Puh, efter två inlägg av tyngre karaktär behöver jag något lättsamt…
Det är sommar, det är semester, det är (hyfsat ofta) sol och jag känner att jag skulle vilja dra igång en trevlig följetong här på bloggen. Efter en snabb titt i min dvd-hylla (japp, jag skrev dvd – köper även cd-skivor fortfarande) och efter ett och annat läst blogginlägg om heteronormativa och ej bechdeltest-godkända filmer tänker jag att hmm, här kanske jag kan bidra med lite kultur, nöje och samtidigt vidga en och annan norm? På samma sätt som filmer med till övervägande del kvinnor i rollerna, som ”Bridesmaids” och ”Sex & the City”, anses angå enbart kvinnor så anses filmer om lesbiska kvinnor angå just lesbiska kvinnor – men det ska vi väl råda bot på? Själv har jag (mer eller mindre frivilligt) konsumerat mängder av så kallad heterofilm i mina dar, dags för heterosar (samt förstås en och annan oinvigd hbtq-person) att konsumera lite mer homofilm!
En film varje fredag, och till varje film hör förstås en historia av mer eller mindre intressant karaktär. Och den som tycker att detta känns som en utomordentligt dålig idé får hojta till alternativt undvika dessa inlägg.
Så – nu kör vi. Först ut, en av de första (eller var det faktiskt den allra första?) lesbiska filmerna jag kom över. Och då snackar vi lesbiskt fullt ut, inte någon stackars lesbisk biroll som max fick pussa en eventuell flickvän flyktigt på kinden en gång under hela filmen. Jag talar naturligtvis om:
If these walls could talk 2. Vanessa Redgrave, Chloe Sevigny, Michelle Williams, Ellen DeGeneres, Sharon Stone… ett och samma hus, tre årtionden och tre kärlekshistorier som förstås speglar just det årtiondet – 60-talet, 70-talet, 00-talet. Tabun, hemlighållanden, feminist vs lesbisk, femme vs butch, öppenhet, barnskaffande… Det är sorgligt, det är romantiskt och det är roligt – även om det förstås finns små skavanker som skulle kunna störa den lättretlige. Men strunt samma: En film som (nästan) varje lesbian har sett och som alla andra också borde se.
Jag hade en förkärlek till hyrfilm när jag gick i högstadiet och i gymnasiet. Ofta cyklade jag sex kilometer till Berga Centrum där man kunde hyra sex vhs-filmer för 66 kronor i 6 dagar och så hade jag filmmarathon hemma i mitt rum. När ”If these walls could talk 2” plötsligt dök upp framför mina ögon en vacker dag trodde jag knappt att det var sant. Den där framsidan – jag rodnade ju nästan. Och faktiskt så vågade jag inte hyra den då, att gå fram till uthyrningsdisken med just den filmen kändes på tok för otäckt. Jag var inne i butiken flera gånger innan jag äntligen vågade ta steget och hyra den.
Jag och en av mina närmaste vänner såg till sist filmen tillsammans hemma hos mig och vi var båda överförtjusta. Efter att vi hade sett hela tyckte min vän att vi skulle se den igen – och det gjorde vi. Naturligtvis tittade jag även på den en tredje gång efter att hon gått hem och ytterligare en gång morgonen därpå innan den skulle lämnas tillbaka. Kyss- och sexscenerna såg jag… tja, ännu ett ”par” gånger. Mamma fick förstås inte veta något.
Vad visar då denna lilla historia? För det första förstås hur vansinnigt svältfödd på något annat än gammal hederlig heterokärlek jag var, och detta som följd av en enormt stark heteronorm, vilken å ena sidan tillförde en extra krydda i tillvaron (det var definitivt inte lika spännande och kittlande förbjudet för en heteroperson att hyra ”Grease 2”), men som å andra sidan bidrog till skam, smussel och känslan av utanförskap. Nu i efterhand står dock den där filmen främst för ett mycket kärt minne – det var liksom tider det.
…men! Nu undrar ni alla vad sjutton If these walls could talk ETT handlar om. Jo, det ska jag tala om: Den handlar om abort och är vansinnigt svår att få tag i. Jag kom över den i en videobutik i Barcelona och tvingade min kompis att hyra den, men fy – det ångrar jag nästan. Ett hus och tre årtionden även där, och så tre kvinnor i behov av abort. Filmen är om jag har förstått saken rätt en kritik av de starka abortlagarna i USA och den är minst sagt blodigt brutal. Jag blir fortfarande enormt illa berörd och ryser vid bara tanken på den misslyckade hemmaaborten i scenen från 50-talet, där Demi Moore spelar huvudrollen, och skottlossningen vid Anne Heches rollfigurs abort, som utspelas under 90-talet. Fasansfullt, men ack så viktigt. Filmen vann många priser, men väckte förstås även negativa reaktioner.
Så, nu lyckades jag till och med rätt snyggt knyta ihop säcken och samla veckans huvudteman i ett och samma inlägg.
Trevlig helg!
Sanna Mac Donald 
Tack för tipset, denna film ska jag se ikväll om jag hittar den någonstans på internetet! Har sett väldigt många filmer med homosexuella män, men knappt några med dito kvinnor så det är på tiden. Tycker ofta att gaykärleksfilmer är mycket bättre och trovärdigare, kanske för att jag själv är hetero och därför inte ”ser igenom” stereotyperna på samma sätt 🙂
Yey, hoppas du hittar den! Första delen sorglig, men sedan två som gör en glad 🙂
Flatfilmsfredag låter himla bra, tycker jag. Det var länge sedan jag såg If these walls could talk 2 men jag är väldigt sugen på att se om den, dels för att det är en bra film men av helt andra, personliga anledningar också.
Älskar den där glada känslan när man trillar över en flatfilm/serie man ännu inte sett! 😀 Men denna har jag faktiskt sett och den är verkligen ett bra tips! Ska bli kul och se vilka fler du kommer ta upp som tips 🙂
En och annan otippad film ska jag nog kunna vaska fram 😀
Jag har inte kunnat se om första delen… Del två och tre har jag sett ett flertal gånger, men inte del ett, trots att den är bäst.
De första två gångerna jag såg filmen såg jag alla tre delar, och del ett har jag sedan sett någon enstaka gång igen – men övriga delar har jag precis som du sett ett flertal gånger. Ja, jäkligt många gånger. Håller med om att ettan egentligen är bäst, men fy, det är ju så sorgligt.