Reflektioner såhär ”dagen efter”

Igår var det Internationella kvinnodagen.

Jag, som lever i en bubbla fylld av mammaliv, heltidsjobb och överlevnad i största allmänhet, märkte inte så mycket av det. Tyvärr, kanske man ska säga. Jag hann bläddra lite i DN, irritera mig över deras förstasidesrubrik, läsa ett par lite mer genomtänkta och intressanta artiklar t.ex. om bechdeltestade svenska filmer och jag läste även diverse bloggar som belyste att det var 8 mars – och det var främst därigenom som jag (återigen) fick en inblick i hur verkligheten kan se ut. Den där verkligheten där folk irriterar sig över att Internationella kvinnodagen uppmärksammas eller finns till över huvud taget. Människor som tycker att kvinnor bara gnäller över sina problem, och som bara måste få poängtera att män ändå är mycket mer utsatta i världen eller att vi faktiskt lever i ett av världens mest jämställda länder (det sistnämnda skrev jag om här för ett tag sedan, och det är ett uttalande som bara gör mig så… arg och tom på samma gång).

I kommentarsfälten på olika bloggar vittnade många om att deras facebooksidor hade fyllts av en massa sarkastiska statusuppdateringar och kommentarer under dagen, av personer som tycker att 8 mars är trams, att den borde kallas ”hen-dagen” och att männen också borde ha en egen dag!! (dessa personer visste uppenbarligen inte att det redan finns en mansdag)

Suck. Måste det ena utesluta det andra? Att vi särskilt uppmärksammar kvinnors rättigheter under en dag om året – måste det betyda att vi struntar i att arbeta för att män ska ha det bra? Nej, det gör det förstås inte.
Dessutom vinner som bekant alla på jämställdhet.

Vissa irriterar sig på att ”den där kvinnodagen blivit en dag då kvinnor samlas och firar att de är kvinnor” och till sådana uttalanden tänker jag å ena sidan bara: Jaha? Om någon vill passa på att anordna en fest för enbart kvinnor – so what? Låt dem fira! Ordna en egen mansfest då? – med samtidigt tänker jag att jo, jag förstår varför vissa, och då framför allt män, reagerar så. Det finns trots allt en accepterad och självklar norm som innebär att kvinnor ses, umgås och finner styrka hos varandra. Plattformar där det pratas både känslor, relationer och politik, som har sitt ursprung i ett underläge, och som historiskt har fungerat – och för vissa fortfarande fungerar – som en fristad.

Detta är sammanhang där män utesluts – och det saknas något motsvarande för dem. Eller har jag fel?

Såklart det finns sammanhang inom exempelvis politiken där det ”råkat” bli så att främst män samlas, men då har umgänget och samvaron i första hand ett riktat syfte och i vissa fall handlar det dessutom om destruktiva mötesplatser, där resultatet blir hat, våld, främlingsfientlighet och kriminalitet.
Inte särskilt många män ser dessa mötesplatser som möjliga alternativ att söka sig till.

Men kan det då vara så att det i grund och botten handlar om en form av avundsjuka hos de män som stör sig på just den aspekten av feminismen och på de arenor där kvinnor särskilt uppmärksammas? En känsla av utanförskap, helt enkelt?

Det börjar ofta redan i grundskolan att tjejer bjuds in att delta i tjejgrupper med syfte att få ”prata av sig” och stärka sin självkänsla inför det som väntar när de växer upp. Det har alltid setts ”naturligt” att tjejer och kvinnor ses för att bara umgås och prata om livet, medan killar och män främst ses i något särskilt syfte, i sportsammanhang, inom politiken eller för att festa.

Och nu generaliserar jag grovt. Jag vet att det inte ser ut såhär för alla – men som övergripande samhällsnorm.

Hot, öppet förakt och våld kan aldrig ursäktas, vem det än är som uttrycker det. Det är de allra flesta överens om. Men för att arbeta främjande måste vi analysera alla möjliga orsaker, och det jag just har nämnt kan vara en. Att just under Internationella kvinnodagen passa på att uttrycka en massa förakt, sarkasm och allmän ilska över att ”kvinnor får så mycket utrymme” eller att  ”kvinnor klagar så mycket”, det är bara löjligt och jag vill på intet sätt försvara det. Men nu när dagen är förbi och allt är ”som vanligt” igen – kanske ska vi passa på att jobba konstruktivt mot en förändring?

Jag är som bekant väldigt skeptisk till att köna allt och alla hela tiden. Män hit och kvinnor dit – kan vi inte se varandra som människor i första hand? Det är förstås förbaskat otäckt, för det betyder att vi måste omvärdera allt som vi idag ser som en sanning. Men det är också en viktig förutsättning, tror jag, för att uppnå förändring – jämställdhet och jämlikhet – på riktigt.

Om vi redan i förskolan behandlar barnen som individer istället för kön, om vi förespråkar respekt gentemot alla, strävar mot rättvisa, ser alla barns behov av att gråta av sig och prata ut ibland och aldrig delar upp barn- och elevgrupperna efter kön, inte ens när vi pratar om ”känsliga saker” – självklart kommer de barn som växer upp nu har en annan syn på könets betydelse!

Jag menar inte att vi ska göra någon könlös eller att ingen ska få vara heterosexuell längre; jag menar att vi ska kunna prata med varandra istället för om och förbi varandra. Är det en vettig tanke eller?

Och jag ber om ursäkt för den ytterst klyschiga – och något avhuggna – avslutningen.