Fattar ni?

Kan ni fatta att det hände igen? En demonstration för mänskliga rättigheter stördes och förstördes av nazister, av våldsverkare, av människor mot mänskliga rättigheter. Demonstranter för en mer jämställd och jämlik värld skadades av människor mot densamma. Sist skedde det i Kärrtorp, nu stod Malmö på tur. Och media väljer, precis som efter händelserna i Kärrtorp, att i stor utsträckning tala om skeendet som en ”sammandrabbning mellan aktivister från höger- respektive vänsterblocket”. Det är Så Jävla Absurt.

Otäckt i sammanhanget är också att jag tycker att det känns obehagligt att alls skriva om händelserna. Jag var inte på plats i Kärrtorp, jag var inte i Malmö och jag var heller inte på den efterföljande manifestationen igår, och ändå känner jag det där obehaget i magen, bara av vetskapen att jag är en ”sån där” som hatas av en viss grupp människor i samhället. Att jag är en sån där som anses inte bara provocerande och irriterande, utan farlig och hotfull. Bara för att jag önskar mig en värld där alla människor oavsett kön, hudfärg, ursprung, sexualitet, funktionalitet, namn osv. har samma rätt att existera och möjlighet att forma sina liv. En värld som genomsyras av respekt och kärlek till och för alla. Tänk att det kan vara så oändligt provocerande?

Jag påminner er än en gång om mitt inlägg om varför jag röstar på Feministiskt Initiativ i år, jag vill även påminna er om att ni – vi! – som eftersträvar en jämställd och jämlik värld måste höras mer, aktivt överrösta hatet. Det är så vi når någonstans. Det räcker inte, som jag bl.a. skrev i ett inlägg främst riktat till lärare och skolpersonal, att ”i hjärtat” vara för människors lika värde när världen ser ut som den gör.

Här ger jag er några fler lästips, om Internationella kvinnodagen och om händelserna i Malmö.
Ta hand om er där ute och fortsätt låta, höras, kämpa!
Aida Paridad – Nazisterna kommer aldrig skrämma mig till tystnad
Karin Arbsjö – Idag känns torget inte lika säkert
Hanna Höie – En älskad kamrat ligger i koma
Lady Dahmer – Överallt i världen mördas, våldtas, könsstympas kvinnor för att de är kvinnor

Jag vill inte vara en ”stark” kvinna, jag vill vara en kvinna – eller ännu hellre: En människa

Idag är det Internationella Kvinnodagen. Ni vet, den där dagen då ni absolut inte ska gratulera kvinnor ni möter, utan istället uppmärksamma kampen för kvinnors ökade rättigheter och möjligheter i samhället. Och jag påminner er: Det handlar om alla kvinnor, oavsett ålder, hudfärg, ursprung, funktionalitet, sexualitet, cis eller trans, personlighet… jag tror ni kommer fatta vad jag menar när ni har läst klart, om  inte annat.

Jag vill så gärna skriva något en dag som denna, och när jag scrollar bland mina halvfärdiga bloggutkast kommer jag att tänka på förra torsdagen, när jag hade en hel dag och kväll i Berlin att på egen hand fördriva innan flyget skulle gå kl. 21.25. Jag bestämde mig för att gå på bio, och allra helst en tysk film nu när jag ändå var i Tyskland. Just när jag kom på idén befann jag mig på Potzdamer Platz och jag hade läst om att moderna jättebiografen IMAX var värd ett besök, så jag slank in för att spana in utbudet – och möttes av följande:
Män. Män, män, män. Och här och var en eller rentav två kvinnor. Kvinnan eller kvinnorna i berättelsen, ni vet de där som blivit castade främst för att de är kvinnor och för att de ska spela kvinnor: Modern, systern, horan, den utsatta kvinnan, den starka kvinnan. Medan de tio, tolv eller tjugo männen med talroller castats av andra skäl. För att de är män, givetvis, men inte för att spela män, utan för att spela en roll: Officeren, soldaten, familjens överhuvud, slaven, kompisen, grannen, playern, statschefen, nyhetsankaret… ni vet, en massa olika roller, som bara ”råkar” vara män.

Jag hade verkligen inte lust att se någon av dessa filmer. Ingen lust alls. Senare har jag förstått att vissa av dem absolut är sevärda, exempelvis ”12 years as a slave”, men just det där mansuppbådet är jag så fruktansvärt trött på. Och det spelar ingen roll att det finns en betydande kvinnoroll i filmen och att det (dessutom!) är en stark kvinna – för jag vill inte se mansfilmer med enstaka (starka) kvinnor i: Jag vill se filmer där kvinnor är människor, där de spelar betydelsefulla roller, inte kvinnor. Förstår ni? Det är dock inte särskilt vanligt, om vi inte söker oss till genrer som klassas som ”kvinnofilmer”, ”tjejfilmer”, ni vet sådana som handlar om kärlek och romantik och som ändå alltid kretsar kring att den kvinnliga huvudrollen ska hitta sin drömsnubbe.

Okej, just den här jag har inte sett. Men fördomarna väcks på studs.

Filmer som ”råkar” bestå av övervägande kvinnoroller och där män spelar en relativt liten (mans)roll finns knappt, eller: De syns sällan i de största biosalongerna och de vinner extremt sällan en Oscar för bästa film. Se exempelvis detta inlägg av Joakim Jakobsson // Genustestet som behandlar just Oscarsgalan och representationen av män och kvinnor.

Samma mönster återkommer dessutom i barnfilmer och i barnlitteratur. Vi har här hemma ramlat över flertalet barnböcker där merparten av karaktärerna ”av en slump” omnämns som ”han” eller tilldelas ett mansnamn, medan det finns en figur som kallas ”hon”, och oftast är det mamman, mormodern, dockan eller kanske kon, om historien handlar om djur. I senaste Bamsefilmen får vi möta otaliga manliga namngivna karaktärer, medan den i stort sett enda betydelsefulla kvinnorollen är Nalle-Majas. Och visst, hon har stor betydelse i berättelsen – men det är just det: Hon spelar den starka tjejen, och dessutom ”dottern”, vilket inte är en slump.

Den här bilden möts man för övrigt av när man läser en av de mer nytryckta Bamseböckerna:
23 manliga karaktärer (det är pappor, kusiner, skurkar, snällisar, kompisar, fegisar, kloka och modiga), 6 kvinnliga (varav tre stycken är mammor och två är döttrar). En slump? Nej, absolut inte. Det är så det fungerar: Det finns olika figurer/karaktärer/roller och så finns det kvinnliga figurer/karaktärer/roller, och de sistnämnda är dessutom ofta (om vi tar exempel som Bilar, Roboten Rob, Byggare Bob…) röd- eller rosafärgade och inte sällan hyfsat framträdande. Det ska synas att det rör sig om en kvinnlig karaktär, helt enkelt, trots att eller just för att de är i minoritet.

Hoho, var är alla kvinnliga figurer?

Som sagt, det är Internationella Kvinnodagen idag och den är inte till för att gratulera eller ”uppmuntra” våra kvinnliga vänner, våra mammor, systrar eller mormödrar – den är till för att fortsätta kampen för att kvinnor ska ses som människor i det här samhället, för att vi ska få och kunna delta på samma villkor som män, för att vi inte ska behöva vara ”en stark kvinna” för att få vara med: Vi (kvinnor m.fl.) ska bara få vara på lika villkor som alla andra (män). Vissa tycks tro att vi redan är där och vissa tycker att det är löjligt att påpeka representation på det sätt som jag just har gjort (vadå, det finns ju tjejer med? Vadå, om filmer om/av kvinnor inte vinner en Oscar är det väl för att de är sämre? Vadå, kvinnor är faktiskt oftare de som bestämmer i hemmen! osv. osv. i all oändlighet…).

…men vet ni, det är inte löjligt. Självklart påverkar det våra barn att hela tiden mötas av ”han”, mansnamn och manliga ansikten när de ser på tv, läser böcker eller passerar filmaffischer: Pojkar får för sig att de är majoritet, att de är något viktigare och missar möjligheten att lära sig identifiera sig med kvinnliga karaktärer och bilder som inte föreställer män,. Flickor får för sig att de är minoritet, att filmer och böcker om dem endast är till för dem och lär sig att identifiera sig med och intressera sig för karaktärer av annat kön än de själva. Alla får lära sig att ”han” är ett mer ”neutralt” pronomen än ”hon” och att de manliga attributen och intressena är mer tillgängliga för alla än de kvinnliga. Personer mellan eller bortom de juridiskt tillgängliga könskategorierna osynliggörs helt.
Det är liksom så de skapas och återskapas: könsdikotomin, maktobalansen, ojämställdheten. Bland annat på detta sätt.

(Och för den som undrar gick jag på bio till slut i alla fall. Det blev en tysk film om manlig vänskap, med budskapet att alla män innerst inne vill leva farligt (bl.a. testa droger och att råna en bank) och att alla kvinnor innerst inne älskar hårda män som bryter mot lagen. De kvinnliga karaktärerna bestod av frun/mamman och horan/flickvännen. De var alla cis, vita, heterosexuella och saknade synliga funktionsnedsättningar. Förstås.)

(Tips: Efter att eller samtidigt som ni till leda räknar och analyserar kvinnliga och manliga karaktärer i filmer och böcker kan ni göra detsamma fast utifrån hudfärg, funktionalitet, sexualitet m.m. Intressant eller bara deprimerande – avgör själva.)

Reflektioner såhär ”dagen efter”

Igår var det Internationella kvinnodagen.

Jag, som lever i en bubbla fylld av mammaliv, heltidsjobb och överlevnad i största allmänhet, märkte inte så mycket av det. Tyvärr, kanske man ska säga. Jag hann bläddra lite i DN, irritera mig över deras förstasidesrubrik, läsa ett par lite mer genomtänkta och intressanta artiklar t.ex. om bechdeltestade svenska filmer och jag läste även diverse bloggar som belyste att det var 8 mars – och det var främst därigenom som jag (återigen) fick en inblick i hur verkligheten kan se ut. Den där verkligheten där folk irriterar sig över att Internationella kvinnodagen uppmärksammas eller finns till över huvud taget. Människor som tycker att kvinnor bara gnäller över sina problem, och som bara måste få poängtera att män ändå är mycket mer utsatta i världen eller att vi faktiskt lever i ett av världens mest jämställda länder (det sistnämnda skrev jag om här för ett tag sedan, och det är ett uttalande som bara gör mig så… arg och tom på samma gång).

I kommentarsfälten på olika bloggar vittnade många om att deras facebooksidor hade fyllts av en massa sarkastiska statusuppdateringar och kommentarer under dagen, av personer som tycker att 8 mars är trams, att den borde kallas ”hen-dagen” och att männen också borde ha en egen dag!! (dessa personer visste uppenbarligen inte att det redan finns en mansdag)

Suck. Måste det ena utesluta det andra? Att vi särskilt uppmärksammar kvinnors rättigheter under en dag om året – måste det betyda att vi struntar i att arbeta för att män ska ha det bra? Nej, det gör det förstås inte.
Dessutom vinner som bekant alla på jämställdhet.

Vissa irriterar sig på att ”den där kvinnodagen blivit en dag då kvinnor samlas och firar att de är kvinnor” och till sådana uttalanden tänker jag å ena sidan bara: Jaha? Om någon vill passa på att anordna en fest för enbart kvinnor – so what? Låt dem fira! Ordna en egen mansfest då? – med samtidigt tänker jag att jo, jag förstår varför vissa, och då framför allt män, reagerar så. Det finns trots allt en accepterad och självklar norm som innebär att kvinnor ses, umgås och finner styrka hos varandra. Plattformar där det pratas både känslor, relationer och politik, som har sitt ursprung i ett underläge, och som historiskt har fungerat – och för vissa fortfarande fungerar – som en fristad.

Detta är sammanhang där män utesluts – och det saknas något motsvarande för dem. Eller har jag fel?

Såklart det finns sammanhang inom exempelvis politiken där det ”råkat” bli så att främst män samlas, men då har umgänget och samvaron i första hand ett riktat syfte och i vissa fall handlar det dessutom om destruktiva mötesplatser, där resultatet blir hat, våld, främlingsfientlighet och kriminalitet.
Inte särskilt många män ser dessa mötesplatser som möjliga alternativ att söka sig till.

Men kan det då vara så att det i grund och botten handlar om en form av avundsjuka hos de män som stör sig på just den aspekten av feminismen och på de arenor där kvinnor särskilt uppmärksammas? En känsla av utanförskap, helt enkelt?

Det börjar ofta redan i grundskolan att tjejer bjuds in att delta i tjejgrupper med syfte att få ”prata av sig” och stärka sin självkänsla inför det som väntar när de växer upp. Det har alltid setts ”naturligt” att tjejer och kvinnor ses för att bara umgås och prata om livet, medan killar och män främst ses i något särskilt syfte, i sportsammanhang, inom politiken eller för att festa.

Och nu generaliserar jag grovt. Jag vet att det inte ser ut såhär för alla – men som övergripande samhällsnorm.

Hot, öppet förakt och våld kan aldrig ursäktas, vem det än är som uttrycker det. Det är de allra flesta överens om. Men för att arbeta främjande måste vi analysera alla möjliga orsaker, och det jag just har nämnt kan vara en. Att just under Internationella kvinnodagen passa på att uttrycka en massa förakt, sarkasm och allmän ilska över att ”kvinnor får så mycket utrymme” eller att  ”kvinnor klagar så mycket”, det är bara löjligt och jag vill på intet sätt försvara det. Men nu när dagen är förbi och allt är ”som vanligt” igen – kanske ska vi passa på att jobba konstruktivt mot en förändring?

Jag är som bekant väldigt skeptisk till att köna allt och alla hela tiden. Män hit och kvinnor dit – kan vi inte se varandra som människor i första hand? Det är förstås förbaskat otäckt, för det betyder att vi måste omvärdera allt som vi idag ser som en sanning. Men det är också en viktig förutsättning, tror jag, för att uppnå förändring – jämställdhet och jämlikhet – på riktigt.

Om vi redan i förskolan behandlar barnen som individer istället för kön, om vi förespråkar respekt gentemot alla, strävar mot rättvisa, ser alla barns behov av att gråta av sig och prata ut ibland och aldrig delar upp barn- och elevgrupperna efter kön, inte ens när vi pratar om ”känsliga saker” – självklart kommer de barn som växer upp nu har en annan syn på könets betydelse!

Jag menar inte att vi ska göra någon könlös eller att ingen ska få vara heterosexuell längre; jag menar att vi ska kunna prata med varandra istället för om och förbi varandra. Är det en vettig tanke eller?

Och jag ber om ursäkt för den ytterst klyschiga – och något avhuggna – avslutningen.

Semlor till alla flickor!

Nej, jag bara skojar. Självklart ska jag inte göra som den gotländska skolan gjorde för två år sedan, när de ”i all välmening” bjöd flickorna på semlor till mellanmålet, medan pojkarna fick äta knäckebröd. Snacka om att totalt missförstå Internationella kvinnodagens och hela kvinnorörelsens syfte.

Jag vet inte om jag kommer uppmärksamma alls att det är 8 mars för mina elever, och om någon tar upp det gäller det förstås att diskutera på ett sätt som inte befäster några rådande strukturer. Jag förstår att de pojkar som växer upp nu blir rätt förvirrade om de får lära sig att de är strukturellt överordnade flickorna i vårt samhälle. För det är de ju inte ens – jag menar i deras tillvaro, som barn. Det är vi vuxna som måste se till att fostra dem så, att när de blir vuxna behövs ingen internationell kvinnodag längre annat än i minnessyfte: ”Såhär var det förut”. Eller tänker jag rätt nu?

På ett övergripande samhälleligt plan finns det däremot – förstås – tusen anledningar att fortsätta arbetet för ökad jämställdhet och därmed uppmärksamma och fira 8 mars, och därför blir jag – återigen – vansinnigt irriterad på DN som väljer denna icke-rubrik kvinnodagen till ära:

Personer som irriterar sig på oss som ”påstår” att män har fler privilegier än kvinnor i vårt samhälle får definitivt vatten på sin kvarn av en sådan rubrik och av att läsa artikeln; är detta det värsta de kan komma på att klaga på eller? Att fler män gör högskoleprovet och att den kvoten alltså kan gynna män som söker in till högskolan? Kvinnor har ju dessutom bättre betyg än män generellt sett. Puh.

…men det gör mig ändå, än en gång, glad att jag är lärare. Jag befinner mig trots allt precis där förändringen kan ske på allvar – och jag ska nog kunna påverka alla elever, oavsett kön, att göra högskoleprovet – så kan DN välja att fokusera på lite mer väsentliga saker en annan gång, såsom löneskillnader, våld och förtryck.