Tjejkompisar och pojkvänner: Om homosocialitet och heterosexualitet

11 Maj

Varför kan inte heteronormen sluta inkräkta på mäns och kvinnors möjligheter att vara vänner med varandra? Tänk så mycket enklare det skulle vara att alls hitta vänner, när du har dubbelt så många människor att leta bland. Tänk så mycket lättare det skulle bli för våra barn och ungdomar om de kunde slippa pressen att å ena sidan passa in i sin egen könskategori och på samma gång verka behagande och spännande för den ”motsatta” könskategorin. Och tänk vad det skulle underlätta för alla heterosexuella som lever i heterorelationer om de sedan barnsben var vana att hänga på ett avslappnat vis med personer av samma kön!

Jag fick en kommentar från Erika på det här inlägget i torsdags, vilken gav mig inspiration att dyka ner specifikt i det här ämnet – de normer som lär oss att skapa vänskapsrelationer med personer av samma kön (kallas ibland homosocialitet) och kärleksrelationer med personer av det andra könet (den gamla hederliga heteronormen). Dessa normer, eller principer för hur vi bör organisera våra relationer, hör väldigt tydligt ihop, menar jag.

Erika beskriver hur hon och hennes killkompis ständigt får höra att de nog är ett par ändå och deras vänskap tas inte på samma allvar som vänskap mellan två kvinnor eller två män. Och det där ser ju jag precis hela tiden i skolan, och även i vuxenvärlden. I de klasser jag har jobbat finns det ofta en osynlig vägg mellan killgruppen och tjejgruppen, och eleverna sneglar inte ens bortom den där osynliga väggen i vänskapande syfte – alla kämpar stenhårt för att hitta sin plats, bli omtyckta och inneslutna i ett gäng där alla har samma kön. Med andra ord går de miste om hälften av alla potentiella vänskapskontakter!

En av de manliga informanterna i min examensuppsats berättade om hur han och hans kvinnliga kollega tillika nära vän alltid blev ifrågasatta när hela personalstyrkan åkte på kick off med övernattning och de två önskade att få dela rum. Vid sådana tillfällen finns en stark och självklar regel att män ska dela rum med varandra och kvinnor ska dela rum med varandra, allt annat är lite… snuskigt. Att det skulle kunna vara lika ”snuskigt” med två personer av samma kön finns inte i människors föreställningsvärld.

Borde vi inte ha kommit längre i vårt så öppna, härliga, svenska samhälle? Tydligen inte, för heteronormen och isärhållandet av könen är något så starkt att det ständigt reproduceras som självklarheter – så självklart att det sällan motiveras eller synliggörs, det bara är och även om små barn till en början umgås i könsblandade grupper, så lär de sig efter några år hur de ”ska” organisera sig. Dels genom vuxnas sätt att prata och agera, dels genom vad de ser på tv, film och i litteratur.

Hemma hos oss har Adrian fått en förkärlek till Sune, som i ”Sunes jul” – julkalendern från 1991. Jag älskade Sune när det visades på tv och köpte dvd:n av ren nostalgi. De tio minuter långa avsnitten är roliga, dråpliga, spännande och förstås på många sätt både hetero- och könsnormativa. Serien har drygt 20 år på nacken liksom, vad kan man förvänta sig? Vid ett par tillfällen känner jag extra starkt att jag borde censurera för att bespara mitt barn på tok för könsstereotypa lärdomar, exempelvis när Sune och Sofie leker med dockor och alla killkompisar i fantasin kommer in i rummet, hånskrattandes. Då får jag en liten klump i magen och försöker tänka på att det är 1991

…men så inser jag att mycket faktiskt inte har förändrats alls – det har nästan förstärkts i vissa fall. Sune och Sofie tillåts hänga med varandra enbart för att de är kära i varandra, för en tjej och en kille kan förstås inte vara kompisar och därför får de heller inte leka på ett sätt som personer av samma kön (läs: tjejer) gör. Ett liknande scenario mötte jag i det nyinspelade barnprogrammet ”Alba och Adam” på Barnkanalen häromdagen – fast med skillnaden att Alba och Adam är kompisar, inte kära, och därför är tvungna att hålla sitt umgänge dödshemligt. Samma normer speglas i ungdomslitteraturen jag läser med mina elever: tjejer umgås med tjejer, killar umgås med killar och killar och tjejer är kära i varandra. I vissa av de böcker vi har valt ut till kärleksbokcirkeln skildras även homosexualitet, men även i dessa böcker är homosocialiteten enormt stark.

Många av oss trivs allra bäst när vi får umgås med personer av samma kön, och vi kan naturligtvis inte veta om vi gör det på grund av att vi under hela vår uppväxt lärt oss att organisera oss så, eller om vi skulle agera likadant i ett mer normkritiskt och genusmedvetet samhälle. Men egentligen är det strunt samma, för helt uppenbart finns det många som på ett eller annat sätt drabbas av att normerna kring relationsskapande är så starka – både heterosexuella cispersoner och personer som bryter mot någon av köns- och sexualitetsnormerna, och därför är vi många som vinner på att synliggöra, ifrågasätta och vidga dessa normer.

Advertisements

11 svar to “Tjejkompisar och pojkvänner: Om homosocialitet och heterosexualitet”

  1. Jessica maj 11, 2013 den 10:06 f m #

    Ja usch, så tråkigt! På Dexters avdelning är det två pojkar och elva flickor. Nu ska de ta in nya barn och föreståndaren sa att hon skulle försöka ta in fler pojkar i gruppen. Jag tyckte det lät dumt att diskriminera enligt kön (inte ta in flickor från förskolekön) och sa att för mig spelar det ingen roll om det är fler flickor, för de kan ju leka ändå liksom… Men förskolechefen tyckte ändå att det var skillnad och pojkar leker på ”ett annat sätt”. Treåringar liksom! Blev irriterad men var liksom inte tid och plats att diskutera det just då.. Tråkigt i alla fall och det gör att jag ångrar att vi inte valde en mer genusupplyst förskola…

    • Men oj! Vadå ”leker på ett annat sätt”? Leker pojkarna krig hela dagarna medan flickorna bara vill pärla, eller vad? (och om det är så: kanske läge att uppmuntra andra lekar? Tråkigt med en sådan inställning .-(

  2. Erika maj 13, 2013 den 10:58 e m #

    Men vad hände med min kommentar?!:( Skrev ungefär såhär: Tack<3 Det här inlägget är så himla bra och jag ska stå upp för vår vänskap ännu mer i framtiden! "Och tänk vad det skulle underlätta för alla heterosexuella som lever i heterorelationer om de sedan barnsben var vana att hänga på ett avslappnat vis med personer av samma kön!" – Det här är så sant! Jag läste en kommentar från en kille häromdagen (hittar tyvärr inte inlägget nu) som skrev att en stor anledning till att det uppstår problem i heterosexuella relationer är hela kvinnor är från mars-grejen. Han menade att kvalitén på hans (kärleks-)relationer hade ökat avsevärt när han lärde sig att vara vän med kvinnor. Väldigt intressant iakttagelse!

  3. Maddo maj 14, 2013 den 10:20 e m #

    Hej!
    Håller med dig i det du skriver, jag avskyr när folk använder ordet mina ”killkompisar” ”tjejkompisar”, jag har endast vänner och inget annat. Jag har många vänner av båda könen, och självklart blir jag i fråga satt av min kvinnliga vänner om vad min pojkvän tycker om att jag umgås med killar?! ööööh??
    Snacka om att låsa upp sig! Det är ju helt galet att de ens frågar.
    Några av mina manliga vänner har försvunnit när de skaffat flickvän, då inte flickvännen tycker det är ok att vi umgås.
    Jag blir så less på det…

  4. Linn maj 18, 2013 den 5:42 e m #

    Det här stör mig något enormt, det är så sjukt att man inte skulle kunna vara platonisk vän med folk av motsatt kön (om man är heterosexuellt alltså)! Jag själv har alltid haft vänner av båda könen och jag brukar tänka att det är tack vare att jag mest växte upp med min bror och våra (kill)kompisar som jag inte har blivit så låst vid det där med kompisar av samma kön som jag. Men sedan jag flyttade tillbaka till Sverige när jag var 8 år gammal och började i svensk skola (år 1996) så kom det där direkt! Alla mina kompisar var tjejer, killarna var såna man var kär i, som spionerade på en och som man busade med på rasterna, men man var ju liksom inte kompis med dem, otänkbart! Det var inte förrän i slutet av högstadiet och sen på gymnasiet som jag äntligen fick killkompisar igen, och sedan dess har jag skaffat mig fler! Jag är 25 år nu och jag tycker det skulle vara så himla tråkigt och begränsande om jag bara var kompis med tjejer och bara hade kärleksrelationer med killar. Fy fan liksom.

    När jag läste det du skrev om böckerna som du läser med dina elever kom jag att tänka på ”Det fattas en tärning” av Johanna Thydell, där huvudpersonen Puck (tjej) har en bästa kompis som är kille. Dock är han ju såklart homosexuell, för man kan ju inte vara kompis med någon som attraheras av individer av samma kön som en själv, eller hur? (Suck…) Men även om deras vänskapsrelation inte är en där båda är av samma sexuella läggning samtidigt som de är av motsatt kön (om du förstår vad jag menar? kanske blev lite rörigt där..) så är det ju i alla fall EN bok där en tjej och en kille är (bästa) vänner. Fram för fler sådana böcker tack!

    Och tack för ett bra inlägg, som vanligt! 🙂

  5. susanne juni 7, 2013 den 10:15 f m #

    Jag tycker nog att det blir allt vanligare att ha kompisar av båda könen Har själv 2 ungar på 12 o 14 och dom ahr då kompisar av båda könen och har alltid haft.Dom sover över hos varann utan att någon tycker det är speciellt märkvärdigt.Klart man ska välja sina kompisar från personliga egenskaper intressen osv och inte hur man råkat bli skapt mellan benen

  6. Rebecca januari 3, 2014 den 11:44 f m #

    Jag läser just nu på universitetet, en utbildning som domineras av killar. Likadant var det på mitt gymnasieprogram. Det jag märker och stör mig på, som har varit samma under hela skolgången, är att det är inte ”coolt” att umgås med tjejer. Det har varit lättare att blanda kompisar av olika kön desto äldre jag har blivit, men problemet finns fortfarande där. Tjejer har inget emot att killar vill umgås med dem, utan är öppna och välkomnande. Om jag däremot vill hänga med killar, så måste jag själv kämpa för att hänga med och anpassa mitt liv till deras. Det saknas empati och förmåga att få folk att känna sig välkomna. Det är liksom coolt nog att de umgås med varandra, de behöver inte oss. Precis som i alla andra aspekter av samhället…

Trackbacks/Pingbacks

  1. Vill du ha ett jämlikt samhälle? Sluta då häng upp dig på ”biologi”! | mina Sanna ord - mars 10, 2014

    […] och att de ska bjuda in barn av samma kön på kalas (mer om heterosexualitet och homosocialitet här). Barn som lär sig att snoppen respektive snippan avgör vilken sida av kläd- och […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: