Mens, kroppsångest och ”tjejproblem”

21 Maj

Idrottsdag på jobbet. Simning stod på schemat – och redan igår dök den första tjejen upp i arbetsrummet och viskade försiktigt till mig att hon inte kan vara med. Idag dök ytterligare ett par stycken upp, och självklart ifrågasattes deras ursäkter att inte vara med av idrottsläraren.

Jag har aldrig skrivit så värst mycket om mens innan, mer än att jag nämnt min fasansfulla pms någon gång, men nu känns det aktuellt och jag tycker också att frågan inrymmer rätt mycket. Det handlar inte bara om blodet och huruvida du kan använda tampong eller inte, om det är bra att röra på dig när du har mensvärk eller om du bör sitta still – det handlar om… synen på kvinnokroppen, om tabun och vad som angår vem, om vad som är kvinnligt och vad som inte är det.

Mens är något som biologiska tjejer har och således något som vi är experter på. En person som aldrig har haft mens kan inte veta hur det är för någon som har mens – och en person som har mens kan faktiskt inte heller veta hur det är för någon annan som har mens. För vi är olika. Gemensamt för de allra flesta är dock att trots att mens är något så vansinnigt naturligt så hyschar vi med det. Det är något som inte ska märkas, något som andra kan tycka luktar äckligt och ser äckligt ut (framför allt killar?). Men samtidigt skriker bindreklamen ut att det kan vara KUL att ha mens – bara du har rätt skydd!!! och jag tror att utomståendes (oftast: killars och mäns) uppfattningar om mens är en blandning av dessa två. Å ena sidan: Jag vill ingenting veta för det rör inte mig och å andra sidan: Du överdriver, så jäkla farligt är det inte. Hur ont kan det göra och hur mycket kan man blöda egentligen?

I tonåren kan mens inkräkta på ens vardag extra mycket, till exempel när det gäller skolidrotten. Här finns det två sätt att se på saken: antingen att tjejer gynnas av att ha mens, för de kan använda den som en ursäkt för att slippa simtestet, eller att tjejer missgynnas av att ha mens, för de kan inte delta i alla aktiviteter under idrotten, mensvärk kan påverka skolvardagen och eftersom det är ett sånt otroligt hyschande kring mensen så är det också lite skämmigt att ha det – för tänk om jag luktar eller läcker? Jag minns själv en träslöjdslektion i sjuan när jag reste mig från en pall och upptäckte en liten blodfläck på sitsen – fort som tusan drog jag hem för att byta byxor och bad till högre makter att ingen såg!

Överlag finns (tror jag, ni får gärna rätta mig) en skepsis mot tjejer som skyller på mens för att ”slippa” vara med och exempelvis simma. ”Det går visst att bada om du har mens”, kan en idrottslärare fnysa, men så enkelt är det förstås inte:

1. Alla kan inte ha tampong.
2. En tampong kan läcka (i synnerhet om du har riklig mens).
3. En läckande tampong skulle vara den största skammen för de flesta.

…och just det här med skammen dyker upp även hos de som använder mens som en falsk ursäkt för att undvika jobbiga idrottslektioner: Tjejer som skäms över sina kroppar, som inte är bekväma med att visa sig i badkläder inför hela klassen. Att elever inte duschar efter idrotten är bara det ett växande problem och att svassa runt i badkläder inför en hel klass som du kanske inte ens trivs i – det känns förstås inte bra alls.

Allting hör liksom ihop här. Diskussionerna om kvinnokroppar och rövar som jag skrev om tidigare idag, facebookreklamen om att få en ”bikinikropp” – och allt hyschande kring att ha mens. Tjejer ska vara (lagom) smala, (lagom) snygga och fräscha. Tjejer får inte prutta, tjejer får inte bajsa, tjejer ska lukta gott, tjejer ska vara behagliga och trevliga och glada och piffiga. Att ha mens är motsatsen till allt det där – för inte nog med att det kommer blod ur ditt underliv; du svettas förmodligen mer än vanligt, du blir svullen och vissa blir även lite dåliga i magen under mensdagarna, samt förstås att humöret kan påverkas åt alla möjliga håll. Att ha mens är kort sagt ett hån mot hela kvinnoidealet, för det går helt enkelt inte ihop. Som vuxen kvinna har du förhoppningsvis lärt dig att leva med det, men det har du definitivt inte som tonåring. Till råga på allt befinner du dig i en starkt heteronormativ miljö och är omringad av en massa killar som definitivt inte ska få veta något om detta.

Jag känner bara att kära nån, vi måste prata mer om det här med eleverna! Med alla! Dels prata om mens, vad det är och vad som händer i kroppen när man har det, och dels prata mer om dessa förbannade kroppsideal och hur de drabbar alla på olika sätt. Och för att binda (hehe) ihop säcken just vad gäller krocken mellan att ha mens och att behöva delta i någon skolaktivitet… alla lärare måste ha stenkoll. De måste känna till att mens faktiskt är något som kan hindra en från att delta i vissa aktiviteter, men om en lärare misstänker att vissa tjejer använder mens som ursäkt gång på gång så måste de ta tag i det och ställa sig frågan varför? Tjejen kan inte ensam lastas för det och det får inte ses som ett isolerat ”tjejproblem” när det helt uppenbart är något större än så.

Annonser

13 svar to “Mens, kroppsångest och ”tjejproblem””

  1. Calle maj 21, 2013 den 8:20 e m #

    Skolidrotten. Usch. Får fortfarande ångest bara av att tänka på det. Visa sig naken för människor en inte känner sig trygg med, duscha ihop med människor en inte känner sig trygg med, killar som hånar ens kropp och ens prestationer och som kliver in i omklädningsrummet utan att knacka, gympalärare som gynnar killarna och som kliver in i omklädningsrummet utan att knacka. Och då har jag inte ens börjat snacka mens…
    Barnen tränar Capoeira i en idrottshall som tillhör en högstadieskola och även om de inte duschar eller byter om där kommer ångesten tillbaka varje gång jag kliver in i omklädningsrummet för det ser fortfarande likadant ut som när jag gick i högstadiet. Ingenstans att ta vägen, ingen som helst möjlighet till att vara privat. Det står inte ens på dörrarna vilket omklädningsrum som är tjejernas eller vilket som är killarnas och naturligtvis går de inte att låsa inifrån.
    Varför ingen förändring? Varför?

    • Åh, du jag undrar samma sak… Det känns verkligen som att tiden står still när det kommer till idrott. Prestationen i fokus, och presterar du inte (eller: vågar du inte visa vad du kan) är det ditt fel. Ibland tänker jag att jag borde bli idrottslärare – enbart för att kunna förändra något. Jag avskydde idrott, och jag tror att ett problem är att de flesta idrottslärare älskade idrott som unga = ingen förståelse för att elever är olika. (Nu är jag hård, detta gäller inte alla, men en hel del… det tror jag faktiskt)

      • Calle maj 21, 2013 den 8:36 e m #

        Det har jag också tänkt – hur dumt det blir när de som älskade sitt ämne blir lärare i detsamma. Särskilt idrott. Noll förståelse och fortsatt upprätthållande av en dålig undervisningsform. Men lär de sig verkligen ingenting om hur en bemöter människor på (idrotts)lärarutbildningen?

      • Bemötandedelen är rätt minimal, tyvärr. Läroplanen, värdegrunden… men bara vi som redan är intresserade göttar ner oss i den. Tyvärr.

      • Calle maj 21, 2013 den 10:49 e m #

        Har märkt det. Tur ändå att det finns några lärare som tar barnen på allvar. Som du! 🙂

  2. schmenus maj 21, 2013 den 8:31 e m #

    SÅ viktigt inlägg och jag håller med dig. Det måste pratas mer om detta. Jag minns en händelse när jag gick i mellanstadiet fortfarande. Det var en tjej som fick mens i klassrummet under en lång lektion och hade av någon mirakulös räddning röda jeans på sig så det syntes inte på byxorna så värst men hon hade suttit på sin ena fot så hennes fot var helt blodig och hon skämdes så hon nästan grät. Efter det beslutade vår lärare (kvinna) att i klassrummet skulle det ALLTID finnas ett paket med bindor tillgängligt för alla tjejer. Jag ska nog också blogga loss lite om mens. Jag har ju bara skrivit om mens-sex ;D

    • Ja skriv mer om mens för tusan! Jag har inte tänkt så mycket på det i egenskap av språklärare, liksom, men det blev så tydligt nu när det var dags för idrottsdag och jag plötsligt var den enda kvinnan dessutom som de kunde vända sig till. Det borde vara lika lätt att vända sig till den manige idrottsläraren…

  3. Hundmorsan maj 21, 2013 den 8:46 e m #

    Ja, ett viktigt ämne som man borde prata mer om. Kommer ihåg min första mens. Gick i högstadiet och var i skolan och hade franskalektion. Gick på toa och upptäckte blod i trosorna och blev livrädd. Grät när jag kom hem och sa till min mamma att jag nog skulle dö. Då hade vi ändå fått lite information i skolan om sånt.

  4. Natalia maj 22, 2013 den 10:24 e m #

    Men, kära du. Tänk om du kunde vara lärare på varenda högstadieskola! Hade jag haft (i allafall en) lärare som hade ditt synsätt, ditt engagemang och din liberala syn på människor så hade i allafall min högstadietid varit betydligt lättare.. Jag önskar verkligen att man kan satsa mer på er lärare, för det jobb ni gör är så sjukt, jäkla viktigt! Om en endaste kille/tjej mår dåligt i tonåren och fångas Upp innan hen blir sjuk, deprimerad eller ätstörd så är det värt allt.
    Tack för att du jobbar, tack för att skriver.

    • Tack vad glad jag blir för din kommentar!! Hoppas att mina elever också känner att jag och mina braiga kollegor (för jag har många såna) bryr oss om dem. Jag citerade dig nyss i mitt inlägg, hoppas det var okej…

      • Natalia maj 23, 2013 den 6:48 e m #

        Så lite så, klart du får citera 🙂 Jag kan tänka mig att du har många kompetenta/engagerade kollegor, men när jag gick på mellanstadiet på 90-talet och högstadiet under tidigt 2000tal var de flesta lärarna av ”den gamla skolan” kvar. Jag hörde nog aldrig ord som genus, transperson, feminism, jämställdhet en enda gång. Det var flickor och pojkar. Flickorna skulle vara snälla och lugna och pojkarna fick gärna vara stökiga (”det hör ju till hehe”) Problemet uppstod ju dock när jag och mina tjejvänner råkade sticka ut genom att bete oss ”som stökiga grabbar” inte det att vi var elaka, men vi hördes, opponerade oss och i bland (ska erkännas) var vi rätt bråkiga också. Fast jag tror att bråkigheten nog var en reaktion på att vi inte passade in i rådande normer. Tankar som: Vem fan vill vara tyst och snäll?! blandades med Varför kan jag bara inte vara smal och lugn och passa in?! För många människor är nog högstadietiden en tuff tid. Det är mycket som händer i både kropp och själ och känner man dessutom uppe på det att man inte passar in så är det nog jäkligt sugit (ursäkta den övervintrade tonårssvenskan) Jag hoppas verkligen att det blir ett öppnare klimat. Även om man känner att man inte passar in i rådande norm bland skolkamraterna så ska skolan vara en plats där lärare och läroplan är tillåtande och öppen tycker jag. Långt inlägg men summa sumarum: jag önskar att mina barn aldrig ska känna att de är ”okvinnliga” tjejer eller ”omanliga” killar. Jag önskar att mina framtida tonårsbarn bara ska få VA.
        Återigen, tack för en bra blogg!

      • Jag önskar precis som du, det ska inte spela någon roll. Och den upplevelse av skolan som du beskriver, alltså visst är det fortfarande så överlag, det är jag tyvärr rätt övertygad om. Jag jobbar i Stockholm liksom, och här är det nog generellt sett bättre än på andra ställen i landet – men ändå inte perfekt. Att alla ÄR flickor eller pojkar och att pojkar ÄR på ett visst sätt och tvärtom, det är självklart för de flesta. När jag har tagit upp transfrågan kopplat till ex. omklädningssituationen har även personer ur ledningen tittat konstigt på mig – ”där går gränsen”, liksom. Men det är bara att tjata vidare…

Trackbacks/Pingbacks

  1. Den ångestladdade skolidrotten | mina Sanna ord - maj 23, 2013

    […] inlägg om mens i relation till skolidrotten och även några tweets på ämnet skolidrott väckte reaktioner som jag känner att jag måste […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: