När den andra mamman blir den första mamman och den första mamman blir den andra mamman (samtidigt som vi såklart är MAMMOR båda två)

6 Maj

Jag kan inte fullt ut förstå det, jag inser det. Om åtta veckor är vår bebis beräknad att födas, och det kan mycket väl bli tidigare (även om risken/chansen är liten). Och även om själva grejen ”snart ligger det en bebis i vår dubbelsäng” känns fullständigt overklig så har vi så smått börjat inse att något är på gång, och både jag och min fru har även insett betydelsen av att det faktiskt är första gången samtidigt som det är andra gången. Första gången för henne att föda, första gången för mig att stå bredvid. Andra gången för oss båda att bli föräldrar. Hittills har det där ”andra gången” stått i förgrunden, och vi båda har varit rätt… coola? Eller, inte coola kanske, snarare insiktslösa. Men i takt med att hennes mage har vuxit och ju sämre hon har börjat må, desto tydligare blir det där:
Första gången fast andra. Andra gången fast första. 

Det är inte helt lätt.

På vissa sätt lurar vi oss själva, båda två, och tänker saker som ”andra förlossningen går snabbare”, ”förmodligen kommer bebisen lite tidigare den här gången” och får för oss att vi kan det här med att föda och att ha en nyföding hemma, för vi har ju gjort det en gång!

Men så kommer vi på att så är det inte alls, förstås. Vi har faktiskt ingen aning, eftersom rollerna den här gången är helt omvända. Vi vet inte hur hennes kropp kommer reagera på smärta, vi vet inte hur snabbt hennes livmoder kommer vilja öppna sig, det finns ingenting alls som talar för att det kommer gå snabbare än 10 timmar från start till mål den här gången. Och tänk om jag inte är lika bra på att stötta henne som hon var på att stötta mig? Dessutom har vi redan ett barn här hemma nu, vilket också är lätt att glömma bort. Vi båda ser liksom framför oss hur vattnet går klockan 00.00, hur jag (fast hon) sitter i duschen och lindrar värkar, hur hon (fast jag) värmer vetekuddarna, packar klart det sista och ringer taxin som hon (fast jag) sedan hjälper mig (fast henne) in i…

Men Adrian då?

Vissa farhågor och funderingar delar vi självklart med vilket födande par som helst, men visst är det en annan grej om samma person föder båda barnen. Rollerna är aningen mer givna; andra gången blir verkligen andra gången (även om den givetvis kan se helt annorlunda ut i jämförelse med första).

När jag var gravid stod jag ständigt i fokus. Jag var verkligen Gravid. Illamåendet färgade hela vintern 2011, oron över att jag tränade för hårt/att jag tränade för lite gjorde mig halvt galen, sedan var det ligamentspänningarna, halsbrännan, bebisens stångande huvud i bäckenet, oron över ehec-smittan efter att vi oturligt nog ätit böngroddar i Tyskland precis den vecka då sjukdomen härjade som värst, det eviga nattkissandet, den fantastiskt dåliga sömnen… Vi levde båda med min graviditet – vår graviditet! – och hela sommaren gick åt till att plöja igenom serier som ”En unge i minuten” och ”Barnmorskorna”. Jag lusläste gravidlitteratur, gick på gravidyoga och tillsammans gick vi på en dyr profylaxkurs i sällskap med en massa heterosar. Vi köpte barnvagn och barnkläder och packade förlossningsväskan i god tid.

När det var dags att föda var vi så redo som det går att vara.

Min fru har inte alls fått samma uppmärksamhet och utrymme. Dels (tror jag) för att hon blev gravid så himla fort att vi knappt hann tänka, dels för att vi nu har ett barn redan, dels för att jag passade på att gå in i väggen i vintras (typiskt mig att stjäla showen), dels för att hennes kropp och psyke de allra första veckorna tycktes ”hantera” graviditeten betydligt bättre än min (något som dock ändrades under vintern…). Tiden har flutit på, hon har främst på egen hand kämpat för att bli beviljad graviditetspenning och jag har brottats mot utmattningsdepression och med att fixa det nya jobbet. Det har blivit vår och… snart är det liksom dags.

Det känns inte rättvist. Det är inte riktigt rättvist. Men den sista tiden fram till förlossningen, den kan vi och måste vi förvalta väl, så att vi båda känner oss förberedda: Hon på att föda, jag på att stå bredvid. Med oss i bagaget har vi den omvälvande, häftiga och också ganska traumatiska upplevelsen när Adrian föddes, och det gäller att vi lyckas använda den på rätt sätt. Alternativt: Bara släppa det, åtminstone just då, för den här förlossningen har ju egentligen ingenting alls att göra med den förra.Vi är inte samma personer nu som då.

Det är rejält svindlande alltihop.

Något som jag verkligen har saknat mitt i allt detta, och som jag tror att min fru också hade haft nytta av, är litteratur som berör just det här med att föda varsin gång. Ja, över huvud taget vänta barn-litteratur och -texter som frångår heteronormen, som frångår uppfattningen att ”mamma” alltid är lika med ”födande”. Det finns liksom inga texter över huvud taget att känna igen sig i. Boken ”Gravid igen” som vi fick av vår MVC-barnmorska handlar just om att vara gravid igen, vilket det ju inte alls är fråga om i vårt fall. Och även om det egentligen inte är viktigt vem som föder – vi ska båda bli mammor! – så är det viktigt. Också.

I kommande nummer av nya föräldratidningen ”Nära Barn” skriver jag en krönika just om att bli mamma för andra gången, utan att vara gravid. Den texten skiljer sig ifrån den här en del, eftersom vänta barn och bli förälder förstås är något komplext. Det finns mycket att berätta om och reflektera kring, oavsett om du är gravid eller inte, om du lever ensam eller ihop med någon. I slutet av maj finns numret i butikerna, köp det vetja!

Annonser

14 svar to “När den andra mamman blir den första mamman och den första mamman blir den andra mamman (samtidigt som vi såklart är MAMMOR båda två)”

  1. presens maj 6, 2014 den 10:52 f m #

    Vänta lite här nu. Lovade inte jag er en bok eller två? Nu skäms jag! För visst ligger de kvar i min bil och väntar… Jag är jätteledsen!

    För övrigt är det klart att det är orättvist, det går inte att komma ifrån. När den första gången också är den andra, när man ska klara av sin första graviditet och sin första förlossning samtidigt som man har häcken full av ett större barn så går det inte att vara rättvis gentemot den vars första graviditet/förlossning resulterade i det första barnet. Men, och det vet du ju – livet är sällan rättvist. Det behöver ju inte nödvändigtvis vara ett mål heller.

    Känner du att du saknar att stå i centrum? Eller är det bara skönt att slippa den här gången, att få lyxen att bli förälder utan jobbet?

    • Det är skönt att slippa! Det skriver jag mest om i krönikan i Nära barn, det positiva med att vara den ”andra”. Däremot har jag dåligt samvete för att hon inte får lika mycket uppmärksamhet som jag fick, och tog.

      Åh böckerna! Det är lugnt! Jag tänkte på det i vintras, men sen försvann det även ur mitt huvud. Vill du fortfarande skicka, gör’t 🙂

  2. AnnaCarin maj 6, 2014 den 11:03 f m #

    Åh men grymt att få bli förälder utan att vara gravid! Alltså jag skulle gärna vilja ha flera barn men aldrig en till graviditet. Hua. Så otroligt spännande att läsa om det här, ger så många nya perspektiv jag inte tänkt på. Jag tror att jag är bättre på att föda än på att stå bredvid dock. Maktlösheten liksom. Stort lycka till!! =)

    • Ja det är verkligen fördelaktigt! Och som sagt, det skriver jag om i Nära barn. Det är definitivt tufft också dock, omöjligt att inte dra paralleller till min graviditet samtidigt som hon måste få ha sin ifred lite också…

    • presens maj 7, 2014 den 7:35 f m #

      Nu har jag aldrig fött barn, men jag kände mig definitivt inte maktlös när jag stod bredvid. Eller ”stod bredvid” gjorde jag kanske inte – vi var ett jävligt bra team helt enkelt.

      • Min fru var inte heller maktlös eller inaktiv, utan snarare högst aktiv och skitbra. Precis som ni var vi ett superbt team. Jag är orolig för att inte vara lika bra. Extra svårt att släppa min egen upplevelse av att föda, då i stunden. Det var ett rätt stort trauma också när Adrian kom ut knallblå och inte andades, det är vi båda rädda kommer färga.

  3. C. Winther (@Wintca) maj 7, 2014 den 10:16 f m #

    Intressant, verkligen! Vi har en son på 3 år och pratar om hur allting ska bli nästa gång, hur ska vi finna våra roller? Jag antar att det blir lika naturligt som det blev när V föddes men jag kan ändå känna oro och nästan lite panik inför nästa gång. Jag vet hur det känns att bli gravid, bära, föda och amma ett barn. Jag vet hur den självklara anknytningen fungerar, jag vet hur min kropp reagerade på min bebis signaler och vi har liksom ett magiskt band mellan oss vi två – han blev till i min kropp, jag gav honom liv. Men vad händer när jag står bredvid? Blir det lika lätt för mig att ta till mig det barnet nu när jag har varit med om att föda ett barn som landar vid mitt bröst? Det är jobbiga tankar som dessutom nästan gör mig lite skamfylld ibland, men samtidigt vill jag släppa fram dem och fundera över de saker som oroar mig.

    • Själva föräldraskapet är jag inte ett dugg orolig för. Jag känner nästan att det kommer bli LÄTTARE att ta till mig den här ungen eftersom jag slipper den kroppsliga bördan (det handlar min krönika i Nära barn om). Anknytning har ju liksom inget med genetik att göra. Det jag som sagt känner ”skuldkänslor” inför är att min frus graviditet blir så åsidosatt. Och oron inför förlossningen, vilken vi är så extremt oförberedda på…

      • C. Winther (@Wintca) maj 7, 2014 den 4:54 e m #

        Aha, intressant. Kul att vi har så olika synsätt, vi “regnbågsfamiljer” blir ju så ofta “ihopklumpade” som en massa som antas ha gemensamma perspektiv, tankar, känslor osv. 😉 Själva “bördan” med allt vad det innebär är något som jag menar har skapat ett alldeles unikt band mellan mig och min lilla. Jag ser absolut anknytning som något som har med genetik att göra iaf delvis – jag har burit honom, ammat honom och han har mina gener vilket vi lägger stor vikt vid. Vi ser det genetiska som något jätteviktigt, med det ej sagt att miljön eller min fru inte har en jättestor roll i hans utveckling och liv. För oss är det självklart att jag är mamma nr1 och att hon är mamma nr 2. 🙂 Lycka till med förlossning och allt annat ni har framför er! Spännande med en tvåa, oavsett om det är i en homo – eller heterorelation.

      • presenskonjunktiv maj 7, 2014 den 6:33 e m #

        Men oj. Ja, har man åsikten att den som föder är Mamman och den andra något annat, då förstår jag att det är läskigt att byta roll.

        Min fru (som alltså har fött vårt barn) har absolut ett unikt band med vårt barn, ett som inte går att jämföra med mitt band till barnet. Men grejen är den att det motsatta är precis lika sant. Mitt och barnets band är lika unikt och speciellt.

        Och anknytning har ingenting med gener att göra. Anknytning grundar sig i hur barnet och barnets signaler blir uppfattade och bemötta. Visst kan det vara så att vissa människor har lättare att svara på signaler från barn de har en genetisk relation med, men det är knappast något universellt.

        Av ren nyfikenhet, C Winther, och du måste förstås inte svara: Kallar ert barn er för mamma båda två? Är du rädd att ni inte ska bli en ”hel” familj, utan att det ska bli du och ditt barn och hon och hennes barn?

  4. Den andra mamman maj 7, 2014 den 8:09 e m #

    Ja, här blir jag lite perplex. Sanna, du skriver så öppet och fint om dina känslor kring detta att det kommer ett andra, men samtidigt första, barn till er familj. Du skriver om hur din och din frus respektive graviditeter får olika utrymme beroende på dels era personligheter och dels var i livet ni befinner er nu. Jag har svårt att föreställa mig känslan och kommer heller uppleva den eftersom jag själv ju aldrig kommer att föda ett barn. Däremot är jag mamma till ett barn som snart är tio månader gammal. Hen och jag har vårt band, ett band min fru aldrig kommer att förstå fullt ut eftersom det är unikt för oss.

    Jag vet inte, C. Winter, hur du och din fru resonerar, men med min och min frus erfarenheter av barnlöshet och allt vad det innebär känner vi inte att min fru har något slags första tjing på vårt barn. Tvärtom, faktiskt. Nu när det är jag som är föräldraledig är det med mig barnet delar sin vardag – knyter an, förstärker den anknytning som funnits där sedan första början, då hen låg i mina armar, timvis, medan läkarteamet sydde ihop min fru och hjälpte henne upp ur bedövningsångorna. Jag kan inte hjälpa att jag blir lite upprörd av din kommentar här, och ställer frågan: Tänk om din fru visar sig vara infertil? Är det kört för henne då? Hon kommer aldrig att få vara en ”riktig” mamma? Och för ert barn, hen kommer bara att ha en ”riktig” förälder, och en förälder som står i skuggan?

    Ja, det är intressant att vi tycker och känner så olika. Det är väl det regnbågsfärgerna står för.

  5. nylsa maj 7, 2014 den 9:21 e m #

    Åh, det här är verkligen ett av mina favoritämnen, vill hemskt gärna se många böcker skrivna. Jag och min fru har fött varsitt barn som vi båda är likvärdiga men så klart olika mammor till.
    Nu efteråt, när båda barnen finns och är verkliga, kan jag känna och säga att självklart är det olika relationer, olika känslor – till två helt olika individer, men lika älskade, lika efterlängtade, lika starka.
    Jag var den som födde andra barnet, och för min del så var det absolut inte orättvist att vara nr två i ordningen, snarare skönt, jag hade ett hum om vad det handlade om. Våra barn kom tätt så jag var mammaledig i stor sett hela min graviditet, för mig var det bra, jag har kompisar som tycker att det låter superjobbigt. Det är olika, igen!
    Förlossningarna blev så klart helt olika, BB-vistelserna också. Det är superstor skillnad att vara i bebisbubblan första gången jämfört med andra gången, när det finns ett syskon också, men ändå. Det stora och viktiga är ju att familjen växer, att det kommer ett nytt liv och ny kärlek till oss.
    Stort lycka till! Jag är rätt avis på att ni har det framför er, åh vad jag vill snusa bebis!

    • Precis, olika relationer blir det ju, men lika viktiga och unika. Som i vilken (jämställd) heterofamilj som helst (nä, jag har inget unikt band med min far, hrm, och jag tror tyvärr rätt många känner samma…).

      Den där bebisbubblan som folk pratar om fattar jag inte riktigt vad det är, tyckte det första halvåret med Adrian mest var hemskt, men jag hoppas att den här gången kunna njuta mer, dels för att det är andra gången, dels för att jag slipper det fysiska.

      Spännande att läsa dina tankar! Och visst behövs en bok, med alla sorters berättelser!

    • presens maj 8, 2014 den 7:00 f m #

      Åh, jag är också lite avis. Jag vill inte ha fler barn, men jag är avis på er som vill.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: