Alltså jag skulle ju va grymt imponerad om en elev kom ut som homosexuell i högstadiet! För det ska till en oerhört stark ungdom för att göra det så pass tidigt. Jag tror att det är väldigt få som kommer ut som högstadieelever i en högstadiemiljö. Vilket inte är så jäkla konstigt, för själva puberteten är en period när människan söker efter sig själv.
Citatet kommer ifrån en av de yrkesverksamma lärare som jag intervjuade under mitt examensarbete på lärarutbildningen. Jag tycker att uttalandet är otroligt talande och väldigt skavande, för det skriker HETERONORMEN om det, eller hur? Och ändå är det väldigt många som resonerar precis såhär; den här informanten är inget unikt fall. Homosexuell, det blir du först när du är lite äldre. Vilket implicerar att alla är heterosexuella från början, i grunden… eller?
De flesta inte är helt färdiga med sin identitet som 13-14-åringar (eller ens som 30-40-åringar – vi är faktiskt föränderliga), men i citatet ovan och i de resonemang som generellt förs om sexuell läggning handlar det inte om identitetssökande och sexualitet generellt, utan det handlar om att allt som inte är heterosexualitet är annorlunda, avvikande och något som ”tillkommer” lite senare (för vissa väldigt långt senare – ofta på grund av heteronormen). Dessutom är homosexualitet inget som man helst inte bör komma ut med i ”en högstadiemiljö”. Det intressanta och det rent ut sagt förjävliga i det sistnämnda är att detta faktum av många inte ens ifrågasätts eller problematiseras, utan att det ses som helt och fullt naturligt att skolan är och ska vara en heterosexuell arena. Stackars dig eller rentav skyll dig själv om du är homo, liksom.
När jag ”kommer ut” som lesbisk inför mina elever blir det alltid knäpptyst eller så går ett sus genom klassen. Jag minns särskilt ett tillfälle med sexorna i höstas, när några plötsligt började föra en informell men ändå rätt högljudd diskussion om Justin Biebers röst, som enligt dem var väldigt ”gay”. Nu har jag glömt exakt hur diskussionen fördes, men jag frågade i alla fall vad de menade med det, vad är en gay röst och så vidare, och det slutade med att någon för att vara rolig vände sig till resten av klassen och sa något i stil med: ”Är någon här inne gay eller?” Skratt och fniss och jag svarade: ”Ja, jag är det.”
Ett sus och därefter total tystnad.
Eleven bad om ursäkt, jag sa att det var helt lugnt, och så ägnades resten av lektionen till diverse nyfikna frågor om min ”lesbiskhet”. De hade förstås inte menat något illa när de fnissade åt hur ”gay” Justin Biebers röst var, utan det som främst präglade hela konversationen var att den handlade ”om någon annan”. För eleverna där inne fanns det inte på kartan att det kunde finnas några riktiga homo- eller bisexuella personer i klassrummet, eller ens på skolan. Homo- och bisexualitet är något som bara finns på tv, kändisar som kommer ut eller möjligen någons (äldre) släkting som lever i en samkönad relation. Att en lärare eller, ännu mer otroligt, en elev på skolan skulle komma ut som bög eller lesbisk… Det skulle aldrig hända.
Förrän det händer.
Det är det som är den knasiga konsekvensen av normer som skapar avvikare. Alla förväntas vara på ett visst sätt, och det ligger alltid på avvikaren att belysa att hen också finns. Först därefter blir ”avvikelsen” en fråga att diskutera och tolerera. För ja, tolerans finns det överlag gott om i skolan nu för tiden, åtminstone en vilja till tolerans. Problemet är just att det som inte ”finns” inte behöver ”tolereras” – och den homosexuella eleven är just en person som inte finns.
(För säkerhets skull kan jag ju bara tillägga att ”tolerans” inte är något jag förespråkar, eftersom det är raka motsatsen till normkritik och markerar en maktobalans mellan individer.)
Jag upplever ändå att det går framåt, fast med myrsteg. När jag var 13 visste ingen knappt vad homosexualitet var, åtminstone inte i småstaden, och bög användes inte ens som skällsord. Inte för att det är något att eftersträva, men ni kanske förstår poängen. I och med att lagarna förändras, att diskussioner förs inom politiken och att fler och fler kommer ut så blir ”homosexuell” (och även ”bisexuell”) en möjlig position att inta. Problemet är dock, och det är därför utvecklingen går så långsamt, att det ofta blir en ond cirkel av alltihop; för precis som min informant uttryckte det och precis som min lilla anekdot ovan visar, så är högstadiemiljön (skolan) inte en miljö som främjar öppenhet vad gäller homo- eller bisexuell läggning. Du måste vara stark i dig själv, du måste vara en aktiv och medveten normbrytare och du måste orka med att bli ”homoeleven”. Skolan säger förstås att den jobbar med alla elevers lika värde, att ingen ska mobbas på något sätt eller utifrån någon diskrimineringsgrund – men när få homo- och bisexuella syns (finns), då finns ingen anledning att aktivt arbeta med dessa frågor, heterocirkeln är sluten och kontentan blir: Homosexuell blir man först senare i livet!
Hänger ni med?
För att skynda på utvecklingen och bespara en massa ungdomar känslan av utanförskap och annorlundaskap, ångesten och rädslan för att bli trakasserad behövs ett normkritiskt tänkande och arbetssätt. Det finns personer som inte är hetero i klassrummet och i personalrummet, sluta osynliggöra dem. Och framför allt: Sluta synliggöra hetetosexualiteten i alla de mest onödiga sammanhang. Se dig omkring lite noggrannare så kanske du inser hur otroligt duktig heterosexualiteten är på att marknadsföra sig själv – helt i onödan eftersom den förmodligen alltid kommer vara den vanligaste sexuella läggningen. (Här är ett exempel på onödig heterosexualisering.)
Men, för att avrunda dagens uppsats och samtidigt fullfölja min tes ovan om att det faktiskt blir bättre, bjuder jag på ännu en situation med eleverna:
En elev ropade över hela klassrummet till en annan elev, som vi kan kalla Alex.
”Skulle du mobba X om hen var gay?”
”Ja såklart, oj vad jag skulle mobba!” svarade Alex med ett stort leende.
Jag förstod att konversationen var på skämt, men kunde inte riktigt låta det passera, så jag frågade vad som var meningen med både frågan och svaret. Då tittade Alex på mig med den mest uppriktiga blick jag sett:
”Sanna. Mobbar jag dig eller? Nej precis. Varför skulle jag mobba X??”
Precis. Varför skulle hen göra det?
Sanna Mac Donald 
Ja herregud att komma ut som något annat än heterosexuell i högstadiet är nog knappt möjligt. Även om det ibland pratas om homosexualitet pratas det aldrig om varken homosex eller homokärlek, vilket bara understryker hur avvikande den homosexuella är. Det är lustigt, för heterosex och heterokärlek pratas det om så gott som hela tiden, men aldrig heterosexualitet som fenomen. Jag förstår inte hur skolan kan tro att ett sånt tankesätt på något sätt skulle få ickeheterosexuella ska känna sig synliggjorda och kunna jämställa alla olika sexualiteter. När det aldrig pratas om oss som något normalt liksom.
Bra formulerat, för visst är det precis så. Men, jag skulle nog även tillägga att även homosexualitet är något som mycket sällan tas upp, alltså inte ens i ”toleranssyfte”, just eftersom det ”inte finns” några homosexuella på högstadiet. Och definitivt inga homosexuella lärare.
Vi pratade en del om homosexualitet på sexualkunskapen i högstadiet. Det var fritt för frågor, och killarna ville förstås veta ”hur man blir bög”. Tog upp typ hela lektionen för läraren att förklara att man antagligen inte ”blir” bög utan är det, helt enkelt.
Jag kom ut som bisexuell inför familj och vänner under högstadiet. Men jag var inte öppen inför alla på skolan. Min klasskamrat däremot sa emot några tjejer som sa något homofobiskt, och kom i den vevan ut som bi inför dem. Hon blev retad ett tag, yngre elever som skulle tissla och tassla om henne… Men det tog slut när vi pratade med lärarna om det. Generellt var jag ändå nöjd med mitt högstadium. Det finns värre, åtminstone. Men nog blev lärarna lite förvirrade när jag i förtroende skulle berätta att en del bråk i klassen uppstod pga ett triangeldrama… där alla tre inblandade var tjejer. Jag gick i högstadiet 2003-2006
Ju fler som faktiskt kommer ut, desto ”normalare” och därmed mindre uppseendeväckande blir det ju…
Det är intressant ändå att det gärna pratas om homosexualitet och inte om heterosexualitet. Hur blir man hetero? Hur vet man att man är hetero? Hur är man som hetero? De frågorna önskar jag också ställdes någon gång.
Som du själv säger, låter som att du hade ett helt okej högstadium! Jag gick ut nian -01.
Ännu en fin berättelse. Jag önskar att öppenheten blir större och tisslet och tasslet mindre så att alla vågar stå för vem de är, oavsett i vilken ålder han eller hon är. Jag minns den där känslan från min högstadietid, det du beskriver som att homo- eller bi-personer inte existerar i verkligheten på något vis. Sen läste jag någonstans att var elfte person var homo eller bi och då minns jag att jag satt och räknade till elva många gånger i olika klassrum och sammanhang. Jag känner en jättefin kille som kom ut som stolt bisexuell redan i åttan. Nu går han andra året på gymnasiet och har pojkvän. Tidigare har han haft två långa och seriösa förhållanden, ett med en tjej och ett med en kille. Tack för att du tar upp så många viktiga frågor! Kram!
Det hoppas jag också! Tack själv för att du kommenterar och delar med dig 🙂
Jag går på Södra Latins Gymnasium, där de flesta är feminister och iallafall någorlunda normkritiska, och det är accepterat att vara hbtq. Av denna anledning vågar många komma ut, och det är väldigt många som inte är straight. Dock är det vissa straighta cis-personer som då och då ska komma med påståenden i stil med ”alla BLIR bisexuella när de börjar på Södra Latin” eller ”ja många här låssas vara lite sådär hobbybi för att det är coolt”. Behöver jag berätta att detta irriterar skiten ur mig? Skriker så mycket HETERONORM om dessa åsikter!
Jag ser ganska normativt straight ut (hurfan man nu gör det?) och blir därför extremt ofta bemött med chock och skeptesism när jag berättar att jag är bisexuell, eftersom jag ”ser straight” ut. Jag blir så jävla provocerad av att folk antar att jag/någon skulle ”låssas” vara bisexuell för att uppnå någon form av status… enligt detta resonemang borde en väll misstänka att alla straighta låssas vara straighta för att uppnå status? Straight är ju normen och därmed så mycket status man kan få i dagens samhälle (förutom status – även acceptans och rättigheter, samt privilegier i form av att slippa bli ifrågasatt hela jävla tiden).
Ja, men gud ja – det känns väl jättekorkat utifrån samhällsnormen sett att vilja uppnå status genom att ”kliva ner” ett steg i hierarkin? Förstår att du irriterar dig! Typiskt också att det är bisexualiteten som ifrågasätts, sker ju även inom hbtq-communityt av och till… trist.
Men – vad härligt att gå i ett gymnasium som Södra Latin ändå! Tyvärr är det ju långt ifrån alla ”förunnat” att kunna vara öppen med en icke-heterosexuell läggning eller att vara något annat än cis på sin gymnasieskola, för att inte tala om högstadiet… Galet är det, men fint att höra om goda exempel!