Om privilegiet att kunna bli gravid och föda ett barn

För något år sedan dök en statusuppdatering upp i mitt facebookflöde som har hängt med mig sedan dess. Jag minns inte ordagrant hur det var formulerat, men på ett ungefär: Alla ni som uppdaterar om hur fruktansvärt jobbigt det är att ha småbarn, om sömnlöshet och trots, tänk på att det bland era vänner kan finnas någon ofrivilligt barnlös som skulle offra sin ena arm för att ta del av det ni har. Era stackare!

Jag är en av dem som titt som tätt talar om för facebook att min unge vaknade 04.45 igen, och även om jag försöker göra det med en lagom humoristisk-ironisk-bitter ton så tänker jag alltid på den där lilla texten. Jag vet ju att vi är lyckligt lottade som fick den där ungen till slut, och även om jag naturligtvis tycker att man måste få spy ur sig ibland (för alltså ja, sömnbrist gör en galen) så är det på intet vis synd om mig och jag är definitivt inte utsatt på samma sätt som den som förgäves försökt få barn i flera år. Lite om det här med att det är bra att vända perspektiven och se vad man har skrev jag för övrigt om här.

Den där facebookstatusen och även min egen (och flera bekantas) krokiga väg till ett barn dök återigen upp i mitt huvud när jag läste Lady Dahmers inlägg om fri abort häromdagen. Jag vill, liksom i mitt förra inlägg på samma ämne, börja med att poängtera att jag är för fri abort och mot skuldbeläggning av enskilda personer som av den ena eller andra anledningen ser abort som det enda möjliga alternativet, så att ingen kommenterar utifrån en uppfattning om att så inte är fallet. Detta inlägg kommer dessutom inte alls handla om aborträtten, utan om förväntningar, normer och privilegier kopplade till graviditet, fertilitet och den biologiska kvinnokroppen, ja, tankar som dök upp i huvudet när jag läste Lady Dahmers inlägg samt diskussionen som följde i kommentarsfältet.

Det som fick mig att reagera på Lady Dahmers inlägg var inte det faktum att hon gjort tre aborter eller att hon valde att berätta om dessa, utan det var hennes sätt att formulera sig och den triumferande tonen när hon talade om aborterna, vilken jag förstår att hon använde för att på ett starkt och provocerande sätt göra ett statement: Ingen ska behöva känna skuld när hen väljer/tvingas att göra en abort, och framför allt ska ingen annan komma och tala om för personen att hen gjort fel; den utomstående har nämligen ingen aning om bakgrunden till detta beslut. Fine, håller med.

Jag blev dock aningen illa berörd av texten och av tonen hos några kommentatorer i den efterföljande diskussionen. Det blev tydligt att det enligt vissa finns åsikter som är rätt i den här frågan – ja, vissa tankar och funderingar som är korrekta, och den som la till ett ”men…” i sitt svar fick räkna med att få stämpeln som hycklare, fascist eller skuldbeläggare. Som jag belyste i mitt inlägg igår är det dock oundvikligt att relaterade frågor rörande graviditet, fertilitet, sortering av människor, sexualitet, kön, fosterdiagnostik osv. dyker upp i den här diskussionen, och det är också oundvikligt att personer med olika erfarenheter i bagaget har olika tankar om (oönskade) graviditeter och abort. I många fall handlade dock inte deltagarnas frågor och tyckanden i det här fallet om själva aborträtten, utan om de relaterade tankarna som väcktes av diskussionen. Så även mina tankar och min obehagsklump i magen utifrån perspektivet ofrivillig barnlöshet och svårigheter att bli gravid/få barn.

Jag kunde inte låta bli att se ett maktperspektiv i Lady Dahmers inlägg – vem som besitter ett privilegium och vem som faller utanför normen och därmed är mindre privilegierad och på många sätt ännu mer utsatt. Den heterosexuella fertila personen (och föräldern) på ena sidan, och den icke-heterosexuella och/eller infertila (och ofrivilligt barnlösa) personen på den andra. Därför valde jag att lämna en kommentar där jag helt enkelt belyste detta. Andra kommentatorer menade genast att ”vadå, i så fall kan man inte prata om något alls för det finns alltid någon som kan bli sårad!” (”vadå, i så fall kan man ju inte säga vitlök heller – det finns ju vita som kan bli sårade!” blir min spontana reaktion). Nej – så enkelt är det inte och det var inte heller alls det jag menade. Normen är att som biologisk kvinna hux flux kunna bli gravid, bära och föda ett barn. Om det är något som majoriteten av alla flickor växer upp med är det självklarheten i att de en dag ska bära ett barn i sin kropp. Som biologisk kvinna tar du, och din omvärld, helt enkelt för givet att du kan välja att bli gravid eller inte och att du kommer kunna bli gravid om du vill – och de allra flesta lyckas ju förr eller senare. För många blir det inte bara ett barn utan två eller tre, och flera av dessa (ofta heterosexuella) är så fertila att de bara behöver hålla om en spermiebärande person för att bli gravida – vilket förstås kan vara otroligt jobbigt, det kan jag tänka mig.

Men någonstans tänker jag att det inte får glömmas bort att fertilitet är ett privilegium. Inte alltid något kärt privilegium, precis som många män kan känna att det inte alls är särskilt lattjo att vara man alla gånger, men likväl ett privilegium. När jag ändå håller på kan jag dra en parallell till min egen amning och den enorma mjölkproduktion som jag led av. Just det: led av, för det var inte det minsta roligt att ha såna vansinniga mängder mjölk – dock ett privilegium jämfört med att inte alls kunna amma sitt barn om man vill. Och det är på något vis det jag vill komma åt: Privilegiet att kunna välja. Vill jag ha barn eller vill jag det inte? Vill jag amma mitt barn eller vill jag det inte?

(Mitt i allt detta kan någon invända att det ÄR ju inget privilegium att vara potentiell barnafödare i vårt land, i synnerhet inte ekonomiskt, och både barnafödande och amning är något som väldigt ofta prackas på kvinnor och skapar massa press – just för att det ses som en självklarhet! Men detta är andra frågor som rör jämställdhet och hur vi värderar det normativt och biologiskt kvinnliga, tänker jag. Om inte annat för att mitt inlägg blir så sablar långt annars.)

För att komma till någon form av slutpoäng. Jag menar på intet sätt att den som högst oplanerat och ofrivilligt blir gravid ska tacka och ta emot av hänsyn till personer som inte kan få barn – självklart inte. Jag tänker dock, utifrån min egen erfarenhet att en graviditet är något man måste kämpa för, att det finns olika sätt att tala om och förhålla sig till graviditet, barnafödande, fertilitet och därmed även abort och det att det finns flera perspektiv som är värda att se i detta komplexa och känsliga ämne – utan att för den skull vilja inskränka eller tumma på aborträtten.

Är abort något eftersträvansvärt, något man ska ta lättvindigt på? Nej, det tycker inte jag – för då utgår man i samma andetag ifrån att det här med att bli gravid inte är någon stor grej, att det är en enkel match att vid ett mer passande tillfälle sätta en ny unge till världen samt glömmer bort att en abort är ett medicinskt ingrepp som kan ge komplikationer. Att abort är nödvändigt när olyckan är framme, det är en helt annan sak. Det är åtminstone min åsikt, och jag förstår att den som är heterosexuell, fertil som bara den och redan har barn alternativt aktivt har valt bort barn kanske ser det på ett annat sätt, kanske tycker de att det där med oönskade graviditeter och abort inte är någon big deal alls – men tro mig: För den som måste genomgå en tidskrävande och psykiskt, fysiskt och ekonomiskt kostsam process för att bli gravid (och som kanske inte ens lyckas) är en graviditet definitivt precis just det: En big deal.

För övrigt postade även Ett tigerliv ett inlägg om samma ämne, och Knyttet skrev om detsamma igår. För den som vill läsa ännu mer.