Att köna leder inte direkt till någon förändring

Nu var det kanske några som tänkte: köna??? Vad menar hon? Sköna? Skröna? Men det är ju inga verb. Försköna kanske?

Nej, jag menade just köna, vilket är ett väldigt bra verb som kan användas t.ex. när personer, ofta utan egentlig mening, blir tilltalade eller omnämnda med sin antagna könstillhörighet istället för med sitt namn. Det används även med fördel när man talar om hela processen då människor blir inplacerade i en könskategori, och sakta men säkert tilldelas en massa attribut som gör dem till fullfjädrade män och kvinnor.

Och jag är av den åsikten att det mycket sällan är positivt att köna individer, att dela in människor i arbetsgrupper efter kön, att tala om statistik utifrån kön osv.

Eller. Riktigt så enkelt är det inte. Visst finns det poänger. Och i jämställdhetens namn finns det förstås poänger med att tala om kön när det kommer till löner och chefspositioner, och även vid diskussionen om hot, kränkningar och våld, som i onsdagens Uppdrag granskning (vilket jag tidigare skrev lite om här).

Det är så, att män överlag tjänar mer pengar än kvinnor, att fler män hamnar på chefspositioner och att det är fler män än kvinnor som hotar, kränker och är våldsamma. Det är även så att det generellt sett är fler pojkar än flickor som halkar efter kunskaps- och betygsmässigt i skolorna, och det är fler pojkar än flickor som hamnar i synliga bråk och konflikter under skoldagen. Det säger statistiken oss, och den kan ibland hjälpa oss att handla så att detta förändras.

Men det är just det: Statistik. Det säger faktiskt ingenting om hur pojkar är, om hur män är, hur flickor är eller hur kvinnor är. Statistiken säger bara att fler i någon könskategori gör eller drabbas av det ena eller det andra. Den enskilda individen och dess personlighet lämnas helt och hållet utanför och borde inte behöva påverkas av vad statistiken säger (förutom till det bättre då, i så fall…).

Det är därför jag ser en stor fara med könad statistik, just för att den ofta tillåts bli en sanning om enskilda individer, om enskilda pojkar och flickor, kvinnor och män (och för att den helt osynliggör personer som inte vill eller kan inordnas i någon av dessa kategorier).

Att en pojkes koncentrationssvårigheter i skolan förklaras bl.a. med att han är pojke, medan en flickas dito förklaras med en diagnos eller att hon har det stökigt hemma.
Att vårt barn såklart är sådär aktiv på grund av att han är pojke.
Att flickors höga betyg beror på att de är flickor och att skolan är anpassad för flickor, medan en pojkes höga betyg beror på att han har mycket stöd hemifrån, föräldrar med akademisk bakgrund osv.
Att det behövs tjejgrupper i skolan för att tjejer ska våga ta för sig lite mer, eftersom det är svårt för dem att våga ta plats med killar närvarande, och att det behövs killgrupper för att killarna ska tränas i att släppa fram tjejerna, eller för att de inte ska bli sådär aggressiva senare i livet.

Vi kanske inte alltid enbart utgår ifrån yttre statistik när vi gör detta, vi kanske även utgår ifrån egna erfarenheter av hur det ser ut i våra elevgrupper och i vår vänskapskrets. Kanske är det så att åtta pojkar av tio i klassen har myror i brallan, medan endast två av tio tjejer har myror i brallan – i just min klass. Och kanske har jag träffat fyra bebisar med snopp, varav tre av dem var väldigt aktiva. Men det säger fortfarande ingenting om hur killar är eller hur tjejer är!

Däremot signalerar våra ”åtgärder” till barnen och ungdomarna att killar och tjejer av naturen är väldigt olika, att det finns sidor hos ”det andra könet” som de inte kan förstå och kanske bör vara lite rädda för och att du som tjej kan räkna med att få det lite lättare i de teoretiska ämnena medan du som är kille får visa vad du kan på idrotten istället (fatta vilken press det sätter på alla tjejer som har svårt i skolan. Och på alla killar som inte alls kan spela fotboll).

Så har vi då den stora diskussionen om näthat – eller snarare: kvinnohat – som blossat upp nu efter SVT:s granskning. Där män, med rätta, framställs som förövare och kvinnor som de främst drabbade, också med rätta. Jag vill så gärna visa detta för mina elever, diskutera klimatet på nätet, yttrandefrihet kontra kränkning, jämlikhet och könsnormer. För det är ju mitt jobb! Men de killar jag har i mitt klassrum ska inte automatiskt behöva identifiera sig med förövarrollen, och tjejerna ska även de tänka ett varv kring hur de uttrycker sig och inte enbart identifiera sig med den drabbade rollen – för just dessa elever, som råkar vara tjejer, kanske inte har drabbats eller kommer att drabbas.

Men visst är det svårt. Vi, pedagoger och andra vuxna, ska förmedla hur samhället ser ut, vilka strukturer som finns och vilka fallgropar var och en riskerar falla i – men samtidigt ska vi förändra, så att det inte sker igen. Och jag är helt och fullt övertygad om att allt hänger ihop. Redan när du benämner en grupp små bebisar som ”pojkar” och förklarar deras beteende med deras kön – då börjar det.

Så, vad mer kan jag säga? Allt är rätt solklart, eller hur?