Författarblivandet – it’s happening!

18 Sep

Så himla märkligt ändå: Igår kontaktade redaktören mig för att boka in ett telefonmöte om redigeringen av min roman, och idag fick jag mail från förlaget som meddelade den helt surrealistiska nyheten att de nu bestämt att boken ska ges ut redan i januari. I JANUARI!

…och så loggade jag in här för att skriva ett blogginlägg varpå ett inlägg skrivet i mars 2013 dök upp: ”Helst av allt vill jag skriva en roman” löd rubriken, och jag mindes inte alls att jag hade skrivit det. Men gissa vad jag skriver där? Jo, just om drömmen om att bli författare, men framför allt – vilket är det märkliga, häftiga – om att man aldrig kan ha en aning om vad som händer under fem år. ”Fem år från nu – vem vet hur livet ser ut då?” frågar jag mig själv i texten och… nu har det gått fem år. Och jag ska ge ut en roman!?!

Ärligt talat kan jag oftast inte ens förstå det, fortfarande. Jag har fått se en första skiss på omslaget, jag har skrivit en presentation av mig själv, en redaktör arbetar med manuset och vi ska göra upp en tidsplan nästa vecka… Men hallå?! Det är på något sätt för overkligt. Och så enormt stort. En smula läskigt också faktiskt, och kanske handlar det om det också: Att hjärnan är så fullproppad med jobb och därmed behöver ha kontroll hela tiden, så därför siktar den automatiskt in sig på det där lite otäcka med att något som JAG har skrivit – som inte handlar om min vardag, eller om åsikter, om samhällsfrågor – plötsligt ska finnas där ute till allmän beskådan. Och det ska värderas och recenseras, kanske sågas, kanske ifrågasättas. Jo, förhoppningsvis så finns det ju en och annan som kommer uppskatta historien och mitt berättande också. Men det är verkligen något helt annat än de tiotusentals ord jag publicerat via exempelvis den här bloggen. Min själ speglas för tusan i den där berättelsen.

Min fantastiska manusgrupp har redan börjat peppa inför releasefesten och alltså ja, jag ser verkligen fram emot den också. Och jag ser fram emot att hålla den färdiga boken i min hand. Titta på den, känna på den, bläddra i den. Samt förstås att fortsätta skriva på det projekt jag har igång just nu. Har jag skrivit en bok, så borde jag för sjutton kunna skriva en till – eller hur?

Är ni nyfikna på mer kring mitt ”författarblivande”, på processen kring arbetet med boken och så, så kan ni gärna läsa mitt tidigare inlägg om detta. Och ni får jättejättegärna börja följa mig på instagram! Mitt skrivkonto heter @sannaskriver och där lägger jag upp ett och annat om skrivande i allmänhet, och förstås om romanen. Kika in!

Annonser

Gå och rösta! Det är en order!

6 Sep

Nej, jag har inte röstat än. Det går liksom emot hela min natur (eh, vad det nu innebär) att rösta före självaste valdagen. I år infaller den på mitt barns födelsedag, så kanske borde jag få det gjort i förtid, men nej, det kommer nog ändå få vänta till på söndag.

Att rösta när man har möjlighet är en sådan jäkla självklarhet för mig, ungefär lika självklart som att borsta tänderna före läggdags i brist på bättre jämförelser. Men så slog det mig precis att just det, det finns ju mängder av människor (kanske DU?) som väljer att avstå. Som rycker på axlarna och tänker äh, det rör inte mig. Eller, vad jobbigt, hålla på och välja och behöva ta sig till en vallokal, och klistra igen en massa kuvert. Eller, jag kan ändå inte påverka nånting i slutändan, jag har inte makten i mina händer.

Till DIG vill jag då bara säga en sak: Skärpning! Gå och rösta! Din röst räknas, precis som alla andras. Och vad skulle hända om alla gjorde som du? Då faller ju hela vitsen med en demokrati. Och jag tror att du liksom jag är rätt glad över att leva just i en demokrati. Så – iväg och rösta med dig.

Nästa sak då, som jag vet är ett hinder för många: Vad sjutton ska man rösta på? Större fråga, svårare fråga, men för dig som eventuellt inte har någon direkt koll på partierna och inte heller orkar läsa på – tja, rösta blankt då? Nej, jag tycker inte att det är det bästa alternativet, och så jobbigt är det inte att sätta sig in i de större frågorna. Men hellre en blankröst än ingen röst, alla gånger.

Ännu en grej: Behöver man hålla med det parti man röstar på i exakt alla avseenden? Nej, det behöver man verkligen inte. Och ”orkar” du inte läsa in dig ordentligt, så gå på dina grundläggande värderingar och din magkänsla. Vilket slags samhälle vill du leva i? Kan du svara på den frågan, så kan du också välja parti, det är jag övertygad om.

Men. Apropå att ”gå på magkänsla” och rösta sådär utan att ha riktig koll, så måste jag få prata en stund om Sverigedemokraterna. Här gör jag nämligen ett undantag. Nej, jag tänker inte skriva att alla som röstar på SD är idioter eller att jag med omedelbar verkan kommer plocka bort SD-väljare från min fb-lista eller någonting annat. Men jag skulle vilja att ni som redan har lagt, eller som kommer att lägga, er röst på SD kommer ihåg några viktiga saker:

För det första, att en röst på SD på riktigt är en röst emot mig och andra hbtq-personer. I och med att du stoppar deras valsedel i ditt kuvert så skriver du också under på att sådana som jag inte bör få bilda familj och skaffa barn. Tänk på det. Det är inte bara något de säger, utan det är något de aktivt tar ställning emot och de kommer – om de får mer inflytande – att arbeta för att inskränka mina och andra hbtq-personers tämligen nyvunna rättigheter. Så, var medveten om att du röstar emot mig och du röstar emot mina barns existens. Är du de facto emot min och mina barns existens, okej, det kan jag inte förändra på en kvart. Men blunda inte för vad de står för.

För det andra, kom ihåg att det inte är ”invandrarna” som vill inskränka aborträtten eller för den delen är orsaken till att det fortfarande finns en utbredd hbtq-fobi i samhället. Det är Sverigedemokraterna, dvs. svenska riksdagspolitiker som har dessa uppfattningar. Därmed kommer inte minskad invandring eller ökade utvisningar leda till att vi får behålla aborträtten som den ser ut eller förbättra samhällets syn på hbtq-personer – snarare tvärtom. För de svenska SD-politikerna kommer inte utvisa sig själva. Kanske tycker du att vi ska inskränka kvinnors aborträtt, trots vetskapen om att det leder till ökad psykisk ohälsa och fler osäkra aborter med risk för dödlig utgång, och kanske är du själv emot hbtq-personer. Okej, då är kanske SD rätt för dig. Men, sopa inte dessa saker under mattan eller tänk att de är obetydliga när du lägger din röst.

För det tredje, det är inte – och det är fakta – ”invandrarna” som är orsak till att kvinnor blir våldtagna i Sverige, eller för den delen orsak till att kvinnor tjänar mindre i lön än män i Sverige eller att kvinnor gör det mesta av det obetalda arbetet i hemmet. Kvinnor har blivit våldtagna, både i Sverige och i hela världen, i alla tider. Många våldtäktsmän har sina rötter i Sverige, många har sina rötter i andra länder. Ja, det finns (alltför) många invandrade män som våldtar (liksom det finns alltför många svenskfödda män som våldtar), men det är rent hittepå att våldtäkter skulle upphöra här om vi slutade ta emot flyktingar. Och det vet ni också. Det är inte heller så att vi plötsligt skulle få mer jämställda inkomster om vi stoppade invandringen eller att män skulle börja ta ett större ansvar för hus och hem, i synnerhet inte om SD får genomföra sina förslag. Men, som tidigare – om du anser att kvinnor ska tjäna mindre än män, att kvinnors plats är vid spisen och att det är vidrigare med utländska våldtäktsmän än med svenska, då kan jag förstås inte övertyga dig. Låt däremot bli att låtsas att problem med ojämställdhet och våld mot kvinnor har uppstått med invandringen, för det är helt enkelt inte sant.

Som sagt: Gå och rösta. Rösta på vad sjutton du vill, eller blankt. Men väljer du SD – minns vad det är du röstar på och stå för det. Kom inte och säg att du inte ”visste” eller att du ”trodde” något annat, för det behövs inte mycket efterforskning för att få hyfsad koll på just SD:s politik.

Själv är jag livrädd när jag tänker på valet och dess utfall. På riktigt livrädd. Jag är rädd för hur det blir för mig, för mina egna barn och för alla mina ungar i skolan – bland annat. Och ja, om du på allvar står bakom hela SD:s partiprogram – då är jag en smula rädd även för dig.

(Jag skrev denna text på förekommen anledning. Jag hoppas och vill av hela mitt hjärta tro att de allra flesta av er som läser röstar för ett öppet och jämlikt samhälle, där vi alla får ha en plats oavsett etnisk tillhörighet, könsidentitet, könsuttryck och sexuell läggning osv. Men tyvärr vet jag att det inte är så. Därför är detta, delvis, en uppmaning. Och en förhoppning om att någon tänker ett varv till.)

Jag är författare?!

27 Aug

När jag var sex år gammal hade jag bara ett drömyrke, och under hela lågstadietiden var det detta yrke jag skrev i mina egna och andras ”Mina vänner”-böcker. Vad ska du bli när du blir stor? Författare. Givet! Jag läste och skrev tidigt, ett par år innan skolan började, och när min mamma för några år sedan sålde huset jag växte upp i körde hon upp mängder av kartonger till min lägenhet. Säkert fem av dem var fyllda av en enda sak: Texter, berättelser, häften med mer eller mindre färdiga historier.

Jag har nog alltid, även i vuxen ålder, tänkt att nån gång ska jag ge ut en roman. Nån gång. Men ungefär i tjugoårsåldern slutade jag skriva skönlitterärt. Jag tappade självförtroendet, och jag hade väl fullt upp med studierna och att skriva uppsatser. 2013 började jag blogga på allvar – det är ju också att skriva, om än på helt andra sätt – och till följd av att jag föreläste en hel del om normkritik och likabehandling så har jag då och då fått i uppdrag att skriva metodmaterial och liknande. Kul, men inte så kreativt.

Förra året, i mars 2017, skickade en vän en liten notis ur en straffjournal från ett barnhem till mig. Hon själv hade inte tid att göra något med den, men i mig vaknade fantasin. Och när mina elever satt och skrev nationellt prov i svenska använde jag helt enkelt titeln som gavs dem och skrev en egen första scen till det som nästa år kommer bli en riktig bok. Kombinationen av journalnotisen och en given rubrik fick i den stunden tre karaktärer att växa fram, men de kommande månaderna hände inte så mycket mer.

…förrän jag i mitten av juni anlände till Furusund och en skrivkurs med Mian Lodalen och Sara Lövestam (som för övrigt var den som visade mig notisen). 21 fantastiska kvinnor samlades på Villa Dagmar för ett fyra dagars skrivläger med skrivövningar, föreläsningar och framför allt en massa tid att bara skriva. Och jäklar vad jag skrev. Utöver den historia som jag påbörjat i mars, så växte en parallellhandling fram, och vips hade jag ett synopsis till en hel roman.

Under sommaren 2017 skrev jag på alla möjliga ställen. Jag satt hemma hos en kompis i Malmö och skrev, jag drog ensam till Zakynthos och skrev (två gånger, faktiskt), jag skrev hos min vän i Norrland och jag skrev när jag var nere i Kalmar hos min släkt. När hösten började startade några av oss från Furusund en manusgrupp, som fortfarande ses varannan måndag och stöttar varandra att hålla skrivandet vid liv. (Jag älskar min manusgrupp – mer om dem en annan gång!).

I januari i år var romanen färdig. Eller okej, inte färdig. Men så klar som jag just då kunde bli. Och impulsiv som jag är tänkte jag att äsch då, jag skickar in den till ett gäng förlag. Då valde jag de största och mest kända, däribland Bonniers och Norstedts. Förhoppningarna var låga, men det var ju liksom ett första försök. Och refuseringarna kom fort – inget av förlagen läste ens min roman.

Hela våren gick, och jag lät manuset vila. Jag var nog lite mätt på det, rent allmänt. Så jag fokuserade på ett nytt projekt under manusträffarna istället. Fram till i somras, då jag bestämde mig för att NU JÄKLAR ska romanen bli ÄNNU bättre och den ska fasen ges ut, om jag så ska trycka den själv. Jag och en av manusgruppsmedlemmarna ägnade tre dagar på Husarö åt att utveckla våra respektive manus. Jag hade låtit ett gäng personer läsa mitt, och responsen jag fick från dem var ganska exakt densamma som jag gett mig själv: Den ena parallellhandlingen kändes rätt färdig, medan den andra måste utvecklas ytterligare. Sagt och gjort – jäklar vad jag jobbade.

Och så i början av augusti blev jag klar. Igen. Nöjd, och tänkte att den nu var redo för utgivning – men jag räknade med att göra det på egen hand och därmed investera egna pengar. Dock tänkte jag att det inte kunde skada att testa ett par förlag till, bara för att, så jag mailade manuset till tre stycken. Däribland till Mima förlag, som jag hört talas om i olika sammanhang under våren. Planen var att om ingen nappar så drar jag igång den egna utgivningsprocessen typ i oktober.

…men det dröjde bara TRE DAGAR så svarade Mima. De var överförtjusta. Alltså på riktigt överförtjusta. De ville väldigt gärna jobba med mig och ge ut min roman, och jag fick ett gott intryck under vårt första möte och sa ja direkt.

Så nu händer det som mitt sexåriga jag drömde om: Jag kommer att kunna titulera mig författare till våren. Redaktören har fått manuset för en första genomläsning, vi har pratat om omslag och baksidestext. Arbetet är i rullning och det är så otroligt jäkla roligt! YES!

”Barn kan bli förvirrade!” – ja, av ganska mycket…

26 Aug

Frågan om huruvida samkönade par och hbtq-personer bör få skaffa barn eller inte borde inte ens diskuteras längre, eftersom det sedan många år är fullt lagligt att oavsett familjekonstellation eller sexuell läggning/könsidentitet adoptera och inseminera. Och inga alarmerande rapporter angående ohälsa och otrygghet hos barn till hbtq-identifierade föräldrar har publicerats – snarare har man konstaterat att barn till hbtq-personer i vissa avseenden mår och presterar bättre än barn till heterosexuella cispersoner.

Men. Hur tröttsamt det än må vara så fortsätter folk i vissa läger att ifrågasätta hbtq-personers rätt att (försöka) skaffa barn, och bl.a. de växande Sverigedemokraterna vill gå bakåt i utvecklingen genom att inskränka dessa rättigheter. Argumentet är ofta att barn till samkönade föräldrar kan ”bli förvirrade” och ”må dåligt”. Utöver att det är ”naturligt” att ha både en mamma och en pappa (vilket överlag är ett himla dåligt argument – vad betyder ens ”naturligt” och varför är det automatiskt något eftersträvansvärt? Är det alltid det?).

Så, jag tänkte lista några saker som barn kan bli förvirrade av:

  • Barn kan bli förvirrade av att leva med föräldrar som bråkar hela tiden.
  • De kan bli förvirrade av att deras föräldrar lever ihop, trots att de helt uppenbart inte älskar eller ens tycker om varandra.
  • De kan bli förvirrade av att föräldrarna lever isär, fast de är sams.
  • De kan bli förvirrade av att klasskompisens familj reser utomlands två gånger per år medan de själva inte ens får gå på Gröna Lund för att det är för dyrt.
  • De kan bli förvirrade av att grannbarnet får vara ute sent varje kväll, medan de själva måste komma in så fort det blir mörkt.
  • De kan bli förvirrade av att ryckas ifrån sina föräldrar och tvingas bo någon annanstans, utan att riktigt förstå varför.
  • De kan bli förvirrade av att föräldern plötsligt beter sig annorlunda efter att ha druckit några (eller många) glas under julmiddagen.
  • De kan bli förvirrade av att helt plötsligt tvingas flytta ifrån alla sina kompisar för att en förälder har fått ett nytt jobb i en annan stad.
  • De kan bli förvirrade av att deras familj inte firar en högtid som flera andra verkar fira.
  • De kan bli förvirrade av att kompisens förälder alltid ringer och frågar var kompisen är, medan den egna föräldern aldrig hör av sig.
  • Barn kan bli förvirrade av vuxna som anser att det är ett problem att ha två mammor/två pappor/två pappor och två mammor/endast en förälder – kanske särskilt de barn som själva lever i en sådan familj och aldrig har tyckt att det är något konstigt.
  • Och de kan bli jäkligt förvirrade av vuxna som till och med uttrycker sig nedsättande och hatiskt om vissa familjer utifrån vilka som ingår i dem, eller utifrån deras hudfärg eller ursprung.

Kort sagt: Barn kan bli förvirrade av mycket. En del saker är fullt rimliga att förvirras eller rentav må dåligt över – jag tror inte att jag behöver markera vilka av ovan nämnda exempel (vilka för övrigt i skrivande stund dök upp i mitt huvud, klart det finns många fler). Andra saker är helt sonika en del av livet: Ibland förstår vi inte allting, för hur jag är och lever kommer alltid i något avseende skilja sig ifrån hur andra är och lever. Med tiden lär vi oss det. Kanske blir vi avundsjuka på andra, kanske tänker vi att vi själva har det bättre. Men, det är en del av livet.

Vad som däremot inte borde vara en del av livet är vuxna människor som gastar ut att det är synd om barn som lever exempelvis med två mammor, vilka dessutom förmodligen har kämpat i många år för att äntligen få ha dessa barn i sitt liv. På vilket sätt hjälper dessa uttalanden och åsikter barnen i deras fortsatta liv? Och – än viktigare – på vilka sätt, utöver eventuell ”förvirring” över att vara den enda på förskolan med två mammor, är det skadligt att leva med två föräldrar som älskar en, tar hand om en och ser till att man har mat på bordet varje dag? Inte alls, faktiskt.

Lägg ner och fokusera på bättre saker. Exempelvis våld i hemmet, alkoholmissbrukande vuxna eller socialt och/eller ekonomiskt utanförskap.

Min existens är inte politik

25 Aug

Det närmar sig val och de senaste dagarna vittnar människor i sociala medier om att Sverigedemokraterna kräver att regnbågsflaggor och särskilda hbtq-bokbord städas undan på de bibliotek där man kan förtidsrösta. Senast alldeles nyss läste jag om biblioteket i Mölnlycke, där prideflaggorna plockats ner då SD anser att dessa utgör ett politiskt ställningstagande.

Jag blir ärligt talat livrädd. Upprörd, frustrerad och arg, men framför allt livrädd. Själv känner jag tyvärr ganska många människor, också i min absoluta närhet, som kommer att lägga sin röst på SD den 9 september, trots att de (vad jag vet) inte har någonting emot mig eller min familj. Det gör mig givetvis ledsen, på ett rent personligt plan, men när hbtq-personers existens också i det större sammanhanget ses som en politisk valfråga – som politisk propaganda! – då skräms jag.

Vad kommer egentligen att hända i vårt land efter den 9 september? Vad kommer att hända med mig, med mina barn, med alla de ungdomar jag möter om dagarna, som alltfler vågar vara öppna med sin normbrytande köns- och/eller sexuella identitet i skolan och inför övriga omvärlden? Ska de/vi tvingas backa alla de steg som vi de senaste åren har lyckats ta oss framåt? Jag går faktiskt inte med på det.

I lärargrupper på facebook diskuteras i många trådar huruvida vi lärare ska ställa oss neutrala inför Sverigedemokraterna eller inte, då många skolor givetvis arbetar med valet just nu. Vissa uttrycker en aktiv vilja att vara neutrala, då detta är vårt jobb. Men – är det möjligt att som personal i svensk skola, med den läroplan vi har och den diskrimineringslag som vi lyder under, ställa oss helt neutrala inför SD? Är det ens korrekt? Jag tycker inte det. Självklart ska vi vara professionella och vi ska definitivt inte vara dömande eller dumförklara den som överväger att lägga sin röst på SD, men vi måste – måste! – lära eleverna att vara kritiska och vi måste ge dem verktyg att inhämta kunskap och fakta. Om samtliga politiska partier!

I mina klasser arbetar vi med retorik, eftersom jag är svensklärare och det är ett ypperligt tillfälle att i valtider fokusera på hur politiker för fram sina åsikter, förslag och argument. Senast igår tittade vi på hur politiker kan använda siffror och statistik som ett sätt att övertyga väljare, och jag tog bland annat det uppmärksammade avsnittet av Uppdrag granskning om våldtäktsdomar och invandrare som exempel. Ingen av eleverna kände till att endast 1,5% av alla våldtäktsmän blir dömda, och att det är denna pyttelilla procentsats som främst diskuterades i det tv-sända programmet. Är detta att vinkla min undervisning? Att ställa mig partisk i politiska frågor? Nej, det är det inte. Jag ger eleverna verktyg för att själva kunna undersöka och vara kritiska till hur fakta framställs. Givetvis kan man därefter fortsätta diskutera vad samhället ska göra åt det faktum att hälften av (de dömda) våldtäktsmännen är utlandsfödda – men också vad vi gör med den andra hälften, som är födda i Sverige. På samma gång ges möjligheten att diskutera en rad andra frågor: Varför väljer ett inflytelserikt tv-program den här vinkeln? Varför leder så få våldtäkter till fällande dom? Vilka våldtäkter anmäls, vilka gör det inte och hur kommer detta sig? Samt förstås: Vad ska vi göra åt detta?

Först när vi har hela bilden så kan vi föra en vettig diskussion, som inte bara fokuserar på ett av flera problem.

Det är fakta att Sverigedemokraterna vill inskränka aborträtten för kvinnor, att de vill utvisa invandrade våldtäktsmän (inte svenska!) och att de vill förbjuda samkönade par att skaffa barn och ingå äktenskap. Dessa ståndpunkter är oförenliga med läroplanens värdegrund, och går rakt emot diskrimineringslagstiftningen. I skolan ska vi, vi måste!, främja och förebygga diskriminering grundad i bl.a. sexuell läggning, kön, könsidentitet och könsuttryck, religion och etnisk tillhörighet. Ingen elev ska känna sig otrygg eller utpekad på grund av att hen har rötter i ett annat land eller är hbtq-person. Därmed kan inte jag som lärare stå och säga att Sverigedemokraterna är ett parti som alla andra.

Min och andra hbtq-personers existens är inte politik. Eller rättare sagt: Den bör inte vara politik. Lika lite som heterosexualitet eller vithet är eller bör vara politik. Människors existens och värde ska i ett fungerande, jämlikt, välkomnande samhälle inte över huvud taget debatteras eller ifrågasättas.

Det handlar fanimej om grundläggande mänskliga rättigheter – för alla.

Så, nästa gång under de kommande veckorna då en vallokal uppmanas plocka ner prideflaggor eller annat som uttrycker människors lika värde, då hoppas jag innerligt att den som kräver detta får mothugg, tvingas stå tillbaka och krypa in under den sten där hen hör hemma.

 

Det går framåt – men vi får inte stanna upp

13 Maj

Vad har vänskaps- och kärleksrelationer gemensamt?
Finns det några åldersgränser när det gäller kärlek?
Vad behöver göras för att alla ska kunna vara öppna med vem de är kära i?
Är det möjligt att gå emot sin familjs religion och värderingar för att vara med den man är kär i?
Hur motverkar vi förekomsten av sexuella övergrepp?

Alla dessa frågor har mina åttor diskuterat i veckan. Jag har suttit vid sidan av och bedömt deras insatser – men framför allt bara lyssnat, njutit och då och då varit tvungen att anteckna i marginalen av matrisen, inte för bedömningens skull utan för att de sagt något så himla klokt.

I flera grupper återkom åsikten att vi måste sluta nöja oss med att ”acceptera” olika sexuella läggningar; vi måste normalisera att vissa blir kära i samma kön och att vissa blir kära i ett annat. Varför förutsätter vuxna att vi är heterosexuella? sa flera stycken. Varför frågar de om jag har en pojkvän, när jag lika gärna kan ha en flickvän? Och varför måste en homo- eller bisexuell person komma ut när inte en heterosexuell person måste det? Många ifrågasatte även varför man pratar om t.ex. bögar som ”så himla roliga” – det är ju lika utpekande det och förutsätter att bögar ”är” på ett visst sätt, som om ”bög” vore ett personlighetsdrag.

Diskussionerna om religion och kärlek var klurigare, men ändå lika fint respektfulla och öppna. Vissa menade att familjen och dess värderingar alltid går först, medan andra höll fast vid att familjen borde respektera en oavsett vem man väljer att leva med – eller att man bör bryta med familjen om de inte respekterar en. Och just ”respekt” var ett ord som återkom i alla grupper. Man ska visa respekt, mot alla, och är det något man själv är ovan vid eller tycker känns ”otäckt” – oavsett om det gäller trosuppfattning, ålder eller sexuell läggning – så får man hålla inne med eventuella fördomar.

Framtiden känns onekligen ljus när man lyssnar på de här ungdomarna. De är kloka, de är kritiska till förtryckande normer, de ser alla människors lika värde som något självklart eftersträvansvärt.

Men. På samma gång är det fortfarande få ungdomar som faktiskt vågar vara öppna, framför allt när det gäller att bryta mot normer rörande kön och sexualitet. Att dessa diskussioner alls förekom i ett klassrum, ja, det är ju min förtjänst. Åsikterna och tankarna finns där, men de måste få utrymme, så att de får ett faktiskt värde, så att ungdomarna får dela med sig, lyssna och lära av varandra. Kanske leder det till att någon slipper den där klumpen i magen, och kanske blir någon stärkt att ”komma ut” med något som den egentligen inte borde behöva komma ut med.

Tidigare i veckan släpptes en undersökning i Kronobergs län, där det visar sig att ungdomar som inte känner sig hemma i kategorierna ”tjej” eller ”kille” generellt sett mår sämre än andra ungdomar. Och det är ännu ett bevis på att vi inte är ”där” än. Vi tror gärna att vi är så öppna och härliga här i Sverige, att alla kan vara precis den de är. Men – tänker vi ett varv till så bör vi inse att så inte riktigt är fallet. Än. Jag kommenterar den här undersökningen ca 19 minuter in i det här radioprogrammet i P4, och ger även lite tips på hur man i skolan kan arbeta för att alla ska må bra och känna sig inkluderade.

Ps. I nästa inlägg ska jag berätta vad som togs upp gällande frågan om sexuella övergrepp. Det var också otroligt bra!

Mina modiga elever ger hopp om framtiden – välj inte hatet idag!

8 Apr

Jag befann mig långt ifrån händelsernas centrum igår eftermiddag. Hemma och i säkerhet, med mobilljudet avstängt efter intensiv arbetsvecka. Mina barn på förskolan, deras andra mamma på jobbet, mitt inne i city. Min barnfria helg skulle just börja. När jag fick för mig att titta på mobilen hade hon ringt två gånger, och min mamma i Kalmar två gånger. ”Ring mig!!” läste jag i sms. Jag förstod att något hade hänt.

Planerna för fredagskvällen ändrades drastiskt. I city råddes alla att hålla sig inne, så jag hämtade mina ungar, köpte pizza och godis, tillbringade kvällen i soffan. En tomhet i bröstet, men många tankar i huvudet. Det som framför allt har snurrat nu på morgonen är dock inte tankar av sorten ”ska vi våga röra oss på gatorna nu?” utan oro för något helt annat.

Jag tänker på mina elever, som under hela veckan redovisat sina egenskrivna tal i vårt projekt #talasomking. I onsdags hade vi talarkväll på skolan, dit föräldrar, andra lärare och elever kom för att lyssna på de 28 åttondeklassare som utmanade sig själva lite extra. De stod där, ensamma bakom talarstolen i strålkastarljuset, och talade med inlevelse och mod om något som just de brinner för – och jag tror att vi alla som lyssnade kände hopp om framtiden. Med dessa unga vid rodret kommer vi sannerligen lyckas styra världen åt rätt håll! En nyanländ kille höll, helt utan manus, ett fantastiskt inspirerande tal om sitt största intresse, basket, och om vikten av utbildning. Ett antal elever pratade om sexism, homo- och transfobi och inte minst om rasism.

Jag tänker framför allt på tre tjejer, alla tre bär slöja, och två av dem talade om hur detta faktum väcker förutfattade meningar hos människor. Hur deras existens misstänkliggörs. Och om hur vi alla måste respektera varandra och stå upp för allas lika värde. Den tredje pratade om hur det är att leva i krig. Ett otroligt starkt tal innehållande fragmentariska berättelser om en pappa som gräver upp sin son under sönderbombade väggar, om ett barn som förlorat sin far och sin bror, om föräldrar som kämpar varje dag och hoppas på en ljusning, om ett land som när man blundar är det vackraste av platser – men när man öppnar ögonen, så är allt borta. Hon grät när hon talade, och jag gråter nu. För jag tänker på dem, på så många av mina elever, som vet att deras utseende, deras tro, deras sätt att prata väcker misstankar och till och med hat. Och jag tänker på alla andra – så oändligt många!! – oskyldiga människor här i Sverige, som nyss lyckats ta sig hit från krigsdrabbade länder, eller som bott här i kanske hela sitt liv och som nu, än mer, kommer att anses som en fara, ett hot. Bara för att EN galen människa, som kanske råkar vara född utanför Sverige, har gjort något oförsvarligt och vidrigt. Vad har han med alla dessa oskyldiga, helt vanliga människor att göra? Vad? INGENTING.

Och ändå läser jag på Facebook och twitter SD-anhängares uppmaningar om att vi ska öppna ögonen och se vad som pågår, att vi ska tänka till inför nästa val. Ja, ni behöver vakna och tänka till.

Vi står alla maktlösa när något sånt här händer. Men varför i hela världen skulle någonting bli bättre av att intensifiera hatet mot flyktingar, invandrare och rasifierade?
Det vi behöver är en jäkla massa kärlek. Ta hand om varandra. Stå upp för varandra. Det låter klyschigt så in i helvete – men det är ju sant.

Jag citerar Elaine Eksvärd: ”Välj inte hatet idag. Koncentrera det mot en person – terroristen. Och om det är ett folkslag du ska hata så låt det inte vara en slöja, hudfärg eller icke-ariska personer. Låt det vara en grupp som du koncentrerar ditt hat till – terroristerna.

Var är jag? Vad gör jag?

22 Nov

Den senaste veckan har det plingat och pingats från flertalet olika personer i diverse sociala medier: Var är du? Har du lagt ner bloggen? Väldigt fint att få sådana mail och kommentarer, såklart. Att få veta att ni är flera som saknar min blogg. Det värmer, ska jag tala om.

Och jo, jag saknar också bloggen. Jag satt och scrollade runt själv häromdagen i jakt på ett gammalt lektionsupplägg som jag bloggade om förra våren, och då blev jag sådär ”men va? Skrev jag såna här braiga grejer förut? Och så mycket sen!? Hur gick det till??” (Självgodheten består, som ni märker.) Tänkte då, liksom ett par gånger tidigare under hösten, att nu kanske jag ska plita ner ett par rader.

Men det har inte hunnits med riktigt.

Den här hösten har gått otroligt fort. Fortare än någon höst tidigare, tror jag. Helg, måndag, helg igen, måndag igen osv osv i ett märkligt hastigt tempo. Och jo, de där veckorna har givetvis fyllts med en hel del. Massor, faktiskt.

Jobbet – heltid, med tidiga morgnar och rätt sena eftermiddagar.
Barnen – som bekant två, sedan drygt fyra månader tillbaka (och för att besvara en fråga ur det jättefina läsarmail som kom igår: Den lilla rödhåriga mår fint!)
Andra uppdrag – i form av panelsamtal, en och annan föreläsning, deltagande i referensgrupp och kommunens likabehandlingsnätverk.
Bloggen… eh, nja. Fyllt schema, fylld hjärna. Det allra mesta positivt, för det funkar bra på jobbet och det funkar bra med barnen – ingen tvåbarnschock eller större svartsjuka från treåringens sida. Jag känner mig litegrann som den stereotypa farsan emellanåt, ni vet, heltidsjobb och sen gästspela käckt på kvällar och helger. Men å andra sidan, så är det ju i de flesta familjer; en jobbar, en är hemma.

Men jag har nog inte gett upp bloggen för gott. Vägrar säga att det är så.

Om jag nu skulle få energi och lite bloggmässig jäklar anamma de närmaste veckorna, vad skulle ni helst vilja läsa om? Kom hemskt gärna med frågor eller ämnen som ni tycker borde få ta plats här på bloggen framöver! Då kanske jag tänder till igen!
image image image

Stockholm Pride och lite annat

28 Jul

Hur har ni det i hettan? Överlever ni? Här rör sig kroppen och hjärncellerna långsamt och dagarna består av… överlevnad, just. Eller nä, det där lät väl deppigt. Humöret far ner i botten titt som tätt, det hymlar jag inte med, men visst lyckas jag njuta av barnen och de fina sommarstunderna också. Som i morse, då jag sprang en runda – bästa löptiden på länge – före klockan åtta och mötte upp familjen och en annan barnfamilj nere vid stranden för frukost och ett morgondopp. Det hela föregicks av viss tandagnisslan här hemma innan vi tog oss iväg, men värt det var det! Kvällarna är för den delen inte heller så pjåkiga, lagom varma och fina och igår kväll lyckades vi bjuda hem nyss nämnda familj på värsta grillbalunsen. Bara en sån sak!

…och idag drog Stockholm Pride igång. Jag har inte märkt av det alls eftersom jag haft fullt upp hela dagen, men i morgon blir det åka av: Ett panelsamtal med Stockholm stads skolborgarråd, Lotta Edholm. På onsdag är det sedan dags för ett annat panelsamtal, arrangerat av Lärarnas Riksförbund, tillsammans med bl.a. Skolverkets generaldirektör Anna Ekström och på fredag deltar jag i ytterligare ett samtal arrangerat av Rfsl Ungdom. Alltsammans har jag bloggat om här. Ja, för som ni märker blir det inte mycket skrivet för tillfället, men på Det öppna klassrummet har jag hunnit med att posta hela tre texter de senaste veckorna, så marsch pannkaka in där och läs om ni missat!

Morgondagen ser jag fram emot som bara den, både panelsamtalet (vilket även gör mig rätt nervös) och några trevliga sociala sammankomster som väntar i samband med det. Jag behöver verkligen få träffa folk och använda hela hjärnan – ofta! – annars blir jag knäpp. Och lite åt det knäppa hållet har jag minsann dragit den här sommaren… inte undra på kanske.

Träffar jag någon av er under Stockholm Pride?
imageEn av de bättre stunderna.

Lösenordsskyddad: När bebisen kom och allt runtomkring

23 Jul

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll: