Att köna leder inte direkt till någon förändring

8 Feb

Nu var det kanske några som tänkte: köna??? Vad menar hon? Sköna? Skröna? Men det är ju inga verb. Försköna kanske?

Nej, jag menade just köna, vilket är ett väldigt bra verb som kan användas t.ex. när personer, ofta utan egentlig mening, blir tilltalade eller omnämnda med sin antagna könstillhörighet istället för med sitt namn. Det används även med fördel när man talar om hela processen då människor blir inplacerade i en könskategori, och sakta men säkert tilldelas en massa attribut som gör dem till fullfjädrade män och kvinnor.

Och jag är av den åsikten att det mycket sällan är positivt att köna individer, att dela in människor i arbetsgrupper efter kön, att tala om statistik utifrån kön osv.

Eller. Riktigt så enkelt är det inte. Visst finns det poänger. Och i jämställdhetens namn finns det förstås poänger med att tala om kön när det kommer till löner och chefspositioner, och även vid diskussionen om hot, kränkningar och våld, som i onsdagens Uppdrag granskning (vilket jag tidigare skrev lite om här).

Det är så, att män överlag tjänar mer pengar än kvinnor, att fler män hamnar på chefspositioner och att det är fler män än kvinnor som hotar, kränker och är våldsamma. Det är även så att det generellt sett är fler pojkar än flickor som halkar efter kunskaps- och betygsmässigt i skolorna, och det är fler pojkar än flickor som hamnar i synliga bråk och konflikter under skoldagen. Det säger statistiken oss, och den kan ibland hjälpa oss att handla så att detta förändras.

Men det är just det: Statistik. Det säger faktiskt ingenting om hur pojkar är, om hur män är, hur flickor är eller hur kvinnor är. Statistiken säger bara att fler i någon könskategori gör eller drabbas av det ena eller det andra. Den enskilda individen och dess personlighet lämnas helt och hållet utanför och borde inte behöva påverkas av vad statistiken säger (förutom till det bättre då, i så fall…).

Det är därför jag ser en stor fara med könad statistik, just för att den ofta tillåts bli en sanning om enskilda individer, om enskilda pojkar och flickor, kvinnor och män (och för att den helt osynliggör personer som inte vill eller kan inordnas i någon av dessa kategorier).

Att en pojkes koncentrationssvårigheter i skolan förklaras bl.a. med att han är pojke, medan en flickas dito förklaras med en diagnos eller att hon har det stökigt hemma.
Att vårt barn såklart är sådär aktiv på grund av att han är pojke.
Att flickors höga betyg beror på att de är flickor och att skolan är anpassad för flickor, medan en pojkes höga betyg beror på att han har mycket stöd hemifrån, föräldrar med akademisk bakgrund osv.
Att det behövs tjejgrupper i skolan för att tjejer ska våga ta för sig lite mer, eftersom det är svårt för dem att våga ta plats med killar närvarande, och att det behövs killgrupper för att killarna ska tränas i att släppa fram tjejerna, eller för att de inte ska bli sådär aggressiva senare i livet.

Vi kanske inte alltid enbart utgår ifrån yttre statistik när vi gör detta, vi kanske även utgår ifrån egna erfarenheter av hur det ser ut i våra elevgrupper och i vår vänskapskrets. Kanske är det så att åtta pojkar av tio i klassen har myror i brallan, medan endast två av tio tjejer har myror i brallan – i just min klass. Och kanske har jag träffat fyra bebisar med snopp, varav tre av dem var väldigt aktiva. Men det säger fortfarande ingenting om hur killar är eller hur tjejer är!

Däremot signalerar våra ”åtgärder” till barnen och ungdomarna att killar och tjejer av naturen är väldigt olika, att det finns sidor hos ”det andra könet” som de inte kan förstå och kanske bör vara lite rädda för och att du som tjej kan räkna med att få det lite lättare i de teoretiska ämnena medan du som är kille får visa vad du kan på idrotten istället (fatta vilken press det sätter på alla tjejer som har svårt i skolan. Och på alla killar som inte alls kan spela fotboll).

Så har vi då den stora diskussionen om näthat – eller snarare: kvinnohat – som blossat upp nu efter SVT:s granskning. Där män, med rätta, framställs som förövare och kvinnor som de främst drabbade, också med rätta. Jag vill så gärna visa detta för mina elever, diskutera klimatet på nätet, yttrandefrihet kontra kränkning, jämlikhet och könsnormer. För det är ju mitt jobb! Men de killar jag har i mitt klassrum ska inte automatiskt behöva identifiera sig med förövarrollen, och tjejerna ska även de tänka ett varv kring hur de uttrycker sig och inte enbart identifiera sig med den drabbade rollen – för just dessa elever, som råkar vara tjejer, kanske inte har drabbats eller kommer att drabbas.

Men visst är det svårt. Vi, pedagoger och andra vuxna, ska förmedla hur samhället ser ut, vilka strukturer som finns och vilka fallgropar var och en riskerar falla i – men samtidigt ska vi förändra, så att det inte sker igen. Och jag är helt och fullt övertygad om att allt hänger ihop. Redan när du benämner en grupp små bebisar som ”pojkar” och förklarar deras beteende med deras kön – då börjar det.

Så, vad mer kan jag säga? Allt är rätt solklart, eller hur?

Advertisements

23 svar to “Att köna leder inte direkt till någon förändring”

  1. c februari 8, 2013 den 3:25 e m #

    hej
    Ramlade in från familjeliv för att läsa din text som jag finner intressant. Men den går knappt att läsa! Svag grå (liten) text mot lila bakgrund är knappt läsbart. Du måste göra något åt det!

    • SannaMac februari 8, 2013 den 5:02 e m #

      Tack! Jag vet att det inte är helt optimalt nej och nu när en till påpekar det så kommer jag snarast ändra!!

  2. anna februari 11, 2013 den 1:21 f m #

    ramlade också in här från mans-ansvars-inlägget. och jag håller med dej i sak, men påstår att det blir väldigt svårt att före en debatt om samhället och samhällsklimatet om man inte kan generalisera, för det handlar om så många individer att om man ska gå in på alla enskilda personer så kommer inte debatten någonstans. men kanske att kan ska ta upp även generaliseringen till diskussion innan man kan föra en diskussion där generaliseringar används? att göra det extra tydligt för alla att generaliseringar innebär att man sammanför en massa människor med en gemensam nämnare men som förutom den kan vara hur olika som helst?

    • SannaMac februari 11, 2013 den 5:33 f m #

      Jag håller med dig! Det går inte att blunda för hur samhällsstrukturer ser ut, könsmaktsordning, men som tillåts kränka vem osv (och det tror jag också framgår av mitt inlägg). Men ur ett lärarperspektiv, i mötet med ungdomar, så är det inte helt lätt. Man kommer liksom inte ifrån att ”killarna” identifierar sig med männen, att ”tjejerna” identifierar sig med kvinnorna och det könas en himla massa hela tiden – i förebyggande syfte. Och det tycker jag INTE är bra, för det tror jag får motsatt effekt. Och, som jag skriver ovan, statistiken tenderar alltid förvandlas till sanningar om hur killar/tjejer ÄR (fortfarande ur lärarperspektiv, men visst händer det utanför skolans väggar också). Det är det jag på något vis vill belysa, problematiken i det. Att tala om generaliseringar – absolut! Och att i diskussionen med ungdomar försöka frångå uppdelningen mellan könen, för det är ju där förändringen måste ske för att vi på (lång?) sikt ska slippa generalisera igen…

  3. Moralfjant - ung & uppkäftig genushäxa februari 13, 2013 den 10:57 e m #

    Jag håller med dej, absolut. Vi måste våga vara så normkritiska att vi inte förväntar oss vissa saker av killar respektive tjejer, att vi ständigt försöker tänka genusmedvetet.

    Men ibland kan det vara vettigt att ”köna”. Typ som det här med könsroller: För att folk ens ska kunna ifrågasätta, ens kunna se problemet finns, krävs det först att en ”könar” frågan och visar hur könsrollerna ser ut i dagens läge. Dom måste bli medvetna om att killar och tjejer förväntas bete sig på olika sätt och hur våra vardagliga handlingar befäster detta, för att kunna välja att agera på ett annat sätt – eller tänka kring det.

    Jag brukar va ute på skolor och prata med ungdomarna (lite äldre så att dom har präglats av strukturen och vi inte spär på med nåt nytt) om normer och så, och då får dom ofta rita upp två olika mallar för hur dom olika könen förväntas bete sig. Sen granskar vi mallarna kritiskt och så kommer vi alltid fram till det är sjukt och att så många individer inte vill va inom dom här ramarna. Kopplat till att dom inte är av naturen givna of course utan att normer förändras över tid.

    Jag tror att det är viktigt att våga prata om det som känns ”självklart” och hur normerna faktiskt ser ut, just för att kunna medvetandegöra att det faktiskt bara är just normer som förändras och inte hela världen om en inte håller sig innanför ramarna. Att det är normerna det är fel på, inte individen.

    • SannaMac februari 14, 2013 den 6:00 f m #

      Visst är det normerna vi ska belysa – det är ju det normkritik handlar om, så där är jag med dig fullt ut. Och det gör jag också hela tiden, för det går ju inte att blunda för hur verkligheten ser ut. När vi läser en bok i svenskan t.ex. är det superviktigt att ställa just de frågorna som gör att eleverna vänder på perspektiven. Ibland har de fått fundera och titta på sig själva utifrån etiketter som vi sätter på människor – och försöka komma fram till vilka de tänker på dagligen, vilka som påverkar deras syn på sig själva och andras syn på dem.

      Men grundtanken, menar jag, måste vara att vi är medvetna om att statistik och hur världen ser ut nu är ett resultat av att vi har hållit på och könat obehindrat, och att det därför inte handlar om sanningar om enskilda individer – det går att förändra saker och ting, men då måste vi tänka igenom både vårt främjande och vårt förebyggande arbete ordentligt.

  4. Sara Brännholm februari 26, 2013 den 3:28 e m #

    Och sen kallar jämställdisterna OSS för de som inskränker de små liven? 😥

    • SannaMac februari 26, 2013 den 3:31 e m #

      Jag VET! Jag har skrivit hundra (känns det som) inlägg om att genuspedagogik och normkritik handlar om att alla ska få vara OLIKA, inte om att vara LIKA. Men alla jämställdister/genusmotståndare/stereotypfrämjare tror att det är precis tvärtom. Oavsett vad man säger.

      • Sara Brännholm februari 26, 2013 den 3:37 e m #

        Alltså….jag får en känsla av att de inte VILL se att feminister faktiskt står för jämlikhet. De VILL tro att vi vill förtrycka män och att vi VILL ta över hela makten och typ behandla män som slavar.

        Avpixlat skrev en artikeln nyligen om hur svenska män ”är”. Jag tycker faktiskt inte att jämställdisternas syn på manlighet skiljer sig nämnvärt och DET är tragiskt.

      • SannaMac februari 26, 2013 den 5:04 e m #

        Absolut, jag håller med dig. De är så himla rädda att någon ska komma och stjäla deras könsidentitet ifrån dem (varför någon nu skulle vilja det?) och omkullkasta hela deras tvåkönade världsbild. Det skulle ju kunna bli hur obehagligt som helst… Eller?

  5. Sara Brännholm februari 26, 2013 den 5:14 e m #

    Ja, eller att en tjej är ”grabbig” om hon väljer att inte följa den feminina trenden? Whatta? Jag förstår inte alls faktiskt. Eller det här med att feminister går omkring och visar sina håriga armhålor ???? Alltså NÄR sker allt detta? lever jag verkligen i en så skyddad värld att jag inte märker det här?

    Vidare undrar jag då också hur de ser på män som är homosexuella? De som väljer att vara gay-homosexuella. Typ som Jean-Pierre Barda. Är han en hen då? eller är han bara inte något alls?

    • SannaMac februari 26, 2013 den 5:56 e m #

      Jean-Pierre Barda finns inte på riktigt. Precis som att våldtäktsmän inte är män. Fullt logiskt! Ps. Jag har ibland flashat hårig armhåla mitt i rampljuset när jag leder spinningpass, i början av passet när jag uppmanar alla att sträcka på sig. Men jag tror jag kommer undan med det pga min käcka personlighet.

      • Sara Brännholm februari 26, 2013 den 5:57 e m #

        Hahahaha. Bra, då vet att jag kommer undan med det också.
        *noterar i min egen bok* Så länge jag har en personlighet av käck natur, kan jag ha hårig armhåla *check*

Trackbacks/Pingbacks

  1. En fd. stalkers bekännelser « mina Sanna ord - februari 10, 2013

    […] det gäller mig och tv-serier: det är den snygga kvinnan som är intressant (på tal om att inte köna individer… men man kan inte alltid vara […]

  2. Nej, det går inte att skylla på normkritiken | mina Sanna ord - februari 27, 2013

    […] om detta med statistik kontra enskilda individer: Att köna leder inte direkt till någon förändring. På tal om det här med […]

  3. Hur ska vi ta debatten utan att reproducera just det vi vill förändra? | mina Sanna ord - mars 3, 2013

    […] jag har skrivit tidigare, t.ex. här, är jag skeptisk till könad statistik och diskussioner som befäster det vi faktiskt vill […]

  4. Reflektioner såhär ”dagen efter” | mina Sanna ord - mars 9, 2013

    […] är som bekant väldigt skeptisk till att köna allt och alla hela tiden. Män hit och kvinnor dit – kan vi inte se varandra som människor i […]

  5. Två månader – då kör vi en snabbrepris | mina Sanna ord - mars 28, 2013

    […] litet ord kan göra så mycket Att köna leder inte direkt till någon förändring Vem har tolkningsföreträde i […]

  6. Könskvotering, könad statistik och upprätthållande av könsnormer | mina Sanna ord - april 19, 2013

    […] har ju tidigare flera gånger uttryckt min skepsis mot könad statistik – när den inte fyller någon funktion. För så är det ofta tycker jag, vi slentriankönar och […]

  7. Feminism och jämställdhet måste sluta vara en ”kvinnofråga” – och det måste börjas i tid! | mina Sanna ord - maj 15, 2013

    […] har tidigare skrivit (här, till exempel) om att jag å ena sidan förstås ser poängen med att räkna antal personer av […]

  8. Blondinbella gör det igen. Om individens ansvar, normer och förnekandet av ”det manliga beteendet”. | mina Sanna ord - juni 5, 2013

    […] är som bekant mot att köna beteenden generellt, i synnerhet i allt främjande arbete, för jag vill förstås inte att mitt barn ska […]

  9. Bloggidentitetsångest och balansgången mellan att vidga och befästa normer | mina Sanna ord - november 22, 2013

    […] jag att normkritiken genomsyrade mina inlägg aningen mer än nu. Jag skrev kritiska inlägg om att köna barn och unga, jag skrev om hbtq och normkritik i skolan, belyste ofta och gärna cisnormen och lyfte […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: