En tillbakablick

Jag har alltså bloggat i sex månader, och min blogg är nu strax uppe i 100 000 sidvisningar. Jämfört med exempelvis Lady Dahmer som har så många visningar i veckan så är det väl rätt beige, men så har ju hon bloggat typ åtta gånger längre än jag också. Och, viktigast av allt: Jag är inte hon, eller någon annan heller för den delen – jag är bara jag (dagens klyscha, varsågoda!) och jag är aningen kluven till detta med läsarantal, att skriva för många och att skriva för sig själv… även om jag förstås blir skitglad när många läser mina inlägg (såklaaart!).

Att jag på många sätt är en egocentrerad bekräftelsejunkie med sviktande självkänsla (blandat med ett visst mått av storhetsvansinne och en stor portion självgodhet – denna paradox!), tja, det har avhandlats förr och jag förnekar på intet sätt dessa personlighetsdrag… men just detta gör ju ibland bloggandet till något rätt jobbigt, pressande. Åtminstone i perioder då jag inte riktigt hinner/orkar/har möjlighet att få ur mig det vettigaste av det vettiga. Och då önskar jag att jag bara kunde skita i antal visningar och följare och gillningar och skriva typ om vad jag åt till middag eller enbart posta en massa urgulliga bilder på mitt urgulliga barn.

I början kände jag inte riktigt den där stressen; jag hade som mål att skriva max en text om dagen och det handlade mest om föräldraskap, om genus och normer i vardagen och om läraryrket utifrån mitt alldeles eget perspektiv. Att just texter om läraryrket blivit färre nu på sommaren är väl inte så konstigt, men generellt sett så har jag nog också blivit lite petigare med vad jag ”tillåter” mig själv att skriva om och texterna tar definitivt längre tid att skriva nu än för tre-fyra månader sedan.

…och detta måste jag skärpa mig med. Jag får väl för tusan skriva om precis vad jag vill! Suck! säger jag till mig själv när den där vågskålen åker fram.

Nåväl. Sex månader har jag kämpat på och det är ju faktiskt kul också! Att äntligen ha ett forum att skriva av sig i, få utlopp för alla tankar och – förstås – utbyta erfarenheter och funderingar med andra bra människor. Och som vanligt när det är jubileum har jag grävt i den egna bloggstatistiken, men tänkte den här gången bara köra två kategorier: Mest lästa sedan bloggstart och viktiga inlägg ur normer, hbt & genus-kategorin apropå inlägget igår.

(Därefter börjar en ny blogg-era här känner jag – med mindre prestationsångest bannemej! – och jubileum blir det nästa gång först på ettårsdagen!)

Mest lästa sedan bloggstart:

Biologiska könsskillnader rättfärdigar inte barnkläder som dessa

Vem har tillåtelse att visa upp rumpan i kampen mot utseendehetsen?

Nej, Blondinbella är ingen normbrytare

Det osannolika i att vara TVÅ brudar

Potentiell konversation med så kallad genusmotståndare

Tycker du att jag ska vara tacksam för att samhället accepterar mig?

Viktigt om normer och hbtq (fast mest om h och t):

Ett tvång avskaffat – ett annat består

Från en livs levande transperson

Att förstå vad trans är kräver ett visst mått av normkitiskt tänkande

Likabehandling behöver inte ta tid – men det måste göras

Fler hbtq-föräldrar behöver synas i det offentliga rummet

Normkritik och likabehandling för hela slanten – länktips

…och förstås finns en massa mer att läsa hos hur många bloggare och krönikörer som helst och jag vet att ni inte orkar eller har lust att läsa allt. Men – jag är i varje fall otroligt glad över att ha så många engagerade, kloka, trevliga och diskussionslystna läsare och jag hoppas att ni hänger på mig ett halvår till eller så. Om ni inte gör det så kommer jag bli ungefär såhär:

Sexmånadersjubileet som kom av sig

Oj, vilken hektisk dag vi har haft. Och varm, så fruktansvärt varm. Allt detta gjorde att jag kom av mig lite känner jag…

I förmiddags hängde vi först på kallbadhuset ett par timmar (efter att jag och min kära fru joggat tillsammans några kilometer i stekhettan, jojo!) och jag säger bara heja! till detta påfund: I kallbadhuset existerar ingen kroppsfixering eller utseendehets, det finns inga ”fina” eller ”fula” kroppar och allt är bara sådär härligt naket naturligt utan att man ens tänker på det. Frihet på flera olika plan. Ja, och sen packade vi oss hem till lägenheten, bytte om, bråkade lite, bytte bajsblöja och skyndade till bussen för att dra in till Folkets park och se EM-finalen på storbild. Detta i sig var förstås ett trevligt initiativ, men Adrian visade upp sin absolut vildaste/mest rastlösa sida någonsin och jag och Lisa fick turas om att jaga honom genom hela parken med svetten rinnande längs rygg och insida lår och… ja, överallt. ”Lägligt” nog finns dessutom ett tivoli där och Adrian gjorde karuselldebut gånger (ungefär) sju. Underbart att se honom så glad och upprymd, mindre roligt när han efter fyra varv i tåget endast blir tokförbannad när man säger att han åkt färdigt.

Vi avslutade sedan denna lattjolajbandag med att gå på indisk restaurang och överäta (vilket alltid automatiskt sker när man äter i Adrians sällskap – allt måste liksom ske fort) och så tog vi en ofrivillig sväng runt Möllevångstorget på grund av missad buss. Därefter har det lekts på lekplats med mormor, jag har läst några sidor i ”Tillbaka till henne” (ja, den är skiiitbra!) och vi har tumlat runt här i den lilla lägenheten ett par varv. Adrian ser rätt mör ut, jag känner mig rätt mör och det här med att bloggen firar sex månader och att jag lovade er braiga hbtq-relaterade länkar i mitt inlägg om situationen i Ryssland tidigare idag… det känns aningen oöverstigligt för tillfället. Min anala personlighet skruvar på sig för jag avskyr ändrade planer och att inte fullfölja sådant jag påbörjat men alltså näe: Jag går och lägger mig, läser igenom alla era ”komma ut som hetero”-historier, orkar förmodligen inte svara någon just ikväll och sedan släcker jag lampan.

Vilken rebell jag är va?

(Fast jaha, nu skrattar min fru åt mig där jag sitter i hörnet bakom tv:n med den laddande mobilen ungefär tio centimeter från ögonen. Jag är kanske inte någon rebell ändå; snarare en bloggslav. Typiskt.)