Kläder och utseende är väl ingen stor grej – bara du ser till att följa normen

Jag visste ju på förhand att frågan om könsstereotypa vs. könsneutrala barnkläder skulle väcka stor uppmärksamhet, för folk tycks aldrig tröttna på att försvara sina döttrars rätt att bära klänning och sina söners rätt att inte göra det (trist bara att debatten alltid fastnar där – i den rosa klänningen…).

Men trots att detta debatterats i all oändlighet, så är det intressant att iaktta hur argumentationen förs, i synnerhet hos de så kallade genusmotståndarna, eller stereotypfrämjarna/könsnormsförsvararna om man så vill – de är nämligen riktiga hejare på att göra egna tolkningar av vad ”genuspedagogik” och ”normkritik” är för något, och har inte heller någon som helst lust att få svar på vad det egentligen innebär:

Liknande resonemang har förts om feminism i kommentarsfälten till de större och mer inflytelserika bloggarna den senaste tiden, först i samband med att kändisar som Mia Skäringer och Maria Lundqvist tog avstånd från feminismen på bästa sändningstid och sedan efter att superinne bloggerskan Foki skrev ett anti-feministiskt, eller snarare ett ”jag har missförstått vad feminism är för nåt”-inlägg häromdagen. Just det tänker jag inte fördjupa mig i just nu, för det har andra gjort så bra (t.ex. Moralfjant, flat-feministen Fanny och Katta Kvack), men jag nämner det, eftersom tendenserna liknar varandra och allt hänger ihop:

Människor är otroligt beroende av kategoriseringar, vi mår bra av det, och vi tycker att det känns mycket obehagligt om någon kommer och försöker ändra i våra allra mest grundläggande uppfattningar – t.ex. rörande kön. Kön är nämligen den absolut viktigaste, mest fundamentala kategorin för de flesta av oss: Vet vi inte vilket kön en person har, blir vi osäkra på hur vi ska bemöta personen, och kommer en person emot oss, som vi tolkar tillhöra ”det ena” könet, men som bär kläder eller visar sig ha en röst som överensstämmer med ”det andra” könet, ja, då blir vi förvirrade – och vissa även äcklade eller förbannade.

Eftersom de allra flesta väljer, medvetet eller omedvetet, att följa könsnormerna, så ses normbrott av många som avvikelser, ”statements” eller onödiga och rentav obehagliga överraskningar. Och i dessa två diskussioner, om barn/genus och feminism, är det framför allt följande som människor upprörs/förfasar sig över:
1. föräldrar som använder sina barn som ”statements” eller vapen i en jämställdhetsdebatt (att de själva gör ”statements” när de väljer att följa könsnormerna är det ingen som tänker på)
2. pojkar (och män för den delen) i klänning
3. kvinnor som inte rakar sig under armarna/inte sminkar sig

Några har frågat mig varför ”vi genusfanatiker” envisas med att blanda in barnuppfostran, bemötande, förväntningar och frågan om jämställdhet i diskussionen om barnkläder, och en person gjorde också tydligt att visst, jämställdhetsdebatten är viktig – men just det här med kläder känns inte som den viktigaste frågan:

Absolut, jag håller med. Men rent uppenbart, utifrån det jag skrivit ovan samt utifrån mina iakttagelser både av barnklädersdiskussionerna på familjeliv.se och alla anti-feministers ilska mot kvinnor som inte följer skönhetsidealen – så är kläder och utseende något som har betydelse OCH något som starkt kan kopplas samman med bemötande, förväntningar och jämställdhet.

Varför skulle annars detta behov av att försvara prinsessklänningar och rakade armhålor vara så oerhört starkt?

***

Tidigare inlägg på samma tema/med samma utgångspunkt:
Om jag bestämmer nu – hur ska han kunna bestämma sen?
Att vara genusmedveten handlar inte om att förbjuda