Just nu är jag extra glad att jag är lesbisk

16 Jul

Två huvudsnackisar i tidningar, bloggar och sociala medier just nu: Fotbolls-EM och att damlandslaget fått utstå en massa näthat, vilket resulterat i diskussioner om att vara och själva ordet ”lesbisk”, och förstås diskussionen om sexualisering av småflickor, BH:ar och smink som sattes igång efter en flitigt delad krönika av Frida Boisen. Mycket har skrivits om dessa teman redan och jag har börjat lipa flera gånger idag (skämtar icke) på grund av alla tankar och texter som trängs i min hjärna, som vill ut men som jag inte har tid att färdigställa. Barnet och så vidare, ni vet ju.

Nu sover han och jag måste fatta mig kort. Två flugor i en smäll tänkte jag för att vara extra effektiv, för alltså: Båda dessa diskussioner får mig oundvikligen att tänka att det är så jäkla bra att leva utanför den där heteronormen, att vår familj ser ut som den gör, att vi är lesbiska. Tur för oss och tur för vårt barn!

Jag tror aldrig att ordet ”lesbisk” har använts så mycket och av så många förut, faktiskt. Och vad tanken än var från hatarnas håll så, sorry, till syvende och sist förolämpar ni ingen genom att kalla henne lesbisk. Dels för att vissa i fotbollslandslaget faktiskt är lesbiska = stating the obvious, och dels för att ”lesbisk” inte ens är ett fult ord, liksom inte heller ”flata”. Det är något förbannat fint att vara lesbisk faktiskt, och att vissa av dessa skitduktiga fotbollsspelare är öppet lesbiska – Nilla Fischer och Caroline Seger till exempel – gör ju det hela bara ännu bättre.

Sedan ska vi förstås fortsätta tala om själva fenomenet att män tar sig rätten att försöka förolämpa kvinnor genom att tala om deras sexualitet, utseende och kön istället för deras prestationer, självklart. Dock är det kvinnorna som trots allt kommer stå som vinnare i slutändan, det är jag helt och fullt övertygad om.

Vidare så har diskussionen om BH:ar och smink på småflickor landat i att, återigen, fokusera något extremt på flickighet, på kvinnlighet och normer kring detta. Pojkighet och manlighet ses som något neutralt och betydligt mer eftersträvansvärt i förhållande till de kvinnliga skönhetsidealen och alltså ja, det där får jag prata mer om en annan gång (inlägg där jag problematiserar mansrollen hittas här, för övrigt). Små flickor förväntas identifiera sig med varandra och med kvinnor och därför blir det en kvinnlig grej på något vis att förändra dessa osunda kvinnliga skönhetsideal och utseendefixeringen som kryper allt lägre i åldrarna. Det talas mycket om yta (BH, smink, hår…), mindre om inre egenskaper och ja det är ett problem att kvinnlighet så ofta reduceras till yta istället för inre egenskaper och därför måste det förstås belysas. Men. Hur gör vi det utan att reproducera exakt det vi vill förändra? Borde vi inte ifrågasätta hela den normativa könandeprocessen istället? Cisnormen? Att flickor hör ihop och att alla flickor identifierar sig med kvinnor? Att pojkar hör ihop och att alla pojkar identifierar sig med män?

…och där kommer min poäng: I vår familj kan vi inte falla i den där cis- och heterofällan lika lätt. Vi är två kvinnor och vi har en son (ciskvinnor visserligen och privilegierade på det sättet, men samtidigt väldigt olika som personer och med olika upplevelser av att ha vuxit upp som flickor). Personligen tänker jag inte så ofta på att vårt barn är en pojke faktiskt, han är ett barn i min värld, men ja, han är en pojke enligt folkbokföringen, han har en snopp och så vidare. Och självklart tänker jag att han kommer kunna identifiera sig med oss – hans föräldrar – ”trots att” ingen av oss är man. Vår omsorg om vårt barn handlar främst om att han ska bli en trygg individ, självständig, förhoppningsvis få en god självkänsla och ett gott självförtroende, att han kommer våga vara sig själv och stå upp för vad han tänker och tycker. Ja, så tänker väl de flesta så kallade medvetna föräldrar, men visst måste det vara svårare att ifrågasätta både heteronormen och cisnormen om man dagligen befinner sig mitt i alltihop, om mamma står för det ”kvinnliga” och pappa för det ”manliga” och hela ens bekantskapskrets består av precis likadana familjer. Vårt barn växer upp utanför det där och kommer förmodligen ha lättare att kunna se och kritisera normen, och förhoppningsvis kommer det påverka honom positivt.

Jag får återkomma i frågan när Adrian börjat skolan, och när han blir tonåring, men just precis nu känns det, som sagt, jäkligt bra att leva i en (hyfsat) normbrytande familj, att vara lesbisk.

Läsvärt på temat:
Det vilar en skugga över ”lesbisk” – Lawen Mohtadi
Fotbollsspelarna som vill stå på benen – Johan Esk
Var går gränsen mellan att utforska och att utnyttjas av idealen? – Mican // Moralfjant

…och tidigare inlägg av mig angående utseende och könande:
Att köna leder inte direkt till någon förändring
”Men klär DU dig könsneutralt då”
”Vi måste tala om utseendehetsen innan vi kan släppa den och gå vidare”

Advertisements

4 svar to “Just nu är jag extra glad att jag är lesbisk”

  1. Helena juli 17, 2013 den 8:28 f m #

    Jag har tänkt lite på det där om vad och vem barnen tar efter. Alla tar ju för givet att ett barn tar efter den förälder som har samma kön som hen själv (om det finns en förälder av varje kön, alltså), men jag undrar om det nödvändigtvis måste vara så. Det här är bara en teori, men kan man inte tänka sig att om båda föräldrarna är mycket närvarande i barnets liv vill barnet vara som båda sina föräldrar? I en familj med tydliga traditionella könsroller kanske kvinnan är mer ”kvinnlig” och mannen mer ”manlig”, så flickan tar efter sin mamma, med allt vad det innebär, medan pojken tar efter pappan och den manliga tuffa rollen.

    Men om föräldrarna är mer jämlika blir båda lika mycket ”idoler” och alltså vill barnet efterlikna båda. Det här är verkligen bara luddiga funderingar än, men det känns värt att fundera på. Vårt barn har t ex efterfrågat skjortor, för det har pappa, hon har velat ha klänning när jag har det. Förra veckan när hon skulle klippas ville hon ha håret som pappa. Jag vet inte, jag svamlar nu.

    • Det tror jag absolut kan hänga ihop! Vet heteropar som enligt dem själva uppfostrar son och dotter EXAKT likadant men tänka sig att ÄNDÅ blir de så olika, det måste vara biologiskt osv… men så frågar jag hur föräldrarnas egna roller ser ut och vilka relationer de har till barnen, och då visar det sig att mamman har den typiska mammarollen och pappan den typiska papparollen… såklart.

      • Helena juli 17, 2013 den 9:03 f m #

        Jag tänker också att det främsta för barnen nog är att efterlikna det vuxna. Sedan har ju den vuxna kvinnligheten betydligt mer specifika attribut än den vuxna manligheten. Barn som uppfostras ”traditionellt” vet ju att de sas ska vara och se ut efter sitt kön och då blir det lätt för flickor att ta efter sminket och allt det där. Jag menar, det är inte så stor skillnad egentligen på hur pojkar och män klär sig.

Trackbacks/Pingbacks

  1. Tack för mig på ett tag! | mina Sanna ord - december 2, 2013

    […] 4. Tycker du att jag ska vara tacksam för att samhället ”accepterar” mig? 5. Just nu är jag extra glad att jag är lesbisk 6. Nu slutar vi dalta med manligheten! 7. Hur vet jag vad som är en dum fråga? 8. Potentiell […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: