrikande bebisen med pigga ögon. Över fyra kilo tung och ett otroligt fint ansikte. Vi hade klarat det. Nästan fyra dygn senare var hon ute. Den rödhåriga lillasystern.

Nu är hon två veckor gammal, och jag måste säga att… allt har gått bra. Bra som i över förväntan. Även om allt fortfarande är svajigt och så himla konstigt. Att jag är ledig är å ena sidan en lyx som jag önskar alla nyblivna tvåsamma föräldrar, men å andra sidan gör det dagarna väldigt intensiva. Nu längtar jag efter att få börja jobba igen, att få rutin på tillvaron, att få använda hjärnan, träffa fler vuxna människor. Jag tror (eller jag vet) att vi båda känner likadant.

Dagarna består av att fylla förmiddag, eftermiddag och kvällar med diverse aktiviteter. Jag promenerar med bebisen, min fru ammar bebisen, jag promenerar eller cyklar på utflykt med treåringen, vi tar en och annan gemensam promenad, vi drar till stranden, vi träffar de vänner som finns hemma såhär mitt i semestern, vi försöker varva ner i soffan och är ytterst tacksamma över att netflix är uppfunnet. Jag städar, tvättar, fejar och plockar leksaker mer än någonsin förr och på nätterna gör vi vårt bästa för att sova. Min fru och barnen lyckas rätt bra med det, jag ligger oftast vaken och grubblar. Stundvis känns tillvaron helt okej, kanske rentav bra, njutbar – och stundvis känns det mest slitigt, motigt, jävligt. Jag gissar att jag delar detta med de flesta andra (nyblivna) flerbarnsföräldrar.

Hur ser er sommar ut?

Hen är här nu

11 Jul

I onsdags, efter nästan fyra dygns kämpande, föddes vår bebis äntligen. Trots utdraget förlopp anlände hen med buller och bång – stor och stark och pigg! – och det var förstås alldeles fantastiskt lättande och bara… ja, fantastiskt, helt enkelt.

Idag kommer min utmattade fru och bebisen hem från BB och på schemat innan dess står tvätt, städ och fix. Blogga är egentligen det sista jag tänker på, men jag lovar att tids nog kommer en mer rejäl uppdatering. Jag har inte fattat själv än att det verkligen har hänt, gissar att jag måste få ha bebisen hos mig lite mer innan det blir verklighet… imageLivet så som det lär se ut framöver: Med fartränder. (Ja, jag tjuvammade lite igår, dels för att avlasta min fru, dels för att det är mysigt!)

Inte nu… men nu?

6 Jul

I natt hade min fru värkar i fem timmar. Vi trodde faktiskt att det äntligen var på gång, på riktigt. Klockan 23 började det, runt två väckte hon mig och framåt halv fyra, när det fortfarande var sju-åtta minuter mellan värkarna, gick jag och la mig igen – så att någon av oss skulle vara lite fräsch i huvudet när bebisen till sist kom ut…

…men vid fyrasnåret klingade allting av igen, bara sådär. Adrian tog för ovanlighetens skull sovmorgon till halv åtta (händer i princip aldrig) och den gravida fick sova vidare en stund till efter det. En aning snuvade känner vi oss, både hon och jag.

Det är speciellt att vänta barn på sommaren, när man är lediga och när över halva bekantskapskretsen dragit till landet (eller vart de nu har dragit). Väntan blir än mer oändlig. Inte olidlig, inte än, men evighetslång. Så känns det. Visst njuter jag av sommaren också – genom att läsa mycket, genom att springa, genom att promenera med Adrian och med vänner, genom att sitta på balkongen till sena kvällen. Men inuti kryper det, det går inte att komma ifrån.

Först: Kom nu då bebis! Kom igen! Jag vill träffa dig!
Sedan: Nej! Vänta! Kom inte än, jag har så mycket jag vill hinna göra! (Vill jag ens ha fler barn?!)
Därefter: Jo, men kom då! Det är lika bra, så tvingas jag ta tjuren vid hornen och bara kasta mig in i tvåbarnslivet!

Nu sitter jag på en parkbänk nära en av områdets parklekar. Adrian sover, själv glömde jag märkligt nog ta med mig något att läsa (igår läste jag ut Lena Einhorns bok om Greta Garbo och påbörjade genast David Levithans ”Ibland bara måste man”, en underbar liten pärla som redan är utläst den med…). Kanske behöver hjärnan en paus. Det är mycket som rör sig där inne, och de mest katastrofala orostankarna pressar jag undan. Allt kommer gå bra. Det måste gå bra.

Frågan är bara när det börjar? imageimageimage

Normbrytande sommarläsning

4 Jul

Som rubriken antyder har det inte anlänt någon bebis än – ett faktum som leder till att den här sommaren kommer gå till historien som en av mina mest litterära. Igår kväll påbörjade jag min sjunde roman sedan semestern startade (efter att ha plöjt roman nummer sex tidigare samma dag). ”Vad gör Adrian när du läser?” frågade grannen. Tja, han… ser på tv eller iPad. Eller leker i sitt rum – kanske, ibland. Eller så är han med min fru såklart, för vi turas om mycket just nu, hittar på varsin aktivitet – mer eller mindre avancerad – per dag. Fast just igår kväll gick den höggravida loss på våra golv, med borste och vax och litervis med allrengöring. Det har aldrig varit så rent här hemma, tror jag. Tacka vet jag övertidsgraviditet! (Hehe.)

Hur som helst, böckerna var det. Men innan jag presenterar dem en och en så vill jag tipsa om blogginlägget som jag publicerade på ”Det öppna klassrummet” igår eftermiddag, som handlar om just det: Böcker och läsning. Normbrytande litteratur eller litteratur som pekar ut det normbrytande, heter texten och jag tycker givetvis att ni ska kika in där och läsa – och hemskt gärna gå loss och tipsa om bra, normbrytande (ungdoms)litteratur i kommentarsfältet.

Själv inledde jag semestern med att läsa just en ungdomsbok, och en tyskspråkig sådan. ”Steingesicht” av Karen-Susan Fessel, som för övrigt skriver främst hbtq-relaterad litteratur. Jag vet inte om hon finns översatt till svenska, men jag tror tyvärr inte det. ”Steingesicht” (”Stenansikte”) är en söt och lagom gripande komma ut-historia om en tjej vars mamma dött efter år av drogmissbruk och som på grund av, eller tack vare, detta hamnar hos sin unga moster i en annan stad. Hade den funnits på svenska hade jag definitivt gärna läst den med mina elever, kanske som en bokcirkelbok om inte annat.

Därefter plöjde jag en annan ungdomsbok, från början tänkt att användas i undervisningen till hösten: ”Kulor i hjärtat” av Cilla Naumann. Den är dock slut hos förlaget och kommer inte tryckas mer, och dessvärre förstår jag varför. Korta berättelser, nästan som fristående noveller, där varje text gestaltar en eller flera känslor; sådana känslor som känns i maggropen. Men jag vet inte, den var inte lika fängslande som jag hade hoppats och dessutom störde det mig enormt att samtliga kapitel är skrivna utifrån ett extremt normativt perspektiv: Bara karaktärer med typiskt ”svenska” namn, alla hetero och där det förekommer något normbrytande (ett barn med funktionsnedsättning, ett barn som ”bara” har en mamma) beskrivs detta ur normens ögon och som något väääldigt konstigt. Nä, dålig känsla i magen.

Roman nummer tre levererades av en av grannarna och heter ”Du vet var jag finns”, skriven av Rachel Cohn. Den här gillade jag! Mörk och dyster, men ändå upplyftande tack vare språket och tack vare huvudkaraktären som verkligen tilltalade mig. Berättelsen handlar om och berättas av en tjock tjej, Miles, som har vuxit upp tillsammans med sin kusin – den smala och vackra och olyckliga, dotter till Miles homosexuella morbror. De har alltid varit precis som systrar, nära nära, men så plötsligt tar kusinen livet av sig och hela boken handlar om tiden efter detta. Anledningen till att jag nämner huvudpersonens kroppsstorlek är att den är relevant för historien; för att hon talar om den, dels på grund av samhällets fettförakt som givetvis påverkar henne, dels på grund av att hon – också – trivs med sig själv och hur hon ser ut. Om boken går att få tag i vet jag inte, men försök!

Efter denna var det så dags för en tysk roman igen, denna liksom den ovan nämnda inköpt på queerbokhandeln i Berlin: ”Fliegen lernen” av Renee Karthee. Vad ska jag säga? Besvikelse! Inte för att den var kass, utan för att den marknadsfördes som ”lesbisk litteratur” utan att innehålla ett enda lesbiskt inslag. Suck. Och typiskt bögar (för ja, ”queerbokhandel” betyder ju främst ”bögbokhandel”) att tolka ”kvinnlig vänskap” som ”lesbisk kärlek”.

Den femte då? En fullträff igen! ”Låt vargarna komma” av Carol Rifka Brunt, även denna levererad av ena grannen. 14-åriga June har nyss förlorat sin älskade morbror Finn på grund av aids (romanen utspelar sig i slutet av 80-talet) och berättelsen kretsar på olika sätt kring sorgen efter honom, kring spänningar och konflikter inom familjen, relationen mellan June och hennes syster Greta och vänskapen som växer fram mellan June och Finns tidigare hemlighållna pojkvän Toby. En fin historia, välskriven och gripande. Läs den!

(Börjar det bli långrandigt nu?)

Igår plockade jag äntligen fram en roman som stått länge i bokhyllan, men som jag på grund av dess tema dragit mig för att läsa: Sara Lövestams ”I havet finns så många stora fiskar”. Den handlar om mycket, och som alltid i lyckas Sara Lövestam på det där oväntat självklara sättet väva in inslag och karaktärer som bryter mot (bl.a.) cisheteronormen, men det som gör att obehagsklumpen växer i magen redan från början är bokens två huvudteman: Pedofili och barn som far illa. Dels på grund av detta – eftersom jag ville vara säker på att allt slutade väl – och dels för att den var så välskriven, läste jag ut hela på en dag.image …och därefter började jag på en av julklappsromanerna: ”Blekingegatan 32” av Lena Einhorn. Den kan jag inte säga så mycket om än, mer än att jag givetvis hoppas att jag inte hinner läsa ut den innan bebisen kommer.image Sådär. Junibacken nästa!

Så vad gör jag?

2 Jul

Jag försöker jobba upp konditionen och löpartekniken igen, efter flera års uppehåll på den fronten. Joggar och springer hyfsat lagom mycket, för att rensa huvudet, för att bli starkare – utan att överdriva eller slita ut mig.
Jag läser böcker, och är just nu inne på den femte romanen sedan semestern började: ”Låt vargarna komma” av Carol Rifka Brunt (rekommenderas varmt!). Det hjälper hjärnan koppla om och koppla av, och så blir det lite till en sport också: Hur många böcker hinner jag läsa innan bebisen kommer?
Jag hittar på aktiviteter med Adrian, promenerar till parklekar och utomhusteater, träffar vänner med barn, leker, tittar på ”Dora utforskaren” och ”långa pinsessan”.
Jag promenerar, långt!, med vänner och ensam. Upptäcker nya kvarter i närområdet.
Jag tänker – och försöker att inte tänka för mycket.
Jag skriver, eller försöker åtminstone skriva, nya texter till ”Det öppna klassrummet”, trots att huvudet inte riktigt fungerar.
Jag njuter så mycket jag bara kan av tystnaden när Adrian somnat eller när han och min fru är ute och hittar på något.
Jag hisnar ibland vid tanken på förlossningen och på framtiden; jag blir livrädd, får ångest, vill gråta och tror att allt kommer gå åt helvete.
Jag undrar vad som ska hända med mig och med oss när bebisen väl har kommit.
Jag undrar hur allt kommer bli. Livet.

Idag är det dagen efter beräknat förlossningsdatum. Min pms är ett extremt påtagligt faktum och de närmsta par veckorna enormt ovissa. Det enda som går att göra är att… leva i det. Och lita på att allt går bra.

I slutändan brukar det ju göra det för de flesta.

Ändrade planer i sista stund

30 Jun

Jag har sedan första början haft väldigt svårt att begripa att det alls ska anlända ytterligare en bebis till det här hushållet, och varje gång jag halvt insett att så trots allt är fallet har jag gripits av panik. Dock hade jag verkligen ställt in mig på att på tisdag, den 1 juli, DÅ händer det – vare sig jag är redo eller inte. Bebisen har suttit i säte i min frus mage sedan vecka 31-32 någonting, hon har lyssnat på bebisens hjärtljud med stetoskop här hemma om kvällarna och vi båda har iakttagit det där guppande huvudet uppe under brösten. Ingen tvekan om saken, och vändningsförsöken i vecka 37 ledde ju ingenstans alls. Bebisen hade bestämt sig, helt enkelt.

I torsdags var det som bekant inskrivning inför det planerade kejsarsnittet, som bokats in aningen senare än brukligt (på beräknat förlossningsdatum) eftersom det är sommar och tiderna knappare. Som förstföderska med normal graviditet hamnar man längst ner på prioriteringslistan. Barnmorskan lyssnade på hjärtljuden även då, kände huvudet och i min hjärna blev den stundande ankomsten aningen verkligare. En liten aning.

Men. Så hände det plötsligt, natten mellan fredag och lördag: Ungrackaren vände sig i magen, och lördagen ägnade hen sedan åt att borra ner det där lilla huvudet i mitt frus bäcken.

Min fru mådde konstigt hela dagen, tyckte att magen hade ändrat form (det tyckte jag också) och i bäckenet ilade och högg det som sjutton. Jag tvingade henne att ringa förlossningen, där en dryg barnmorska försäkrade henne om att allt var lugnt (jag avskyr att de så sällan litar på förstföderskor…) – men när hon sedan ringde igen igår morse och tydligt förklarade att hon misstänkte att bebisen vänt sig fick hon komma in direkt.

CTG-kurva, ultraljud… och mycket riktigt: Bebisen ligger ”som den ska”. I vecka 39+3 vände den sig alltså om, bara sådär, helt otippat. Och hade det inte varit sommar nu så hade vi förmodligen redan fått den utplockad innan detta alls hann hända. På gott och ont?

Känslorna just nu? Blandade. Den första reaktionen hos oss båda var illamående och en näst intill förlamande oro. Urladdning, liksom. Särskilt för henne. För såhär är det: Hon ville helst föda vaginalt. Vi laddade upp med ”En unge i minuten” för några veckor sedan, pratade smärtlindring och funderade på om vi skulle gå om den dyra profylaxkursen. När snittet blev ett faktum släppte vi allt det där, och nu var vi båda inställda på att vaginal förlossning inte skulle bli något alternativ. Fram tills igår förmiddag alltså, då snittet ställdes in. Det är onödigt med en magoperation när det inte behövs och när den gravida egentligen inte är förlossningsrädd.

För min del har illamåendet lagt sig nu. Jag tänker att det kommer bli skitbra med vaginal förlossning. Min fru har en barnafödarkropp, vilket jag verkligen inte har (ändå gick min förlossning väldigt fort) och i hennes familj har kvinnorna fött barn utan problem alls. Jag är övertygad om att ungen lätt kommer tränga ner genom hennes bäcken och att hon med sin grundstyrka kommer klämma ut den minst lika ”lätt” som jag gjorde. Hon är dock väldigt orolig. Omtumlad. Efter att just ha insett allt vad det innebär att snittas och förberett sig för det måste hon nu blixtsnabbt ställa om skallen  – och dessutom räkna med att gå över tiden åtminstone några dagar.

Sammandragningarna har varit täta och regelbundna i flera veckor, men man vet ju inte. Det kan dröja.

Så, där är vi nu. Livet är bra omtumlande, och ”värre” ska det väl bli inom en relativt snar framtid. Jag passar på att fylla tiden med lagom uttröttande aktiviteter – socialt umgänge, löpning, promenader – och min fru försöker vila och ladda om.

Idag är det för övrigt vår bröllopsdag. Häpp.

Jag har inte försvunnit…

26 Jun

…men definitivt tappat gnistan en aning. Skrivargnistan, alltså. Engagemanget för feminism, politik, genusdebatt. Jag orkar inte alls just nu, om jag ska vara ärlig. Titt som tätt läser jag Fannys blogg, When darkness falls, Lady Dahmer, Oxhen, Mondokanel – tänker att hm, det där kanske jag borde spinna vidare på. Men sedan rycker jag på axlarna och släpper den tanken. Mitt huvud, hela min kropp är fylld av någonting annat, och jag gissar att ni vet vad.

Idag var vi på inskrivning på förlossningen inför nästa veckas planerade kejsarsnitt. Jag har velat bocka av den där punkten i almanackan rätt länge nu, bara för att allt ska bli mer verkligt och för att oron inför förlossningen och bebisens ankomst ska lägga sig en aning. Träffa barnmorska, obstetriker, narkosläkare och sedan vara redo – så redo som det går att vara (ungefär en trea på en tiogradig skala…).

Bara några få dagar återstår, och det är inte heller omöjligt att ungen bestämmer sig för att komma ut redan under helgen. Helt vansinnigt? Att det sker så snart? Vi fick för övrigt frågan idag om vi ville ha barn en dag tidigare, då de fått en lucka i schemat. Erbjudandet var lockande, tyckte framför allt min fru, men vi avböjde då det kändes onödigt att bebisens födelsedag och vår bröllopsdag skulle sammanfalla – nu när vi faktiskt har chansen att bestämma.

Adrian har fått en docka att ta hand om såhär dagarna före syskonets ankomst, och det är verkligen med stor omsorg han sköter sin bebis; han bäddar ner den under täcket i saccosäcken, han läser sagor för den, han badar den och han ber oss hålla koll på den när han måste springa och hämta något i ett annat rum. Till och med till förskolan har den fått följa med, och det resulterade i en stor kris i morse när ett annat barn slog till bebisen. Överlag har han varit… känsligare, och det råder ingen tvekan om att han funderar mycket på det här med att få syskon. ”Bebisen kommer slå och putta mig”, sa han ikväll när jag hade honom i knät, och jag lugnade honom med att bebisen inte kommer kunna göra mycket alls mer än att skrika. Däremot, sa jag, kommer den behöva mycket hjälp – till exempel av sin storebror.

Jag undrar verkligen vad som rör sig där inne i huvudet på honom och hoppas innerligt att allt kommer flyta på väl. Själv är jag mest orolig för sömnbristen, men ser fram emot barnvagnspromenader och att se kärleken barnen emellan växa fram så småningom.

Men. Hisnande är det, det erkänner jag mer än gärna. Det är fasen mer krävande – psykiskt alltså – att vara brevid än att vara gravid. Som gravid hade jag kontrollen, och även om det var för jävligt många gånger så hände det liksom i min kropp. Nu är allt bara så… ovisst.

Fem dagar kvar. Ni får hålla tummarna – och stå ut med sporadiska, mer eller mindre ointressanta uppdateringar från mig den närmaste tiden.imageimageimage

Nedräkning

21 Jun

Tio dagar till bebis. Semester sedan fyra dagar och min hjärna och kropp är fortfarande ”durcheinander” i brist på ett lika pricksäkert svenskt ord. ”Huller om buller”, ”kaos” eller ”upp och ner” kanske kan funka som nästan passande översättning.

När min fru började prata om molvärk härom morgonen fick jag fullständig panik, likaså i morse när hon förkunnade att det värkte i magen. Nej! Inte redan! vill jag utropa och undrar hur fan detta ska gå. För två-tre veckor sedan var det bara längtan. Jag ville ha den där bebisen i min famn NU och det här med att vara ”redo” fanns inte på samma sätt i min tankevärld. Sedan fick vi ett snittdatum, sommarlovet närmade sig och det började röra sig där inne i huvudet och i kroppen. Delvis tror jag helt enkelt det handlar om att min hjärna så intensivt ställt in sig på Just Det Datumet, nu när vi fått ett. Och med tanke på att vi fick ett så jävla sent datum är det högst möjligt att bebisen ändå vill ut tidigare.

Det sker en krock i mitt huvud. Och jag känner mig som värsta tonåringen, eller som min fördom om en heterosnubbe: Jag måste ut. Träffa folk, dricka alkohol, springa varannan dag. ”Passa på.”

Och så erkänner jag alltihop här också. Varsågoda! Att skriva av sig brukar dock hjälpa lite, få ur sig tankar för att kunna få syn på dem och därefter förhålla sig på bästa sätt. Även om jag skäms enormt över min växande nervositet och den stundvisa viljan att bara dra iväg så gissar jag att det är hyfsat… normalt? Eller? För innerst inne vet jag ju att jag är jag när det gäller. Det är bara ovissheten som skrämmer, och att vänta på att bli förälder utan att ha en unge i magen är jävligt ovisst. Jag vet inte hur det känns i hennes kropp, hur nära en förlossning det faktiskt är. Jag är (än så länge…) pigg nog att orka ge mig ut på tidiga löpturer och ta en öl om andan faller på. Förra gången, när bebisen låg i min mage, orkade jag ju liksom ingenting. ”Njuuuuut!!!!” ropade folk i min närhet, ”passa på och sooooov!!!!” och jag bara: ”Är ni dumma i huvudet???” Som höggravid är det inte lätt att njuta – det går fan inte ens att vila på grund av det eviga sparkandet där inuti, varannan kvart-kissandet, tyngden, värken, svullnaden…

Nu däremot. Nu kan jag ”njuta” i betydelsen sova på natten, egen tid och fräsch skalle och jag gissar att det är det min kropp tycker att jag ska ta tillvara på. Även om det givetvis blir en hel del njuta sedan också, när bebisen kommit – fast på ett annat sätt. Och som icke-födande hoppas jag innerligt att jag kommer bli en betydligt mer tålmodig och lugn förälder än jag var förra gången. Det borde ändå bli så, tycker jag. (Jag kanske borde läsa om min egen krönika i Nära barn igen, där beskriver jag breviditetens fördelar ganska bra…)

Vissa av er kanske tycker att den här bloggen börjar bli förbannat enahanda, men ser ni, det får ni ta. Det är sommar, jag ska bli tvåbarnsförälder – det är som det är. Funderar dock på om jag skulle dra till med en frågestund inom kort för att tvingas skriva om och tänka på lite annat också? Som Ett tigerliv gjorde häromdagen. Fast då måste ni lova mig att ni frågar saker, det blir så pinsamt annars… Jag tänker på saken och återkommer i frågan.

…och till sist: Hoppas att ni hade en angenäm och inte alltför kall midsommar! För oss blev det en tidig men väldigt trevlig kväll med fina grannarna, inklusive nubbe och allt. Adrian bangade midsommardansen som alltid, men vad gjorde det? Han gillar, liksom jag, att stå i centrum – men det ska vara på hans villkor.imageimageimage