Jag har inte haft tur, det hade bara kunnat vara så mycket värre – tankar efter ”No more fucks to give”

14 Mar

Ibland tänker jag att det är en jävla tur att jag är lesbisk. Att jag aldrig har haft några kärleksrelationer med män. Därigenom har jag förskonats från en hel del skit, skulle man kunna säga.

Jo, jag blev visserligen utsatt för sexuella övergrepp som barn och jo, jag har utsatts för sexuella trakasserier av män – både på arbetsplatsen och på tunnelbanan. Män som viskar att de vill vara med när jag och min flickvän har sex. Män som drar fram kuken och runkar mitt framför ögonen på mig i tunnelbanesätet mittemot. För att inte tala om män som lämnar hotfulla, kränkande, nedvärderande kommentarer i mitt kommentarsfält.

Men vänta här nu…

Sa jag att jag har haft tur? Förminskade jag just mina erfarenheter?

Ja, delvis gjorde jag faktiskt det. På samma gång som jag skrev utifrån en vetskap om att det hade kunnat vara så mycket värre och att jag därför – trots allt – har haft tur. Utifrån de givna förutsättningarna. Utifrån hur det har varit och är för så många andra.

Igår såg jag Mia Skäringer och hennes med rätta hyllade show “No more fucks to give”. För det första vill jag bara uppmana alla er som ännu inte har sett den att omgående köpa biljett. Ta med er alla ni känner, och framför allt alla män ni känner. Mia Skäringer är fullkomligt jävla briljant, alltid!, och den här föreställningen någonting alldeles alldeles extra. Hon balanserar mellan humor och dödligt allvar, hon befinner sig på gränsen mellan det lustiga, svinroliga, skrattretande och det fruktansvärt obehagliga och vidriga, det där som landar djupt in i en och vrider om.

Fy fan.
Vad är det för jävla värld vi lever i? tänker man.
Vad är det många män sysslar med? Och tillåts syssla med?
Varför låter vi det fortgå? Varför säger inte ännu fler stopp och belägg, nu får det fan vara nog?

Nyss nåddes jag av nyheten att en kvinna blev slagen av en man mitt under gårdagens föreställning. Läs den meningen igen, tack, för den är helt och hållet sann. Detta fick jag nys om via Mia Skäringers instagramsida, där en kvinna beskriver vad som hände henne och hennes mamma. En man hade suttit och stört. Kommenterat och raljerat över showens innehåll och över kvällens huvudperson. Kvinnorna sa ifrån, varpå den ena blev slagen i ansiktet.

Detta är på riktigt, hörni. Det hände.

Liksom att det dagligen händer att kvinnor blir våldtagna, slagna, hotade av män. Hela tiden. Och ja, män utsätts förstås också. Inte sällan av andra män.

Faktum är att det sker så ofta och är så jäkla mycket vardag att vi ofta bara rycker på axlarna. Förminskar våra upplevelser. “Det var väl inte så farligt ändå.” “Det var så länge sedan, det är historia nu.” “Det hade kunnat vara så mycket värre.”

Precis som jag gjorde i inledningen.

Men det är inte bara förminskning och normalisering det handlar om.
Det handlar även om, eller bottnar i, en himmelens massa rädslor.
Rädslor för förövaren, givetvis. Eller för förövarens vänner, familj, alla som kan komma att döma oss, hota oss, stänga ute oss – istället för att döma förövaren.
Rädslor för att bli ifrågasatta. För att öppna upp vårt innersta, och riskera att någon annan ska förminska vår upplevelse just när vi sitter där och är som mest sårbara.
Och förstås rädslan för att ses som… offer. Som svaga. Misslyckade. Nedtrampade.
För väldigt ofta likställs dessa bitar. Den som är ett offer måste vara svag. Och att vara svag är något dåligt, och någonting man kan välja att inte vara.
Medan förövare bara är något man… blir? Något som inte går att rå för? Och nåde den som hänger ut en förövare som förövare! Då har man ju på studs förstört förövarens liv!

Det är så mycket som inte går ihop. Som bara är så sjukt att det går runt i mitt huvud.

Misshandeln under gårdagens show säger väldigt mycket, och får en del av mig att bara vilja ge upp. Nähä, inte ens där, under en föreställning som handlar om att få upp folks ögon om vad det är som pågår, kunde denna man skärpa till sig.

Men, samtidigt ska inte denna förövare få ta allt fokus från föreställningen och dess budskap. “No more fucks to give” väcker ilska och frustration, men inger även hopp. Det är ytterligare en faktor som gör Mia Skäringer så briljant. Hon skämtar och hon trycker till. Hon lättar upp stämningen och tar oss sedan tillbaka in i allvaret, ner i skiten. Hon uppmanar till förändring och visar att det är möjligt. Och, bara det faktum att arena efter arena fylls av folk – de flesta rimliga människor som har vett att lyssna, tänka, ta in och förhoppningsvis agera – är väl grund nog, att liksom tro på att det går.

Kanske bör jag avslutningsvis revidera min inledande utsaga en smula.

Jo, jag är himla glad att jag är lesbisk – även om det också finns kvinnor som i relationer misshandlar, manipulerar, hotar och förstör.
Men tur har jag inte haft, det var faktiskt en ren och skär lögn.
Och även om jag nu hade haft tur – i bemärkelsen att ha förskonats ifrån övergrepp och trakasserier – så vore det ju helt galet att kalla det “tur”. Det borde vara ett normaltillstånd.

Förhoppningsvis så kommer det bli det, när mina barn växer upp.
Jag ska åtminstone försöka fortsätta tro det, och göra det bästa jag kan för att bidra.

Annonser

Att skriva är som att springa – och nu går det undan

1 Mar

Igår hade jag mitt livs första biblioteksevent, och det var helt otroligt roligt. Än roligare förstås att ”premiären” för denna typ av evenemang ägde rum just i Lindsdal utanför Kalmar, där jag växte upp och gick i grundskolan. Jag hade förväntat mig att främst familjen skulle vara där, men tji fick jag, för lokalen blev alldeles fullsatt och de som lyssnade var både personer jag har koppling till (mina gamla låg- och mellanstadielärare, till exempel) och en drös människor som jag aldrig hade träffat.

Det är en jäkla ynnest att få prata om något man brinner för, så mycket kan jag säga. Både själva pratandet och mottagandet, men också att få fundera över vad som egentligen har lett fram till att det blev en roman till slut. Och anledningen till att jag skriver över huvud taget, och hur det kommer sig att jag alltid har skrivit.

Att det blev en roman precis just nu, det var ju faktiskt inte alls meningen. Eller, bättre uttryckt: Inte planerat. Men det var som om en propp började lossa i takt med att ”Om allt vore annorlunda” växte fram, och när den väl skulle bli utgiven lossnade den totalt. Ut flödade plötsligt orden, berättelserna, idéerna. Skrivlängtan fanns ju där inne hela tiden – på samma sätt som jag/man ibland kan ha en längtan efter att springa eller göra något annat som trots att det är härligt känns som en bergsbestigning precis i början. Men när man väl börjar klättra, börjar röra benen – eller för den delen fingrarna över tangentbordet – så bara kommer det. Längtan får blomma ut, och väldigt snart belönas man med den där härliga känslan över att ja, just det, det är ju såhär det ska vara!

Det här pratade jag en del om igår på Lindsdalsbiblioteket. Men också om hur idén till just den här romanen föddes och utvecklades, och om handlingen förstås. Kopplingen till den verkliga historien, till 30-talet då homosexualitet fortfarande var kriminellt och då barnhemsbarn bestraffades för minsta lilla förseelse. Och kopplingen mellan historien och idag, lagar som har förändrats och ersatts av normer, förväntningar och fördomar.

Och på samma sätt som skrivandet har lossnat för mig (även om jag den senaste tiden har lidit en hel del av skrivkramp…) så har även idéerna om föreläsningar, skrivkurser, bokcirkelevenemang börjat flöda. Så mycket går att göra, och får hjärnan bestämma så skulle alltihop hända här och nu. Men så enkelt är det förstås inte, för jag har ett heltidsjobb att sköta, två barn som kräver sitt och en kropp som faktiskt måste få vila ibland.

Tids nog, eller successivt, hoppas jag dock få ägna mig mer åt detta. Åt skrivandet. Åt att få prata om skrivande och inspirera andra. Åt att föreläsa om normer, normkritik och litteraturens möjligheter att förändra uppfattningar och skadliga samhällsstrukturer.

Med det sagt: Bjud hemskt gärna in mig! Till ditt lokala bibliotek. Till bokhandeln närmast dig. Till din bokcirkel. Eller, förstås, till skolor. ”Om allt vore annorlunda” lämpar sig inte jättebra för högstadiet, men jag tror definitivt att gymnasieelever skulle kunna läsa och uppskatta den.

Varför envisas det dåliga med att ta sig in så mycket djupare?

13 Feb

Jag ska faktiskt inleda med insikten som allting härefter har lett fram till: Bara det faktum ATT folk läser min bok är stort. Och ATT jag har fått (ganska många) recensioner är sjukt stort. Tänk så många böcker som släpps, och inte är det alla som får en sågning i Göteborgs-Posten?!

Okej, jag backar bandet lite. Igår googlade jag runt på min boktitel och hamnade på en artikel med rubriken ”Pedagogiskt om normbrytande kärlek”. Rätt trist rubrik till att börja med? Tja, jag klickade förstås. Läste. Och modet sjönk. Enligt denna krönikör är ”Om allt vore annorlunda” en ytterst slätstruken bok, med karaktärer som saknar kött och blod och med ett språk som bara redovisar vem som sa vad och när. Tom, är tydligen känslan man (hon) får efter att ha läst den. Jahaja. Det var ju inte så muntert.

På ganska kort tid (kanske runt två minuter) hann jag igenom ett antal olika känsloyttringar: Jag blev ledsen. Sårad. Sänkt. Kränkt. Sur. Smått frustrerad och sen… tänkte jag att vad fan det stämmer ju inte ens! Okej att hon inte gillade boken – det går ju inte att begära att alla ska göra det – men att komma och påstå att den rakt upp och ner redovisar tomma händelser? Näää minsann. Det går jag icke med på, särskilt inte efter att så många sagt exakt det motsatta. Så det var ju ändå en skön insikt på något vis.

Men. Den ännu viktigare insikten är ju ändå den att shit, jag fick en hel jäkla recension i en relativt stor tidning! De har läst den! Och väljer att skriva en artikel om den! Ganska coolt ändå. Faktiskt väldigt coolt. (Kan jag rentav påstå att JAG är lite cool?)

Många av mina instagramföljare peppade på tusen olika vis (de är fasen balsam för själen, hela bunten). Och de påminde mig också om alla helt ljuvliga recensioner och reaktioner jag fått. Jag rodnar ju bara jag skriver det… för det är ju så sant. Varför hänga läpp ens en sekund av en kass recension när ca alla andra varit mer än asbra? Dumt av mig. Jättedumt. Förmätet.

Men det är ju så det funkar. Bra grejer gör en glad i stunden, om de inte studsar väck direkt för att jante-jaget inte ens vill/kan ta in det, medan minsta lilla negativa grej på en sekund gräver sig djuuuuupt djupt in, bosätter sig och tar plats. Det borde sannerligen vara tvärtom, men förmodligen hade människosläktet inte överlevt om så vore fallet. Däremot är det en himla tur att det efter lite självömkan går att häva sig upp och se rationellt på saken.

…och än bättre att idag läsa ytterligare en tidningsrecension, i Blekinge Läns Tidning, där recensenten skriver att hon tycker mycket om ”Om allt vore annorlunda”.

Så, klart man ska glädjas åt att alls bli utgiven och att alls bli recenserad. Men visst ger det ytterligare guldkant på tillvaron när det dessutom kommer en BRA recension. Vad fasen, en rimligare människa än så är jag inte.

Ps. Det är även jättekul när man scrollar ner i GP:s recension och upptäcker vilka ämnen som den har taggats med:

Tänk va, att den som googlar på ”kött” kan hamna på en artikel om min roman. Jag som är vegetarian och allt!

Det finns litteratur och så finns det hbtq-litteratur – eller?

2 Feb

När jag är i Tyskland, vilket händer minst en gång per år, vill jag alltid släpa med mig böcker och filmer hem. Dels är jag tysklärare och därmed omåttligt förtjust i språket, och dels vill jag för personlig del hålla mig lite uppdaterad. Och när jag där och shoppar är jag tacksam över att både bokhandlarna och elektronikbutikerna har skrivit ut ”Queer” som en egen kategori. Det är nämligen alltid där jag letar först.

”Vadå, läser du bara hbtq-böcker och ser på flatfilm?” frågar folk mig ibland och tycker att jag är ensidig och en smula inskränkt. Eh, nej, svarar jag, för skulle jag göra det hade jag inte kunnat plöja omkring 60 böcker förra året eller för den delen sett på film så pass ofta som jag gjorde och gör. Utbudet är inte direkt gigantiskt när man söker efter något som bryter mot normen.

”Själv då?” vill jag sedan fråga. ”Läser du bara heteroböcker och ser på heterofilm?” Svaret från samtalspartnern är förmodligen ”ja”. Eller, snarare ”nej, det tror jag inte” för ytterst få skulle se, tja, Ferrantes Neapelkvartett, Stina Jacksons hyllade debut ”Silvervägen” eller typ ”Tatueraren i Auschwitz” som heteroböcker. Det är litteratur, bara. Generationsromaner, deckare, historiska skildringar – trots att de allihop i mångt och mycket kretsar kring heterosexualitet.

Men det är ju så normen fungerar. Det som anses normalt, benämns inte. Det som anses normalt, det hamnar inte i fokus. Det bara finns där och breder ut sig och tar plats, men det läsaren eller tittaren fokuserar på är allting runt omkring. Historien, känslorna, karaktärernas utveckling, manuset, språket… Ja, ni fattar. Etiketter sätts endast på det som antingen anses viktigt (och vilken genre en bok tillhör kan ju vara ganska viktigt att meddela) eller på det som sticker ut eller avviker från normen. Den som tillhör normen, i något eller i flera avseenden, finner identifikation överallt, utan att alls behöva leta. Den behöver heller aldrig, om den inte vill, ta del av kultur där det normbrytande står i fokus.

Som sagt kan jag ibland vara tacksam för att det just jag söker har fått en särskild etikett eller en egen hylla, men i grunden är jag ytterst skeptisk – inte minst nu, efter att min roman har getts ut.

För, vilket är egentligen syftet med att hbtq-kategorisera böcker? Och vem bestämmer när en viss bok (ja, nu släpper jag filmerna, de inbegrips i samma resonemang) ska kategoriseras som just ”hbtq-litteratur”? Är det antalet hbtq-personer i boken som avgör? Är det huvudpersonen som ska vara hbtq-person, eller kan det räcka att det finns en granne som är flata/bög/bi/trans/queer? Och om vi vänder på det: Hur många heterosexuella cispersoner behöver en bok innehålla för att den ska klassas som en hetero… sorry, ”vanlig” bok?

För att återknyta till mig själv och till min roman ”Om allt vore annorlunda” – hur vill jag att den kategoriseras? Som en roman, förstås. På samma gång som jag själv ibland taggar inlägg om den med #hbtq och #hbtqlitteratur, och jag vill mer än gärna åka runt på exempelvis Pride-festivaler och prata om boken. Men jag tänker att också det har med normen att göra, för det går liksom inte att inte förhålla sig till den. De som har läst min bok vet att den gestaltar känslor och relationer som vem som helst kan känna igen sig i, oavsett exempelvis sexuell läggning. Förälskade har de flesta av oss varit, och säkerligen i någon som vi inte borde. Varit rädda och känt skam har vi också gjort, och vi alla kan fyllas av ånger och längta efter att våga, efter att lämna, efter att börja om. Men samtidigt så belyser min roman hur det var att leva som homosexuell medan det fortfarande var olagligt, och den belyser hur dåtidens lagar fortfarande lever kvar i form av normer – något som är viktigt att både benämna och prata om.

Och någonstans här kommer jag fram till min poäng. Åtminstone alldeles strax.

Jag tror att syftet med att kategorisera exempelvis litteratur som ”hbtq-litteratur” delvis handlar om att hbtq-personer lättare ska kunna hitta den. För även om alltmer litteratur – och kultur överlag – är normmedveten och normvidgande, så har vi långt kvar och det betyder väldigt mycket för vem som helst att få läsa om någon som går att identifiera sig med, som delar samma erfarenheter som en själv. Men, jag tror att det ännu större syftet är att den som inte är hbtq-person ska kunna undvika att köpa just den där boken eller hyra den där filmen. Om inte annat, så är risken stor att det är så det blir. Som normperson går det att välja bort, för urvalet är stort nog ändå.

När jag föreläser om normkritisk pedagogik pratar jag både om att okommenterat inkludera det normbrytande OCH om att synliggöra och prata om normen. För så länge samhället är ojämlikt och så länge som diskriminering, förtryck, hot och våld mot minoriteter och normbrytande grupper förekommer, så kan vi liksom inte låtsas som ingenting.

…och därmed vill jag att min roman både ses som vilken skönlitterär berättelse som helst OCH som en skildring av under vilka omständigheter hbtq-personer (eller, homosexuella i det här fallet) har levt och i vissa fall fortfarande lever. Men helst av allt blir det senare – de eventuellt nya kunskaperna, insikterna och den ökade förståelsen – framför allt en bonus, utöver det att man finner engagemang, intresse och rycks med i själva historien. För jag är övertygad om att det är så förändring kan ske på riktigt.

Var jag tydlig nog nu?

 

Hur lever jag upp till det här, tro?!

31 Jan

Recensionerna droppar in en efter en. Överväldigande fina ord, om hur min berättelse berör, om mitt språk, om hur historierna vävs ihop på ett så genomtänkt sätt och… Jag blir glad. Varm. Pirrig. Rörd.

För att sedan upptäcka att jag raskt liksom kliver utanför mig själv, iakttar det som pågår och tänker ”det där var ju coolt!” utan att riktigt kunna ta in att det är mig de menar. Att det är min bok. Svindlande och surrealistiskt.

Jag har varit publicerad författare i en månad och märker att jag redan börjar tänka att det snart är över. ”Jaha, det var det det! Kul så länge det varade!” Och att jag alldeles bergis blir en sån där one hit wonder, vars kommande böcker kommer att bli en stor besvikelse. Om det ens blir fler, för allt annat jag skriver kanske suger.

Förmodligen är det ganska normalt att tänka såhär, eller? Klart jag vet att jag ska NJUTA och känna mig STOLT och ja, jag gör det också. Ibland… Men så drar jag iväg i tanken och fokuserar på nästa. En bok = bra jobbat. Två böcker = nu kanske vi eventuellt börjar snacka!

Hur som helst. Jag fattar med mitt förnuft att det bara är början, alldeles oavsett hur framtiden blir. Och det var det jag skulle komma till också: Snart drar jag igång med författarbesök och signeringar!

Vilka av er träffar jag, tro?

16 februari: Adlibris Marknad i Göteborg. Kl 13.00, föredrag om boken och skrivandet.

17 februari: Spekeröds Prästgård i Stenungsund. Kl 15.30, föreläsning om normkritik, identitet och skrivande.

27 februari: Akademibokhandeln i Kalmar. Kl 16.00, signering.

28 februari: Lindsdals bibliotek i Kalmar. Kl 18.00, föredrag om boken och skrivandet.

I mars blir det några event i Stockholm, och därefter förhoppningsvis på ett gäng andra ställen. Återkommer om det!

…och fortsätter försöka hitta rätt fokus: Här och nu. Suga åt mig. Vara nöjd, stolt, tacksam. Som sagt, ibland går det. Hyfsat…

Hybris och högtflygande planer, eller: Bjud in mig, vetja!

20 Jan

Mina tankar spretar åt alla håll just nu. Och om jag får bestämma, vilket jag får korta stunder åtminstone, så vill jag helst fokusera på allt som hör skrivandet och författarskapet till. Det skulle kunna gå att göra hur mycket som helst, men det är svårt att veta var tusan jag ska börja.

Jag vill prata om min bok.
Jag vill hemskt gärna prata om hela skrivprocessen, om research, dela med mig av mina bästa skrivtips.
Jag vill jättejättegärna få prata om normer och litteratur. Hur de hänger ihop, och kan påverka varandra. Berättelsens förändringskraft och möjlighet till påverkan. Det historiska och det samtida, hur alltsammans hör ihop.
Givetvis vill jag också fortsätta prata om normer och normkritik i största allmänhet. Om skolan och en mer inkluderande undervisning, där fler blir sedda och finns representerade.
Kanske alltihop på en och samma gång?

En tanke jag fick var att åka runt och gästa folks bokcirklar, skriv- och manusgrupper. Läs min bok, så kommer jag och besöker er! Bokpartyn, kanske. Gå ihop ett gäng författare, kanske ett gäng debutanter, och bjuda in till författarkväll på ett lokalt café.

Och bokpoddar förstås! Det vore asgrymt att få prata om boken och skrivandet i en sådan.

Bokhandlar, bibliotek och RFSL-föreningar har jag kontaktat hittills. Ett par bokningar är klara, från flera väntar jag på svar. Och under tiden gror idéer och möjligheter där inuti skallen, på alla bra saker som skulle kunna gå att genomföra och förverkliga. Om jag bara vågar, om jag bara tar mig tiden.

Sedan så råkar jag ju ha ett heltidsjobb också. Och är ensam med två barn varannan vecka. Samt ett varierande mående, på grund av orsaker som jag åtminstone får bra hjälp med nu. Men mitt i allt det så är jag glad att skrivandet finns. Kreativiteten. Den alldeles verkliga boken, och fler berättelser att skriva.

Så, vad ville jag säga med det här? Dels behövde jag nog bara få ner ett och annat på pränt. Allt blir tydligare när det skrivs ner. Och dels, förstås, finns en inbäddad uppmaning och/eller önskan om att du som läser tänker att shit pommes, den där personen verkar skoj, henne måste vi kontakta! Om så är fallet: Gör det bara, vetja! Jag är en jäkel på att prata, pedagogisk som få, kan massor, är ganska/väldigt rolig samt eh, lagom ödmjuk.

Sent omsider, för januari närmar sig trots allt sitt slut, så önskar jag att 2019 får bli ett bra år, och ett år som får gå i kreativitetens tecken. Det vore så himmelens underbart.

Ps. Det går utmärkt för den som vill att beställa ett exemplar av min bok! Adlibris har en kampanj januari ut, där får ni den billigt och bra. Eller maila mig, så får du den signerad också 🙂

Dåtidens lagar blir nutidens normer, eller: Ingenting försvinner, allt finns kvar

15 Jan

Jag tvingade mina barn att lyssna på den gamla kassetten till sommarlovsprogrammet ”Tippen” häromkvällen, strax efter att de nästan hade kommit till ro och skulle somna. Istället låg vi i sängen och sjöng och dansade, och jag undrade för ett ögonblick vad fan jag sysslade med. Jag älskade ”Tippen” när det gick på tv, och spexade ofta till deras finallåt på roliga timmen i skolan. Teater var min ena stora passion då, att skriva var den andra.

Ingenting försvinner, allt finns kvar.”

Ja, så är det ju. På många sätt. Av godo och av ondo.

Varje gång det slår mig – och ja, det slår mig minst två-tre gånger om dagen – att just jäklar, jag har gett ut en bok, då pirrar det till i magtrakten. Herregud, jag är författare! Och en del av pirret handlar om den där sju, åtta, nioåriga Sanna som drömde om att bli just författare. Och så den tolv, tretton och fjortonåriga Sanna, som faktiskt var en riktig stjärna på att skriva. (Inklusive en sjukt störig elev, som utöver att hon/jag lämnade in skrivuppgifter på löpande band ca en månad före deadline och därmed satte lärarna i extra arbete, också var dödligt och ytterst explicit förälskad i svenskläraren…)

Nu är hon författare, den där ungen. Den där svårmodiga, efterhängsna, ständigt skrivande tonåringen.

Och på tal om förälskelse, då. Jag var så fruktansvärt kär i min svensklärare. Det var kittlande, spännande och alldeles vansinnigt skitjobbigt. 1. Hon var min lärare. 2. Hon var tjej. Långt ifrån okej. På 90-talet i Kalmar fanns inga homosexuella, det var ju bara jag. Och ändå var det 90-tal, inte 70-, 50- eller för den delen 30-tal.

I min roman ”Om allt vore annorlunda” förälskar sig två femtonåriga barnhemspojkar i varandra. Utan att avslöja för mycket så kan jag säga att deras kärlekshistoria är väldigt fin. Hoppfull och härlig – men med ett ständigt överhängande hot. För fram till 1944 var homosexualitet kriminellt i Sverige, och mycket bättre blev det sannerligen inte efter 1944 då man istället klassades som sjuk. Psykiskt sjuk.

Om något är sjukt, så är det den: Sjukdomsstämpeln på de finaste känslor en människa kan ha, uttrycka och uppleva.

Många tror och tycker att allt är så mycket bättre idag. Eller: Att det rentav är bra. Att det till och med har gått för långt? Giftermål och barnskaffande och Pridefestivaler i varenda liten håla runt om i landet – hallå, ska dom komma här och ta över eller?!?!? Eller ”favoriten” bland kommentarer som jag ibland möter när jag föreläser om normkritik: ”Är det inte på väg att bildas en ny norm nu, där det är homosexualiteten som blir det normala?”

Oh well. Förhoppningsvis är de som tänker så trots allt rätt få.

Men vad jag skulle komma till: Romanens andra huvudkaraktär är en fyrtioårig kvinna som lever idag, på 2000-talet. Hon är gift med en man och har två barn, villa och ett inrutat men välfungerande liv. Sommarsemestrar, rullande helgplaner, städade middagar med vänner som lever liknande liv. Den hon älskar är dock inte sin man, utan en tretton år yngre kvinna.

När jag skrev min roman funderade jag mycket över vilken orsak som skulle finnas till varför kvinnan – Anna, heter hon för övrigt – väljer att stanna med sin man. Om hon älskar Tove, varför i hela friden väljer hon att leva kvar med Mattias? Det är 2019 (tja, 2017 i romanen), vi lever i ett fritt land, hon är vit och medelklass och vad fasiken har hon att ens fundera över?

Tänkte jag. Tills jag slutade tänka så mycket, för egentligen hade jag ju svaret. Eller, svaren. För de är ganska många.

Nej, jag ska inte avslöja för mycket om bokens handling för jag vill faktiskt att ni läser den själva. Men en viktig grej som jag vill säga är att vi faktiskt inte är ”där” än. Lagarna för vem man tillåts vara, älska och skaffa barn med må ha ändrats, men normerna hänger kvar. Och med dem rädslorna. Omgivningens förväntningar, reaktioner, frågor, misstro, ogenerade nyfikenhet… ja, en massa saker.

Min bok handlar dock egentligen inte om ”homosexualitet” som tema. Absolut inte, skulle jag säga. Den handlar om kärlek och relationer. Om lögner och svek. Om mod. Rädslor. Att stå upp eller att backa. Annas största rädsla handlar förmodligen inte ens om att ”komma ut”, utan om en massa andra saker.

Men, min förhoppning är ändå – eller på grund av ovanstående – bidrar till en fortsatt framåtrörelse i folks medvetanden. Om inte annat för att vem som helst kan beröras, röras och kanske känna igen sig. En del lärdomar och insikter kommer på köpet, tror och hoppas jag, men framför allt vill jag nog få visa och gestalta att något som under så lång tid ansågs otuktigt, fult, perverst och sjukt faktiskt bara handlar om… känslor. Och någonstans där tror jag att förändringens kraft och möjligheten till samhällsutveckling är som störst: När det som anses, eller har ansetts, avvikande bara får vara, och får vara en del av något större (och något betydligt viktigare och mer intressant än ett kön?!).

Ingenting försvinner, och givetvis är det bra att minnas och påminnas om skit som har funnits och fått pågå – i våra egna liv och i samhället – för det är ofta skiten vi lär oss något av och som, för att använda en sliten klyscha, gör oss starkare. Men det får bannemej stanna vid det, vid lärdomarna och kunskapen om.

Ikväll spelar jag för övrigt inte några gamla barndomsdängor i sängen, och min son har dessutom redan somnat här intill. Istället tänker jag ligga här och försöka ta in det magiska i att ha skrivit en bok som andra läser. Länge trodde jag att min förmåga att skriva berättelser hade gått upp i rök och försvunnit, men tänk, den fanns faktiskt kvar. Den finns.

…och helst vill jag BARA få skriva.

2 Jan

Nytt år, nya möjligheter – så heter det va? Jag är inget direkt fan av nyårsafton och får mest en klump i magen när jag tänker på summeringar av det gångna året, för att inte tala om nyårslöften, mål och förväntningar. Smartaste draget i år, eller jaja okej då, förra året, var att sticka till en herrgård i Hälsingland och ”fira” nyår i total stillhet. Datorn hade jag med mig, och mängder av myskläder – och så bara skrev jag. Så pass mycket att min andra roman blev färdig. Ett ganska bra slut på 2018 ändå.

För just ja: Nu finns min debutroman att köpa. Är inte det helt surrealistiskt och ashäftigt?! Adlibris, Bokus, Ginza, Plusbok… och så i alla Akademibokhandelns butiker runt om i Sverige – bland annat. En gång har jag fått hålla i den hittills, då såg jag ut såhär:

Hyfsat nöjd va?

Och i och med det här GIGANTISKA, samt efter en minst sagt lyckad skrivhelg på annan ort, så vill jag bara få fortsätta skriva. Leva med ordflödet, liksom. Jag vill redigera mitt andra manus, som förhoppningsvis kommer kunna bli en bok även det, jag vill påbörja ett tredje projekt – och jag vill blogga mer. Om sådant jag bloggat om tidigare (nej, jag har inte slutat vara engagerad i hbtq-frågor och normkritik) och om författarblivandet.

Men för att återkomma till inledningen och det här med nyårslöften: Det går ju inte direkt att ”lova” mig själv ett liv som fylls av skrivande i större utsträckning än nu… Jag har mitt heltidsjobb och jag har en hyra att betala. Lyxproblem, kanske. För jag har ju ta mig tusan fått ge ut en bok. Men ändå. Gud vad jag önskar mig att få omforma livet, och inte bara för att det är roligt och härligt och underbart att skriva, utan också för att det på många sätt känns som en livsnödvändighet. Att vara lärare är på många sätt fantastiskt, men det är vansinnigt slitsamt. Många ger upp, för att de helt enkelt inte orkar. Utbrändhet och sjukskrivningar. Ökat elevantal, mängder av måsten och uppdrag utöver att undervisa. Press och krav från elever, vårdnadshavare och omvärld. Det är synd på ett så viktigt och roligt arbete.

Även detta skulle jag förresten också vilja skriva mer om.

Kan 2019 blir hoppets år, kanske? Jag vågar inte lova mer än så. Men att hoppas är väl ändå bättre än att inte göra det.

Läs gärna artiklarna om mig och min bok (och tids nog kommer även den som vill kunna köpa den personligen av mig, och kanske att jag drar igång en tävling där priset är just boken – vad tror ni om det?):

https://www.qx.se/noje/173615/bokdebut-som-ar-fylld-med-hbtq/
http://www.ostrasmaland.se/kalmar/sanna-debuterar-med-bok-om-karlek-forr-och-nu/

Hej svejs och på återseende, hörni!

Författarblivandet – it’s happening!

18 Sep

Så himla märkligt ändå: Igår kontaktade redaktören mig för att boka in ett telefonmöte om redigeringen av min roman, och idag fick jag mail från förlaget som meddelade den helt surrealistiska nyheten att de nu bestämt att boken ska ges ut redan i januari. I JANUARI!

…och så loggade jag in här för att skriva ett blogginlägg varpå ett inlägg skrivet i mars 2013 dök upp: ”Helst av allt vill jag skriva en roman” löd rubriken, och jag mindes inte alls att jag hade skrivit det. Men gissa vad jag skriver där? Jo, just om drömmen om att bli författare, men framför allt – vilket är det märkliga, häftiga – om att man aldrig kan ha en aning om vad som händer under fem år. ”Fem år från nu – vem vet hur livet ser ut då?” frågar jag mig själv i texten och… nu har det gått fem år. Och jag ska ge ut en roman!?!

Ärligt talat kan jag oftast inte ens förstå det, fortfarande. Jag har fått se en första skiss på omslaget, jag har skrivit en presentation av mig själv, en redaktör arbetar med manuset och vi ska göra upp en tidsplan nästa vecka… Men hallå?! Det är på något sätt för overkligt. Och så enormt stort. En smula läskigt också faktiskt, och kanske handlar det om det också: Att hjärnan är så fullproppad med jobb och därmed behöver ha kontroll hela tiden, så därför siktar den automatiskt in sig på det där lite otäcka med att något som JAG har skrivit – som inte handlar om min vardag, eller om åsikter, om samhällsfrågor – plötsligt ska finnas där ute till allmän beskådan. Och det ska värderas och recenseras, kanske sågas, kanske ifrågasättas. Jo, förhoppningsvis så finns det ju en och annan som kommer uppskatta historien och mitt berättande också. Men det är verkligen något helt annat än de tiotusentals ord jag publicerat via exempelvis den här bloggen. Min själ speglas för tusan i den där berättelsen.

Min fantastiska manusgrupp har redan börjat peppa inför releasefesten och alltså ja, jag ser verkligen fram emot den också. Och jag ser fram emot att hålla den färdiga boken i min hand. Titta på den, känna på den, bläddra i den. Samt förstås att fortsätta skriva på det projekt jag har igång just nu. Har jag skrivit en bok, så borde jag för sjutton kunna skriva en till – eller hur?

Är ni nyfikna på mer kring mitt ”författarblivande”, på processen kring arbetet med boken och så, så kan ni gärna läsa mitt tidigare inlägg om detta. Och ni får jättejättegärna börja följa mig på instagram! Mitt skrivkonto heter @sannaskriver och där lägger jag upp ett och annat om skrivande i allmänhet, och förstås om romanen. Kika in!

Gå och rösta! Det är en order!

6 Sep

Nej, jag har inte röstat än. Det går liksom emot hela min natur (eh, vad det nu innebär) att rösta före självaste valdagen. I år infaller den på mitt barns födelsedag, så kanske borde jag få det gjort i förtid, men nej, det kommer nog ändå få vänta till på söndag.

Att rösta när man har möjlighet är en sådan jäkla självklarhet för mig, ungefär lika självklart som att borsta tänderna före läggdags i brist på bättre jämförelser. Men så slog det mig precis att just det, det finns ju mängder av människor (kanske DU?) som väljer att avstå. Som rycker på axlarna och tänker äh, det rör inte mig. Eller, vad jobbigt, hålla på och välja och behöva ta sig till en vallokal, och klistra igen en massa kuvert. Eller, jag kan ändå inte påverka nånting i slutändan, jag har inte makten i mina händer.

Till DIG vill jag då bara säga en sak: Skärpning! Gå och rösta! Din röst räknas, precis som alla andras. Och vad skulle hända om alla gjorde som du? Då faller ju hela vitsen med en demokrati. Och jag tror att du liksom jag är rätt glad över att leva just i en demokrati. Så – iväg och rösta med dig.

Nästa sak då, som jag vet är ett hinder för många: Vad sjutton ska man rösta på? Större fråga, svårare fråga, men för dig som eventuellt inte har någon direkt koll på partierna och inte heller orkar läsa på – tja, rösta blankt då? Nej, jag tycker inte att det är det bästa alternativet, och så jobbigt är det inte att sätta sig in i de större frågorna. Men hellre en blankröst än ingen röst, alla gånger.

Ännu en grej: Behöver man hålla med det parti man röstar på i exakt alla avseenden? Nej, det behöver man verkligen inte. Och ”orkar” du inte läsa in dig ordentligt, så gå på dina grundläggande värderingar och din magkänsla. Vilket slags samhälle vill du leva i? Kan du svara på den frågan, så kan du också välja parti, det är jag övertygad om.

Men. Apropå att ”gå på magkänsla” och rösta sådär utan att ha riktig koll, så måste jag få prata en stund om Sverigedemokraterna. Här gör jag nämligen ett undantag. Nej, jag tänker inte skriva att alla som röstar på SD är idioter eller att jag med omedelbar verkan kommer plocka bort SD-väljare från min fb-lista eller någonting annat. Men jag skulle vilja att ni som redan har lagt, eller som kommer att lägga, er röst på SD kommer ihåg några viktiga saker:

För det första, att en röst på SD på riktigt är en röst emot mig och andra hbtq-personer. I och med att du stoppar deras valsedel i ditt kuvert så skriver du också under på att sådana som jag inte bör få bilda familj och skaffa barn. Tänk på det. Det är inte bara något de säger, utan det är något de aktivt tar ställning emot och de kommer – om de får mer inflytande – att arbeta för att inskränka mina och andra hbtq-personers tämligen nyvunna rättigheter. Så, var medveten om att du röstar emot mig och du röstar emot mina barns existens. Är du de facto emot min och mina barns existens, okej, det kan jag inte förändra på en kvart. Men blunda inte för vad de står för.

För det andra, kom ihåg att det inte är ”invandrarna” som vill inskränka aborträtten eller för den delen är orsaken till att det fortfarande finns en utbredd hbtq-fobi i samhället. Det är Sverigedemokraterna, dvs. svenska riksdagspolitiker som har dessa uppfattningar. Därmed kommer inte minskad invandring eller ökade utvisningar leda till att vi får behålla aborträtten som den ser ut eller förbättra samhällets syn på hbtq-personer – snarare tvärtom. För de svenska SD-politikerna kommer inte utvisa sig själva. Kanske tycker du att vi ska inskränka kvinnors aborträtt, trots vetskapen om att det leder till ökad psykisk ohälsa och fler osäkra aborter med risk för dödlig utgång, och kanske är du själv emot hbtq-personer. Okej, då är kanske SD rätt för dig. Men, sopa inte dessa saker under mattan eller tänk att de är obetydliga när du lägger din röst.

För det tredje, det är inte – och det är fakta – ”invandrarna” som är orsak till att kvinnor blir våldtagna i Sverige, eller för den delen orsak till att kvinnor tjänar mindre i lön än män i Sverige eller att kvinnor gör det mesta av det obetalda arbetet i hemmet. Kvinnor har blivit våldtagna, både i Sverige och i hela världen, i alla tider. Många våldtäktsmän har sina rötter i Sverige, många har sina rötter i andra länder. Ja, det finns (alltför) många invandrade män som våldtar (liksom det finns alltför många svenskfödda män som våldtar), men det är rent hittepå att våldtäkter skulle upphöra här om vi slutade ta emot flyktingar. Och det vet ni också. Det är inte heller så att vi plötsligt skulle få mer jämställda inkomster om vi stoppade invandringen eller att män skulle börja ta ett större ansvar för hus och hem, i synnerhet inte om SD får genomföra sina förslag. Men, som tidigare – om du anser att kvinnor ska tjäna mindre än män, att kvinnors plats är vid spisen och att det är vidrigare med utländska våldtäktsmän än med svenska, då kan jag förstås inte övertyga dig. Låt däremot bli att låtsas att problem med ojämställdhet och våld mot kvinnor har uppstått med invandringen, för det är helt enkelt inte sant.

Som sagt: Gå och rösta. Rösta på vad sjutton du vill, eller blankt. Men väljer du SD – minns vad det är du röstar på och stå för det. Kom inte och säg att du inte ”visste” eller att du ”trodde” något annat, för det behövs inte mycket efterforskning för att få hyfsad koll på just SD:s politik.

Själv är jag livrädd när jag tänker på valet och dess utfall. På riktigt livrädd. Jag är rädd för hur det blir för mig, för mina egna barn och för alla mina ungar i skolan – bland annat. Och ja, om du på allvar står bakom hela SD:s partiprogram – då är jag en smula rädd även för dig.

(Jag skrev denna text på förekommen anledning. Jag hoppas och vill av hela mitt hjärta tro att de allra flesta av er som läser röstar för ett öppet och jämlikt samhälle, där vi alla får ha en plats oavsett etnisk tillhörighet, könsidentitet, könsuttryck och sexuell läggning osv. Men tyvärr vet jag att det inte är så. Därför är detta, delvis, en uppmaning. Och en förhoppning om att någon tänker ett varv till.)