”Men Alfons är väl lite queer ändå?” Om välvilliga tolkningar och avsaknaden av regnbågsfamiljer i barnfilmer

Adrian är sjuk och igår när jag kommit hem från jobbet tog jag över soffmysarpositionen från mamma L. ”Se silm? Bajse?” tyckte Adrian, som vet att det finns en massa filmer i min mobil (Netflix, men det vet ju inte han). Så jag tryckte igång appen, men tänkte att vi kanske kunde titta på något nytt. Mina elever har talat varmt om filmen ”Trassel” och tycker att den är så himla annorlunda gentemot alla klassiska ”prinsen räddar prinsessan”-historier så jag hade rätt höga förväntningar faktiskt.

…vilka förstås föll pladask i golvet direkt. Ett ljushyat litet flickebarn föds med gyllene lockar (hej vithetsnorm!) och bara några minuter in i filmen är hon tonåring, med ännu längre gyllene hår, smal välsvarvad kropp, dockansikte och hon rör sig förföriskt lekfullt medan hon jagar sitt lilla husdjur. Nä fy, den stängde vi av direkt – och Adrian hade för övrigt redan börjat tjata om ”jobot!”

Nästa film blev således ”Robotar” och den här gången hade jag inga direkta förväntningar, men likväl blev överdosen av köns- och heteronormer så total när pappan i familjen började tala om att de väl ”vill ha en liten pojke va?”, när mamman uttryckte sig i termer av ”det är min modersinstinkt *blink blink*” – och när sonen var stor nog att ge sig ut att upptäcka världen var det förstås mamman som med tårar i ögonen kramade honom adjö medan pappan beskyddande klappade mamman lite på axeln i en ”såja, du blödiga lilla kvinna”-klapp. Tilläggas ska också att robotbarnet vid ett tillfälle fick ärva sina robotdelar från kusin Veronica och det var förstås ett mycket pinsamt och nu skrattar hela publiken-ögonblick när han under ett helt år tvingades bära rosa överkropp med spets.

Alltså suck. Och allt inom loppet av tio minuter.

Finns det en enda barnfilm som på något minsta vis frångår heteronormen? frågade jag mig själv, och jag droppade även frågan i facebookgruppen ”Regnbågsfamiljer” med 1600 medlemmar. Ganska fort ramlade svaren och förslagen in, av typen ”Lilla Anna har väl bara Långa Farbrorn?”, ”Alfons bor ju ensam med sin pappa!” och ”Rudolf med röda mulen är ju lite gay!” och jag menar absolut inte att håna förslagen (vi läser Alfons och har sett lilla Anna på bio), men jag ser inte på minsta vis hur dessa alternativ skulle vidga heteronormen?

Heterosexualiteten och den heterosexuella kärnfamiljen är som bekant norm och det som automatiskt förutsätts när inget annat nämns och eftersom det i de allra flesta filmer figurerar mammor och pappor alternativt någon annan form av heterosexuell kärlekshistoria i för- eller bakgrunden, ja, då tolkar barnen in heterosexualitet i berättelserna om Alfons också; för någonstans finns liksom den där mamman. Och visst, här kan vi föräldrar vara normkritiskt välvilliga och tala om för vårt barn att nej, Alfons pappa är bög och har adopterat Alfons/skaffat honom tillsammans med sin lesbiska kompis, men alltså… kom igen, att vi ens behöver se sådana hemmasnickrade lösningar som alternativ är ju helt galet (och sedan kommer barnet dessutom till förskolan och där kan jag lova att pedagogerna i 98% av fallen inte kommer spexa till berättelserna om Alfons på det viset).

Nej, det jag saknar är barnfilmer (filmer, inte böcker – det har vi redan, se till exempel här, här eller här) där det ingår familjer som tydligt frångår heteronormen, där det inte behövs några välvilliga tolkningar: Ett barn som lever ihop med sina två mammor eller pappor, ett barn vars förälder eller viktiga vuxen är transperson/vars könsidentitet inte röjs, ett barn som har fler än två föräldrar. Jag vill se filmer där dessa familjer får ta plats helt enkelt, som ett led i att bekämpa den där jäkla heteronormen och för att alla barn som lever i normbrytande familjer ska kunna känna igen sig, se sin familj i tv-rutan precis som barn i heterofamiljer gör exakt hela tiden utan att någon ens tänker på det.

Hur mycket begärt är det, liksom? Och: Vem känner sig manad att börja skriva manus?