Vem våldtar en jämlike?

Det handlar mycket om våldtäkter i media igen och jag är säker på att åtminstone 90% av alla ni som läser den här bloggen har skummat igenom eller läst minst en nyhetsartikel och kanske även något enstaka flitigt delat blogginlägg om den friande domen efter gruppvåldtäkten i Tensta. Tidigare i år handlade det om Umeå och en flicka som blev våldtagen med hjälp av en flaska, och under vår semester i somras satt jag och försökte formulera mig utifrån en artikel om en överfallsvåldtäkt som ägt rum i området där min mamma bor. Jag skrev och skrev, vände och vred på formuleringarna och det som malde i huvudet medan jag skrev var dels våldtäkt måste bli en mansfråga och dels ingen våldtar en jämlike.

Men jag postade aldrig det där inlägget. Det kändes obekvämt och olustigt att skriva kritiskt om mansrollen utifrån ett så brännhett ämne som våldtäkt, jag orkade inte med eventuella mothugg, kritik, påhopp om att jag var mansfientlig eller vad fan vet jag.

Så igår delades det här inlägget från Huffington post av ett dussin vänner och bekanta i mitt facebookflöde, och nu på morgonen läste jag först detta inlägg hos Stökboet och sedan det här av Brunheten och nu känner jag: Vad är jag rädd för? Jag har ju rätt! Våldtäktsfrågan är ingen kvinnofråga, det handlar inte om att kvinnor måste förändra sitt utseende eller sitt beteende: Det handlar om jämlikhet och det handlar om mansrollen. För i ett jämlikt och jämställt samhälle skulle ingen, eller åtminstone betydligt färre, bli våldtagna och i ett samhälle där den normativa och destruktiva sidan av mansrollen aktivt ifrågasätts skulle pojkar inte växa upp till att bli våldtäktsmän. Eller hur?

I den här frågan känns det onekligen bättre att inte vara först på bollen, så nu publicerar jag helt enkelt det där inlägget jag skrev under vår ölandstripp i slutet av juli.

Jag läste i den kalmaritiska lokaltidningen Barometern igår om en ung kvinna som blivit våldtagen under en löprunda i söndags kväll och som är så illa däran att polisen inte kunnat höra henne än. Min mamma sa apropå detta att hon senast dagen innan för första gången på länge bestämt sig för att promenera vårt närliggande elljusspår ensam, trots att hon egentligen tycker att det känns kusligt, och min fru undvek samma elljusspår när hon joggade bara häromdagen – men hade även känt en viss olust då hon joggat längs min gamla skolväg; en rätt ödslig cykelväg med skogspartier på båda sidor. Vi pratade om det sjuka i att man som kvinna ständigt aktar sig, och om det sjuka i beteendet att vilja våldta och att faktiskt genomföra en våldtäkt. Vi diskuterade även huruvida våldtäktsmän kan anses friska, eller om en person som planerar och genomför en överfallsvåldtäkt på det där sättet helt enkelt enbart måste anses sjuk på det ena eller andra sättet. Och sedan frågan: Om detta beteende förklaras med att det är ”sjukt” – hur ska det då kunna botas (och förebyggas)? Och hur kommer det sig att det är män som drabbas av den där ”sjukdomen” (en fråga som i min värld gör det tydligt att våldtäkter inte handlar om biologi utan är en del i vår ojämställda och ojämlika samhällsstruktur)? Därefter landade samtalet i att behandla (främst kvinnlig) utseendefixering och behovet att behaga, och om pojkföräldrars generella ovilja att inse att deras barn är potentiella våldtäktsmän.

Jag kan inte sluta tänka på den där diskussionen, jag kan inte sluta tänka på artikeln om våldtäkten, jag kan inte sluta tänka på ”små flickor i BH”-debatten och alla andra åtgärder som görs i förebyggande syfte för att kvinnor ska undvika att bli våldtagna. Jag kan inte heller sluta tänka på hur folk utan att blinka kan köpa att ”alla kvinnor är potentiella våldtäktsoffer”, medan påståendet ”alla män är potentiella våldtäktsmän” får många att se rött för då förolämpar vi ju alla män som inte våldtar!!!

Flickor, tjejer, kvinnor får lära sig att deras klädsel och deras utseende kan vara en trigger för en våldtäktsman och en anledning till att okända män visslar på dem eller utan att fråga tar dem på rumpan; något som tjejer därmed ständigt bör ha i åtanke – i synnerhet om de planerar att vara ute sent på kvällen, rör sig i en ödslig miljö eller befinner sig i ett sammanhang tillsammans med främmande och eventuellt berusade män. Undvik utmanande kläder, undvik att dricka för mycket alkohol, undvik att gå ensam i mörkret eller på ödsliga platser och se upp med hur du för dig när du samtalar med män på krogen, så att de inte råkar tro att du vill ligga med dem fast du inte alls vill det – de absolut viktigaste reglerna för en kvinnoperson! Och som en motvikt till dessa regler finns det motsatta förhållningssättet: Tjejer ska inte anpassa sig! Tjejer ska få klä sig precis hur de vill och ingen ska fan våldta dem för det! Och inte sjutton ska vi behöva undvika vissa platser under vissa tider på dygnet, det är ju helt sjukt! Vi tar natten tillbaka!

…och oavsett vilken sida man väljer så handlar allt detta om flickorna, tjejerna, kvinnorna. Allt blir vårt ansvar och pojkarna, killarna, männen bara är. För vilka åtgärder sätts in för att killar inte ska våldta eller ta sig friheten att röra en kvinnas kropp mot hennes vilja? Alltså, vilka förebyggande och framför allt främjande åtgärder? Inga alls, vad jag vet. Och vuxna cis-män tror själva att de drar sitt strå till stacken enbart genom att inte våldta. Utifrån detta undrar jag: När ska frågan om våldtäkter, sexuella övergrepp och trakasserier bli en mansfråga? Det är otroligt sällan jag hör cis-män diskutera det här, förutom när de försvarar sig själva och alla män som inte våldtar eller möjligtvis när de ondgör sig över låga straff mot våldtäktsmän. Varför anses de förebyggande åtgärderna vara en sak mellan kvinnan och våldtäktsmannen (som verkar poppa upp som en sjuk och otäck gubben i lådan och därmed inte alls anses ha socialiserats in i en roll som potentiell våldtäktsman)?

Allt detta gör mig matt och min semesterhjärna och jag, just nu sittande i en cab susande genom ett öländskt landskap, vet inte riktigt hur denna tankegång ska avslutas. Hur som helst blir det bara så himla tydligt att alla de åtgärder som sätts in för att tjejer ska undvika våldtäkt är så… meningslösa (alternativt förnedrande – exempelvis den att vi ska anpassa vår klädsel). För till syvende och sist lever vi med det ständiga hotet att det främst är vi – kvinnorna (såväl cis som trans, för att förtydliga) – som riskerar att drabbas om vi trots allt ger oss ut i löparspåret, med tighta träningskläder och i skymningsljus, och den där våldtäktsmannen lurar runt knuten. Är det värt det? Är det inte lättare då att alltid ge sig ut på sena promenader tillsammans med någon, och att undvika vissa passager för säkerhets skull? Jo, såklart det är. Även om det känns helt vansinnigt att det ska vara så.

Dock vet vi ju att våldtäkter inte bara, nej inte ens i första hand, sker ute i skogen av en främmande (psykiskt sjuk?) man – och nu förflyttar jag mig till nutid igen, eftersom sommarens inlägg aldrig blev färdigskrivet. När vi ser fall som våldtäkterna i Umeå eller i Tensta kan vi inte skylla på att gärningsmännen är galna psykopater utom räddning, utan här handlar det om det vi kallar för ”helt vanliga killar”. Detta faktum får mängder av försvarsmekanismer att gå igång hos många av oss: Flickan måste ha varit otydlig! Hon var nog väldigt utmanande klädd och bjöd in till sex! Killarna fattade nog inte vad de höll på med, de bara följde strömmen! ( = det vill säga en av dem måste ha varit den ledande – psykiskt sjuk? – och därmed lurat de övriga att begå en sådan vidrig handling)

Oavsett vilka förklaringsmodeller vi använder så kvarstår problemet: Våldtäkter sker, och det är främst män och killar som våldtar kvinnor och tjejer. Och detta måste upphöra, inte genom att kvinnor förändrar sitt beteende och klädsel, utan genom att män slutar våldta. Och för att män ska sluta våldta behöver vi arbeta för ett jämställt och jämlikt samhälle där personer av olika kön har samma värde, befinner sig på samma trappsteg i makthierarkin – för väldigt väldigt få skulle få för sig att våldta någon som hen, fullt ut och innerst inne, ser som sin jämlike. Eller hur? Det handlar liksom inte om kuken, det handlar om strukturen och det är jäkligt viktigt att se och ta fasta på det, annars kommer vi ingen vart.

Så, hur gör vi då? Naturligtvis måste vi som har söner och alla vi som möter pojkar och killar i vår vardag vara medvetna om hur strukturen ser ut och att den här strukturen riskerar leda till att vissa av de pojkar vi möter – inklusive våra söner – kommer att våldföra sig på en kvinna en vacker dag. Utöver denna medvetenhet måste vi förstås även fundera på hur vi bäst bryter strukturen och faktiskt främjar jämlikhet och jämställdhet istället för att återigen reproducera exakt de normer och de könsroller vi vill motverka. Som vissa av er vet, ni som har hängt med mig ett tag, så ser jag flera problem i främjande åtgärder som handlar om att t.ex. dela upp ungdomar i tjej- och killgrupper eller prata med tjejer och killar på helt olika sätt och om helt olika saker. Dels för att vissa personer riskerar må dåligt och uteslutas (i synnerhet transpersoner), och dels för att dessa åtgärder än en gång befäster att könen ska hållas isär, att män och kvinnor är olika, att vi har olika behov osv. Detta skrev jag en hel del om här och utöver det… avslutar jag nog det här inlägget nu, rakt upp och ner bara. Ni får tänka vidare själva.

Ytterligare läsning på temat våldtäkt:
Bloggutmaning Våldtäkt – alla bidrag
Hur man råder bot på våldtäkter
Det är så himla lätt att bli oskyldigt dömd blöööh blöööh
Det skulle vara skönt att kunna ta av sig de där genusglasögonen ibland (ett exempel på hur strukturen visar sig i kulturen, genom att påtvingat sex framställs som underhållning)